Förtroendeligan: Busch Thor upp som en sol, Lööf ner som en pannkaka

Förtroendet för partiledarna/språkrören enligt Novus senaste mätning.

Det mest anmärkningsvärda med Novus senaste mätning över de svenska partiledarnas förtroende bland väljarna är att Centerpartiets Annie Lööf sjunker som en sten. Samtidigt ökar Kristdemokraternas Ebba Busch Thors siffror markant. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-matning-rekordhogt-fortroende-for-ebba-busch-thoor-annie-loof-faller

Annie Lööfs stöd har dalat från 33 procent i augustimätningen ner till 26. En tillbakagång med 7 procentenheter. Ebba Busch Thor ökar med hela 13 procentenheter fram till 33 procent. Därmed är KD-ledaren landets mest uppskattade partiledare jämte Stefan Löfven (S), vilken ökar marginellt i förtroende. På tredje plats i förtroendeligan hamnar Ulf Kristersson (M), som tappar tre procentenheter.

Före valet framstod Annie Lööf för en majoritet av väljarna som den mest förtroendeingivande partiledaren. Om Busch Thor går upp som en sol på opinionshimlen kan man nog säga att Lööf går ner som en pannkaka.

Ja, man känner sig rentav frestad att citera profeten Jesaja (14:12) i dennes omdöme om den fallne ärkeängeln Lucifer i 1917 års bibelöversättning: ”Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna!” https://sv.bibelsite.com/isaiah/14-12.htm

Och det går knappast att säga att Lööfs fall från skyarna är något annat än logiskt. Hennes hattande fram och tillbaka mellan olika regeringsalternativ – än har hon velat släppa fram Löfven, än Kristersson, än sig själv till statsministerposten, bara inte SD gynnas – har framstått som allt annat än förtroendeingivande. Samma sak kan sägas om Liberalernas olycksalige Jan Björklund, som också tappar 7 procentenheter i Novus-mätningen.

Alliansledarna i gladare tider…

Tillsammans har Lööf och Björklund sett till att den borgerliga alliansen i dag är stendöd i alla avseenden.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, som nu har varit partiledare i 13 år, backar något men åtnjuter med 27 procent ändå ett större förtroende än Annie Lööf om vi får tro Novus siffror. Noterbart är vidare att Jonas Sjöstedt (V) går tillbaka med hela 6 procentenheter vad avser väljarförtroende. Båda språkrören i klimatextremistiska MP backar – Isabella Lövin med 5 och Gustav Fridolin med 3 procentenheter.

Om Lööfs magplask i opinionen är strikt logiskt så gäller samma sak för Busch Thors uppåtstigande. KD-Ebba är den av alliansledarna som mest övertygande värnat om den borgerliga alliansens fortbestånd och dessutom den som framstått som minst fixerad vid SD.

Nästa vecka är det meningen att Stefan Löfven skall försöka sy ihop en regering. Det är tänkbart att de båda förlorarna i Novus-mätningen, Annie Lööf och Jan Björklund, kommer att ingå i den. Jag vågar nog påstå att detta i så fall kan få förödande konsekvenser för båda partierna beträffande möjligheterna att bli kvar i riksdagen, mest naturligtvis för lilleputt-partiet Liberalerna. Inte heller ett eventuellt extraval torde gynna C och L särdeles mycket.

Jimmie Åkesson (SD) tror på ett konservativt block i riksdagen.

Vinnare i vilket fall som helst är med all sannolikhet Sverigedemokraterna, och det påstår jag inte bara därför att jag själv råkar tillhöra det partiet. Om Jimmie Åkesson har rätt och vi i framtiden får se ett konservativt M-KD-SD-block i riksdagen överlåter jag åt framtiden att utvisa. https://www.metro.se/artikel/jimmie-%C3%A5kesson-tror-p%C3%A5-konservativt-block-med-m-och-kd

 

Sexuella övergrepp och skattefiffel från vänster

Två fallna partiledare på en bild: Mona Sahlin (S) och Lars Ohly (V).

 

Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna! (Jesaja 14:12)

Jag kommer tämligen osökt att tänka på profetens ord om den fallne ärkeängeln Lucifer, när i dessa yttersta av dagar den ena efter den andra av tidigare uppburna gestalter störtas eller avgår från framskjutna positioner i samhället eller helt enkelt ertappas med brallorna nere.

Mona Sahlin fälldes den 24 november 2017 för skattebrott sedan det visat sig att hon undandragit staten 217 000 kronor. Efter att ha erkänt brott och godtagit strafföreläggande dömdes hon till 50 dagsböter samt att betala 800 kronor till Brottsofferfonden.Tidigare i år tilldelades Sahlin för övrigt Johnny Bode-priset som delas ut till skandalomsusade personer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mona_Sahlin

Det kan knappast sägas att avslöjandet om dessa oegentligheter kom som någon fullskalig överraskning, då Sahlins hela karriär från Toblerone-affären via drivor av obetalda parkeringsböter till de senaste skattehistorierna varit bevis nog för att hon inte haft minsta begrepp om penningar eller penningars värde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tobleroneaff%C3%A4ren

Det var kanske inte så häftigt att betala skatt, trots allt…

Sahlins ekonomiska piruetter har naturligtvis varit välkända inom den socialdemokrati hon varit en central del av ända sedan hon som 25-åring invaldes i Sveriges riksdag 1982 och blev en av de så kallade ”Palmes flickor”. Hon föddes bokstavligt talat in i sosseriet, då hennes far Hans Andersson var politiskt sakkunnig hos Ingvar Carlsson och hennes mor Siv Andersson var föreståndare för Folkets hus i Stockholm. Sahlin, sedan 1982 gift med Bo Sahlin, är född i Sollefteå men familjen flyttade tidigt till Stockholms-trakten.

Att hon ändå har hon kunnat avancera till statsrådsposter inklusive vice statsminister, partiledare 2007-11 samt på sluttampen av karriären utsetts till Nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism är avslöjande för socialdemokratins amoraliska hållning och visar samtidigt vad släkten kan betyda i socialdemokratiska sammanhang.

I vilket annat parti som helst skulle en person med Mona Sahlins meritlista inte ens tillåtas kandidera till kommunfullmäktige. Hos Socialdemokraterna fick hon emellertid hållas och kunde göra karriär som den sannolikt mest motbjudande bluffpolitikern i Sveriges historia med sin utstuderat sentimentalt-populistiska debatteknik. Hon har bland annat fastslagit: ”Jag hatar allt genuint typiskt svenskt” (Expressen 2002) samt i en radiointervju med ett turkiskt ungdomsprogram menat, att utländsk kultur är högstående: ”Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” https://www.emocore.se/sida/t/Mona-Sahlin-citat_21861

Så är också S förmodligen Sveriges mest kriminellt belastade riksdagsparti: http://dissidenter.com/2017/11/socialdemokraternas-kriminella-forflutna/

Lars Ohly i feministmössa – eller är det kanske den nattmössa han så ofta pratar i?

Lars Ohly, ledare för Vänsterpartiet 2004-2012, är i likhet med Mona Sahlin född 1957 (i Spånga utanför Stockholm) samt son till prästen Harald Ohly. Han var tidigare tågmästare och kom tidigt med i partisammanhang för V, låt vara att han inledde sin politiska karriär i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU). 1994-2000 var han partisekreterare under Gudrun Schyman och 2004 efterträdde han Ulla Hoffman, som efterträtt Schyman som tillförordnad partiordförande året innan.

Till skillnad från Schyman, som är partiets mest framgångsrika ledare någonsin om vi tittar på opinionssiffrorna, förklarade sig Ohly vid tillträdet vara kommunist. Sedan turbulens uppstått kring Ohlys ideologiska varudeklaration deklarerade han att han inte längre kallade sig kommunist. Parallellt därmed avsade han sig även sitt medlemskap i den Castro-vänliga Svensk-kubanska föreningen. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=699103

Lars Ohly anmäldes för sexuella trakasserier av partikamraten Frida Holmgren.

Inför ett TV-framträdande efter riksdagsvalet 2010 svarade Ohly för en uppmärksammad markering, när han vägrade dela sminkloge med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Inför partivännerna på valvakan utropade Ohly på sedvanligt kommunistiskt-retoriskt vis sedan det stått klart att SD kommit in i riksdagen: ”Kamrater! Nu hårdnar kampen!” Vänsterpartiet fick 5,6 procent av rösterna och SD 5,7 procent i samma val.

Och nu står Ohly alltså där med skägget i brevlådan sedan han blivit ett av kampanjen #metoos mer omtalade offer sedan han anmälts för sexuella trakasserier i samband med en fest av Frida Holmgren, vice ordförande i Vänsterpartiet distriktsstyrelse i Dalarna. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6825633 I dag är Lars Ohly inte längre välkommen att närvara vid partiets evenemang. https://www.expressen.se/nyheter/lars-ohly-portas/

Kamrat Ohlys öde är inte så litet ironiskt, då han tidigare  med tydligt moralpatos raljerat över ”misogyna /kvinnohatande/ rasisters” resor med ett känt kryssningsföretag: ”Om de misogyna rasisterna slutar åka med Viking Line kommer sannolikt sexövergreppen minska betydligt.”

En sak står fullständigt klar, och det är att Lars Ohlys offentliga engagemang hädanefter kommer att minska betydligt. ej endast V har dragit öronen åt sig, utan nu önskar även en enig styrelse i Funktionsrätt Sverige, en paraplyorganisation som samlar 41 organisationer verksamma för funktionshindrades rättigheter, att Ohly avgår som dess ordförande (han valdes till posten tidigare i år). https://www.svt.se/nyheter/inrikes/efter-metoo-lars-ohly-kan-tvingas-bort-fran-sin-post

Det må vara osagt hur mycket Lars Ohlys politiska övertygelse betytt för hans ovälkomna tafsande, men faktum är att de marxistiskt-kommunistiska ikonerna Karl Marx (1818-83) och Vladimir Lenin (1870-1924) båda föregick med gott (läs: dåligt) exempel. Familjefadern Marx hade barn med familjens husa; Marx hade sammanlagt minst sju barn, varav fyra svalt ihjäl, två begick självmord och ett alltså var utomäktenskapligt. http://tidningenkulturen.se/index.php/mer/debatt/132-kultur/21154-marx-som-manniska

När det gäller V. I. Lenin, död i hjärnsyfilis vid 54 års ålder, är det väl känt att han hade Inessa Armand som älskarinna samtidigt som han var gift med Nadezjda Krupskaja. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6813978 En annan av Ohlys idoler, Kubas mångårige diktator Fidél Castro (1926-2016), är känd för sina många älskarinnor varav en födde honom en dotter. http://www.allehanda.se/kultur/bocker/fakta-om-fidel

Lars Ohly är (ännu så länge är det kanske säkrast att tillägga) gift med Åsa Hagelstedt.

Det tidigare sosseparet Veronica Palm och Roger Mogert.

Ytterligare en så kallad toppolitiker som tvingats tacka för sig till följd av uppståndelsen kring #metoo är Roger Mogert (S), född i Hagsätra 1969 och i flera omgångar borgarråd respektive oppositionsråd i Stockholms stad efter en tidig karriär som SSU-broiler. Hans senaste tjänst var den som stadsbyggnads- och kulturborgarråd. Nu är karriären över sedan han sexanklagats av flera kvinnor. https://www.expressen.se/dinapengar/roger-mogert-far-miljonfallskarm/

Lottlös kommer Mogert dock inte att bli. Hans totala ”fallskärm” beräknas uppgå till 4,8 miljoner kronor. Således kommer han att få 76 000 kronor i månaden de närmaste tolv månaderna och därefter 65 000 de kommande fyra åren. Inte heller lär han behöva sluta med att åka taxi på skattebetalarnas bekostnad: två dagar innan #metoo-avslöjandet kom framkom att Mogert åkt taxi för 81 187 kronor sedan valet 2014. https://nyheteridag.se/roger-mogert-s-behover-inte-sluta-aka-taxi-skattebetalarna-finansierar-fallskarm-pa-48-miljoner/

I likhet med Lars Ohly har Roger Mogert i efterhand bett om ursäkt för sitt beteende, vilket han dock ursäktat med att det varit en del i en ”struktur i samhället som måste avskaffas”. Vad man lugnt kan säga är att Mogert själv inte på något sätt bidragit till en sådan utveckling. Han var tidigare gift med den Israel-hatande sossetoppen Veronica Palm.

Mogert och andra medlemmar av det socialdemokratiska frälset excellerar ofta i en yvig rättfärdighetsretorik när det gäller andra. Själva har de inga problem med att använda skattebetalarnas pengar till egna extravaganser.

 

 

 

 

 

 

Nej, Roger Mogert blir inte utfattig efter sin avgång som borgarråd i Stockholm.

Jesus i Getsemane: ”Gånge denna kalk ifrån mig”

 Jesus i Getsemane: målning av Pedro Berruguete (cirka 1450-1504).

En av de i mitt tycke absolut sorgligaste avsnitten i Nya testamentet i Bibeln är Matteusevangeliets 26e kapitel, som först framställer Jesu och lärjungarnas sista måltid i Jerusalem och därefter beskriver hur de tillsammans gick ut till Oljeberget (Olivberget). Alla utom Judas Iskariot, som tidigare avvikit i syfte att informera Jesu fiender om var de kunde finna Mästaren från Nasaret och gripa honom.

Via länken ovan kan ni avnjuta en gospelsång som heter ”Watch With Me While I pray” med text och musik av Dan Fefferman, vilken på ett inkännande sätt beskriver händelseförloppet i Getsemane örtagård på Oljeberget.

Vi läser följande i Matteusevangeliets 26e kapitel, verserna 36-41 (som vanligt citerar jag ur 1917 års bibelöversättning):

Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Och han sade till lärjungarna: ”Bliven kvar här, medan jag går dit bort och beder.” Och han tog med sig Petrus och Sebedeus´ två söner; och han begynte bedrövas och ängslas. Då sade han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig.” Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: ”Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!” Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: ”Så litet förmådden I då vaka en kort stund med mig! Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.”

 Ensam med Gud på Olivbergets sluttning.

Summa tre gånger gånger gick Jesus bort och vände sig till Gud i bön, tre gånger föll Jesu mest betrodda lärjungar Petrus, Jakob och Johannes i sömn. När han kom tillbaka för tredje gången utbrast Jesus sarkastiskt (Matteusevangeliet 39:45-46): ”Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder. Se, stunden är nära då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer. Stå upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.”

Och medan Jesus ännu talade beskriver evangelisten hur Judas nalkades med ”en stor folkskara” beväpnad med svärd och stavar, ”utsänd från översteprästerna och folkets äldste”. Resten vet vi: Jesus greps, gisslades och korsfästes för att därefter återuppstå från de döda och fullborda frälsningsverket.

Det har genom seklerna funderats en hel del på varför Jesus bad som han gjorde i Getsemane. Varför var han så bedrövad om han visste, att hans förestående offerdöd i tidernas fullbordan skulle skänka mänskligheten frälsning? Borde han inte i stället vara sprudlande glad och kalla Judas inte förrädare, utan tvärtom berömma honom som den som möjliggjorde gripandet som skulle leda raka vägen till det saliggörande korset?

Om Judas-gestalten, läs mer här:https://tommyhansson.wordpress.com/2009/04/10/judas-iskariot-djavul-eller-hjalte/

Den konventionella tolkningen av Jesu bittra tårar är att i detta ögonblick visade sig Frälsarens mänskliga, rentav svaga natur. Han inser att han skulle lida hemska kval genom den förestående korsfästelsen, som ju var en oerhört grym avrättningsmetod, och ber därför Gud – om detta vore möjligt – att befria honom från denna plåga. /Fotnot/ Jag köper dock inte detta.

I stället bör vi ta i beaktande vad Jesu verkligen var utvald att göra. Han kom för att uppfylla profetian i profeten Jesajas nionde kapitel, den om den strålande fridsfursten som kommer i syfte att regera Israel som dess rättmätige konung. Han kom för att bli accepterad av det utvalda hebreiska folket som dess konung och därifrån sprida det frälsande budskapet från Gud i hela världen.

 Diego Velazquez (1599-1650): Kristus på korset.

Jesus måste emellertid någonstans på vägen ha blivit på det klara med, att detta sannolikt inte hade några förutsättningar att lyckas. Han hade visserligen en del lärjungar och sympatisörer, men dessa utgjordes huvudsakligen av samhällets bottenskrap i form av fiskare, före detta terrorister (seloter), tulltjänstemän och kvinnor (varav några prostituerade). Ingen imponerande samling i samtidens ögon. Inte ens hans mest framstående lärjungar orkade vara med honom i nödens stund!

Därmed blev den unge predikanten från det föraktade Galiléen, trots att han uppgavs tala med makt och myndighet, icke accepterad av dem som betydde något i samhället och allra minst av det religiösa etablissemanget. Låt mig uttrycka det så här: om det i dåtidens Israel hade arrangerats en Nobelfest, så hade Jesus inte blivit inbjuden till den.

I det läget förstod Jesus att han måste välja en annan väg, och eftersom han var spränglärd i de judiska skrifterna kände han väl till profetordet (Jesajas 53e kapitel) om ”den lidande tjänaren” som tar folkets synder på sig och lider offerdöden. När han i Getsemane ljöt ut hela sin själ inför sin Himmelske fader, bad han denne att ännu en gång överväga att låta Jesus följa sin ursprungliga mission.

Givetvis inte för att han, Guds egen son, var rädd för korsets plåga – en ändlös rad av martyrer av skiftande slag har skrattande och sjungande lidit lika mycket eller rentav mer för sin sak – utan därför att han såg framför sig ett obeskrivligt och långvarigt lidande såväl för det utvalda folket som mänskligheten i stort. Förvisso kunde de genom att tro på Jesus ernå en sorts andlig frälsning – men den fullständiga, såväl fysiska som andliga räddningen, Himmelriket på jorden, den fick uppskjutas på obestämd tid.

Det var därför Jesus var så obeskrivligt förtvivlad att hans tårar blev till blod i Getsemane örtagård.

 Bloggaren på Olivberget 2014. Foto: Privat

Fotnot: Korsfästelse var en av de gamla romarna ofta tillämpad avrättningsmetod. Enligt en berättelse korsfäste romerska soldater mer än 6000 slavar längs Via Appia sedan Spartacus slavuppror nedkämpats år 73 före Kristi födelse. Det kunde ta flera dagar innan döden befriade den korsfäste från vidare plågor. Korsfästelse finns än i dag som avrättningsmetod i straffskalan i länder såsom Saudiarabien, Iran, Sudan och Burma. Även den utstuderat grymma och barbariska så kallade Islamiska staten (DAESH/IS) använder metoden. http://www.dagen.se/korsf%C3%A4stelse-anv%C3%A4nds-fortfarande-f%C3%B6r-att-avr%C3%A4tta-m%C3%A4nniskor-1.103350

 

En Israelresa (IV): Jerusalem

 Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.

Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.

Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan  i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.

 Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson

Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.

40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.

 På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson

Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.

Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.

 Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson

När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.

I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.

 I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson

Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.

Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.

 På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson

Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).

Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund  nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.

 Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson

När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).

Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.

I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).

 I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson

Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.

 Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson

Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.

Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.

 En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.

 

 

 

 

 

En Israelresa (II): Qumran, Masada, Caesarea

Här följer andra delen i berättelsen i ord och bild om min Israelresa med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Nu har turen kommit att redogöra något för mina intryck från tre historiskt intressanta (minst sagt) platser: Qumran, Masada och Caesarea.

Det var på resans fjärde dag det 15 personer starka ressällskapet äntrade den ganska trånga minibussen utanför Hotel Metropolitan i Tel Aviv för transport söderut i riktning Döda havet.

 I museet i Qumran finns denna rekonstruktion av hur det kan ha sett ut då Dödahavsrullarna hittades inrymda i några krukor i öknens klippgrottor. Foto: Tommy Hansson

QUMRAN: Första anhalten denna varma vårdag – läs sommardag enligt svenska förhållanden – blev Qumran, som ligger cirka 10 kilometer inåt land räknat från Döda havets nordvästra strand i Negev, det stora ökenområde i södra Israel som upptar omkring 60 procent av landets yta.

Platsen Qumran, som antas ha bebyggts under Johannes Hyrkanos regeringstid 134-104 före Kristi födelse, ligger nära de klippgrottor där år 1947 en herdepojke av en slump hittade några av de cirka 900, närmare 2000 år gamla dokument, vilka skulle bli kända som Dödahavsrullarna.

 På väg till Qumran… Foto: Tommy Hansson

Vi guidades runt i och kring museet på platsen av vår kunniga, svenskfödda guide Marie Ben Rein. Mycket av presentationen, som inleddes med en rundtur och en film i museet,  handlade om den judiska, religiösa gruppering som kallas essenerna (eller esséerna) som levde och verkade här kring Kristi födelse.

Det var en renlärig sektbildning med strikta regler som av en del tros ha varit ett slags föregångare till de första kristna; det har framställts teorier om att Jesus eller Johannes döparen, kanske rentav båda, fick sin första religiösa skolning här. Essenerna skall ha varit klädda i vitt och ha haft en apokalyptisk syn på världen såsom befolkad av ”ljusets och mörkrets söner” (själva ansåg de sig givetvis tillhöra de förstnämnda). Rörelsen har omskrivits av antika skribenter såsom Flavius Josefus, Filon och Plinius den äldre.

 En del av vårt ressällskap syns här blicka ner i en av de vattenanläggningar som Qumrans bebyggare använde sig av för att hålla sig rena till kropp och själ. Foto: Tommy Hansson

Till mörkrets anhängare ansåg essenerna att dåtidens religiösa etablissemag i form av fariséer, sadducéer och skriftlärde hörde.

Bland Dödahavsrullarna, varav de flesta i pergament, fanns handskrifter av alla den judiska bibelns (Gamla testamentet) böcker utom Ester. Det viktigaste fyndet var en fullständig version av Jesaja. Vid Qumran återfanns dokument som var kring 1000 år äldre än de tidigare äldsta kända, hebreiska handskrifterna.

Vad som kan anses tala för att det kan finnas kopplingar mellan Jesus och essenerna är, att bland återfunna dokument finns förlagor till de saligprisningar (”Saliga äro de…”) som Jesus uttalade enligt evangelisterna Matteus (5) och Lukas (6). Personligen känner jag mig rätt övertygad om att det var just hos essenerna som Jesus, under de ungdomsår som den kristna bibeln (Nya testamentet) underlåter att nämna, fick sin grundläggande religiösa utbildning. Det behöver dock inte ha varit just vid Qumran, essenerna var utspridda över hela det forntida Judéen.

Förutom de många bibelrelaterade fynden har dessutom hittats en stor samling dokument från den gruppering som bebodde platsen, exempelvis Kommunitetens regler, som visar att invånarna levde i en klosterliknande gemenskap under tillämpande av strikta regler och förordningar. Männen fick inte ingå äktenskap, men sekten kunde föröka sig genom inflyttade konvertiter. Cirka 4000 personer antas ha levt här ute i ödemarken.

När romarna lade Jerusalems tempel i grus och aska år 70 upplöstes den religiösa gemenskapen i Qumran, och anhängarna sökte sig till andra grupper såsom fariséerna (vars teologi de till betydande part delade) eller de första kristna.

 Här någonstans bland ökenklipporna nära Qumran hittades Dödahavsrullarna av en herdepojke. Foto: Tommy Hansson

De arkeologiska fynd som gjorts i Qumran, och som vi resedeltagare gick runt och studerade, visar att essenerna fäste mycket stor vikt vid bad och renlighet och att dopet spelade en stor roll i deras praktik och åskådning. Något som kan tala för att Johannes döparen, som faktiskt var en äldre halvbror till Jesus, haft med denna rörelse att göra. Johannes döpte som bekant människor i vatten till syndernas förlåtelse. Vid Qumran har arkeologerna funnit vattenbassänger och cisterner, vari det mycket sparsamma regnvattnet samlades upp på ett sinnrikt sätt.

MASADA: Ännu längre söderut i Negevöknen ligger den mäktiga, 400 meter höga bergsklippan Masada vid Döda havet. Den finns sedan 2001 på UNESCOs så kallade världsarvslista. 161-143 år före Kristi födelse anlades ett mindre fort på bergets platåformade topp. År 37-34 lät konungen Herodes den store bygga ett palats i ena änden av platån samt ett ansenligt befästningsverk.

År 66 erövrade de upproriska seloterna, en militant judisk gruppering som ville kasta ut romarna med våld ur Judéen, Masada från den romerska ockupationsmakten. 72 påbörjade den romerska tionde legionen under ledning av den beprövade fältherren Flavius Silva (spelad av Peter O´Toole i den kända filmen/TV-serien Masada från början av 1980-talet) en belägring av klippbefästningen.

 Utanför museet vid foten av Masada-klippan. Foto: Tommy Hansson

När romarna året därpå lyckades ta sig upp till klipplatån fann de så gott som alla av försvararna – män, kvinnor, barn – döda. De hade begått kollektivt självmord. Endast två kvinnor och fem barn, vilka gömt sig i en grotta, var vid liv.

Den som skildrat den judiska motståndskampen mot de romerska inkräktarna var den judiske historieskrivaren Flavius Josefus, en av få antika författare som omnämner Jesus. Den hjältemodiga men i längden utsiktslösa kampen på Masada var länge en symbol för judiskt motstånd i allmänhet. Numera är den gängse synen att exemplet Masada är väl negativt: dagens judar har inte för avsikt att kämpa tappert för att sedan dö, utan ambitionen är att tvärtom besegra fienden.

 Uppe på Masada finns en generös utsikt över Negev inklusive Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Masadaområdet, som är en israelisk nationalpark, tillhör Israels populäraste turistattraktioner och på klipplatån anordnas bland annat operaföreställningar. Till toppen kommer man med kabinbana från den nedanför liggande museianläggningen.

Efter det fantasieggande besöket på Masada kunde den som ville ta sig ett dopp i Döda havet, världens lägst belägna plats och med en salthalt som gör allt liv omöjligt. Den som känner mig vet dock att jag i stället föredrog ett par öl på en något så när trevlig (men mycket flugrik) uteservering.

 Lämningar av Herodes befästningsanläggning. Foto: Tommy Hansson

CAESAREA MARITIMA: Den forntida staden Caesarea grundades av Straton, härskare över Sidon, på 400-talet före Kristi födelse. Den uppgraderades av Herodes den store till att bli en betydelsefull hamnstad vid Medelhavet med plats för omkring 300 fartyg. Från denna stad kom patriarken Eusebios, kallad ”kyrkohistorikens fader”, som levde på 300-talet efter Kristi födelse.

Under den store Herodes tid var Caesarea Judéens näst största stad efter Jerusalem. Bland attraktionerna fanns en viktig hamn, en hippodrom, en akvedukt samt en amfiteater som alla finns inom gångavstånd vid Medelhavets rand. År 6 efter Kristi födelse blev Caesarea residensstad för den romerske prokuratorn i provinsen Judéen.

 Den gamla amfiteatern i Caesarea var en ganska imponerande anläggning som används än i dag. Foto: Tommy Hansson

Den mest bekante av dessa prokuratorer var givetvis den från evangelierna kände Pontius Pilatus, mannen som på den skränande mobbens uppmaning dömde Jesus till döden i Jerusalem. Det är logiskt nog i Caesarea som det hittills enda kända arkeologiska beviset för Pilatus existens återfunnits, en steninskrift som förutom Pilatus omnämner kejsar Tiberius under vilken han tjänade med mycket liten framgång.

I Caesarea bestod under Jesu dagar hälften av befolkningen av judar och hälften av icke-judar. År 66 efter Kristi födelse utbröt det upplopp mellan syriska och judiska grupperingar som slutade med fullskaligt uppror och romersk invasion samt Jerusalems och dess tempels förstörelse.

 I Caesarea, den gamla residensstaden för Roms prokuratorer, finns det enda arkeologiska belägget för Pontius Pilatus existens. Foto: Tommy Hansson

Så småningom blev Caesarea ”Palestinas” – ett namn som kejsar Hadrianus gav den forna judeiska provinsen sedan de flesta judar drivits bort från området in i diásporan – huvudstad. Så skulle den förbli tills kejsar Konstantin den store gjorde kristendomen till den dominerande religionen i det romerska riket på 300-talet.

Jag rekommenderar varmt alla som reser till Israel ett besök i Caesarea, där man riktigt kan höra historiens vingslag. I det lilla museet kan man därtill se en kort film om stadens särpräglade historia. Intill det historiska Caesarea Maritima (Caesarea vid havet) ligger den moderna staden Caesarea (eller Qesarya/Kesarya) mellan Tel Aviv och Haifa med omkring 5000 invånare. Det är för övrigt den enda ort i Israel som drivs av en privat stiftelse.

 Vid havet var en hippodrom (hästkapplöpningsbana) anlagd. Foto: Tommy Hansson