SD Södertälje i Almedalen: Jimmie-tal och engångsgrillar

 Fyllda bänkrader under Jimmie Åkessons Almdals-tal. Foto: Tommy Hansson

Ett tiotal glada och förväntansfulla sverigedemokrater från SD Södertälje var på plats i Almedalen när Jimmie Åkesson talade under årets politikervecka i ett Visby, som var mer fullpackat med folk än någonsin tillförne. Två stugor hade hyrts i semesterbyn Kneippbyn några kilometer utanför staden, vilket gav möjlighet till trevligt umgänge och stimulerande politiska diskussioner.

En riksdagskandidat jag talade med efter Jimmie Åkesons tal menade att Jimmie var mer ”taggad” än vanligt den här gången. Han talade i ungefär en timme vilket är litet längre än vanligt. Det faktum att Åkessons tal i Almedalen diskuterades mer än de flesta andra partiledares framföranden bekräftar, att Åkesson lyckades väl i sin strävan att föra ut Sverigedemokraternas politik.

 Några av SD:arna från Södertälje väntar på färjan i Nynäshamn. Foto: Tommy Hansson

Jimmie Åkesson inledde med en svidande kritik riktad mot oppositionsledaren Stefan Löfven (S), som i sitt tal påtalat nödvändigheten av att bekämpa vad han kallade ”fascism och rasism”.

”Kladda inte ditt kladdiga kladd” ”Men sen kunde han inte hålla balansen, den gode Löfven”, konstaterade Åkesson, ”när han mot slutet av sitt tal blandade in Sverigedemokraterna i detta, genom att kalla oss ’rasister’. Vet du, Stefan Löfven, över huvud taget vad rasism är, vad verklig rasism har inneburit för människor världen över genom historien?”   

Jimmie Åkesson blottlade här den himmelsskriande skillnaden mellan den ”rasism” som dagligdags nämns i den politiska diskursen här hemma och den reella rasismen, det vill säga det synsätt och den grymma praktik som rådde i exempelvis Nazityskland på 1930- och 1940-talen och i Sydafrika under apartheidtiden 1948-90 och som alltjämt härskar i vissa delar av världen. Den rasism som förvisso finns i Sverige är till allra största delen importerad, vilket framgår av exemplet med den utbredda antisemitismen i Malmö, som till helt övervägande del utövas av inflyttade muslimer/araber.

      

På övre bilden syns Tommy Blomqvist, Joachim Hagström och Kjell Bohman i samspråk med riksombudsmannen Michael Rubbestad.
Därunder några av SDs skyltar i anslutning till Almedals-scenen. Foto: Tommy Hansson

Den så kallade rasism som exempelvis Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt, Erik Ullenhag och Expo regelmässigt utgjuter sig om kan på goda grunder anses vara en konstruktion, en artificiell skapelse som uppfunnits för att etablerade politiker och media skall kunna känna sig goda och fina, samtidigt som de kan klämma åt politiska meningsmotståndare genom att förse dem med rasiststämpeln.   

Åkesson svarade i sammanhanget för ett retoriskt uttryck som har goda förutsättningar att bli en klassiker:

Kladda inte ditt kladdiga kladd på historiens hjältar och deras mod. Genom fega påhopp på oss för att du saknar riktiga argument. Sluta använda andra människors lidanden för att motivera en invandringspolitik i Sverige som har gått alldeles galet.

 SD-veteranen Jens Leandersson från Skåne bekantar sig med Södertäljes SD-grupp utanför presstältet. Foto: Tommy Hansson

Långt ifrån att vara ”rasism”, menade Åkesson, är Sverigedemokraternas immigrationspolitik ett uttryck för medmänsklighet. Han travesterade så Alfred Tennysons bekanta dikt Nyårsklockan:  ”Ring in förnuft och ansvar, ring ut de gamla trötta partierna.”

Unikt effektiv kampanj Valet till Europarlamentet den 25 maj bekräftade, menade Jimmie Åkesson, att Sverigedemokraterna kommit för att stanna i den svenska politikens finrum. Närmare 10 procent av rösterna överträffade Åkessons och många andra sverigedemokraters förväntningar.

SD svarade också under valkampanjen för det säkerligen allra mest uppmärksammade inslaget med en affisch i Stockholms tunnelbana med texten: ”Det är dags att stoppa det organiserade tiggeriet på våra gator.” En unikt effektiv kampanjslogan, raljerade SD-ledaren:

Och vips så fanns inte det problemet längre. Det fanns över huvud taget inget organiserat tiggeri, hävdade nu alla. Även de som tidigare sagt sig vilja bekämpa det. Vi lyckades alltså avskaffa ett stort samhällsproblem bara genom att sätta upp en affisch. Vi måste vara Sveriges, ja, kanske världens mest effektiva parti. Visst är det härligt?

       

Grillning på engångsgrillar i Kneippbyn. Foto: Tommy Hansson

Därefter kom Åkesson in på oron i vår omvärld, icke minst med hänsyn till Rysslands agerande i östra Ukraina och Krim och det utsatta geopolitiska läge detta kan leda till för svenskt vidkommande.  ”Vi behöver stärka vår försvarsförmåga”, fastslog Jimmie och uppgraderade detta till ett ”nationellt existensförsvar”. I dag är som bekant SD det enda riksdagsparti som på allvar vill stärka det militära försvaret.

Även de blodiga konflikterna i Syrien och Irak kom upp på dagordningen under Jimmies tal. Den senare nämnde att han och några partikolleger för en tid sedan besökte ett flyktingläger i Jordanien med nära 100 000 flyktingar. Åkesson:  ”Flyktingpolitik handlar om att hjälpa. Om att hjälpa så många nödställda människor som möjligt.”   

 Östersjöns vatten kluckande mot stranden i Kneippbyn. Långt bort i fjärran skymtar Visby hamn. Foto: Tommy Hansson

Det gör man inte, underströk Jimmie Åkesson, genom att ge så många personer som möjligt permanent uppehållstillstånd:

Vi hjälper mycket få av världens nu över 50 miljoner flyktingar genom invandring till Sverige. Även om vi redan har EU:s mest extrema politik på invandringsområdet…inte per invånare, utan i reella tal – före Tyskland, före Frankrike.

Desinformationsminister Erik ”Bagdad Bob” Ullenhag Våra makthavare drar sig inte ens för att ljuga och förfalska när de till varje pris skall leda i bevis att den extrema svenska immigrationspolitiken inte bara är unikt fin och god utan jämväl ekonomiskt lönande.

Ett beryktat exempel på detta stod Sandvikens kommun för i en rapport där det hävdades, att kommunen gått med en halv miljard kronor i vinst på invandringen. Det var bara det att man valt att bortse från 70 procent av de offentliga utgifterna och att man även i övrigt räknat alldeles uppåt väggarna.

 SÄPO fanns givetvis på plats när Jimmie Åkesson mötte pressen på Almedals-scenen. Foto: Tommy Hansson

”En som snabbt var ute för att vinna poäng på detta”, påminde Åkesson, ”var Sveriges egen Bagdad Bob, desinformationsminister Erik Ullenhag.”  Ullenhag skrev på Twitter: ”Sandviken påminner om att vi också blir rikare genom öppenhet.” Om det verkligen vore så fanns det ju inga som helst skäl för Södertälje kommun att ständigt kräva mer pengar av regeringen för att kunna ta emot den allt stridare strömmen av Syrien-migranter, eller för ett ökande antal kommuner att vägra ta emot fler flyktingar.

Ty varför begära mer pengar eller sätta sig på tvären och vägra ta emot fler för att klara av något som är så oerhört lönande?

Utanförskap och pensionärsskatt Sanningen är ju, att svensk immigrationspolitik under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar medfört ett accelererande utanförskap för allt fler människor i allt fler områden. Samtidigt som statsminister Reinfeldts med den drucknes envishet hänger sig fast vid det politiskt korrekta mantrat ”Invandring berikar” och hävdar, att alla som ifrågasätter detta är rasister.

       

På den övre bilden ett opinionsmöte i centrala Visby för mänskliga rättigheter i kommunistdiktaturens Kina.
Den undre bilder visar Falun-gong-utövare i Almedalen. Foto: Tommy Hansson

Jimmie Åkesson hänvisade i sitt tal till en rapport av Tino Sanandaji vilken enligt före detta folkpartisten Mauricio Rojas påvisar att: ”Folkpartiets och borgerlighetens misslyckande med att vända den utveckling som dömer allt fler nya och gamla svenskar till ett liv i utanförskap.”   

Antalet utanförskapsområden har ökat dramatiskt under perioden 2006-2012 och antalet personer som levde i dessa 2012 var 566 000, vilket innebär en ökning med 16 procent under sexårsperioden.  ”Vi tror på sammanhållning”, inskärpte Jimmie Åkesson, ”inte splittring, segregation och utanförskap.”   

Slutligen, men definitivt  inte minst viktigt, tog Åkesson upp pensionärernas svåra lott på temat: ”Blott Sverige straffbeskattning av pensionärer har.” Åkesson klargjorde detta på följande sätt genom att fortsätta travestera vår nationalskald Verner von Heidenstam:    ”Pensionärsskatten är en styggelse, en skamfläck på vårt stolta välfärdssamhälles baner.”

 Tommy Blomqvist försöker mata en kaja på Max hamburgerrestaurang i Visby. Ryggarna tillhör Ingrid Hult och Beata Kuniewicz. Foto: Tommy Hansson

 

Tillbaka från Gotland – godnatt med ”Michelle”

Kom hem sent kvällen den 3 juli efter att ha tillbringar några dagar på Gotland under Almedalsveckan tillsammans med goda partikamrater från SD Södertälje. Så småningom följer ett mer utförligt reportage i ord och bild därifrån.

Tills vidare får ni nöja er med några få ord samt denna bild på några individer som var förståndiga nog att ta det lugnt i Almedalen:

 Sovande änder i Almedalen: två herrar och en dam. Foto: Tommy Hansson

Det var trevligt att träffa vänner både inom och utom partiet som exempelvis Richard Jomshof, Jens Leandersson, Isak Nygren, Lennart Pilstam och Folke Höjmar. De båda senare har jag känt sedan första hälften av 1970-talet.

Den alltid initiativrike Folke har en sommarbostad på Gotland och befann sig nu i ett tält mitt i händelsernas centrum som representant för Riksorganisationen för bostadsrättsinnehavare. Sorgligt dock att höra om en gemensam vän som gått bort alldeles för tidigt.

 Jens från Region Skåne i samtal med Beata, SD Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Nu rundar jag av dagen en bit in på nästa dygn med Beatles kärlekssång ”Michelle” från albumet Rubber Soul (1965), som får bli min godnatthälsning till kända som okända läsare denna tidiga timme av Forth of July. Se länken överst.

Den är unik bland beatlarnas produktion såtillvida som den innehåller några rader på franska. En litet sorgsen ballad likt alla sånger, där sångaren känner ett behov av att övertyga föremålet för den ömma lågan om så att säga det fina i kråksången.

Några rader ur texten:

I love you, I love you, I love you
That´s all I want to say
Until I find a way
I will say the only words I know
That you´ll understand

Dags att knyta sig nu tillsammans med mina gosedjur, som nog längtat efter mig (jag har saknat dem!). I morgon skall jag gå ut och äta samt titta på fotbolls-VM Tyskland-Frankrike på någon sportsbar här i Södertälje tillsammans med mina kära barn.

Juli kommer inte att bli någon overksam månad för min del – jag har massor att skriva och ordna med inför valet i höst!

Om väntanstider, lycka och familj

Intet är som väntanstider
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.

 Vår nationalskald Erik Axel Karlfeldt (1864-1931), akademisekreterare och nobelpristagare.

Så inleds Erik Axel Karlfeldts (1864-1931) dikt Intet är som väntanstider, som får bilda inledningen till denna lilla betraktelse. Vi befinner oss förvisso ännu bara i mitten av februari, men denna måndag lämnar åtminstone här i Södertälje en föraning om vårens fröjder: dagsljus ända in till sent på eftermiddagen och nästan snö- och isfritt med stora gröna ytor här i bostadsområdet.

Är det inte just ”väntanstider” som skänker tillvaron det där lilla extra? Något att se fram emot. Ofta nog är det väntan som, på bekostnad av det vi väntar på, är den finaste upplevelsen. För oss som sysslar med partipolitik är de sju månader som återstår fram till valet en enda lång väntanstid.

För de av oss som tillhör eller sympatiserar med något av ”lindansarpartierna” C och KD är det troligen en väntan bemängd med negativa farhågor om att åka ur riksdagen och andra parlamentariska församlingar, medan det ser helt annorlunda och mycket roligare ut för oss sverigedemokrater – en väntan är det lika fullt.

Naturligtvis finns det även annat att vänta på. Själv har jag anmält mig till en resa till Israel om en dryg månad som jag givetvis ser fram emot i allra högsta grad, det var nu dryga åtta år sedan jag besökte Det heliga landet senast. Senare under våren har jag tänkt hålla min årliga Irlands-middag vilket också är något jag ser fram emot.

Det blir sjunde året i rad jag ordnar denna sammankomst för nära vänner och bekanta, sprungen ur min kärlek till den irländska kulturen, fjärde gången utan min hustru. Någon gång under våren skall jag även, tillsammans med en gammal lumparkompis, försöka planera in en resa till min kära värnpliktsstad Boden och dess bekanta fästning.

Denna dag kom på sätt och vis att präglas av en tweet från min gode och uppskattade vän Jens Leandersson, regionråd för SD i Skåne, som länkade till en av sina läsvärda vardagsbetraktelser som denna gång handlade om en bok av förintelseöverlevaren Viktor Frankl (1905-97: Livet måste ha en mening.

http://superjens1.files.wordpress.com/2014/02/nr-9.pdf

 Viktor Frankl (1905-97) menade att livet måste ha en mening.

En av dennes erfarenheter från sin tid i nazityska koncentrationsläger var att människor kunde indelas i två kategorier: de anständiga som söker hjälpa sina medmänniskor och de som saknar principer. Frankl, som var en österrikisk filosof och psykoanalytiker, menade vidare att lycka aldrig kan nås om vi medvetet strävar efter att bli lyckliga: lycka är en produkt av annat vi gör när vi uppträder som det anstår anständiga varelser och försöker hjälpa våra medmänniskor.

Jens är för övrigt en av de mest öppna och positiva människor jag träffat på inom ramen för mitt politiska engagemang. Han betydde mycket för att peppa mig när jag var ny i partiet, vilket ledde till att jag insåg att jag faktiskt kunde göra en hel del för SDs och ytterst Sveriges bästa. Liksom är fallet med många andra människor som sticker ut har Jens drabbats av lögnaktiga beskyllningar och en hel drös skitsnack av personer som borde ha begripit avsevärt bättre. Jag kommer att sakna honom mycket i partiet!

Jens alter ego, ”Superjens”, räddar Skåne från ovälkomna gäster. Teckning: Rickard Håkansson

En annan mycket positiv person som, av naturliga skäl, ligger mig ännu varmare om hjärtat är min dotter Isabella. En alldeles sann historia från hennes barndom får illustrera vad jag talar om. När hon var sex år skulle hon krypa under en parkerad bil i vårt bostadsområde och hämta en boll. Det var bara det att bilens förare inte hade uppmärksammat den lilla flickan som kröp under hans bil. Följden blev att bilens hjul rullade över delar av Bellas lilla kropp: hon bröt ett nyckelben, några revben och benet strax ovanför ena vristen.

Färd i ambulans till Sankt Görans barnsjukhus med den oroliga pappan i följe. Första natten låg hon i respirator men den kunde hon dessbättre snart lämna. Sedan fick hon tillbringa kanske en vecka, jag minns inte exakt, i en sjukhussäng med dräneringsslangar till lungorna för att få bort blodet. Hennes benbrott fick opereras. Hon klagade inte en enda gång vad jag kommer ihåg. Hon skrattade och var glad och tyckte mest att det hela var ett litet glatt äventyr.

För så är hon, Isabella: för det mesta glad, positiv och optimistisk. Duktig och vacker också. Just nu bedriver hon studier och spelar emellanåt volleyboll i Glasgow, men flög i dag till Kalifornien för att träffa ett par tidigare studiekompisar. Mina faderliga böner är med henne.

Isabella har hunnit fylla 23 år, men det var bara ett par centimeter från att hon inte fick uppleva sin sjunde födelsedag den där septemberdagen 1997. Jag ryser vid tanken. I dag är hon, tillsammans med sin äldre bror, den fasta punkten i mitt liv. Jag kan förvisso anse mig lycklig som får vara i stort sett frisk och dessutom kan äta mig mätt varje dag, har tak över huvudet och därtill  en meningsfull sysselsättning och en levande relation till Gud.

 Isabella i en stilstudie.

Allt detta skulle dock vara värt betydligt mindre om det inte vore för min familj.

Avslutar med att recitera begynnelsen av andra versen i Karlfeldts dikt:

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.

Så var det naturligtvis under den tid som föregick mitt bröllop med min Marika. Inget jag räknar med att få uppleva igen, dock. Betvivlar uppriktigt att någon skulle stå ut med den egendomliga person som är jag. Men som jag nämnt ovan finns det mycket annat att vänta på och glädjas åt, även i min relativt framskridna ålder!

SD ökar starkt – sossarna mot katastrof

Jens Leandersson, SDs regionråd i Skåne, som ”Superjens”. SD går under Jens förfarna ledning starkt framåt i Skåne-politiken. Teckning: Rickard Håkansson

Sverigedemokraternas 8,4 procent i Metro/YouGovs senaste opinionsmätning innebär redkordsympatier för vårt färskaste riksdagsparti. Dessa siffror bör jämföras med de 13 respektive 13,1 procent SD noterar vad beträffar partisympatierna i Skåne för region och rike:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1573688/SD-och-MP-vinnare-nar-S-rasar-i-opinionen-43-8-6.html

De som förutspådde att SD skulle gå mot utplåning efter terrordåden i Norge den 22 juli har alltså kommit ordentligt på skam. I stället har partiet gnetat på med vardagspolitiken i riksdag, landsting och kommuner, ett oförtröttligt arbete som nu har burit rik frukt.

Ändå har SD skakats av missbrukande vindflöjeln William Petzälls beramade avhopp och en rad mer eller mindre uppmärksammade så kallade skandaler på olika håll i landet. Expo och andra sensationalistiska medier har inte legat på latsidan i syfte att klämma åt SD.

Det är nog inte fel att tolka de senaste succésiffrorna – som närmast föregicks av starka 6,7 procent hos SIFO – som ett tecken på att att den breda allmänheten inte ger mycket för gammelmedias vanliga hets mot SD.

I övrigt kan man konstatera att Socialdemokraterna befinner sig i stormiga farvatten på väg mot katastrof med Håkan Juholt som föga förtroendeingivande skeppare på S-skutan. Det blev 24,7 procent i Metro/YouGov-mätningen, ett fall på 5,4 procentenheter sedan förra mätningen. Vinnare på den röd-gröna sidan blir nu Vänsterpartiet med 7,1 och Miljöpartiet med 1o,7 procent – två regelrätta extremistpartier!

Frågan är inte längre om Juholt skall avgå utan när han kommer att göra det.

Personligen är jag övertygad om att Sverigedemokraterna nu är på väg mot sina ”rätta” opinionssiffror, där Skåne-noteringarna får bli ett riktmärke på väg mot vad partiet kan åstadkomma i riksdagsvalet 2014. Alltfler inser att den vitt spridda djävulsbilden av SD som höggradigt rasistiskt och extremistiskt är falsk och att belackare med vänsterextrema Expo i spetsen är ute i ogjort väder.

Räkna med ännu en uppgång i samband med Landsdagarna i Göteborg 25-27 november!