Ingen anledning skönmåla Hamas- och bin Ladin-vännen Khashoggi

En tecknares syn på relationen mellan Jamal Khashoggi och Usama bin Ladin.

Den 2 oktober stegade den saudiske journalisten Jamal Khashoggi in på Saudiarabiens konsulat i Istanbul i Turkiet i syfte att utverka handlingar han behövde för sitt förestående bröllop. Han har inte hörts av sedan dess och allt tyder på att han mördades inne på konsulatet. Khashoggi har allmänt beskrivits som en demokratisk och frihetlig förkämpe som efterlyste reformer i sitt eget land och arabvärlden i stort. Såvitt jag kan bedöma är detta en delvis riktig beskrivning – men det är inte hela sanningen om den komplexe Khashoggi.

Jamal Khashoggi föddes i Medina i Sauadiarabien 1958 och tillhörde länge det saudiska etablissemanget med nära kontakter till kungahuset. På 1980-talet genomförde han flera intervjuer med Usama bin Ladin och kom att stå denne nära. Han sökte senare få Usama att överge terrorn som metod i politiken men misslyckades.

Khashoggi har också haft intima förbindelser med islamistiska Muslimska brödraskapet och var en anhängare av terrorgrupperingen Hamas i Gaza, som är en avläggare till brödraskapet. Khashoggi stödde också Hamas krigföring gentemot Israel.

I en artikel den 27 juli 2014 i den London-baserade pan-arabiska tidningen Al-Hayat, som har saudiska kopplingar, talade Khashoggi bland annat om ”the stubborn Palestinian combatant (Hamas)” i mycket uppskattande ordalag och uppmanade hela arabvärlden att stödja dess kamp mot Israel. https://www.frontpagemag.com/point/271678/jamal-khashoggi-cheered-hamas-war-israel-daniel-greenfield#.W8jvEXJ51U8.twitter

Khashoggis inställning till Nazitysklands förintelse av sex miljoner judar kan med en välvillig tolkning beskrivas som problematisk. Ty samtidigt som han, uppenbart osant, förnekade att arabvärlden skulle ha problem med synen på Förintelsen gjorde han betydande ansträngningar i syfte att förringa och tona ner dess betydelse.

”Everyone has its own Holocaust”, påstod Khashoggi i en intervju i Jerusalem Post 2007 och hävdade att det som palestinaaraberna kallar nakba (katastrofen), det vill säga utropandet av Israel som judisk stat den 15 maj 1948, inte var annorlunda än Förintelsen. Som han också jämförde med mongolernas plundring av Bagdad 1258. https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Khashoggi-to-Post-in-2007-Nakba-no-different-than-Holocaust-569516

Jamal Khashoggi föll offer för det saudiska etablissemang han själv länge tillhörde.

De så kallade palestinierna fortsätter att uppmärksamma vad de kallar Nakbadagen varje år med olika typer av våldsamma anti-israeliska excesser. Läs gärna min bloggtext om sanningen bakom nakba här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/16/palestinsk-historik-sanningen-om-nakbadagen/

Jamal Khasshoggi har förvisso svarat för förtjänstfulla insatser i det han belyst det tilltagande förtrycket i arabvärlden i allmänhet och hemlandet Saudiarabien i synnerhet. 2017 lämnade han Saudiarabien och bosatte sig i USA och blev krönikör i Washington Post; han medarbetade också i Al-Jazeera och andra publikationer. Det finns emellertid ingen anledning att. mot ovanstående bakgrund, och det faktum att han städse rörde sig i våldsamt antisemitiska kretsar, skönmåla hans person.

Uppgifter gör gällande att Jamal Khashoggi mördades på ett synnerligen barbariskt sätt av ett team utskickade vålsdverkare vilka skall ha anlänt till Istanbul kort tid innan Khashoggi försvann. Hans öde är inte ett jag önskar någon människa. Oavsett om mördarna agerade på ett för Saudiarabien oönskat sätt eller ej kommer händelserna i Istanbul att på ett oåterkalleligt sätt skada landet och troligen också få återverkningar på den intrikata maktbalansen i Mellanöstern. https://abcnews.go.com/International/friend-jamal-khashoggi-journalist-killed-barbaric-turkish-officials/story?id=58569969

Saudiarabien har sedan Kriget i Persiska viken 1991 utgjort en viktig samarbetspartner för USA, västvärlden och även Israel. Om mordmisstankarna stärks ytterligare – vilket nästan säkert kommer att ske – kommer Trump-administrationen tvingas straffa Saudiarabien på något sätt. Frågan är hur detta kommer att ske.

 

 

Många polska judar föredrog Tyskland efter kriget

Såväl nazityskar som inhemska polacker mördade judar under Förintelsen.

I ett dokument som av the Simon Wiesenthal Center överlämnats till den aktade israeliska tidningen Jerusalem Post framgår, att Polen under Förintelsen behandlade judar så illa att de i landet kvarvarande judarna hellre emigrerade till Tyskland än stannade kvar i Polen. http://www.jpost.com/Diaspora/1946-US-document-reveals-Poles-treated-Jews-as-badly-as-Germans-did-543940

Det avhemligade dokumentet, daterat den 15 maj 1946 och rubricerat The Jews in Poland Since the Liberation, härrör från en gren av det amerikanska utrikesdepartementet State Department och tar upp den motbjudande behandlingen av judar i Polen före, under och efter Andra världskriget. Handlingen jämställer den polska och nazityska förföljelsen av den judiska befolkningsgruppen, som har en historik i Polen som går ungefär 1000 år tillbaka i tiden.

Samma dag som Wiesenthal-centret överlämnade den amerikanska handlingen till Jerusalem post – den 28 februari 2018 – besökte en polsk delegation den judiska staten Israel i akt och mening att diskutera den kontroversiella polska Förintelse-lagen, som gör det till ett brott att påtala polsk medverkan i Förintelsen.

En polsk delegation på besök i Israels utrikesdepartement i Jerusalem den 1 mars för överläggningar om den kontroversiella polska Förintelse-lagen.

Enligt rapporten var de efterkrigstida antijudiska handlingarna i Polen en fortsättning på de aktiviteter som inletts av högerinriktade grupper före 1939, då Tyskland och Sovjetunionen invaderade Polen och därmed gav upphov till Andra världskriget. Många polacker anammade de nazityska rasteorierna och förföljde judar lika kraftfullt som de tyska nationalsocialisterna gjorde under ockupationen.

Jan Tomasz Gross, en polskfödd professor vid Princeton-universitetet i USA med judisk bakgrund, har hävdat att polacker under kriget dödade fler judar än tyskar. Enligt Gross skulle polacker ha dödat upp till 30 000 tyskar och omkring 70 000 till 90 000 judar, kanske fler. Den polska staten har efter detta påstående hotat Gross med åtal och tillbakadragande av en hög utmärkelse. https://www.theguardian.com/world/2015/oct/16/poland-anger-over-claim-that-poles-killed-more-jews-than-germans-during-war

Den nya Förintelse-lagen i Polen har nu resulterat i sitt första rättsfall: den polska opinionsgruppen the Polish League Against Defamation har stämt den argentinska dagstidningen Página/12 för att ha använt ett foto som föreställer polska soldater bekämpande kommunister efter krigsslutet för att illustrera en artikel om pogromen i Jedwabne i juli 1941, då minst 340 judar massakrerades av lokala polacker. https://www.reuters.com/article/us-israel-poland/polish-group-sues-argentine-paper-under-new-holocaust-law-idUSKCN1GF0RF

Polens biträdande utrikesminister, Michael Wojcik, stöder stämningen av Página/12.

Nämnas kan att Polens biträdande justitieminister, Michal Wojcik, har uttryckt sitt gillande över stämningen.

Det rapporteras från Polen, ett land med en månghundraårig antisemitisk historia, att antalet antisemitiska incidenter i landet har ökat efter tillkännagivandet av den nya Förintelse-lagen. Bland annat har en sprängladdning detonerat vid förintelse-museet i Auschwitz-Birkenau. Många judar i Polen – det finns högst 10 000 kvar i landet – uppges nu ifrågasätta om de har en framtid i Polen. https://www.theguardian.com/world/2018/feb/10/polands-jews-fear-future-under-new-holocaust-law-nazi-atrocities

Det finns all anledning ifrågasätta den nya lag i Polen som kriminaliserar omnämnandet av polska grymheter mot judar inom ramen för Förintelsen, enkannerligen termen ”polska dödsläger”. Den spär tvivelsutan på den i mitt tycke ofta oberättigade kritik som riktats mot Polens konservativa regering och är helt klart kontraproduktiv för Polen som nation: Polen skämmer helt enkelt ut sig internationellt.

Vilket är övermåttan trist för en Polen-vän som denna bloggare. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/02/06/ny-lag-om-polsk-delaktighet-i-forintelsen-polen-skammer-ut-sig/

 

Tusentals judar flyr undan antisemitismen i Ukraina till Israel

 Ukrainska judar anländer till Ben-Gurion-flygplatsen.

Sedan 2014 har tusentals judar från Ukraina flytt till Israel på grund av ökad antisemitism som en följd av landets konflikt med Ryssland. Sista veckan i februari anlände så många som 116 ukrainska judar till Ben-Gurion International Airport utanför Tel Aviv på en och samma dag. http://www.jpost.com/Israel-News/2000-Ukrainian-olim-arrive-in-Israel-via-Freedom-Flight-445909

Efter det att Ukrainas proryske president Viktor Janukovytj störtats i februari 2014 och efterträtts av en skakig regering med chokladmagnaten Petro Porosjenko som president har landet, som med 603 000 kvadratkilometer är det största i Europa av de länder som har sina gränser helt och hållet inom världsdelen, drabbats av en ökande antisemitism.

Detta har bland annat resulterat i att synagogor vandaliserats, judiska gravplatser skändats och ukrainska vuxna och barn utsatts för blodiga attacker. Därmed skiljer sig antisemitismen i Ukraina från den som breder ut sig i andra länder i Europa – inte minst i Sverige i allmänhet och Malmö i synnerhet – där judehatet så gott som uteslutande är ett resultat av massimmigrationen från arabiska/muslimska länder.

 En reformsynagoga i Simferopol på Krim vandaliserad.

Utvandringen av judar från Ukraina har bland annat ombesörjts av organisationen International Fellowship of Christians and Jews (IFCJ), som grundades av rabbinen Yechiel Eckstein 1983 och har sitt säte i den amerikanska delstaten Illinois. Projektet att underlätta för ukrainska judar att emigrera till Israel kallas Freedom Flight. http://www.ifcj.org/site/PageNavigator/eng/USENG_homenew

Eckstein har citerats: ”Vi väntar inte på att ukrainarna skall söka upp oss. Vi beger oss till dem och ger dem mer stöd.” Således delar IFCJ ut 1000 US dollar per familj och 500 dollar för varje enskilt barn utöver det som det israeliska regeringsprogrammet ger dem.

Den judiska närvaron i vad som i dag är Ukraina går tillbaka till det så kallade Kievrus (Kievriket), som anses ha grundats år 880 och blomstrade under flera århundraden fram till den mongoliska invasionen 1237-40. Perioder av den judiska kulturens blomstrande avlöstes av tider av förföljelse. https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_the_Jews_in_Ukraine

I början av 1900-talet bestod cirka en tredjedel av Ukrainas stadsbefolkning av judar. 1917-20 förekom text på jiddisch på ukrainska mynt. I samband med nationalsocialismens frammarsch i Tyskland och i andra länder på 1930-talet satte judeförföljelserna in på allvar, och pogromer och massakrer blev en bister verklighet för landets judar i bland annat huvudstaden Kiev och Odessa vid Svarta havet.

 Babij Jar utanför Kiev 1941.

Med Andra världskriget följde en mer systematisk judeutrotning som kulminerade med den fruktansvärda massakern vid ravinen Babij Jar utanför Kiev den 29-30 september 1941, vilken utfördes som en hämndaktion för att den sovjetiska underrättelseorganisationen NKVD genomfört sabotageaktioner i Kiev i samband med invasionen.

Den invaderande tyska armén hade beordrat judarna i huvudstaden att samlas vid järnvägsstationen den 28 september och hade hoppats på att kanske 6000 judar skulle hörsamma ordern. I stället kom över 30 000 judar, och tyskarna själva rapporterade att 33 771 judar sköts till döds. http://www.levandehistoria.se/fakta-om-forintelsen/forintelsen/sovjetunionen/33-771-judar-mordas-vid-babij-jar

Massakern i Babij Jar har gått till historien som en av de mest grymma och samtidigt välorganiserade av Andra världskrigets judemassakrer. Vid Babi Jar vaktade enheter ur Waffen-SS och ukrainsk polis. De lät judarna, varav en stor del äldre, kvinnor och barn, i grupper gå fram till kanten av ravinen där de sköts av en Einsatzgruppe ur SS och därpå störtade i ravinen för att sedan täckas över med ett jordlager. Dessförinnan hade de tvingats klä av sig nakna samt lämna ifrån sig kläder och andra tillhörigheter, inte minst värdesaker.

Operationen kunde flyta på smidigt tack vare att de noggranna tyskarna organiserat det hela på så sätt att de olika judiska grupperna fördes fram till ravinkanten utan att de kvarvarande hade vetskap om vad som skedde. Endast två judar lyckats undgå att dödas vid Babij Jar, varav den ena var skådespelerskan Dina Pronitjeva vilken 1946 gav vittnesmål inför rätta om vad som hänt.

 Paul Blobel: bödeln från Babij Jar.

Ansvarig för organiseringen av dödandet vid Babij Jar var SS-Standartenführer (överste) Paul Blobel, befälhavare för Sonderkommando 4a ingående i Einsatzgruppe C, som återvände med en styrka i juli 1942 med uppgift att undanröja spåren efter massakern genom att gräva upp kropparna och bränna dessa på stora likbål. Detta tog två år i anspråk. Blobel dömdes till döden 1948 och hängdes i Landsberg am Lech 1951. https://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Blobel

Av 1,5 miljoner judar i Ukraina före kriget mördades 900 000. I dag beräknas antalet judar i Ukraina uppgå till omkring 63 000, vilket gör Ukraina till det femte största landet i Europa och det elfte i världen avseende judisk närvaro. I hela världen fanns 20014 knappt 14 miljoner judar varav ungefär hälften i Israel. Mer information här om de 15 länder vari de flesta judarna lever: https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/Judaism/jewpop.html

Dagens ukrainska judar behöver knappast riskera ett nytt Babij Jar, men deras tillvaro är nog så bekymmersam. När Janukovytj föll den 24 februari 2014 fick fascistiska och nazistiska grupper, varav de mest framträdande var Svoboda och Högra sektorn, ett ökat inflytande i Ukraina.

Båda dessa partier var representerade i den övergångsregering som leddes av Arsenij Jatsenjuk – vilken hade setts göra Hitler-hälsning tillsammans med Svobodas ledare Oleh Tiahnybok under oroligheterna på Maidan-torget i Kiev – men har sedan dess nästan utplånats som viktiga faktorer i ukrainsk politik. Jatsenjuk är dock fortfarande premiärminister. Jag skrev under tiden närmast efter statskuppen i Ukraina följande på min blogg om det korrupta och omogna Ukraina: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/03/02/det-problematiska-ukraina-omogen-och-klantig-opposition/

Arsenij Jatsenjuk gör Hitler-hälsning på Majdan-torget bredvid fascistledaren Tiahnybok.

De ryska inbrytningarna på Krim och andra platser i Ukraina har medfört att judarna befinner sig i ett alltmer utsatt läge. Judar som pratar ryska ses som förrädare mot den ukrainska saken och av många som fritt villebråd.

Bland de nyligen anlända judiska immigranterna från Ukraina finns systrarna Marina och Alexandra Prokopovytj, 17 respektive 15 år gamla. De var i Ukraina bosatta i förorten Rakytne, där de i sin gymnasieskola blev misshandlade i vad började som en nationalistiskt motiverad attack som slutade i öppen antisemitism. IFCJs kommunikationschef Tati Aronsky informerade Tazpit Press Service om att att flickorna kallades ”separatister” och ”zhids” (judar) före attackerna därför att de talade ryska i stället för ukrainska.

Det anmärkningsvärda och vidriga är att också flera av lärarna på skolan anslöt sig till de våldsamma attackerna, vilka gjorde att flickorna fick svåra skador vilka måste sys samt hjärnskakningar. Samma sak hände flickornas pappa, Dmytro Prokopovytj, när denne var i skolåldern. Han var tvungen att byta skola tre gånger på grund av sin etniska tillhörighet. Han råkade ut för hjärnskakningar inte färre än 14 gånger och menar att antisemitismen blivit värre i Ukraina under den postkommunistiska tiden.

Dmytro Prokopovytj informerar om att han nyligen upptäckte, att hans familj på fädernet egentligen hette Evenbach. Hans pappa tilläts emellertid inte komma in på universitetet med detta judiska namn under sovjettiden, så familjen ändrade namn till mammans flicknamn som var Prokopovytj.

 Svoboda-sympatisörer visar var deras politiska preferenser finns.

IFCJ letar i olika länder aktivt efter judar som till följd av den stegrade antisemitismen skulle kunna tänkas emigrera till Israel. De ser också till att nykomlingarna, både före och efter ankomsten till Israel, får relevant vägledning inklusive karriärråd. Förutom i Ukraina har IFCJ arbetat i länder av typ Frankrike, Venezuela, Uruguay, Turkiet samt flera arabländer. Organisationen säger sig ha hjälpt 2365 ukrainska judar att finna vägen till Israel sedan december 2014.

Judarna i det forna Sovjetunionen levde under svåra förhållanden och förbjöds exempelvis att studera hebreiska. ”70 år av kommunistiskt förtryck”, heter det i en artikel i Jerusalem Post den 15 juli 2015, ”lämnade verkligen otaliga judar åtskilda från sitt judiska arv och traditioner, under det att äktenskap över de etniska gränserna också satte sina avtryck.”   

Den särpräglade situationen för judarna i kommunistblocket gjorde att Israel 1970 ändrade sin hemvändandelag till att omfatta inte endast judiskt påbrå på mödernet utan också sådana som räknade sin judiska härstamning till far eller farfar. Till dags dato har omkring 1,2 miljoner judar anlänt till Israel från det forna sovjetimperiet. http://www.jpost.com/Diaspora/Ukrainian-Jews-escape-war-and-return-to-their-roots-409262

 

Därför blir världen farligare efter Iran-avtalet

 Förhandlingsgänget i Wien. Det är knappast förvånande att den storskrattande mannen näst längst till vänster är Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif.

Efter två års långdragna förhandlingar har ett avtal om Irans kärnteknologiska program ingåtts i Wien. Medan ledande världsaktörer såsom USA, EU, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Kina och Ryssland välkomnar uppgörelsen, talar Israels premiärminister Benjamin Netanyahu om ”ett historiskt misstag” och får medhåll av sitt lands opposition och merparten av media.

Föga oväntat gör även Sveriges utrikesminister Margot Wallström (S) liksom dennas företrädare Carl Bildt (M) tummen upp för det för några dagar sedan ingångna avtalet. Bildt gör närmast vågen på sin blogg Alla dessa dagar när han hyllar USA:s utrikesminister John Kerry som en Henry Kissingers jämlike och antyder, att här kan det vankas Nobels fredspris vad det lider. https://carlbildt.wordpress.com/

Bildt hudflängdes rätt ordentligt när han besökte Iran i början av 2014, det första svenska utrikesministerbesöket sedan Anna Lindh var där 2002. Kritikerna pekade på att Iran är en hård islamistisk diktatur, där de mänskliga rättigheterna i allmänhet och respekten för kvinnor i synnerhet inte står högt i kurs för att uttrycka sig försiktigt. På sin blogg presenterar Bildt med bland annat dessa ord en kort historik över västs kontakter med Iran sedan början av förra årtiondet: ”Tydliga trevare från iransk sida så tidigt som 2003 avvisades med vändande post. Misstron var monumental, och på sina håll var det säkert bekvämt att måla upp regimen i Iran som en ondskans representant.”

Som vi skall se nedan är denna bild på intet sätt ologisk, och det förefaller aningen märkligt att den rutinerade utrikespolitikern och -analytikern Bildt på sin blogg kan tala om president Rouhanis ”liberalare agenda” trots att landets shariadomstolar dömer fler människor än någonsin till döden och den omänskliga behandlingen av oliktänkande fortsätter med oförminskad styrka.

 Lars Lundberg visar i en alldeles för litet uppmärksammad bok hur Carl Bildt som studentpolitiker hade utpräglade Palestina-sympatier, Foto: Tommy Hansson

Att Israel-skeptikern Carl Bildt, vilken redan som ung studentpolitiker i skilda sammanhang uttryckte stor förståelse för palestinaarabernas situation (se Lars Lundberg: Bilder av Bildt, Legus 1994, sidan 73), skulle hysa någon större förståelse för Israels utsatta situation i sammanhanget var givetvis inte att vänta. Bildt borde ändå ha noterat de våldsamma utfallen mot såväl Israel som USA på den så kallade al-Qudsdagen den 10 juli.

Denna helgdag, som proklamerades av den iranska Khomeini-regimen och hålls varje år den sista fredagen i den heliga månaden ramadan, är ägnad att visa solidaritet med den palestinaarabiska saken och särskilt då anspråken på Jerusalem som palestinsk huvudstad (al-Quds är det arabiska namnet på Jerusalem).

Miljontals iranier gav sig denna dag ut på gatorna och vrålade slagord som ”Död åt Israel” och ”Död åt USA” samtidigt som israeliska och amerikanska flaggor brändes. Detta skedde alltså bara någon dag innan det omskrivna Iran-avtalet godkändes av alla inblandade parter.

Tidigare i veckan hade president Rouhani, som egentligen bara är en marionett åt det styrande väktarrådet och dess ledare Ali Khamenei (president 1981-89), uppmanat sina undersåtar att ”skrika ut sitt hat mot sionisterna”. Irans utrikesministerium försäkrade å sin sida att stödet för det palestinaarabiska våldet mot Israel kvarstår. http://freebeacon.com/national-security/iranians-burn-us-flag-chant-death-to-israel

   Iranier bränner en amerikansk flagga i Teheran.

Vad Carl Bildt och andra som hyser en oomkullrunkelig tro på internationell diplomati som alltings lösning – en inställning inte fungerade något vidare inför uppmarschen mot Andra världskriget – inte tycks inse, är att Iran lika litet som Nazityskland är något normalt land. Jihadexperten Ephraim Herrera, författare till boken Jihad – Fundamentals and Fundamentalism, pekar på teokratin Iran som ett land med en messiansk, apokalyptisk grundsyn vars mission det är att säkra världen för sin egen variant av shiamuslimsk fundamentalism och samtidigt utplåna Israel. Herrera menar att västvärlden bortser från detta och att Iran menar sig kunna utveckla kärnvapen trots det nu ingångna avtalet: http://unitedwithisrael.org/watch-irans-messianic-ideology-ignored/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Israelis+are+United+Against+Iran+Deal%3B+Join+Us+at+the+Stop+Iran+Rally%21&utm_campaign=20150715_m126590510_Israelis+are+United+Against+Iran+Deal%3B+Join+Us+at+the+Stop+Iran+Rally%21&utm_term=more_btn_dark_jpg’

Mitt syfte är här inte att göra en ingående analys av det 159-sidiga avtal som Carl Bildt och hans meningsfränder känner en sådan uppenbar entusiasm för, utan snarare att försöka erbjuda en sammanfattning av vad det kan komma att innebära för Mellanöstern i stort med särskild bäring på den judiska staten Israel, vilken de iranska ledarna rutinmässigt säger sig vilja utplåna.

Jag låter den ansedda israeliska tidningen Jerusalem Post sammanfatta avtalets huvuddrag med följande ord http://www.jpost.com/Middle-East/Iran-nuclear-deal-reached-408871:

/The deal/ allows Iran to retain much of its nuclear infrastructure, and grants it the right to enrich uranium on its own soil. But the deal also requires Iran to cap and partially roll back that infrastructure for ten to fifteen years, and grants the UN´s nuclear watchdog /IAEA/ managed access to monitor that program with intrusive inspections. In exchange, the governments of Britain, France, Russia, China, the US and Germany have agreed to lift all UN sanctions on the Islamic Republic – once Iran abides by a set of nuclear-related commitments.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu varnade redan i september 2013 för att ett internationellt avtal med Iran skulle kunna vara en fälla. Han jämförde med hur det var 2005, då världens pariamakt nummer ett, Nordkorea, skenbart gick med på att avbryta utvecklandet av ett eget kärnvapen – endast för att testa sitt första kärnvapen året därpå. Netanyahu citerades då i New York Times: ”Just like North Korea before it, Iran professes to seemingly peaceful intentions; it talks the talk of nonproliferation while seeking to ease sanctions and but more time for its nuclear program.” http://www.nytimes.com/2013/09/23/world/middleeast/netanyahu-is-said-to-view-iran-deal-as-a-possible-trap.html?_r=0

 Netanyahu har pekat på likheterna mellan Nordkorea och Iran.

Skillnaden mellan Nordkorea och Iran är att nordkoreanerna låg längre fram i sin kärnvapenutveckling än vad Iran enligt de flesta experter gör i dag. Ändå lär världssamfundet inte kunna bortse från den ganska skrämmande parallellen mellan Nordkorea och Iran – Nordkorea har exempelvis till Iran utan reaktion från USA:s sida levererat komponenter till missiler i uppenbar strid med FNs sanktioner, något jag tidigare skrivit om i Dispatch International: http://www.d-intl.com/2015/04/20/nordkorea-och-ryssland-levererar-robotar-till-iran-usa-morkar/ Även Ryssland har bedrivit sådan exportverksamhet till Iran.

Premiärminister Netanyahu har outtröttligen varnat USA och resten av världen för de potentiellt ödesdigra konsekvenserna av att låta Iran få möjligheter att utveckla kärnvapen. I ett uttalande utfärdat via det israeliska utrikesministeriet den 15 juli framhåller han bland annat följande:

The world is a much more dangerous place today than it was yesterday. The leading international powers have bet our collective future on a deal with the foremost sponsor of international terrorism /…/ The bottom line of this very bad deal is exactly what Iran´s President Rouhani said today: ‘The international community is removing the sanctions and Iran is keeping its nuclear program.” /…/ Israel is not bound by the deal with Iran because Iran continues to seek our destruction.” http://mfa.gov.il/MFA/PressRoom/2015/Pages/Statement-by-PM-Netanyahu-14-July-2015.aspx

Så är det naturligtvis. Trots att avtalet ger internationell insyn i det iranska atomenergiprogrammet, och trots att iranierna gått med på att FN-sanktionerna återupptas inom 65 dagar om avtalet bryts, torde Teheran inte ha mycket att oroa sig över. Som konstaterats ovan har Iran ganska ogenerat överträtt sanktionerna utan att vare sig FN eller USA reagerat. Den iranska prästregimen har under hela sin existens visat sig till fullo behärska internationellt falskspel på hög nivå och ser nu sannolikt fram emot sin största uppvisning någonsin i denna tvivelaktiga konst.

Skillnaden i inställning mellan USA och Iran enligt en karikatyrtecknares uppfattning.

I följande israeliska video visas på ett pedagogiskt sätt under rubriceringen ”How to con America” hur Iran gått i land med att utnyttja USA:s övertro på diplomati. Löften som tidigare levererats, exempelvis om att tillåta obegränsade inspektioner av landets atomenergianläggningar, har övergivits och USA har gått med på detta för att inte äventyra avtalet. Iran fortsätter också, precis som tidigare, att underblåsa oron i Mellanöstern i syfte att främja sin shiamuslimska agenda och har givetvis heller inte en tanke på att sluta misshandla och tortera den inhemska oppositionen, hänga homosexuella och döma kvinnor till stenande. http://unitedwithisrael.org/watch-how-to-establish-a-bad-nuclear-deal-with iran/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=%5BWATCH%5D+The+%27Historic+Mistake%27+that+Endangers+the+Future+of+Israel&utm_campaign=20150715_m126571864_%5BWATCH%5D+The+%27Historic+Mistake%27+that+Endangers+the+Future+of+Israel&utm_term=more_btn_light_png

I Mellanöstern har reaktionerna på Iran-avtalet varit blandade. Mest entusiastisk har Syriens diktator Bashar al-Assad, mannen som triggade igång den blodiga Syrien-konflikten med sin brutala behandling av landets opposition och beredde vägen för ISIS, varit. Däremot anser sig Irans främsta konkurrent som regional stormakt, det sunnitiska/salafitiska Saudiarabien, anledning att oroas desto mer. Enligt brittiska The Telegraph sätter nu den judiska staten och den sunnimuslimska arabvärlden upp en enad front mot det hotfulla Iran: ”Israel and the Sunni Arab world have set aside old grievances to stand together against the Wests´s engagement with Iran.”

 Dåvarande utrikesminister Bildt välkomnas i Teheran av Irans president Rouhani.

Carl Bildt tycks på sin blogg enligt ovan mena, att Irans rykte som ondskefull diktatur till stor del är påhittat av illvilliga fiender i västvärlden samt att president Rouhani är en ganska hygglig prick. Man undrar då hur Bildt förklarar det faktum, att Iran under ”liberalen” Rouhanis presidentskap avrättar fler människor än någonsin: Iran är det land som efter Kina avrättar flest människor i världen.

De flesta avrättade personerna, varav merparten tillhör förföljda minoriteter såsom kurder och balucher, har dömts för narkotikabrott. I en rapport från Amnesty International 2014/15 heter det: ”Det finns en rad andra brott som kan leda till dödsstraff i Iran, däribland sexuella lagbrott som samkönat sex, samt olika religiösa överträdelser.”  Enligt FN-rapportören Ahmed Shaheed hängdes minst 28 kvinnor offentligt under fjolåret. Shaheed anser att det kan ha skett över 600 avrättningar i Iran 2014, väsentligt fler än de 369 som regimen har bekräftat. http://shaheedoniran.org/english/dr-shaheeds-work/latest-reports/march-2014-report-of-the-special-rapporteur/

Ännu återstår för den amerikanska kongressen i Washington, D. C. att godkänna avtalet. När Vita huset väl skickat alla relevanta dokument till Capitol Hill har kongressens båda kamrar 60 dagar på sig att godkänna avtalet, göra ingenting eller rösta emot avtalet. President Barack Obama har lovat lägga in sitt veto mot alla försök att ogiltigförklara avtalet, och för att riva upp ett sådant veto krävs två tredjedels majoritet i kongressen. http://www.nytimes.com/2015/07/15/world/middleeast/congress-iran-nuclear-deal.html?_r=0

Massakern i synagogan: ett led i Abbas ”tredje intifada”

 Sjukvårdare och polis fick jobba för högtryck i samband med terrorattacken mot synagogan Har Nof i västra Jerusalem.

http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/jerusalem-synagogue-attack-four-worshippers-killed-at-har-nof-temple-by-terrorists-with-knives-and-axes-9866774.html

Två arabiska kusiner, bosatta i östra Jerusalem, gick på morgonen i dag den 18 november bärsärkagång i en synagoga i Jerusalem med skjutvapen, yxor och knivar och mördade fyra och skadade minst åtta personer. Kusinerna var medlemmar i den palestinska terrorgruppen the Popular Front for the Liberation of Palestine (PFLP). De sköts slutligen ihjäl av polisen.

Ett femte dödsoffer krävdes sent ikväll. Den unge polismannen Zidan Saif, av drusisk härkomst, avled av de skador han fick när han sökte oskadliggöra terroristerna i synagogan.

 Polisen och familjefadern Zidan Saif – mördad av terrorister.

Fyra av de mördade var rabbiner, vars sammanlagt 24 barn nu blir faderlösa.

Mer om terrordådet via länken överst från brittiska The Independent.

Den blodiga attacken i Har Nof-templet i ett ultraortodoxt område i västra Jerusalem föranledde Israels premiärminister Benyamin Netanyahu att utlova vedergällning med ”tung hand”. Han anklagade Hamas och den Palestinska myndighetens ledare Mahmoud Abbas för att ha uppviglat till illdådet, som kommer efter flera veckor med arabiska terrordåd i Jerusalem och på den så kallade Västbanken och där såväl Hamas som Fatah har underblåst det dödliga våldet.

Den rödgröna svenska regeringen kunde, mot denna bakgrund, knappast ha valt en sämre tidpunkt för sitt erkännande av ”Palestina” vilket har framkallat en storm av protester i Israel, som hemkallat sin ambassadör i Stockholm, Isaac Bachman, för konsultationer.

Under det att Hamas öppet stött mördandet i synagogan har Mahmoud Abbas officiellt tagit avstånd från det:

http://israelidag.se/hamas-som-tillsammans-med-fatah-utgor-den-palestinska-samlingsregeringen-hyllar-morgonens-terrorattack/

Det var den 30 oktober som regeringen Löfven med utrikesminister Margot Wallström i spetsen erkände ”Palestina” som ett självständigt land, bland annat med motiveringen att detta skulle underlätta en fredsprocess som för närvarande förefaller helt död.

 Kung Carl XVI Gustaf gratulerade våldsuppviglaren Mahmoud Abbas.

Den 15 november följdes det svenska erkännandet upp med att konung Carl XVI Gustaf skickade ett officiellt gratulationsmeddelande till ”president” Mahmoud Abbas i samband med ”Palestinas” ”nationaldag”. Vår kung var den förste europeiske monark som gjort detta sedan Yassir Arafat utropade ”Palestinas” självständighet 1988.

Ilya Meyer påpekar i en debattartikel i The Jerusalem Post den 16 november, att det svenska erkännandet går stick i stäv med Osloavtalets villkor från 1993 som bland annat förständigar ”Palestina” att:
1. Upphöra med indoktrinering mot judar.
2.Upphöra med uppmuntrande av våld mot Israel.
3. Sätta stopp för den palestinaarabiska terrorismen.
4. Erkänna Israel inom dess överenskomna interimsgränser tills ett slutgiltigt avtal uppnås genom en framförhandlad överenskommelse.
”Nyckelordet här är ‘framförhandlat'”, understryker Meyer, ”inte ensidigt framförhandlat.”

Ilya Meyer skräder inte orden i sin kritik mot den svenska regeringen:

”Den nya svenska vänsterregeringen, ett gäng sorgliga amatörer som fuskar i statskonst och inkluderar förhärdade islamister, extremister deporterade från Israel på grund av brott mot anti-terroristlagarna, en illegal muslimsk immigrant, skattesmitare, en som förbrutit sig mot Sveriges strikta miljölagar (detta är miljöministern!) och till och med en siare, bestämde att inte ett enda av Osloavtalets villkor behövde uppfyllas av den palestinsk-arabiska koalitionsregeringen. Denna palestinsk-arabiska regering består av Fatah i Ramallah och Hamas i Gaza.”

Hamas, påpekar Meyer, har sedan Israel tillerkände Gaza självbestämmande 2005 fört tre krig mot Israel och avskjutit sammanlagt 14 000 raketer och granater mot civila områden i Israel, ett eklatant brott mot Osloavtalet och Genevekonventionerna som reglerar krigets regelverk gällande stridande parter.

 Fatah hyllade på sin hemsida som ”martyr” terroristen Mu’ taz Hijazi, som sköt rabbinen Yehuda Glick ett stenkast från Tempelberget.

”Fatah-fraktionen av den palestinska koalitionsregeringen”, fortsätter Ilya Meyer, ”föredrar samtidigt mord på judar genom knivattacker, mordbrännarattacker, skjutattacker, stenkastarattacker och fordonsattacker varigenom en bil, van eller  lastbil används för att meja ner judar som väntar vid busshållplatser, spårvagnshållplatser och övergångsställen.”

Sådan är den palestinaarabiska koalitionsregering, som den svenska regeringen anser vara värdig erkännande och status av ”oberoende statsbildning” samt rättmätig mottagare av svenskt miljardbistånd.

Ilya Meyer konstaterar att ”den oberoende staten Palestina” inte har några gränser, någon huvudstad, någon valuta, någon utrikespolitik annan än en vilja att likvidera FN-medlemsstaten Israel och ingen oberoende ekonomi. De ”palestinska” områdena är, för att nämna några exempel, helt beroende av det hatade Israel när det gäller handel, industri, jobb, elektricitet, vattentillgång och avloppsrening.

När det gäller sjukvård så vågar de palestinaarabiska ledarna inte anlita sjukvården i Gaza eller på Västbanken för sina anhöriga utan låter dessa undergå behandling i Israel:

http://www.nt.se/nyheter/in-och-utrikes/hamasledares-dotter-vardad-i-israel-10279311.aspx

När vanliga Gaza-bor lät sig vårdas vid ett israeliskt fältsjukhus under det senaste kriget mellan Hamas och Israel riskerade de däremot dödsstraff.

Det är slutligen signifikativt för svenska mediers hållning i Israel-”Palestina”-frågan, att när SVTs medarbetare Bengt Norberg på plats i Jerusalem rapporterade om massakern i synagogan, så skyllde han de senaste veckornas arabterror på Israels partiella avstängning av Tempelberget för en månad sedan i syfte att förhindra palestinaarbiska våldsamheter på Tempelberget.

Således ingenting från Norborgs sida om Mahmoud Abbas utfall mot judarnas närvaro på Tempelberget – som är judendomens heligaste plats men endast den tredje heligaste platsen för muslimer – då han hävdade att ”bosättarna” (det vill säga judarna) ”vanhelgade” platsen där al-Aqsa-moskén är belägen och att de skulle stoppas ”med alla medel”.

 Antisemitiske demagogen Mahmoud Abbas kan få ”äran” av att ha startat den tredje intifadan.

Abbas, en väldokumenterad antisemit och förintelseförnekare,  kallade även judar som besökte Tempelberget, där en gång Serubbabels tempel som Jesus besökte på sin tid låg, för en ”boskapshjord”:

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/186265#.VGuqzJt0zIU

När Benyamin Netanyahu nu således kallar Mahmoud Abbas för en våldsuppviglare så är det alltså inte ett subjektivt påstående – det är fakta. Det talas om den pågående mord- och terrorvågen i Israel som en ”tredje intifada”, och om detta är med sanningen överensstämmande så är dess upphovsman ingen annan än Mahmoud Abbas. På samma sätt som hans föregångare som Fatah-ledare,Yassir Arafat, initierade de båda första intifadorna 1987 respektive 2000.

 

 

Rättvisa har skipats: de två Hamas-mördarna har eliminerats

 Israeliska styrkor under den framgångsrika operationen mot de två mördarna. Foto: Jerusalem Post

Den 12 juni kidnappades tre israeliska ynglingar i åldrarna 16 till 19 år medan de liftade från sin religiösa skola i Gush Etzion på den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien) till sina hem. Kidnapparna var Marwan Kawasme, 29 och Amar Abu Aysha, 32, medlemmar i den kända Hamas-klanen Kawasme från Hebron.

Det har nu rapporterats att medlemmar ur den israeliska gränspolisens specialstyrka och det israeliska säkerhetsorganet Shin Bet tisdagen den 23 september dödade de två mördarna i ett hus i Hebron, där de stuckit sig undan den senaste tiden.

Sedan de israeliska styrkorna kommit till platsen och försökt gripa mördarna utbröt en eldstrid, varvid den ene av mördarna omedelbart sköts till döds medan den andre föll ner i en håla i marken och dödades sedan en granat kastats ner i hålan.

 De tre offren för Hamas terror.

Den engelskspråkiga israeliska tidningen The Jerusalem Post rapporterar följande om operationen:

http://www.jpost.com/Israel-News/IDF-wounds-two-Palestinians-who-kidnapped-murdered-three-Jewish-teens-376124

Den lyckosamma utgången av ansträngningarna att spåra upp de två personer som kidnappade tonåringarna Eyal Yifrach, Gilead Shaer och Naftali Fraenkel innebär att dryga tre månaders människojakt är över. Den israeliska arméns (IDF) överbefälhavare Benny Gantz hyllade de ansvariga för deras insatser i den operation som kallats Operation Brother´s Keeper.

 De båda kidnapparna och mördarna som nu oskadliggjorts.

Marwan Kawasme och Amar Abu Aysha har båda gripits tidigare för terroristaktiviteter riktade mot israeler. Tidigare har deras släktingar Basher Kawasme, Muhammad Kawasme och Ta´ar Kawasme, söner till Arafat Kawasme, gripits för inblandning i kidnappningen av de tre studenterna. Hussam Kawasme, som beskrivits som hjärnan bakom kidnappningen och morden på de tre ynglingarna, greps den 11 juli.

De dödade israelernas släktingar har välkomnat det faktum att rättvisa nu skipats och att ett avslut nåtts, men att sorgen består. Talesmän för Hamas i Hebron har å sin sida fördömt ”morden” på de båda terroristerna och hyllat dessa som martyrer.

Det kan nämnas att KD-ledaren Göran Hägglund för inte så länge sedan förklarade sig villig att skänka svenskt bistånd till Hamas. Mer om detta här:

http://apg29-se.loopiasecure.com/index.php?artid=15796

 

Nu erkänner Hamas kidnappning och mord på israeliska ungdomar

http://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/In-first-Hamas-official-takes-credit-for-kidnap-and-murder-of-Israeli-teens-371703

Israel har hela tiden hävdat att det var den palestinaarabiska terrorgrupperingen Hamas, vilken har makten i Gaza-remsan och bedriver en konstant terrorkrigföring mot Israel, som kidnappade och mördade tre israeliska ungdomar nära Hebron på den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien).

De tre mördade judiska tonåringarna.

Hamas har nekat varje gång man ställts inför denna anklagelse. Tills nu. Den engelskspråkiga israeliska tidningen Jerusalem Post rapporterar den 20 augusti 2014, att Hamas-talemannen Salah al-Aruri under en konferens för islamska prästmän i Turkiet lovprisade Hamas Kassam-brigader, som uppges ligga bakom illdådet.

Enligt al-Aruri var Kassam-brigaderna värda allt beröm för sin ”hjältemodiga aktion att föra bort tre bosättare i Hebron” och därmed starta det ännu pågående kriget mellan Israel och Hamas. ”Bosättarna” i fråga var de tre judiska skoleleverna Eyal Yifrach, 19, Gilad Shaar, 16, samt Naftali Fraenkel, 16 vilka fördes bort när de liftade från sin skola för att bege sig till sina hem.

Deras kroppar påträffades döda efter ett intensivt sökande av de israeliska försvarsstyrkorna IDF. Den 11 juli kunde israeliska soldater gripa den förmodade arkitekten bakom kidnappningen och morden, Hussam Kawasme, men de båda misstänkta utförarna, Marwan Kawasme och Amar Abu Aysha, är alltjämt på fri fot.

Hamas bröt nyligen vapenvilan i konflikten med Israel genom att återigen börja bombardera israeliska områden med raketer. Samtidigt fortsätter de fega krakarna i Hamas ledning, parallellt med en heroisk retorik om att ”offra livet för Allah” och liknande, att använda kvinnor och barn som mänskliga sköldar och terrorisera sin egen befolkning.

 ”Vapenvilan” i realiteten.

 

Antisionismen är den moderna antisemitismen

http://www.nationalreview.com/corner/384039/why-anti-zionism-modern-anti-semitism-benjamin-weinthal

Länge har termen ”antisionism” ansetts vara ”finare” än antisemitism, det vill säga judehat. Antisemitiska utbrott i Europa under senare tid, ibland nödtorftigt maskerade som en variant av antisionism, visar dock att det i realiteten inte finns någon som helst skillnad mellan antisionism och antisemitism. De är helt enkelt olika termer för samma sak.

 Benjamin Weinthal.

Benjamin Weinthal utreder på ett förtjänstfullt sätt detta faktum i en text på sajten National Review Online den 29 juli. Hela texten via länken överst. Weinthal, som är korrespondent i Europa för The Jerusalem Post samt forskare vid the Foundation for Defense of Democracies, framhåller:

Israels försvarsoperation Protective Edge mot Hamas raketeld avslöjade att det krävdes en militär konflikt för att visa att antisionism inte kan lösgöras från antisemitism.

Antisionismen, menar Weinthal, har länge varit en integrerad del av judehatet. Weinthal citerar i sammanhanget den österrikisk-judiske skribenten och Auschwitz-överlevaren Jean Amery (1912-78), pseudonym för Hans Meyer: ”Antisionism innehåller antisemitism liksom ett moln innehåller en storm.”

Uttrycket ”antisionism” började användas i ökad utsträckning under 1960-talet för att beteckna Israels i extremvänsterns och palestinasympatisörernas ögon oacceptabla politik. Eftersom sionism inte innebär något annat än en strävan efter ett judiskt nationalhem, och en vilja att bevara detta sedan det en gång upprättats i form av Israel, betecknar ”antisionism” dock, sedan all ovidkommande retorik skalats av, en vilja att utplåna den judiska staten.

 Antisemitismen på marsch i Europa: en israelisk flagga bränns i centrala Paris.

Enligt Benjamin Weinthal är de Israel- och judefientliga ropen och demonstrationerna på gatorna i europeiska städer såsom Paris, London, Berlin och Frankfurt uttryck för en dödlig antisemitisk massrörelse. Många europeiska elitister inom media och politik, stora skaror muslimer, vänsterfolk och nynazister står på samma sida i sitt hat och förakt för Israels judiskhet. Weinthal skriver:

Tyskland, ja Tyskland, tycks vara ett av de huvudsakliga naven för en del av den mest intensiva antisemitismen. Protesterande i Berlin har ropat slogans om att gasa judarna.

Saken kommer till belysning i en artikel i Mail Online den 22 juli, där Israels ambassadör i Tyskland, Yakov Hadas-Handelsman, jämför händelserna i Tyskland 2014 med utbrottet av judefientlighet under den så kallade Kristallnatten 1938:

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2701365/Anti-Semitic-attacks-rise-Europe-German-French-Italian-foreign-ministers-condemn-growing-hostility-against-Jews-wake-Gaza-conflict.html

Den antisemitiske tyske historikern Heinrich von Treitschke (1834-96) menade på sin tid att ”Judarna är vår olycka.” Med modernt antisemitiskt språkbruk: ”Israel är vår olycka.”

 Heinrich von Treitschke (1834-96).

Weinthal påpekar att den europeiska kontinenten under de senaste decennierna tolererat en stor volym antisemitisk propaganda. Den naturliga frågan blir då varför det finns så stor tolerans och efterfrågan när det gäller hat gentemot den judiska staten Israel.

Weinthal citerar den israeliske psykoanalytikern Zvi Rex, vilken blivit känd för sitt bitande sarkastiska yttrande: ”Tyskarna kommer aldrig att förlåta judarna för Auschwitz.” I en nutida kontext skulle detta kunna översättas med: ”Europa kommer aldrig att förlåta Israel för Förintelsen.” Enligt Benjamin Weinthal söker många européer att skaka av sig sin skuld för delaktighet i Förintelsen genom att ge sig på den judiska staten och tolerera dem som vill utplåna den. Israelhatet fungerar då som ett slags reningsprocess, katharsis, syftande till att bli av med skulden.

Visserligen har europeiska statsmän som Angela Merkel i Tyskland och Francois Hollande i Frankrike – till skillnad från de svenska så kallade statsmännen i Europas utmarker – tagit avstånd från den moderna antisemitismen men har ändå inte förmått hejda den antiisraeliska/antisemitiska tsunamivågen.

 En amerikansk karikatyrtecknares bild av förre USA-presidenten Jimmy Carter, som vill stryka Hamas från  listan över terrorrörelser.

Tyskland och andra europeiska länder demonstrerade därtill den bristande förbindelsen mellan den officiella retoriken och sitt praktiska handlande genom att lägga ner sina röster, då FNs råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) i Geneve röstade för att undersöka Israels eventuella brott mot de mänskliga rättigheterna under den pågående operationen i Gaza.

Israel, som alltså genomför en försvarsoperation i anledning av den av EU terrorstämplade organisationen Hamas raketoffensiv mot Israel,  skall alltså undersökas – inte de raketavfyrande terroristerna. Detta är enligt många bedömare uttryck för en rent antisemitisk inställning.

Benjamin Wienthal anser i sin tänkvärda text att Europas behandling av Israel, som bekänner sig till samma frihetligt demokratiska värden som de europeiska nationerna, utgör ett litmustest beträffande de senares demokratiska mognad.

”En norm för Israel, en norm för alla andra”

 Ban Ki-moon (till höger) träffade palestinaarabernas ”president” Mahmoud Abbas i slutet av förra året.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ban-ki-moon-vager-latt_3763814.svd

Parallellt med att FNs råd för mänskliga rättigheter (UNHCR) för femtielfte gången fördömt Israel har samma organisations sydkoreanske generalsekreterare Ban Ki-moon, född 1944, kallat Israels handlingar i den pågående Gaza-konflikten för ”avskyvärda”. Frågan är hur många som bryr sig över hövan.

Per Jönsson vid Utrikespolitiska institutet i Stockholm anser att Ban Ki-moons fördömande ”väger lätt” (länken överst). Jönsson citeras vidare i Svenska Dagbladet den 21 juli:

Det intressanta är att USA och Ryssland står på samma sida. Det kan på sitt sätt tala för en återockupation och att PLO åter tar över Gaza.

Enligt Per Jönsson är det troligt att de israeliska försvarsstyrkorna kommer att fortsätta mala på i långsam takt i syfte att förlora så få soldater som möjligt. Jönsson jämför dagens situation med konflikten 2008/2009, då 1400 palestinaaraber dödades på två veckor. Motsvarande siffra i nuläget är omkring 500, jämfört med ett 30-tal döda israeliska soldater.

 Rysslands president Vladimir Putin (till vänster) och Israels premiärminister Binyamin Netanyahu möttes i Israels huvudstad Jerusalem 2012.

När det gäller Ryssland så är Vladimir Putin den förste ryske presidenten som kan sägas ha goda relationer med Israel. Putin har flera gånger framhållit att Israel har rätt att försvara sig om landet blir angripet.

Om det finns grundad anledning att vifta bort den notoriskt Israel-hatande Ban Ki-moon, så finns det ännu mindre skäl att ta FNs råd för mänskliga rättigheter på allvar. Rådet, som bildades 2006, har som medlemmar sådana otadliga förkämpar för mänskliga rättigheter såsom Kina, Kuba, Libyen och Saudiarabien. Det enda land rådet någonsin fördömt är Israel; bara under 2008 skedde 15 sådana fördömanden.

Här mer information via Wikipedia om FNs råd för mänskliga rättigheter, som nog mest av allt måste betraktas som ett dåligt skämt:

http://sv.wikipedia.org/wiki/FN:s_r%C3%A5d_f%C3%B6r_m%C3%A4nskliga_r%C3%A4ttigheter

Anne Bayefsky kallar i en artikel i Jerusalem Post den 22 juli Ban Ki-moons budskap till ett utsatt Israel för ”skamligt” och pekar på FNs inkonsekventa hållning i den israelisk-palestinska konflikten:

En norm för Israel och en annan för alla andra är något som uppenbarligen tilltalar både FN och Obama-administrationen. Ett skamligt upplägg när Israel är som mest utsatt.

Bayefskys text här:

http://www.jpost.com/Opinion/Columnists/Ban-Ki-moons-shameful-message-in-Israels-hour-of-need-368415

 Israels försvarsstyrkor har etablerat ett fältsjukhus för att vårda sårade Gaza-bor.

Israels försvarsstyrkor har av FN minst av allt fått beröm för sin vana, att både i form av flygblad och via telefon uppmana Gazas civilbefolkning att sätta sig i säkerhet inför planerade operationer i området. Eller för den delen deras upprättande av ett fältsjukhus med uppgift att vårda sårade Gaza-bor.

Hamas, som rutinartat använder sin civilbefolkning som mänskliga sköldar genom att exempelvis anlägga avfyringsramper för raketer i bostadsområden och inhysa militärstaber i sjukhus, har tvärtom uppmanat befolkningen att stanna kvar och ta emot attackerna.

 Viss skillnad mellan Israels och Hamas inställning…

Den cement man tar emot används inte till bombskydd utan för att konstruera infiltrationstunnlar avsedda för terrorattacker in i Israel. Varken Ban ki-moon eller någon annan hög FN-representant har sagt ett knyst om detta kriminella sätt att behandla sin egen befolkning.

Israel har i teorin, framhåller Bayefsky, rätt att försvara sig mot de raketer, granater och terrorangrepp som landet utsätts för av Hamas-terroristerna, men i praktiken har de enligt FN och Ban Ki-moon inte denna rätt. Bayefsky lyfter vidare fram den israeliska civilbefolkningens olidliga situation.

 Israeliskt bombskydd mot inkommande Hamas-raketer i form av ett cementrör.

De har bara sekunder på sig att hinna ta sin tillflykt till skyddsrum och annan form av bombskydd när varningssirenerna sätter igång. Det har hänt att äldre personer har dött av hjärtslag på grund av det trauma de tvingats uppleva, när varningssirenerna börjat ljuda

 

 

Det problematiska Ukraina: omogen och klantig opposition

 Ett handslag mellan Klytsjko (till vänster) och Janukovytj som bekräftar den nu värdelösa överenskommelsen mellan oppositionen och regeringen i Ukraina den 21 februari 2014.

Jag skall gärna tala om varför jag vägrar se situationen i Ukraina svart-vitt.

När Ukrainas president Viktor Janukovytj, som besegrade Julia Tymosjenko i presidentvalet 2010, bestämde sig för att i november i fjol inte skriva under ett avtal som skulle närma landet till EU och i stället valde att teckna avtal med Ryssland, utbröt våldsamma protester i Kiev.

Situationen eskalerade undan för undan tills det hela hade urartat till regelrätta gatustrider mellan kravallpolis och beväpnade styrkor med fascister och nazister som tongivande element. Den 21 februari ingicks ett avtal mellan regering och president, men oppositionen – en ohelig allians mellan liberaler, provästliga element samt fascister och nazister – hade inga problem att ignorera detta när man såg en chans att kuppa bort Janukovytj och samtidigt få stöd från USA och EU.

Här en sammanfattning av läget och de extremistiska elementen i den nya ukrainska regeringen från tidningen Arbetaren:

http://arbetaren.se/artiklar/nazister-tar-plats-i-ukrainas-regering/

När man hör utrikesminister Carl Bildt och andra företrädare för EU-linjen får man lätt intrycket, att konflikten i Ukraina är en enkel fråga om demokrati contra diktatur med Janukovytj-lägret som skurkar och oppositionen som hjältar. Som redan antytts ovan är så mycket långt ifrån fallet.

Den tillförordnade premiärministern Arsenij Jatsenjuk, representerande Fosterlandspartiet, är visserligen känd som en provästlig politiker. Han har dock ofta synts på Självständighetstorget i Kiev i sällskap med det fascistiska partiet Svobodas ledare. På en bild ses han göra något som liknar fascisthälsning bredvid Svobodas ledare, Oleh Tyahnybok, som fick posten som vice premiärminister.

I sammanhanget bör det nämnas att den 2012 byggda synagogan i Zaphorizhia i sydöstra Ukraina nyligen utsatts för ett brandbombsattentat. Okända förövare kastade in molotovcocktails i bönehallen, men lyckligtvis blev skadorna på helgedomen relativt små. I Ukraina finns enligt en del uppgifter mellan 360 000 och 400 000 judar, medan andra källor talar om kanske 200 000. En rabbin har uppmanat de judar som kan att lämna Ukraina, som har en lång och mörk antisemitisk historia, medan andra velat tona ner den eventuella fara som landets judar kan befinna sig i.

Mer information i Jerusalem Post här:

http://www.jpost.com/Jewish-World/Jewish-News/Jewish-community-center-synagogue-firebombed-in-Ukraine-342446

 Från vänster Jatsenjuk, Klytsjko och Tyahnybok. Den liberale Klytsjko har sedan dess blivit utmanövrerad av de andra två.

Svoboda bildades 1991 som ett öppet nationalsocialistiskt parti men kan nu beskrivas som ett ganska typiskt fascistparti. Förutom vice premiärministerposten tillerkändes partiet även posterna som jordbruksminister och ekonomiminister. Utbildningsminister blev den framstående akademikern Serhiy Kvit med en bakgrund i nazistpartiet Högersektorn.

Intressant nog blev den tidigare mest kände oppositionspolitikern, den före detta boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytsjko, och hans liberala parti, Udar, helt utan ministerposter i den provisoriska regeringen som är utsedd att leda landet till det utannonserade presidentvalet den 25 maj (samma dag som det hålls EU-val).

Jag kan inte hjälpa att jag mot ovan skisserade bakgrund finner Carl Bildts och USAs president Barack Obamas entusiasm för den ukrainska oppositionen svårförståelig. Ärligt talat har denna betett sig osannolikt klantigt. Om de oppositionella nu var missnöjda med den lagligt och demokratiskt valde president Janukovytjs avtal med Moskva – och det var de uppenbarligen – skulle de i alla händelser ha tänkt sig mycket noga för innan de började demonstrera på gatorna.

Framförallt skulle man ha satt stopp för de våldsamma element som inledde ett regelrätt krig mot säkerhetsstyrkorna och hindrat utländska nazister och fascister, bland annat från Sverige, att blanda sig i landets interna angelägenheter. Frestelsen blev dock tydligen för stor att störta Janukovytjs styre under kuppartade former. Det hade inte krävts någon övermänsklig strategisk begåvning att inse, att detta var något som Moskva och Putin inte skulle kunna överse med.

 Serhiy Kvit, utbildningsminister i den tillförordnade ukrainska regeringen med ett förflutet i Högersektorn.

Den ukrainska oppositionen har enligt mitt förmenande visat prov på en häpnadsväckande demokratisk omogenhet. I en civiliserad demokrati genomför man inte statskupper i samband med blodiga gatustrider och struntar i ingångna avtal, utan verkar medelst fredlig opinionsbildning och förhandlingar samt allmänna val. Kunde inte Carl Bildt, som har ett mer välsmort munläder än de flesta, ha upplyst de oppositionella om detta?

Nu har de ryska trupperna och vapnen börjat göra sig gällande på Krim, som av tradition är betydligt mer ryskt än ukrainskt. Jag besökte området – bland annat Sevastopol, Odessa och Simferopol – på en militärhistorisk rundresa som även inkluderade Poltava för drygt tio år sedan, och fann det av naturliga skäl märkligt att den ryska Svarta havs-flottan var förlagd i området.

Leninstatyer, hammare och skäror och andra minnesmärken från den sovjetiska tiden stod som spön i backen, och när vi besökte ett militärhistoriskt museum var det inte Carl XIIs gamle samarbetsman, det ukrainske hövdingen Mazepa, som var den store hjälten som man kanske kunde förledas tro – det var den ryske tsar Peter I, som klådde den svenske kungens trupper så eftertryckligt i Poltava.

Jag ser som de flesta andra med stor oro på det ryska intåget på Krim, som ju trots den etniska ryssdominansen de facto ligger inom Ukrainas landamären. Man måste dock vara både blind och döv om man inte inser att Putin har svårt att överse med att hans allierade, den demokratiskt valde presidenten Janukovytj, störtats under tvivelaktiga former och ersatts av en EU-vänlig politiker som omger sig med fascistelement.

 Tsar Peter I (”den store”) – beundrad på Krim, som alltid varit mer ryskt än ukrainskt.

Det ideala vore givetvis om det problematiska Ukraina, som är ungefär lika stort som Frankrike, tilläts ha goda och fruktbara förbindelser med såväl Ryssland som EU och inte förvandlas till ett stridsäpple mellan två oförsonliga sidor. Jag hoppas innerligt att den pågående konflikten så småningom lugnar ner sig, icke minst för vår egen skull – Sverige kommer ofrånkomligen att bli inblandat i en större konflikt som jag känner mig tämligen säker på att Putin skulle behärska betydligt bättre än motparten.

Inte för att jag är någon stor Putin-vän, och jag liksom många andra oroar mig för vad ryska trupper skulle kunna göra med exempelvis vårt i praktiken skyddslösa Gotland, men jag inser att i jämförelse med honom övriga politiska ledare i Europa framstår som pinsamma småhandlare när det gäller politisk skicklighet och fingerfärdighet.