Marken bränner under fötterna på mainstream-media

Tim Pool och Paul Joseph Watson – hot mot demokratin?

När den amerikanske journalisten Tim Pool, specialist på att rapportera om konflikter, kom hit för att försöka få en bild av vårt land efter president Donald Trumps omdiskuterade kritik av detsamma i ett tal, var mediaeliten förväntansfull. Nu skulle Trumps påstådda lögner avslöjas!

Det började så bra ur elitens synvinkel. Pool besökte vår no-go-zon par preference, Rosengård i Malmö. Ingen krigszon, menade Pool som fick artiga applåder från elitkotterierna. Sedan sket det sig totalt för etablissemanget. Härnäst blev nämligen Tim Pool tvungen att fly från Stockholms-förorten Rinkeby.

Omsider kom han till Södertälje och gjorde en avslöjande intervju med kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S), som vägrade gå med på att immigrationen kunde kopplas samman med den accelererande brottsligheten. ”I don´t want to talk/think about it in this way”, sa Godner flera gånger under intervjun. Huvudet i sanden med andra ord. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/09/usa-reportern-tim-pool-ger-trump-ratt-sverige-har-problem/

Efter hemkomsten till Förenta staterna gjorde Pool en videoinspelning med sig själv där han dels konstaterade att han inte gillade Sverige, som han fann ”socialt obekvämt”, dels att Sverige har problem med bland annat en komplett ovilja hos media och makthavare att förstå situationens allvar, dels obenägenheten att identifiera och ta itu med problemen till följd av en förlamande rädsla att bli betraktad som ”rasist” eller ”nazist”. Enklare uttryckt: Trump hade rätt som pekade ut Sverige.

Donald Trump pekar ut Sverige som ett avskräckande exempel. Med rätta, anser Tim Pool och Paul Joseph Watson.

Pools sammanfattning samt intervjun med Godner finns inlagda som länkar i min bloggtext enligt ovan.

Det senaste i Pool-väg är att han intervjuas av Paul Joseph Watson, verksam vid den amerikanska sajten Info Wars London-kontor, som desslikes gav ekonomiskt bidrag till Tim Pools Sverige-sejour. Pool bekräftar här att han är bekymrad över utvecklingen i Sverige, enkannerligen den paniska förskräckelsen för att säga sanningen och därmed framstå som rasist och nazist. Ord som vid det här laget förlorat all vettig mening. http://avpixlat.info/2017/03/15/tim-pool-sammanfattar-sverigevistelsen/

Ett koncentrat av etablissemangskritiken mot Pool har givits av Ann Törnkvist, tidigare Södertälje-reporter på Sveriges radio (SR), som i en debattartikel framför tesen att ”Fallskärmsjournalister som Tim Pool är ett demokratiskt problem”. Törnkvist skriver bland annat:

För vad Tim Pool representerar är kortsiktig journalistik som tar sitt avstamp i en sluten fråga. Den sortens journalistik är den verkliga boven och det större hotet mot Sverige och alla demokratier, eftersom demokrati kräver att alla får tala till punkt och därmed att folk vågar och förstår poängen av att prata alls utan att feltolkas, förvrängas eller göras till symboler i en större politisk debatt. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3938&artikel=6645842

Det stora problemet med Törnkvists resonemang är naturligtvis – vilket inses av alla som inte sitter och häckar i sina journalistiska citadell – att allt hon anklagar ”fallskärmsjournalister” som Tim Pool för sedan många år är en levande realitet inom mainstream-media (MSM).

52 procent av SVT- journalisterna sympatiserar med Miljöpartiet.

Ty när lät en MSM-journalist senast ett intervjuoffer tala till punkt? När intervjuades senast exempelvis en företrädare för Sverigedemokraterna utan att han eller hon blev till en symbol för all den ondska MSM anser att SD representerar? Utan att han eller hon medvetet feltolkats? Etablerade medier i Sverige, och för den delen i västvärlden i stort, har allt mer urartat till att driva politiska kampanjer för det ena eller andra politiska syftet.

En viktig pusselbit i sammanhanget är svenska journalisters partisympatier, enkannerligen de på SVT. Mer än hälften av dessa sympatiserar så med det invandrings- och multikulti-stödjande knäppgökspartiet Miljöpartiet. Därnäst i fråga om journaliststöd kommer Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Det är därför som så kallade alternativa medier av typ Avpixlat, Contra och Granskning Sverige i vårt land samt Breitbart och Info Wars i USA, för att nu nämna några exempel, upplever ett sådant uppsving just nu. Folk vet att de konstant blir förda bakom ljuset av Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet – och av  New York Times, CNN och Washington Post – och söker därför sanningen på annat håll.

Stefan Löfven har svårt att få rätsida på saker och ting…

Och detta, gott folk, är inte ett ”hot mot demokratin” utan en vitalisering av densamma och ett rent och skärt sundhetstecken!

Den orädda bloggerskan Merit Wager har helt rätt när hon framhåller: ”Det är knappast Tim Pool som är ett hot mot demokratin. Den titeln kan många journalister och andra i Sverige göra betydligt större anspråk på.” http://meritwager.nu/allmant/det-ar-knappast-tim-pool-som-ar-ett-hot-mot-demokratin-den-titeln-kan-manga-jouralister-och-andra-i-sverige-gora-betydligt-storre-ansprak-pa/

Talrika tecken tyder på att etablissemangsjournalisterna – vilka i många fall fungerar som verklighetsförvrängare och partimegafoner – känner marken bränna under fötterna. Upplagorna respektive tittar- och lyssnarsiffrorna sjunker, samtidigt som missnöjet växer sig starkare ute i stugorna. Följden blir en uttalad och blott alltför lättgenomskådad desperation, som när liberala Eskilstuna-Kuriren påtog sig uppgiften att ”avslöja” poddcasten Granskning Sverige (GS), vars programidé går ut på att dess ideella medarbetare ringer upp politiska och mediala makthavare och ställer knepiga frågor.

Lågbudgetsatsningen GS har med mycket små medel lyckats med konststycket att skapa kaos hos den politiskt korrekta kasten, vilket lett till att rikets styresmän/kvinnor av typ statsminister Stefan Löfven och kulturminister Alice Bah Kuhnke utnämnt GS till ett hot mot Sverige och Sverige-bilden utomlands. GS är rentav ”farligt”. Nämnda desperation framgår av min bloggtext i ämnet här: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/17/om-granskning-sverige-nar-mainstream-journalister-flipprar-ur-fullstandigt/

President Donald J. Trump har i mitt tycke gjort en jätteinsats när det gäller att inför hela världen fästa uppmärksamheten på MSMs ohöljt vinklade maktmissbruk. MSM har svarat med en svartmålning av en folkvald ledare som saknar motstycke i vår tid. En karikatyrtecknare har liknat MSN vid pojken som ropar ”varg” så ofta att ingen längre tror honom. Helt enkelt därför att verkligheten, som de flesta av oss trots allt tvingas leva i, är en helt annan.

Pojken som ropar ”varg” i MSMs gestalt. Till slut är det som bekant ingen som tror på honom.

Som sagt, mediesituationen må vara extrem i Sverige men fenomenet med verklighetsförvanskande medier och med dessa lierade politiker är ett utbrett västligt fenomen. Här följer således ett exempel från Frankrike, där den nationalistiska presidentkandidaten Marine Le Pen läxar upp en reporter som frågar henne om hon inte inser den demokratiska ”faran” med det utbredda missnöjet med media. https://www.infowars.com/video-marine-le-pen-smacks-down-reporter-no-one-trusts-the-media/

Marine Le Pen, som av många fransmän ses som en modern inkarnation av Jeanne D´Arc, kan nästa månad väljas till Frankrikes första kvinnliga president. Något som rimligen borde glädja alla feminister. Eller? Mitt porträtt av madame Le Pen här: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/11/marine-le-pen-en-modern-jeanne-darc-med-skavanker/

 

 

Marine Le Pen: en modern Jeanne d´Arc med skavanker

Marine Le Pen – Frankrikes nästa president?

Franska opinionsmätningar ger Front Nationals (FN) ledare, Marine Le Pen, född 1968, goda chanser att ta sig vidare till andra omgången i det franska presidentvalet i vår om ingen av kandidaterna når 50 procent av rösterna i den första (vilket är mindre troligt att någon gör). Och även om den allmänna klokskapen menar att hon troligen är chanslös i en andra omgång, så vet man aldrig – allt kan hända. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marine_Le_Pen

Minns så att Hillary Clinton ansågs så gott som bombsäker vinnare i USAs presidentval den 8 november 2016. Spelbolaget Unibet räknade exempelvis ut att Hillary med 79 procents säkerhet skulle ta hem spelet mot Donald Trump. Chocken blev desto större när valresultaten började strömma in, och ansiktena på de svenska TV-kommentatorerna såg till slut ut som fiollådor. http://www.di.se/nyheter/spelarna-sager-sitt-hillary-clinton-vinner-valet/

Vi får se hur det går i Frankrike. Uppenbart är under alla omständigheter att många så kallade Sverige-vänner – dit jag räknar mig – hoppas på Le Pen. Frågan är dock om vi verkligen borde välkomna Marine Le Pen som ny fransk president, i så fall den första kvinnliga statschefen någonsin i detta en smula märkliga och självtillräckliga land. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/09/vad-ar-det-for-fel-pa-frankrike/

De Gaulle på stadshusbalkongen i Montreal 1967: ”Vive Québec libre (Leve det fria Québec)!”

Charles de Gaulle (1890-1970), president 1959-69, är den ledare som i modern tid främst har personifierat den franska nationalandan. Milt vansinnig och definitivt storhetsvansinnig styrde den nästan två meter långe de Gaulle bort Frankrike från det militära deltagandet i NATO till förmån för en aktivistisk fransk utrikespolitik. När han besökte Kanada sommaren 1967 och från en balkong till stadshuset i  Montreal, till publikens jubel, pläderade för självständighet för provinsen Québec var måttet dock rågat. http://www.theunion4ever.com/various-lunatics/charles-de-gaulle/

Den då 76-årige De Gaulles tal innebar en präktig internationell skandal och betraktades allmänt som ett missbruk av Kanadas gästfrihet. Två år senare tvingades de Gaulle bort från presidentposten på grund av sin oförmåga att handskas med den franska studentrevolten. Han efterträddes av den tidigare premiärministern Georges Pompidou (1911-74). Här en länk till en kort filmsekvens från de Gaulles tal till de jublande Montreal-borna: https://www.youtube.com/watch?v=XasQu5YQFUM

Ingen fransk statschef har av naturliga skäl kunnat leva upp till Charles de Gaulles färgstarkhet och personliga karisma och det tror jag inte heller Marine Le Pen förmår göra om hon väljs till fransk president. Även om jag sympatiserar med exempelvis Le Pens islamkritiska budskap och hennes motstånd mot EU-byråkratin finns det annat i hennes uppsättning politiska idéer och uttalanden jag finner mindre tilltalande.

Marine Le Pen förtjänar beröm för att hon på ett förtjänstfullt sätt gjort sitt parti FN mer rumsrent. 2015 uteslöt hon till och med sin egen far, FN-grundaren Jean-Marie Le Pen, ur partiet sedan han återigen upprepat sitt mantra om att (de nazistiska) ”gaskamrarna var en detalj i historien” och därmed bagatelliserade Förintelsen. Sådant är straffbart i Frankrike, och Jean-Marie Le Pen har flera gånger bötfällts för liknande uttalanden.

Här är det inga sura miner mellan far och dotter…

Trots Marines ansträngningar är antisemitismen långt ifrån utrotad ur FN och den är inte heller begränsad till den äldre Le Pen. Undersökningar har visat att antisemitiska stämningar och känslor är mer utbredda inom fronten och dess väljarunderlag än hos andra politiska partier och deras sympatisörer. https://www.euractiv.com/section/eu-elections-2014/news/french-national-front-plagued-by-anti-semitism/

Dagens Frankrike är svårt plågat av islamisk extremism och aktiv islamism och har skakats av flera spektakulära terrordåd som tillsammans skördat omkring 200 människors liv. Många i det franska elektoratet sätter därför sitt hopp till Marine Le Pen och hennes motstånd mot denna form av extremism, som hotar icke minst Frankrikes judar. Jag önskar henne och Frankrike all lycka i det viktiga arbetet att rensa upp i det islamistiska träsket.

Det franska parlamentet antog redan 2010 en lag som förbjöd ansiktsmaskering på offentliga platser inklusive heltäckande slöjor av typ burqa och niqab. Senare har även Österrike infört en liknande lagstiftning. https://en.wikipedia.org/wiki/French_ban_on_face_covering Nu vill emellertid Marine Le Pen gå längre och även bannlysa all offentlig exponering av religiösa symboler såsom den manliga judiska huvudbonaden kippa och kristna kors, detta med motiveringen att det på så sätt skulle vara lättare att bekämpa radikal islam.

”Kanske kan de nöja sig med en vanlig hatt”, har Le Pen citerats med adress Frankrikes manliga judar, ”men det skulle vara ett steg i ansträngningarna att utplåna radikal islam i Frankrike”.

Islamistiskt terrordåd i Paris – men vad hjälper kippa- och korsförbud?

Det utpräglat sekulära Frankrikes religionsfrihet är redan hårt beskuren för att vara i ett västland, och ett kippa- och korsförbud skulle inte göra saken bättre. På vad sätt en sådan åtgärd skulle göra att det lättare att motverka islamismen har åtminstone denna bloggare mycket svårt att förstå – varför skall kristna och judar straffas för det islamistiska barbariet?

Jag spekulerar friskt nu, men möjligtvis är Le Pens tal om kippaförbud en blinkning åt FNs antisemiter att hon trots allt inte helt övergivit dem. Dessutom tror jag Le Pen, och jag medger att jag spekulerar igen, utifrån sitt utpräglat sekulära synsätt inte riktigt begriper sig på religion och vad den betyder för de olika trosbekännarna. Något som i mina ögon definitivt inte är en tillgång. http://forward.com/fast-forward/362315/marine-le-pen-says-jews-should-sacrifice-kippah-to-fight-radical-islam/

FNs frontfigur menar vidare att Frankrikes judar inte längre skall kunna äga medborgarskap i både Frankrike och Israel, även om hon har sagt att hon inte tänker sparka ut dem med dubbla medborgarskap som vägrar välja. Inga fransmän, anser Le Pen, skall kunna vara medborgare i ett land utanför EU inklusive USA. Undantag gör Le Pen dock för Ryssland, som Le Pen favoriserar på ett rätt uppseendeväckande sätt. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/02/10/french-jews-will-have-give-dual-israeli-citizenship-marine-le/

Le Pen har fått mothugg av bland andra den judiske franske parlamentarikern Meyer Habib, som framfört att ”Israel är en livförsäkring” för franska judar om situationen för dem i Frankrike skulle bli olidlig och att dessa inte kommer att avsäga sig sitt franska medborgarskap. Habib underströk vidare att Le Pens parti fortfarande är antisemitiskt präglat och att alla typer av extremism är farliga för Frankrike. http://www.jpost.com/Diaspora/French-MP-pans-Le-Pens-pledged-dual-citizenship-ban-Israel-life-insurance-for-Jews-481320?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Le Pen deklarerade nyligen i ett tal i Lyon att två typer av ”totalitarianism” hotar Frankrike: den så kallade globalismen och den islamistiska fanatismen. Därtill vill hon, om hon blir vald, under sina första sex månader vid makten utlysa en folkomröstning om franskt utträde ur EU (”Frexit”) samt även verka för att Frankrike lämnar NATOs integrerade militärkommando för att i stället helt fokusera på att bygga upp en tillräcklig försvarsförmåga hemmavid. http://abcnews.go.com/International/wireStory/latest-le-pen-twin-totalitarianisms-threaten-france-45280332

Marine Le Pen flankeras på bilden av Matteo Salvini från italienska Lega Nord och Geert Wilders från nederländska Frihetspartiet under ”populistmötet” i Koblenz.

Om man skall döma efter Le Pens hittillsvarande utrikespolitiska instinkter torde detta försvar inte i första hand inriktas på att försvara Frankrike mot ett tänkbart angrepp från arvfienden i öster. Att hon uttryckt åsikten att ”Krim alltid har varit ryskt” kan jag köpa; det är, oavsett allting annat, ett faktum vilket jag själv kunde konstatera under mitt Krim-besök 2004. Detta är dock inget hållbart argument för att ryssarna och deras allierade kan bete sig  efter gottfinnande på halvön. Att Le Pen därtill beskrivit maktförändringen i Ukraina 2014 som en ”statskupp” är inte heller fel.

Hennes sätt att till synes entusiastiskt sluta upp bakom president Vladimir Putin, som på goda grunder av bland andra oppositionspolitikern och förre schackvärldsmästaren, numera New York-baserade Garri Kasparov, beskrivits som en maffiaboss tyder dock som jag ser det på en oförblommerad naivitet som passar föga för en eventuellt blivande fransk president. Dessutom har hon kallat de västliga sanktionerna mot ryska makthavare för ”komplett idiotiska”, vilket jag inte alls håller med om. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-front-national-russian-kremlin-putin-invasion-annexation-crimea-ukraine-2014-a7566196.html

Marine borde kanske lära av USAs nye president Donald Trump, som hon såvitt jag förstår är en stor beundrare av. Trump talade väl om Putin och Ryssland före valet men har, väl på plats i Vita huset och troligen under intryck av förnuftiga medarbetare, anslagit en mer försiktig ton avseende ett eventuellt upphävande av sanktionerna.

Donald Trump lugnade Julia Tymosjenko.

Detta var vad den nye presidenten kommunicerade i samband med en så kallad bönefrukost med den ukrainska oppositionspolitikern, förra premiärministern Julia Tymosjenko, nyligen. Den senare sade sig efter mötet med Trump ha känt sig ”lugnare” vad beträffar Trumps avsikter: http://www.politico.com/story/2017/02/trump-ukraine-russia-sanctions-234631

Marine Le Pen måste nog med sina fel och förtjänster betraktas som den viktigaste av de politiker som brukar räknas som ledargestalter för den nya ”högerpopulismen” i Europa och som, förutom Le Pen, omfattar exempelvis Geert Wilders i Nederländerna, Frauke Petry i Tyskland, Nigel Farage i Storbritannien (även om UKIPs partiledare numera heter Paul Nutall), Norbert Hofer i Österrike och Matteo Salvini i Italien.

Med tanke på den fortgående immigrationskrisen i Europa och det växande missnöjet med EU skulle det förvåna i alla fall mig om inte dessa ledare och deras partier har framtiden för sig. I slutet av januari samlades  de till ett möte i tyska Koblenz i syfte att ventilera sina gemensamma intressen. https://www.washingtonpost.com/world/europe/europes-right-wing-populist-leaders-to-confer-in-germany/2017/01/19/356a056e-dd95-11e6-8902-610fe486791c_story.html?utm_term=.35e0e8d99c1c

Jungfrun från Orléans förevigad på miniatyrmålning från medeltiden.

Man må tycka vad man vill om Marine Le Pen, men att hon för tillfället har vind i seglen och undan för undan kommit att prägla den politiska debatten i Frankrike och i någon mån i det övriga Europa är ostridigt. I många anhängares ögon framstår hon som en modern Jeanne d`Arc (1412-31), även kallad jungfrun från Orléans, som trots att hon var en enkel bondflicka och analfabet utsågs till överbefälhavare för den franska här som slogs mot det engelska inflytandet under Hundraårskriget (1337-1453) mellan Frankrike och England.

Hon hade redan som 12-åring kristet färgade visioner som gick ut på att hon skulle bibehålla sin kyskhet och viga sitt liv åt att rädda Frankrikes självständighet. Hon föll i burgundernas händer, såldes till engelsmännen och brändes slutligen på bål som häxa och utövare av trolldom 1431. Dödsdomen upphävdes sedan 1465 av påven Calixtus III. 1920 helgonförklarade Jeanne d`Arc av påven Benedictus XV. Hon är Frankrikes skyddshelgon och dessutom särskilt helgon för soldater. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d’Arc

Marine Le Pen är en skild trebarnsmamma och moster till parlamentsledamoten Marion Maréchal-Le Pen, född 1989. Hon är inget helgon och knappast kristen så det stör, och inte heller lär hon bli bränd på bål (annat än bildligt talat i PK-media), men att hon i vida kretsar betraktas som Frankrikes räddare undan globalism och islamism är inte att ta fel på. Som framgått ovan menar jag dock att hon är en modern Jeanne d`Arc med vissa skavanker.

Marine som Jeanne d´Arc – Frankrikes frälsare.

”Je suis Charlie Martel” – något om muslimernas betvingare

 

 Målningen ”Bataille de Poitiers” av Charles de Steuben.

I samband med att slagordet ”Je suis Charlie Hebdo” spreds över världen efter jemenitiska al-Qaidas massaker på den franska satirtidningens redaktion i Paris dök det även upp en variant med lydelsen: ”Je suis Charlie Martel”. Alltså ”jag är Kalle Martell”.

För alla som kanske inte är så bekanta med denna gestalt ur den europeiska historiens gryning – alltså den frankiske fursten Karl Martell (Hammaren) – följer nedan en rekapitulation av vad denne uträttade i kampen mot de muslimska erövrare, som vid denna tid hade lagt beslag på Spanien och smidde planer på att lägga hela Europa under sig. Precis som det i dag fantiseras om att Islamiska staten (IS) en dag skall göra.

En av dem som fullt och fast tror på att IS kommer att erövra Europa är den tyske islamkonvertiten och IS-terroristen Christian Emde, som i ett reportage har följande att säga: ”We will some day conquer Europe. We don´t just want to. We will. And we are sure about that.”

https://themuslimissue.wordpress.com/2015/01/15/german-jihadist-says-isis-will-conquer-europe/   

 En konstnärs förslag på hur Charles Martel möjligen tedde sig.

Enligt Emde kommer IS i överenstämmelse med Koranens bud att tillåta judar och kristna att existera, förutsatt att dessa erlägger en särskild skyddsskatt. I annat fall kommer de att dödas. IS, som bekänner sig till sunniislam, är betydligt mer oförsonligt inställt till shiamuslimer. Dessa kommer att dödas om de inte gör avbön från sin tro, vilken enligt IS är av kätterskt slag.

Karl Martell (686-741) var son till den merovingiske härskaren Pippin av Heristal och dennes älskarinna Alpheid och betraktades därmed som oäkting. Detta hindrade honom inte från att väljas till major domus (rikshovmästare), en titel motsvarande den svenska jarl, i det frankiska riket vars gränser var flytande men som under 400-700-talet omfattande områden i dagens Frankrike, Tyskland och Belgien.

Merovingerna, som av någon anledning gick under benämningen ”de långhåriga krigarna”, härstammade från Toxandria i dagens Belgien och det franska departementet Nord-Pas-de-Calais. Namnet merovinger kommer från Merovech, som var ledare för de saliska frankerna omkring år 450. Första gången merovingerna dyker upp i historien är dock i och med Childerik I:s (437-482) segrar mot visigoter, saxare och alemaner.

Childeriks son Klodvig (466-511) utökade det merovingiska riket med att lägga Gallien norr om floden Loire under sig 486. År 498 antog Klodvig kristendomen som religion för sitt rike, och 507 besegrade han i spetsen för en här visigoterna vid slaget i Vouillé. Efter Klodvigs död delades Frankerriket enligt tidens sed mellan hans fyra söner.

 Karl Martells gravsarkofag i Saint Denis-katedralen i Frankrike.

Karl Martell (franska Charles Martel) föddes i Herstal i dagens Belgien. Som nämnts ovan valdes han till major domus, styrde sitt rike som en konung och titulerade sig själv ”frankernas furste”. Oavsett titulatur styrde han över de tre frankiska delrikena Austrasien, Neustrasien och Burgund.

Hans främsta bedrift var segern över de så kallade saracenerna (arabiska muslimer) i slaget vid Poitiers i oktober 732 – egentligen på en plats mellan Poitiers och Tours i Loiredalen – varvid saracenerna, som tidigare erövrat Iberien (Spanien), kunde hindras från att expandera in i västra Europa. Martells insats var en hjälpaktion till förmån för hertig (en del har kallat honom kung) Eudes av Aquitanien, vars trupper efter tidigare segrar hade besegrats av saracenerna vid Bourdeaux, som sedan plundrats. Som villkor för hjälpen krävde Karl att Eudes skulle underställa sig frankisk överhöghet.

Martell – namnet, som betyder Hammaren, började inte användas förrän efter hans död – ställde här en styrka av oklar numerär på benen mot en saracensk armé från det muslimska riket Al-Andalus i Spanien under ledning av emiren Abd ar-Rahman ibn Abu Allah. Möjligen var saracenerna ute efter att plundra katedralen i Tours på dess rikedomar. Uppgifterna om de båda arméernas storlek varierar. Således har det angetts att Karl Martells mannar uppgick från allt mellan 6000 och 80 000, medan uppgifterna om storleken på emirens armé har pendlat från 20 000 till 80 000.

Om utgången av slaget finns dock inga divergerande meningar. Sedan de båda härarna stått i stort sett overksamma i sex dagar och på sin höjd ägnat sig åt smärre skärmytslingar, satte stridigheterna i gång på den sjunde dagen och varade i en dag enligt frankiska och två dagar enligt arabiska källor. Emiren dödades sedan den stridsgruppering han befunnit sig i omringats av frankiska trupper. Därefter flydde saracenerna tillbaka till sitt läger, varifrån de retirerade under den efterföljande natten.

Karl Martells insatser när det gällde att bekämpa invaderande muslimska styrkor var dock inte över. Han fortsatte att jaga dessa ur Frankerriket de påföljande åren vid drabbningar kring floderna Berre och Narbonne. Martell ses av tradition i Frankrike som en nationalhjälte i klass med Jeanne D´Arc och har även blivit en viktig symbolgestalt i dagens motstånd mot den tilltagande islamiseringen av det franska samhället.

Mer om detta via nedanstående länk till tidskriften Populär historia:

http://www.popularhistoria.se/artiklar/poitiers-omstridd-symbol/

Den brittiske historikern Edward Gibbon (1737-94) ansåg att slaget vid Poitiers var av helt avgörande betydelse för Europas framtid, emedan de muslimska horderna enkelt skulle ha kunnat avancera norrut om Karl Martell fallit. Gibbon beskrev med fasa hur, om det inte varit för Karl Martell, studenterna i Oxford i tidernas fullbordan kunde ha tvingats studera Koranen. Senare har det av andra historiker anförts att betydelsen av slaget vid Poitiers har kraftigt överdrivits, och att detta var endast en i raden av drabbningar mellan kristna och saracener.

Slaget mellan Tour och Poitiers – den exakta platsen har inte kunnat klarläggas – medförde heller inte att den förlorande hären förintades. Den övergick sedan till att härja i Provence i stället. Några erövringar norr om Spanien gjorde dock inte muslimerna bortsett från några mindre betydande platser i Pyrenéerna. Muslimerna regerade i Spanien mellan åren 711 och 1492 då de sista morerna, som de också kallades, tvingades fly landet.

Om Karl Martell kan det slutligen sägas, att han lade grunden till det karolingiska kejsarriket, som såg sin höjdpunkt då sonsonen Karl den store kröntes till romersk kejsare av påven Leo III i Peterskyrkan i Rom på juldagen år 800. Karl den stores Frankerrike omfattade nuvarande Frankrike, västra Tyskland, norra Italien, Schweiz samt Österrike.

 En konstnärlig framställning av slaget vid Wien 1683.

Närmare tusen år senare stod ett annat slag som hejdade muslimsk framryckning i Europa. Mehmet IV, sultanen i det Osmanska eller Ottomanska riket, satsade 1682 allt på ett kort i syfte att erövra Österrikes huvudstad Wien. Under maj till september 1683 belägrades Wien av osmanska styrkor om cirka 150 000 man från Turkiet, Ungern, Albanien, Bosnien, Grekland och Krim. Efter desperata rop på hjälp från det inneslutna Wien skickade kungen av Polen, Johan III Sobieski, en polsk-tysk styrka om 70 000 soldater till Wiens undsättning.

Denna styrka ställdes den 12 september mot en osmansk armé anförd av den albanske storvesiren Kara Mustafa. Striden avgjordes sedan Sobieski mot osmanerna skickat iväg tidernas största kavallerichock omfattande 20 000 ryttare och 3000 polska lansiärer. Den osmanska armén flydde hals över huvud och Wien var räddat. Wien hade även 1529 angripits av osmanska trupper men också då kunnat rida ut stormen.

Vid freden i Karlowitz 1699 tvingades Osmanska riket avträda Ungern, Slavonien och Transsylvanien till Österrike.

Bortsett från Islamiska statens optimistiska planer på att erövra Europa med militära medel, står vår världsdel inför en sedan åtskilliga år tillbaka pågående invasion av annat slag som möjliggjorts genom Europeiska unionens (EU) så kallade öppna gränser. Den tilltagande islamiseringen flyttar hela tiden fram gränserna för vad som kan anses vara acceptabla inslag i de europeiska ländernas kulturer.

Det är självklart att krav på religiös särbehandling av muslimska trosbekännare, inklusive förbud mot missfirmelse av profeten Muhammed, leder till slitningar mellan muslimer och alla andra religioner som är avsevärt mer toleranta än islam. Islamsk teori såväl som praktik rimmar dessutom väldigt illa med hävdvunnen västerländsk demokrati och yttrandefrihet.

 En växande antisemitism är frukten av den moderna muslimska invasionen.

En ovedersäglig följd av nämnda invasion genom immigration är slutligen också en ökande antisemitism 70 år efter Andra världskrigets och Förintelsens slut.