Palestinsk historik: Sanningen om Nakbadagen

Staten Israel utropas av David Ben-Gurion i Tel Avivs stadsmuseum den 14 maj 1948.

I år har palestinaaraberna den 15 maj högtidlighållit den 65e så kallade Nakbadagen. Nakba betyder ”katastrof”, och den katastrof som avses är proklamerandet av den judiska staten Israel. Det finns en utbredd mytbildning om händelserna i samband med Israels bildande, varför det kan finnas anledning att här kortfattat återge händelseförloppet och historiken bakom.

Först måste konstateras att Palestina aldrig har varit en statsbildning och naturligtvis i än mindre grad det paradis för palestinaaraber det tenderar att utmålas som i debatten om israeliska versus palestinska intressen. Det var en dammig och outvecklad avkrok i utkanten av det Ottomanska riket, befolkat av såväl judar som araber, innan det efter Första världskriget blev ett brittiskt mandatområde. Således är det  lika korrekt att tala om judar som ”palestinier” som om araber.

Utvecklingen i riktning mot upprättandet av en judisk statsbildning kan sägas ha inletts med den moderna sionismens tillkomst i slutet av 1800-talet. Den österrikisk-judiske journalisten Thedor Herzl (1860-1904) utkom 1896 med sin banbrytande bok Der Judenstaat (Judestaten), som pläderade för en judisk stat i Palestina. Vid den första judiska världskongressen, som Herzl sammankallat till schweiziska Basel 1897, slogs denna strävan fast. Vid denna kongress bildades också World Zionist Organization (WZO).

Thedor Herzl, den moderna sionismens grundare.

WZO inledde en intensiv lobbyverksamhet med målsättningen att förverkliga sina planer på ett judiskt nationalhem i Palestina. 1909 grundades staden Tel Aviv av sionistiska pionjärer från den historiska hamnstaden Jaffa vid Medelhavskusten; Jaffa är i dag inkorporerat i Tel Aviv. 1910 inrättades den första kibbutzen. 1917 kom ett stort genombrott i de sionistiska ansträngningarna, då Herzl efterträdare Chaim Weissman (1874-1952) lyckades få Storbritanniens regering att genom den så kallade Balfourdeklarationen acceptera sionismen.

Åren 1922-48 var Palestina ett brittiskt mandatområde sedan det Ottomanska riket kollapsat i Första världskrigets kölvatten. Britterna sökte förhindra en alltför ymnig judisk immigration till Palestina utan att lyckas särskilt bra, och slutligen tvingades man inse att det bästa var att dra sig tillbaka. En judisk terrorkampanj, där den mest militanta grupperingen var den så kallade Sternligan – uppkallad efter den polske juden Avraham Stern (1907-42) – påskyndade britternas beslut att dra sig tillbaka. Sternligan, eller Lehi, var en utbrytning ur Irgun.

Avraham Stern, grundaren av Lehi.

Sternligan mördade under pågående världskrig 1944 den högste brittiske representanten i Mellanöstern, Lord Moyne, i Kairo och i september 1948 föll den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte, offer för mördarkulor avlossade av Lehi-aktivister i Jerusalem. Det mest spektakulära av alla judiska terrordåd var dock Irguns sprängning av King David Hotel i Jerusalem den 22 juli 1946, då 91 människor av olika nationaliteter omkom och 46 skadades.

Den 2 oktober 1947 accepterar Jewish Agency formellt FNs rekommendation om att Palestina skall delas i en judisk och en arabisk stat och uppmanar till fredlig samexistens. Palestinaaraberna uppmanas av omkringliggande arabstater att vägra acceptera FNs delningsplan och i stället gripa till vapen. Ett palestinskt inbördeskrig tar sin början. I Palestina bildas Det heliga krigets armé under ledning av Abd al-Qadir al-Husayni (1908-48) och Hasan Salama. Detta rövarband har beskrivits som klanen Husseins privatarmé.

Det Heliga krigets armé redo för attacker mot judiska mål.

Den 14 maj 1948 utropas staten Israel av den i dåvarande tsarryska staden Plonsk födde David Ben-Gurion (1886-1973), som blir Israels förste premiärminister, på Tel Avivs stadsmuseum. Jerusalem är vid denna tid omringat av arabiska arméer. Historisk förste president blir Chaim Weissman, en kemist med rötter i Vitryssland. Israel erkänns på ett tidigt stadium av både USA och Sovjetunionen.

Den 15 maj  svarar de arabiska staterna Egypten, Irak, Libanon, Transjordanien och Syrien med att attackera det nybildade Israel. Araberna förlorar emellertid detta liksom alla efterföljande krig mot den för sin existens kämpande judiska staten. Strax före angreppet uppmanar angriparna palestinaaraberna att fly – de skulle ju, enligt de segervissa arabstaterna, ändå snart få återvända i triumf.

Israel vägrade efter sin seger 1949 låta arabflyktingarna återvända, då fienden inte erkände den egna statens existens. Det palestinska flyktingproblemet har alltså skapats av arabstaternas omedgörlighet, inte som en medveten judisk plan att utvisa araberna ur Israel.

De palestinaaraber som valde att stanna i Israel har absorberats i det israeliska samhället och fick en betydligt bättre tillvaro än de som rättade sig efter ordern att fly. Undersökningar har visat att 80 procent av de omkring en miljon israeliska araberna föredrar israeliskt framför arabiskt medborgarskap.

Ben-Gurion, till vänster, tillsammans med den israeliske nationalhjälten Abba Kovner under det första arabisk-israeliska kriget.

I dag använder de palestinska grupperingarna Hamas och Fatah, liksom omkringliggande arabstater,  palestinaflyktingarna som en cynisk politisk hävstång i opinionsbildningen mot Israel. Således har arabstaterna motsatt sig en assimilering av palestinierna i sina samhällen och nekar dem till och med grundläggande mänskliga rättigheter. FN-organet UNWRA, som ensamt ansvarar för de palestinska flyktingarna, har vidmakthållit flyktingstatus även för de palestinaaraber som blivit medborgare i omkringliggande arabstater.

I samband med krigsutbrottet den 15 maj 1948 utvisades uppemot en miljon judar ur arabländerna de var bosatta i. Dessa judar lyckades under svåra umbäranden etablera en ny tillvaro och har inte givit upphov till någon flyktingkatastrof. Israel är i dag en blomstrande demokrati – det kan nämnas att arabiska representanter invaldes redan i det första israeliska parlamentet 1949 – medan omgivande, muslimskt styrda  arabstater grovt räknat befinner sig i olika grader av förfall med florerande förtryck, extremism, inbördeskrig och kaos.

Den utbrända jeepen efter attacken under shavuot.

Föga oväntat förekom israelfientliga terrorhandlingar på Nakbadagen. Raketer avlossades och attacker genomfördes mot israeliska mål. I byn Hursa nära Hebron, den största staden på Västbanken, skadades fyra israeliska soldater då en brandbomb kastades mot och träffade deras jeep. Två av soldaterna fick brännskador av andra graden. Angriparna fortsatte att kasta sten på soldaterna när de försökte ta sig ur fordonet.

Attacken skedde under den judiska högtiden shavuot, som firas till minne av mottagandet av torah på berget Sinani.