Valspråk från Gustaf Vasa till Carl XVI Gustaf

Napoleons marskalk som räddade Sverige

Carl XIV Johan hämtades till Sverige. från Frankrike. Han antog som valspråk ”Folkets kärlek min belöning.”

Det är intressant att botanisera bland de svenska regenternas valspråk från Gustaf Vasa och framåt.

Notabelt är att till och med Gustaf IV Adolf innehöll alla utom fyra kungliga deviser hänsyftningar på Gud eller Herren. Därefter är det huvudsakligen fosterlandet och Sverige som gäller.

De flesta av valspråken är både välfunna och märgfyllda. Den klart mesigaste varianten är i mitt tycke vår nuvarande konungs För Sverige – i tiden. Det säger ju egentligen ingenting mer än det faktum att Sverige omnämns.

Annat var det förr.

Gustaf I Vasas valspråk löd Allt makt är av Gud. Det utgår från konceptet att den konungsliga makten är av Gud given, vilket först tillämpades av de frankiska kungarna från och med Pippin den lille. Därav följde att monarken var suverän och kunde bortse från folkviljan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kungad%C3%B6met_av_Guds_n%C3%A5de

Gustaf Vasas äldste son, Erik XIV, myntade valspråket Gud giver åt vem Han vill. Den yngre brodern Johan III valde Gud vår beskyddare under det att hans son och efterträdare på tronen, katoliken Sigismund, frångick kutymen att nämna Gud och istället körde med För rätten och folket. Sigismund var kung både i Polen och Sverige, i Polen ända till 1632, Hans mamma var polska prinsessan Katarina Jagellonica.

Den yngste vasasonen, Carl IX, valde Gud min tröst som sitt valspråk medan sonen Gustaf II Adolf – även kallad ”den store” – fastnade för Med Gud och segrande vapen. Då krigarkungen Gustaf Adolf, som enligt en svensk historiker med tiden lär ha blivit ”tämligen fet”, inte hade någon legitim son följdes han på tronen av dottern Kristina som menade att Visheten är rikets stöd.

Kristinas kusin Carl X Gustaf regerade och krigade under parollen I Gud mitt öde – Han skall göra det. Efterträdaren Carl XI, ”Gråkappan”, valde som kunglig devis Herren är vorden min beskyddare. Sonen Carl XII, som låg ute i fält under den absoluta merparten av sin regeringstid i början av 1700-talet, myntade Med Guds hjälp.

Carl XIIs syster Ulrika Eleonora satt på tronen endast ett år men hann i alla fall kläcka ur sig valspråket I Gud mitt hopp. Då hon överlämnade kronan till sin tyske make Fredrik I – troligen en av våra mest odugliga monarker – lät hon valspråket följa med.

Efterföljaren Adolf Fredrik hämtades från Tyskland och han klämde i med Statens välfärd min välfärd. Sonen Gustaf III nöjde sig med tidernas kortaste valspråk bestående av ett enda ord: Fäderneslandet. Sonen Gustaf IV Adolf, som enligt min mening var en betydligt bättre monark än propagandan ville göra gällande, var den siste konungen som valde att nämna Gud med Gud och folket.

Att Gud var på väg ut hade av allt att döma med att den Franska revolutionens sekulära tankar om frihet, jämlikhet och broderskap från 1789 vann allmän burskap. Sedan Gustaf Adolf nesligen avsatts i en statskupp som syndabock för nederlaget i kriget mot Ryssland 1808-09 utsågs Gustaf IIIs yngre broder hertig Carl (XIII) till monark med valspråket Folkets väl min högsta lag.

Efter Carl XIIIs frånfälle 1818 blev det åter aktuellt att hämta en konung utifrån. Valet föll på en av Napoleons generaler, marskalk Jean Baptiste Bernadotte, som var född i Pau i Frankrike. Han blev därför anfader till vår nuvarande kungafamilj under namnet Carl XIV Johan. Valspråket löd: Folkets kärlek min belöning.

Sonen Oscar I, eller om det var någon i hans stab som gjorde det, myntade parollen Rätt och sanning. Efter Oscars relativt korta regenttid tillträdde hans son Carl XV som svensk monark. Hans valspråk Land skall med lag byggas är måhända det mest kända av alla kungliga svenska valspråk.

Oscars yngre son Oscar II var först kung också över Norge och valde därför Brödrafolkens väl som paroll. När den svensk-norska unionen, till Oscars stora förtvivlan, upplöstes 1905 fick det bli Sveriges väl. Oscar var den siste svenske konung som lät kröna sig. Sonen Gustaf V, även kallas ”V-Gurra” eller tenniskungen, tog Med folket för fosterlandet som valspråk.

Efter Gustafs död 1950 blev sonen Gustaf VI Adolf konung med valspråket Plikten framför allt. Gustaf Adolf, som redan hunnit bli 67 år när han trädde till, kom att bli en verkligt folkkär monark. Han var även en framstående arkeolog som grävde en hel del i Italien.

Sedan Gustaf VI Adolf avlidit i hög ålder 1973 blev dennes sonson Carl XVI Gustaf svensk konung. Egentligen skulle dennes far, prins Gustaf Adolf, ha blivit kung men han omkom i en flygolycka 1947. Jag har redan inledningsvis konstaterat att Carl Gustafs valspråk För Sverige – i tiden i mitt tycke är mer än lovligt mesigt och intetsägande, men smaken är ju olika.

Vad som däremot är ett odiskutabelt faktum är att Carl XVI Gustaf regerat längre än någon annan svensk monark – imponerande 49 år när detta sätts på pränt!

Jesus – skägglös eller skäggig?

Henrik Sörensens altarmålning av en ung, skägglös Jesus i Linköpings domkyrka.

När den norske konstnären Henrik Sörensens (1882-1962) altarmålning av Jesus Kristus som en ung, skägglös och blond man invigdes i Linköpings domkyrka 1936 blev den hårt kritiserad av somliga men av andra höjd till skyarna.

Kritikerna menade att det var stor skandal att Mästaren från Nasaret avbildades med ”ariskt” utseende som kunde föra tankarna till den tyska nazipropagandan. Gestalter av denna typ var dock inte förbehållna nationalsocialismen utan förekom även på exempelvis socialdemokratiska och kommunistiska affischer.

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, skriver så här: ”Sörensens tavla låg i tiden och ersatte en äldre altartavla, målad av M J van Heemskerck, som skänktes av Johan III 1582.” https://www.svd.se/blond-jesus-blev-kulturskandal-i-linkoping

Sörensen, som var född i Värmland, anknöt i sin Jesus-målning till de första kända avbildningarna av Jesus som en ung man utan skägg och med varierande hårlängd. ”De flesta verkligt gamla Jesus-avbildningar”, framhåller Harrison, ”finns i Roms katakomber. Här är han i regel framställd som ´den gode herden´: en ung man utan skägg som bär på ett lamm.” http://blog.svd.se/historia/2011/10/10/de-aldsta-jesusbilderna/

Jesus helar en blödande kvinna. Målning i Roms katakomber.

Professor Harrison förmodar att detta sätt att avbilda Jesus emanerar från den antika konsten, till exempel avbildningar av den grekiske guden Hermes bärande på ett lamm. I Wikipedia påpekas att den skägglöse Jesus för tankarna till en välklädd, romersk man ur överklassen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kristusbild

De äldsta Jesus-bilderna kan dateras till mitten av 200-talet och antas vara ungefär lika gamla som de första framställningarna av Jesus-barnet och de tre vise männen. Från Dura Europos i Syrien finns således en Jesus-illustration till berättelsen om när Jesus på sabbaten botar en lam man och uppmanar denne: ”Stå upp, tag din säng och gå.” http://runeberg.org/bibeln/43_05.html

Mycket gammal är också en klotterliknande bild i Rom av en korsfäst man med åsnehuvud vilken tillbes av en man. Texten i anslutning till bilden lyder: ”Alexamenos tillber /sin/ gud.” Det kan antas att framställningen är en nidbild av den nämnde Alexamenos.

Det var först på 500-talet som Jesus började framställas som en allvarlig man med skägg och långt hår. Möjligen hade de dåtida konstnärerna insett att det var så den judiske förkunnaren  Jesus (Yeshua på hebreiska) kanske hade sett ut. Rimligen bör han då också, i enlighet med judisk sed, även ha varit utrustad med tinninglockar; några sådana äldre avbildningar av Jesus har jag emellertid inte sett eller hört talas om.

Jesus som Kristus-konung med skägg.

Omkring år 1000 begynte de kristnas centralgestalt avbildas med krona på huvudet som Kristus-konungen, och från senmedeltiden kom Jesu mänskliga drag att betonas. Därefter blir Jesus i bildkonsten mest av allt en lidande, magerlagd gestalt som dog på korset för världens synder.

Henrik Sörensens version i form av altartavlan i Linköpings domkyrka anknöt till den ursprungliga framställningen av Mästaren, vilket feltolkades av kritikerna som arisk propaganda. 

En djupdykning i historien: så blev vi en nation av mesar och idioter

 Hårnätsprydda svenska soldater.

1970 infördes hårnät i den svenska krigsmakten, som då hade tröttnat på att försöka få alla värnpliktiga att klippa håret kort. Året innan hade Olof Palme efterträtt Tage Erlander som svensk statsminister. Jag undrar om det inte var ungefär där som Sverige definitivt anträdde utvecklingen mot att bli en nation som med expressfart närmar sig rangen av en Tredje världen-nation, där inbördeskrigslika förhållanden tillhör det möjligas gräns om man får tro somliga bedömare.

Jag måste väl i sanningens namn erkänna, att argumentet att de svenska värnpliktigas hårnät m/70 skulle ha varit avgörande för den svenska nationens dekadens kanske inte är helt seriöst menat. Ändå tror jag det ger litet av den tvivelaktiga utvecklingen i ett nötskal.

Det militära hårnätet är i mina ögon en symbol för hur ett land som tidigare inte tvekat att med vapen i hand slå vakt om sina gränser, ett land bestående av militärer, hårt arbetande bönder, handelsmän och industriarbetare, snillrika uppfinnare och inte minst strävsamma och begåvade kvinnor, inom loppet av drygt en generation förvandlats till övervägande mesar, töntar och idioter som därmed öppnat portarna till en nationell katastrof i vardande.   

Etablerandet av den så kallade värnpliktsriksdagen eller värnpliktskongressen var en annan milstolpe när det gäller den ovan skisserade utvecklingen. Här kunde framtidens politiker, bland dem den blivande statsministern Fredrik Reinfeldt, lägga fram en mängd kostnadskrävande förslag om hur de värnpliktigas materiella standard skulle förbättras.

Ja, det motionerades till och med om att lägga ner det svenska försvaret: http://gg-kamratforening.se/artik_ka4/1970-1979/1978/1978-02-14%20o%2010%20Dags%20for%20varnpliktsriksdagen.pdf

Annat var det förr.

Hårnät och värnpliktsriksdagar var ett okänt fenomen under vår långa krigshistoria, även om vissa långhåriga svenska kungar och härförare kanske skulle ha varit betjänta i alla fall av det förstnämnda.

 Konung Erik Segersäll (cirka 940-995).

Om vi går tillbaka till den förste monarken vi egentligen vet något om, Erik Segersäll Björnsson, så är det känt att han föddes 940 och dog senast 995. Det hörs på själva det namn han begåvades med, Segersäll, att han var framgångsrik i vapnens bruk i syfte att värna om sitt rike. Erik var konung över vad som benämndes Svearike, varur namnet Sverige uppstod. Det var ett område som i stort bestod av Mälardalen. Troligen styrde han även över Västergötland samt mot slutet av sitt liv även Danmark.

För många av forna dagars regenter gällde också att freda tronen från inhemska rivaler. I Erik Segersälls fall var det sonen Styrbjörn som gjorde anspråk på Svearikets krona sedan Eriks broder och medregent, Olof, avlidit på 970-talet. En sammandrabbning mellan Eriks och Styrbjörns arméer inträffade vid Fyrisvallarna i ett legendomsusat slag som slöt med att Erik segrade och Styrbjörn stupade. Erik Segersäll dog sedan i en sjukdom omkring 993. Han hade då återvänt till asatron efter att under en kortare period ha bekänt sig till kristendomen.

Svearikets och Västergötlands krona övertogs av Eriks son Olof Skötkonung, född cirka 980, som regerade till 1022. Under Olofs kungatid präglades de första svenska mynten i Sigtuna samtidigt som kristendomen bröt igenom på allvar. Den tyske aposteln Ansgar hade i slutet på 820-talet visserligen anlänt till Birka på Björkö i Mälaren för att, på inbjudan av sveakungen Björn, presentera kristendomen för dem som ville låta omvända sig till denna religion men den fick aldrig riktigt fäste då: http://www.alltombibeln.se/kristendomenshistoria/801.htm

Olof Skötkonung lät prägla de första svenska mynten i Sigtuna.

Olof Skötkonung skall i början av sin regeringstid ha deltagit i ett vikingatåg mot England tillsammans med den danske kungen Sven Tveskägg och var en av kontrahenterna vid det så berömda sjöslaget vid Svolder år 1000. Olof döptes till kristendomen först i England och därpå enligt traditionen vid Husaby källa vid Kinnekulle i Västergötland år 1008. Dopförrättare skall ha varit aposteln Sigfrid från England och med vid dopet var även Olofs dotter, prinsessan Ingegerd, som senare blev gemål till konung Jaroslav I i Kiev och är begravd i Sofiakatedralen därstädes tillsammans med maken.

Olof är den förste svenske kung som döps in i den kristna tron och sedan också håller fast vid den. Att han nu accepterat fridsfursten Jesus Kristus som sin herre var inget som hindrade honom från att ”älska och slå ihjäl med samma varma själ”, för att låna ett citat ur Johan Ludvig Runebergs Fänriks Ståls sägner. Detsamma kan sägas om alla efterföljande svenska monarker till början på 1800-talet.

En av de mer bemärkta monarkerna från tidig medeltid är Erik (IX) den helige Jedvardsson, som alltjämt är Stockholms skyddshelgon trots att han sannolikt var född i Västergötland kring 1120 och mördades på anstiftan av medtävlaren om makten Magnus Henriksson i Uppsala 1160. Han dyrkades tidigt som svenskt helgon men erkändes aldrig som sådant av Rom trots ivrig lobbyverksamhet av sonen Knut Eriksson som var kung 1167-96. Erik skall enligt traditionen ha deltagit i det första korståget mot de hedniska finnarna i mitten på 1150-talet.

Erik den heliges relikskrin öppnades för övrigt 2014 av forskare: http://www.svt.se/nyheter/inrikes/nu-ska-sanningen-om-legenen-avslojas

 Erik den heliges kranium och kungakrona.

Under 1200- och 1300-talen inträder ett något större mått av stabilitet i Sveariket, men stridigheterna fortsätter. Episk är konflikten mellan Magnus Ladulås son Birger Magnusson, kung 1290-1318, och dennes yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. Kungen och hans drottning tillfångatas i samband med den så kallade Håtunaleken 1306 varefter Birger hämnas genom Nyköpings gästabud 1317-18, då hertigarna spärras in och kungen slänger nyckeln i Nyköpingsån.

Därpå följer Magnus Erikssons – han var son till hertig Erik – långa men alls icke bekymmerslösa regenttid 1319-60. Han var även kung i Norge till 1343 och över Skåne. Sverige härjades då av digerdöden, pestsjukdomar av olika slag som reducerade befolkningen med upp till hälften, samt inre stridigheter. Magnus genomförde även två korståg mot Novgorod 1348 respektive 1350 med syftet att omvända invånarna från ortodoxin till den katolska formen av kristendomen. Det lyckades inget vidare, och efter sin avsättning som konung finns uppgifter om att han själv skall ha konverterat till den ortodoxa tron. Han dog drunkningsdöden i början av 1370-talet. Hans främsta bedrift var att avskaffa slaveriet i Sverige.

Mellan 1521, då Gustaf Vasa valdes till svensk konung, och 1814 deltog Sverige i 29 krig från och med Befrielsekriget mot Danmark 1521-23 till och med Norska kriget 1814. Ungefär lika många av krigen utkämpades mot ”arvfienden” Danmark respektive Ryssland. I det sista kriget mot Ryssland 1808-09 förlorade vi ”östra rikshalvan” Finland.

Under perioden 1554-1660 rådde praktiskt taget oavbrutet krigstillstånd inklusive Trettioåriga kriget 1618-48, då Sverige utgjorde ryggraden på den protestantiska sidan och Gustaf II Adolf av krigspropagandan framställdes som det frälsande ”Lejonet från Norden”. Det var under denna tid Sveriges ställning som europeisk stormakt grundlades. Den gick dock förlorad med Stora nordiska kriget 1700-21 och Carl XII:s död i Norge 1718.

 Gustaf II Adolf, ”Lejonet från Norden”, efter segern vid Breitenfeld i Trettioåriga kriget 1631.

Här en lista över hela krigshistoriken 1521-1814: http://www.historiesajten.se/krig.asp?sortering=fran

Flera gånger genom Sveriges ofta mycket blodiga historia har det rått inbördeskrigslika tillstånd. Så var fallet under den segdragna konflikten mellan Gustaf Vasas söner Erik XIV, Johan III och Carl IX. Slutpunkten för denna period kom med konflikten mellan den katolske konung Sigismund, som även var kung i Polen, och dennes farbror hertig Carl 1598-99. Hertigen segrade och lade beslag på tronen under namnet Carl IX. År 1600 lät den brutale Carl halshugga fem av de rådsherrar som ställt sig på den laglige konungens (Sigismund) sida i det så kallade Linköpings blodbad.

Den lärdom vi alla kan dra av Sveriges omfattande krigshistoria är, att alla regenter och betydande statsmän utan undantag ansett att de gränser de styrt över varit i högsta grad värda att slå vakt om med alla till buds stående medel. Sverige har varit en nationalstat sedan åtminstone Gustaf Vasas regeringstid, vilken inleddes för nästan precis 500 år sedan och kunde bli det tack vare de insatser som gjorts av furstar och folk under minst lika lång tid dessförinnan.

Sverige gick efter 1814 in i en ny och fredligare tid och det militära försvaret tilläts tidvis förfalla. Varje gång så skett fanns det emellertid krafter som såg vad som var på väg att hända och tog verkningsfulla initiativ som skulle leda till förbättring. 1860 bildades således Skarpskytterörelsen på initiativ av skriftställarna Viktor Rydberg, Karl Adolf Hedlund, August Blanche och Lars Johan Hierta. Dessa var alla liberala och nytänkande kulturpersonligheter vilka insåg att det svenska försvaret måste väckas ur sin törnrosasömn: https://sv.wikipedia.org/wiki/Skarpskytter%C3%B6relsen

 Viktor Rydberg: en av Skarpskytterörelsens skapare.

Genom Skarpskytterörelsen ville man dels skapa en starkare försvarsvilja, dels ge upphov till en folkbeväpning som skulle kunna ge oss ett försvar av schweizisk modell. Dessa tankar bar några årtionden senare frukt genom tillkomsten av den allmänna värnplikten, som infördes 1901.

Ett annat exempel med försvarsanknytning är det privata initiativ som resulterade i Pansarbåtsföreningen 1912, som drog igång en oerhört framgångsrik penninginsamling för att den svenska flottan skulle få ett nytt, slagkraftigt krigsfartyg – den så kallade F-båten – till sitt förfogande. Bland initiativtagarna märktes den kyrklige förnyaren och blivande biskopen Manfred Björkquist. Detta gjorde att fartyget HMS Sverige kunde byggas och överlämnas till flottan för en totalkostnad om 13 459 000 kronor i dåtidens penningvärde.

Något år senare, den 6 februari 1914, invaderades Kungliga slottet i Stockholm av ungefär 30 000 försvarsvänliga bönder – Bondetåget – som hos konung Gustaf V, kronprins Gustaf (VI) Adolf och andra medlemmar av den kungliga familjen protesterade mot den liberala regeringen Karl Staafs nedrustningspolitik mitt under en kritisk internationell tid. Konungen själv och upptäcktsresanden Sven Hedin höll uppmärksammade brandtal.

 Pansarbåten HMS Sverige efter 1931.

Efter Första världskriget troddes det allmänt att den stora freden hade inträtt, och 1925 års försvarsbeslut signerat den socialdemokratiske försvarsministern Per Albin Hansson blev ett svårt slag mot vårt militära försvar. Också nu uppkom en proteströrelse, låt vara inte med lika dramatiska resultat som i form av pansarfartyget HMS Sverige. 1936 kom i alla fall ett nytt försvarsbeslut vilket gjorde att samme Hansson som tidigare gått i bräschen för den dittills största nedrustningen i svensk historia som statsminister i ett radiotal vid utbrottet av Andra världskriget ansåg sig kunna deklarera ”Vår beredskap är god”.

Alla vet i dag att Per Albin ljög när han yttrade dessa ord, men med åren lyckades den socialdemokratiska regeringen med skattebetalarnas hjälp verkligen bygga upp ett funktionellt försvar. Inte bara det – Sverige hade under 1950-talet ett av världens starkaste krigsmaskinerier i förhållande till landets befolkning om sex miljoner människor med tonvikten lagd på flygvapnet. Och det behövdes verkligen mot bakgrund av det högst reella hotet från det kommunistiska Sovjetunionen bara cirka 25 svenska mil på andra sidan Östersjön.

Det var då det.

Under det senaste halvseklet har pågått en fortlöpande utveckling som har resulterat i den sämsta regering Sverige haft i mannaminne. Under andra hälften av 1960-talet infiltrerade den så kallade 68-vänstern alla vitala samhällsinstitutioner och kunde framförallt i massmedia ostört bedriva sitt underminerande mullvadsarbete.

 Christopher Jolin kartlade vänstervridningen i Sverige.

Redaktören och författaren Christopher Jolin varnade för detta i en bok med titeln Vänstervridningen: hot mot demokratin i Sverige 1973, men sedan boken inledningsvis bemötts relativt välvilligt utsattes Jolin för ett karaktärsmord med få motsvarigheter och bokens välmotiverade varningsord fick i det stora hela förklinga ohörda: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/11/christopher-jolin/

Trist nog blev Jolin med tiden extremnationalist, men då han skrev Vänstervridningen och uppföljaren Sverige nästa? var han ännu liberalt betonad västvän.

Vänstervridningen och revolutionsromantiken resulterade visserligen inte i någon kommunistisk revolution och upprättandet av proletariatets diktatur, men ledde likväl till förödande konsekvenser när det gällde att bryta ner och förstöra traditionell sexualmoral, familjeideal, historiemedvetande, nationalstolthet och icke minst försvarsvilja. Den förvandlade oss till mesar och idioter. Olof Palme, varmed så mycket destruktivt i det svenska samhället hänger samman, surfade på denna våg och lyckades leda in en del revolutionärer i sossepartiet och samtidigt fjärma Sverige från den demokratiska västvärlden genom sin rabiata USA-kritik och stöd till revolutionsrörelser i Tredje världen.

Det var också under Palmes statsministerår som riksdagen 1975, litet i skymundan och utan egentlig debatt, tog beslut om att Sverige officiellt skulle bli ett mångkuturellt samhälle. Invandrarna skulle hädanefter inte påverkas att assimilera sig i det svenska samhället utan fick i stället välja om de ville assimileras eller fortsätta odla egna kulturer och egna språk i sina egna enklaver. Resultatet ser vi idag i alla otaliga problemområden av vilka många blivit no go-zoner där kriminalitet och kaos är ordningen för dagen och polis och räddningstjänst bombarderas med stenar och någon gång handgranater.

En tillfällig tillnyktring skedde med det så kallade Lucia-beslutet i december 1989, då den socialdemokratiska Carlsson-regeringen i ett akut anfall av klarsyn insåg att den dittills förda, rundhänta immigrationspolitiken inte längre höll. I stället skulle endast asylsökande med reella flyktingskäl accepteras. Men så kom den borgerliga regeringen Bildt 1991 samtidigt som Balkan-krisen accelererade och en flodvåg av nya flyktingströmmar drabbade Sverige, vilket ledde till att FP-ledaren Bengt Westerberg med sin ”generösa flyktingpolitik” hotade lämna regeringen om inte Lucia-beslutet revs upp. Bildt föll till föga.

 Förre elitsoldaten Reinfeldt struntade som statsminister i försvaret.

När den borgerliga så kallade Alliansen med Fredrik Reinfeldt som statsministerkandidat vann valet över en socialdemokrati handikappad av en allt tröttare Göran Persson 2006, väntade nog många väljare inklusive artikelförfattaren på en förbättring. Själv hoppades jag i främsta rummet på ett starkare försvar men också på en uppryckning på skolans område och en något mer realistisk immigrationspolitik.

Jag och många med mig blev grymt besvikna. Reinfeldt visade sig vara en fanatisk invandringsförespråkare och uppmanade folk att öppna både hjärtan och plånböcker för alla som valde Sverige. Överraskande nog struntade därtill den tidigare elitsoldaten Reinfeldt, som en gång inlett sin karriär som toppolitiker med att bli invald i värnpliktsriksdagen, i försvaret och valde i stället att beteckna detta som ett ”särintresse”.

I följande film inslag förklarar Reinfeldt att Sverige tillhör alla invandrare som kommer hit ”mitt i livet” och inte de infödda svenskarna som tror på några ”påhittade gränser”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

Det är enligt min mening omöjligt att se på detta som något annat än en spark rätt i skrevet på alla svenskar, finnar och andra nationaliteter som offrat allt för att försvara svenska gränser och områden genom århundradena, och som dessutom givit sina liv på utländsk botten till kristendomens och den nationella ärans försvar. Allt för att Fredrik Reinfeldt och alla andra efterkommande skulle få en så dräglig tillvaro som möjligt.

Ledargestalter som Erik Segersäll, Erik den helige, Gustaf II Adolf och till och med Per Albin Hansson kan inte gärna annat än gråta i sina himlar över hur det har blivit!

Utvecklingen bekräftas av internationella bedömningar. FNs Human Development Index (HDI) förutspår i en rapport från 2012 att Sverige i höjd med år 2030 har halkat ner till 45e plats i den internationella välståndsligan och då fått finna sig i att ha passerats av länder som Kuba, Mexiko och Bulgarien efter att ha varit uppe på 15:e plats 2010: http://www.etableringutomlands.se/sverige/sverige/item/svenskt-vaelstand-rasar-till-2030

 En allt vanligare syn i Sverige.

Och i Danmark begår en ledarskribent i Jyllands-Posten närmast lustmord på sin nordiska granne genom att varna för kommande inbördeskrig och anarki i ett Sverige som för en nationell självmordspolitik genom hämningslöst inflöde av asylanter, varav det stora flertalet av muslimsk härkomst. http://jyllands-posten.dk/debat/leder/ECE7942276/Gode-og-onde/

Vi har visserligen haft flera inbördeskrig tidigare, men det senaste utkämpades mellan Gustaf Vasas söner för nästan 500 år sedan så man kan inte säga att vi mesiga svenskar har vanan inte. I förlängningen kan den med fjärrskådarblick försedde betraktaren urskilja ett muslimskt Sverige som en integrerad del i det internationella kalifatet. Inga hårnät kommer då att finnas tillgängliga, men däremot förväntas alla med skäggväxt begåvade män bära kraftiga helskägg och behandla sina kvinnor som lägre stående varelser.

Som kristen vet jag dock att om Gud tillåter något dåligt att hända så sänder han också ett botemedel mot det dåliga. Som jag ser det finns bara ett botemedel som kan rädda det här landet från den slutliga katastrofen bortom vilken återvändo finns: Sverigedemokraterna. Men det kommer att sitta hårt åt och det är en kamp som kommer att kräva uppoffringar av alla som vill värna om Sverige som ett civiliserat land.

Ny bok: Religionsfrihetens martyrer

Så här kan det ha sett ut när Zacharias Anthelius och hans katolska vänner avrättades. Bilden från bokomslaget. Teckning: Benny H. V. Andersson

I min nya bok Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, 217 sidor) söker jag teckna en så sannfärdig bild som möjligt av ett Sverige som på många sätt var mörkt och ogästvänligt.

Jag syftar här på den tidsperiod som inleds med Gustaf Vasas maktövertagande och sträcker sig till slutet av 1600-talet. I bokens avslutande kapitel dras även paralleller med vår egen tid.

Handlingen i boken koncentreras till den svenska militärstatens uppgörelse med ett antal olyckliga katoliker och de rättsprocesser som ledde fram till flertalets obönhörliga dödsdomar och påföljande avrättningar.

Huvudperson i detta ohyggliga och högst verkliga skådespel är Zacharias Anthelius, borgmästare i Södertälje (eller Söder Tällije enligt dåtidens sätt att skriva) 1623 – 24. Vid samma tillfälle halshöggs även kunglige sekreteraren Georg Bähr Ursinus. Någon vecka senare rönte skolrektorn Nicolaus Campanius från Enköping samma öde.

Gustaf II Adolf utnämnde Anthelius till borgmästare i Södertälje. Och dömde honom senare till döden.

Anthelius hade 1623 utnämnts till borgmästare av konung Gustaf II Adolf som ett år senare skulle döma den 41-årige borgmästaren och riksdagsmannen till döden och presidera över hans avrättning genom halshuggning på Stockholms torg (nuvarande Stortorget i Gamla stan) den 11 september 1624.

Anthelius hade i sina ungdomsår, i likhet med många andra svenska studiosi, tillbringat åtskilliga år utomlands på vandring mellan olika utbildningsinstitutioner. Och precis som många av studentkollegerna hade han under en del av tiden legat vid katolska, mestadels jesuitiska, skolor. Sådana fanns exempelvis i Braunsberg (Braniewo) i nuvarande Polen och i Olmütz (Olomouc) i dagens Tjeckien. Bara en handfull av de kringvandrande svenska studenterna återvände emellertid till hemlandet som romerska katoliker.

Att vara katolik i den här tidens märgfullt protestantisk-lutherska Sverige var förenat med livsfara. Enligt en religionsstadga som antagits av riksdagen i Örebro 1617 var det belagt med dödsstraff för katoliker att ta sig in i Sverige. Den som var katolik ansågs med naturnödvändighet gå ärkefienden Polens, ett land som Sverige låg i krig med under många år, ärenden. Kung i Polen var Gustaf II Adolfs kusin Sigismund III Vasa vilken en tid i slutet av föregående århundrade även varit kung i Sverige. Första offret för Örebro stadga var en student vid namn Henric Hammerus som avrättades i Stockholm 1617.

Självklart var det otänkbart för mäster Zacharias Anthelius (1583 – 1624) att vid sin hemkomst 1615 gå ut öppet med den tro han tillägnat sig under peregrinationerna på kontinenten. Intoleransen gentemot alla som inte bekände sig till ”den rena evangeliska tron” (det vill säga den lutherska protestantismen) var monumental och hade trappats upp ända sedan den katolicerande Johan IIIs död 1592 för att kulminera med Örebro stadga 1617.

Efter sin hemkomst blev Anthelius, bördig från en norrländsk prästsläkt, först konrektor i Gefle skola och därpå kanslist hos hertig Carl Filip i Nyköping – en yngre bror till Gustaf II Adolf – för att efter hertigens hastiga frånfälle anställas hos änkedrottning Kristina i Gripsholm. 1623 fick så Anthelius kunglig fullmakt såsom litterat – för sitt ämbete utbildad – borgmästare i Söder Tällije. Han visade sig snabbt vara en mycket duglig ämbetsman, ”den som allt skulle bestyra” enligt en samtida utsaga.

 Konung Sigismund i Polen ville se en återkatolicering av Sverige.

Orsaken till att Anthelius avslöjades vara katolik var en något solkig kärleksaffär mellan kamraten och trosfränden Georg Bähr Ursinus och hustrun till en italiensk musiker (lutspelare i kungens tjänst) som hette Giovanni Battista Veraldi. Både denne och hans hustru, tyskan Anna Elisabet Rasche, var till skillnad från vad de svenska katolikerna troende lutheraner. Veraldi blev av naturliga skäl svartsjuk när han uppdagade romansen och angav de båda svenska katolikerna. Dessa greps i samband med riksdagen i Stockholm påsken 1624 och kastades i ett synnerligen ogästvänligt fängelse där åtminstone den yngre Ursinus genomgick tortyr.

Det visade sig att Ursinus och Anthelius gemensamt importerat en tysk jesuit vid namn Henricus Schachtius (Schacht) till Sverige, enligt vad de själva uppgav för att de behövde en katolsk själasörjare. Schachtius poserade under sin vistelse i Sverige omväxlande som råttfälleförsäljare, vinimportör samt barnflicka (!). Även Schacht dömdes till döden under rättsprocessen i den nybildade Svea hovrätt men undslapp i slutändan med utvisning på grund av sitt tyska medborgarskap.

Följande ögonblicksbild från avrättningen på Stockholms torg är ett avsnitt ur ”Prolog” ur Religionsfrihetens martyrer:

Bähr avrättades först. När det var dags drog han av sig sin tröja och överrock och överräckte plaggen till en intillstående; därefter föll han ner på knä, läste en bön och blev halshuggen. Under tiden sökte en luthersk präst – några andra prästmän fanns ju inte tillstädes – förmå mäster Zacharias att ånyo svika sin tro, men i denna allvarliga stund skall Anthelius enligt hävderna ha svarat:
   – Du är ingen verklig präst. Hur skulle du då kunna ge mig absolution för mina synder och räcka mig Herrens lekamen?
   Därpå fick Anthelius syn på Bährs döda kropp med huvudet liggande för sig och ropade extatiskt till bödeln:
   – Eja, låt mig nu också falla för din lie för den katolska tron!
   Enligt Stolpe hade mäster Zacharias nu morskat upp sig så pass att han demonstrativt höjde sina händer och krävde att också dessa skulle avhuggas. De omkringstående fick lugna Anthelius som slutligen även han föll bedjande på knä innan bödelns svärd föll över hans nacke.

Zacharias Anthelius efterlämnade hustrun Engel Kröger och minderåriga barn. Vad som hände med dessa efter familjefaderns död finns inga uppgifter om. De avrättade Anthelius och Bähr begravdes nära den nuvarande statyn av Birger jarl nära Riddarholmskyrkan.

Boken Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, ISBN 978-91-86092-46-7, 217 sidor) kan beställas direkt från Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm. Sätt in 249:- på Contras plusgirokonto 85 95 89 – 4 så kommer boken hem i brevlådan!

Hipp, hipp hurra för nya sessan!

 Glädjen var stor i konungariket Sverige då det stod klart att kronprinsessan Victoria var gravid.

Den 23 februari nedkom kronprinsessan Victoria med en ny tronarvinge: då föddes Victorias och prins Daniels förstfödda på Karolinska sjukhuset i Stockholm, ett flickebarn som var 51 centimeter långt och 3280 gram tungt.

Modern är 34 år, vilket numera är en ganska normal ålder för en förstföderska.

Födelsen av den nya tronföljerskan innebär att den kvinnliga tronföljden i Sverige förstärks. Men det torde dröja omkring ett halvsekel innan hon ges tillfälle att bestiga den svenska tronen, givet att vi fortfarande har monarkiskt statsskick vid den tidpunkten.

Frågan är vad flickan skall heta. Hon kommer givetvis i egenskap av kunglighet att föräras ett antal namn. Några tänkbara sådana, hämtade ur den svenska drottninglängden/konung Carl XVI Gustafs släkt, är Margareta, Christina, Desirée, Birgitta, Sibylla, Ulrika, Eleonora, Hedvig och Louise.

Det kan förmodas att även nya sessans mormors och mormors mors namn – Silvia respektive Alice – för närvarande bollas med som tänkbara namnalternativ.

Det är väl inte alldeles givet att den nya kungliga tjejen kommer att tilldelas ett avlagt drottningnamn – själv föreställer jag mig att Isabella kan ligga bra till.

 Isabella Johansdotters gravvård finns i Strängnäs domkyrka.

Isabella hette Johan IIIs dotter, en äldre syster till Sigismund, som föddes och dog på Gripsholms slott där dåvarande hertig Johan och gemålen Katarina Jagellonica fängslats av Johans halvbror Erik XIV. Isabella hette desslikes en berömd spansk drottning.

Isabella Johansdotter (1564-66) brukar i hävderna även kallas Elizabeth Vasa. Hon var visserligen det blivande kungaparets förstfödda, men på den tiden hade vi ju inte kvinnlig tronföljd.

Oavsett vilket/vilka namn tronföljerskan får vill jag utbringa ett djupt känt ”Hipp, hipp hurra!” för nya sessan!