Putin vill klämma åt oppositionen och skriva om historien

Putin pekar nu ut människorättsorganisationen Memorial som fosterlandets fiender.

I Ryssland pågår just nu rättegångar mot landets främsta människorättsorganisation, Memorial. Benedicte Berner, en statsvetare med anknytning till Harvard University, förklarar i en artikel i Utrikesmagasinet Putins syftemål på följande sätt:

”President Vladimir Putin vill därmed inte bara kväsa nutidens oppositionella. Han tycks också vilja utplåna minnet av Stalins terrorvälde när den ryska nationens patriotiska historia skall förskönas.” https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2021/december/ryskt-fortryck-nar-ny-niva/?fbclid=IwAR3CFDSjG2aP_RojsOuUt6HARwRdThdNmtXDzDxfTNpT5QPsDwj0JEpRT4M

Memorial grundades i slutet av 1980-talet av medborgarrättskämpen Andrej Sacharov (1921-89), en sovjetisk kärnfysiker som tilldelats epitetet ”den sovjetiska vätebombens fader”. Sacharov utsågs 1975 till mottagare av Nobels fredpris ”for his struggle for human rights in the Soviet Union, for disarmament and cooperation between all nations.” Han var länge förvisad till den för utlänningar stängda staden Gorkij men tilläts av Michail Gorbatjov att återinträda i samhället; Sacharov valdes även in i den ryska statsduman (parlamentet). https://en.wikipedia.org/wiki/Andrei_Sakharov

Memorial, som finns i ett antal före detta östblocksländer, utgörs av två grenar: International Memorial Society samt Memorial Human Rights Centre. Den första grenen har bedrivit forskning om grymheterna under sovjeteran: fängslanden, straffarbete och avrättningar. Det har lett till att organisationen förfogar över ett synnerligen omfattande arkiv.

Memorials andra gren har spelat en ledande roll när det gäller att avslöja militära grymheter under de båda krigen i Tjetjenien under mitten av 1990- och början av 2000-talet. Man fortsätter att belysa övergrepp i Nordkaukasien samt behandlingen av politiska fångar och andra marginaliserade grupperingar.

Andrej Sacharov i ett anförande i den ryska duman.

Det har blivit alltmera klart att Putins Ryssland inte uppskattar sådana aktiviteter. 2012 antogs ”lagen om utländska agenter”. Den stadgar att icke-statliga organisationer vilka får utländskt stöd och av regeringen anses bedriva politisk verksamhet skall registreras hos justitiedepartementet som utländska agenter. Lagen omfattar i dag även enskilda individer och medier. Lagen har utsatts för hård kritik såväl på hemmaplan som utomlands.

2014 förklarades Memorial Human Rights Centre vara ”utländsk agent” och 2016 begåvades International Memorial Society med samma stämpel. Bland annat måste allt publicerat material förses med en varning om att detta kommer från en utländsk agent, alltså från någon som på sovjettiden betraktades som en fiende till fosterlandet. Det finns också hårda regler om rapportering om finanseringen, och ständiga revisioner förekommer.

För närvarande pågår två domstolsrättegångar. International Memorial Society lagfördes i november därför att organisationen är registrerad som ett internationellt organ. Domen går inte att överklaga när den kommer. Den ryska åklagarmyndigheten har, med hänvisning till upprepade brott mot lagen om utländska agenter, begärt att organisationen skall försättas i likvidation.

Enligt åklagaren Dmitrij Vagurin har International Memorial Society medvetet och systematiskt dolt sin status som utländsk agent. På så sätt påstås man ha ”kränkt medborgarnas rättigheter och friheter, nämligen rätten till informationsfrihet.”

Även Memorial Human Rights Centre hamnade i en Moskva-domstol i november. Även denna gren åtalas för att ha brutit mot lagen rörande utländska agenter. Dessutom anklagas man för att ha försvarat ”extremistisk och terroristisk verksamhet”. Skälen härför är att man på sin lista över politiska fångar har medlemmar från Jehovas Vittnen – alltså några av de fredligaste troende människor som finns – samt islamister från Hizb ut-Tharir (Det islamiska befrielsepartiet).

Memorial har svarat att det faktum att man erkänt någon från en viss grupp som politisk fånge inte innebär att man instämmer i hans eller hennes ideologi eller åsikter eller godtar vederbörandes handlingar.

Oppositionsledaren Aleksej Navalnyj förgiftades först med novitjok och dömdes sedan till tre och ett halvt års fängelse.

Under de tre senaste åren har den ryska oppositionen utsatts för allt hårdare behandling. Sedan Aleksej Navalnyj dömts till fängelse i tre och ett halvt år den 2 februari 2021 efter att ha återkommit från sjukhusvistelse i Tyskland – han hade förgiftats med nervgiftet novitjok av ryska FSB-agenter – har hundratals personer arresterats för att deltagits i regimkritiska demonstrationer. Oppositionen hindrades därtill att ställa upp i höstens parlamentsval. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksej_Navalnyj

Moskvas målsättning är att sätta stopp för Memorials stöd för Rysslands politiska fångar, vilka för närvarande beräknas uppgå till 400 – det högsta antalet sedan den totalitära diktaturstaten Sovjetunionen upplöstes den 31 december 1991. Putinregimen vill uppenbarligen också förhindra att det sker en kritisk granskning av Sovjetstatens förtryckarapparat. Benedicte Berner konstaterar i Utrikesmagasinet:

”Putin tycks vilja utplåna detta minne och skriva om historien genom att införa en stor patriotisk berättelse som är oförenlig med ett erkännande av den sovjetiska terrorn.”

Ryssland trappar upp förföljelsen av Jehovas vittnen

Danske medborgaren Dennis Christensen blev det första offret för förföljelsen av Jehovas vittnen i Ryssland.

Ryssland har, i likhet med alla andra auktoritära eller totalitära statsbildningar, svårt eller omöjligt att acceptera andra ideologier och synsätt än det statsbärande. Den engelskspråkiga sajten Moscow Times rapporterar den 10 november 2020 om att den kontroversiella kristna organisationen Jehovas vittnen sedan 2017 utsätts för systematisk förföljelse i Putins Ryssland. https://www.themoscowtimes.com/2020/11/10/over-400-jehovahs-witnesses-charged-or-convicted-in-russia-group-says-a71998

Jehovas vittnen (JV) stämplades i april 2017 av den ryska Högsta domstolen som en ”extremistisk” organisation, vilket gör det möjligt för myndigheterna att jaga dess medlemmar med hugg och slag. I oktober 2020 hade i det ryska rättsväsendet väckts 175 åtal om ”extremism” åsyftande JV. Av dessa uppges 148 vara ännu pågående.

Det beräknas att drygt hälften av 400 troende tillbringat mellan några dagar och tre år i fängsligt förvar i väntan på rättegång sedan offensiven mot JV inleddes för tre år sedan. Omkring 310 skall ha förlorat arbeten, affärsverksamhet, pengar och banktillgångar på grund av att de av myndigheterna anses ägna sig åt vad som luddigt kallas ”extremism”.

Fyra av vittnena har dött under pågående rättsprocess under det att tio avtjänar fängelsestraff på mellan två och sex år. Ytterligare två väntar på att de tvååriga fängelsestraff de ådömts skall träda i kraft. Danske medborgaren Dennis Christensen har förblivit bakom lås och bom sedan han placerades där i maj 2017 som det första offret för förföljelsen mot JV. Först två år senare dömdes han av en rysk domstol till sex års fängelse.

En distriktsdomstol i Kursk har emellertid därefter beslutat att Christensen kommer att friges i förtid förutsatt att han betalar 400 000 rubel (5800 US dollar) i böter istället för den återstående tid han skulle ha avtjänat. Christensen kommer enligt uppgift att släppas när domstolsbeslutet trätt i kraft. https://www.themoscowtimes.com/2020/06/24/russia-grants-early-release-to-jailed-danish-jehovahs-witness-a70677

Jehovas vittnen betraktas sedan april 2017 som en ”extremistisk” gruppering i Ryssland.

Enligt Jehovas vittnens hemsida inväntar 64 medlemmar fängelestraff eller har placerats i husarrest medan 244 förbjudits ägna sig åt vissa aktiviteter och att lämna Ryssland.

JH sammanfattar själva situationen så: ”The increase in number of victims of religious persecution is bewildering amidst repeated statements from the authorities that the April 2017 Supreme Court Decision did not prohibit the Jehovah´s Witnesses from practicing their religion in Russia.”

Människorättsorganisationen Human Rights Watch har uppmanat de ryska myndigheterna att omedelbart frige alla fängslade Jehovas vittnen, släppa pågående anklagelseakter samt stryka alla relaterade anteckningar i brottsregistren för de berörda. https://www.hrw.org/news/2020/01/09/russia-escalating-persecution-jehovahs-witnesses

 

Glömda svenska fotbollshjältar (15): Dribblern och eleganten Lennart Backman

Lennart Backman i vitt gör mål mot Degerfors IF i en match i AIK-tröjan 1965.

Lennart Backman var under första hälften av 1960-talet den svenska uttagningskommitténs (UK) givna val som vänsterytter (någon gång högerytter) i dåtidens femmannakedja. Han avverkade under 1950- och 1960-talen 31 landskamper i fotboll och dessutom 16 officiella landsmatcher i bandy; han är ”stor grabb” i båda sporterna. http://www.aik.se/fotboll/historik/500aikare/lennback.html

Lennart föddes i Skellefteå i Västerbotten 1934 och fostrades i Skellefteå IF. 1957 värvades han över till IFK Norrköping, som han representerade när han gjorde sin landslagsdebut i en vänskapsmatch mot Schweiz på Olympia i Hälsingborg  den 7 maj 1958, som Sverige vann med 3-2. Han gjorde bra ifrån sig men blev utburen på bår efter en skada.

Om landslagsdebuten har Lennart Backman på klubbsajten 500 AIK:are citerats på följande sätt: ”Jag spelade vänsterytter och hade Gunnar Gren innanför mig. Min landslagsdebut gick väldigt bra, tills jag stämplades över vänsterknät och blev utburen på bår.”

Sveriges fotbollslandslag som samlarbild i tidningen Rekord efter en match mot Danmark 1963. Lennart Backman längst till vänster i övre raden.

Skadan visade sig vara av det allvarligare slaget och Backman tvingades gå gipsad en längre tid och avstå från fotbollen i ett halvår. Det innebar bland annat att han gick miste om chansen att bli uttagen i den svenska truppen till VM på hemmaplan, där Sverige som bekant slutade tvåa. Det bör dock påpekas att hans möjligheter att konkurrera ut Lennart ”Nacka” Skoglund som vänsterytter eller Kurre Hamrin som högerytter sannolikt varit mikroskopiska.

Det blev bara två säsonger och 32 matcher i IFK Norrköping för Lennart Backman, som därefter lockades över till AIK i Solna med ett erbjudande om att bli fastighetschef på Bonnier fastigheter. I AIK blev det 197 matcher varav 173 i allsvenskan. Han vann AIKs interna skytteliga 1961 och 1962, sistnämnda år under Solna-lagets degradering till division II.

Under sina 31 A-landskamper – 22 vunna, tre oavgjorda och sex förluster – spelade Lennart Backman in tre mål. I B-landslaget medverkade han vid två tillfällen och svarade då för två mål. Något VM-spel blev det som framgått ovan inte, men däremot spelade Backman samtliga fem matcher i Sveriges kvalspel mot Schweiz och Belgien till VM i Chile 1962 – tre som vänster- och två som högerytter. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/landslagsdatabas/landslagsspelare/?fplid=dd5bdac5-039b-4d47-8432-b0afaef58afa

Lennart Backman spelade i AIK-tröjan 1959-68.

Lennart Backman, som jag själv i min barndom såg spela på AIKs hemmaarena Råsunda vid något tillfälle, kan som spelare lämpligen betecknas som en elegant dribbler i besittning av en högt utvecklad teknik. På klubbsajten omskrivs han så:

Lennart Backman kunde ibland verka lite frånvarande, som om hans kärlekshistoria med bollen inte angick med- och motspelarna eller publiken. I hans bästa stunder var det dock rivalerna i motståndarlaget som var ”frånvarande” när Lennart till synes ansträngningslöst dribblade bort och gled ifrån dem.

Också i bandy var Lennart Backman mycket framstående. Han uttogs i landslaget sammanlagt 20 gånger varav 16 i officiella sammanhang. Klubbtillhörigheter var i bandysporten Katrineholms SK och AIK. I bandy var han med om att ta såväl silver som brons i VM – Sovjetunionen prenumererade vid denna tid på VM-guldet, och de enda övriga lagen var Sverige, Finland och Norge. http://www.svenskbandy.se/BANDY-INFO/FORBUNDET/Historikochstatistik/halloffame2/InvaldaiHallofFame/22.LennartBackman

I bandy antecknades den skridskosnabbe Lennart för fem mål i landslaget, där han mestadels spelade vänsterhalv. Det kan nämnas att han är den ende spelare som uttagits i VM som på klubbnivå spelat i division II (för AIK). 2015 invaldes han i Svensk bandys Hall of Fame. Lennart Backman spelade också ishockey för AIK i dåtidens högsta serie.

Fyra landslagsmän i bandy säsongen 1959-60: från vänster Lennart Backman, Kjell Edlund, Lars Martinsson och Roland Niva, samtliga från Katrineholms SK.

Lennart Backman representerade AIK åren 1959 till 1968. När han vid 34 års ålder lade fotbollsskorna på hyllan spekulerades det i att så skedde till följd av det religiösa engagemanget för Jehovas vittnen. Något han själv dementerat.

Den numera 85-årige Lennart Backman är under vinterhalvåret bosatt på den spanska så kallade solkusten, där han har ett hus sedan många år tillbaka. Han är gift med Britt-Marie med vilken han har tre barn.

Jehovas vittnen: förföljda i Putins Ryssland och Hitlers Tyskland

Dennis Christensen riskerar tio års fängelse i Putins Ryssland.

Den 3 april ställdes den 46-årige dansken Dennis Christensen inför rätta i den ryska staden Orjol (Orel) belägen omkring 35 mil söder om Moskva vid floden Oka. Han riskerar dömas till tio års fängelse för att ha varit en aktiv medlem i Jehovas vittnen, en organisation som i april 2017 av Högsta domstolen i Ryssland förbjöds såsom varande ”extremistisk”. https://www.hrw.org/news/2018/04/02/russia-jehovahs-witness-faces-10-year-sentence

Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) upprörs över Rysslands behandling av Jehovas vittnen, och Rachel Denber, som är chef för HRWs verksamhet i Europa och Centralasien, har avseende fallet Christensen deklarerat: ”Ryska myndigheter försöker straffa ett Jehovas vittne på grund av dennes praktiserande av sin rättighet att utöva sin religion.”

Dennis Christensen är en dansk medborgare som åtnjutit uppehållstillstånd i Ryssland sedan år 2000, då religionsfrihet och andra demokratiska fri- och rättigheter respekterades betydligt mer i landet än vad som är fallet i dag. Vad som hänt sedan dess är naturligtvis att Vladimir Putin blivit rysk ledare. Putin och hans ja-sägande nickedockor tolererar ingen ideologisk opposition. Christensen åtalas för att ha ”organiserat aktiviteter för en religiös organisation som har förklarats vara extremistisk.”

Högsta domstolen i Ryssland förklarade alltså i april 2017 att Jehovas vittnen var en ”extremistisk” organisation vars verksamhet på denna grund förbjöds i hela Ryssland. Under senare tid har rörelsens medlemmar utsatts för tillslag och trakasserier samt delgivits misstanke om brott i ett antal städer. https://www.vox.com/identities/2017/8/24/16095496/jehovahs-witnesses-banned-russia-still-worshipping

Human Rights Watch fördömer Rysslands behandling av Jehovas vittnen.

Rysslands behandling av Jehovas vittnen – vilka ofta anklagas för att vara ”CIA-agenter” – strider uppenbart mot landets humanitära åtaganden i form av medlemskap i Europarådet och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Mer om den senare sammanslutningen här: https://www.adlibris.com/se/bok/europeiska-konventionen-om-skydd-for-de-manskliga-rattigheterna-och-de-grundlaggande-friheterna-9789176105177

Att Jehovas vittnen starkt ogillas av totalitära och/eller auktoritära stater är ingen nyhet. I Tredje riket förföljdes och förtycktes rörelsen därför att dess medlemmar vägrade göra militärtjänst och inte accepterade Adolf Hitler som tysk ledare; följaktligen vägrade man i alla sammanhang göra Hitler-hälsning. https://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/den-nazistiska-forfoljelsen-av-andra-grupper

1933 fanns i Tyskland 20 000 – 30 000 Jehovas vittnen i Tyskland. 1939 hade antalet decimerats till cirka 6000 till följd av fängslanden och inspärranden i olika läger. Rörelsens medlemmar försågs av nazisterna med lila trianglar. Trots svåra förföljelser fortsatte medlemmar i Jehovas vittnen att vara aktiva, och i Buchenwald – ett av de största koncentrationslägren beläget på Ettersberg sju kilometer nordväst om staden Weimar i den tyska delstaten Thüringen – distribuerade vittnena material som tryckts på illegala tryckpressar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Buchenwald

Internerade medlemmar i Jehovas vittnen hjälper varandra i ett tyskt koncentrationsläger enligt egen framställning.

Det beräknas att cirka 3500 tyska och utländska Jehovas vittnen inspärrades i nazityska koncentrationsläger. Av dessa skall omkring 1500 ha dött.

Jehovas vittnen är en non-konformistisk rörelse på kristen grund som enligt egna uppgifter har 8,5 miljoner medlemmar världen över. Den har sitt ursprung i 1870-talets USA, där den grundades av Charles Taze Russell, och har sitt högkvarter i stadsdelen Brooklyn i New York. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jehovas_vittnen

Religionsfriheten sitter trångt i Putins Ryssland

Vladimir Putin i hjärtligt möte med den Rysk-orodoxa kyrkans överhuvud, patriarken Kirill.

Klimatet för religionsfriheten hårdnar i Putins Ryssland. De lagar som reglerar religiösa aktiviteter stramas upp vilket innebär att utåtriktat arbete av typ missionerande och offentliga gudstjänster försvåras. Det hårdnande klimatet beror enligt experter till betydande del på att regimen fruktar att religiösa minoriteters inflytande kommer att öka på bekostnad av den rysk-ortodoxa tron.

Om myndigheterna vill ställa en person inför rätta kan de alltid hitta ett sätt att göra det.

Så sammanfattar Anatoly Pchelintsev, som är professor i juridik och en av Rysslands främsta förespråkare för religionsfrihet, i en intervju med Ljus i Öster läget för troende i Ryssland som inte omfattar det ortodoxa troskonceptet.

Pchelintsev besökte nyligen Sverige och deltog i ett seminarium ägnat åt religionsfrihet i Ryssland som hölls av Ljus i Öster i Dagen-huset i Stockholm. Han är ledare för The Slavic Centre for Law and Justice i Moskva och sedan 25 år tillbaka medlem i statsdumans expertkommitté för religionsfrågor. http://www.ljusioster.se/bad-for-ryssland/

Systematisk diskriminering Anatoly Pchelintsev var med och skrev Rysslands nuvarande grundlag 1993 och menar att det är en bra lag som erbjuder ett gott och tjänligt stöd för religionsfriheten. Den 6 juni 2016 tillkom emellertid en ny ”antiterrorlag” som förbjuder mission och evangelisation utan tillstånd av myndigheterna.

Anatoly Pchelintsev är skarpt kritisk mot de nya ryska religionslagarna.

”Det är en fånig lag – för den är helt ologisk”, menar Anatoly Pchelintsev. ”Den innehåller många motsägelser, vilket gör den svår att använda. Eftersom lagen är så brett formulerad kan myndigheterna, om de vill, alltid hitta ett sätt att anklaga en person utifrån den här lagen.”

Enligt Pchelintsev pågår i dagens Ryssland en systematisk diskriminering inom religionens område. Grupperingar såsom Jehovas vittnen och Scientologerna har gång efter annan blivit förnekade sina rättigheter och trakasserade av myndigheterna. Särskilt kristet protestantiska och muslimska organisationer har ställts inför rätta, uppger Anatoly Pchelintsev: ”Diskrimineringen är medveten och sker mot religiösa grupper som är otraditionella.”

Det kan exempelvis vara fråga om avslag på ansökan om registrering, polisingripanden mot gudstjänster, kyrkomöten samt icke sanktionerad missionsverksamhet, förbud mot religiösa organisationer att äga mark eller kyrkor samt att troende mot sin samvetsfrihet kallats till militärtjänst och tvingas bära vapen.

Jag skrev på min blogg förra året om hur ryska myndigheter året klämde åt grupper som utövade yoga, en aktivitet som Putin-regimen ser på med misstänksamhet. Liksom Falun-gong-rörelsen i Kina syftar yoga till att främja människors andliga disciplin och självständighet, något som alltid varit en nagel i ögat på totalitära härskare vilka dessutom principiellt skyr konkurrerande ideologiska synsätt. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/05/ryska-myndigheter-forbjuder-yoga/

Myndigheterna saknar kunskaper Anatoly Pchelintsev är upprörd över att statsdumans expertkommitté, som han tillhör, inte fick information om den nya lagen innan den sattes i verket sistlidna sommar. Särskild oroande är det, uppger han för Ljus i Öster, att det hos myndigheterna till stor del saknas kunskaper om religionsfrihet:

Tjänstemän i polisväsendet och i domstolar har missbrukat den nya lagens svagheter, utan att ta hänsyn till den starka grundlagen som garanterar både religionsfrihet och mötesfrihet.

Ikon föreställande den sista ryska tsarfamiljen Romanov, som mördades på Lenins order 1918, numera helgonförklarad. Foto: Tommy Hansson

Enligt Anatoly Pchelintsev och andra religionsexperter finns i botten av de nya lagarna och myndighetsingripandena en grundläggande fruktan för att de alternativa religiösa rörelsernas inflytande skall komma öka och den officiella Rysk-ortodoxa kyrkans makt därmed minska.

Vladimir Putin är själv ortodoxt troende och ser den rysk-ortodoxa traditionen som ett värn för den ryska staten. I dag finns omkring 27 000 registrerade religiösa organisationer i Ryssland. Av dessa är cirka 15 000 knutna till den Rysk-ortodoxa kyrkan. 6000 tillhör den protestantiska kristendomen varav flertalet från Pingströrelsen; därefter i storleksordning kommer Baptistsamfundet och Adventisterna.

Därtill skall läggas cirka 6000 muslimska organisationer samt 400 katolska eller judiska grupperingar. Förutom de registrerade organisationerna och samfunden tillkommer tusentals som är oregistrerade.

Anatoly Pchelintsev understryker att den ryska statens målsättning är att skydda det egna samhället från oönskat inflytande, något som givetvis inte behöver vara fel. Exempelvis finns all anledning att se upp för den växande islamismen på olika håll i det stora ryska riket. Denna skyddsverksamhet sker dock ofta på ett mycket oprofessionellt och okunnigt sätt, framhåller Pchelintsev, som ändå anser ändå att det finns hopp för religionsfriheten i Ryssland.

Här en bloggtext av artikelförfattaren som belyser islams betydelse i det ryska samhället och om myten om Ryssland som spärr mot muslimskt inflytande: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/01/myten-om-ryssland-som-sparr-mot-muslimskt-inflytande/

Europas nordligast belägna moské, den i ryska Norilsk. Ungefär 15 procent av den ryska befolkningen är muslimer.

Påminner om sovjettiden Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman, båda verksamma vid Ljus i Öster, bekräftar i en debattartikel det svåra läget för fri religionsutövning i Ryssland och undrar till och med om situationen kan bli lika allvarlig som den var på den kommunistiska sovjettiden. Engström borde veta vad han talar om, eftersom han tillsammans med kollegan Bengt Sareld satt fem månader i sovjetiskt fängelse i Minsk i nuvarande Vitryssland för att ha försökt smuggla in biblar till kristna trossyskon. (Se Andres Küng: Fallet Engström/Sareld, Proklama 1978, 208 sidor).

Under åren från början av 1990-talet till 2002 fanns, skriver Engström och Lindeman, en väl fungerande religionsfrihet i Ryssland. Sedan Putin blivit varm i kläderna som rysk president har det emellertid blivit alltfler restriktioner i religionsutövandet för andra grupperingar än rysk-ortodoxa sådana. Stora skillnader finns dessutom beträffande hur lagarna följs i olika regioner. Det har alltid varit någon grupp, framhåller debattörerna, som haft särskilda svårigheter med myndigheterna.

I våras presenterades så förslag om nya bestämmelser i syfte att ”införa ytterligare åtgärder för att motverka terrorism och garantera den allmänna säkerheten”. Den 6 juni i år skrev Putin under den nya lag som trädde i kraft den 20 juli och som Anatoly Pchelintsev sågar här ovan.
Engström och Lindeman framhåller: ”Det är den hårdaste religionslagen sedan Chrusjtjovs tid vid makten på 1950-talet. Den drabbar främst de ryska evangeliska kyrkorna och alla deras internationella samarbetspartners.”

Enligt de nya lagarna kan pastorer tillåtas att missionera om vederbörande har skriftligt tillstånd och håller sig inom de egna lokalerna, men om andra medlemmar i en församling eller ett samfund bedriver utåtriktat religiöst arbete kan det bli problem. Religiösa möten i privata lägenheter är förbjudna.

Det kan enligt de nya lagbestämmelserna anses röra sig om otillåten missionsverksamhet om en person är på uppdrag för en religiös förening och håller en predikan, bjuder in till gudstjänst, ger bort litteratur eller annat tryckt material alternativt sprider ljudinspelningar eller videos. Det krävs ingen större fantasi för att inse, att de nu aktuella lagarna och förordningarna påminner rätt mycket om hur det var på sovjettiden, även om man inte längre spärrar in religiöst troende på mentalkliniker eller ägnar sig åt tortyr.

Nils-Erik Engström (till vänster på bokens omslagsbild) satt fängslad i dåvarande Sovjetunionen för bibelsmuggling. Foto: Tommy Hansson

Det är vidare tillåtet för en samfundsmedlem att prata med andra om sin tro men ej bjuda in till andakt eller annan religiös sammankomst. Böter för dem som döms skyldiga kan omfatta summor upp till motsvarande 140 000 kronor för samfund och 7000 kronor för privatpersoner.

Varför kläms kristna åt? I en av de första domarna enligt den nya religionslagen ålades pastorn Ebenezer Tuah, som kommer från Ghana men är bosatt i Ryssland, att betala 50 000 rubel (7000 kronor) i böter. Pastor Tuah hade ordnat religiösa möten samt lagt ut information om sin tro på Internet i propagandistiskt syfte. Sådan går icke för sig i Putins Ryssland anno 2016.

Nils-Erik Engström och Magnus Lindeman konstaterar i sitt debattinlägg i Ljus i Öster att de nya ryska lagarna står i direkt strid mot vad som stadgas i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna om att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religiös frihet” samt att ”var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet” (artikel 18 respektive 19).

Om nu syftet med de nya religionslagarna är att förhindra terrorism, vilket naturligtvis är en fullt legitim målsättning, kan man slutligen fråga sig varför kristna trosbekännare kläms åt på ovan beskrivet sätt – det är ju inte kristna som ägnar sig åt självmordsbombningar och andra typer av terrordåd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jo, människovärdet omfattar alla!

Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna. Alla ären i ett i Kristus Jesus. (Galaterbrevet 3:28, 1917 års bibelöversättning)

Nyligen deltog denna bloggare i en diskussion på Facebook om människovärdet. Några av debattörerna ifrågasatte tesen om alla människors lika värde.

Mohandas Gandhi: värd att räddas?

Ett exempel som framställdes: vem skulle du rädda om Hitler och Gandhi båda befann sig i livsfara? Exemplet skulle visa, att Gandhi var mer värd och att alla vettiga människor skulle välja honom framför den onde folkförstöraren och massmördaren Hitler. Ergo: alla är inte lika mycket värda.

Problemet är bara, att detta låt vara osannolikt konstruerade exempel inte alls visar det som det påstås visa: att alla människor inte är lika mycket värda. Vad det visar är endast att de flesta människor i vår del av världen, med våra värderingar och historiska erfarenheter, sannolikt skulle välja att rädda den pacifistiske fredsförespråkaren Gandhi och inte mannen som startade Andra världskriget och lät mörda sex miljoner judar och andra oönskade folkgrupper.

Om detta exempel i stället förelades en muslimsk publik är jag för min del övertygad om, att utfallet skulle bli annorlunda. De flesta muslimer skulle antagligen välja att rädda Hitler, eftersom a) ideologin islam har en hatisk inställning till judar och många – dock säkerligen inte alla – muslimer därför anser att Adolf Hitler var en ljusgestalt; b) muslimer, särskilt sådana bosatta i Indien med omnejd, inte brukar uppskatta hinduer som mahatma Mohandas Gandhi.

Hitler är populär i vissa kretsar…

Ett annat exempel som anfördes mot mitt uppslutande bakom tanken om alla människors lika värde gällde vilken individ jag skulle rädda först, mitt eget eller någon annans barn om jag ställdes inför det valet. Detta är ett ännu sämre exempel än det om Hitler versus Gandhi. Ty vilken förälder som helst skulle givetvis i första hand rädda sitt eget barn om det inte gick att rädda båda två – blod är tjockare än vatten. Detta är emellertid ett subjektivt ställningstagande utgående från föräldraskapet – båda barnen är självfallet lika mycket värda.

Ytterligare argument mot tesen om alla människors lika värde i ovannämnd diskussion var, att ordet ”värde” är en felöversättning av ”dignity” – som betyder värdighet, icke värde – från engelskan i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna. Må så vara. Detta resonemang är likafullt i mina ögon inte ett dugg övertygande, och detta främst därför att FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna är inte något avgörande bevis för tesen om alla människors lika värde.

”Dignity” betyder värdighet, ej värde.

Här en intressant diskussion i ämnet i tidskriften Scandia: http://www.tidskriftenscandia.se/?q=node/1121 I Scandias text citeras bland andra den tyske filosofen Immanuel Kant och hans sentida svenska kollega, ateisten Ingemar Hedenius. Den sistnämnde anförde 1982 följande:

Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är förmer än någon annan.

Bättre än så torde inte det gemensamma människovärdet kunna uttryckas i ett sekulärt perspektiv.

Ytterligare ett argument mot tesen om det gemensamma människovärdet är att den så ofta missbrukas i syfte att rättfärdiga politiska överväganden – vilket är så lätt att genomskåda att det är närmast förbluffande att inte fler har gjort det. Det faktum att alla är lika mycket värda är ju exempelvis inte något hållbart argument för att alla världens flyktingar eller andra migranter skall få bosätta sig i Sverige. Alla får helt enkelt inte rum i vårt land, även om en tidigare statsminister noterat att det finns stora skogar i Norrland och vidsträckta slätter i södra Sverige.http://www.expressen.se/nyheter/fredrik-reinfeldt-gott-om-plats-for-flyktingar/

Att frasen ”alla människors lika värde” missbrukas i alla möjliga och omöjliga tonarter och röstlägen i den politiska korrekthetens tecken är dock inget verkligt argument för att den skulle vara falsk. Även det som framstår som politiskt korrekt kan faktiskt även vara i verklig mening korrekt, även om det för oss systemkritiska dissidenter kan kännas aningen olustigt att nödgas medge detta.

Judar ansågs inte vara värda något i Hitlertyskland utan kunde saklöst utrotas.

I syfte att få rätt uppfattning om alla människors lika värde krävs dock att vi går utöver våra mänskliga värderingar, hur högstämda dessa än må förefalla. Sekularismens värderingar är nämligen osäkra och kan vara högst tillfälliga beroende på vilket samhällssystem alternativt vilken regim som råder.

I kommunistiska diktaturstater såsom Stalins Sovjetunionen eller dagens Nordkorea ansågs/anses endast medlemmar av den så kallade arbetarklassen besitta ett högre värde. Personer tillhöriga borgar- eller kapitalistklassen är däremot försumbara och kan fängslas eller avlivas efter gottfinnande. I Hitlertyskland var endast företrädare för den ”ariska” rasen något värda, under det att  folkgrupper såsom judar, zigenare, slaver, handikappade eller Jehovas vittnen helst skulle utrotas.

Om vi går till vårt eget svenska samhälle har ofödda individer ett inte särskilt högt värde, då de saklöst kan dödas fram till en viss tidpunkt om modern så önskar. I USA har de ofödda ett ännu sämre skydd – de kan dödas och styckas ända fram till födelseögonblicket (något som kallas partial birth abortion) och kroppsdelarna säljas vidare inom sjukvårdsindustrin.http://www.nrlc.org/archive/abortion/facts/pbafacts.html

Sankt Paulus: ”Här är icke jude eller grek…”.

Förhållanden som dessa gör att jag städse ställer mig skeptisk till högstämt tal om det sekulära samhällets välsignelser. Vilket får mig att anknyta till aposteln Pauli ord hämtade ur brevet till Galaterna överst i texten, ord som avfattades omkring 2000 år innan FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna sattes på pränt.

Enligt kristen etik bestäms nämligen människovärdet av den högre verklighet vi benämner Gud. Endast himlens och jordens skapare, som alla människor är avbilder av, förmår definiera människovärde: ”Här är icke jude eller grek…”.

Därmed blir vi inte beroende av värderingar och värden som är bundna av tid, rum och ideologi utan har en absolut måttstock trotsande tid och rum att förhålla oss till. Om vi däremot hävdar att alla inte är lika mycket värda befinner vi oss på ett farligt sluttande plan.

Vi måste nämligen, utifrån vår sekularistiska utgångspunkt, bestämma oss för vilka som är mindre värda än vi själva (ty att vi själva är de allra mest högstående individerna är självklart), och vi måste också bestämma hur vi skall gå till väga med dessa. Skall vi nöja oss med att bemöta dem i en debatt? Låtsas att de inte finns? Eller skall vi hindra dem från att komma till tals? Skall vi fängsla dem? Eller helt enkelt eliminera dem för gott?

Mer eller mindre förvirrat om Bryssel-terrorn

Två dagar efter de blodiga terrordåden i Bryssel, som Islamiska staten (IS) föga oväntat tog på sig, kan det konstateras att 31 människor omkom och 260 skadades som en följd av de tre bombdetonationerna på flygplatsen Zaventem samt i tunnelbanan. Illdåden har hyllats av muslimska trosbekännare på flera twitterkonton: http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/835804-sa-hyllas-terrordaden-i-bryssel-pa-internet

Det kan också dessvärre konstateras, att det förekommit åtskilliga mer eller mindre förvirrade kommentarer i anslutning till IS-dåden här hemma. Jag redovisar nedan några av dessa utan inbördes rangordning.

Lena Mellin, kolumnist på Aftonbladet, har stått för ett av de märkligare yttrandena den 22 mars: ”Men enligt regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, ska man komma ihåg att de mord som utförts av extremister under de senaste tjugo åren har utförts av högerextremister, inte av jihadister. Att faran än så länge ser ut att komma från färre håll än i Bryssel inger en gnutta hopp denna tunga dag.”

Mellin tycks således på fullaste allvar mena, att det är mer hoppingivande när högerextremister begår vansinnesdåd än när islamister gör det. Och vad menar hon med att alla politiska mordattentat utförts av högerextremister? Det enda, förutom Breiviks mordorgie i Oslo 2011, som bär extremhögerns signum är väl massakern i Bologna 1980 då 85 människor miste livet. https://en.wikipedia.org/wiki/Bologna_massacre

 Verkligheten hann till slut upp Khadaffi, som beordrade sprängningen av ett amerikanskt flygplan över den skotska byn Lockerbie.

I övrigt har den vänsterextrema baskiska separatiströrelsen ETA samt likaledes vänsterextrema IRA utfört ett antal attentat i Nordirland respektive Spanien. 1988 exploderade ett amerikanskt flygplan över skotska Lockerbie i vad som visade sig vara ett illdåd beordrat av Libyens diktator Muammar Khadaffi (den svenske FN-diplomaten Bernt Carlsson omkom med alla 259 ombord; elva omkom på marken). Under 2000-talet har islamister slagit till i, förutom Mellanöstern, bland annat New York, London, Madrid och Paris och nu alltså Bryssel. Om Lockerbie-katastrofen här:https://sv.wikipedia.org/wiki/Lockerbieattentatet

Men enligt Lena Mellin skall vi tydligen glädjas åt att massakern i Bologna för 36 år sedan utfördes av en nyfascistisk grupp i Italien. http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article22490353.ab

Flera aktiva muslimer har tagit avstånd från Bryssel-attentaten, vilket givetvis är glädjande, men vägrar samtidigt inse att de är utflöden av en låt vara radikal men ändå tolkning av Muhammeds ord och gärningar. Muslimske teologen Salahuddin Barakat menar den 23 mars: ”Men dåden har inget med islam att göra. /…/ Det finns inte någon som helst grund i den muslimska traditionen som stöder den här typen av avskyvärda handlingar.” http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article22499884.ab

 ”Det har inget med islam att göra.”

Abdelhak Lahouaichri, ordförande i Muslimska föreningen i Ljungby, har den 23 mars uttalat sig på följande sätt i tidningen Smålänningen: ”Det har inget med islam att göra. De som gjort det här är icke-muslimer. /…/ Enligt islam är det en stor synd. De är inte muslimer, de är stora idioter. Islam har kommit för att sprida frid. Det gör ont att vår religion är inblandad i sådana här smutsigheter.” http://www.smalanningen.se/article/inget-med-islam-att-gora/

Med all respekt för Lahouaichris avståndstagande från våld och terror kan han inte gärna vara omedveten om, att islam kunnat spridas runtom i världen endast genom erövringskrig och blodbad ända från krigsherren Muhammeds dagar på 600-talet och framåt. Det var muhammedanska makthavares övervåld mot kristna i Det heliga landet i början av medeltiden som ledde till korstågen, som muslimer tjatar om än i dag.

Och i denna stund finns massor av muslimska teologer, präster och ledare som tolkar islam på ett helt annat sätt än vad ordföranden för Muslimska föreningen i Ljungby gör. Frågan är då varför vi skall tro på att hans tolkning av religionen i fråga är den mest korrekta, och inte på de muslimska röster som menar att det är rätt med mord, terrorism och våldtäkter. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/03/13/islamska-foretradare-om-att-doda-valdta-och-att-jorden-ar-platt/

 Visst ja, Breivik var ju inte muslim…

Statsminister Stefan Löfven har dragit sitt strå till förvirringsstacken genom att, förutom de sedvanliga självklarheterna om ”avskyvärda dåd”, ”vi får aldrig acceptera terrorism” och ”våra tankar går till offren och deras anhöriga”, dra in en galen massmördare från Norge i sammanhanget.

I en intervju med SVT Aktuellt sade Löfven bland annat följande: ”Jag vill påminna om att en av de största terroristerna vi haft i Europa, Breivik, var allt annat än muslim.” http://nyheteridag.se/lofven-en-av-de-storsta-terroristerna-vi-haft-i-europa-brevik-var-allt-annat-an-muslim/

Vilket får oss alla att känna oss bättre till mods, eller hur?

Förra S-ledaren Mona Sahlin, till i juni nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, har inte precis bidragit till större klarhet i diskussionerna om Bryssel-dåden. I ett debattinlägg tillsammans med Hans Olsson, ordförande för Brottsförebyggande centrum i Värmland samt Åsa Bergenheim, rektor vid Karlstads högskola, på tidskriften Dagens Samhälles nätsajt hävdar hon den 23 mars bland annat att ”Sverige befinner sig på ett sluttande plan”:

Bryssel 22 mars 2016. Ytterligare en plats och ett datum att lägga till listan över terrorns blinda hat. /…/ I arbetet kring våldsbejakande terrorism  pratar vi ofta om att vit-maktrörelser, vänsterautonoma och fundamentalistiska religiösa grupper utgör hot mot vår demokrati. /…/ Men alltför ofta är det på chattforum, i kommentatorsfält och på sociala medier dessa hot börjar växa för att sedan sippra ut i verkligheten i form av det hat som ger extremister sin näring. Vi får därför inte bara betrakta den som utför våld som våldsbejakande. Ett stort ansvar vilar också på författaren till de texter som sporrar aktivisten till handling. http://www.dagenssamhalle.se/debatt/sverige-befinner-sig-pa-ett-sluttande-plan-23711

Här lyckas Sahlin, Olsson och Bergenheim alltså med det rätt imponerande konststycket nästan framställa terroristerna som offer för hatfyllda nättexter av olika slag. Sahlin et consortes har som synes också märkligt svårt att skuldbelägga islamism och jihadism för det extremvåld som dessa – och endast dessa – står för i dagens läge.

 ”Vi får därför inte bara betrakta den som utför våld som våldsbejakande.”

I stället nämns i ovanstående uppräkning allra först ”vit-maktrörelser”, därefter ”vänsterautonoma” och först därefter ”fundamentalistiska religiösa grupper” i allmänhet – precis som om exempelvis Livets ord, Mormonerna eller Jehovas vittnen vore lika terrorglada som jihadisterna. Riksdagsledamoten Robert Stenkvist (SD) har med all rätt ilsknat till på Sahlins uppseendeväckande svamlande och menar i sin blogg Dissidenten Stenkvist den 24 mars: ”Det sluttande planet är vår nationella säkerhetssamordnare Sahlin.”

Stenkvist menar som slutkläm på sin bloggtext att Sahlin snarast bör entledigas från sin ansvarsfulla position, till vilket man endast kan säga ja och amen. Även om den katastrofala Mona Sahlin i skrivande stund bara har ett par månader kvar på sitt förordnande. Ambassadör i inre Mongoliet nästa?https://stenkvist.wordpress.com/2016/03/24/det-sluttande-planet-ar-var-nationella-sakerhetssamordnare-sahlin/

I SVT Opinion skriver den bekante imamen i Eskilstuna, Abd al-Haqq Kielan alias Leif Karlsson (även verksam i Islamiska föreningen i Stockholm), den 24 mars att ”Nu måste muslimerna stå upp mot terrorn”. Hurra, tänkte jag när jag läste denna rubrik, äntligen ett ordentligt avståndstagande från den jihadistiska terrorismen från en ledande muslim i Sverige. När jag tagit del av resten av artikeln var jag inte längre lika entusiastisk.

”Nu har det hänt igen”, inleder Kielan sin betraktelse. ”Nya blodiga attacker har riktats mot kvinnor, barn, civila – helt oskyldiga människor – i avsikt att skapa skräck och förstöra det mänskliga samhället. Precis de saker som islam förbjuder. /…/ Vi är klämda mellan terrorister på ena sidan och främlingsfientliga politiska grupper på andra sidan.”
http://www.svt.se/opinion/article7358744.svt

 Imam Kielan: svensk muslim.

Jag tror att en förutsättning för att den reformation islam så väl behöver skall komma till stånd är, att imam Kielan och alla andra verserade muslimer – ty sådana finns förvisso – någon gång inser, att islam visserligen kan tolkas på ett fredligt sätt men även genom Muhammeds ord, gärningar och efterföljd inbjuder till radikala tolkningar. Kielan med flera må upprepa sin ramsa ”Det har ingenting att göra med islam” in absurdum, men vem som helst kan se att verkligheten är annorlunda beskaffad.

Abu Bakr al-Baghdadi, den så kallade ”osynlige kalifen” som står i ledningen för Islamiska staten (IS), är otvivelaktigt väl så mycket muslim och slängd i Koranen som den 30 år äldre Kielan. Född i Samarra i Irak 1971 var al-Baghdadi (som är en pseudonym) 1994-2004 verksam som präst och böneledare i en mindre moské i Bagdads utkanter. Enligt en uppgift skall han även ha ett irakiskt doktorat i islamisk teologi. Sedan blev han ledare för en grupp inom al-Qaida i Irak innan han 2010 framträdde som ledare och ”kalif” för IS.

Jag hyser viss respekt för imam Abd al-Haqq Kielan. Han berättade under ett föredrag i Stockholm jag hörde för några år sedan om sin omvändelse till islam, att hans idé om islamsk kultur och islamskt sätt att vara är civiliserade konversationer om religion och filosofi över små koppar kryddat kaffe på arabiskt vis. Ungefär som när vår fiktive detektiv Ture Sventon umgås med sin vän herr Omar.

Det låter verkligen jättetrevligt. Dessvärre finns dock också en annan sida av islam, vilken imam Kielan naturligtvis  är lika väl medveten som både denna bloggare och de ”främlingsfientliga politiska grupperna” Kielan hänvisar till ovan – liksom alla som någon gång studerat islam i teori och praktik – är.

 ”Rolexkalifen” al-Baghdadi: irakisk muslim.

Det är den islam som, helt enligt profetens anvisningar, i en stor del av arabvärlden följer sharialagen med allt vad denna innebär av halshuggningar, stenande av kvinnor, piskande, stympande och avrättning av konvertiter från islam. Det är den islam som erövrar mark för den enda rätta tron genom erövringskrig, våld och terror.

 

Bildt träffade representant för diktaturen Kazakstan

Kazakhstan is a country six times size of Sweden. Its GDP per capita has been tripling since  2005. Good talks with FM Erlan Idrissov.

Så twittrade Sverigeges utrikesminister Carl Bildt efter sitt möte med sin kazakiske kollega Erlan Idrissov i Stockholm i dag den 20 mars. Kazakstan ligger i Centralasien med en liten del i östra Europa. Dess mäktigaste grannar är Ryssland  i norr och Kina i öst. Det som imponerar på Bildt är uppenbarligen landets ekonomiska utveckling som baseras på dess oljetillgångar.

En vy från det höglänta Kazakstan.

Enligt UDs pressrelease skulle vid mötet mellan Bildt och Idrissov även den inrikespolitiska utvecklingen och inställningen till mänskliga fri- och rättigheter tas upp, men om jag känner Carl Bildt rätt berördes sannolikt dessa ämnen med lätt hand. Det moderna Kazakstan är sedan man utropade sig självständigt den 16 december 1991 en auktoritär stat med försumbar respekt för mänskliga fri- och rättigheter.

President Nursultan Nazarbajev, född 1940, har suttit vid makten från första början. Han valdes först för en fyraårsperiod men har förlängt denna upprepade gånger. Någon politisk eller religiös frihet existerar inte i detta sekulära land med 47 procent muslimer. För några år sedan antogs en omstridd lag som påbjöd att en religiös församling måste ha minst 50 medlemmar för att registreras av myndigheterna. Enligt människorättsgrupper har exempelvis baptister, Jehovas vittnen, Hare Krishna och representanter för andra minoritetsgrupper svårt att verka.

Kazakstans diktator Nazarbajev i samband med en lunch med kungaparet 2004.

Det väckte internationell uppmärksamhet då en rysk kvinnlig missionär från Unification Church vid namn Elizaveta  Drenitjeva dömdes .till två års fängelse i februari 2009. Det ”brott” hon anklagades för var att ha föreläst om rörelsens lära för fyra personer varav en var infiltratör från den kazakiska säkerhetstjänsten KNB. Mer om fallet på en video här:

http://www.youtube.com/watch?v=i1_xYWUAAYg

Kazakerna har funnits sedan 900-talet som ett turkiskt muslimfolk. Fram till 1456 levde de i ett självständigt khanat som 1731 blev ett tsarryskt protektorat. 1868 blev Kazakstan en del i det ryska riket vilket ledde till omfattande protester och resningar – 1916 dödades omkring 150 000 människor vid en revolt. Kazakerna lyckades sedan först hålla stånd mot den kommunistiska Röda armén men införlivades med Sovjetunionen 1920.

1936 blev området officiellt en sovjetrepublik med namnet Kazakiska SSR. Det kom sedan att nyttjas vid Stalins deportationer under Andra världskriget som avstjälpningsplats för bland annat krimtatarer, tjetjener, volgatyskar och polacker vilket lett till en mångfasetterad folksammansättning.

En omfattande rysk kolonisation har också skett och ryska är det dominerande språket. Kazaker och ryssar dominerar bland de etniska grupperna. Efter Josef Stalins död 1953 skickades en del stalintrogna politiker, bland dem Georgij Malenkov (1902-88), i exil till Kazakiska SSR. Den kazakiska sovjetrepubliken var viktig för makthavarna i Kreml främst på grund av sina oljetillgångar och som uppställningsplats för en betydande kärnvapenarsenal.

Malenkov deporterades till Kazakiska SSR efter Stalins död.

Kazakstan är fortfarande viktigt i kraft av sina oljetillgångar och sin växande ekonomi, vilket förklarar Carl Bildts uppskattande ord. Landet är på jakt efter Sveriges stöd för sin ansökan om inträde i den internationella handelsorganisationen WTO och behöver nog inte frukta alltför hård kritik från Sverige trots sin auktoritära politik och en president som bränt åtskilliga av oljemiljarderna på att flytta huvudstaden från det forna maktcentret Almaty (Alma-Ata) till den helt nybyggda staden Astana.

De mänskliga rättigheterna? De får vänta.

Ingen religionsfrihet i Japan

Japan har misslyckats med att skydda sina medborgare mot bortföranden och inlåsningar syftande till religiös tvångskonversion. 

Protest mot bristande/obefintlig religionsfrihet i Japan.

Detta är slutsatsen i en 62-sidig rapport som nyligen offentliggjorts av Human Rights Without Frontiers International (HRWF), en oberoende, icke regeringsansluten organisation(non-governmental organization, NGO) med säte i Bryssel.

Rapporten fastslår bland annat:

One cannot state that there is freedom of religion in Japan.

Vidare citeras i rapporten organisationens director Willy Fautré på följande sätt:

The failure to provide the victims of such kidnappings with equal protection under the law, and the impunity of those responsible, constitute a serious violation of the Japanese people´s constitutionally guaranteed rights and the international human rights standards to which Japan is legally bound.

Fautré och Aaron Rhodes, båda internationellt kända människorättsförespråkare vilka varit med om att sammanställa rapporten, intervjuade ett stort antal offer av vilka de flesta tillhörde Unification Church eller Jehovas vittnen.

Människorättsadvokaten Willy Fautré, HRWF.

Fautré och Rhodes har också intervjuat för frågeställningen relevanta experter, jurister och journalister samt sammanträffat med tio medlemmar av det japanska parlamentet – Diet – för att diskutera ämnet.

Kidnappningar, samt nog så ofta våldsamt präglad och påtvingad fångenskap, har varit rutinmässiga redskap när det gällt att få japaner vilka anslutit sig till oönskade religiösa rörelser att lämna desamma. Kidnappningarna och fängslandena har huvudsakligen utförts av offrens familjer i samarbete med professionella ”avprogrammerare”, med en engelsk term benämnda exit counsellors.

Denna praxis har pågått i årtionden utan att polis och andra rättsvårdande myndigheter ingripit, detta trots att otvetydiga bevis för brottslig verksamhet förelegat.

Aaron Rhodes igen:

It is completely unacceptable that all known complaints against parents and exit counselors have been declared ineligible. In the face of such official neglicence and impunity, one cannot state that there is freedom of religion in Japan.

Den intresserade kan studera/ladda ner hela rapporten här:

http://www.hrwf.net/Joom/images/reports/2011/1231%20report%20final.pdf