Trudeau underminerar det fria ordet

Leder Justin Trudeau Kanada mot diktatur?

Justin Trudeau, född 1971, har varit kanadensisk premiärminister sedan 2015. Han är son till Pierre Trudeau, som var premiärminister 1968-71 och 1980-84. Han är sedan länge hjärtligt avskydd bland de konservativa och på sistone i allt bredare folklager.

Orsaken till den till synes allt mer utbredda impopulariteten är hans brutala politik gentemot de lastbilsförare som genomför protestaktioner riktade mot tvånget att inneha covid-pass. I tider när många andra länder avvecklar sina restriktioner steppar alltså Kanada upp sina.

Den insiktsfulle krönikören David Suissa menar i tidskriften Jewish Journal den 19 februari att Trudeaus omdöme om lastbilsförarna – att de har ”unacceptable views” (oacceptabla åsikter) – underminerar Kanada som ett fritt och demokratiskt samhälle. Han kunde lika gärna ha påstått att deras tänkande är oacceptabelt.

The Decline of Free Societies is Rooted in These Two Words from Justin Trudeau

Suissa citerar en före detta domare i Indiens högsta domstol, Deepak Gupta, vilken i en föreläsning yttrade att ”the right to dissent is the most important right granted by the Constitution”.

Att ifrågasätta, att utmana, att kontrollera, att utkräva ansvarighet från regeringen är enligt Gupta varje medborgares grundlagsenliga rättighet. Om denna tas bort kommer samhället att stagnera och dö sotdöden.

David Suissa anser med all rätt att Justin Trudeau borde ha studerat vad domare Gupta uttryckte i sin föreläsning. Om han hade läst och förstått skulle han aldrig med sitt omdöme ”oacceptabla åsikter” undergrävt den grundläggande rättigheten att inte hålla med.

Trudeau hade utan problem kunnat hävda att lastbilsförarnas metoder var oacceptabla, om han nu kommit fram till den slutsatsen. Nu gjorde han inte det utan fattade till slut det drakoniska beslutet att införa undantagstillstånd och sätta in ridande polis mot fredliga demonstranter. En handikappad kvinna uppges ha dött till följd av ingripandet. https://edition.cnn.com/2022/02/18/americas/canada-trucker-protest-covid-friday/index.html

Något som bland annat möjligen kan ha inneburit att premiärministern, enligt nyligen inkomna uppgifter, importerat främmande trupp från FN att sätta in mot demonstranterna. Precis som vilken annan diktator som helst skulle ha gjort. Enda gångerna Kanada tidigare infört undantagstillstånd har skett under de båda världskrigen samt då Quebecs biträdande premiärminister Pierre Laporte bortfördes och dödades av terrorister på 1970-talet. https://en.wikipedia.org/wiki/Pierre_Laporte

Justin Trudeau tycks på något underligt sätt ha missat att politik inte bara består av konfrontationer utan i kanske ännu högre grad av kompromisser och förmågan att lyssna till motpartens argument. Trudeau kallas ibland ”Castro Jr.” på grund av sin yttre likhet med Kubas mångårige kommunistiske diktator Fidél Castro, som hans föräldrar besökte 1976.

När Castro avled 2016 begåvades han med följande epitet av Justin Trudeau: han var en ”legendarisk revolutionär” som ”tjänade sitt land nära ett halvsekel”.

Trudeau må närma sig Castro ifråga om politik, men en son till denne är han sannolikt trots allt inte, vilket jag klargör i detta blogginlägg. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/01/15/iran-trudeau-trump-och-castro/

Amnesty Internationals lögnaktiga apartheid-kritik mot Israel

De vinterolympiska spelen i Peking innebar ett gyllene tillfälle för den så kallade människorättsorganisationen Amnesty International att fästa världens uppmärksamhet på det röda Kinas förtryck av uigurerna, kazakerna och andra etniska minoriteter i Xinjiang-provinsen.

The Beijing Olympics Was a Singular Chance to Expose China’s War Crimes. Instead, Amnesty International Chose to Single Out Israel.

Tyvärr utnyttjade Amnesty inte det tillfället, framhåller David Suissa i den amerikanska tidskriften Jewish Journal. Istället valde organisationen att i höjd med OS-invigningen publicera en ensidigt lögnaktig artikel om vad som kallades Israels ”apartheid”-politik gentemot palestinaaraberna.

Suissa framhåller: ”The Beijing olympics was a singular chance to expose China´s war crimes. Instead, Amnesty International chose to single out Israel.”

De kinesiska ledarna var gissningsvis överlyckliga över att Amnesty inte uppmärksammade folkmordspolitiken mot de muslimska uigurerna och/eller andra övergrepp som utförs av den kommunistiska diktaturstat som fått förtroendet att arrangera 2022 års vinter-OS.

En demonstration mot Kinas förtryck av uigurerna.

Läckta dokument avslöjade 2020 uppseendeväckande detaljer om den kinesiska behandlingen av folkgruppen uigurer, varav det finns ungefär 13 miljoner i Folkrepubliken Kina. Tortyr, hot och hjärntvätt är vanligt förekommande, och ibland kan böner eller skägg vara tillräckligt för att spärra in människor. https://svenska.yle.fi/artikel/2020/02/17/fler-detaljer-om-kinas-fortryck-av-uigurer-i-ny-lacka-boner-och-skagg

Det anmärkningsvärda med Amnestys underlåtenhet är att organisationen bevisligen är väl medveten om situationen i Kina. Den 10 juni 2021 publicerade man en rapport med den svenska titeln ”Kinas förtryck av muslimerna i Xinjiang är ett brott mot mänskligheten”, där organisationen pekade på de ohyggliga övergrepp som förekommer i de så kallade omskolningslägren och på övervakningen i samhället i stort. https://www.amnesty.se/aktuellt/kinas-fortryck-av-muslimer-i-xinjiang-ar-ett-brott-mot-manskligheten/

Dessutom uppmanade Amnesty International i ett brev till FNs medlemsländer den internationella samfälligheten att ”strongly condemn” förföljelsen av den uiguriska folkgruppen i Kina. Det borde rimligen ha varit en självklarhet för Amnesty att utnyttja OS-invigningen till att ytterligare fästa omvärldens uppmärksamhet på de kinesiska övergreppen.

Istället visar Amnesty International än en gång varför organisationen har rykte om sig att vara en Israel-hatande och antisemitisk röst i den rapport som publicerades den 1 februari 2022. I rapporten uppmanas inte bara the International Criminal Court (ICC) i Haag, utan världens alla länder, att granska ”the crime of apartheid” med särskild tonvikt på vad som felaktigt kallas ”de ockuperade territorierna”. https://www.amnesty.org/en/latest/news/2022/02/israels-apartheid-against-palestinians-a-cruel-system-of-domination-and-a-crime-against-humanity/

Vem är det egentligen som praktiserar apartheid?

Ordet ”apartheid” nämns ett oräkneligt antal gånger i Amnesty-rapporten. Det åsyftar givetvis den rasåtskillnadspolitik som rådde i Sydafrika från och med 1948 till den vita minoritetsväldets upphörande 1994 (även om den naggades åtskilligt i kanten under 1980- och början på 1990-talet).

Det system som rådde i Sydafrika – apartheid betyder ordagrant åtskildhet – var emellertid institutionaliserat på ett helt annat sätt än vad som någonsin varit fallet i den judiska staten Israel. Den sydafrikanska befolkningen indelades i fyra etniska grupper vilka benämndes vita, asiater, färgade och svarta.

De tre förstnämnda grupperna fick 1984 varsitt parlament under det att de svarta även fortsatt hänvisades till att uttrycka sin mening i lokala sammanhang. I Sydafrika rådde en stor mängd åtskillnadsregler som reglerade exempelvis boende, resande, näringsliv, restauranger, parkbänkar etcetera. De mest småskurna av dessa regler kallades petty apartheid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Apartheid

Ingenting av detta har någonsin förekommit i Israel. Här har judiska såväl som arabiska medborgare ända sedan de första fria valen hölls 1947 – alltså ett år innan staten Israel grundades officiellt den 14 maj 1948 – haft möjlighet att väljas in i parlamentet Knesset. I dag består Israels befolkning av omkring 2 miljoner araber (så kallade palestinier) av vilka 84 procent beräknas vara muslimer. 8 procent är kristna och lika många druser.

I Sydafrika under apartheid hade det varit legalt omöjligt för en svart person att väljas in i vare sig parlament eller regering. Som en jämförelse kan nämnas att i den konservative premiärministern Naftali Bennetts brokiga koalitionsregering omfattande åtta partier ingår araben Mansour Abbas, representerande det islamistiska partiet Raam. https://www.varldenidag.se/nyheter/historisk-koalition-i-den-nya-israeliska-regeringen/repufn!2dWSNFBgBHlZTb8rU1G@Rw/

Mansour Abbas från det arabiska Raam-partiet ingår i den israeliska koalitionsregeringen.

Amnesty International har helt rättmätigt tvingats inhösta ett stort antal fördömanden från när och fjärran för sin rapport om Israel, de facto Mellanösterns enda demokrati. Israels utrikesminister Yair Lapid tvekar inte att kalla rapporten antisemitisk och hävdar att Amnesty citerar lögner som sprids av terrororganisationer:

”Israel är inte perfekt, men vi är en demokrati som är hängiven internationell rätt, öppen för kritik, med en fri press och ett starkt och oberoende rättssystem.” https://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/israel-amnestys-rapport-%C3%A4r-partisk-och-antisemitisk/ar-AATmatn?li=BB13lZo5

Om Amnesty hade velat ge exempel på system från Mellanöstern som kan föra tankarna till apartheid skulle man givetvis ha gått till någon eller några av de 57 arabisk-muslimska stater som omger Israel. Ett stort antal av dessa är i praktiken judenrein.

Små chanser att Trump kommer att fällas i riksrätten

Demokraterna har små chanser att få Trump fälld.

Riksrättsförfarandet mot USAs 45e president, Donald J. Trump, drar igång på allvar den 8 februari. Demokraterna har dock små, för att inte säga obefintliga, chanser att få Trump fälld, då endast fem republikanska senatorer stöder åtalet – det behövs 17 för att få den två tredjedels majoritet som krävs för att döma den forne presidenten skyldig. https://www.theguardian.com/us-news/2021/jan/26/trump-impeachment-republicans-senate-vote-to-dismiss

När frågan om riksrättsförfarandets överensstämmelse med den amerikanska konstitutionen debatterades i senaten höll senator Rand Paul, en republikan från Kentucky, ett uppmärksammat tal där han menade att åtalet stred mot konstitiútionen eftersom Donald Trump inte längre är president. Det är, sade Paul, ”dead on arrival”. https://edition.cnn.com/2021/01/26/politics/rand-paul-test-vote-impeachment-trial-constitutionality/index.html

Trump är den tredje amerikanske presidenten att ställas inför riksrätt. Han är också den förste att stå inför skranket två gånger. Tidigare har blott två amerikanska statschefer varit föremål för riksrätt: Andrew Johnson 1866 samt Bill Clinton 1999. Ingen av dem fälldes, men det var nära i fallet Johnson: han klarade sig med en rösts marginal. Kongressen röstade 1974 för att även Richard Nixon skulle riksrättsåtalas, men Nixon undgick denna nesa på grund av att han benådades av sin efterträdare, den tidigare vicepresidenten Gerald Ford. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-ar-presidenterna-som-stallts-infor-riksratt

Orsaken till åtalet mot Trump är att han påstås ha gjort sig skyldig till incitement of insurrection (uppvigling till uppror)  i samband med att huliganer trängde in i kongressbyggnaden i Washington, D. C. den 6 januari 2021. Detta trots att presidenten bevisligen uppmanat sina anhängare att uppträda ”lugnt och patriotiskt”. Det kan råda liten tvekan om att det Demokratiska partiet ser riksrättsåtalet som ett medel att stoppa Trump från att engagera sig politiskt i framtiden och att det även är ett led i Demokraternas ansträngningar att utplåna Trumps politiska gärning.

Trump-hatarna hoppades länge att det skulle gå att uppbåda tillräckligt många republikaner för att garantera en fällande dom i riksrättsprocessen. Dessa förhoppningar kom emellertid på skam vid ovan nämnda debatt i senaten, då det visade sig att bara fem republikanska senatorer var villiga att ikläda sig Judas-rollen och fälla Trump: Mitt Romney (Utah), Ben Sasse (Nebraska), Susan Collins (Maine), Lisa Murkowski (Alaska) och Pat Toomey (Pennsylvania).

Många Trump-anhängare är upprörda över Liz Cheneys stöd för riksrätt mot den förre presidenten.

I kongressens representanthus är det tio republikaner som röstat för att riksrättsåtala Donald Trump. Högst rankad av dessa är Liz Cheney från Wyoming, som är äldsta dotter till förre vicepresidenten Dick Cheney och dennes hustru Lynne Cheney. Hennes ställningstagande ledde till att många partikolleger blev upprörda, och den 3 februari hölls ett möte i syfte att avgöra hennes framtid i den republikanska ledarstaben. Hon undgick med röstsiffrorna 145-61 att bli avsatt. https://edition.cnn.com/2021/02/03/politics/liz-cheney-house-republican-meeting/index.html

Övriga representanthusmedlemmar från Republikanerna som röstade för riksrätt var: Anthony Gonzalez (Georgia), James Herrera Beutler (Washington), Dan Newhouse (Washington), John Katko (New York), Adam Kinzinger (Illinois), Peter Meijer (Michigan), Fred Upton (Michigan), Tom Rice (South Carolina) och David Valadao (Kalifornien).

Inte ens president Joe Biden räknar med att hans företrädare i Vita huset kommer att fällas, vilket han framhållit för CNN. Han tillade dock: ”But it has to happen.” https://www.reddit.com/r/politics/comments/l51plm/biden_tells_cnn_trumps_impeachment_trial_has_to/

För övrigt kan nämnas att den republikanska nykomlingen i representanthuset, Marjorie Taylor Greene från Georgia, förutskickat att hon kommer att verka för att riksrättsåtala Joe Biden för maktmissbruk i samband med hans inblandning i sonen Hunter Bidens skumraskaffärer i Ukraina. https://abc7.com/republican-georgia-congresswoman-marjorie-taylor-green-wants-to-impeach-biden-president-elect-joe-qanon-impeachment/9650673/

Marjorie Taylor Greene vill ställa Biden inför riksrätt.

Joe Biden hävdade i sitt installationstal den 20 januari att det nu är dags att skapa enighet i Förenta staterna. Det står dock skrivet i stjärnorna hur riksrättsprocessen mot Trump skall kunna främja denna förvisso nobla målsättning. Thane Rosenbaum framhåller i en artikel i den amerikanska tidskriften Jewish Journal den 25 januari 2021 följande: ”Where exactly does that leave the 74 million Trump voters? All these efforts of erasure will only deepen their cynicism. Witch-hunts haunted this president from his first days in office.”

Rosenbaum konstaterar att Trump-väljarna också har många frågetecken angående röstandet. Diskussionerna kring detta har i stort sett blivit tabu efter oroligheterna den 6 januari. ”It would be a colossal misstake for the Democrats”, skriver Rosenbaum, ”to continue to dismiss the lingering concerns of these voters.”

Artikelförfattaren konstaterar vidare att det i röstningen förekom uppseendeväckande statistiska anomalier. Trots detta vägrade domstolarna i stort att granska rapporterna om oegentligheter vid röstningen. 60 stämningar, varav några till Högsta domstolen, avfärdades rutinmässigt till följd av påstådda procedurfel: ”The Supreme Court´s unwillingness to hear the Pennsylvania case did us no favors. It might have dispelled the controversy.”

Att så många domstolar avfärdade stämningar om valfusk och andra oegentligheter utgör alltså inte nödvändigtvis bevis för att sådant inte förekommit. Om domstolarna tagit tag i detta på ett grannlaga sätt kanske Trump-väljarnas många gånger berättigade frustration hade blivit mindre.

The Lingering Questions of the 2020 Election

Sajten Gateway Pundit anger att 81 domstolsfall förekom i anledning av 2020 års presidentval. I 45 av dessa var Donald Trump kärande, i 34 fall var Trump inte kärande och i två fall var Trump svarande. 72 av fallen rör illegalt röstande och 30 av fallen är alltjämt aktiva. Inte i något enda fall har domstolarna tillåtit att bevis för oegentligheter lagts fram!

Gateway Pundit gör samma reflektion som många andra bedömare gjort: president Trump såg ut att gå mot seger, men sedan flera delstater gjort uppehåll i rösträknandet började rösterna tippa över i Bidens vågskål. Det är nog ingen vild gissning att granskandet, aktiviteterna och diskussionerna kring röstprocessen kommer att fortsätta.

BREAKING EXCLUSIVE: Accurate List of 2020 Election Fraud Cases Shows 81 Cases Total, 30 Still Active – And NOT ONE SINGLE COURT Has Allowed Evidence to be Argued

Turkiets invasion i Syrien och vad den betyder för Israel

En karikatyrtecknares bild av situationen i nordöstra Syrien.

”De hjälpte oss inte i Normandie…De var där och hjälpte oss i sitt eget land och det är annorlunda. ”https://www.svt.se/nyheter/utrikes/donald-trump-kurderna-hjalpte-oss-inte-i-normandie

Så uttryckte sig USAs president vid ett tillfälle när han skulle förklara varför han beslutat att dra tillbaka de amerikanska trupperna från nordöstra Syrien och därmed svika sina allierade i den kurdiska rörelsen. Det är med förlov sagt ett urbota korkat argument. Det är sant att kurderna inte fanns med i Normandie på Dagen D, men det fanns inte heller andra som USA hjälpt – sydkoreanerna, sydvietnameserna, grenadinerna…

Det var den 6 oktober som president Trump deklarerade att han, efter att ha konsulterat Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, beslutat dra tillbaka USAs styrkor om cirka 2000 man från den kurdiskdominerade autonoma regionen Rojava i Syriens nordliga och östliga delar. Dagen efter drog turkarna igång sin nu pågående invasion av området. Trump förutskickade redan i december i fjol att han avsåg dra tillbaka USA-trupperna, vilket fick försvarsminister Jim Mattis att avgå. Sedan hände dock ingenting. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rojava

Efter intensiv lobbyverksamhet från den islamistiska Erdogan-regimen vände emellertid den amerikanske presidenten på en femöring och beslöt sig för att göra slag i saken och kalla hem trupperna från det aktuella området. Detta lämnade USAs allierade i de kurdiskdominerade Syrian Democratic Forces (SDF), som bildats av Folkets försvarsstyrkor (YPG) 2015, skyddslösa. https://en.wikipedia.org/wiki/Syrian_Democratic_Forces

Eftersom SDF har visst samröre med den marxistiska PKK-gerillan kan Turkiet inte förväntas lägga fingrarna emellan när det gäller att hantera SDF-styrkorna. Vad som i hög grad främjat USAs intressen i regionen är att SDF visat sig vara den mest effektiva grupperingen när det gällt att bekämpa Islamiska staten (IS) och samtidigt är motståndare till den syriska al-Assad-regimen. Det är känt att USAs stöd för SDF, vilket tog sin början under Obama-administrationen,  har förorsakat enorm spänning i umgänget mellan Turkiet och USA; Turkiet är i egenskap av NATO-medlem en historisk allierad till Förenta staterna.

Nu har det tillkännagivits att en fem dygns tillfällig så kallad vapenvila avtalats mellan Turkiet och USA. Erdogan ser dock uppehållet som en ”paus” i striderna, under vilken han hoppas att kurderna skall avväpnas samt utrymma området. Det återstår att se vad detta kommer att resultera i. Trumps försäkran att uppehållet kommer att rädda ”miljontals liv” kan vi saklöst bortse från. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/nan7Bn/eldupphor-i-syrien–for-ett-tillbakadragande-av-trupper

Det finns också en koppling till den judiska staten Israel i den här historien. Michael J. Koplow, som är policy director för Israel Policy Forum i Washington, D. C., menar i en artikel i Jewish Journal den 16 oktober att det kan komma att visa sig att den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu och andra israeliska ledare varit alltför snabba att höja Trump till skyarna som Israels frälsare. Netanyahu försökte i december 2018 få Trump att inse att de amerikanska trupperna borde stanna kvar i Syrien.

Koplow skriver: ”Then as now, the mistake was assuming that Trump had any special affinity for Israel or that Israel would be the sole exception to the iron law of  Trump´s fundamentally self-interested and transactional nature.” Presidentens beslut att flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem kostade i Koplows perspektiv USA inte ett dugg.

The Israel Angle to Trump’s Syria Sellout 

Turkiska soldater försvarar en position under den pågående invasionen.

Det finns dock, menar Koplow, liten anledning förmoda att Trump skulle få för sig att dumpa Israel på samma sätt som han dumpat kurderna: ”What would make Trump´s move in Syria so worrisome for Israel is not what it signals about direct U. S. action, but how it will impact other regional actors. Trump´s erratic swings and turn-on-a-dime foreign policy, embodied in their purest form by his Syria announcement, have introduced an unprecedented uncertainty into American policy decisions.”

Trovärdigheten och förutsägbarheten, avgörande faktorer i alla internationella relationer, i Förenta staternas utrikespolitik, har försvunnit med Trumps ryckiga agerande i Syrien och lett till att varken vänner eller fiender numera kan lita på honom. Att han tagit initiativet till tämligen begränsade ekonomiska sanktioner mot Turkiet och skrivit ett märkligt brev till Erdogan, där han hoppas på en givande överenskommelse samtidigt som han hotar ödelägga Turkiets ekonomi, lär inte göra situationen mycket bättre.

Michael J. Koplow gör bedömningen att Trumps politik för Israels del medför en ökad risk för en väpnad konflikt med Iran, emedan israelerna inte längre kan lita på att USA förmår avskräcka den totalitära regimen i Teheran från att starta krig med Israel. Detta ökar risken för en förebyggande israelisk attack mot Iran. Det kan också tänkas att de sunnitiska arabstater som närmat sig Israel nu känner sig mer motiverade att närma sig Iran.

”The clear loser in all of this”, konstaterar Koplow, ”will be Israel, not only because it will be alone in countering Iran but because it will also quickly lead to the end of the much heralded but overhyped development of quiet ties between Israel and Gulf states.” Vad som är verkligt oroande är att president Donald Trump tillkännagivit som sin föresats att helt lämna Mellanöstern åt sitt öde.

Ögonvittnen konfirmerar att Turkiets pågående invasion av den kurdiskdominerade regionen sker med stor brutalitet. Exempelvis har den 35-åriga kurdiska politikern Hevrin Khalaf, som arbetat för att ena kristna, araber och kurder i Syrien, avrättats – eller rättare sagt mördats – av en av Turkiet stödd gruppering i nordöstra delen av regionen tillsammans med åtta andra. Khalaf var generalsekreterare i Future Syria Party. https://www.christianpost.com/news/kurdish-female-politician-who-worked-to-unite-christians-arabs-kurds-executed-in-syria-233434/?fbclid=IwAR1Im6QkYGdehlfp4IttEsRPAA0dQaDFFZGsinSf6Qsa4d2JkC0N7o3MS9w

Det amerikanska representanthuset har med röstsiffrorna 354-60 fördömt presidentens beslut att kalla hem trupperna från nordöstra Syrien. 129 republikaner röstade för ett fördömande. Detta rubbar inte Donald Trump, som kallat sitt eget beslut ”briljant”: ”Våra soldater har lämnat platsen, våra soldater är helt säkra, om Turkiet går in i Syrien är det upp till Turkiet och Syrien att lösa situationen, inte Turkiet och USA som en massa korkade personer vill att ni ska tro.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/usa-s-kongress-fordomer-trumps-syrienbeslut

Som Trump-anhängare  bjuder det mig emot att skriva detta, men den mest korkade personen i sammanhanget är president Trump själv som vägrar inse att USA i egenskap av världens ledande demokrati har ett särskilt ansvar  att försvara demokratiska och frihetliga värderingar på ett globalt plan. Att överge nära allierade är heller aldrig en god idé.

Den kurdiska politikern Hevrin Khalaf har mördats av turkisktrogna trupper.

Trump får dock dela på dumstruten med Turkiets president Recep Tayyip Erdogan som med sin aggression i Syrien kastar hela Mellanöstern-regionen in i ett ytterst osäkert läge. Simon Tisdall, kolumnist i den brittiska vänstertidningen The Guardian, framhåller den 15 oktober att Erdogans dagar borde vara räknade och skriver:

Turkey´s ill-considered invasion is a by-product of Erdogan´s dictatorial behaviour. Like Donald Trump, he trusted his gut, not seasoned advisers. Now Syrians, mostly Kurds, are paying the price. All Western leaders share some blame here. They have long known Erdogan for what he is – yet for reasons of realpolitik they looked the other way.” https://www.theguardian.com/commentisfree/2019/oct/15/erdogan-syria-turkey-democracy-dictatorship