Om Fantomens ledsamma utveckling

Den vandrande vålnaden går loss med bögflagga mot ondskefull polsk homofob i uniform på omslaget till nya numret av serietidningen Fantomen.

Sajten Nyheter 24 tycks lida av svårartad nyhetstorka: det presenteras som en viktigare nyhet att Sverigedemokraternas gruppledare i Tierp, den eminente Joakim Larsson, på Twitter tar avstånd från Fantomen, den så kallade vandrande vålnaden (eller Dragos, som han också kallas på sina håll). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/uppsala/sd-politiker-tar-avstand-fran-homofobfajtande-fantomen

”Jag läste mycket Fantomen när jag var grabb”, twittrade Joakim Larsson. ”Men här skiljs vår vandrande vålnad. Dit du har gått kan jag inte följa dig.”

Orsaken till Larssons avståndstagande är att den trikåklädde hjälten i Polens huvudstad Warszawa ger sig på polacker som ogillar Pride med bögflaggan, förlåt HBTQ-flaggan, i högsta hugg. Nu kommer väl inte Fantomens ställningstagande alldeles oväntat. I likhet med Joakim Larsson läste jag ofta och gärna serietidningen Fantomen i unga år, men när trikåmannen tenderade att bli alltmer politiskt korrekt drog jag öronen åt mig i relativt mogen ålder.

Larsson påpekar för Nyheter 24 att i senaste numret av serietidningen med den maskerade hämnaren, bilden av Fantomen som rättrådig homofobbekämpare sprider ett ”narrativ” om att alla som kritiserar Pride är ”våldsamma uniformerade nazister” i likhet med de polska extremnationalister som ger sig på Pride i Warszawa. Jag instämmer livligt i Larssons karaktäristik (hur mycket jag än må ogilla trendordet ”narrativ”).

Fantomens och Mandrakes skapare Lee Falk.

Nu är Fantomens krampaktiga politiska korrekthet kanske inte världens viktigaste fråga, men uppenbarligen anses den tillräckligt viktig för att Nyheter 24 skall placera en sverigedemokratisk kommunpolitiker vid skampålen.

Och visst. När till och med barn- och ungdomstidningar används som instrument för argumentet, att det är berömvärt att bokstavligt talat slå ner all opposition mot det man får tycka för att anses rumsren i samtidsdebatten –  då är det ändå, som jag ser det, så pass allvarligt att det är värt att påpeka!

Fantomen skapades av den amerikanske serietecknaren Lee Falk på 1930-talet; Falk hade redan som 19-åring rönt stora framgångar med serien om den magikunnige brottsbekämparen Mandrake. Den vandrande vålnaden, eller Christopher ”Kit” Walker som han egentligen heter, förutsätts ha varit en tradition som hade sitt ursprung på 1500-talet då den förste Fantomen såg dagens ljus. Fantomen-rollen gick sedan i arv från far till son. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lee_Falk

Fantomen är enligt seriens förutsättningar en exemplarisk förebild som gjort sig känd för att beställa in ett glas mjölk och en ostmacka på barer där omgivningen företrädesvis ägnar sig åt utsvävningar i alkoholintag. När någon skummis ifrågasätter Fantomens/Walkers val av beställning får han ofta på käften av vår hjälte – som stundom döljer sin trikåklädsel och något teatraliska mask under en voluminös överrock och hatt – och ett märke av Fantomens dödskallering som påtagligt minne av händelsen.

Fantomens hemvist är Dödskallegrottan någonstans i djungeln i det fiktiva landet Bengali på Afrikas östkust. Han omger sig med den något korpulente och undersätsige infödingen Guran, den vargliknande hunden Devil och den vita hästen Hero. Maka ända sedan 1939 är den sjuksköterskeutbildade simhopperskan och FN-tjänstemannen Diana Palmer. Paret har tvillingar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fantomen

”Kit” Walker och Guran i ett animerat samtal utanför Dödskallegrottan.

Den gamle pålitlige brottsbekämparen Fantomens metamorfos till en HBTQ-flaggsvingande PK-man i kvadrat med självpåtagen rätt att ge sig på Pride-kritiker med våld är i mitt tycke mycket ledsam. Man kan undra vad nästa steg kommer att bli – att Fantomen överger Diana och tvillingarna och flyttar ihop med en man?

Jag känner mig rätt övertygad om att Lee Falk gråter i sin himmel alternativt vänder sig i sin grav.

 

 

 

Om en revy, ett årsmöte och litet konst

 Affisch för 2016 års Täljerevy. Foto: Tommy Hansson

Tänkte jag skulle orientera mina läsare litet om vad jag haft för mig på senaste tiden. Mer än att ha författat en och annan bloggtext, vill säga.

Låt mig börja med det senaste. I går lördagen den 6 februari var jag och sonen och såg 2016 års upplaga av Täljerevyn, i år kallad ”Vargatider – en rivig revy”. Titeln syftar på en varg som härjat i kommunens utkanter och rivit ihjäl ett försvarligt antal får i enlighet med sin natur, det vill säga för sitt höga nöjes skull. Vilket som vanligt lett till diskussioner mellan vargkramare och mer realistiska personer.

Precis som i fjol var också SD Södertälje med på ett hörn, givetvis på mindre smickrande sätt. Noga taget var det Tommy Blomqvist, Beata Kuniewicz samt denna bloggare som hängdes ut, samtliga gruppledare i fullmäktige vid olika tidpunkter (jag 2010-15). Avgjort mindre smickrande, som sagt, men å andra sidan är det en fjäder i hatten att över huvud taget bli föremål för lokalrevyns intresse.

Mest avhånades dock, som sig bör, kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) som en svärande satkärring. Inte alltför långt från sanningen, alltså…

 Så här tar sig Beata och jag ut i Täljerevyns tappning – kanske inte så smickrande, men kul ändå! Foto: Tommy Hansson

Framträdande kommunpolitiker såsom Staffan Norberg (V) och Mats Siljebrand (L) framställdes som teletubfigur respektive marionettdocka med auberginefärgat hår, vi SDare sågs alla i helfigur gestaltade av revyaktörer. Låt vara att jag fått alldeles för långt skägg och för stor mage i revyn, men det får man väl leva med – vore ju skräp om man inte kunde skratta åt sig själv eller kanske rättare sagt hur andra ser på en!

Det var i alla fall ett par trevliga timmar som tillbringades på stadsscenen Estrad i Stadshuset. Efteråt gick vi ut och åt på en utmärkt asiatkrog i närheten.

För en vecka sedan inträffade vidare SD Södertälje/Nykvarns årsmöte, också det avhållet i vårt vackra stadshus. Under det att förra årsmötet blev en långkörare, avverkades 2016 års upplaga på dryga två timmar. Två styrelselistor förelåg, dels valberedningens, dels en alternativ lista. Eftersom jag förekom på båda kunde jag sitta ganska lugnt i båten. Valberedningens variant gick igenom ograverad.

 Ledamöter och suppleanter i den nyvalda styrelsen för SD Södertälje/Nykvarn. Från vänster Robert Olsson, Kristian Kawecki, Patrick Claesson, Beata Kuniewicz, Joachim Hagström, Robert Stenkvist, Tommy Hansson, Tony Skillinghaug och Mauri Voittonen. Saknas på bilden gör Håkan Borg. Foto: David Lång

Personligen hade jag ställt mig bakom alternativlistan, men ibland blir det inte helt som man hoppats eller tänkt sig. Eftersom valet försiggick i oantastlig demokratisk ordning är det emellertid bara att acceptera utfallet och arbeta vidare för partiets suveräna politik och föreningens  bästa!

Helt nöjd är jag med att ha beprövade Robert Stenkvist som ordförande och Håkan Borg som vice. Robban och jag har tidigare suttit i samma styrelse både i SD Västra Södertörn och i Stockholms län.

 Närmast kameran årsmötesordföranden Joakim Larsson och avgående ordföranden David Lång. Längst bort mötessekreteraren Michael Rubbestad. Foto: Tommy Hansson

Vad har jag mer gjort? Litet kultur har det blivit på så sätt att jag hämtat det konstverk, ”Het palett” med afrikanskt motiv, jag passade på teckna mig för i samband med att jag i egenskap av ledamot i kultur- och fritidsnämnden invigde Solweig Gunnarssons utställning i IOGT-NTO-huset i slutet av november.

Det är nog inte fel att säga att jag är något av en kulturnörd med fil.kand.-examen i konstvetenskap, etnologi och arkeologi; hade jag fötts som kvinna hade jag säkerligen blivit en typisk så kallad kulturtant.

 ”Het palett” av Solweig Gunnarsson, numera i min ägo. Foto: Tommy Hansson

Ytterligare en minnesvärd händelse var att jag för några dagar sedan intervjuades per telefon av en medarbetare i The Washington Times, USAs tveklöst viktigaste konservativa dagstidning. Intervjuare var min gamle vän Doug Burton som ville veta mer om de senaste händelserna i Sverige med mord på asylboende, massofredanden av kvinnor och allmänt immigrationskaos.

Jag har ju tidigare intervjuats av ett stort antal utländska media inklusive BBC, Frankfurter Allgemeine, Jyllands-Posten med flera om immigrantströmmen i Sverige i allmänhet och Södertälje i synnerhet. Så onekligen har jag vanan inne.

Slutligen till något mindre angenämt, nämligen mina tandläkarbesök som ännu inte är avslutade. Någon tandläkarskräck lider jag lyckligtvis inte av, men någon njutning är det inte att laga, rotfylla och dra ut angripna tänder. Ändå borstar jag tänderna efter konstens alla regler, tycker jag själv i alla fall, men det hjälper tydligen inte. Förmodar att det är åldern som tar ut sin rätt.

Tankar och intryck från ett årsmöte

 Bloggaren i landstingssalens ena talarstol under årsmötet. Foto: Robert Stenkvist

Efter den myckna turbulensen i samband med SD Stockholms stads årsmöte för någon vecka sedan var vi nog rätt många som befarat något liknande vid SD Stockholms läns årsmöte, hållet i landstingssalen i Stockholms landstingshus, lördagen den 14 mars. Därav blev dessbättre intet. Nedan följer några delvis högst personliga tankar och intryck från den senare begivenheten.

Vid stadens årsmöte valdes en ny, utökad styrelse med unge William Hahne som ordförande. Mötet, som inte inleddes förrän klockan 16.000, var klart först kring midnatt. Länets motsvarighet klubbades igång vid den mer normala tidpunkten 13.00 och var tilländalupen före 18.00. En del rätt hårda debatter förekom, men det tillhör förvisso den brukliga ordningen i en demokrati.

Största intresset var knutet till SDU-ordföranden Gustav Kasselstrands styrelsekandidatur samt att det alternativa styrelseförslag, vari denne ingick, omfattade nio jämfört med valberedningens sju ordinarie ledamöter. Om ordförandeposten rådde däremot ingen oenighet: båda förslagen förordade att Per Carlberg, SD Tyresö, var bäst lämpad att efterträda den avgående och mycket uppskattade ordföranden Robert Stenkvist, numera riksdagsledamot. Per utgör en av två gruppledare i stadens och länets gemensamma landstingsgrupp om nio ledamöter (den andre är Dan Kareliusson).

 Nyvalde ordföranden Per Carlberg (sittande) samtalar med Martin Nigals strax före årsmötet. Foto: Tommy Hansson

Den lika rutinerade som duglige mötesordföranden Joakim Larsson kunde glädja sig åt att mötesförhandlingarna gick som på räls fram till punkt tolv, då antalet ledamöter i distriktsårsstyrelsen skulle fastställas. David Bergqvist från valberedningen, som hade en avvikande mening jämfört med valberedningens majoritet, underströk att det alternativa styrelseförslaget inte innebar något kuppförsök utan endast var ett i laga ordning framlagt alternativt förslag. David välkomnade även Gustav Kasselstrands kandidatur.

Själv gick jag upp i landstingssalens ena talarstol och höll följande korta anförande:

Jag vill inleda med att redovisa min personliga erfarenhet från en mängd styrelser sedan mer än 40 år tillbaka. Den går ut på att en liten styrelse bestående av lagspelare alltid fungerar bättre än en utvidgad styrelse med inslag av solokörare.
Som övertygad konservativ har jag ett motto som definierar den politiska konservatismen: Att förnya det som behöver förnyas för att kunna bevara det som måste bevaras.
I detta ligger att förändringar sker hela tiden – och måste ske – men att alla förändringar inte är av godo.
För att en förändring skall göras måste man enligt mitt synsätt vara hyfsat övertygad om att förändringen också kommer att innebära en förbättring.
Så känner jag inte inför det alternativa förslaget till styrelse.

Jag har varit med i Sverigedemokraterna sedan 2008 och har under den tiden haft förmånen att under några år sitta i länets distriktsstyrelse med Arnold Boström som ordförande. Det fungerade alldeles utmärkt.
Tillskyndarna av det alternativa styrelseförslaget kan inte peka på att distriktet skötts dåligt på något sätt. Tvärtom har det, såvitt jag förstår, flutit på bra utan gnissel i maskineriet. Att länets medlemsantal växt och växer kraftigt är heller inget hållbart argument för en större styrelse, särskilt inte när det finns anställda ombudsmän som backar upp styrelsen.
Så av den anledningen finns inga skäl att förändra styrelsens sammansättning vare sig personellt eller numerärt.
Det brukar vidare ofta hävdas att det är bra att få in ”ungt och friskt” folk i styrelser och andra församlingar. Och det kan det visst vara, förutsatt att det ”gamla gardet” visat prov på senilitet och/eller inkompetens.
Detta är dock, vågar jag kategoriskt påstå, icke fallet här. Valberedningens förslag innehåller en bra mix av litet äldre och litet yngre folk som säkerligen med ackuratess kommer att hedra de sverigedemokratiska idealen och hävda den sverigedemokratiska politiken.
Att föryngra för föryngringens egen skull är heller ingen bra idé. Lika litet som att förändra för förändringens egen skull.
Jag yrkar bifall till valberedningens förslag och avslag till det alternativa förslaget.

För er som vill se och höra större delen av mitt anförande samt inlägg av Robert Stenkvist, Gustav Kasselstrand och Per Carlberg finns möjligheten att göra detta via denna video, som lagts upp av Rune Söderlund, om drygt åtta minuter:

https://www.youtube.com/watch?v=EviAr4jkssc&feature=youtu.be

Som synes valde jag att inte ta upp några personfrågor, men det skulle snart andra talare göra. Den avgående ordföranden, Robert Stenkvist, påpekade att Gustav Kasselstrand tidigare trots förfrågningar aldrig visat något intresse av att hjälpa SD Stockholms län med någonting, och att det var märkligt att Gustav inte hade kandiderat till en plats i stadens styrelse eftersom han är skriven i Stockholms stad.

      På den övre bilden syns rösträknarna Mikael Strandman (med ryggen mot kameran) och Ingrid Hult. Mellan dem Fredrik Lindahl och längst till höger mötesordföranden Joakim Larsson.  På bilden nederst presenterar valberedningens David Lång förslaget till styrelse. Foto: Tommy Hansson 

När det var dags för Gustav Kasselstrand att presentera sin kandidatur förklarade han vältaligt, att han planerar att bosätta sig inom Stockholms län och att han var villig att lägga ner åtskilligt arbete på länet och exempelvis resa ut till alla kommunföreningar från Södertälje i syd till Norrtälje i nord. Han fick stöd av talare såsom Eric Myrin och Monica Tedestam Berglöw, för övrigt mamma till Kasselstrands parhäst William Hahne.

Det riktigt tunga artilleriet rullades fram och avlossades av Henrik Vinge respektive Johan Tireland. Båda menade, att eftersom SD växer hela tiden på grund av partiets i breda lager uppskattade socialkonservativa politik så vore det förödande om vi nu skulle ta ett kliv tillbaka till den smala högerflankspolitik som företräds av Kasselstrand-Hahne-falangen vilken attraherar få väljare.

    Övre bilden: Gustav Kasselstrand presenterar sin kandidatur. Nedre bilden: Johan Tireland argumenterar för valberedningens förslag utan Kasselstrand. Foto: Tommy Hansson

Jag vill gärna passa på att här klargöra att jag helt delar Vinges och Tirelands analys. De politiska tvillingarna Gustav Kasselstrand och William Hahne står, och detta alldeles oavsett hur kapabla och vältaliga de i övrigt än må vara, för en unken och urmodig sorts nationalkonservatism som SD gjorde sig av med i och med uteslutningarna 2001 av det gäng som kom att bilda Nationaldemokraterna (ND).

Och i likhet med ND-gänget är det väl känt att herrar Kasselstrand och Hahne håller sig med en syn på konflikten mellan Israel och ”Palestina” (citationstecknen därför att det inte finns och aldrig har funnits någon självständig stat med erkända gränser som har detta namn) som skulle göra sig utmärkt inom de av islamister infiltrerade partierna S, V och MP.

 Årsmöteslokalen i Stockholms landstingshus var praktiskt taget fullsatt. I förgrunden syns Sören Sundh, Rolf Gustavsson och Sven Pernils. Foto: Tommy Hansson

Så här skrev de unga SDUarna Kasselstrand-Hahne i en uppmärksammad debattartikel i Aftonbladet den 7 november 2011, i vilken de pläderar för erkännande av ”Palestina” som stat och där SD anklagas för att vara alltför proisraeliskt:

http://www.aftonbladet.se/debatt/article13896118.ab

Att Israel är Mellanösterns enda fungerande demokrati i ett hav av mer eller mindre primitiva arabdiktaturer på islamisk grund, och att den Palestinska myndigheten handhas av blodtörstiga terrorister som vill utplåna den judiska staten Israel, är ingenting som herrarna Kasselstrand och Hahne tycks väga in i bedömningen av läget i Mellanöstern. De unkna nationalisterna har alltid tyckt illa om judar, en inställning som går långt tillbaka i tiden och som numera lika nödtorftigt som genomskinligt brukar maskeras som ”Israel-kritik” eller ”antisionism”.

Efter den lilla utvikningen är det dags att redovisa utgången av den votering som slutligen verkställdes avseende frågan om antalet ledamöter i distriktsstyrelsen. Den slutade med seger för valberedningens förslag med röstsiffrorna 86 mot 69. Inte direkt någon strid på kniven, alltså. När antalet suppleanter skulle spikas under nästkommande punkt blev siffrorna ännu klarare: 89 mot 58 för valberedningen. Därmed var det klart att Kasselstrand inte hade lyckats ta sig in i länets styrelse.

 Avgående och tillträdande ordförandena på en bild: Robert Stenkvist (till vänster) och Per Carlberg. Foto: Tommy Hansson

Därefter följde personval till styrelsen med följande resultat: Per Carlberg (ordförande), Arnold Boström (vice ordförande), Fredrik Lindahl (andre vice ordförande, Martin Nigals, Henrik Mellström, Robert Stenkvist och Ingrid Hult (ledamöter) samt Stefan Buncic och Mikael Strandman (suppleanter).

Den enda val där denna bloggare kandiderade gällde ombud till landsdagarna. Jag ingick här i valberedningens segrande förslag på ordinarie ombud och får alltså nöjet att i den egenskapen deltaga i höstens landsdagar. Ett hedersuppdrag som jag faktiskt innehaft ända sedan jag gick med i partiet med början i skånska Ljungbyhed 2009.

 

 

Slaskpressens hyenor

Jag har i ett tidigare inlägg diskuterat huruvida representanter för Sverigedemokraterna bör ställa sig till förfogande för journalister och andra medieaktörer vilka med eftertryck visat, att de inte är intresserade av att ge en rättvisande bild av partiet.

Detta med anledning av att TV4 Stockholm spann vidare på ett blogginlägg av ”Dissidenten Stenkvist” – det vill säga SD-politikern Robert Stenkvist i Botkyrka – och hävdade att det fanns en ”svart lista” över journalister som skulle bojkottas av SD. De som i första rummet omtalades var i sammanhanget TV4s egen Lena Sundström, danskätare och SD-fiende av rang, samt S-stämplade skribenten Anna-Lena Lodenius.

Hyena?

Själv har jag uppfattningen att det måste vara upp till den enskilde sverigedemokraten att avgöra vem man skall låta sig intervjuas av – ”svarta listor” existerar inte och skulle bara verka löjliga. Frågan är dock  vilken som helst mening som ligger i att ställa upp för SD-fiender som man med all säkerhet vet kommer att göra vad de kan för att smutskasta partiet.

Frågan har fått ny aktualitet efter en skandalartikel om SD:s kommunkonferens i Älvsjö den 4 december. Expressens David Baas kokade då soppa på en spik – om ens det – då han i en helsidesartikel 5/12 trumpetade ut att ”SD tystade ned kritiska frågor”.

Om journalisten David Baas finns följande information på Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/David_Baas

Bakgrunden till Baas artikel var att Fredrik Eriksson från Partille efter Christian Westlings presentation av den nya etableringsreformen avseende nyanlända invandrare efterlyste partiets analys av reformen i fråga. En som jag ser det helt legitim synpunkt. Mötesordföranden Joakim Larsson hänvisade dock till det pressade konferensschemat vilket inte heller det var särskilt märkligt.

Av detta gör David Baas som sagt en skandalstory om nedtystade kritiker – det var för övrigt bara Fredrik Eriksson som med lite fantasi kunde betecknas som ”kritiker” – och ställer insinuanta frågor till Jimmie Åkesson och Björn Söder om varför konferensen inte behandlade några motioner. Det enkla svaret på den senare frågan är naturligtvis att inga motioner inkommit före motionstidens utgång.

David Baas?

Men Baas nöjer sig inte med detta. Han fortsätter med att fråga om det inte är så att det ”utgått ett påbud uppifrån” om att det inte skall formuleras några motioner till kommunkonferensen, SD:s tredje sedan starten i Karlskrona 2006. Jag kan personligen vittna om att det alls icke ”utgått några påbud” – vare sig från kejsar Augustus eller partiledningen – om att skippa  motionerandet.

Enligt Baas var inte partisekreterare Björn Söder intresserad av att låta sig intervjuas av honom och anges ha svarat: ”Den dag du slutar skriva skvallerjournalistik är jag beredd att uttala mig.” Björn har min fulla förståelse för detta svar. David Baas har nu sällat sig till den skara reportrar som det enligt min mening nog är ganska meningslöst att ha någon som helst kontakt med – det vore enbart slöseri med tid och energi.

Expressen (”Excessen” i folkmun) har alltid haft en tendens att gå till överdrift, en tendens som bara accelererat under senare tid och inte minst då i valrörelsen då man tog till nära nog vilka knep som helst för att hindra Sverigedemokraterna från att nå riksdagen. Devisen har varit det gamla beprövade: ”Låt aldrig sanningen stå i vägen för en bra story.”

Günter Wallraff: upphovsmannen till termen ”wallraffande”.

Detta lyckades inte, men nu synes tidningen vara lika fast besluten att ordna så att partiets riksdagsnärvaro endast blir fyraårig. Expressen är så här långt ett snäpp vassare som dyngspridare än konkurrenten Aftonbladet, som inte hade någonting alls från kommunkonferensen i pappersupplagan.

Jag törs garantera att varken Expressen eller Aftonbladet  kommer att lyckas.

I mina ögon framstår David Baas som det senaste tillskottet i den sorgliga flocken av slaskpressons hyenor, som dels skapar svulstiga rubriker av ingenting, dels tror att det är deras uppgift att på nyhetsplats driva politiska kampanjer mot politiska meningsmotståndare.

Jag reserverar mig för att det i fråga om kommunkonferensen möjligen kan vara Baas uppdragsgivare på Expressen-redaktionen som beordrat honom att komma tillbaka med en saftig skandalartikel om han ville se sitt namn i tidningen.

Det troligaste är nog  ändå att Baas själv är den drivande i jakten på SD. Den minnesgode erinrar sig att han inför valet 2006 gjorde sig beryktad genom att gå med i samtliga partiers ungdomsförbund i syfte att få fram så mycket skit som möjligt, en säregen variant av ”wallraffande” som  renderade Baas utmärkelsen ”Guldkrattan” för berömvärd undersökande journalistik.

David Baas är nu uppenbarligen ute efter nya utmärkelser genom att söka skandalisera SD det värsta han förmår. Det senaste är en hetskampanj mot Patrik Ehn, gruppledare för SD i Göteborgs kommunfullmäktige. Jag tycker inte vi skall hjälpa honom med det.