Påven Franciskus i kommunist- och alarmistlägren

Påven Franciskus knyter näven mot kapitalismen.

”Pope Francis goes full communist.”

Det skriver Andrea Widburg i en debattartikel på sajten American Thinker den 6 oktober. https://www.americanthinker.com/blog/2020/10/pope_francis_goes_full_communist.html

”In an encyclical published on Sunday”, skriver Widburg, ”Pope Francis announced that he´d had an epiphany thanks to the Wuhan virus: it´s time to ditch capitalism.” Dessutom, menade den romersk-katolska kyrkans 266e påve, gör den pågående pandemin att vi i ännu högre grad måste fokusera på öppna gränser.

Det går att urskilja två möjliga bakomliggande faktorer när det gäller påvens politiska preferenser: dels den så kallade befrielseteologin, som initierades av radikala medelklasstudenter i 1960-talets Latinamerika, dels Vatikanens pågående samarbete med det kommunistiska Kina om bland annat tillsättandet av katolska biskopar. https://www.americanthinker.com/blog/2020/07/are_the_chinese_buying_pope_franciss_silence.html

Franciskus uttryckte sina tankar i ett encykliskt brev omfattande 286 punkter i början av oktober. Den italienska titeln lyder Fratelli tutti, vilket kan översättas med ”alla bröder”, medan undertiteln lyder ”On fraternity and social friendship”.

Titeln i fråga är ett citat från helgonet den helige Franciskus, från vilken påven lånat sitt ämbetsnamn, vilken uppmanade sina anhängare att leva ett liv i enlighet med evangeliernas fattigdomsideal. Hela encyklikan kan läsas på engelska via denna länk: http://www.vatican.va/content/francesco/en/encyclicals/documents/papa-francesco_20201003_enciclica-fratelli-tutti.html

Påven hamrar in sitt antikapitalistiska och allmänt vänsterpolitiska budskap medelst sedvanligt pseudoreligiöst blomsterspråk. Så skriver han: ”The fragility of world systems in the face of the pandemic has demonstrated that not everything can be restored by market freedom.”

Påven möter storimamen Ahmed el-Tayeb.

Den 83-årige påven, som 2013 efterträdde den konservative Benedictus XVI, förnekade i sitt encykliska brev även den absoluta rätten för individer att inneha privat egendom. Franciskus kritiserade således det ”perversa” globala ekonomiska system som han hävdade håller de fattiga kvar i marginalen men berikar ett fåtal, något påven var inne på redan i sin encyklika Laudato Sii 2015.

Det låter sig knappast förnekas, att  detta påvliga budskap går väl i linje med vad kommunister har hävdat sedan Karl Marx dagar. Däremot har det föga att göra med vad Jesus Kristus förkunnade – för Jesus var fattigdom och egendomsgemenskap ett praktiskt förhållningssätt för honom själv och lärjungarna när de var ute och missionerade, inte något politiskt ideal.

I Fratelli tutti kolporterar påven vidare ut det politiskt korrekta budskapet om öppna gränser, ett centralt inslag i alla do-gooders tänkande.

”Lastly”, framhåller Andrea Widburg, ”the pope seeks something he calls a greater ´human fraternity´. In doing so he relies upon a document he composed with the grand imam of Egypt´s Al-Azhar.” Det var den 2 februari 2019 Franciskus tillsammans med storimamen Ahmed el-Tayeb vid Al-Azhar-moskén i Kairo vid en global konferens i Abu Dhabi signerade ett dokument om Human fraternity for world peace and living together. https://www.vaticannews.va/en/pope/news/2019-02/pope-francis-uae-declaration-with-al-azhar-grand-imam.html

Frågan är om påven är medveten om att i islam existerar inget ideal om en förenad värld där olika trosinriktningar respekterar varandra över gränser, ideologier och religioner. Islamisk ideologi delar in världen i tre området: Dar al-Islam (islams territorium), Dar al-Sulh (avtalens territorium) och Dar al-Harb (krigets territorium). Det förstnämnda territoriet omfattar endast muslimer, i det andra finns avtal mellan muslimer och icke-muslimer, i det tredje skall varje rättrogen muslim bedriva jihad mot de så kallade otrogna..

Att påven Franciskus, som egentligen heter Jorge Mario Bergoglio, inte bara har en fot i det kommunistiska utan också i det klimatalarmistiska lägret framgick med önskvärd tydlighet i ett videotal påven riktade till den webbaserade konferensen Countdown global launch, a call to action on climate change den 8 oktober.

”Science tells us”, hävdade påven, ”everyday with more precision that we need to act urgently…if we are to have any hope of avoiding radical and catastrophic climate change.” Vilket är så gott som ordagrant vad den tonåriga svenska klimataktivisten Greta Thunberg brukar haspla ur sig varje gång hon läser upp något som hennes pappa Svante förelagt henne.

Greta Thunberg och påven.

Franciskus ville att det skulle tas i med hårdhandskarna mot de företag som inte rättade in sig i det alarmistiska lägret genom att dra tillbaka investeringar från dessa och uppmuntra de lydiga företagen. Påven förordade en trepunktslösning på miljö- och klimatproblemen: bättre utbildning om miljön; hållbart jordbruk och tillgång till rent vatten; en övergång från fossilbränsle. https://www.voanews.com/europe/pull-investments-companies-not-committed-environment-pope-says?fbclid=IwAR1HlycN5sszp5u399Axenf2NN1EXhiCdlJ_Mwopy3lPLnAdgODwCyJze5U

Också här passade den höge prelaten på att ge en känga åt kapitalismen: ”The current economic system is unsustainable.” Andra konferensdeltagare var den beryktade aktrisen Jane ”Hanoi Jane” Fonda, alarmisternas alarmist Al Gore, den brittiske prinsen William samt EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Den klarsynta Andrea Widburg sammanfattar påven Franciskus gärning så:

As with everything he´s done since attaining the papal throne, Francis intends to undo all the good work that the great John Paul II did in pursuit of human freedom and dignity. 

 

 

 

Har arabvärlden tröttnat på den Palestinska myndigheten?

President Donald Trump och premiärminister Benjamin Netanyahu tillkännager sin fredsplan i Washington, D. C. den 28 januari 2020.

Palestinska myndigheten (PA) hade väntat sig ett större stöd från arabvärlden sedan den valde att gå emot Trump-administrationens fredsplan och ensidigt avsluta alla kontakter med Israel.

Länderna i Arabförbundet har visserligen formellt ställt sig på PAs sida sedan Israel tillkännagivit sin avsikt att utsträcka sin överhöghet till Jordandalen och judiska delar av av den så kallade Västbanken, det vill säga de gamla bibliska områdena Judéen och Samarien. PA och dess ledare Mahmoud Abbas, också känd som Abu Mazen, hade emellertid förväntat sig mer och är nu upprörda över arabvärldens bristande intresse. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arabf%C3%B6rbundet

Enligt det Israel-baserade Palestinian Media Watch vill den Palestinska myndigheten se att ett jihad – heligt krig – dras igång mot den judiska staten och kräver att arabstaterna ”act before it´s too late”. https://www.jns.org/report-palestinians-angry-at-arab-world-indifference-to-israeli-sovereignty-bid/

Den 28 januari offentliggjorde USAs president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gemensamt en modell enligt vilken Israel och den Palestinska myndigheten skulle kunna nå fram till en fredlig samexistens. Den 85-årige Mahmoud Abbas, som nu är inne på sin fjärde mandatperiod som PAs ledare, sade dock blankt nej och klippte av alla band och alla former av samverkan med Israel.

Abbas rönte dock inte det gensvar från arabvärlden han hade förväntat sig och hoppats på. Vivian Bercovici, tidigare Kanadas ambassadör i Israel, för i en debattartikel i den konservativa kanadensiska tidningen National Post den 29 januari 2020 fram tesen att det beror på att många arabiska länder har fått nog av palestinaarabernas extremism och obstruktionism.

Arabvärlden som en struts som begraver huvudet i ”Israels plan för annektering av Västbanken” enligt en karikatyrteckning i palestinaarabiska media.

Enligt Bercovici är arabländerna i gemen inte överförtjusta i Israel men ser Iran som ett betydligt större regionalt hit än Israel: ”They see the Israelis, however, as being clever, strong, tenacious, powerful and close to fearless as it gets.” Israelerna är även framstående inom områden som teknologi och säkerhet. Bercovici framhåller:

To top it off, many Arab countries are fed up with Palestinian extremism, which has yielded nothing positive for more than 70 years. https://nationalpost.com/opinion/vivian-bercovici-the-arabs-are-losing-interest-in-the-palestinians-this-is-a-game-changer

Den åldrige och till synes alltmer koleriske Mahmoud Abbas har under de 15 år som förflutit sedan han efterträdde Yassir Arafat (1929-2004) som ledare för PLO och Fatah visat sig betydligt mer intresserad av att bedriva terror mot Israel och fylla sina fickor med sina arma undersåtars pengar än att försöka få till stånd fred.

Ambassadör Bercovici menar att det vore på tiden att palestinaaraberna slutade upp med självmordsbombningar mot israelers hem och restauranger, skicka raketer på israeliska civila, knivhugga israeliska soldater och civila och köra ihjäl folk med bil. I detta är bara att instämma.

Om Abbas och PA fortsätter på den inslagna vägen kommer man sannolikt att bli mer och mer isolerade och, med undantag för ett flertal FN-organ, helt hänvisade till dubiösa allierade såsom Hamas, Hizbollah och Iran. Och Stefan Löfvens Sverige, förstås. De största förlorarna på en sådan utveckling är det palestinaarabiska folket.

Palestina i historisk tid och nutid: palestinier och araber är samma folk

Palestinas (det brittiska mandatets) flagga enligt franska uppslagsverket Larousse 1939.

Den så kallade Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, har träffat Frankrikes president Francois Hollande under sitt femtielfte försök att få den internationella menigheten inklusive FN att vända sig mot Israel. Abbas kommer även att besöka Turkiet, Ryssland, Tyskland och New York i samma syfte. http://www.i24news.tv/en/news/international/109984-160416-abbas-to-hollande-palestinians-fully-support-french-peace-initiative

Den omedelbara anledningen till Abbas anti-israeliska diplomati är det israeliska parlamentet Knessets historiska beslut att i efterhand legalisera 4000 israeliska bosättarhem i område C på den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska territorierna Judéen och Samarien. Det kontroversiella beslutet antogs med röstsiffrorna 60-52. http://www.jpost.com/Israel-News/Politics-And-Diplomacy/Knesset-passes-historic-Settlements-Bill-480768

Den palestinaarabiska sidan menar att beslutet innebär dödsstöten för ”tvåstatslösningen”, vilken innebär att en israelisk och en ”palestinsk” stat skall existera sida vid sida. I praktiken är tvåstatslösningen redan död – om inte förr gick den till de sälla jaktmarkerna när Barack Obama, kort före sin avgång som USAs president, i slutet av december instruerade USAs representant i FNs säkerhetsråd att inte inlägga sitt veto när rådet uppmanade Israel att avveckla bosättningarna. Israel brydde sig av förklarliga skäl inte heller om att komma till det möte i Paris nyligen där den ”palestinska” frågan diskuterades. http://edition.cnn.com/2016/12/23/politics/israel-official-rips-obama-un-settlements/

Israelisk polis släpar iväg en protesterande judisk bosättare i Amona.

Den israeliska vänstern rasade mot det israeliska parlamentsbeslutet, som av allt att döma togs därför att Israel fortsättningsvis vill undvika att behöva vräka judiska bosättare från deras hem i det omstridda området vilket skedde i Amona nyligen. Beslutet kan komma att överklagas. https://www.theguardian.com/world/2017/jan/31/israel-west-bank-settlement-homes

Den Palestinska myndighetens månande om tvåstatslösningen förtjänar enligt denna bloggare knappast att tas på allvar. Endast den judiska sidan godtog FNs delningsplan från 1947 avseende det forna brittiska Palestina-mandatet, och när Israel proklamerades den 14 maj 1948 gick palestinaarabiska styrkor jämte stridskrafter från omgivande arabstater till samlat angrepp mot den nybildade judiska staten. Araberna hade kalkylerat med en promenadseger men fick ordentligt på tafsen liksom i alla krig härefter.

FN-förslaget om tvåstatslösning besvarades alltså med krig för 69 år sedan, och även om den palestinaarabiska sidan numera påstår sig stödja tanken på en judisk och en arabisk stat sida vid sida står det för varje nykter betraktare klart att detta blott är en läpparnas bekännelse. Mahmoud Abbas/Abu Mazen talar med len röst när han träffar västliga ledare som Francois Hollande, men när han lägger ut texten på arabiska låter det helt annorlunda.

Mahmoud Abbas möter Fracois Hollande.

I ett TV-sänt tal i oktober 2016 säger ”president” Abbas att ”vi välkomnar varje droppe judiskt blod som spills i Jerusalem” och ett sätt för rättrogna muslimer att komma till paradiset och att judarna inte har rätt att sätta ”sina smutsiga fötter” på Tempelberget, där två muslimska helgedomar byggdes mer än ett halvt årtusende efter det att Herodes judiska tempel förstördes av romarna. Jag kan inte se att ett sådant uttalat stöd för urskillningslös palestinaarabisk terrorism stärker Abbas anspråk det minsta. Lyssna på Abbas här: https://www.youtube.com/watch?v=VfZHJWJJz7M

Abbas blodsretorik är inte några tomma ord. Palestinska myndigheten betalar sedan många år tillbaka ut löner till arabiska terrorister i israeliska fängelser och ger vidare ekonomiska bidrag till familjer som mist livet under utförande av terrordåd. Bidrag som betalas med det rikhaltiga stöd utifrån som gör att myndigheten kan hålla sig finansiellt flytande. Regeringen Löfven beslutade som bekant som en av sina första åtgärder efter tillträdet hösten 2014 att ge 1,5 miljarder kronor till Abbas myndighet. http://www.sydsvenskan.se/2016-10-12/terror-som-lonar-sig

Omvärlden skulle kunna sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin fortgående terrorverksamhet genom att klargöra att bidragen kommer att dras in om terrorn mot Israel fortsätter. Några allvarliga försök enligt den linjen har mig veterligt inte företagits – den enda part i Mellanöstern-konflikten det anses  politiskt korrekt att pressa är Israel.

I dag är det en allmänt utbredd uppfattning, att enbart etniska araber kan vara ”palestinier”. Så har det inte alltid varit. Länge var det i allmänhet judar som avsågs när ordet ”palestinier” kom på tal, och varför inte? Judar hade levt i det område som av den romerske kejsaren Hadrianus år 135, som en hämnd mot det bångstyriga judiska folket i den romerska provinsen Judéen, namngav ”Palestina” efter de historiska israeliternas arvfiende filistéerna.

Judar vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem på 1920-talet.

De moderna palestinaaraberna använder Hadrianii namninnovation för att rättfärdiga sin väpnade kamp mot den judiska staten och hävdar, att de i själva verket har rätt till det område där nämnda stat ligger. Det är en historieförfalskning som vore skrattretande om den inte hade fått så allvarliga konsekvenser i form av praktiskt taget daglig terror mot Israels civilbefolkning. Här en länk till en noggrann historisk exposé avseende ”den hadrianska förbannelsen”: http://www.think-israel.org/ronen.hadriancurse.html

Det dåvarande Palestina ingick länge i det Ottomanska/Osmanska riket, som ägde bestånd under mer än 600 år från slutet av 1200-talet fram till 1920, då området till 1948 kom att administreras av Storbritannien på uppdrag av FNs föregångare Nationernas förbund (NF) under namnet Brittiska Palestinamandatet. Såväl under ottomanerna som britterna levde araber och judar sida vid sida, ofta på ett hyfsat fredligt vis. Mer om Ottomanska riket här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/06/varfor-ar-ottomanska-riket-viktigt-i-dag/

För att vara övertydlig: alla invånare i Brittiska Palestinamandatet, liksom tidigare tidigare under ottomanerna, kallades ”palestinier” – judar såväl som araber. De som måste ha gjort störst avtryck var emellertid judarna, ty den flagga som gällde för området vid denna tid var en som hade ett blått fält till vänster och ett lika stort vitt till höger. Mitt i gränslinjen mellan de båda fälten en gul Davidsstjärna!

Detta framgår av en internationell flaggförteckning i det franska uppslagsverket Larousse från 1939 (se bilden överst). https://www.factualisrael.com/1939-palestinian-flag-look-like-surprised/

När vidare ett fotbollslag från det brittiska mandatet 1939 reste till Australien, ett annat område lydande under britterna vid denna tid, för att representera Palestina i en fotbollsmatch mot Australien, hade spelarna på sina tröjor en symbol i form av en stiliserad Davidsstjärna. Matchen refereras i form av en filmsnutt som kan beskådas här: http://www.jta.org/2015/05/27/news-opinion/the-telegraph/watch-palestines-soccer-team-play-in-1939

Förbrödring mellan australiensiska och palestinska fotbollsspelare 1939. Observera symbolen på den palestinske spelarens tröja!

För övrigt finns det en annan nationsflagga som tidigare hade den judiska Davidsstjärnan som motiv. Före nazisttiden var det denna typ av stjärna som prydde Marockos flagga – stjärnan kom sedan att ändra karaktär och få ett annat utseende (se bild nedan): https://www.factualisrael.com/moroccan-flag-nazis-rewrote-history/

Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” används i dag som ingredienser i en mytbildning som syftar till att rättfärdiga en arabisk strävan att utplåna den judiska staten Israel. Det är inte ett godtyckligt påstående som görs av denna bloggare utan är ett faktum, som i ett öppenhjärtigt ögonblick erkändes av den ledande PLO-politikern Zuheir Mohsen (1936-79) i en intervju med den holländska tidningen Trouw på 1970-talet.

Så här uttryckte sig Mohsen ordagrant (översättning från nederländska):

The Palestinian people does not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrian and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct ”Palestinian people” to oppose Zionism. Yes, the existence of a separate Palestinian identity exists only for tactical reasons. https://en.wikiquote.org/wiki/Zuheir_Mohsen

Marockos gamla flagga sådan den såg ut före nazisteran.

Klarare än så kan det näppeligen sägas. Palestinasupporters brukar invända att Mohsen var en högt uppsatt befattningshavare i det syriska Ba’ath-partiet med panarabism på programmet och därför inte representativ för PLO. Dock var Zuheir Mohsen född i Tulkarm i det Brittiska Palestinamandatet 1936 och därmed lika ”palestinsk” som någon av de andra PLO/Fatah-ledarna. Ja, faktiskt mer så än PLO-ledaren Yassir Arafat (1927-2004), även känd som Abu Ammar, som var född i Kairo i Egypten. Tulkarm ligger i nordvästra delen av den så kallade Västbanken.https://en.wikipedia.org/wiki/Tulkarm

I princip samma argument framfördes i ett psykotiskt uppskruvat tonläge i den egyptiska TV-kanalen Al-Hekma den 23 mars 2012, då den islamistiska terrorrörelsen Hamas (som kontrollerar Gaza) inrikesminister Fathi Hamad menade att palestinaaraberna i Gaza var just – araber. ”Hälften av oss har egyptisk, den andra hälften saudiarabisk bakgrund”, argumenterade Hamad och manade hela arabvärlden till heligt krig (jihad) för den ”palestinska” – det vill säga den arabiska – saken mot sionisterna, amerikanerna och imperialisterna. Detta därför att araber i ”Palestina” och på andra håll är ett enda folk. https://www.youtube.com/watch?v=Oo4yiUHs1HE

Den enda reella palestinska stat som existerar i nuläget är Jordanien (tidigare Transjordanien), vars befolkning till övervägande delen de facto består av vad som kallas ”palestinier”. Landet ockuperade olagligt efter det Första arab-israeliska kriget från 1949 till 1967 Judéen och Samarien – alltså ”Västbanken” – och östra delen av den urgamla judiska huvudstaden Jerusalem. 1967 lyckade Israel i Sexdagarskriget erövra dessa områden jämte Golanhöjderna i norr och Sinaihalvön i söder (Sinai överlämnades 1978 till Egypten efter Camp David-avtalet).

Det judiska och arabiska Palestina under brittiskt mandatärstyre 1922.

Således skulle man med fog kunna säga att det är Jordanien som är Palestina. Tvåstatslösningen är på så sätt redan ett faktum. Ju förr världen inser detta desto bättre! https://mellanosternidag.wordpress.com/israel-i-nordisk-media/jordanien-ar-en-palestinsk-stat/

Slutligen ett litet men slagkraftigt memento till alla som tycker att Israel skall bojkottas. Detta är lättare sagt än gjort, vilken mer än väl framgår av denna intelligenta presentation: https://www.youtube.com/watch?v=45Rkjp0rU-o

 

 

Så blev vänsterns Utopia en svensk mardröm

SVERIGEDEBATTEN Sverige 2015: ett samhälle i fritt fall. Den så kallade regering som förväntas styra landet kan mest betecknas som ett dåligt skämt. Den grova brottsligheten och en veritabel invasion av tiggare präglar samhället, samtidigt som massmedierna är infiltrerade av våldsvänster, jihadsympatisörer och andra demokratifientliga element. I denna krissituation är det uppenbart att det behövs en debatt om Sverige, helt enkelt en Sverigedebatt. En debatt där Sveriges bekymmersamma läge kan diskuteras helt utan skyddsnät och utan politiskt korrekta sidoblickar eller referenser. Det är därför min förhoppning att det här inlägget kan bli det första steget till en sådan debatt.

 Statsministern med från vänster skolministern Gustav Fridolin som arresterats som säkerhetsrisk i Israel, miljöministern Åsa Romson som är miljömarodör samt partisekreteraren och grå eminensen Carin Jämtin, antisemit och jihadistanhängare.

Nämnda ”regering” innehåller bland annat:

En avdankad svetsare och fackpamp med talfel som statsminister, vilken som en av sina rådgivare har den beryktade vänsterextremistiske fejkhistorikern och mytomanen Henrik Arnstad.

En miljöminister som avslöjats som kvalificerad miljömarodör: http://www.expressen.se/nyheter/val2014/asa-romson-malar-med-forbjuden-farg/

En utrikesminister som genom sin inkompetens och okunskap gjort betydande delar av världen fientligt inställda till vårt land: http://ledarsidorna.se/2015/03/van-med-alla-blev-ovan-med-alla/.

En bostadsminister utan fackmässig erfarenhet, med utrikespolitiska ambitioner och som därtill enligt en bedömare som Nalin Pekgul (S) är islamist: http://www.dagenssamhalle.se/debatt/kaplans-islamism-allvarligt-problem-foer-regeringen-11340.

En skolminister som gripits i Israel som säkerhetsrisk: http://www.expressen.se/nyheter/gustav-fridolin-anhallen-i-israel/.

En framtidsminister som menar sig ha blivit mördad på 1300-talet: http://www.dn.se/nyheter/politik/framtidsministern-har-upplevt-tidigare-liv/.

Så där håller det på.

Lägg därtill att den nuvarande S-MP-ministären, med stöd av V, inte utgör några problem för de förment borgerliga oppositionspartier som ingick i två alliansregeringar 2006-2014. Tvärtom – i stället för att efter det jämna valresultatet i september 2014 konkurrera om regeringsmakten lade sig M, FP, C och KD platt på magen inför Stefan Löfvens sorgliga minoritetsregering i form av decemberöverenskommelsen (DÖ). Det innebar att man i praktiken avsade sig alla oppositionsanspråk.

”Oppositionsledaren” Anna Kinberg Batra (M) menar för sin del att återvändande jihadister bör ses som ”offer”: http://www.expressen.se/nyheter/uppdraget-ta-m-tillbaka-till-toppen/

 Satirisk framställning av decemberöverenskommelsen.

Sverige 2015 domineras till stor del av brottsligheten. Delar av våra storstadsområden är laglöst land där våldet härskar. Invandrargäng gör upp sinsemellan med tillhjälp av automatvapen som nu senast i en restaurang på Hisingen i Göteborg. I Malmö fortsätter dödsskjutningarna obehindrat. Regeringen reagerar med att vilja skärpa vapenlagarna – vilket väl är ungefär lika begåvat som att hävda att sprängmedel borde förbjudas för att stoppa islamistterrorn.

Invandrarrelaterad gängbrottslighet har vidare tillåtits dominera en stad som Södertälje med förgreningar in i näringsliv, politik och rättsväsende. Det faktum att ungdomar med invandrarbakgrund härjar i förorterna genom att sätta eld på bilar och angripa polis, ambulans och brandkår med stenar och annat är numera en del av vardagen och uppmärksammas på sin höjd i små tidningsnotiser.

I denna laglöshetens ekvation bör också den romska tiggarinvasionen från i främsta rummet Rumänien nämnas. I så gott som alla svenska samhällen livnär sig sedan några år tillbaka otaliga människor, vilka i många fall kommit hit via skrupulösa människosmugglare, på organiserat tiggeri. Jag vågar påstå att inget sunt samhälle tillåter sådan verksamhet eller de ohygieniska kåkstäder vari tiggarna bor och som utgör en uppenbar fara för folkhälsan.

I Malmö kan vi till den ordinära våldsbrottsligheten och det epidemiska tiggeriet  lägga en helt igenom, från arabiska områden i Mellanöstern, importerad antisemitism, vilken lett till att Sveriges tredje största stad är på väg att avfolkas på judar. Till råga på eländet visar den styrande S-V-MP-majoriteten inga som helst tecken på att genom en realistisk politik vilja åtgärda problemen, sannolikt därför att man är beroende av arab- och muslimrösterna för att hänga kvar vid makten. Tvärtom: till Malmö hälsas alla uttryckligen välkomna.

 Kåkstäder befolkade av romska tiggare växer upp som svampar ur jorden.

Brottsligheten har emellertid fler konnotationer än så här. De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet anlitar båda den brottsbelastade Researchgruppen, ett gäng vänsterextremister som inte gjort någon hemlighet av sina rötter i den våldsbenägna vänstern med AFA i spetsen. Researchgruppen bedriver en omfattande åsiktsregistrering i nära samverkan med bolaget Piscatus, som startades av Robert Aschberg, Expo och AFA 2010 och har vid flera tillfällen hängt ut medborgare som publicerat olämpliga kommentarer på nätet.

Frontfigurerna Mathias Wåg och Martin Fredriksson har bland annat gjort sig kända för att beteckna den egna gruppen som ”Sveriges Stasi”. Wåg skrev vidare på Twitter den 20 maj 2013: ”Ni som överklagar böneutropen till förvaltningsrätten. Tack för att ni skrev med personnummer.” Därmed bekräftades symbiosen mellan extremvänster och islam/islamism, en koppling som får en noggrann belysning  i Johan Lundbergs  bok Ljusets fiender (Timbro 2013).

En annan medlem i Researchgruppen är My Vingren, som nyligen anställts av Sveriges radios Ekot. I Sverige anno 2015 bör således ett förflutet i våldsbelastad vänster inte ses som en nackdel utan tvärtom som en extra merit i CVt.    Mer om Researchgruppen i Ola Sandstigs granskande reportage i Dagens Samhälle #11/2015: http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/granskare-som-inte-tal-en-granskning-14461

Hur kunde det då bli så här?

För att få ett svar på den frågan bör vi gå tillbaka till den så kallade 68-vänster som den 24-27 maj 1968 ockuperade Kårhuset i Stockholm. Formellt var ockupationen en protestaktion mot regeringens proposition om en ny studieordning, UKAS, men den kom efter hand att urarta till en demonstration till förmån för kommunism och extremvänster med tongivande grupperingar av typ Clarté och KFML och där den senare Fryshus-chefen, Anders Carlberg, blev riksbekant som testuggande revolutionär av trotskistiskt slag.

 Olof Palme talar till kårhusockupanterna 1968.

Det hjälpte föga att utbildningsminister Olof Palme och dåvarande studentpolitikern Ulf Adelsohn sökte tala Mao- och Castro-dyrkarna i Kårhuset till rätta – de revolutionära ropen stod som spön i backen, och snart skulle vänsterockupanterna göra staden osäker genom att försöka ockupera nyckelinstitutioner som Stadsteatern, Operan och Centralstationen, dessbättre utan framgång.

Palme insåg säkerligen att hans maningar till reformism, demokrati och besinning klingat ohörda, men med karaktäristisk slughet kom han under de följande åren att, främst i sin utrikespolitiska retorik, närma sig kårhusvänsterns demagogi. Palme och den socialdemokratiska regeringskretsen kring honom, med namn som Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och icke minst Pierre Schori, såg chansen att absorbera i alla fall delar av extremvänstern i socialdemokratin. Leijon hade för övrigt själv ett förflutet inom KFML, en förkortning för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Till sin hjälp hade Palme och hans meningsfränder här Vietnamkriget, vilket alltmer utvecklade sig till en katastrof för USA och som Palme gjorde upp räkningen med framförallt i sitt beryktade jultal i Storkyrkan 1972. Statsminister Palme liknade här de amerikanska bombningarna över Hanoi och Haiphong vid nazistiska krigsförbrytelser. Vänstern jublade, men de diplomatiska förbindelserna med USA skadades allvarligt.

Något som Palme säkerligen såg som en merit med tanke på sina ambitioner att framstå som Tredje världens champion och att i tidernas fullbordan få ett internationellt toppjobb. Förbindelserna med den fria världens viktigaste demokrati sökte Palme lappa ihop genom att skicka överbefälhavaren Stig Synnergren – en ursosse från Boden – som hemlig emissarie till Washington.

Här följer mer information, inklusive en ljudfil av talet, om Olof Palmes jultal: http://www.militarhistoria.se/nyhetsfronten/olof-palme/

 Vänstergurun Herbert Marcuse.

Vänstervridningen i Sverige och Västeuropa var ett fenomen som, liksom så mycket annat, hade hämtats från USA och de studentprotester som hade inletts här i slutet på 1950-talet. Från det stora landet i väster kom ett varierat utbud av revolutionär frasretorik av vänstergurus som Herbert Marcuse, Jerry Rubin, Eldridge Cleaver och allt vad de hette.

Journalisten Christopher Jolin, son till den kände konstnären Einar Jolin och verksam som konstrecensent samt som redaktör för en läkemedelstidning, levererade 1972 en imponerande kartläggning av vänstervridningen med bestsellern Vänstervridningen. Hot mot demokratin i Sverige (VOX/Bernces förlag). Den slog ned som en bomb i medievärlden och erhöll inledningsvis goda recensioner i borgerlig press. Bland skrev Gunnar Unger som signaturen Sagittarius i Svenska Dagbladet att Jolin ”var förtjänt av hela nationens tacksamhet”.

Flera år senare gled den ursprungligen liberale Jolin tyvärr över i det extremnationella lägret, något som gör att hans i mitt tycke banbrytande bok inte fått den uppskattning den förtjänar. Den som vill läsa mer om Christopher Jolin och hans bok Vänstervridningen kan göra det på min blogg via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Om Olof Palme kan mycket sägas, och till dem som förstått hans betydelse för vänsterradikaliseringen av Sverige hör avgjort Jan Sjunnesson, tills för kort tid sedan chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nätpublikationen Samtiden. I sin bok Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013) skriver han så (sidan 95):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare. Den offentliga sektorn fördubblade antalet anställda under decenniet med Palme som röd baron och verkställande direktör i det socialistiska kungadömet Sverige. I inget annat demokratiskt västerländskt land förfogade staten över så stora resurser och så många anställda.

Det behöver knappast framhållas extra att ett mångkulturalistiskt synsätt passade som hand i handske i förhållande till en politik liknande den som skisseras av Jan Sjunnesson här ovan. Detta blir förfärande klart när vi studerar den socialdemokratiska regeringens proposition 1975:26 – Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m m, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Propositioner-och-skrivelser/Regeringens-proposition-om-rik_FY0326/?html=true

Den hallstämplade mångkulturalismen naglas här fast med följande formulering: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” Propositionen antogs enhälligt i Sveriges riksdag.

Den 13 december 1989 fattade emellertid den socialdemokratiska regeringen med Ingvar Carlsson som statsminister ett beslut som indikerade en tillnyktring i immigrationsfrågan. Då kom det så kallade Luciabeslutet, enligt vilket Sverige som politiska asylanter endast skulle acceptera personer vilka var att betrakta som flyktingar enligt FNs flyktingkonventioner eller hade vad som angavs vara ”särskilt stort skyddsbehov”.

 Bengt Westerberg stjälpte Luciabesutet om en begränsad invandring.

Detta skedde sedan så många som 20 000 flyktingar (jämför med dagens ungefär tiofaldigade siffror!) anlänt till Sverige under andra halvåret 1989, fler än under hela 1988. Alla riksdagspartier utom FP, MP och V godtog beslutet. 1991 tillträdde dock den borgerliga regeringen Bildt, och sedan FP-ledaren Bengt Westerberg ställt ultimatum genom att hota med avgång beslutade statsminister Carl Bildt att Luciabeslutet skulle rivas upp till förmån för Westerbergs ”generösa flyktingpolitik”. Två års tillfällig tillnyktring i svensk immigrationspolitik var därmed till ända.

1997 kom nästa ideologiskt viktiga proposition 1997/98:16 med rubriceringen Sverige, framtiden och mångfalden, signerad invandringsminister Leif Blomberg (S).  Enligt detta regeringsförslag, som också det antogs enhälligt i riksdagen, skulle hela det svenska samhällsbygget baseras på mångfald i etniskt hänseende: arbetsmarknadspolitik, socialpolitik, skolpolitik, kulturpolitik – allt skulle underordnas den sakrosankta mångfalden.

Mångfaldsevangeliet skulle spridas medelst ”massiva propagandainsatser” på arbetsplatser, i skolor, på universitet, bibliotek, museer etcetera. Tre delmål fanns: ett jämlikhetsmål (full jämlikhet för invandrare), ett valfrihetsmål (valfrihet att välja assimilation eller fortsatt utveckling av den egna kulturen, det vill säga i praktiken segregation) samt ett samverkansmål (alla infödda svenskar måste samarbeta om mångfalden). Därmed hade ett Sverige, genomsyrat av mångkultur och mångfald och med massinvandring som instrument, etablerats med fullständig enighet över den tidens partigränser.

Här en upplysande sammanfattning av ovannämnda utvecklingen i bloggen Aktualia den 10 juli 2011: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Man bör vara både blind och döv för att inte inse, att resultatet av den förda mångkultur-, mångfalds- och massinvandringspolitiken ingalunda lett till något slags vänsterradikalt idealsamhälle, ett Utopia där godhet, tolerans, solidaritet och fred härskar. Snarast har den blivit det rakt motsatta, ett mardrömssamhälle med stundom rent krigslika förhållanden som illutreras av den ovan anförda massakern i Göteborg samt gängrelaterade uppgörelser inklusive ett otal skjutningar, gängvåldtäkter och misshandelsfall på olika platser.

 Dick Erixon gör upp räkningen med integrationen.

Den uppmärksammade bloggaren Dick Erixon tar upp den katastrofala utvecklingen den 19 mars 2015 på sin blogg I hjärtat rebell under rubriken ”Integrationen för krig till Sverige”: http://erixon.com/blogg/2015/03/integrationen-for-krig-till-sverige/

Den Centerpartiet närstående Erixon tar avstamp i dödsskjutningarna på Hisingen och ett uttalande från ett ögonvittne: ”Det är som att leva i ett krig.”  Dick Erixon skriver följande:  ”Den ’integration’ som svenska partier står för betyder att traditioner, kulturer och beteendemönster från Mellanöstern och övriga världen är lika viktiga som den kultur och sociala normer som funnits i Sverige fram till 1970-talet.”

Den svenska så kallade integrationen medför, menar Erixon, ”att krig är något som vi måste räkna med” på samma sätt som man måste räkna med det i andra delar av världen, särskilt från de delar varifrån de flesta nyanlända kommer ifrån. Dick Erixon skriver följande, vilket jag tycker kan vara en lämplig avrundning även av min egen artikel: ”Jag är så innerligt trött på de politiker som talar om integration som något positivt. Det enda rimliga är assimilering. Men det kan vara för sent för det.” 

Ovanstående är ett försök att som en inledning till en nödvändig debatt om Sverige sammanfatta läget i vårt land som det ter sig för denna bloggare våren 2015. Nu hoppas jag andra debattörer kan överta stafettpinnen!

Islam och nazismen: mullaskolan i Dresden, stormuftin och Arafat

 

 Hajj Mohammed Amin al-Husseini hälsar muslimsk SS-trupp i Tyskland.

Under Andra världskriget stred hundratusentals muslimer i de tyska väpnade styrkorna, huvudsakligen i armén. Under krigets senare skede inrymdes frivilliga muslimska soldater i Reichsführer Heinrich Himmlers så kallade svarta legioner: muslimer från Balkan utgjorde flera huvudenheter i Waffen-SS.

Bosniska muslimer bildade 13. Waffen-Gebirgs Division der SS Handschar samt 23. Waffen-Gebirgs Division der SS Kama. Albanska muslimer fanns i 21. Waffen-Gebirgs Division der SS Skanderbeg. Andra enheter bestod av de sovjetiska muslimska kontingenterna Osttürkischen Waffen-Verbände der SS, Waffen-Gebirgs Brigade der SS (Tatarische Nr. 1) och Kaukasischer Waffen-Verbände der SS.

Himmler var känd som den mest promuslimske inom Tredje rikets ledarskikt, vilket till betydande del berodde på att han avskydde den ”mjuka” kristendomen. Däremot högaktade han den ”maskulina” och martialiska muhammedanismen med dess blinda kollektiva lydnad och trosanhängarnas beredvillighet att uppoffra sig själva i den skoningslösa kampen mot fienden. Även Adolf Hitler själv uttryckte sig positivt om islam och dess profet.

Detta medförde att Himmler gärna gjorde avsteg från sina fantasier om det ”ariska” övermänniskoidealet i syfte att rekrytera flera muhammedaner till sitt SS.  Inte bara det – han gav dem också möjlighet att utöva sin religion inom SS-leden. Därför etablerade han en institution med uppgiften att utbilda muslimska fältpräster. Den kallades Mullahschule (mullaskola) och var belägen i Dresden.

Mullaskolan i Dresden slog upp sina portar i november 1944 med SS-Brigadeführer Walter Schellenberg som chef. I Dresden fanns även det så kallade Arbeitsgemeinschaft Turkestan, ett forskningsinstitut under SS-kontroll.

Lektionerna skulle ges av muslimska lärare vilka utvalts av stormuftin av Jerusalem, Hajj Mohammed Amin al-Husseini. Huvudlärare var professor Amilcan Idris, en volgatatar verksam i det tyska utrikesministeriet vilken var involverad i ett projekt som omfattade propagandasändningar över radio riktade mot Turkiet.

Walter Schellenberg: chef för den nazistiska mullaskolan.

Förutom en betoning av intressegemenskapen mellan Tredje riket och den muslimska världen innehöll kurserna vid mullaskolan lektioner som förmedlade elementära kunskaper om hur man studerade och idkade högläsning ur Koranen, en sammanfattning av profeten Muhammeds liv och gärning, en kortfattad orientering om islams religiösa historia och expansion samt om de berörda folkslagen.

Mullaskolans första studentgrupp bestod av 40 frivilliga från flera centralasiatiska länder. Kurserna var ursprungligen tänkta att ta ett-två år i anspråk, men för de flesta ”fältmullor” kortades den ner till ett par månader på grund av det trängande behovet av deras tjänster. Den första kursen hade avslutats i slutet av 1944.

Skolan och forskningsinstitutet upplöstes efter de allierades terrorbombningar av Dresden den 14 februari 1945, då den gamla kulturstaden i östra Tyskland förvandlades till en rykande ruinhög. Kvarvarande studenter flydde tillsammans med personal ur Arbeitsgemeinschaft Turkestan till Weissenfels, där de sannolikt kapitulerade till den amerikanska armén.

 Dresden efter de allierades bombningar.

Det är väl känt att det reellt existerande islam och nazismen hade ett gemensamt intresse i att utrota såväl judendomen som det judiska folket. Islam är från och med sin grundare, profeten Muhammed, och de muhammedanska grunddokumenten Koranen och haditherna impregnerad av judehat. Niclas Sennerteg skildrar i sin bok Hakkorset och halvmånen (Natur & Kultur 2014, 491 sidor) insiktsfullt den växelverkan som existerade mellan de båda ideologierna.

Stormuftin Hajj Mohammed Amin al-Husseini är den obestridde centralfiguren när det gäller denna växelverkan mellan den religiösa läran islam och den sekulära ideologin nationalsocialismen. Det kan inte råda någon tvekan om att islam är det mer omfattande och mest genomtänkta av dessa båda koncept, något som naturligtvis också framgår av deras respektive livslängd: under det att det nazistiska ”tusenårsriket” kapsejsade efter tolv år har islam funnits i 1400 år och befinner sig i skrivande stund på en internationell terroroffensiv som saknar motstycke i världshistorien.

Det kan på goda grunder anses att den så kallade Islamiska staten (IS), eller DAESH, överträffar nazisterna när det gäller utstuderade grymheter och obegriplig sadism. Den turkiske poeten Serkan Engin, född 1975, hävdar följdriktigt i Jihad Watch att islam är värre än nazismen och att den därför bör förbjudas. Han pekar på att Koranen och haditherna överflödar av upmaningar om att döda exempelvis avfällingar, otrogna, homosexuella, äktenskapsbrytare med flera.

Muhammed föregick med gott exempel när han lät döda mellan 600 och 800 judar som vägrade underkasta sig honom. Det var därför på intet sätt märkligt att Hitler och nazisterna lät sig inspireras av islamisk teori såväl som praktik. Vid ett möte i ”Örnnästet” i Obersalzberg den 22 augusti  1939, således bara en dryg vecka före invasionen i Polen som utlöste Andra världskriget, sade Hitler: ”Vem talar i dag om armeniernas utplåning?”

 Kharpert i Ottomanska riket i april 1915. Ottomanska armén marscherar armenier till ett närbeläget fängelse i Mezireh.

Hitler syftade här på Osmanska rikets folkmord (Seyfo) på omkring 1,5 miljoner armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, pontiska greker med flera kristna grupper under Första världskriget 1915-16. Han menade att om turkarna kunde gå i land med sådant så skulle nazisterna nog kunna utplåna Europas judar utan särskilt stor uppståndelse. Där tog han givetvis fel, men det är en annan historia.

Hajj Mohammed Amin al-Husseini (1895/97-1975) föddes i Kairo i en förmögen familj och utsågs 1921 av britterna till den prestigefyllda posten som stormufti (en hög domare) över Jerusalem i det brittiska mandatet Palestina, en position som tidigare innehafts av al-Husseinis fader och broder. Han blev även ordförande i Muslimska högsta rådet.

När den brittiska mandatärmakten utsåg al-Husseini till Jerusalems stormufti var den synnerligen väl medveten om al-Husseinis lågande hat mot judar och sionister. Redan 1918 hade han rakt på sak förklarat för en judisk medarbetare i Jerusalem: ”Detta är och kommer att förbli arabiskt land…Sionisterna skall slaktas till sista man…Inget annat än svärdet kommer att avgöra framtiden för detta land.” Al-Husseini var inte sen i att omsätta sitt tal i praktisk handling.

Under årtionden uppmanade han, från Nabi-musa-upploppen 1920 fram till Israels bildande 1948, till blodiga pogromer mot de palestinska judarna. Stormuftin betonade de antijudiska passagerna i de muslimska skrifterna och framhävde ständigt den påstådda muslimska plikten att slakta så många judar som möjligt. 1929 agiterade han fram en arabpalestinsk revolt i mandatet Palestina. Desslikes propagerade han för internationell jihad (heligt krig) mot till exempel hinduerna i Indien.

 Stormuftin och Führern i Berlin den 28 november 1941.

1937 tvingades al-Husseini fly från Palestina sedan en ny arabrevolt utbrutit mot britterna och judisk immigration i området. Han reste därefter i tur och ordning till Libanon, Irak, Persien (Iran) och Italien, där han den 27 oktober 1941 träffade den italienske diktatorn Benito Mussolini. Därefter fortsatte stormuftin till Tyskland och träffade Hitler i Berlin den 28 november. Han begärde hjälp mot judarna i Palestina och lär även för Führern ha föreslagit att judarna måste utrotas.

Al-Husseini stannade i Tyskland under merparten av kriget och fick under tiden graden Gruppenführer i SS. Efter krigsslutet inleddes en ny period av kringflackande i stormuftins liv. Efter att först ha landat i Schweiz hamnade han i Frankrike, varifrån Jugoslavien såväl som Storbritannien förgäves sökte få honom utlämnad och ställd inför rätta som krigsförbrytare: stormuftin hade rekryterat omkring 20 000 muslimer till SS vilka deltagit i massakrer på judar i Kroatien och Ungern. 1946 tog han sig från fransk fångenskap först till Egypten och därpå till Libanon.

Efter den arabiska invasionen av Israel 1948 utsågs al-Husseini den 1 oktober 1948 av det Palestinska rådet till ledare för en påstått  självständig palestinsk nation som man ansåg sig ha bildat i Gaza. Stormuftin fortsatte att vara palestinaarabernas främste talesman till 1962, då han drog sig tillbaka från offentligheten. Han avled i Beirut 1974.

Efterträdare blev Yassir Arafat (1929-2004), född i Kairo av en mamma som var kusin med al-Husseini, Hamida Khalifa al-Husseini. Arafat, en medlem av Muslimska brödraskapet, hade 1958 bildat Fatah och utsågs 1969 till ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO och i tidernas fullbordan till den icke existerande staten ”Palestinas” så kallade president.

 Puss på dig, bäste bror…Arafat pussar sin efterträdare Abbas.

Historien visar som framgått ovan att det går en röd, eller kanske snarare brun, tråd av naziinspirerat judehat och antisemitism från Hajj Mohammed Amin al-Husseini via Yassir Arafat till dennes efterträdare som ”president” Mahmoud Abbas (Abu Mazen). Att detta i dag i breda lager tycks vara totalt okänt är onekligen ett bevis på att det historiska minnet kan vara tragiskt kort.

Källor:

http://derfreiwilligen.blogspot.se/2010/08/ss-mullahschule-in-dresden.html

http://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hakkorset-och-halvmanen_4224977.svd

http://www.jihadwatch.org/2014/08/turkish-poet-islam-is-worse-than-nazism

http://www.levandehistoria.se/folkmordskonventionen-en-historisk-introduktion/forintelsen-anas-runt-hornet

http://www.d-intl.com/2013/10/17/den-okande-stormuftins-ideologi-var-islam-inte-nazism/

http://www.expressen.se/debatt/hamas-ar-arvtagare-till-hitlers-arabiska-vanner/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19849905.ab

http://www.salem-news.com/articles/may162010/turkish-slaughters-ss.php

Kristna världens mest förföljda religiösa grupp: Svenska kyrkan svarar med tystnad

 Kristna jagas på flykt från Mosul i norra Irak av de jihadistiska terroristerna i Islamiska Staten (IS).

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2567909-assyrier-syrianer-drivs-ut-ur-mosul

I dagens Länstidningen (Södertälje) finns en oroväckande nyhetsartikel av Elias Zazi som visar hur staden Mosul i norra Irak, landets näst största stad som 2003 uppskattades ha en befolkning om cirka 1,5 miljoner människor, tömts på sin kristna ursprungsbefolkning. Läs mer via länken ovan.

”Människor avrättas och staden har tömts på sin ursprungsbefolkning”, heter det i artikelns ingress. ”Nu senast har man målat en markering vid de hus som bebos av kristna.” De kristnas brådstörtade flykt från Mosul är ett resultat av det skräck- och terrorvälde som utövas av den salafitiska jihadistgruppen IS, tidigare kallad ISIS, Islamiska Staten, som utropat ett så kallat kalifat i området.

Enligt artikeln har bokstaven N målats på husfasader där kristna irakier bor – N står för nusrani, ett av de arabiska orden för kristna trosbekännare. Kristna har kunnat välja mellan att tvångskonvertera till islam, betala en särskild skatt, lämna orten eller att bli avrättade. IS har sedan invasionen av Irak genomfört halshuggningar, korsfästelser och arkebuseringar av personer de funnit skyldiga till brott enligt sin extrema tolkning av sharialagen.

 IS genomför massavrättningar i erövrade områden.

Det är nog ingen gissning av det djärvare slaget att Sverige i allmänhet och Södertälje i synnerhet i sinom tid kan vänta sig en inströmning av kristna flyktingar från Irak.

I Svenska Dagbladet den 21 juli tar vikarierande kolumnisten Ivar Arpi upp den islamistiska förföljelsen av kristna i Irak i en krönika med rubriken ”Ingen hjälper Iraks kristna”:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/iraks-kristna-flyr-undan-doden-och-vem-tar-emot-dem_3765554.svd

Arpi, som med all rätt uppmärksammats för sina orädda och stundom politiskt inkorrekta texter, skriver bland annat följande kloka ord med en släng av sleven mot den alltmer parodiska och samtidigt tragiska Svenska kyrkan:

Det första offret i krig är sanningen. Men det andra offret är språket, som fort invaderas av omskrivningar och eufemismer. Som när Svenska kyrkan inte ens kan förmå att säga rakt ut att det är just kristna som förföljs, utan kallar dem ”troende” i stället för att få med alla möjliga grupper i beskrivningen. Över huvud taget har Svenska kyrkan en minst sagt märklig dagordning. Svenska kyrkan bojkottar hellre israeliska apelsiner än engagerar sig för förföljda kristna…Svenska kyrkan väljer tystnad som strategi för att hantera den pågående utrensningen av kristna…En tystnad som vittnar om skeva prioriteringar.

Enligt Arpi ligger Mellanöstern, utom är det gäller att skuldbelägga den judiska staten Israel för vad som händer i ”Palestina”-Israel-konflikten, ”nästan alltid i medieskugga. Det är något slags missriktat kolonialt dåligt samvete som spökar. Hade det varit omvända roller, med muslimer som fördrevs från en hel region, hade vi knappast ägnat oss åt omskrivningar. Men när förövarna är muslimer blir vi försiktiga, eftersom de är i minoritet i Europa.”

En som i alla fall gjort något för de bortdrivna kristna i Mosul genom att bedja för dem är påven Franciskus. Låt oss hoppas att han blir bönhörd – nedan länk till en nyhetsartikel i Göteborgsposten den 20 juli om påvens böneaktiviteter:

http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2434573-paven-ber-for-de-kristna-i-mosul

 Påven Franciskus ber för sina kristna trosfränder i Mosul.

Arpi hänvisar i sammanhanget till en studie utförd av Pew Research Center som har rubriceringen ”Christians Are the World´s Most Oppressed Religious Group” (De kristna är världens mest förtryckta religiösa grupp). Studien, som genomfördes under en sexårsperiod, visar att graden av trakasserier, förföljelser och förtryck gentemot personer som utövar sin religion har ökat markant.

Här en länk till en nyhetstext på sajten cnsnews.com i ämnet:

http://cnsnews.com/news/article/barbara-boland/pew-study-christians-are-world-s-most-oppressed-religious-group

Värst utsatta är alltså kristna trosbekännare. Dessa uppges av den kristna gruppen Open Doors vara föremål för hårdast restriktioner i det kommunistiska Nordkorea, följt av de muslimska länderna Somalia, Syrien, Irak, Afghanistan, Saudiarabien, Maldiverna samt Pakistan. Enligt Pew-studien förföljs kristna i 151 av jordens länder, att jämföra med att muslimer förföljs i 135 och judar (som utgör mindre än en procent av världens religiöst troende population) i 95 länder.

Vidare konstaterar Pew Research Center att ungefär 5,3 miljarder människor eller 76 procent av världens befolkning lever i områden med ”hög” eller ”mycket hög” restriktionsnivå beträffande religionsutövning. I en femtedel (20 procent) av länderna förekommer religiöst motiverad terrorism eller annan form av sekteristiskt våld.

Ivar Arpi talar med all rätt om att IS terrorvälde i Irak och Syrien konstituerar vad som kan kallas brott mot mänskligheten. Det är avslutningsvis inte svårt att hålla med Arpi om följande:

Mosuls kristna urbefolkning drivs bort, men få bryr sig. Ingen gör något. Det är fel urinvånare, fel förövare, fel tid.

 Antje ”Antikrist” Jackelen vill hellre bojkotta apelsiner från Israel än hjälpa kristna i Irak och Syrien.

Jag vet inte om det stämmer som det påstås, att en särskild del av helvetet är reserverad för religiöst troende som ingenting gör för att hjälpa sina egna trosfränder. Om så är fallet lär dock regionen i fråga så småningom få ett betydande tillskott från Svenska kyrkans ledning med ärkebiskop Antje Jackelén, som lär gå under beteckningen ”Antikrist” i besvikna kyrkliga kretsar, i spetsen.

 

”Terrorism är en del av islam”

 Abu Izzadeen (egentligen Trevor Brooks): ”Terrorism är en del av islam.”

Islam beskrivs ibland av sina anhängare och av naiva västerlänningar som en ”fredens religion”. Inte alla muslimer håller med om den beskrivningen.

En av dessa är den brittiske hatpredikanten Abu Izzadeem, född som Trevor Brooks i Hackney i östra London 1975 i en jamaicansk familj, som i ett tal i Regent Park Mosque för några år sedan menade att ”Terrorism is a part of Islam” och samtidigt uttryckte stöd för den våldsamma formen av jihad (heligt krig).

Se länken med video över en intervju med Izzadeen överst.

För detta uttalande har han stöd exempelvis i den islamska dokumentsamlingen Sunnah (Bukhari) 52:220:

I /Muhammed/ have been made victorious with terror.

Abu Izzadeen förklarar här också att ”inga kafirs /icke-muslimer/ är oskyldiga” och att dessa följaktligen, enligt Koranens påbud, bör halshuggas vare sig de är kristna, judar, buddhister eller något annat.

Izzadeen, som omvände sig till islam 1994 och talar flytande arabiska, är talesman för organisationen  Al Ghurabaa, vilken förbjöds med stöd av lagen Terrorism Act 2006 med motiveringen att den uppmuntrade och understödde islamisk terrorism. Izzadeen ådömdes 4,5 års fängelse men frisläpptes efter 3,5 år.

 En ISIS-terrorist vakar över fångar som förs bort för att avrättas i Irak med stöd i de muslimska heliga skrifterna.

Dagens muslimska terrorister i Syrien, Irak, Nigeria med flera länder har en uppsjö av citat från de islamska skrifterna Koranen och Sunnah (Bukhari) att välja på när de önskar motivera och rättfärdiga de mest barbariska grymheter.

Här en kort videopresentation av det våldsdyrkande islam:

Efter att ha tagit del dessa får ni, kära läsare, gärna tala om för mig vad det är i islam som gör att den kan kallas fredens religion!

Det finns förvisso många fredliga och anständiga islamska trosbekännare världen över. Jag har själv träffat några av dessa. Vad den muhammedanska religionen saknar är dock en reformering av liknande typ som judendom och kristendom genomgått.

Det finns gott om våldsamma påbud även i den judiska bibeln (Gamla testamentet), men skillnaden gentemot islam är naturligtvis att det var mycket länge sedan de tillämpades. Ingen judisk kvinna stenas längre på grund av äktenskapsbrott och ingen utövande homosexuell avrättas. Sådant barbari är emellertid rutin inom rättsutövningen i länder såsom Saudiarabien och Iran, där sharialagarna tillämpas strikt.

 Mullornas Iran har kraftigt utökat antalet avrättningar under senare år.

Islam kan naturligtvis, i likhet med varje annan religion, reformeras och liberaliseras eftersom den styrs och administreras av människor. Det är inte hugget i sten att islam måste fortsätta stympa, stena och hänga påstådda eller verkliga förbrytare i evigheters evighet. Inte heller att islams anhängare måste hata alla icke-muslimer. Även om motbjudande hatpredikanter som Abu Izzadeen tycks tro just detta.

Detta är Miljöpartiet: jihadistkramare och tokiga fruntimmer

 Jihadistkramaren Mehmet Kaplan (MP).

Miljöpartiet (MP) har sannerligen utmärkt sig under Almedalsveckan 2014. Och då definitivt inte i någon positiv bemärkelse.

När MPs gruppledare i riksdagen och Ship to Gaza-aktivisten, den muslimske trosbekännaren Mehmet Kaplan, under ett seminarium den 1 juli om så kallad islamofobi skulle ursäkta unga islamister som reser till Syrien för att utkämpa jihad jämförde han dessa med svenska frivilliga till Vinterkriget i Finland 1939-40.

Kaplan backades givetvis upp av Rashid Musa från Ibn Rushds studieförbund: det rör sig alls inte om terrorister, nej då. De reser för att de är ”engagerade” och ”vill hjälpa till”. Vilket måhända är en klen tröst för de muslimer av annan övertygelse samt kristna som våra ”blågula” jihadister mördar och lemlästar.

Man baxnar när man hör en parlamentariker, vilken somliga uppfattar som nyanserad och fredsälskande, likställa våra tappra och hedervärda finlandsfrivilligas kamp mot den kommunistiska sovjetmakten med våldsdyrkande extremister som vid behov inte tvekar att korsfästa och halshugga sina meningsmotståndare och för vilka massavrättningar tillhör den dagliga rutinen.

Mer i ämnet av klokt skrivande David Lindén:

http://btledarblogg.wordpress.com/2014/07/01/underkant-mehmet-kaplan/

 Jenny Wenhammar (MP) bröstar av i ett tidigare sammanhang. Får vi se henne utan BH i riksdagen härnäst?

Mehmet Kaplan är långt ifrån ensam bland miljöpartistiska knäppskallar. Under statsminister Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen den 3 juli försökte Jenny Wenhammar, fjärdeplacerad på Miljöpartiets riksdagslista, tränga sig fram till scenen tillsammans med tre barbröstade aktivister från feministgruppen Femen. De övriga tre, som var från Sydeuropa, lyckades kränga av sig tröjorna och forcera avspänningarna vilket Wenhammar misslyckades med.

Målsättningen med att visa brösten var att dels protestera mot lobbyister, dels mot kalkbrytning på Gotland. Varför just denna form av anstötlig exhibitionism skulle vara bästa sättet att föra fram sina synpunkter framgick inte. De tre kvinnorna som lyckades komma fram till scenen utan tröjor placerades där de hörde hemma: i polisens arrest för förargelseväckande beteende. Wenhammar, som alltså misslyckades med allt detta, släpptes redan efter tre timmar i polisförvar.

Blotterskan Jenny Wenhammar skall ha fått en varning av partiet och en uppmaning att välja mellan fortsatta protestaktioner av det obskyra slaget, eller att kandidera till riksdagen och därmed stoppa tillbaka tuttarna i BHn där de rimligen hör hemma. Hon uppger i Aftonbladet att hon fortfarande sliter med frågan:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19167421.ab

 Åsa Romson (MP): Män roten till allt ont.

Frågan är ändå om inte det galnaste fruntimret i Miljöpartiet är det celebra språkröret Åsa Romson själv. Under sitt enligt media ”spretiga” och ”hackiga” tal  Almedalen den 2 juli gjorde hon ett obalanserat utfall mot halva mänskligheten enligt följande:

Män släpper ut mer koldioxid än kvinnor. Män äter kött, åker mer bilar, flyger mer.

Det moderata triumviratet Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Anders Borg föredrog Romson att benämnas ”motsträviga åsnor” därför att de enligt Romson inte är miljömedvetna nog.

Mer här:

http://www.dn.se/valet-2014/romson-dessa-tre-man-liknar-motstraviga-asnor/

Det är alldeles uppenbart att MP insett att det förleligger en risk att en del av de egna väljarna kan gå över till ett annat eklatant dårparti i höstens val, nämligen Feministiskt initiativ. Därav de obalanserade utspelen. Risken är naturligtvis att det hela slår fel och att allmänheten får klart för sig att det här partiet inte hör hemma i närheten av någon form av ansvarstagande regering.

 MPs nya kampanjerbjudande?

I följande videoklipp försvarar Romson, i en debatt med SDs Björn Söder, MPs försvarspolitik – som går ut på att möta fientliga angrepp med ett icke-våldsförsvar – med att ”vi lever inte längre i Kalla kriget”:

I Almedalen skymtade jag i trängseln härom dagen två gamla MP-profiler från min hemkommun Södertälje – det äkta paret Gudrun Lindvall och Carl Frick. Jag undrade i mitt stilla sinne vad de tycker om Miljöpartiet modell 2014.

 

Laglöst i palestinska territorier – Al-Qaida i Gaza

Palestinska polisens klagan över omild behandling enligt palestinsk karikatyr…

Enligt en rapport från den palestinska Independent Commission for Human Rights (ICHR) nyligen har den Palestinska myndigheten och Hamas systematiskt våldfört sig på de mänskliga rättigheterna på Västbanken och i Gazaremsan.

Rapporten, vilken helt har ignorerats av etablissemangsmedia och organisationer för mänskliga rättigheter i västvärlden, hävdar att tio palestinaaraber dog under januari 2014 som en följd av anarki, laglöshet och missbruk av vapen. ICHRs rapport räknar även upp fall av tortyr och annan form av misshandel i fängelser som administreras av Palestinska myndigheten och Hamas.

ICHR vill fästa uppmärksamheten på palestinska civilas utsatta situation i områden som kontrolleras av palestinaarabernas organisationer. Här en länk till organisationens hemsida:

http://www.ichr.ps/en

Anledningen till att vittnesmål av den här typen ignoreras i väst är, enligt en analys av Gatestone Institutes Abu Toameh, den hävdvunna uppfattningen, att den judiska staten Israel svarar för allt ont som förekommer i regionen. Att palastinaaraberna skulle kunna göra något dåligt eller att Israel skulle kunna göra något bra finns helt enkelt inte på kartan bland etablerade media, kyrkor, biståndsorganisationer med flera aktörer. Allting är Israels och/eller den så kallade sionismens fel.

ICHR har angivit att man under januari tog emot 56 klagomål om tortyr och misshandel i palestinska fängelser – 36 i det av den islamistiska terrororganisationen Hamas kontrollerade Gaza, 19 på Västbanken (Judéen och Samarien enligt traditionellt judiskt synsätt) som styrs av Palestinska myndigheten och Fatah. ICHR har även mottagit otaliga klagomål om olagliga arresteringar av palestinier som utförts av Palestinska myndighetens polis och Hamas.

 Den palestinska polisen vevar med batonger mot fredliga demonstranter.

Sajten Palestinians for Dignity innehåller vittnesmål om myndighetsmissbruk från den palestinska polisens sida. När missnöjda palestinier vid ett tillfälle demonstrerade mot den Palestinska myndigheten skadades ett antal av demonstranterna till följd av polismaktens övergrepp i form av exempelvis vildsinta batongattacker. Polisen skyndade sig då att påstå att det var poliserna som var de verkligt drabbade:

http://electronicintifada.net/tags/palestinians-dignity

Av de tio palestinierna som dödades i januari, uppger Gatestone Institutes medarbetare med ICHRs rapport som källa, föll hälften offer för våldsamma uppgörelser mellan klanerna. Vidare:

En palestinier dödades medan han arbetade i en smugglingstunnel längst gränsen mellan Gazaremsan och Egypten. Tre palestinier dog i vad organisationen beskriver som fall av ’säkerhetsanarki och missbruk av vapen’. I Gazaremsan, sade rapporten, begick en 13-årig flicka vid namn Wis Ashour självmord genom att hänga sig i familjens hem.

Den Palestinska myndigheten uppskattar inte oliktänkande och/eller protester från den palestinaarabiska befolkningen sida. Det framgår av en rapport från ICHR den 12 januari, då myndighetens polisstyrka tillgrep våldsamma metoder för att upplösa en protestmanifestation från palestinska ungdomar norr om Västbankens ”huvudstad” Ramallah. Enligt rapporten skadades mellan 70 och 80 demonstranter i huvudet eller benen sedan polisen gått till attack med chockgranater och påkar.

Den 28 januari använde den Palestinska myndighetens utkommenderade polis enligt nämnda rapport skarpladdade vapen i syfte att upplösa en samling stenkastare i centrala Ramallah. Inga dödsoffer rapporterades, men fyra protesterande ungdomar skadades när polisen angrep dem med påkar. På Gazaremsan använde Hamas säkerhetsstyrkor excessivt våld vid attacker mot två universitetsområden där studenter protesterade  mot höga studieavgifter.

När det gäller den på Västbanken rådande anarkin och laglösheten har den palestinska organisationen för mänskliga rättigheten påtalat en incident som inträffade nära Hebron den 18 januari, då fler än 100 man gick till angrepp mot samhället Yattas byggnad och använde en bulldozer för att ta sig in i  kommunhuset.

 En israelisk soldat bär en äldre palestinaarabisk kvinna på Västbanken.

Enligt Yattas borgmästare Musa Makhamarah var angriparna släktingar och vänner till ett kommunalråd som hade avskedats från sitt jobb. Borgmästaren klagade över att inga polisförstärkningar kom till platsen trots att han hade varnat för risken av ett angrepp av detta slag. Enligt ICHR-rapporten är det regel att den Palestinska myndigheten ignorerar domstolsbeslut. Detta gäller exempelvis beslut att frige fängslade palestinaaraber , och rapporten nämner sju sådana fall under januari månad.

I början av februari sammanträffade representanter för ICHR med den Palestinska myndighetens inrikesminister Said Abu Ali för att diskutera fall av tortyr och brott mot de mänskliga rättigheterna på Västbanken. Kontrahenterna diskuterade bland annat upprepade säkerhetsaktioner mot palestinska studenter vid universitetet Bir Zeit. Många studenter har uttryckt klagomål över att de blivit måltavlor för olika grenar av myndighetens säkerhetskomplex  till följd av ”politiska orsaker”.

ICHR understryker ännu en gång att varken den Palestinska myndigheten eller Hamas respekterar mänskliga rättigheter och frihet i de territorier som står under deras kontroll.

Att den terrorstämplade islamistiska rörelsen Hamas, som administrerar Gazaremsan sedan 2007 efter Israels uttåg ur området, anklagas för brott mot de mänskliga rättigheterna överraskar inte på något sätt. Bland annat har den 1987 grundade terrorrörelsen en oförsonlig inställning till homosexuella, vilka betraktas som perverterade mentalfall. Det beräknas att cirka 300 homosexuella män från Gaza flytt till Israel.

Vad som kanske överraskar mer är att den Palestinska myndigheten, som i praktiken är identisk med Yassir Arafats gamla parti Fatah ingående i PLO, som trots försäkringar om motsatsen, inte tillåter någon högre grad av vare sig yttrandefrihet eller demokrati på Västbanken. Däremot har man varit lyckosamt i att tuta i väst att så sker. Den klassiska strategin är att skylla alla missförhållanden på Israel, utan vars bosättningar den palestinska ekonomin skulle rasa ihop som ett korthus.

Inte heller tycks omvärlden bry sig nämnvärt om vare sig Hamas antisemitiska hjärntvätt av alla barn från förskolan och uppåt eller dess fortgående raketbeskjutningar mot civila områden i Israel, det land som alltså på den förhatlige Ariel Sharons tillskyndan beslutade tillerkänna Gaza självständighet.

 En grupp Al-Qaida-krigare i Gaza.

Gatestone Institute har på sistone rapporterat om tillväxten av den Al-Qaida-anknuta terroristgruppen DAESH, som ännu extremare än Hamas. Gruppen har planer på att föra ”det heliga kriget” Jihad mot ”otrogna, förrädare och korsfarare”.

Alltså ett krig på alla fronter mot judar, kristna samt muslimer som bedöms vara icke tillräckligt renläriga. Mer om detta här:

http://www.gatestoneinstitute.org/4173/al-qaeda-daesh-

Bertil Malmberg en tillgång för SD!

 Bertil Malmberg har djupa sakkunskaper om islam. Här under en föreläsning i SD-regi.

Efter att ha läst Expressens ”avslöjande” om SD-politiker som kommenterat anonymt i Avpixlat och andra icke politiskt korrekta medier får jag konstatera, att flertalet inlägg aldrig borde ha skrivits. Dessa inlägg är enligt mitt synsätt grovt olämpliga, omdömeslösa och oförenliga med sverigedemokratiska värderingar. Att de möjligen hopkommits i affekt eller som resultat av något slags missriktad ”humor” är minst av allt någon ursäkt.

Följaktligen har jag intet att invända mot att politikerna i fråga granskas på vederbörligt sätt av partiet. Detta alldeles bortsett från Expressens tvivelaktiga, möjligen lagstridiga, metoder vilka efter vad jag förstått nu också polisanmälts. Det förtjänar påtalas att tidningen, förutom att ha gjort dataintrång och upprättat register över personer med misshagliga åsikter, samarbetat med gravt antidemokratiska krafter på yttersta vänsterkanten. Låt mig också tillägga att tidningens uthängning av privatpersoner, som likaledes gjort anonyma inlägg, stinker lång väg. ”Oetiskt” är bara förnamnet.

Dock är det en i sammanhanget nämnd SD-politiker som aldrig borde ha hängts ut av Expressen. Det är Bertil Malmberg, SD-gruppledare i Trosa kommun och landstingspolitiker i Södermanland. Han har råkat ut för Expressens granskning därför att han, under signaturen ”Nils Dacke”, hävdat att även om ”vanliga muslimer” inte utgör något hot mot det svenska samhället var för sig så utgör de ändå ett hot eftersom de ”sällan eller aldrig vågar opponera sig mot ledande ideologer”.

Malmberg/Dacke sätter här fingret på ett av de största problemen vad gäller muslimsk immigration i riket: det faktum att auktoritativa, muslimska ledargestalter oftast får stå oemotsagda inom den muslimska kommuniteten. Det stora flertalet islamska trosbekännare brukar tiga still även när extremistiska imamer och andra trosutläggare pläderar för väpnad jihad och rena terrormetoder, angriper västerländsk demokrati eller ägnar sig åt antisemitiska utsvävningar. Enstaka undantag förekommer säkert och de bör givetvis applåderas.

Så värst många protester brukar heller inte avhöras från muslimer i Sverige i samband med uppseendeväckande terrordåd utförda av jihadister/islamister någonstädes i världen. Vad Expressen gör sig skyldig till när man ställer Bertil Malmberg vid skampålen är i själva verket ett oblygt försök att stämpla all form av kritik mot islam som ”rasistisk” eller på annat sätt otillbörlig.

Detta förhållande kan i och för sig anses vara förståeligt, eftersom det kan finnas anledning befara repressalier och/eller hot om sådana mot muslimer som riktar kritik mot extremist-imamer  och/eller hatpredikanter. Detta förändrar emellertid inte det problematiska i sammanhanget. Jag tycker Malmberg förtjänar beröm och inte klander för att ha påtalat detta!

Alla vi som hört Bertil Malmberg, som har betydande sakkunskaper i ämnet islam, föreläsa vet att han torgför precis samma argument vare sig han står med eget namn eller skriver under signatur. Sedan står jag absolut fast vid att vi som partiföreträdare alltid bör stå för vad vi säger/skriver med våra riktiga namn och därför avstå från signatur.

Jag förmodar att partiets medlemsutskott framdeles kommer att granska vad Bertil Malmberg samt övriga av skandaltidningen granskade SD-företrädare skrivit under signatur. Jag känner mig också övertygad om att utskottet kommer att finna Malmbergs analys utan anmärkning. Något annat vore enligt min enkla uppfattning både orimligt och djupt beklagligt. Bertil Malmberg är en tillgång för vårt parti. Och låt för allan del inte Expressen gå i land med sina snuskiga försök att brännmärka varje form av islamkritik!