Jimmy Carter bröt som president med det fria Kina, Taiwan, och erkände det röda Kina diplomatiskt.
Inte ens SVT kan utnämna Jimmy Carter till en av USAs största presidenter. När TV-bolaget nyligen sände ett hyllningsporträtt av landets 39e president valde man istället att ta fasta på Carters musikintresse och kallade honom ”rock´n roll-presidenten”.
Inför presidentvalet den 2 november 1976 hade den ansedda amerikanska tidskriften Newsweek på omslaget den talande rubriken Niceguyin´ his way to the White House, en tämligen oöversättbar mening som gick ut på att jordnötsfarmaren James Earl (Jimmy) Carter skulle kunna bli president genom att framstå som en nice guy (bra kille).
Sagt och gjort: Carter vann valet mot den sittande presidenten Gerald R. Ford från Michigan med de jämna siffrorna 50,1 mot 48,0 procent. Det som fällde avgörandet var förmodligen det faktum att Ford i en debatt förnekat att det av Moskva dominerade Östblocket var ockuperat – något som alla med undantag för Ford visste att det var. Fords beslut att benåda sin företrädare Richard Nixon från alla eventuella brott i samband med Watergate-affären kan också ha spelat in. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jimmy_Carter
James Earl Carter föddes den 1 oktober 1924 i Plains i sydstaten Georgia och närmar sig således de hundra. Han och hustrun Rosalynn har fyra vid det här laget mycket vuxna barn där sladdbarnet Amy, född 1967, är det yngsta. Carter var guvernör i Georgia 1971-75 och vann nationell (och internationell) uppmärksamhet då han kandiderade till att bli det Demokratiska partiets företrädare i presidentvalet 1976.
Carters förnämsta storpolitiska bedrift var värdskapet för de så kallade Camp David-avtalen den 17 september 1978, då Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin satte sina namnteckningar under avtal som reglerade relationerna mellan de båda Mellanöstern-kombattanterna. Avtalen stadgade vidare att Palestina-frågan skulle lösas på fredligt sätt och att Gaza och den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien) skulle få självstyre. https://sv.wikipedia.org/wiki/Camp_David-avtalen
I övrigt präglades Jimmy Carters fyra år korta presidentperiod, med Walter Mondale som vicepresident, av problem och bekymmer. Värst var det utdragna, 444 dagar långa gisslandramat i Teheran, då 52 amerikaner hölls som gisslan av en grupp iranska studenter som stödde ayatollah Khomeinis islamistiska revolution. Dramat varade mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981; gisslan släpptes några minuter efter det att republikanen Ronald Reagan flyttat in i Vita huset. Många menar att gisslankrisen var huvudorsaken till Carters nederlag i presidentvalet i november 1980. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gisslankrisen_i_Iran
I ett misslyckat försök till fritagning av den amerikanska gisslan i form av Operation Eagle Claw den 24-25 april 1980 dog åtta amerikanska militärer och en civil iranier då en helikopter och två transportplan kraschade i öknen. Misslyckandet befäste Carters rykte om att vara svag och ineffektiv. https://sv.wikipedia.org/wiki/Operation_Eagle_Claw
Mot slutet av Jimmy Carters enda mandatperiod i Vita huset tog sig Sovjetunionen för att invadera Afghanistan. Kriget som följde varade 27 december 1979 till 15 februari 1989. Den naive söndagsskolläraren Carter, som ditintills gått hårt in för avspänning mellan stormakterna USA och Sovjet, chockades av den sovjetiska våldsutvecklingen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget
Som en hämnd på Moskva utropade han en amerikansk/västlig bojkott av de olympiska spelen i Moskva 1980; Sovjet och öststaterna svarade med att bojkotta OS i Los Angeles 1984. Det skall också sägas att USA och västvärlden backade upp de islamistiska mujaheddin-krigarna i Afghanistan med pengar och vapen, bland annat handburna så kallade Stinger-robotar.
Ytterligare en faktor som inverkade menligt på Carters presidentskap var olje- och bensinkrisen 1979, vilket uppstått som en följd av de oroligheter i Mellanöstern som blev resultatet av den islamistiska revolutionen i Iran då shahen Reza Pahlavi störtades av den tidigare landsflyktige ayatollahn Ruhollah Khomeini. USA svarade med att etablera priskontroller. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oljekrisen_1979
Vidare bör också något sägas om att Förenta staterna under Jimmy Carters tid i Vita huset lade om sin Kina-politik. Efter att tidigare ha erkänt den antikommunistiska Republiken Kina på Taiwan som den sanna representanten för Kina undertecknade Carter och det röda Kinas ledare Deng Xiaoping i januari 1979 ett avtal som lämnade det frihetliga Taiwan ute i kylan.
Till Jimmy Carters mörkare sidor hör hans envetet anti-israeliska politik som medfört anklagelser om antisemitism. Under sitt fredsmäklande efter presidenttiden har Carter till synes trivts avsevärt bättre i sällskap som består av representanter för terrorgrupperingar såsom Hamas, Hezbollah och Fatah än med representanter för Mellanösterns enda demokrati, Israel. Med tanke på att Carter religiöst sett tillhör baptismen, en kristen inriktning som normalt är klart pro-israelisk, förefaller detta egendomligt.
Jimmy Carter är inte ointelligent. Han är utbildad civilingenjör med kärnfysik som huvudämne och tjänstgjorde under Andra världskriget som sjöofficer. I mina ögon fattas det emellertid något i hans moraliska utrustning och allmänna vandel som gör att han måste räknas som den odugligaste amerikanske presidenten i modern tid.
Att Jimmy Carter gillar rock´n roll imponerar kanske på en eller annan svensk TV-tittare. Själv ställer jag mig kallsinnig.
British Broadcasting Corporation (BBC) grundades den 18 oktober 1922. Företaget stod bakom den första nationella TV-kanalen i världen med reguljära sändningar utanför USA och förfogar i dag över ett otal TV- och radiokanaler i och utanför Storbritannien. Länge respekterades BBC allmänt som en garant för en saklig och opartisk nyhetsrapportering, men det ryktet har blivit avsevärt skamfilat – alltfler tenderar istället att se BBC som en vänsterinriktad propagandamegafon.
Enligt den brittiske författaren, journalisten och universitetslektorn David Sedgwick är det illa ställt på British Broadcasting Corporation, ibland av kritiker skämtsamt benämnt bland annat British Bullshitting Corporation, Bolshevik Broadcasting Corporation eller Brussels Broadcasting Corporation.
I boken BBC: Brainwashing Britain? (Sandgrounder Publishing 2018, 387 sidor) levererar Sedgwick en veritabel och samtidigt av fakta och exempel väl underbyggd bredsida mot den statliga brittiska företagsjätten, stundom kallad Auntie, som en gång i tiden uppfann beteckningen public service avseende medier ägnade att betjäna allmänheten.
David Sedgwick menar att det är illa ställt på BBC.
”The modern BBC”, konstaterar Sedgwick (sidan 5), ”is an entirely different animal than it was back in the 1950s when Auntie seemed to capture its essence so deftly. The modern organisation is in fact barely recognisable to its 1970s or even 1980s incarnations. Something has changed – is changing /…/ With its enthusiasm for all things liberal and ´progressive´, to the ordinary man and woman in the street the ´national´ broadcaster arguably feels ever more remote, ever more detached from their own reality than at any time in the corporation´s near 100-year history. https://sv.wikipedia.org/wiki/BBC
Frankfurtskolan och kulturmarxismen. Enligt David Sedwick ligger alla som tillhör en eller flera av grupperna konservativa, kristna, vita, män, arbetarklassen, patrioter, abortkritiker och Brexit-supportrar illa till hos den närmast patologiskt politiskt korrekta institutionen BBC. En term som ofta nämns i samband med BBC och etablissemangsmedia över huvud taget är kulturmarxism, som mycket kortfattat kan definieras som en utveckling av marxismen syftande till att påverka kultur- och samhällslivet i marxistisk/socialistisk riktning.
Ursprunget till kulturmarxismen står att finna i den så kallade Frankfurtskolan, som var en neomarxistisk skolbildning med ursprung i Institutet för socialforskning i tyska Frankfurt am Main i början av 1930-talet. En av målsättningarna var att förena Karl Marx politiskt-ekonomiska idéer med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier. Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 flydde många av företrädarna, exempelvis Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse, till USA. Särskilt Marcuse fick ett avsevärt inflytande över 68-vänstern i USA och västvärlden i sin helhet. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett uttryck som tillskrivits den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, däribland det mediala flaggskeppet BBC, hade inletts. https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankfurtskolan
David Sedgwick definierar kulturmarxismens agenda på följande sätt (sidan 15): ”The gradual process of destroying all traditions, languages, religions, individuality, government, family, law and order in order to re-assemble society in the future as a communist utopia. This utopia will have no notion of gender, traditions, morality, god or even family or the state.”
Hatet mot Trump. Ett särskilt hatobjekt för BBC är USAs president Donald J. Trump. Etablissemangsmedia och den politiska korrektheten i stort kommer aldrig någonsin att förlåta Trump för att denne i presidentvalet 2016 besegrade den egna favoriten Hillary Clinton, vilken så sent som kvällen före valet av såväl politiska bedömare som spelbolag antogs gå mot en given seger. Istället vann Trump med 304-227 räknat i elektorsröster; att Clinton fick något fler väljarröster än Trump hade ingen betydelse såsom det amerikanska valsystemet är utformat. https://www.oddsonline.se/nyheter/valet-i-usa-clinton-storfavorit-infor-den-sista-debatten/
Sedgwick presenterar i sin bok en rik provkarta på BBCs Trump-fientliga verksamhet. Trump är till att börja med nära nog allt som det brittiska medieföretaget avskyr: man, kristen, heterosexuell, frispråkig anti-socialist och med en bakgrund som extremt framgångsrik företagare i miljardklassen. Sedgwick (sidan 112): ”The maverick businessman represents a real threat to the elites whose interests the BBC so faithfully and unreservedly represent. His opposition to open borders, mass migration and subsequent disenfranchisement of America´s blue collar workers puts him very much on the wrong side of BBC and its ´progressive´allies.”
Donald Trump är enligt BBCs värdegrund, som David Sedgwick uppfattar den, ”very, very bad”. Alla nyheter om och analyser av Trumps göranden och låtanden presenteras i BBCs programutbud i negativast möjliga dager. Jag skall av utrymmesskäl nöja mig med att återge ett exempel ur Sedgwicks bok.
Det gäller försöken att sammanbinda Trump med den vita rasistgruppen Ku Klux Klan (KKK) och särskilt David Duke, USAs troligen mest beryktade antisemit och förespråkare för vit överhöghet samt med ett förflutet som stormästare (grand wizard) för en falang av KKK. Duke har representerat det Republikanska partiet i delstatsparlamentet Louisiana men har även varit medlem i Demokratiska partiet. Populistiska partiet och Reformpartiet. Han uttalade 2019 sitt stöd för den vänsterextremistiska samt jude- och Israel-hatande demokratiska kongresskvinnan Ilhan Omar. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/14/vite-arkerasisten-david-duke-backar-upp-ilhan-omar/
Sedgwick beskriver hur BBC, oavsett vad Donald Trump sysslade med under sin framgångsrika valkampanj 2016, sökte koppla detta till David Duke: Trump vill sänka skatterna. Vad tycker David Duke om det? Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Vad är David Dukes åsikt om det? Trump gillar glass med mintchoklad. Gillar David Duke glass med mintchocklad? Så där höll det på.
BBC piskade upp hatstämning mot Vita husets pressekreterare Sarah Huckabee Sanders.
”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det kan noteras att Donald Trump enligt tillgänglig statistik som presenteras av Sedgwick (sidan 231) tagit avstånd från David Duke/KKK 55 gånger sedan 1991. Ändå har BBC med en dåres envishet gjort sitt bästa för att antyda, att de båda herrarna är av samma skrot och korn. Så till exempel hävdade det brittiska bolaget under valkampanjen 2016 att ”Trump vägrat ta avstånd från Duke” sedan den senare uttalat halvhjärtat stöd för Trump. Sedgwick visar emellertid att Trump i en intervju med journalisten och nyhetsankaret John Heilemann redan 2015 sade om Duke: ”I don´t need his endorsement. I certainly wouldn´t want his endorsment.”
Hatet och illviljan mot president Trump omfattar även hans nära medarbetare. David Sedgwick tar upp fallet med Sarah Huckabee Sanders, Vita husets pressekreterare 2017-19. Vid en presskonferens ställde en närvarande reporter den egendomliga frågan: ”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det väckte rabalder då Huckabee Sanders enligt BBCs framställning inte svarade på frågan. BBCs mailkorg fylldes snabbt med inlägg av typen ”Sarah Sanders är en fruktansvärt monster” och ”Hela administrationen är fullproppad med förespråkare för vit överhöghet!”
Sanningen var att journalisten och Trump-hataren April Ryan, troligen helt medvetet, slängde ur sig frågan – som inte hade någonting alls att göra med vad som diskuterats under pressträffen – då Sarah Huckabee Sanders hade avslutat pressträffen och var på väg från podiet. Detta rapporterades inte av BBC, som på detta sätt kunde skapa en egenhändigt ihopsnickrad skandal med Trump-anknytning. Sarah Huckabee Sanders ställning hos den vänsterliberala presskåren och hos BBC främjas knappast av att hon är dotter till den konservative före detta guvernören i Arkansas och presidentkandidaten Mike Huckabee. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sarah_Huckabee_Sanders
McGovern-syndromet och journaliskåren. BBC förefaller vara drabbat av samma åkomma som sedan lång tid tillbaka vidlådit etablerade svenska medier: det jag har kallat McGovern-syndromet. Det är uppkallat efter George McGovern (1922-2012), en vänsterliberal senator från delstaten South Dakota vilken nominerades som Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet 1972 men som förlorade till den sittande presidenten Richard M. Nixon med en av de största marginalerna i USAs historia – Nixon vann med elektorsrösterna 520-17.
McGovern-syndromet innebär att det aktuella mediet undantagslöst i sin rapportering och sina analyser med alla medel backar upp den demokratiske kandidaten. I Sverige har vi kunnat notera detta fenomen åtminstone sedan Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Svenska etablissemangsmedia, enkannerligen etermedia som SVT och TV4 (där USA-korrespondenten Rolf Porseryd är ett skräckexempel), har med den drucknes envishet favoriserat alla demokratiska presidentkandidater.
Detta gäller vare sig dessa varit vinnare såsom John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama eller förlorare såsom Hubert Humphfrey, Walter Mondale, Michael Dukakis, Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton. De republikanska kandidaterna och presidenterna av typ Ronald Reagan och George W. Bush har analogt härmed svartmålats och demoniserats och Donald Trumps ondska känner i SVT/TV4s perspektiv som vi alla vet inga gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/
Detta är på intet sätt någon tillfällighet. Statistik visar att den svenska journalistkåren står långt till vänster. Enligt en norsk undersökning från 2019 röstar 70,7 av de 150 journalister som svarat på enkätfrågorna om partisympatier på något av partierna Vänsterpartiet (32,0 procent), Socialdemokraterna (24,0 procent) och Miljöpartiet (14,7 procent). Inget av de övriga partierna kommer upp i tvåsiffriga procenttal – Centerpartiet får 9,3, Liberalerna 5,3, Moderaterna 4,0, Kristdemokraterna 3,3 och Sverigedemokraterna 2,7 procent. https://nyheteridag.se/undersokning-70-procent-av-svenska-journalister-har-vanstersympatier/
Nej, George McGovern valdes inte till president 1972. Till den svenska journalistkårens stora sorg.
Tidigare undersökningar som gjorts under ledning av professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har också visat att den svenska journalistkåren står påtagligt till vänster om de vanliga väljarna beträffande partisympatier. I Asps forskning tenderar dock Miljöpartiet att vara det parti som framför andra favoriseras av journalisterna. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf
BBC och Orwells dubbeltänk. Inte bara Donald Trump är i BBCs ögon ”very, very bad”. Detsamma gäller Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen (EU), populärt kallat Brexit. Företagets motstånd mot Brexit poppar enligt Sedgwick upp överallt i såväl TV- som radiokanaler. När det visade sig att den brittiska ekonomin på det hela taget tycks ha gynnats av EU-utträdet har termen ”trots Brexit…” varit ymnigt förekommande.
BBC har ett särskilt gott öga till det konservativa partiet Tories´ underhusmedlem Jacob Rees-Mogg, representerande valkretsen North East Somerset, vilken inte bara är aktiv Brexit-förespråkare utan även katolik, abortkritiker och motståndare till samkönade ”äktenskap”. Följaktligen har Rees-Mogg åtskilliga gånger varit utsatt för två av de metoder som David Sedgwick i sin bok tillskriver BBC: smutskastning och felaktiga påståenden, sådant som drabbar alla som inte oförbehållsamt bekänner sig till det brittiska mediaföretagets världssyn. Dessa förklaras omväxlande vara rasister, nazister eller extremister samt lidande av ”fobier” av skilda slag – islamofobi, homofobi och allt vad det kan vara.
Samtidigt berömmer sig ”Auntie” av att vara opartisk och rättvis. Hur går detta ihop? Enligt David Sedgwick i BBC: Brainwashing Britain? ägnar sig BBC åt ett dubbeltänk (doublethink) av samma slag som det Sanningsministeriet ägnar sig åt såsom det skildras av George Orwell (Eric Blair) i dennes klassiska framtidsdystopi 1984 (1949). Sedgwick sammanfattar (sidan 151):
I am an impartial, objective journalist who nevertheless: – Missrepresents the views which contradict the BBC worldview. – Smears entities that disagree with the BBC worldview. – Selects and edits material specifiacally to support the BBC worldswiew. – Amplifies whatever supports BBC narratives. – Suppresses whatever contradicts BBC narratives. – Applies different standards depending on whether individuals or organisations share the BBC worldview.
”Quiet and safe in Malmö”… Sedgwicks bok avrundas med fyra fallstudier av vilka en har stort intresse för oss svenskar då den gäller Malmö. Under rubriken ”Quiet and safe in Malmö” tar författaren upp situationen i vår tredje största stad Malmö utifrån en kommentar som gjordes av Donald Trump i februari 2017: ”We´ve got to keep our country safe. You look at what´s happening in Germany, you look at what´s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They´re having problems like they never thought possible.”
Uttalandet väckte bestörtning runtom i världen bland människor som inte är insatta i de problem vi svenskar upplever på daglig basis i vårt arma fosterland. Mord, dödsskjutningar, våldtäkter, kvinnomisshandel, bilbränder, bilar som kör in i folkmassor. Icke minst BBC uttryckte bestörtning: hur vågar den okunnige Trump ifrågasätta mångkulturens välsignelser? Bland de som citerades av BBC fanns förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, som på sitt sedvanligt arroganta och snorkiga sätt frågade sig vad Trump hade ”rökt”.
BBC trodde sig veta att det varit ”tyst och säkert” i Malmö och att det inte inträffat något större terrordåd. Det var dock inte det Trump hade åsyftat – han hade, helt korrekt, hänvisat till de avsevärda problem relaterade till massinvandring och mångkulturalism som är daglig verklighet för den svenska befolkningen. I syfte att understryka att Trump var en usel lögnare sände det brittiska mediebolaget ett reportageteam till Sveriges tredje största stad, Malmö. Teamet kom, vilket måste anses vara föga sensationellt, fram till att: ”Trump´s wrong, it´s quiet and safe in Malmö.”
Donald Trump hade rätt om tillståndet i Sverige.
Påståendet stämmer dåligt eller inte alls med föreliggande statistik publicerad av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), SVT och Sydsvenskan. Enligt denna är Malmö med sina runt 330 000 invånare den farligaste staden i den nordeuropeiska regionen. Malmö toppar listan för 2016 med ett mordindex på 3,4 per 100 000 invånare. Malmö jämförs i statistiken med Paris ((1,8), London (1,3), Köpenhamn (1,1) samt Berlin (1,0). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare
Det förefaller som om Donald Trump inte hade haft så fel ändå. Och, som så ofta tidigare, hade BBC påkommits med byxorna nere.
BBC har nyligen varslat om betydande nedskärningar. Av företagets totalt 6000 tjänster har det aviserats att 520 skall bort. Därtill kommer ytterligare hundratals nedskärningar regionalt och vad avser Skottland, Wales och Nordirland. Huruvida detta kommer att dämpa BBCs vänstervridning må dock vara osagt.
Slutligen vill jag inte undanhålla för mina läsare att jag i egenskap av gruppledare för SD Södertälje intervjuades av BBC World´s stringer Malcom Brabant, stationerad i Köpenhamn, som ett kort inslag i ett program om den syriska flyktinginvasionen i Södertälje 2014. Om flera av BBCs medarbetare vore lika proffsiga och sakliga som Malcolm skulle företaget ha betydligt färre problem. https://www.bbc.com/news/av/world-europe-25805342/syria-crisis-influx-of-refugees-into-swedish-town
Den oumbärliga TV-kanalen Axess-TV har nyligen visat ett program om den indisk-brittiske författaren Salman Rushdie. Det har inspirerat mig till följande artikel.
Sällan har väl en åtgärd varit så missriktad som när Irans andlige ledare ayatollah Ruhollah Khomeini den 14 februari 1989 uttalade en fatwa (i detta fall en dödsdom) över Salman Rushdie på grund av dennes bok The Satanic Verses (Satansverserna). Fram till fatwan hade försäljningen gått trögt, men därefter gick boken åt som smör i solsken över hela världen – vilket nog inte var riktigt vad Khomeini hade tänkt sig.
Ahmed Salman Rushdie föddes i en muslimsk familj Bombay i Indien den 19 juni 1947. Därefter var han bosatt i Pakistan innan han som ung man anlände till England med sin familj. Efter studier fick Rushdie anställning som copywriter vid reklamfirman Ogilvy & Mather. Debutromanen kom med Grimus 1975, men författarens genombrott skedde med Midnight´s Children (Midnattsbarnen) 1981, som alltjämt anses vara en av hans bästa böcker. Den renderade Rushdie det prestigefyllda Bookerpriset. Rushdie adlades av drottning Elizabeth II 2007 och bör alltså tituleras ”Sir”. https://en.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie
Den minst sagt kontroversiella Satansverserna utgavs 1988 och ledde till ett ramaskri i den muslimska delen av världen. Boken resulterade i mer eller mindre våldsamma manifestationer vilka sammanlagt beräknas ha skördat ett 60-tal människoliv. Det med islamiska ögon upprörande var att profeten Muhammed – som Rushdie benämner Mahound – framställs på ett respektlöst sätt.
Om jag fattat saken rätt består det kontroversiella i att Rushdie skriver om de verser Muhammed skall ha strukit ur Koranen därför att han insåg att de var inspirerade av Satan, som försökte lura honom, snarare än Allah. Det låter rätt beskedligt för en västerlänning, men så kallade rättrogna muslimer ser det uppenbarligen inte så. https://en.wikipedia.org/wiki/The_Satanic_Verses_controversy
Den absoluta merparten av västvärldens intellektuella och andra notabiliteter slöt upp bakom Salman Rushdie och hans rätt till yttrandefrihet. De som inte gjorde det stack ut desto mer. En av Rushdies mest uppmärksammade kritiker var den före detta presidenten Jimmy Carter, vars debattinlägg i New York Times den 5 mars 1989 i svensk översättning hade rubriken: ”Rushdies bok är en förolämpning”.https://www.cartercenter.org/news/documents/doc1381.html
Här ett utdrag ur Carters inlägg: ”We have tended to promote him and his book with little acknowledgement that it is a direct insult to the millions Moslems whose sacred beliefs have been violated…” Det bör framhållas, att det var just Carter som under sin föga lyckade tid som USAs president möjliggjorde Khomeinis maktövertagande genom att dra tillbaka det amerikanska stödet till den allierade shahen, Reza Pahlawi, av Iran.
Olof Palme-pristagaren John le Carré kritiserade Salman Rushdie.
Den uppburne – och kliniskt politiskt korrekte – brittiske författaren John le Carré (pseudonym för David Cornwell), mest bekant för sina spionromaner, kallade 1997 Salman Rushdie för ”ett uppblåst arsel”. Han menade att Rushdie var okunnig, obildad och mest av allt var ute efter att förhärliga sig själv.
1989 hade le Carré (New York Times) uttryckt sig så här: ”I don´t think it is given to any of us to be impertinent to great religions with impunity.” Man kan nog misstänka att le Carré tyckte att Rushdie stal för mycket av strålkastarljuset från honom själv. De båda författarna slöt fred 2012. Le Carré/Cornwell fick Olof Palmepriset för 2019. https://www.allehanda.se/artikel/rushdie-och-le-carre-sluter-fred
Roald Dahl, författare till såväl barnböcker som spänningslitteratur, förespråkar (New York Times maj 1989) ett slags självcensur i syfte att värna yttrandefriheten. Det låter märkligt och är det också: ”In a civilized world we all have a moral obligation to apply a modicum of censorship to our own work in order to reinforce this principle of free speech.” Dahl ångrade senare sin dispyt med Rushdie. https://www.nytimes.com/2007/07/04/arts/04iht-15donadio.6482640.html
Efter Khomeinis fatwa och uppmaning till världens muslimer att avliva Satansversernas författare tvingades Salman Rushdie att, som det heter, gå under jorden med polisbeskydd 24 timmar om dygnet. Notabelt är att regeringen Thatcher, som vänsterliberalen och ateisten Rushdie åtskilliga gånger kritiserat, aldrig tvekade att förse Rushdie med detta livsnödvändiga skydd. 2012 utkom Joseph Anton: A Memoir med Rushdies täcknamn under åren i det fördolda som författarnamn.
Salman Rushdie blev vidare gripen och fängslad under ett privat besök i Israel kort efter det att han adlats av drottning Elizabeth. Gripandet skedde som ett led i den israeliska regeringens strävan att lagföra sådana personer som uttryckt sig ringaktande om islam. Det talades till och med från regeringshåll om att Rushdie skulle utlämnas till Iran som en gest av good-will.
Lars Vilks framställde Muhammed som rondellhund.
Jag måste bekänna att jag varken läst Satansverserna eller något annat av Salman Rushdies verk, låt vara att jag nu faktiskt överväger att läsa den kontroversiella boken; om inte annat så i allmänbildande syfte. Det som främst intresserar mig är yttrandefriheten. Det måste få vara tillåtet att uttrycka sig fullständigt fritt och frimodigt om allting inklusive religionen, liksom det måste vara tillåtet att kritisera den som kritiserar.
Vad som inte skall eller får tillåtas är hot om våld och död eller rop på inskränkningar i de mänskliga fri- och rättigheterna därför att några troende känner sig förolämpade och kränkta över något som sagts eller skrivits om en viss religion. Salman Rushdie har gjort en storartad insats genom att fästa världens uppmärksamhet på dessa frågor och därmed slå ett kraftfullt slag för yttrandefriheten.
Rushdie och hans banbrytande bok blev föregångare till efterföljande viktiga insatser till yttrandefrihetens fromma. Ett antal år efter Satansverserna publicerade den danska tidningen Jyllandsposten ett antal teckningar föreställande profeten Muhammed och gav upphov till ett muhammedanskt ramaskri liknande det som Rushdie och Satansverserna vederfors. Strax därefter avbildade den svenske konstnären Lars Vilks Muhammed som rondellhund, vilket ledde till jämförbara reaktioner.
Salman Rushdie är sedan 2000 bosatt i USA. Han har bland annat varit professor vid Emory University och är invald i American Academy of Arts and Letters.
Fotnot: Det arabiska ordet fatwa innebär att en muslimsk rättslärd avger ett utlåtande i en viss fråga. Det kan gälla enkla som mer komplicerade spörsmål. En fatwa är inte en dom i egentlig mening utan är mer att se som ett råd. När det gäller fatwan mot Salman Rushdie och Satansverserna förklarade Irans president Mohammad Khatami 1998 att landets ledning inte längre förordade att Rushdie skulle dödas, men att fatwan likväl stod kvar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fatwa
Om de mest fanatiska Trump-hatarna fick bestämma skulle Nancy Pelosi bli president.
Det spekuleras nu bland de mer fanatiska Trump-hatarna om att ersätta den sittande presidenten med representanthusets talman Nancy Pelosi. Ett scenario där detta, i alla fall teoretiskt, skulle kunna vara möjligt luftades nyligen i TV-kanalen MSNBCs program AM Joy som leds av den uttalade Trump-kritikern Joy Reid.
Reid kommenterade, att även om president Donald J. Trump skulle komma att avsättas som resultat av ett riksrättsförfarande så skulle egentligen ingenting förändras. Om Trump försvann skulle normalt vicepresident Mike Pence ta hans plats och bli ny amerikansk statschef. En medlem av programmets diskussionspanel målade då upp ett scenario där Pelosi blir president.
Lösningen skulle, enligt paneldeltagaren Jill Wine-Banks, bestå i att först ställa Mike Pence inför riksrätt och avlägsna honom från posten som vicepresident. Därefter framställs kravet att Donald Trump, inför sin egen förestående riksrätt, inte tillåts utnämnda en efterträdare till Pence. Varför Pence skulle bli föremål för riksrätt framgick dock inte.
Jill Wine-Banks framställde detta onekligen fantasifulla scenario på följande sätt: ”You could impeach Pence first. The problem is that Donald Trump then has to name his replacement. But I think that maybe a deal could be struck where he was told, if you don´t make a replacement, then Nancy Pelosi would become president.”
Jill Wine-Banks, född 1943, är inte vem som helst. Hon är en välmeriterad jurist som blev allmänt känd då hon var en av åklagarna under Watergate-förhören 1974. Senare utnämndes hon som den första kvinnliga General Council of the Army under Jimmy Carters presidenttid. Hon blev senare Executive Director för American Bar Association, den amerikanska motsvarigheten till vårt advokatsamfund. https://en.wikipedia.org/wiki/Jill_Wine-Banks
President Donald Trump och vicepresident Mika Pence.
Nancy Pelosi, född 1940, står i egenskap av representanthusets talman närmast i turordningen att bli president efter presidenten och vicepresidenten. Hon tillhör Demokraternas vänsterflygel och har aborträtten som sin hjärtefråga. Pelosi har varit kongressledamot sedan 1987 och var representanthusets talman 2007-11, det högsta politiska ämbete en amerikansk kvinna innehaft. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nancy_Pelosi
Hon avgick som talman när Republikanerna övertog majoriteten i ”huset” men återkom på samma post efter kongressvalet 2018, då Demokraterna återtog majoriteten. Republikanerna har däremot majoritet i senaten, vilket är en försvårande omständighet för de demokrater som vill avsätta Trump genom ett riksrättsförfarande.
Spekulationerna och kattrakandet om att ersätta Trump med Pelosi som USAs president måste beskrivas som föga verklighetsförankrade och kan väl närmast beskrivas som de alltmer vänsterflummande Demokraternas ”våta dröm”. Att saken ändå förs på tal och därtill av välmeriterade jurister är dock minst sagt anmärkningsvärt.
Fotnot: Riksrätt har i USA genomförts mot två presidenter: Andrew Johnson (1868) och Bill Clinton (1998). Båda representerade Demokraterna. Båda friades då det inte fanns 2/3 majoritet i senaten för fällande dom. Även republikanen Richard Nixon (1974) skulle ställas inför riksrätt men avgick innan riksrättsförfarandet påbörjades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksr%C3%A4tt
John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.
Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html
Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/
John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.
Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.
Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”
John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton
Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms
Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.
2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.
Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute
John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.
Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism
Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.
Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.
När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.
John Bolton sammanträffade med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.
I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi
Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.
Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.
Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283
Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.
Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk
Xi Jinpings nyårsbudskap: ”Det är oundvikligt att införliva Taiwan.”
Folkrepubliken Kinas president Xi Jinping deklarerade i ett budskap i början på det nya året att det var ”oundvikligt att införliva Taiwan” med det kinesiska fastlandet. Det är sedan länge rutin för kinesiska ledare att på detta sätt skramla med vapnen mot den lilla östaten i Taiwansundet, med allt fog kallad det fria Kina. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/xi-jinping-oundvikligt-att-inforliva-taiwan
Enligt Xi vill det röda Kina i första hand se en fredlig återförening men hotade också: ”Vi ger inga löften om att ge upp användandet av militär kraft.” Kommunistkineserna tänker sig en återförening enligt principen ”ett land, två system”, vilken råder i Macao och Hongkong.
Detta avvisas emfatiskt av regeringen på Taiwan, eller Republiken Kina som det officiella namnet lyder. President Tsai Ing-wen, som är Taiwans första kvinnliga statschef, svarade Xi Jinping på följande sätt: ”Vi uppmanar Kina att ta klivet ut på vägen mot demokrati. Bara då kan de verkligen komma att förstå det taiwanesiska folkets framhärdande och ideal.”https://sv.wikipedia.org/wiki/Tsai_Ing-wen
Även om viss islossning skett mellan det röda Kinas diktatur och den antikommunistiska demokratin Taiwan under senare år gäller fortfarande delvis det Kalla krigets frontlinjer länderna emellan. Detta bekräftas med all tydlighet av Xi Jinpings hot om att sätta in militärt våld mot taiwaneserna om dessa inte frivilligt går med på att inkorporeras med det kinesiska fastlandet.
Taiwans president Tsai Ing-wen uppmanar det röda Kina att slå in på den demokratiska vägen.
Relationen mellan Kina och Taiwan är komplicerad. Samtidigt som Republiken Kina på Taiwan sedan länge fungerar som en självständig statsbildning har man aldrig formellt förklarat sig självständigt från det väldiga Kommunistkina. Hit flydde Nationalistkinas ledare, generalissimo Chiang Kai-shek, med en miljon anhängare efter nederlaget mot Mao Tse-tungs kommunister 1949 och omlokaliserade till Taiwan Republiken Kina som det ”riktiga” Kina.
Chiangs version av Kina representerade hela Kina i FN fram till den 25 oktober 1971, då världsorganisationen erkände kommunistregimen i Peking som Kinas representant. Taiwan har sedan 1991 sökt medlemskap i FN men hittills utan att lyckas. USA väntade med att erkänna Peking till 1979, då Jimmy Carter var president. https://sv.wikipedia.org/wiki/Taiwans_politiska_status
Det kan förefalla självklart att det röda Kina, med en befolkning på 1,386 miljarder människor (2017) och en potent militärmakt, enkelt skulle besegra Taiwan, som har 23,58 miljoner invånare (2018), vid en militär konfrontation. Historien visar emellertid att så knappast är fallet. Kinmenöarna är härvidlag ett illustrativt exempel.
Ögruppen Kinmen (även kallad Quemoy alternativt Jinmen) är jämte Penghu och Matsu belägen mitt i Taiwansundet mellan fastlandet och Taiwan och har en befolkning om cirka 125 000. Jag besökte det kraftigt militariserade Kinmen under ett besök på Taiwan som svensk delegat vid dåvarande World Anti Communist Leagues (WACL) årliga kongress i januari 1990.
Vid två tillfällen har det kommunistiska Kina gjort allvarliga försök att erövra Kinmen från nationalistkineserna. Det första försöket gjorde endast några veckor efter utropandet av Folkrepubliken Kina på Himmelska fridens torg i Peking den 1 oktober 1949. Invasionsförsöket tillgick så att ett stort antal fiskebåtar fyllda med soldater ur den kommunistiska så kallade folkarmén den 25 oktober anlände till Kinmen. De hade av allt att döma inte räknat med någon allvarligare form av motstånd, men däri bedrog de sig.
Far och son Chiang Kai-shek (sittande) och Chiang Ching-kuo var Taiwans två första presidenter.
Redan den 27 oktober hade nationalisternas stridskrafter i grunden besegrat de kommunistiska invasionsstyrkorna, då Republiken Kinas 118e division med understöd av flyg och pansar gick till motattack vid Lintsu. Härefter återstod endast upprensningsaktioner. Fler än 6000 av totalt omkring 20 000 Mao-trogna soldater överlämnade sig i fiendens händer. Generalissimo Chiang Kai-shek anlände själv till Kinmen för att inspektera platsen för det blodiga slaget.
Mao Tse-tungs kommunister hade dock långt ifrån givit upp hoppet om att erövra Kinmen, som ju kan betraktas som en språngbräda till det egentliga Taiwan. I mitten på 1950-talet började således kommunistiskt artilleri beskjuta Kinmenöarna, och kulmen nåddes 1958-59, då omkring 500 000 granater under 55 dagar regnade ned över öarna från andra sidan Taiwansundet. Därefter förekom regelbunden beskjutning till 1978, då USA upptog diplomatiska förbindelser med Peking.
Sedan det röda Kinas militära aggression upphört vidtog ett propagandakrig. Länge hade båda sidor högtalare, vilka överöste motsidan med dånande propagandabudskap, påkopplade. Sedan detta upphört började Taiwan-sidan från Kinmen skicka ballonger med informationsmaterial över till fastlandet. Även metoder som plastbägare med propaganda på vattnet, ljudvågor och radiosändningar användes. Målsättningen med all denna propaganda var att berätta för fastlandskineserna om det mått av välfärd och demokrati som nåtts på Taiwan.
1992 lät president Chiang Ching-kuo, en son till Chiang Kai-shek, häva undantagstillståndet på Kinmen, fem år efter att det upphört på det egentliga Taiwan. Kinmen fungerar i dag som en knutpunkt för handeln mellan de båda kinesiska staterna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kinmen
För diktaturens kreatur i det kommunistiskt styrda Kina är det under tiden business as usual. Det vill säga regimen i Peking spärrar in och torterar religiöst och politiskt oliktänkande, bygger upp sin krigsmakt och låter obekväma individer försvinna utan ett spår.https://tommyhansson.wordpress.com/2018/10/09/roda-kina-diktaturens-kreatur/
Kartbilden visar Kinmens läge i förhållande till Kinas fastland.
Möjligen är president Xi Jinpings hotfulla ton mot Taiwan betingad av att han tror att USA, efter president Donald Trumps deklarerade föresats att överge USAs kurdiska allierade i Syrien, inte kommer att reagera nämnvärt för den händelse röda Kina skulle invadera Taiwan. Detta torde i så fall vara en missbedömning – USA kommer med all sannolikhet inte anse sig kunna sitta med armarna i kors om kineserna skulle ge sig på Taiwan.
Alldeles bortsett från detta kommer den kinesiska krigsmakten inte att kunna köra över det militärt mycket väl rustade Taiwan efter gottfinnande, vilket ovannämnda historiska exempel visar. Taiwan är ingen munsbit för kommunisterna i Peking.
Attackerna den 11 september 2001 gav upphov till Kriget mot terrorn.
Det var efter attackerna mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i USA den 11 september 2001 som USAs president George W. Bush proklamerade vad som kallats Kriget mot terrorn. Kampen mot den så kallade islamistiska terrorismen kan dock noga taget sägas ha inletts redan med islams grundare Muhammeds födelse år 570.
Muhammed bin Abdullah sägs ha blivit född i Mekka i det nuvarande Saudiarabien år 570. Han var först verksam som kameldrivare och handelsman men utvecklades till att bli en religiös, militär och politisk ledargestalt som enade stammarna på den Arabiska halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muhammed
När Muhammed var runt 40 år gammal fick han enligt traditionen av ärkeängeln Gabriel sina första av de andliga uppenbarelser som av hävd ligger till grund för Koranen. Inom islam anses Muhammed vara den siste profeten efter Jesus, som islam betraktar som en viktig profetgestalt. Muhammed avled i Medina år 632 efter att, med avstamp i slaget vid Badr den 17 mars 624 då Muhammeds monoteistiska styrkor besegrade Mekkas polyteistiska trupper, ha inlett fler än blodiga 27 fälttåg och räder mot bland andra judar och kristna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Badr
Karl Martell stoppade saracenerna. Emedan Muhammed trots sammanlagt elva hustrur inte hade förmått producera någon manlig avkomma tog andra personer i hans omgivning över hans ledarskap. Under ledning av dessa lyckades muslimska arméer på mindre än 100 år erövra Syrien, Irak, Jerusalem, Persien, Sudan och Nordafrika. Inbrytningar gjordes även i Asien, delar av Indien, Afghanistan, Kina, Indonesien och Filippinerna.
Under 711-13 invaderar muslimska trupper av moriskt ursprung Spanien från Nordafrika och lägger därmed grunden till det muslimska riket Al-Andalus som ägde bestånd ända till 1492, det år då Christofer Columbus anlände till Amerika. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Andalus
Muslimerna, eller saracenerna som de ofta benämndes, var emellertid inte nöjda med sina besittningar på den Iberiska halvön utan planerade även expandera in i västra Europa. Genom att gå segrande ur slaget vid Poitiers i den centrala delen av Frankrike kunde dock merovingerhövdingen Karl Martell (Charles Martel), ”Hammaren”, sätta stopp för den tilltänkta expansionen. Martell titulerades rikshovmästare (major domus) i dåtidens Frankiska rike och var farfar till Karl den store. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/16/je-suis-charlie-martel-nagot-om-muslimernas-betvingare/
Det historiskt mest uppmärksammade avsnittet i kampen mot islam och islamism handlar om korstågen. Totalt anordnades nio av kyrkan auktoriserade större och en hel radda mindre korståg – det första inleddes 1096 och det sista 1271.
Förföljelsen mot de kristna i Det heliga landet gav upphov till korstågen.
De nio korstågen. Om upprinnelsen till korstågen skriver Joseph Francois Michaud (1767-1839), ledamot av den franska akademien, följande i sin klassiska bok Korstågen med 100 helsidesillustrationer av Gustave Doré (sidan 24): ”Andra olyckor drabbade emellertid kristendomens bekännare i Palestina. De förbjöds att fira gudstjänst, de flesta kyrkorna byggdes om till stall, och Den heliga gravens kyrka blev fullständigt raserad. Många kristna jagades ut ur Jerusalem och utbredde sig i alla länder i Orienten.”https://sv.wikipedia.org/wiki/Korst%C3%A5g
Saracenernas angrepp på kristna i Det heliga landet och kristna pilgrimer på väg dit ledde till att en kraftfull opinion uppkom inom kristenheten: någonting måste göras åt detta. Det utmynnade i att påven Urban II vid kyrkomötet i franska Clermont den 27 november 1095 proklamerade ett kombinerat pilgrims- och fälttåg.
Korstågen, som huvudsakligen gick till Levanten och Egypten, var avsedda att bekämpa vad som uppfattades som kyrkans fiender och med det specifika målet att befria Jerusalem och Det heliga landet från islamsk överhöghet. De var en kombination av pilgrimsfärder och av Gud genom påven sanktionerade heliga krig. Deltagande i korstågen ansågs vara en form av botgöring och den som stupade räknades som martyr.
Saladin och Rikard Lejonhjärta. År 638 hade det islamiska kalifatet utökat sin makt till att omfatta Jerusalem. Staden erövrades 1099 av korsriddarna, vilka anställde blodiga massakrer på stora delar av den judiska och muslimska befolkningen. Invånarantalet sjönk nu från 70 000 till 30 000.
Ett resultat av de kristnas erövring av Jerusalem blev inrättandet av konungariket Jerusalem med Gottfrid av Bouillon, som själv föredrog titeln Den heliga gravens beskyddare, som förste konung. Riket sträckte sig från Beirut i norr till Gaza i söder. Knappt 100 år senare, 1187, återtogs Jerusalem av Saladin (Salah ad-Din Yusuf ibn Ayyub), som var av kurdisk härkomst och sultan av Egypten. Han gav upphov till dynastin ayyubiderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Saladin
Saladins främste motståndare var konung Rikard I Lejonhjärta av ätten Plantagenet från Normandie, som spelar en betydande roll i sir Walter Scotts berömda roman om korsriddaren Ivanhoe (1820) och i filmen Ivanhoe från 1982, där konungen i en minnesvärd rolltolkning spelas av Julian Glover. https://www.so-rummet.se/kategorier/rikard-lejonhjarta
RIkard Lejonhjärta spelad av Julian Glover i filmen Ivanhoe från 1982.
Det nionde och sista korståget startade 1271 och leddes av konung Edward I av England. Korsfararhären försvarade konungariket Jerusalems huvudstad Acre (Akko), beläget i vad som är dagens norra Israel. Akko, som anses ha minst 5000 år gamla anor, har historiskt kallats ”nyckeln till Palestina” på grund av sitt strategiska läge på en udde som sticker ut I Medelhavet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Akko
Acre hade 1104 erövrats av korsfararhären men hade 1187 återtagits av Saladin. 1191 återerövrades staden och fästningen av en korsfararhär under ledning av Rikard Lejonhjärta men återtogs 1290 av en muslimsk armé anförd av sultanen av Egypten, som brände ner den till grunden. De korsriddare i Johanniterorden som fanns på platsen tvingades fly till Cypern. Därmed var såväl konungariket Jerusalems som korstågens saga all.
Även svenska arméer har under 1100- och 1200-talen bedrivit något som med litet god vilja kan kallas korståg i österled med målsättningen att med vapenmakt tvinga de hedniska stammarna i Finland och Baltikum att omvända sig till kristendomen. https://sv.wikipedia.org/wiki/De_svenska_korst%C3%A5gen
Ingen ”fredens religion”. Islam kallas ibland av dess anhängare och aningslösa västerlänningar för ”fredens religion”, vilket är så långt från sanningen man rimligen kan komma eftersom så gott som alla islams landvinningar gjorts med svärdet i hand.
Inte mycket återstår av den forna korsriddarborgen i Akko (Acre) i norra Israel. Foto: Tommy Hansson
Paul Moorcraft skriver på följande sätt om Muhammed på sidan 26 i sin insiktsfulla bok Kampen mot islamistisk terorism (SMB förlag 2018, originalet 2015, 206 sidor):
Muhammed var inte någon fredsmäklare. Han inspirerade den mest dramatiska militära expansionen i världshistorien. De mongoliska horderna var inledningsvis kanske mer blodtörstiga och framgångsrika, men den islamiska erövringen av Arabien och imperiets häpnadsväckande expansion från Pyrenéerna till Kina måste ha utgjort ett obestridligt bevis för Guds välsignelser åt de muslimska krigarna och erövrarna.
Moorcraft påpekar att mongolernas välde sedan länge befinner sig på historiens soptipp, medan islam i de flesta av de erövrade områdena fortfarande utgör den styrande religionen och kulturen, och det språk som dominerar är arabiska. Det måste också understrykas att ingenstans där islam är den ledande religionen har något demokratiskt och frihetligt samhällsystem kunnat upprättas. Andra religioner och deras bekännare, i första hand kristna och judar, förföljs ofta obarmhärtigt.
Svidande muslimska nederlag¨. Från slutet av korstågen i form av Acres fall 1290 fram till våra dagar har det muslimska erövringståget fortsatt på olika sätt. 1308 upprättades det Ottomanska (Osmanska) riket av sultanen Othman (Osman) I. 1389 besegrade ottomanska styrkor i slaget på Trastfältet i Kosovo serber och ungrare vilket resulterade i att delar av Balkan och östra Europa ockuperades.
1453 erövras det kristna östromerska rikets huvudstad Konstantinopel av ottomanerna och får namnet Istanbul. Därmed faller det bysantinska riket (Bysans) till islam. 1463 erövras Bosnien. De islamiska stridskrafterna tvingas dock också inregistrera svidande nederlag. 1571 besegrar en kombinerad påvlig, spansk, maltesisk och veneziansk flottstyrka i grunden en mycket större men tekniskt underlägsen ottomansk flotta vid den grekiska staden Lepanto (Naupaktos). 10 000 kristna galärslavas befrias. Osmanerna flotta återuppbyggss dock snart och kan fortsätta sina slavräder under hela 1600-talet. Gatan Via Lepanto i Rom minner om slaget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Lepanto
Det mest förödande nederlaget råkade emellertid de osmanska styrkorna ut för i slaget vid Wien i september 1683. En jättehär på 200 000 man med soldater från Turkiet och dess vasallstater Bosnien, Ungern, Serbien, Albanien, Grekland och Krim belägrade den österrikiska huvudstaden Wien mellan maj och september nämnda år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Wien
Wien kunde räddas sedan Polens konung Johan III Sobieski i september kommit till undsättning med en här om 70 000 man. Det som fällde avgörandet var att polackerna genomförde den största kavallerichocken i Europas historia involverande 20 000 ryttare med en spjutspets bestående av 3000 lansiärer. Det medförde att den ottomanska hären skingrades och flydde i vild panik. Vid den efterföljande freden i Karlowitz tvingades Ottomanska riket överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.
Den judiska staten Israel utropades den 14 maj 1948.
Konflikten Israel -”Palestina”. Det sönderfallande Ottomanska imperiet, som länge hade kallats ”Europas sjuke man”, upplöstes slutligen 1922 som en följd av nederlaget i Första världskriget. Dessförinnan hade i den så kallade Balfour-deklarationen – uppkallad efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour – 1917 föranstaltats om att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i det brittiska mandatet Palestina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)
Staten Israel utropas av det israeliska Arbetarpartiets ledare David Ben Gurion som självständig stat i enlighet med FNs delningsplan den 14 maj 1948. Dagen efter gick ett antal arabstater, vilka avvisat delningsplanen, till ett förenat angrepp mot den judiska staten. Kriget 1948-49, som skulle följas av ytterligare krig och kriser med arabiska och israeliska intressen på spel, slutade emellertid med ett svidande nederlag för araberna/muslimerna.
I slutfasen av kriget lade Transjordanien (senare Jordanien) egenmäktigt beslag på de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien på Jordanflodens västra sida (”Västbanken”), områden vilka annekterades av Israel efter Sexdagarskriget 1967 som slöt med en förkrossande seger för Israel. Palestinaaraberna har därefter i propagandan felaktigt hävdat att de egentligen har rätt att förfoga över Västbanken.
Konflikten mellan Israel och ”Palestina”, som aldrig varit någon självständig statsbildning, fortsätter att spela en viktig roll i den muslimska/arabiska propagandan. Den används mest som en ursäkt för väst- och demokratifientliga muslimska diktaturer – främst Iran – att fortsätta gräva ner sig i skyttegravarna. Dock bör framhållas att Israel bedrivit en förhållandevis framgångsrik diplomati visavi arabvärlden och i dag har fungerande relationer med icke minst en strategisk nyckelmakt som Saudiarabien. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5269451,00.html
Khomeinis revolution i Iran. Startskottet för aggressiv och terrorbenägen islamism kom med den på ayatollah Ruhollah Khomeini inriktade revolutionen i Iran 1979. USAs president Jimmy Carter hade av opportunistiska skäl övergivit USAs mångårige allierade, shah Reza Pahlavi, vilket lämnade fältet fritt för Khomeini och hans shiamuslimska anhang av fanatiska mullor.
Islamiska staten /Kalifatet har genomfört ett stort antal spektakulära massmord.
1989 tvingades Sovjetunionen med svansen mellan benen dra sig tillbaka från Afghanistan efter att under en tioårsperiod ha misslyckats med att ta kontroll över landet. Gerillakrigarna i det så kallade mujaheddin, som under konflikten aktivt understötts av de amerikanska Reagan-administrationerna, utgjorde en bas för den kommande islamistiska terrorismen riktad mot väst.
Under perioden fram till den 11 september 2001 skedde under 1980- och 1990-talen en rad mer eller mindre uppmärksammade terrorattacker såsom angreppet mot USAs ambassad i Beirut 1983, då 63 personer omkommer. Senare samma år dör 299 personer när amerikanska och franska militärförläggningar bombas i samma stad. Vidare spelar jihadister från i stort sett världens alla hörn en synnerligen aktiv roll under krigen i det forna Jugoslavien 1991-95. 1999 inleder islamister terrorverksamhet i Tjetjenien.
Krig mot al-Qaida, Afghanistan och Irak. Al-Qaida blev synonymt med islamistisk terrorism då två kapade flygplan rammade World Trade Centers tvillingtorn i New York den 11 september 2001. Närmare 3000 människor dog. Ytterligare ett plan angriper en flygel i försvarshögkvarteret Pentagon varvid 125 människor i byggnaden och de 64 passagerarna dör. Ett fjärde plan kraschar på öppen mark i Pennsylvania, av allt att döma sedan passagerarna lyckats övermanna terroristerna. https://varldenshistoria.se/kriminalitet/terrorism/9-11-terrorattackerna-den-11-e-september-2001
De groteska terrordåden den 11 september 2001 blir startskottet för en kedja av händelser. President George W. Bush förklarar samma år krig mot Afghanistan och amerikanska trupper gör lika frenetiska som fruktlösa försök att spåra upp al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Usama spåras slutligen upp och skjuts till döds av en enhet amerikanska elitsoldater (Navy Seals) i Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011. Den soldat som avfyrade de dödande skotten heter Rob O´Neill. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLJXBj/rob-oneill-38-dodade-bin-ladin
Två år senare angrips Irak, men nu har de amerikanska styrkorna bättre lycka – åtminstone när det gäller att spåra upp Iraks galne diktator Saddam Hussein. Denne ställs inför rätta, döms till döden och avrättas genom hängning den 30 december 2006. Kriget som helhet blir dock klart fiaskobetonat – några massförstörelsevapen hittas inte – och ger snarare en skjuts framåt åt terrororganisationen Islamiska staten (IS), även kallad Kalifatet, ISIS, ISIL och Daesh.
Islamiska staten har jagats bort. IS har sedan det bildades av tidigare al-Qaida-medlemmar 2004 genomfört otaliga ytterst grymma och bestialiska terrordåd; bland annat har västerländska biståndsarbetare halshuggits och tillfångatagna fiender bränts levande.
IS målsättning är att utifrån en fundamentalistisk tolkning av en wahhabistisk doktrin av den sunniislamiska inriktningen upprätta ett världsomspännande kalifat. Rörelsens samlande gestalt har varit shejk Abu Bakr al-Baghdadi, vilken sannolikt dödades vid ett ryskt flyganfall mot utkanterna av IS-fästet Raqqa i Syrien i maj 2017. IS har understötts frikostigt av Saudiarabien och andra rika sunnimuslimska arabstater. https://www.expressen.se/nyheter/is-ledaren-abu-bakr-al-baghdadi-ar-dod/
Den uzbekiske islamisten Rakhmat Akilov körde ihjäl fem oskyldiga människor i centrala Stockholm 2017.
Paul Moorcraft framställer i sin bok Kampen mot islamistisk terrorism Islamiska staten som ett potent hot mot västvärlden, och när boken först publicerades 2015 såg det onekligen ut på det viset. Därefter har dock rörelsen jagats bort från tidigare starka fästen i Syrien och Irak. Kampen för Kalifatet fortsätter dock i exempelvis Libyen, Afghanistan, Filippinerna och västvärlden genom spektakulära terrordåd.
När uzbekiern Rakhmat Akilov dödade fem oskyldiga personer och skadade många fler genom sin lastbilsattack på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 hävdade han att han agerat på order av IS, som dock officiellt inte påtagit sig ansvaret för dådet. Akilov dömdes till livstids fängelse och utvisning. Han avtjänar sitt straff på Kumlaanstalten. https://www.expressen.se/nyheter/rakhmat-akilov-om-ordern-fran-is/
IS må ha tappat mark, men det islamistiska och jihadistiska hotet mot demokratin och friheten består och är enligt SÄPO alltjämt det främsta hotet mot vår säkerhet, samtidigt som samhället på olika sätt fortlöpande islamiseras.
Den republikanske presidentkandidaten Donald J. Trump framtonar i media i dag som jordklotets skurk # 1.
Nej, Trump har inte hotat släppa en atombomb på Ryssland eller något annat land om han blir president. Han har inte ens hotat starta krig mot världens muslimer, införa dödsstraff för illegala immigranter eller att med våld avsätta Kim Jong-un i Nordkorea eller någon annan ledare.
Det som upprör media och politiker här hemma och i USA är i stället några mindre väl valda ord om sin inställning till kvinnor i en tidigare icke publicerad konversation med TV- och radiopersonligheten Billy Bush, för övrigt en kusin till förre presidenten George W. Bush, i anslutning till programmet Access Hollywood. Videoinspelningen nådde lägligt nog den vänsterinriktade dagstidningen Washington Post precis en månad före presidentvalet den 8 november. http://www.nytimes.com/2016/10/08/us/politics/billy-bush-donald-trump-video.html?_r=0
Enligt TV4s Marcus Oscarsson är Trumps uttalanden den största politiska skandalen som någonsin knutits till ett presidentval i USAs historia. Således större än avslöjandena om Bill Clintons kopiösa ofredanden av kvinnor inför valet 1992, som Clinton vann komfortabelt över George H. W. Bush. Större än Watergate-inbrottet, som var känt inför valet 1972 men som inte hindrade Richard Nixon från att vinna en jordskredsseger mot George McGovern. Detta om vi får tro den normalt sansade Oscarsson.
Vad Trump sade privat för elva år sedan framgår av länkarna här nedan. Kortfattat uttryckte han sig respektlöst, vulgärt och nedsättande om kvinnor och hur lätt det var att få till det med dessa om man var kändis. Ett illustert pärlband av moraliskt indignerade republikaner, varav de flesta redan tidigare betraktat Trump som något katten släpat in, har nu krävt Trumps avgång som presidentkandidat och att han ersätts av sin parhäst Mike Pence. http://www.expressen.se/nyheter/har-ar-partitopparna-som-kritiserar-trump/
Marco Rubio – kanske inte rätt person att kritisera Trump.
Trump må ha uttryckt sig stötande och vulgärt om det kvinnliga könet, något han förvisso förtjänar kritik för. Få torde dock kunna förneka att han har rätt i åtminstone en sak: att det är lättare för manliga kändisar att få kvinnor i säng än vanligt folk om de så önskar.
Mest patetisk är troligen senator Marco Rubio, som citerats: ”Donald´s remarks were vulgar, egregious and impossible to justify. No one should ever talk about any woman in those terms, even in private.” Det kan man väl i och för sig instämma i. Dock kanske Rubio inte är alldeles rätt person att anklaga Trump i det här avseendet, om nu inte otrohet plötsligt har blivit ett acceptabelt beteende i amerikansk politik: http://www.thepoliticalinsider.com/bombshell-allegation-surface-against-marco-rubio-this-could-change-everything/
Donald Trump har av naturliga skäl gjort en så kallad pudel, där han ber om ursäkt för sina yttranden till Billy Bush 2005 och hävdar att han blivit en bättre människa sedan dess. Han passar också på att ge några tjuvnyp åt paret Clinton. The Donald inleder sin ursäkt på följande sätt:
Jag har samma åsikt som alla andra vilka påpekat att Donald Trumps anmärkningar om kvinnor är oacceptabla, särskilt när de kommer från en man i mogen ålder – Trump var 59 år när han gjorde sina i sämsta mening grabbiga uttalanden – som i sanning borde veta bättre. Han ger jämväl uttryck för en sexualmoral som är ganska vitt spridd men icke desto mindre upprörande för någon som, i likhet med mig själv, menar att sexuella handlingar hör hemma inom äktenskapet eller i ett fast förhållande.
Trump har dock bett om ursäkt och försäkrar att han mognat, och jag föredrar – vilket kanske är hopplöst naivt av mig – att tro honom. Elva år är dock en ganska lång tid och mycket hinner hända med en person inom den tidrymden. En som försvarar den republikanske kandidaten är Corey Lewandowski, Trumps kampanjledare från januari 2015 till juni 2016. Jag menar att han träffar huvudet på spiken när han säger: ”Clearly this is not how women should be talked about, but we´re not choosing a Sunday school teacher here.”
Corey Lewandowski och Donald Trump.
Ty i så fall, anser Lewandowski, vore Jimmy Carter den perfekta kandidaten. Carter må ha varit idealisk ur ett söndagsskoleperspektiv, men han var också en av USAs svagaste presidenter någonsin. Donald Trump skulle nog inte göra sig särskilt väl som söndagsskolelärare, men däremot är han en ledargestalt av rang som förhoppningsvis skulle kunna rensa upp i träsket efter åtta år av Obama-styre. http://nordic.businessinsider.com/corey-lewandowski-trump-women-comments-billy-bush-2016-10?r=US&IR=T
Det är illustrativt för den vänsterinriktade pressens dominans, att Donald Trumps elva år gamla förlöpningar väcker enormt uppseende i mainsteam-media, under det att mycket värre avslöjanden om Bill Clintons kvinnoaffärer inte framkallade särskilt många axelryckningar inför presidentvalet 1992. Skillnaden är att familjen Clinton alltid varit omhuldad inom etablissemanget och närmast haft rockstjärnestatus, medan Donald Trump i egenskap av framgångsrik kapitalist setts ned på med förakt.
Bill Clinton kan lämpligast beskrivas som en sexmissbrukare bredvid vilken Donald Trump ter sig som en fumlande nybörjare. Hans mest välkända sexaffär är den med Vita huset-praktikanten Monica Lewinsky; paret ägnade sig ibland åt sexuella aktiviteter samtidigt som Clinton arbetade i Ovala kontoret och hade telefonsamtal med internationella statsmän. Cigarrsex ingick i övningarna. Han ljög bevisligen om detta inför amerikanska folket och ställdes inför riksrätt 1998.
Lewinsky var mycket långt ifrån Bill Clintons enda erövring/offer. Andra kvinnor som gör gällande att expresidenten ofredat dem sexuellt är Paula Corbin Jones, Gennifer Flowers och Kathleen Willey. Han valde att betala Corbin Jones och dennas advokater 850 000 US dollar innan aktuell stämning lades ner. Clinton nekade till anklagelser om att ha antastat Willey – hon hävdade att Clinton varit otillbörligt närgången mot henne och bland annat klämt henne på brösten i Ovala kontoret (hon var volontär i Vita huset) – med motiveringen, att hon hade för små bröst för att han skulle ha varit intresserad. Här följer en lista över några av Bill Clintons kvinnoaffärer: http://albertpeia.com/oxfordassault.htm
Våldtäktsmannen och offret – Bill Clinton och Juanita Broaddrick åtskilliga år senare.
För etablissemangsmedia har paret Clintons understundom rent kriminella göranden och låtanden i stort sett varit en no go-zon, medan det är fritt fram när det gäller den av samma media så avskydde Donald Trump. Det tycks aldrig gå att på allvar komma åt de djupt korrupta Clintons som därtill skyddas av FBI-chefen James Comey, vilken enligt vissa kritiker ”strött immunitetsavtal omkring som godis” i syfte att säkerställa, att ingen medlem av skumraskfamiljen Clinton hamnar i fängelse. http://www.newstarget.com/2016-09-29-james-comey-fbi-head-handing-out-immunity-protection-like-candy-to-ensure-no-clinton-crooks-go-to-prison.html
Den närmaste framtiden får utvisa vad som händer i presidentvalrörelsen inklusive hur den senaste Trump-skandalen påverkar väljaropinionen. Den andra debatten mellan huvudkandidaterna hålls i morgon söndag den 9 oktober.
Vänsterdemokraten George McGovern blev mosad av Nixon i USA-valet 1972.
Det är ett omvittnat faktum, att svenska media rutinmässigt i samband med val i USA favoriserar det Demokratiska partiet. Detta är det mer vänsterinriktade av de två stora i amerikansk politik och känns därför mera ”svenskt”. Låt oss kalla detta fenomen ”McGovern-syndromet” efter strykpojken George McGovern i valet mot Richard Nixon 1972.
Så har det varit åtminstone i alla USA-val jag har personliga minnen av, från och med Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Det har inte spelat någon roll om demokraternas kandidater varit hopplösa förlorare som George McGovern 1972, Walter Mondale 1984 eller Michael Dukakis 1988 eller vinnare av typ Jimmy Carter 1976, Bill Clinton 1992 och 1996 och Barack Obama 2008 och 2012.
Jag framhöll i en insändare i Expressen efter Bush-Mondale-valet den 17 november 1988 bland annat följande:
Åter har det amerikanska folket varit fräckt nog att välja en president som svenska massmedier inte godkänt. George Bushs klara seger över Michael Dukakis med 426 vunna elektorer blev en svår besvikelse för journalister och andra observatörer i press och etermedia i Sverige.
Mitt inlägg i Expressen om USA-valet den 17/11 1988.
Nyligen har det republikanska partiet Grand Old Party (GOP) avverkat sitt konvent i Cleveland och därvid, helt enligt ritningarna, utsett Donald Trump som sin presidentkandidat. Svenska media har överflödat av rapporter om hur eländigt hatisk, ja rentav ond, Trump är. Han vill bygga en mur mot Mexiko för att hejda den illegala invandringen söderifrån, han vill hindra muslimer från att komma in i USA och därmed minska terrorhotet och han vill – hu så hemskt – sätta sitt eget land i främsta rummet.
Dessutom har vi fått höra att fru Melania Trump plagierat sitt konventtal, att The Donalds eget tal var ”nattsvart” och att han varit oförsynt nog att kritisera sin antagonist Hillary Clinton samt att republikanerna är ett parti i upplösningstillstånd.
Trump-ätarna finns i alla typer av svenska medier, men jag tänkte här nöja mig med att – utan alla anspråk på fullständighet – titta litet närmare på en av alla de propagandister förklädda till reportrar som tillåts härja fritt i tidningar och etermedier: TV4-nyheternas veteranreporter, och en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet, Rolf Porseryd.
Rolf Porseryd, en av våra tydligaste exponenter för McGovern-syndromet i svenska media, till er tjänst!
Detta är mycket långt ifrån något isolerat exempel på den snart 70-årige utrikesreportern Porseryds vinklande. Botaniserar vi vidare bland TV4-nyheternas senaste inslagsrubriker från USA-valet 2016 hittar vi exempel som: ”Säkerhetspådraget enormt kring konventet men vapen är tillåtna” (18/7); ”Här spårar republikanernas konvent ur” (18/7); ”Fru Trumps talskandal – dagens samtalsämne på konventet” (19/7); ”Trumpanhängarna hetsas till skenrättegång mot Clinton”; samt ”Nattsvart linjetal av Trump” (22/7).
Så trumpetas bilden av en fullständigt galen Donald Trump ut. Varken han, hans parti, hans familj eller anhängare finner någon som helst nåd inför Rolf Porseryd. Alla är mer eller mindre galna, eftersom de inte svarar mot de ideal etablissemangsmedia i Sverige vill att amerikansk politik skall ha. Det enda försonande inslag jag hittat är möjligen detta: ”Trump har definitivt chansen att bli president”. Sensationellt – en av två kandidater i valet har möjlighet att bli president, lägg ut, lägg ut!
Donald Trump applåderar sin vicepresidentkandidat, Indiana-guvernören Mike Pence.
Rolf Porseryd är född 1947 och har arbetat på TV4-nyheterna sedan 2015. Tidigare har han bevakat krigsdrabbade länder som exempelvis Afghanistan, Iran, Irak, Libanon, Bosnien och de palestinaarabiska områdena. Enligt uppgift sträcker sig Porseryds kontrakt med TV4-nyheterna till och med årets amerikanska presidentval. Jag antar att det är för mycket begärt att han ersätts som USA-korrespondent av den utmärkte TV4-profilen Marcus Oscarsson? https://sv.wikipedia.org/wiki/Rolf_Porseryd
Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?
Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.
Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.
USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.
Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.
Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.
”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”
I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.
Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.
Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.
Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.
Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.
Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:
Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.
Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/
Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.
Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie
Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.
En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.
Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!
Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.”https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal
Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.
Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.
Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:
1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.
Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.
Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.
”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”
Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?
Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.
Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.
Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”
Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.
Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.
Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:
”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.”https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/
Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.
Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”
En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.
Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.
Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 