Ännu inga bevis för vem som dödade Shireen

Palestinian Forensic Expert: ‘Not Possible’ to Determine Who Killed Journalist as Probe Ongoing

Den som, i likhet med denna bloggare, har tillgång till den notoriskt Israel-hatande arabiska TV-kanalen Al-Jazeera har kunnat konstatera, att man alltsedan den egna reportern Shireen Abu Akleh, 51, sköts till döds på onsdagen dygnet runt har sökt leda i bevis att det är Israel som är boven i dramat.

Dödsskjutningen ägde rum när Shireen Abu Akleh följde en israelisk militäroperation i staden Jenin i Samarien, det vill säga den norra delen i vad som vanligen refereras till som ”Västbanken” (Judéen utgör områdets södra del). Jenin administreras sedan 1996 av den Palestinska myndigheten (PA) och är administrativt centrum i området samt ett viktigt jordbrukscentrum. I Jenin bor cirka 40 000 människor plus drygt 10 000 i ett stort flyktingläger. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jenin

Den palestinaarabiske kriminalteknikern doktor Rayyan Al-Ali från the Forensic Medicine Institute i Nablus har emellertid citerats: ”It is not possible to give this information now, because the team at the forensic laboratorium has to study the evidence to answer this question.”

Konkreta bevis verkar dock inte vara något som vare sig Al-Jazeera, den Palestinska myndigheten eller den Palestinska missionen vid Förena nationerna (FN) fäster sig särskilt mycket nu. Det viktigaste är istället att av politiska skäl nagla fast den judiska staten vid skampålen.

Israels försvarsminister Benny Gantz har kommenterat att ”no gunfire was directed at the journalists”: ”Findings at this time indicate that there is a reasonable chance that the journalist was shot by Palestinian armed terrorists.” En video som publicerats visar desslikes hur palestinaarabiska styrkor öppnar eld på onsdagen.

Man skulle kunna tro att de berörda palestinaaraberna skulle vara mycket angelägna om att genomföra en ordentlig utredning av det faktiska händelseförloppet kring Abu Aklehs död i syfte att klargöra vad som verkligen har inträffat. Så har dock inte alls varit fallet. https://www.timesofisrael.com/palestinians-refuse-joint-israeli-probe-into-reporters-death-wont-transfer-bullet/

PA har tvärtom hittills emfatiskt nekat göra detta och har inte ens gått med på att låta israelerna studera den kula som dödade journalisten; kulan skall enligt uppgift vara en 5.56×45 mm NATO-kula vilken används av båda sidor i konflikten.

En anonym israelisk tjänsteman har i sammanhanget citerats: ”Those who have nothing to hide do not refuse to cooperate.”

Det finns säkerligen anledning återkomma i detta ämne!

Esther Horgan nytt offer för terrormorden i Israel

Esther Horgan blev 52 år.

Söndagen den 20 december beslutade sig den 52-åriga sexbarnsmamman Esther Horgan i Tel Manashe i den sydliga delen av Samarien att ta en stärkande promenad. När hon inte återvänt inom rimlig tid larmade maken Benjamin Horgan säkerhetsrelaterad personal. Dagen därpå påträffades Esthers kropp i ett skogsparti nära hemmet. https://worldisraelnews.com/arab-suspect-in-killing-of-mother-of-6-reenacts-murder/

Den 24 december meddelades att personal från säkerhetsorganisationen Shin Bet gripit en 40-årig palestinaarab hemmahörig i Jenin-området som misstänkt för mordet på Esther Horgan. Den gripne har för polisen demonstrerat hur han slog ihjäl Horgan genom att krossa hennes huvud med en sten.

De israeliska säkerhetsstyrkorna fortsätter undersökningen av det brutala mordet i hopp om att kunna gripa misstänkta medarbetare till den arresterade 40-åringen. Enligt regionrådet i Samarien, som jämte Judéen ingår i den så kallade Västbanken, är illdådet tveklöst att betrakta som ”en terrorhandling”. https://en.wikipedia.org/wiki/Tal_Menashe

Det tragiska mordet på Esther Horgan var det tredje terrorrelaterade mordet i Israel under 2020. Jag skrev för kort tid sedan en bloggtext där jag konstaterade, att Israel är på god väg att vinna kriget mot terrorismen. Det omdömet kvarstår – tre fall av terrormord är trots allt ett väsentligt mindre antal än vad som varit fallet under senare år. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/12/18/israel-vinner-kriget-mot-terrorismen/

En bild från Esther Horgans begravning.

Esther Horgan har beskrivits som en varmhjärtad person som intresserade sig för bland annar judendom, sionism, historia, filosofi, psykologi, yoga och motion.

Israels regering har tillkännagivit att samfälligheterna i Judéen och Samarien skall stödjas genom bidrag motsvarande 12,5 miljoner US-dollar enligt förslag av premiärminister Benjamin Netanyahu. Därtill kommer närvaron av Israeli Defence Forces (IDF) att förstärkas ytterligare.

En grupp israeliska kvinnor har uppmanat kvinnor i Israel och hela världen att visa sin solidaritet med framlidna Esther Horgan genom att ge sig ut och springa och promenera i syfte att demonstrera att de inte är rädda. https://www.israelhayom.com/2020/12/27/we-do-not-live-in-fear-israeli-women-run-in-memory-of-esther-horgan/

Israel vinner kriget mot terrorismen

Sergeant Amit Ben-Yigal träffades i huvudet av en sten och avled.

Israel vinner kriget mot terrorismen. Så kan man tolka det faktum att under 2020 endast två personer dödats av terrorister i Israel. Detta kan jämföras med 9 döda 2019 och 16 2018. https://unitedwithisrael.org/israel-is-winning-the-war-on-terror-2020-had-least-casualties-since-1948/

2020, som snart är slut, är det år som den judiska staten Israel kunnat notera det minsta antalet döda i terrorhandlingar sedan staten etablerades 1948. Även antalet raketbeskjutningar från Gaza-remsan har minskat betydligt: omkring 175 hittills under 2020 jämfört med 1296 under 2019 och 1164 under 2018.

De två dödsoffren är rabbi Shai Ohayon, 39, en fyrabarnsfar som knivskars till döds i augusti av en 46-årig arabisk terrorist i staden Petah Tikva i Israels centraldistrikt. Mördaren befann sig i Israel på ett lagligt arbetstillstånd och greps strax efter dådet. https://www.timesofisrael.com/he-was-a-holy-man-friends-family-mourn-stabbing-victim-rabbi-shai-ohayon/

Den 21-årige sergeanten Amit Ben-Yigal befann sig på uppdrag med sin enhet ur Israeli Defence Forces (IDF) i en by nära staden Jenin i den norra delen av den så kallade Västbanken i april, då han träffades i huvudet av ett stort stenblock. Han avled av sina skador trots att han vid tillfället bar hjälm. Mördaren stod troligen på ett hustak. https://www.timesofisrael.com/idf-soldier-killed-by-rock-thrown-at-his-head-during-west-bank-arrest-raid/

Enligt israeliske ÖBn Aviv Kochiva har Israels försvarsstyrkor noterat betydande framgångar under året.

Även på andra fronter har den israeliska krigsmakten kunnat notera betydande framgångar under innevarande år. IDFs överbefälhavare, generallöjtnant Aviv Kochavi, citeras på följande sätt beträffande Israels operationer riktade mot Irans militära anläggningar i Syrien: ”The Iranian establishment in Syria is in a clear slowdown, but we still have a long way to go to complete the goals in this arena.”

Enligt generallöjtnant Kochavi har israelerna träffat över 500 mål under innevarande år förutom ett stort antal hemliga operationer. Israel har därtill utfört talrika cyberattacker riktade mot iranska mål i Syrien, ett allt viktigare frontavsnitt i den israelisk-iranska kraftmätningen.

En Israelresa (III): Haifa, Akko, Rosh Hanikra…och så en vinprovning

Jag fortsätter här med tredje delen av min berättelse om resan till Israel med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Det var den 31 mars vårt sällskap om 15 personer reste norrut längs Medelhavskusten för att besöka Caesarea (som jag berättade om i del II), Haifa, Akko och Rosh Hanikra. Dessutom hann vi med ett stopp för vinprovning.

HAIFA: Haifa är Israels i storleksordningen tredje stad med en befolkning på 264 900 (2007). Här finns landets enda tunnelbana med sex stationer. Stadens judar (82 procent av befolkningen), muslimer och kristna uppges leva i fred med varandra. Här finns även världscentret och templet för den monoteistiska uppenbarelsereligionen bahá’i, grundad i Iran 1863 av Bahá’ullah (1817-92).

 Vy över Haifa med Bahá’i-templet närmast kameran. Foto: Tommy Hansson

Bahá’i anser att alla världsreligioner utgår från en och samma Gud och tänker sig ett idealt samhälle utan nationsgränser. Dess anhängare menar att mänsklighetens religiösa förståelse successivt har förmerats via förgrundsgestalter såsom Adam, Noa, Abraham. Krishna, Zoroaster, Moses, Buddha, Jesus, Muhammed, Báb och Bahá’ullah (de båda senare medgrundare av bahá’i-tron). Religionen anses vara kättersk inom den muslimska världen.

I den södra utkanten av Haifa ligger restaurang Maxim, som totalförstördes av den kvinnliga självmordsmördarbombaren Hanadi Jaradat (1975-2003), även kallad Snövit, den 4 oktober 2003. Hennes ideal får väl anses ligga så långt ifrån bahá’is fredliga utopi som tänkas kan. Jaradat, som föddes i Jenin på den så kallade Västbanken, var en juridikstudent som radikaliserades då hennes fästman och senare bror och kusin dödades av israeliska säkerhetsstyrkor.

 Bloggaren med Haifa i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Hanadi Jaradat sköt först ned säkerhetsvakten på restaurangen, belägen nära havsstranden, innan hon utlöste den sprängladdning hon hade innanför kläderna. Explosionen blev våldsam – 21 människor (18 judar och tre araber) dog, 51 skadades. Några av de döda återfanns av räddningsmanskapet sittande i sina stolar, medan barn hade slungats in i väggarna med våldsam kraft. Av självmordsmörderskan återstod endast huvudet.

Terrorgruppen Islamic Jihad tog på sig ansvaret för dådet, som den dåvarande palestinske ledaren Yassir Arafat fördömde. Två familjer inklusive fyra barn, varav ett var två månader gammalt, utplånades.

 Räddningsmanskapet i arbete efter sprängdådet på restaurang Maxim. Foto: AP

Vi fick endast tillfälle att bese restaurang Maxim på avstånd från vägen under hemfärden, eftersom vi låg efter i tidschemat. Restaurangen helrenoverades sju månader efter dådet och är nu en symbol för det israeliska motståndet mot terrorismens ondska.

AKKO: Akko är en mycket gammal stad med 46 300 invånare (2009). Här gjorde ressällskapet under guiden Marie Ben Reis ledning ett ganska kort uppehåll för lunch på en arabisk restaurang som heter Abu Christo belägen vid Medelhavets strand. Staden ansågs länge vara ”nyckeln till Palestina” till följd av dess strategiska läge på slättlandet vid havet. Akkos historia sträcker sig åtminstone 5000 år tillbaka i tiden. Staden var en viktig handelsstad för de gamla kanaanéerna och fenicierna.

 Medelhavet utanför Akko. Foto: Tommy Hansson

Innan Akko fick sitt nuvarande namn kallades staden Ptolemais efter en egyptisk härskare. Under korstågstiden utkämpades här blodiga strider mellan arabiska/muslimska saracener och kristna korsfarare. Korsriddarna, som intog Akko 1104, kallade staden Saint-Jean d´Acre. 1187 återerövrades den av den berömde muslimske härföraren Saladin, men 1191 intogs den av den knappast mindre berömde Rikard Lejonhjärta.

Staden blev sedan den reella huvudstaden för det kristna konungadömet Jerusalem där Johannitorden hade en praktfull befästning, vilken dock brändes ner så gott som i grund under ledning av sultanen av Egypten år 1291. I dag återstår bara sparsamma ruiner.

 Lunch intogs på restaurang Abu Christo. Foto: Tommy Hansson

Också den krigshetsande franske kejsaren Napoleon I Bonaparte försökte inta Akko under sitt fälttåg mot Palestina, som då tillhörde det Ottomanska riket, men misslyckades. 1832 erövrades Akko av Ibrahim pascha och 1917 av brittiska styrkor under ledning av general Edmund Allenby. 1948 intogs staden av israeliska trupper under första Arabisk-israeliska kriget.

I Akko ligger stoftet efter bahá’is grundare, Bahá’ullah, begravt. I dag lever judar, araber/muslimer och kristna tillsammans i relativ sämja i staden.

Ett inte så trevligt minne från Akko är hur arabiska barn misshandlade en stackars åsna på en gata i närheten av restaurangen där vi åt lunch. En i sällskapet hutade åt dem, men det är nog tveksamt om det gjorde något bestående intryck på de elaka ungarna.

 Inte mycket återstår av korsfararnas gamla ståtliga fäste i Akko. Foto: Tommy Hansson

ROSH HANIKRA: När vi rest så långt det gick norrut hamnade vi på en plats kallad Rosh Hanikra i omedelbar anslutning till gränsen mot Libanon i nordvästra Galiléen. Platsen är berömd för sina geologiska formationer i direkt anslutning till Medelhavskusten. Spektakulära grottor har bildats i den vita kalkstenen, och dit kommer man via hiss.

Jag kan dock inte redovisa några intryck därifrån, eftersom jag föredrog att stanna ovan jord – jag har aldrig gillat vare sig höjder eller djup. Föredrog i stället att inta kaffe och glass vid en servering när mina medresenärer befann sig i underjorden.

 En israelisk gränspostering vid Rosh Hanikra. Därunder kaféet där jag drack kaffe och åt glass. Foto: Tommy Hansson

BINYAMINA: Grottor är således inget för mig (även om jag var nere i en fantastisk sådan i Transvaal i Sydafrika 1988 med stalagtiter, stalagmiter, underjordiska sjöar, hela baletten), vilket däremot vin i hög grad är! Vi stannade alltså till vid en  vinegendom tillhörande företaget Tishbi i Binyamina i Karmelbergen, inte långt från Haifa, där vi först provade ett antal viner av olika slag och därefter gavs möjlighet att köpa de sorter vi tyckte var mest tilltalande.

 Delar av vårt sällskap avsmakar Tishbis goda viner. Foto: Tommy Hansson

Tishbi Estate Winery etablerades officiellt 1985 av Jonathan Tishbi, men dess historia daterar sig tillbaka till 1882, då medlemmar ur Tishbi-släkten på uppdrag av baron Edmund de Rothschild började det krävande arbetet med att anlägga vingårdar i det karga landskapet. I dag framställer företaget cirka en miljoner flaskor per år för export till 25 länder.

Besöket på vingården upplevdes nog av alla i sällskapet som ett trevligt mellanspel i utflyktsprogrammet, även om det försinkade tidsschemat något.

I den avslutande fjärde delen av min reseberättelse kommer turen till Jerusalem!

 Utanför vinegendomens huvudbyggnad. Foto: Tommy Hansson