Posted tagged ‘Joachim von Ribbentrop’

Ryskt-kinesiskt militärsamarbete skall ge ny världsordning, konkurrera ut USA

14 maj, 2015

The Russia-China rapprochement is a sign of the changing world order, in which the West is still very relevant, but no longer dominant.

Så utlät sig den ryske säkerhetsexperten Dmitrij Trenin den 9 maj, samma dag som Ryssland på Röda torget i Moskva högtidlighöll 70-årsminnet av segern i vad som med ryskt språkbruk kallas Stora fosterländska kriget – det vill säga Andra världskrigets senare fyra år – med en massiv militärparad samt flyguppvisning för en rumphuggen skara utländska gäster.

jiping-putin_3301426b Putin får tolkat för sig vad hans kinesiske kollega Xi har att säga om det ryska segerfirandet den 9 maj. Även Kina var med på den segrande sidan 1945. Foto: EPA

Den mest prominenta av dessa gäster var Kinas president Xi Jinping, som hade hedrats med att placeras närmast sin ryske motsvarighet Vladimir Putin. Kina, som då styrdes av Chiang Kai-shek och nationalisterna, var som bekant också med på segrarsidan 1945.

Foton som togs vid tillfället avbildar två mysande statschefer, och en rapport i brittiska The Telegraph den 13 maj visar att det fanns viss anledning för de båda herrarna att se nöjda ut:

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/11600118/How-China-and-Russia-are-teaming-up-to-erode-American-dominance.html   

Rapporten, med rubriceringen ”How China and Russia are teaming up to erode American dominance”, pekar på att de båda stormakterna inte bara var för sig är i färd med att rusta upp sina militärstyrkor utan också söker ett närmare samband med varandra. Således interagerar de båda länderna den 11-21 maj i en gemensam flottmanöver i Medelhavet involverande tio örlogsfartyg. 

Flottmanövern kommenteras den 11 maj av den ryska nyhetsbyrån Interfax på följande sätt:

http://rbth.co.uk/russian-chinese_naval_exercise_gets_underway   

Manövern, som är den första i sitt slag, påvisar ett allt starkare band mellan Moskva och Peking som formellt inte är förenade i någon militärpakt. Enligt Interfax är inte övningen riktad mot någon tredje part, men det kan råda liten tvekan om att ryssar och kineser på detta sätt vill visa västmakterna i allmänhet och NATO och USA i synnerhet att de båda länderna är på gång att med full kraft utmana väst om den globala militärdominansen.

Ryssland och Kina kan ännu inte fullt ut mäta sig med USA och NATO vad beträffar det senaste inom militärteknologi, men båda länderna har moderniserat sina väpnade styrkor och är på väg att sluta gapet.

kinesisk-vietnamesiska-kriget Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979 varade i 27 dagar och krävde 40 000 människoliv.

Folkrepubliken Kinas president sedan 2012, Xi Jiping, lovade vid sitt makttillträde att ”bygga den kinesiska drömmen” som omfattar ”den stora föryngringen av den kinesiska nationen”. En icke obetydlig del av denna målsättning inbegriper att få fart på den kinesiska militärapparaten med en personal om 2,3 miljoner man, tre gånger så många som vad Ryssland förfogar över. Kritiker har pekat på att den kinesiska krigsmaskinen under årens lopp har försvagats märkbart samt blivit korrumperad och föga stridsduglig.

I en rapport till kongressen nyligen sammanfattade det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon det kinesiska ledarskapets militära målsättning på följande sätt: ”Chinese leaders see a strong military as critical to prevent other countries from taking steps that would damage China´s interests and to ensure China can defend itself, should deterrence fail.”

Rapporten kommenteras av sajten The Diplomat den 11 maj här:

http://thediplomat.com/2015/05/what-the-pentagon-thinks-of-chinas-military/

President Xis föresats att modernisera och effektivisera den kinesiska Folkets befrielsearmé medför en ökning av militärutgifterna från föregående år till motsvarande 85 miljarder brittiska pund eller 1,1 biljoner kronor. Det innebär en påspädning av militärbudgeten med tio procent sedan 2014. Flottan, som redan nu är störst i Asien med fler än 300 krigsfartyg enligt Pentagon, kommer att tilldelas en försvarlig del av nämnda budget.

Peking förfogar i nuläget över 25 jagare och bygger nu vid ett skeppsvarv i nordöstra Kina landets andra hangarfartyg, ett exempel så gott som något på att Kina vill få mer att säga till om på världshaven. Kineserna satsar också på att öka beståndet av ubåtar, som nu enligt ovan nämnda Pentagon-rapport omfattar 59 dieseldrivna och nio atomdrivna farkoster av detta slag.

Den kinesiska krigsmakten saknar emellertid inte problem. I de militära enheterna finns ett övermått av soldater i icke-stridande befattningar samt brist på erfaret befäl, som inte deltagit i strider utomlands sedan det Kinesisk-vietnamesiska kriget 1979.

Kina invaderade då Vietnam sedan vietnameserna störtat den omänskliga, och med Kina lierade, Pol Pot-regimen i Kambodja och hotade med att erövra den vietnamesiska huvudstaden Hanoi. Vietnameserna försvarade sig dock tappert och den kinesiska invasionsarmén tvingades retirera. Peking försökte föga framgångsrikt bortförklara debaclet med att man endast velat ge vietnameserna ”en läxa”. Kriget varade bara i 27 dagar men krävde 40 000 i döda.

untitled General Xu Caihou fälldes för att ha tagit emot mutor.

President Xi Jinping är också ordförande i Kinas Centrala militärkommission och har avskedat ett antal höga militärer i syfte att få bukt med den utbredda korruptionen inom den kinesiska militärapparaten. Den högst rankade av dessa var general Xu Caihou, som anklagades för och erkände mutbrott. Den 71-årige Xu, som nyligen avled i cancer, var ej endast vice ordförande i den Centrala militärkommissionen utan också medlem i det styrande kommunistpartiets mäktiga politbyrå.

Mer om fallet Xu i BBC News den 16 mars:

http://www.bbc.com/news/world-asia-china-31901941

Rysslands krigsmakt är vad gäller numerären bara en tredjedel så stor som Kinas motsvarighet men har gott om materiel av typ stridsvagnar och artilleri, som man anklagas för att ha använt i samband med Moskvas uppbackning av proryska separatisters kamp mot regeringen i Ukraina. Mellan 2005 och 2014 fördubblade Ryssland sina militärutgifter.

Den dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev deklarerade 2010, att Ryssland avsåg spendera 13 biljoner rubler eller 3,4 biljoner kronor på militär upprustning under den närmaste tioårsperioden. Enligt planerna skall 70 procent av den totala ryska beväpningen vara fullt modern i höjd med 2020. Under 2015 har den ryska militärbudgeten ökat med 33 procent till 3,3 biljoner rubler, även om det finns en medvetenhet om att man kanske måste slå av något på ökningstakten till följd av sjunkande oljepriser och västliga sanktioner.

Här följer en tabellarisk jämförelse mellan de ryska och kinesiska styrkeförhållandena hämtad ur The Telegraph den 13 maj 2015:

1134-1431377649979506904

Under innevarande år kommer den ryska krigsmakten att begåvas med 50 nya interkontinentala ballistiska missiler med kärnvapenbestyckning plus 200 nya stridsflygplan. Flera nya vapen, exempelvis stridsvagnar av typ Armata, visades upp för inbjudna utländska dignitärer vid segerfirandet i Moskva den 9 maj vilket dock bojkottades av praktiskt taget hela västvärlden och många andra länder. Till slut tackade till och med Nordkoreas bisarre diktator Kim Jong-un, som fått en specialinbjudan av Moskva, nej till begivenheten – formellt av inrikespolitiska skäl.

Vilket nog kan äga sin riktighet: Kim har enligt sydkoreanska underrättelseuppgifter bland annat varit upptagen med att avrätta sin egen försvarsminister, general Hyon Yong-chol, vilken skall ha somnat under en föredragning av Kim och dessutom ”svarat” denne. Hyon skall ha avlivats medelst luftvärnskanon. Några veckor dessförinnan skall 15 personer ur den nordkoreanska eliten ha avrättats.

Här en rapport från Al Jazeera om Hyons avrättning:

http://www.aljazeera.com/news/2015/05/north-korea-executes-defence-minister-pyongyang-hyon-yong-chol-150513045227664.html

현영철 Försvarsminister Hyon Yong-chol: avrättad med luftvärnskanon.

Ryssarna tycks dock inte ha besvärats nämnvärt av manfallet på åskådarläktarna på Röda torget, som skarpt kontrasterade mot hur det såg ut vid 60-årsfirandet 2005 då en leende Vladimir Putin sågs vinka mot åskådarna tillsammans med bland andra USAs och Frankrikes presidenter George W. Bush respektive Jacques Chirac. Att vi nu befinner oss mitt i ett nytt kallt krig är alldeles uppenbart.

Den officiella ryska ståndpunkten är att Ryssland just nu upplever en ”ny våg av patriotism”, vilket säkerligen stämmer. Frågan är bara i vad mån denna nyfunna fosterlandskärlek är en spontan företeelse eller en skapelse från ovan av den sovjetnostalgiska statsmakten.

Nyhetsbyrån Interfax gör ingen hemlighet av att den ”nya” patriotismen riktar sig mot västvärlden, enkannerligen USA:

http://rbth.co.uk/opinion/2015/05/13/victory_day_2015_china_merkel_and_the_new_russian_patriotism_45975.html

”If we defeated the Nazis at such enormous sacrifice, then why should we care about the sanctions and an economic crisis?” – this was the message that hovered over the celebrations. The large-scale, even pompous celebrations of Victory Day this year were precisely what was demanded by an overwhelming majority of the population, which now acutely feels the need to take pride in its country, even if the cause of this pride lies 70 years in the past. Essentially Victory Day has become a crucial part of the Russian national idea, the Russian ideology. We can consider that the current anniversary  was a victory for the ”new Russian patriotism”, an integral part of which is now not only pride in a glorious past, but also a strong anti-Western, primarily anti-American sentiment. 

cd23cc4ecd55e2abab29c89f326f8053 Glada miner efter undertecknandet av Molotov-Ribbentroppakten i Moskva 1939, som sparkade igång Andra världskriget. I främre ledet från vänster syns Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop, Sovjetunionens diktator Josef Stalin och sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov.

Slutligen kan jag inte underlåta att påminna om, att även om Sovjetunionen starkt bidrog till segern över Nazityskland 1945 så var det den sovjetisk-tyska Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 som möjliggjorde kriget. Moskva räknar krigsutbrottet till den 22 juni 1941, då Tyskland angrep Sovjetunionen och inte den 1 september 1939 då tyskarna gick in i Polen med Moskvas välsignelse; ett par veckor senare invaderade sovjetiska trupper östra delen av Polen.

Från Kreuger till Linderborg: Aftonbladets utveckling från brunt till rött

27 juni, 2014

image008 AB blev under Torsten Kreugers ledning en propagandamegafon för Nazityskland.

Aftonbladet framstår på flera sätt som vänsterns flaggskepp i dagens mediesverige. Särskilt notabelt är naturligtvis att tidningen håller sig med en kulturredaktör, Åsa Linderborg, som är uttalad kommunist och Lenin-beundrare samt förespråkar censur av i hennes tycke olämpliga skribenter såsom Avxpixlats Mats Dagerlind.

Under Linderborgs egid har ABs kultursidor vidare blivit en tummelplats för antisemitiska skribenter som Donald Boström, som den 17 augusti 2009 fick in en artikel som tidigare refuserats av ett antal publikationer där han anklagade Israels armé för systematisk organstöld från dödade palestinaarabiska soldater. Således en antisemitisk skröna av värsta sort som till på köpet framtvingade en regeringskris mellan Sverige och Israel.

Aftonbladet grundades 1830 av den liberale föregångsmannen Lars Johan Hierta, men det var länge sedan tidningen gick i bräschen för liberala och/eller frihetliga värden. Under 1930-talet och i stort fram till Andra världskrigets slut var AB under Torsten Kreugers (1884-1973) ledning ett språkrör för Hitler-regimen i Tyskland och i världskriget.

Om Aftonbladets utveckling inklusive dess en gång pronazistiska framtoning har en av tidningens chefredaktörer, Sven Sörmark (1923-87), skrivit en bok med titeln På Aftonbladet: Ett reportage inifrån (Bonniers, 1971). Nazivänligheten blev enligt Sörmark möjlig tack vare ”en tyskorienterad junta” vars förste framträdande representant var den förre marinofficeren Valentin Sjöberg (”Sir V.”) Sjöberg avled i höjd med krigsutbrottet 1939 och efterträddes som utrikespolitisk kommentator av den ganska skrale skribenten, major Ebbe Almqvist.

Ture_Janson Ture Janson skrev pronazistiska ledare.

Den anonyme ledarskribent som under krigsåren kom att anföra Aftonbladets pronazistiska och protyska linje var emellertid i främsta rummet finlandssvensken Ture Janson (1886-1954), född i Åbo, uppväxt i Helsingfors och död i Mariefred, som drev en starkt antisovjetisk och antirysk agenda samt även hatade västmakterna och följaktligen såg Nazityskland och Hitler som världens frälsare. Janson, som var en framstående författare, stödde Stalin-Hitler-pakten 1939 som möjliggjorde Andra världskriget men blev efter det tyska angreppet på Sovjet 1941 en entusiastisk påhejare av invasionen som han kallade ”Europas frihetskrig”.

Aftonbladet upplät genom den politiske redaktören Fritz Lönnegrens försorg gärna sina spalter för nazityskt propagandamaterial. Sommaren 1941 inbjöds  Lönnegren och tidningens ägare, Torsten Kreuger, av den tyska regeringen på en tre veckors propagandaresa till östfronten och det ockuperade Danmark då man träffade bland andra den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop, några år senare avrättad som ledande krigsförbrytare i Nürnberg. Resan blev beryktad som en unik skandal och skamfläck i svensk presshistoria.

pnp290760 Kreuger och Lönnegren träffade Tredje rikets utrikesminister Joachim von Ribbentrop.

Aftonbladets nazistvänlighet ansågs av vissa bedömare vara rent landsförrädisk, och tyskorienteringen ledde till att tidningens upplagor sjönk drastiskt – från 216 000 per dag vid krigsutbrottet till 165 000 i början av 1942. Den opportunistiske tidningschefen Torsten Kreuger svängde när han insåg att nazivänligheten ingalunda gagnade tidningens ekonomi och lät den genomgå en avnazifiering. Lönnegren var den förste som avpolletterades.

Inrikespolitiskt var tidningen länge ett språkrör för Bertil Ohlins Folkpartiet med den respekterade liberalen P. G. Peterson (1896-1977) som huvudredaktör under åren 1933-56. Detta ändrades 1956, då Landsorganisationen (LO) efter många invecklade turer köpte såväl Aftonbladet som Stockholms-Tidningen.

gfMarxisten Gunnar Fredriksson, ABs chefredaktör 1966-80.

När den senare publikationen gick i graven 1966 övergick dess chefredaktör Gunnar Fredriksson, född 1930, en lundaakademiker med marxistsympatier, till AB där han  kom att bli chefredaktör 1966-80. Den förre nazisten och poeten Karl Vennberg (1910-95) var en annan av det nya, vänstervridna Aftonbladets portalfigurer som kulturredaktör och ansvarig för den ökänt vänsterdemagogiska avdelningen ”Innerspalten”. Vildsinta kommunister av typ Jan Myrdal och Sara Lidman bereddes allt oftare frikostigt spaltutrymme.

Aftonbladet gick i bräschen för 1960- och 1970-talens allt kraftigare vänsterutveckling i media och samhället i stort. Vietnamkriget var den ursäkt journalisterna och ideologerna på yttersta vänsterkanten behövde för att höja Karl Marx, Lenins, Maos och Ho Chi Minhs fanor mot skyarna. Tidningens USA-korrespondenter bedrev en medvetet tendentiös och amerikafientlig rapportering, där allt negativt som hände i världen framställdes som USAs fel.

10441039_10152280292421245_281096844695300609_nAftonbladet har sorg: despoten och massmördaren Mao Tse-tung död 1976.

Den här beskrivna utvecklingen oroade enligt Sven Sörmark både LO-ledningen med Arne Geijer i spetsen och  dåvarande statsministern Tage Erlander, vilka alls icke var förtjusta i tidningens marxistvänliga hållning. En som gladdes var däremot Erlanders efterträdare Olof Palme, vilken enligt Sörmark ofta ringde AB-redaktionen och lättade sitt hjärta. Sörmark framhåller i sin bok om den journalistiska utvecklingen:

Tonen i reportagen var hård och subjektiv: tidningen var ute inte bara för (sic!) att komma med intressanta nyheter utan för att skapa opinion…Säpo-artiklarna /som skrevs 1968 av Björn Kumm ett par år innan IB-affären briserade/ kan sägas ha varit inledningen till en ny sorts journalistik, som inte alltid var lika väldokumenterad men som i hög grad fäste uppmärksamheten vid tidningens politiskt betonade reportage. En ny generation reportrar och redigerare med vänstersocialistiska sympatier hade som sagt tågat in på redaktionen.

250px-Karl_Vennberg Förre nazisten Karl Wennberg, en av Åsa Linderborgs företrädare som kulturredaktör.

Några namn ur högen är härvidlag Sigurd Glans, Dieter Strand och Åsa Moberg. Bland de mest extrema av de rödskägg som häckade på AB-redaktionen i Klara-kvarteren i Stockholm var kommunisten och kolumnisten Gunnar Ohrlander (”Dr. Gormander”) samt marxist-leninistiske krönikören Bosse Gustafson.

Dagens Aftonbladet är måhända inte lika medvetet programmatiskt promarxistiskt som 1960- och 1970-talets versioner var när det gäller tidningen i stort. Trots allt har ju marxism och kommunism skändligen misslyckats när det gäller att skapa drägliga förhållanden för världens människor.

3186 Kommunisten och censurförespråkerskan Åsa Linderborg.

Däremot hålls den röda fanan synnerligen högt på Åsa Linderborgs kommunistiska kulturredaktion, och inte heller kommer man ifrån tidningens överlag prononcerade politiska korrekthet i frågor som rör exempelvis  Sverigedemokraterna, immigratiospolitik och mångkulturalism – men det är man man ju som alla vet inte ensam om.