Posted tagged ‘Jerusalem’

Israel och hennes fiender

25 april, 2021

 

snkrrw2vuzb3kw5u7uf4kfgag3gm3mz2yge4ym4cwv5xloy7f2fq-2732x1720

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Påven besökte Irak för interreligiös samvaro – judarna stängdes ute

14 mars, 2021

Påvens besök i Irak omfattade bland annat interreligiöst umgänge i Ur, patriarken Abrahams hemstad.

Påven Franciskus genomförde i början av mars ett fyra dagars besök i Irak vilket av många sågs som historiskt. Besöket var späckat av fagert tal från såväl påven som hans irakiska värdar, men så värst mycket konkret kommer den påvliga trippen med all sannolikhet inte att leda till. https://www.jpost.com/middle-east/iraqs-government-accused-of-preventing-jews-from-attending-popes-visit-661220

Franciskus visit omfattade stopp i irakiska städer såsom Bagdad, Ur, Mosul och Najaf samt även en avstickare till den autonoma irakiska regionen Kurdistan. Enligt Vatikanens presentation av påveresan var denna ägnad att skapa ett fredligt samförstånd mellan de tre så kallade abrahamitiska religionerna kristendom, judendom och islam.

Ett viktigt stopp på resan var i det perspektivet Ur (arabiska Tell al-Muqajjar), den stad i Kaldéen i det forna södra Mesopotamien som det i Gamla testamentet anges att patriarken Abraham härstammade från. Ur anses vara en av världens äldsta städer där man funnit byggnadslämningar från perioden 5000-300 före Kristi födelse. Ur är beläget vid mynningarna till floderna Eufrat och Tigris. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ur,_Mesopotamien

Den största stötestenen för den interreligiösa harmonin var att inga judar fanns på plats. Den irakiska regeringen tycks aktivt ha förhindrat judar att resa till Bagdad för att träffa den 84-årige Franciskus. I en artikel av Seth J. Frantzman i den liberala israeliska tidningen The Jerusalem Post den 7 mars 2021 heter det:

The Iraqi government ignored the history of Iraqi Jews during the visit of Pope Francis last week, marring an otherwise unprecedented visit and wasting an opportunity to highlight the Jewish part of Iraq´s history.

Edwin Shuker, en sefardisk jude född i Bagdad 1955 och bosatt i Storbritannien sedan 1971, var besviken över den uteblivna judiska närvaron under påvens besök. Han menade att Iraks regering missade en historisk möjlighet att erkänna judarnas bidrag till det irakiska samhället ”and correct the injustice committed against them by successive governments.” Shuker besöker regelbundet Bagdad men fick ingen möjlighet att göra det under påvens besök.https://www.sephardivoices.org.uk/Interviewee/-Edwin-Shuker

Påvens vällovliga budskap stod i bjärt kontrast till Iraks handlande: ”As the children of Abraham, Jews, Christians and Muslims, together with other believers and all persons of good will, we thank you for having given us Abraham. Irakierna föredrog dock att ignorera sina judar. I Mosul, som påven besökte efter visiten i Ur, fanns en gång en livaktig judisk samfällighet; resterna efter minst sex äldre synagogor har hittats här.

Påvens fyra dagar långa besök i Irak blev mycket uppmärksammat men kommer troligen inte att leda till så mycket.

Uteslutningen av judarna ur den interreligiösa gemenskapen i Irak har tvivelsutan skadat anspråken på enighet mellan världsreligionerna. Judisk närvaro i vad som i dag är Irak finns dokumenterad sedan judarnas så kallade babyloniska fångenskap runt 586 före Kristi födelse. Den skriftlärde Esra, känd från Gamla testamentet, tillhörde dem som fick tillåtelse att lämna Babylonien och bege sig till Jerusalem. https://www.churchofjesuschrist.org/study/scriptures/gs/ezra?lang=swe

Under 1900-talet kom irakiska judar att spela en viktig roll i kampen för Iraks självständighet. Som mest bestod Bagdads befolkning till en tredjedel av judar. Efter hand blev deras närvaro i landet emellertid alltmer oönskad, och många valde då att flytta till Israel där det 2014 fanns omkring 227 900 judar av irakisk härkomst. Många av dessa söker bevara sederna och bruken från det gamla landet. I dagens Irak finns knappt några judar kvar. https://sv.qaz.wiki/wiki/History_of_the_Jews_in_Iraq

En annan fråga som aktualiserades under Franciskus visit i Irak var om landets kristna på sikt skulle kunna undgå att utplånas. Kristna trosbekännare har varit föremål för förföljelser under flera decennier och många troende är skeptiska till om en fyra dagar lång påvlig blixtvisit kan göra de muslimska makthavarna mer välvilligt inställda. https://www.dw.com/en/what-can-pope-francis-really-achieve-in-iraq/a-56769175

När den irakiske utrikesministern Fuad Hussein mötte Franciskus på flygplatsen i Bagdad hälsade han den celebre gästen och dennes ”message of peace and tolerance” välkommen. Under sitt besök ledde påven sedan kyrkliga ceremonier i Bagdad och möten med muslimska präster i den för shiamuslimer heliga staden Najaf i centrala Irak. Franciskus sammanträffade bland annat med den shiamuslimske ayatollan Ali al-Sistani.

Iraks kyrkliga ledare menar att den kristna tron i landet hotas av utplåning och att utvecklingen för de troende kan bli densamma som för judarna i landet. Under Saddam Husseins sekulära regim 1979-2003 tolererades de kristna till viss del och det fanns till och med kristna på höga positioner i Saddams regering. Efter USAs invasion 2003 blev det betydligt värre.1987 uppgick landets kristna kommunitet till cirka 1,4 miljoner men i dag finns endast omkring 200 000-300 000 kvar.

Bashar Matti Warda, kaldeisk biskop i staden Irbil i irakiska Kurdistan, tror inte att påvens besök kommer att vara till stor hjälp: ”It´s not going to help the Christians materially or directly, because we are really in a very corrupt political and economic system.” Warda utesluter dock inte att Franciskus visit kan få en del irakier att reflektera på ett positivt sätt över den kristna närvaron i Irak.

 

Marcus Oscarsson: politisk kommentator med rätt att propagera

17 februari, 2021

Som alla etablerade svenska USA-observatörer står Marcus Oscarsson stadigt i det demokratiska lägret: det så kallade McGovern-syndromet.

Marcus Oscarsson heter en uppmärksammad politisk kommentator i TV4 som gjort sig känd för två saker: han har ambitionen att förklara knepiga politiska sammanhang för tittarna och han verkar låta sminköserna få fria händer med mascaran och ögonbrynen inför varje framträdande i rutan.

Marcus Oscarsson är född den 21 mars 1976 och enligt uppgift i mycket unga år adopterad från Iran av svenska föräldrar tillsammans med sin tvillingbror. Han är uppväxt i Tveta församling i den lilla byn Odensås i Hultfreds kommun i Kalmar län.

Han genomgick i gymnasium i Hultsfred och tog därefter ekonomie magister-examen i statsvetenskap och civilekonom-examen vid Linnéuniversitetet i Växjö. 2006 inledde han studier vid regeringens aspirant- och diplomatprogram. Oscarsson har dessutom genomgått Svensk-amerikanska handelskammarens trainee-program i Denver, Colorado i USA. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Oscarsson

Marcus (ursprunglig stavning ”Markus”) uppges dessutom ha hunnit med att vara lokalredaktör på Vimmerby Tidning i fem år och på Barometern i hela tolv år – frågan är när han skulle ha hunnit med det? Utöver detta har han kommenterat politik i TT, Aftonbladet och SVTs Aktuellt och varit korrespondent för brittiska tidningar som The Times och Daily Mail.

Det var 2012 som den nu snart 45-årige Oscarsson fick anställning som politisk expertkommentator vid TV4. Han kom då närmast från olika befattningar vid finansdepartementet, statsrådsberedningen och Miljöpartiets riksdagskansli. Oscarsson har ett speciellt intresse för USA i allmänhet och amerikanska presidentval i synnerhet.

Marcus Oscarsson hyllades för sin förmåga att göra komplicerade sammanhang begripliga för tittarna och har varit nominerad till flera prestigefyllda utmärkelser avseende TV-mediet. 2015 vann han det så kallade Begriplighetspriset. Han lyckades också med konststycket att gå hem i de flesta läger, också bland dem som brukar kritisera de etablerade medierna för överdriven politisk korrekthet.

Marcus Oscarsson använde Idrottsgalan som slagträ mot Trump i debatten om det amerikanska presidentvalet.

Några som inte instämde i hyllningskören var patenterade vänstertyckare såsom Expressens kolumnist Alex Schulman och stollige anti-vite rasisten Tobias Hübinette, vilka anklagat Oscarsson för ”högerpopulism” och SD-sympatier. En av Oscarssons försyndelser bestod i berömmande ord till Mattias Karlsson efter TV-dokumentär om denne 2019. Oscarsson menade att Karlsson skulle bli en bra efterträdare till Jimmie Åkesson som partiledare (en roll som Mattias själv inte vill ha). https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/oscarsson-lanserar-sds-vallat-bli-politiker-i-stallet/

Marcus Oscarsson har ofta haft förmågan att, som det heter, tänka utanför boxen och inte varit rädd för att stöta sig med den trendsättande vänstern vare sig på sin välbesökta Facebook-sida eller när han studsar runt som en gummiboll i TV4-studien och fäktar med armarna som om de vore väderkvarnsvingar. Det finns emellertid en fråga där han i högsta grad anpassat sig till rådande debattklimat: USAs 45e president Donald J. Trump.

I Sverige förefaller det råda en oskriven regel vad beträffar bevakningen av amerikanska presidentval: den demokratiske kandidaten måste favoriseras och den republikanske kandidaten överösas med kritik. Så har varit fallet åtminstone från och med Nixon-Kennedy-valet 1960 och framåt.

Jag har kallat detta fenomen för McGovern-syndromet efter senator George McGovern, den demokratiske kandidat som 1972 led en jordskredsförlust mot Richard M. Nixon men som alla svenska USA-korrespondenter höjde till skyarna på grund av sin kritik mot USAs krigföring i Vietnam. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Det är ledsamt och, med tanke på hans fördomsfrihet i de flesta andra frågor, litet förvånande att Marcus Oscarsson inte lyckats resa sig ur mängden av demokratiska partigängare utan istället tar varje chans att racka ned på Trump. ”Som en elefantunges vilda upptåg på Mall of Scandinavia” har Oscarsson exempelvis valt att karaktärisera Trumps på många sätt banbrytande utrikespolitik.

Oscarsson använde till och med sin medverkan i SVTs Idrottsgalan som ett sätt att propagera mot Trump och för Demokraterna och särskilt dess vicepresident Kamala Harris. https://www.fornuft.se/ledare/vem-vill-se-marcus-oscarsson-forvandla-idrottsgalan-till-ett-vansterpolitiskt-jippo/

Donald Trumps kontroversiella utrikespolitik

Oscarsson är märkbart upprörd över att Trump inte kört vidare i samma gamla utrikespolitiska hjulspår som företrädarna. Att Trump faktiskt varit den ende president i modern tid som inte inlett krigshandlingar utomlands är något som TV4-personligheten inte tycks ha uppmärksammat.

Oscarsson gick i spinn när Trump friats i senaten.

Trump har genom en serie utrikespolitiska initiativ bland annat genom The Abraham Accords starkt bidragit till en fredlig utveckling i Mellanöstern och, som förste USA-president, infriat vallöftet att flytta landets ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. Han insåg vidare att hotet från det kommunistiska Kina var högst reellt och visade världen att han stod på det demokratiska Taiwans sida. I Europa mäklade han fred mellan de båda ärkerivalerna Kosovo och Serbien. https://tommyhansson.wordpress.com/2021/02/11/trumps-revolutionerande-utrikespolitik-brot-ny-mark/?fbclid=IwAR2EFhuLdGw1k-o-cI_WGE8179TqKxzQXrq69Zbhb2so40fZHfBhRyTDJr4

När vidare Donald Trump friats i Demokraternas desperata riksrättsåtal tappade Marcus Oscarsson det fullständigt. ”Skandal när Trump frias trots uppvigling mot sitt eget land”, påstod således Oscarsson. ”Trump och republikanerna är ändå stora förlorare.” Enligt Oscarsson var bevisen för Trumps skuld ”överväldigande”.

Det måste svida i skinnet på Marcus Oscarsson och andra svenska utrikesbedömare att de inte hade vetorätt över klåparna i senaten i Washington, D. C. som hade mage att fria Trump. Att just Oscarsson, som i flera andra sammanhang gjort ett förtjänstfullt jobb, skulle tappa varje uns av besinning var dock något oväntat, låt vara att han genomgående hållit en kritisk ton gentemot Trump.

Jag har i ovanstående rader försökt vara rättvis mot Marcus Oscarsson och framhävt hans förtjänster. Desto större blir besvikelsen över att han är precis lika orättvis och propagandistisk gentemot Donald Trump som exempelvis TV4-kollegan Rolf Porseryd och SVTs Stefan Åsberg och tidigare Carina Bergfeldt.

 

Trumps revolutionerande utrikespolitik bröt ny mark

11 februari, 2021

Donald Trump blev den förste sittande presidenten i USAs historia att besöka Västra tempelmuren i Jerusalem.

Det faktum att Donald Trump förlorade presidentvalet och nu är föremål för en konstitutionellt tvivelaktig riksrättsprocess kan inte undanskymma det faktum, att han lämnar ett unikt banbrytande utrikespolitiskt arv efter sig. Det borde ha lett till att han belönats med Nobels fredspris. Den oberäkneliga Norska Nobelkommittén ville dock annorlunda och utsåg en pristagare som ingen kommer ihåg i dag.

Forskaren och journalisten Rauf Baker gör i ett inlägg i The Begin-Sadat Center for Strategic Studies (BESA) den 7 februari 2021 följande analys av Trumps utrikespolitik:

Former U S President Donald Trump´s foreign policy legacy was, on the whole, a major success. From Asia to Europe and through the Middle East, he managed to achieve many notable ”firsts”. He left behind peace deals and initiatives while eliminating terrorists and confronting strategic threats in an unprecedented manner. https://besacenter.org/perspectives-papers/trump-foreign-policy/

Till skillnad från sina företrädare i Vita huset, vilka fortsatte längs de uppkörda hjulspåren, medförde Trumps revolutionerande utrikespolitik att det rådande systemet skakades om rejält vilket öppnade nya och unika möjligheter till fred och avspänning på olika håll i världen. Här följer ett axplock av de trumpska initiativen:

Asien: Trump gjorde allvarliga ansträngningar att reducera det ständigt överhängande kärnvapenhotet från det kommunistiska Nordkorea. Han träffade den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-un och promenerade tillsammans med denne över den demilitariserade zonen (DMZ) den 30 juni 2019 som den förste amerikanske presidenten in i Nordkorea. ”Had it not been for Chinese pressure on Pyongyang to thwart a Trump success”, skriver Rauf Baker, ”the most heavily fortified border in the world could have ceased to exist during his term.”

Donald Trump och Kim Jong-un fann varandra – men kineserna ville annat.

Den 2 december 2016 ringde Donald Trump, som en månad tidigare besegrat Hillary Clinton i USAs presidentval, till Taiwans president Tsai Ing-wen – det så kallade Tsai-samtalet. Det var första gången sedan 1979 som en amerikansk president eller presidentvald  varit i direktkontakt med en president i Republiken Kina på Taiwan. Samtalet visade för hela världen att USA fortfarande stod på Taiwans sida i dess mellanhavanden med det röda Kina. https://en.wikipedia.org/wiki/Trump%E2%80%93Tsai_call

Trump-administrationen var vidare först ut med att sätta ekonomisk press på Kina i syfte att hejda dess expansionistiska tendenser och fortsatte med att belysa Kinas skuld för uppkomsten av Wuhan-viruset covid-19. I november 2017 lyckades Trump, via ett strategiskt forum som hölls på Filippinerna, återuppliva den informella samarbetsgruppen The Squad (the Quadrilateral Security Dialogue) – bestående av USA, Australien, Japan och Indien – i syfte att bemöta det kinesiska inflytandet i den asiatiska Stilla havs-regionen. Denna sammanslutning har ibland kallats ”Asiens NATO”. https://www.scmp.com/week-asia/opinion/article/2121474/us-japan-india-australia-quad-first-step-asian-nato

Europa: Den 4 september 2020 undertecknades ett historiskt avtal mellan Kosovo och Serbien syftande till att normalisera de ekonomiska förbindelserna mellan de båda Balkan-länderna. Avtalet, som mäklats fram av Donald Trump, signerades i Vita huset i Washington, D. C: av Kosovos premiärminister Avdullah Hoti och Serbiens president Aleksandar Vucic under överinseende av Trump. Bland annat kom parterna överens om att återuppta flygresor mellan Belgrad och Pristina. https://en.wikipedia.org/wiki/Kosovo_and_Serbia_economic_normalization_agreements_(2020)

Mellanöstern: President Trump mäklade inom några få månader 2020 fram fredsavtal mellan Israel och de muslimska staterna Förenade arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan under rubriceringen The Abraham Accords. Trump hade ett par år tidigare blivit den förste USA-president att uppfylla vallöftet att flytta USAs ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. Han var också först med att, den 22 maj 2017, besöka Västra tempelmuren i Jerusalem, judarnas heligaste plats. https://www.state.gov/the-abraham-accords/

Trump visade sig också framgångsrik när det gällde att spåra upp och eliminera terrorledare. Under hans mandatperiod fick således ISIS-ledaren Abu Bakr Baghdadi, al-Qaidas andreman Abu Muhammad Masri samt Irans terrorstrateg Qassam Soleimani bita i gräset. Masri hade spelat en stor roll i att planera och utföra bombdåden mot USA-ambassaderna i Kenya och Tanzania under Bill Clintons tid som president.

Avtalet mellan Kosovo och Serbien undertecknas i Vita huset den 4 september 2020.

Trumps närmaste företrädare som president, Barack Obama, lämnade som politiskt arv ett tvivelaktigt kärnvapenavtal med Iran vilket stärkte Irans ställning i regionen. Nu riskerar avtalet att förnyas av den nyvalde presidenten Joe Biden. ”Obama also left Trump with overwhelming chaos in Syria”, konstaterar Rauf Baker, ”where Bashar Assad crossed Obamas chemical red line with no retaliation. It was Trump, not Obama, who launched airstrikes targeting Damascus chemical arsenal for the first time.”

Baker sammanfattar Trumps utrikespolitiska framgångshistoria på följande sätt: ”The core of Trumps foreign policy view was to avoid random wars and push for peace while at the same time undermining forces that pose a threat to global prosperity, security, and stability by confronting them politically, militarily, and economically.”

Rauf Baker hävdar slutligen att, Trots Trumps valnederlag, vad han kallar ”Trumpism” inte har besegrats. ”On the contrary: it took root and has become the wild card in the American political equation. It might spread beyond the borders of the United States and become a global movement against de ´deep state´, whereever it may be.”

Jag misstänker att detta också står klart för Donald Trumps motståndare inom politik och etablerade medier. Därav det desperata riksrättsåtalet efter det att Trump lämnat ämbetet – Trump skall i görligaste mån hindras från att göra någon sorts politisk come-back.

Drömmen som blev verklighet: spiondömde Jonathan Pollard i Israel

30 december, 2020

 

Jonathan och Esther Pollard välkomnades på Ben-Gurion-flygplatsen av premiärminister Benjamin Netanyahu.

Drömmen blev verklighet. Så kan man uttrycka den tidigare spiondömde Jonathan Pollards och hans hustru Esthers ankomst till Ben-Gurion-flygplatsen den 30 december 2020. https://www.jpost.com/breaking-news/jonathan-pollard-makes-aliyah-official-with-his-landing-in-israel-653680

Paret anlände till Israels internationella flygplats nära staden Lod i ett privat jetplan som ställts till förfogande av den amerikanske miljardären Sheldon Adelson. Efter att ha kysst marken och läst judiska böner välkomnades makarna Pollard av premiärminister Benjamin Netanyahu, som arbetat i flera decennier för Pollards frigivande.

”Ingen kunde vara stoltare över detta land och denne ledare än vi är”, deklarerade Jonathan Pollard vid ankomsten till sitt andliga hemland. Makarna Pollard kommer att bosätta sig i en lägenhet i Jerusalem. Det är dock känt att Pollard tidigare haft en del kritiskt att säga om Israels i hans tycke bristfälliga agerande för att få honom frigiven. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/05/28/spionen-pollard-israels-regering-gor-inte-tillrackligt-for-mig/

Jonathan Jay Pollard föddes i en ortodox judisk familj i Galveston, Texas den 4 augusti 1954. Han arbetade som civilanställd analyter för den amerikanska flottan när han greps 1985 efter att ha lämnat ut tusentals kopior på hemliga handlingar som han kommit över under sin tjästeutövning. Han menade att USA undanhöll dokument som den allierade nationen Israel borde få del av och etablerade därför kontakt med den israeliska ambassaden i Washington, D. C. https://en.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Pollard

Trots att Pollard säger sig ha överlämnat handlingarna till israelerna av ideella skäl accepterade han en dusör på 50 000 US dollar med löfte om mer. När han påkoms försökte han och den dåvarande hustrun Anne Henderson Pollard 1985 ta sin tillflykt till Israels ambassad i Washington, D. C. men greps efter en dramatisk biljakt med FBI-agenter hack i häl. https://observer.com/2015/08/the-pollard-pawn/

Jonathan Pollard och Anne Henderson Pollard gifte sig i Italien 1985.

1987 dömdes Jonathan Pollard till livstids fängelse med möjlighet till villkorlig frigivning efter en kontroversiell rättegång. Det var första gången i USAs historia någon som spionerat för ett allierat lands räkning ådömdes ett så hårt straff. Bedömare menade att fem-sex år hade varit mer passande i sammanhanget.

Hustrun Anne Henderson Pollard, född 1960, dömdes till fem års fängelse av vilka hon avtjänade drygt tre år. Hon blev israelisk medborgare 1991 och levde en tid i Israel innan hon återvände till USA och New York. Jonathan skilde sig från henne utan föregående varning efter hennes frigivande 1990 och gifte sig tre år senare med Esther Pollard, också känd som Elaine Zeitz. https://www.timesofisrael.com/pollards-ex-wife-i-dont-understand-why-we-divorced/

Efter närmare 30 år bakom galler frigavs Pollard med stränga restriktioner i november 2015 och fyra år senare blev han helt fri och kunde förverkliga sin länge närda dröm att flytta till Israel.

Paret Jonathan och Esther Pollard mottog även skriftliga välkomsthälsningar från Israels president Reuven Rivlin, den alternerande premiärministern Benny Gantz samt premiärministerkandidaten Gideon Sa ´ar.

Äntligen – spiondömde Jonathan Pollard är en fri man!

22 november, 2020

Jonathan Pollard och hustrun Esther lämnar den federala domstolen i New York i november 2015 efter beslutet om hans villkorliga frigivning.

Jonathan Pollard är äntligen en fri man!

Det var 1987 som amerikanen Jonathan Pollard, en ortodox jude, dömdes till livstids fängelse för spioneri med möjlighet till villkorlig frigivning för att ha överlämnat hemligstämplat material till Israel. Det var första och enda gången i USAs historia som en person, vilken spionerat för ett vänligt sinnat lands räkning, ådömdes livstidsstraff.

Efter 28 år bakom lås och bom bestämde en federal domstol i New York i november 2015 att Pollard skulle frisläppas men samtidigt bli föremål för långtgående restriktioner. Bland villkoren märktes att Pollard måste stanna i New York City i minst fem år, att hans datoraktiviteter skulle övervakas av USAs regering samt att han skulle bära en monitor fäst vid handleden.

Nu har emellertid Jonathan Pollards advokater Eliot Lauer och Jacques Semmelman meddelat att USAs Parole Commission beslutat häva alla restriktioner. Kort sagt: Pollard är en fri man som kan göra vad han vill och resa vart han vill. Det blir nu möjligt för Pollard att förverkliga sin dröm att flytta till Israel. https://worldisraelnews.com/us-frees-jonathan-pollard-from-parole/

Den israeliske premiärministern, Benjamin Netanyahu, har under många år sökt påverka USAs regering att frige Jonathan Pollard och har nu uttryckt en önskan om att snart få se spionen – som betraktas som en nationalhjälte av många israeler – i Israel. Det har sagts att president Donald Trump övervägde att låta Pollard medverka vid öppnandet av USAs ambassad i Jerusalem 2018, men detta blev aldrig av.

Jonathan Jay Pollard föddes i Galveston i Texas den 7 augusti 1954. Som underrättelseanalytiker vid den amerikanska flottan blev han upprörd över att viktiga dokument om utvecklingen i Mellanöstern undanhölls USAs allierade Israel och tog därför på sig att kopiera dylika handlingar och överlämna dem till en israelisk kontaktman mot betalning. Han greps 1984 sedan han gjort ett misslyckat försök att få en fristad på Israels ambassad i Washington, D. C.

Många har genom årens lopp engagerat sig för Jonathan Pollards frigivning.

Jonathan Pollard är i mina ögon inte någon tadelfri hjälte. Han har själv erkänt spioneri och dessutom medgivit, att han sålt viss hemligstämplad information även till några andra länder än Israel. Det straff han fick – livstids fängelse – stod emellertid inte i någon rimlig proportion till de brott han bevisligen begått.

En tungt vägande orsak till att Pollard så länge hölls i fängsligt förvar var att flera amerikanska försvarsministrar – Caspar Weinberger, Donald Rumsfeld och Dick Cheney – benhårt motsatte sig hans frigivning. Pollard är israelisk medborgare sedan 1995 och har fått flera gator och platser i Israel uppkallade efter sig.

Jag har under årens lopp följd fallet Jonathan Pollard och sammanfattade för två år sedan fallet på min blogg på följande sätt: https://tommyhansson.wordpress.com/2018/11/23/frigivne-spionen-jonathan-pollard-nekas-bosatta-sig-i-israel/

Biden kommer att göra ”Abbas great again”

9 november, 2020

Dåvarande vicepresidenten Joe Biden under ett möte med Palestinska myndighetens ledare Mahmoud Abbas.

We will see a series of processes to, shall we say, ”Make Abbas great again” – to revitalize him, to breath life into him. https://worldisraelnews.com/biden-will-make-abbas-great-again-says-israeli-pundit/

Så uttryckte sig Shimrit Meir, en erkänd bedömare av arabiska frågor, i en intervju i Radio 103 i Tel Aviv nyligen angående vilket slags Mellanöstern-politik som kan förväntas av en Biden-administration, om en sådan skulle bli verklighet när alla turer kring det amerikanska presidentvalet är avklarade. https://www.eng.arenajournal.org.il/swot-shimrit-meir

Ett av målen med den nya amerikanska politiken skulle kunna vara att skapa en situation som gör det möjligt för Abbas, som fyllde 85 år den 26 mars, att avgå med värdigheten i behåll. Någon given efterträdare finns dock inte. Demokraterna i USA  kan vidare förväntas förespråka en tvåstatslösning samt söka återgå till det kärnvapenavtal med Iran som Donald Trump sade upp. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/17/darfor-blir-varlden-farligare-efter-iran-avtalet/

Meir menar dock att det vore mindre lyckat av en nytillträdd USA-administration att inom en snar framtid söka återuppäcka de för överskådlig framtid döda samtalen mellan Israel och den Palestinska myndigheten.

Shimrit Meir: ”We will indeed see a series of American steps to bring back economic aid /to the Palestinians/ ´, opening an American consulate in east Jerusalem that could be a source of conflict with the Israeli government, and there could be an invitation of a Palestinian representative to visit Washington.”

Arabexperten Shimrit Meir tror att Biden kommer att försöka göra PLO-ledaren Abbas ”great again”.

Enligt Meir finns det vidare risk för att det kommer att skära sig rejält mellan USA och Saudiarabien med en demokratisk administration i Vita huset: Demokraterna är motståndare till Saudiarabien och Biden har själv,  liksom parhästen Kamala Harris, kritiserat den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman.

Med andra ord kommer en Biden-administration av allt att döma i hög grad äventyra de framsteg som gjorts under president Donald Trump, vilken genom sin förhandlingsskicklighet utverkade fredsavtal mellan Israel och Förenade Arabemiraten, Bahrain och Sudan.

Socialistiska och antisemitiska demokratiska kongressledamöter såsom Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez, liksom den troligen blivande vicepresidenten Kamala Harris, kommer tvivelsutan att utöva en stark press på den sköre Joe Biden att föra en pro-palestinsk och Israel-fientlig politik. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/07/antisemitism-och-socialism-i-amerikanska-kongressen/

Monstret i Ankara – och hans svenske hejaklacksledare

1 november, 2020

Recep Tayyip Erdogan och Carl Bildt möts i Ankara den 23 maj 2017.

När Frankrike började vidta mått och steg i syfte att försvara sig och sitt demokratiska statsskick mot islamistisk terror gick Turkiets president Recep Tayyip Erdogan i taket. Efter mordet på läraren Samuel Paty frågade sig Erdogan: ”Vad har Macron för problem med islam och muslimer?” Erdogan menade också att den franske presidenten behövde genomgå en psykiatrisk undersökning.

Erdoğan rasar mot karikatyr – Turkiet till attack mot fransk yttrandefrihet

Monstret i Ankara nöjde sig icke härmed. ”Muslimer möts nu av en liknande lynchkampanj som den judarna i Europa möttes av innan andra världskriget”, citerades Turkiets islamistiske president av nyhetsbyrån AP. Erdogan glömde bort den i sammanhanget nog så väsentliga detaljen att de europeiska judarna inte hade för vana att skära av huvuden på eller beskjuta kristna. https://www.expressen.se/nyheter/erdogan-muslimer-jagade-som-judar-fore-varldskriget/

Den nuvarande konflikten mellan Turkiet och Frankrike inleddes med att president Emmanuel Macron anklagade Erdogan för att ha försett Azerbajdzjan med 300 jihadister i den pågående konflikten med Armenien. Senast har Erdogan å Turkiets vägnar hotat med rättsliga åtgärder mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo för att ha publicerat en skabrös karikatyrteckning av Erdogan som lättar på en muslimsk kvinnas hijab.

Det var som bekant Charlie Hebdo som 2015 utsattes för en islamistisk/jihadistisk terrorattack vilken ledde till att tolv människor dödades. Utanför tidningsredaktionen mördades en polisman samt fyra civila i samband med en attack mot en judisk livsmedelsaffär. Den rättegång som efter fem år planerades hållas mot den huvudmisstänkte för attacken har uppskjutits på obestämd tid därför att den misstänkte drabbats av covid-19. https://www.vk.se/2020-11-01/pandemin-skjuter-upp-charlie-hebdo-rattegang

Jihadistisk terror upplever emellertid Erdogan som sitt minsta bekymmer (om han nu alls ser det som ett bekymmer, vilket är tveksamt): ”Europa står på katastrofens brant på grund av xenofobi och religiös fascism. Attacker mot mig är en attack mot alla muslimer i hela världen.”

Den turkiske presidentens yviga retorik visar att han ser sig själv som alla muslimers ledare och frälsare. I ett tal till nationen den 13 juli i år i samband med omvandlingen av helgedomen Hagia Sofia i Istanbul – tidigare Konstantinopel – från museum till moské kallade Erdogan omvandlingen ett förebud om ”befrielse av al-Aqsa”, det vill säga den moské med anor från 600-talet som finns på Tempelberget i Jerusalem och som räknas som islams tredje viktigaste helgedom. https://www.varldenidag.se/nyheter/erdogan-talade-om-befrielse-av-al-aqsa-mosken/reptgm!FxOXoxNHSBev1Bc8Nmpmg/

Karikatyr med Erdogan i Charlie Hebdo.

Erdogan anser att Jerusalem, Israels huvudstad, i själva verket tillhör Turkiet emedan staden tillhörde det Osmanska riket under tiden 1516 till 1917, då Storbritannien efter Första världskrigets slut tog över förvaltningen. En sådan snedvriden historietolkning bortser från att Jerusalem erövrades av den judiske konungen David redan omkring 990 före Kristi födelse och gjordes till huvudstad i dennes rike. Därefter har staden ockuperats av bland andra babylonier, romare, mamluker och araber. https://www.varldenidag.se/kultur/erdogans-ansprak-jerusalem-tillhor-turkiet/reptjl!Y0QbrtDGszrHIPMShPD9A/

Recep Tayyip Erdogan föddes 1954. Han är Turkiets president sedan den 28 augusti 2014 efter att ha beklätt posten som premiärminister 2003-14. 2001-14 var han partiledare för det av honom själv grundade Rättvise- och utvecklingspartiet (APK), vilket har majoritet i den turkiska nationalförsamlingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Recep_Tayyip_Erdo%C4%9Fan

I sin ungdom var Erdogan halvprofessionell fotbollsspelare i ett lag i Istanbul. 1994-98 var han borgmästare i samma stad men tvingades avgå sedan han reciterat en dikt med islamistiskt budskap i ett tal han höll i provinsen Siirt i sydöstra Turkiet. Dikten, författad av den nationalistiske poeten och sociologen Ziya Gökalp, innehöll bland annat följande rader: ”Moskéerna är våra kaserner, kupolerna våra hjälmar, minareterna våra bajonetter och de troende våra soldater.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Ziya_G%C3%B6kalp

Dikten renderade Erdogan tio månader i fängelse av vilka han satt av sex. Sedan Erdogan grundat APK kunde han redan 2002 bilda den turkiska statens första enpartiregering på nio år. Partiet var islamistiskt med en islamistisk stat på programmet men har ändå av omvärlden kommit att betraktas som mindre doktrinärt på grund av Erdogans pragmatiska hållning i början av dess existens. Ahmet Davutoglu efterträdde Erdogan som partiledare då den sistnämnde blev president 2014. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttvise-_och_utvecklingspartiet

Recep Tayyip Erdogan framstod i begynnelsen av sin politiska karriär som tämligen moderat. Han genomförde reformer i demokratisk riktning – bland annat blev pressen friare samtidigt som antiterrorism-lagens befogenheter minskades. Med tiden blev Erdogan alltmer auktoritär: lättnader som införts för den kurdiska befolkningsdelen avskaffades och fler än 100 journalister fängslades. Internetfilter infördes och HBTQ-kommunitetens rättigheter reducerades kraftigt.

Detta medförde att Turkiet sjönk till 148e plats bland 178 i Press Freedom Index, som publiceras varje år av Reporters Without Borders. I 2020 års lista har Turkiet halkat ner till 154e plats. Listan toppas i tur och ordning av de fyra nordiska länderna Norge, Finland, Danmark och Sverige med Nederländerna på femte plats. I botten, på 180e plats, återfinner vi Nordkorea. https://rsf.org/en/ranking

Offer för turkisk massaker i Aleppo i Syrien i februari 1919.

Erdogan håller med den drucknes envishet fast vid att det Osmanska rikets ytterst väldokumenterade folkmord (SEYFO) på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och greker 1915-17 – vilket beräknas ha skördat runt 2 miljoner människoliv varav cirka 1,5 miljoner armenier – aldrig ägt rum. Erdogans motivering från 2009 löd: ”Det är inte möjligt för en muslim att begå folkmord.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/17/om-folkmord-ii-100-ar-sedan-turkarnas-slakt-pa-kristna-inleddes/

Länge såg det ut som om Turkiet under Recep Tayyip Erdogans ledning var på väg mot EU-medlemskap. Erdogan själv utsågs 2004 av European Voice Organization till ”årets europé”. Året därpå inleddes förhandlingar om Turkiets anslutning till EU, vilken Erdogan-vännen Carl Bildt entusiastiskt backade upp. 2005 genomförde den turkiske presidenten ett statsbesök i Israel; 2007 talade den dåvarande israeliske presidenten Shimon Peres efter inbjudan av Erdogan inför den turkiska nationalförsamlingen.

2010 ökade dock spänningarna mellan Turkiet och Israel dramatiskt. När israeliskt territorium besköts från Gazaremsan valde Israel att bemöta aggressionen med militära medel, vilket fick Erdogan att börja yra om ”folkmord” på palestinaaraber – en orimlig anklagelse som Erdogan återkommit till ett flertal gånger. http://afp.omni.se/erdogan-accuses-israel-of-state-terror-and-genocide/a/gPGdm9

Erdogan fick vid det misslyckade försöket till statskupp den 15-16  juli 2016 tillfälle att spela ut hela sitt register. Han gjorde det så pass bra att det har ryktats om att han själv iscensatte kuppförsöket i syfte att komma åt sina fiender och meningsmotståndare. Minst 265 människor beräknas ha dött och drygt 1440 ha skadats vid de blodiga kupphändelserna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Milit%C3%A4rkuppf%C3%B6rs%C3%B6ket_i_Turkiet_2016

Många bedömare var vid kuppförsökets inledning övertygade om att Recep Tayyip Erdrogans dagar vid makten var räknade. De bedrog sig. Presidenten uppmanade allmänheten att ge sig ut på gatorna och göra motstånd. Inom någon dag hade 2700 domare och 2800 militärer avsatts eller gripits. Poliser, lärare, skolchefer och regionala tjänstemän avskedades och cirka 50 000 offentligt anställda sparkades. 17 000 personer fängslades för påstådd inblandning i det till synes illa förberedda kuppförsöket, vilket uppenbarligen inte hade det folkliga stöd som hade krävts.

Inga av dem som påstås ha deltagit i kuppförsöket behövde riskera dödsstraff – denna strafform avskaffades av Ankara 2004 i samband med den turkiska offensiven för att komma med i EU. Stärkt av sin seger i en folkomröstning 2017 har Erdogan emellertid talat om att det kan vara dags att återinföra dödsstraffet i landet. https://sverigesradio.se/artikel/6676882

Oavsett vad monstret i Ankara säger eller hittar på kan han påräkna förre svenske stats- och utrikesministern Carl Bildts insatser som hejaklacksledare. Denne stödde entusiastiskt Turkiet i dess förhandlingar om EU-medlemskap, och även om ett sådant i nuläget tycks minst sagt avlägset har Bildt fortsatt stå vid Erdogans sida.

Karta som visar var den turkiska invasionen av Rojava ägde rum.

När turkiska styrkor på presidentens order – sedan USAs president Donald Trump lämnat kurderna åt sitt öde genom att säga sig vilja dra tillbaka 2000 soldater från området –  invaderade den kurdiskt dominerade autonoma regionen Rojava i norra Syrien 2019 spred Bildt helt ogenerat på sitt Twitter-konto falska nyheter producerade på Erdogans regeringskansli till 670 000 följare.

Här sprider Carl Bildt fake news och propaganda från turkiska regimen

I Bildts ögon kan något som Turkiet företar sig aldrig vara landets eget eller Erdogans fel. I en intervju i Expressen den 7 mars 2016 utlät sig Bildt på följande sätt: ”Vi /EU/ har marginaliserat och stött bort Turkiet, och nu ser vi dessvärre de negativa konsekvenserna.” https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-turkiets-utveckling-ar-eus-fel/

 

¨m

Palestinska myndigheten uttalar sitt stöd för Biden

14 oktober, 2020

Palestinska myndighetens premiärminister Mohammad Shtayyeh sågade Trump och förklarade sitt stöd för Biden. Ett kvitto så gott som något på att Trump lyckats väl med sin Mellanöstern-politik.

Den Palestinska myndigheten (PA) håller på Joe Biden i det kommande amerikanska presidentvalet. Det klargjorde PAs premiärminister Mohammad Shtayyeh när han nyligen framträdde inför Europaparlamentets utrikesutskott.

”The election is very important”, sade Shtayyeh. ”God help us, the EU and the world if there are four more years of Trump.” https://worldisraelnews.com/palestinian-authority-rooting-for-biden-god-help-us-if-there-are-four-more-years-of-trump/

Det är inte svårt att förstå palestinaarabernas fruktan inför en ny fyraårsperiod med republikanen Donald Trump i Vita huset. Trump har nämligen visat sig vara den sannolikt mest Israel-vänlige USA-presidenten någonsin.

Han angav tonen då han den 6 december 2017 tillkännagav att USA erkände Jerusalem som Israels huvudstad  och ämnade flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Detta skedde den 14 maj 2018. Det innebar att Trump förverkligade ett lagförslag om att flytta ambassaden till den israeliska huvudstaden som kongressen godkänt redan 1995. https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_recognition_of_Jerusalem_as_capital_of_Israel

President Donald Trump presenterar sin fredsplan tillsammans med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Den 28 januari 2020 presenterade Trump i Vita huset, tillsammans med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, en omfattande fredsplan för Mellanöstern som mejslats fram av en grupp ledd av president Trumps svärson och nära rådgivare Jared Kushner: Peace to Prosperity: A Vision to Improve the Lives of the Palestinian and Israeli people”. https://en.wikipedia.org/wiki/Trump_peace_plan

Varken Trumps fredsplan eller de historiska fredsavtalen mellan den judiska staten Israel och arabstaterna Förenade Arabemiraten (UAE) och Bahrain, för vilka Trump spelat en mycket aktiv roll, är något som vinner Mohammad Shtayyehs gillande. ”We are angry”, förklarade den senare för EU-parlamentarikerna, ”because we wanted it to be done collectively, not by individual states.”

Den osminkade sanningen är den att Palestinska myndigheten, lika litet som den rivaliserande terrororganisationen Hamas, är intresserad av någon reell fred med det hatade Israel. Den ständiga målsättningen är att utplåna Israel och slänga judarna i Medelhavet.

När den svenske EU-parlamentarikern Charlie Weimers (SD) frågade PAs premiärminister om europeiska skattebetalares pengar skulle användas till finansiering av terrorism valde den senare att ljuga rätt upp och ner: ”Palestinian leadership has never accepted terrorism” utan endast förespråkat fredligt motstånd.

Den svenske EU-parlamentarikern Charlie Weimers (SD) frågade Mohammad Shtayyeh om europeiska skattekronor skulle gå till terror.

Det kan då tyckas märkligt att Palestinska myndigheten fortsätter att betala miljardbelopp i amerikanska dollar till palestinaarabiska terrorister som sitter fängslade i Israel och dessas familjer, bidrag som populärt kallas pay-for-slay. En av anledningarna till PAs motstånd mot Trump-administrationen är att denna dragit in biståndet på grund av PAs vägran att upphöra betala ut dessa bidrag.

Premiärminister Mohammad Shtayyeh har anledning att ej endast frukta en ny fyraårsperiod med Donald Trump i Vita huset utan även – och kanske i ännu högre grad – det vikande stödet från arabvärlden. Denna har i alla år rutinmässigt ställt sig bakom palestinaaraberna, men nu börjar detta stöd naggas i kanten till följd av de senares omedgörlighet och allmänna inkompetens vilket framgår av denna analys i The Wall Street Journal: https://www.wsj.com/articles/the-gulf-arabs-weary-of-protesting-for-palestine-11602251852

Bahrain senaste arabland att normalisera förbindelserna med Israel – fredspriset till Trump?

12 september, 2020

Bahrains konung Hamad bin Isa Al Khalifa och USAs president Donald J. Trump möttes i Riyadh i Saudiarabien den 21 maj 2017.

Den 11 september 2020 meddelades att Israel och Bahrain har ingått ett avtal om att upprätta fullständiga diplomatiska förbindelser. Avtalet är en del i den amerikanska Trump-administrationens ansträngningar att skapa förutsättningar för avspänning och en fredlig utveckling i Mellanöstern-regionen. https://apnews.com/e21e371f1b406b209f93df5973d1fa46?fbclid=IwAR2VeEAeJYO9rMf651ObqPMpd0W9jU5Poeaf5gUpsQP9UGMXnF7Fay2HzHE

”There´s no more powerful response to the hatred that spawned 9/11 than this agreement”, löd president Donald Trumps kommentar till reportrar i Vita huset. Nästa vecka kommer det tidigare ingångna avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) att undertecknas vid en ceremoni i Vita huset, under vilken även Bahrains utrikesminister kommer att närvara i syfte att skriva på ett separat avtal med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Avtalet ingicks efter telefonsamtal mellan president Donald Trump, Benjamin Netanyahu och Bahrains konung Hamad bin Isa Al Khalifa. För några veckor sedan sedan ingicks ett liknande avtal mellan Israel och UAE. Tidigare har Israel slutit avtal av detta slag med Egypten och Jordanien.

Netanyahu kommenterade: ”It took us 26 years between the second peace agreement with an Arab country and the third, but only 29 days between the third and the fourth and there will be more.” Den israeliske premiärministern syftade på att det förflöt 26 långa år mellan avtalet med Jordanien 1994 och det med UAE 2020 men endast  29 dagar mellan UAE- och Bahrain-avtalen.

Därtill kommer att Kosovo och Serbien i princip gått med på att erkänna Israel diplomatiskt respektive flytta sin ambassad från Tel Aviv till den israeliska huvudstaden Jerusalem, där i nuläget endast USA och Guatemala har ambassader. Även afrikanska Malawi har tillkännagivit sin avsikt att upprätta en ambassad i Jerusalem. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/09/08/34834/

USAs Femte flottas kommandocentral i Manama.

I den Palestinska myndighetens (PA) ”huvudstad” Ramallah är det av naturliga skäl synnerligen dystra miner. Arabvärlden har visat liten eller ingen förståelse för dess krav att vänta med normalisering med Israel tills palestinaaraberna säkrat ett självständigt ”Palestina”. ”This is another stab in in the back of the Palestinian cause, the Palestinian people and its rights”, kommenterade PAs talesman Waser Abu Yousef.

Avtalet mellan Israel och Bahrain innefattar normaliserade diplomatiska, kommersiella, säkerhetsrelaterade och andra relationer mellan de båda länderna. Bahrain har, i likhet med Saudiarabien, redan tidigare gått med på att tillåta israeliska flygningar genom sitt luftrum.

Konungariket Bahrain är ett litet auktoritärt styrt öland beläget utanför den saudiska kusten omfattande 745,3 kvadratkilometer och med ett invånartal på omkring 1,4 miljoner. Det består av 33 öar varav huvudön, Bahrain, utgör sju åttondedelar av landets yta. Här ligger landets huvudstad Manama, där USAs Femte flotta har sin bas. https://www.google.com/search?sxsrf=ALeKk02Cysy7wI8GyGXKWtQrT1ZvMzq6og%3A1599917475608&source=hp&ei=o81cX_DzIueOlwS4mayYDA&q=bahrain&gs_ssp=eJzj4tDP1TcwNDNMNmD0Yk9KzChKzMwDAC_UBWA&oq=bahrain&gs_lcp=CgZwc3ktYWIQARgAMgsILhCxAxCDARCTAjIICAAQsQMQgwEyAggAMgIIADICCAAyAgguMgIILjICCAAyAggAMgIIADoECCMQJzoFCAAQsQM6BwguECcQkwI6BAguECc6CAguELEDEIMBOgUILhCxAzoECAAQClCyFFiTHmDdL2gAcAB4AIABUIgBqgOSAQE3mAEAoAEBqgEHZ3dzLXdpeg&sclient=psy-ab

Christian Tybring-Gjedde har nominerat Donald Trump till Nobels fredspris.

Det kan slutligen nämnas att president Donald Trump nominerats till Nobels fredspris för sina insatser att mäkla fred i Mellanöstern. Bakom nomineringen står den norske parlamentsledamoten för Fremskrittspartiet Christian Tybring-Gjedde, som också är medlem i NATOs parlamentariska församling. Tybring-Gjedde motiverade sin nominering av Trump på följande sätt:

For his merit, I think he has done more trying to create peace between the nations than most other Peace Prize nominees. https://nypost.com/2020/09/09/trump-nominated-for-nobel-peace-prize-by-norwegian-official/

I detta är bara att instämma!