Därför är fanatikern Annie Lööf är en fara för Sverige

När centerledaren Annie Lööf i en SVT-intervju den 10 november 2014 fick frågan om hon kunde tänka sig en invandring på 30 miljoner så att Sverige fick en befolkning i höjd med 40 miljoner svarade hon att det var inget hon ville utesluta: ”Ser inga problem med det”, blev svaret till intervjuaren Anna Hedenmo. Se länken ovan.

Att Lööf talat sig varm för globalistprofeten George Soros, som vill avskaffa alla nationsgränser, införa en helt fri invandring och ingripit i nationella angelägenheter i en rad länder – i Sverige gav han den vänsterextrema stiftelsen Expo en dusör som ledde till att den SD-fientliga organisationen Tillsammansskapet bildades inför valet 2014 – är därför helt stilenligt. https://nyheteridag.se/lackan-avslojar-george-soros-betalade-expos-grasrotsrorelse-for-att-paverka-valet-2014/

Om George Soros, född György Schwartz i Budapest 1930, utlät sig Annie Lööf nyligen på följande sätt på sitt Instagram-konto: ”En stark, modig person som gjort mycket gott.” Tilläggas kan att Soros genom en omfattande valutaspekulation var en av de finansiella aktörer som starkt bidrog till den djupa ekonomiska krisen i Sverige 1992, vilken medförde 500 procents inflation. Ekonomin räddades genom att regeringen på Ny Demokratis inrådan lät kronan flyta fritt.

Henry Kissinger och framlidne David Rockefeller – två av Trilaterala kommissionens grundare.

Att Annie Lööf är sugen på att bli Sveriges första kvinnliga statsminister är ett understatement. Jag är inte den enda bedömare som menar att det är svårt att hitta en mer olämplig kandidat för denna post än just Lööf. I en debattartikel i Expressen den 27 september 2018 skrev miljöpartisterna Birger Schlaug, före detta språkrör, och MaLou Lindholm, tidigare EU-parlamentariker, följande om Lööf:

Sverige behöver inte en statsminister – eller ens ett statsråd – som är medlem i en privat global organisation som bakom stängda dörrar har som syfte att leda världen. https://www.expressen.se/debatt/elitorganisationen-som-annie-loof-talar-tyst-om/

Den organisation Schlaug och Lindholm åsyftar är Trilateral Commission (Trilaterala kommissionen), som bildades 1973 av bland andra David Rockefeller, Henry Kissinger och Zbigniew Brszezinski och som har i storleksordningen 300-350 deltagare från hela världen. Kommissionen delar George Soros gränslösa approach till politik och handel. Bland övriga svenska medlemmar märks Carl Bildt, Urban Ahlin och Marcus Wallenberg. https://sv.wikipedia.org/wiki/Trilateral_Commission

Annie Lööf och faderskapet Hans-Göran Johansson.

Annie Lööf, som ogift Annie Johansson, föddes i byn Maramö utanför Värnamo i Småland den 16 juli 1983. Hon ingick 2011 äktenskap med ingenjören Carl-Johan Lööf. Paret är bosatt i Nacka. Hennes pappa, polisassistent  Hans-Göran Johansson (C), är kommunstyrelsens ordförande i Värnamo sedan 2008. Som ung var Lööf målvakt inom ramen för IFK Värnamos flickfotbollsverksamhet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Annie_L%C3%B6%C3%B6f

Omsider blev Annie Johansson aktiv inom Centerpartiet, jobbade på bank och skaffade sig juristutbildning vid Lunds universitet. Kuriosa: vid en vistelse som Dag Hammarskjöld-stipendiat i London 2003 arbetade hon en tid som barista. Johansson invaldes i Sveriges riksdag 2006, efterträdde i konkurrens med Anna-Karin Hatt 2011 Maud Olofsson som C-ledare och var näringsminister i regeringen Reinfeldt 2011-14.

Ideologiskt är Annie Lööf nyliberal ut i de ordspråksrelaterade fingerspetsarna, något som framgår av de tre verk inom litteraturen hon framhållit som sina favoritböcker: Till världskapitalismens försvar av Johan Norberg, Anarki, stat och utopi av Robert Nozick samt Och världen skälvde av råkapitalismens stora förkunnare Ayn Rand. Lööfs favorit bland internationella politiker är Margaret Thatcher. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/06/24/annie-anna-karin-och-ayn/

Anna-Karin Hatt var Annie Lööfs medtävlare om partiledaruppdraget.

Av Annie Lööfs biografi framgår övermåttan väl att hon är en renlärig fanatiker när det gäller globalisering, öppna gränser och fri invandring. Pragmatism är ingenting som ligger för henne, vilket ju också demonstreras av hennes med L-ledaren Jan Björklund delade inställning i den utdragna regeringsfrågan. Det viktigaste för Lööf-Björklund är således inte att ge Sverige en alliansregering utan att  till varje pris hålla Sverigedemokraterna borta från varje form av tänkbart inflytande.

Att detta i förlängningen nästan oundvikligen kommer att leda till att SD växer och därmed får ett ännu större inflytande, samtidigt som väljarunderlagen för C och L riskerar att kraftigt reduceras, tycks varken hon eller parhästen Jan Björklund ha funderat över. För i alla fall Björklunds parti är risken överhängande att det åker ur riksdagen vid det troliga extraval som väntar runt hörnet.

Annie Lööf är en politisk utopist och som sådan en logisk partiledare för Centern, som har en grundmurad tradition av utopism att falla tillbaka på åtminstone sedan Thorbjörn Fälldin med närmast religiös övertygelse lyfte kärnkraftsfrågan på 1970-talet. För några år sedan presenterade vidare partiet ett politiskt programprojekt som innefattade fri invandring, månggifte, slopad skolplikt och ett federalt Sverige. https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

Nej, någon skomåltid blir det nog inte för Annie Lööf.

Tanken på att talman Andreas Norlén skall ge Lööf i uppdrag att sondera för ett regeringsalternativ lär stupa på att moderatledaren Ulf Kristersson i ett anfall av akut klarsyn sagt sig neka detta. Förhoppningsvis slipper vi därmed fru Lööf som statsminister. Att hon är en fara för Sverige står klart för denna bloggare. Däremot utesluter Lööf inte att släppa fram Stefan Löfven som regeringsbildare, vilket vore ett förräderi i den högra skolan mot alliansväljare och alla andra som vill se ett regeringsskifte.

Detta borde innebära att Annie Lööf redan nu rimligen hade fått börja tänka på hur hon skall anrätta den sko hon har sagt sig vilja inmundiga hellre än att bli ett ”stödhjul” åt Stefan Löfven. Dock har hon tydligen på sistone försiktigtvis tänkt om i den frågan. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/darfor-skickar-folk-gamla-skor-till-centerpartiet

Om badkar, bilar och sängar som värre mördare än terrorister

Envar som jämför terroroffer med badkars- eller trafikolyckor förtjänar en rejäl dagsedel!

Ibland undrar man helt osökt vad det är för fel på folk.

Det jag nu närmast tänker på är de debattörer som jämför offren för jihadist-terrorn med olyckor i badkar eller trafik. Just nu är det den nyliberale debattören och författaren Johan Norberg som är mest aktuell med ett inlägg som kopplar samman terroroffer med personer som dör i badkarsolyckor. https://www.svt.se/opinion/johan-norberg

I ärlighetens namn tvingas jag konstatera att Norberg också har ett och annat vettigt att framföra. Så skriver han: ”När en terrorist avser att sprida ondska och död ska vi naturligtvis släppa våra pappershjärtan och i stället gripa efter en automatkarbin.”

Johan Norberg pratar om badkar som värre mördare än terrorister.

Jag instämmer helt i detta. Trots allt befinner vi oss mitt i ett lågintensivt men dock krig med galna jihadister som vill upprätta ett världsomspännande kalifat med Koranen och sharia som bas. Sällan har väl kärleksmånglarnas infantila budskap varit mer malplacerat än när det gäller att ta ställning till de sorgliga ursäkter till människor som de islamistiska terroristerna är.

Synd bara att Norberg inte nöjde sig med detta handfasta budskap. Han går nämligen vidare och menar: ”Fler européer dör i sina egna badkar och av de egna möblerna än av terror. 25 gånger fler européer dödas av ‘vanliga’ mördare än av terrorister.”

Jag har inte lusläst all aktuell statistik, men låt oss för enkelhetens skull presumera att Johan ”Kapitalismen är världens räddning” Norberg har rätt. Så – än sedan? Jämförelsen är ändå helt grotesk, eftersom det faktiskt inte går för sig att jämföra omänsklig, beräknande terror mot män, kvinnor och barn å ena sidan och slumpmässiga olyckor å andra sidan.

Det framgår av Norbergs inlägg att han gör jämförelsen därför att han menar att terroristerna hämtar kraft ur vår rädsla och det därför är viktigt att vi inte drabbas av panik. Jag är ledsen, Johan Norberg, men du har helt och genuint fel. Om vi inte förmådde känna en viss rädsla för terroristernas illdåd, ja kanske till och med drogs litet åt panikhållet, så skulle det innebära att vi hade normaliserat terrorn och därmed i praktiken kapitulerat för den.

Londons borgmästare Sidiq Khan anser att terror är något som storstadsborna måste vänja sig vid.

Johan Norberg och alla andra som relativiserar och förminskar terrorismen hamnar i debatten i samma fålla som Londons muslimske borgmästare Sadiq Khan, som i september 2016 menade att  vi måste räkna med att terrorhandlingar med nödvändighet kommer att drabba alla storstäder – de är ”part and parcel” av livet i världsmetropoler som London eller New York. http://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/sadiq-khan-london-mayor-terrorism-attacks-part-and-parcel-major-cities-new-york-bombing-a7322846.html

Lika bra att vi vänjer oss, med andra ord, ty när allt kommer omkring är det större risk att du halkar i badkaret, slår skallen i karkanten och dör.

En variant på temat normalisering och kapitulation inför jihadisterna framfördes av Södertälje-politikern Patrik Waldenström (MP), ordförande i miljönämnden i Södertälje, som i en debatt i kommunfullmäktige den 29 maj 2017 hävdade att terrorismen inte är så mycket att bry sig om eftersom fler dör i trafikolyckor än i terrorattacker som lastbilsmassakern i Stockholm den 7 april i år.

Patrik Waldenström (MP): trafikolyckor tar livet av fler människor än terror.

Debatten ägde rum i anledning av en interpellation till kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) av moderaten Rudi Benedek om kommunens beredskap inför tänkbara terrordåd. I sitt skriftliga svar menade Godner för övrigt att det största terrorhotet mot Södertälje är nazismen i form av Nordiska motståndsrörelsen (NMR), som delat ut flygblad (!) inom kommunen ett par gånger.

Till Waldenströms försvar skall sägas att han, i eftertankens kranka blekhet och sedan bland andra Liberalernas gruppledare Mats Siljebrand kallat ordvalet för ”osmakligt”, gjort något som liknar en avbön: ”Jag skulle absolut valt ett annat exempel i dag.” Detta ordval antyder att Waldenström fortfarande inte anser att terrorismen är så mycket att bråka om – han har bara använt fel ord. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6714486

Möjligt är att Patrik Waldenström i sitt tal om trafikolyckor som värre dödsbringare än jihadist-terrorn inspirerats av en krönika som skrevs av Expressens Lars Lindström efter lastbilsterroristens framfart i franska Nice. ”Varje år dödas tiotusentals oskyldiga människor i Europa på ett fruktansvärt vis. Nej, inte i terrorattacker. Jag talar om trafikolyckor.” http://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/vi-kan-inte-jaga-och-bestraffa-oskyldiga/

Vad Johan Norberg, Patrik Waldenström, Sadiq Khan och Lars Lindström – alla övriga jämförelser åsido – har gemensamt är att de söker relativisera och marginalisera islamist-terrorn mot vårt fria och demokratiska samhället. Det ingår inte i deras föreställningsvärld att personer som, oavsett anledning, kommer hit kan ha några ondskefulla motiv.

De är immigranter, alltså är de per definition goda. Att hävda något annat vore ju också att gynna Sverigedemokraterna och/eller andra migrationskritiker. Därav dessa desperata och lätt genomskådbara försök att blanda bort korten genom att jämföra terrorism med badkars- och trafikolyckor. Skulle det ändå visa sig att muslimer eller andra hitkommare har mindre hedervärda motiv går det alldeles utmärkt att skylla på traumatisering, bristande integrering, svåra hemförhållanden eller Donald Trump.

Sängen – värsta mördarmöbeln.

Slutligen undrar jag litet över varför Johan Norberg inte tog i riktigt ordentligt på en gång. Han kunde ha jämfört terrorismen med den verkliga mördarmöbeln – sängen, där de allra flesta människor avlider.

 

 

Utopism är tradition hos Centern

Centerledaren Annie Lööf ler sitt vanliga tandrika leende. Frågan är hur länge till.

Det aktuella förslaget till nytt centerpartistiskt partiprogram upprör av naturliga skäl en hel del känslor. Åtskillga partimedlemmar och partiavdelningar undrar rent ut sagt vad i helvete partiet, med den nyliberala Ayn Rand-beundrarinnan Annie Lööf i spetsen, sysslar med.

Ty här har vi ett program – låt vara att Lööf menar att det snarare rör sig om en ”vision” än om ett sakpolitiskt handlingsprogram – som bland annat bryter en lans för fri invandring, månggifte, slopad skolplikt (till förmån för så kallad läroplikt) samt ett federalt Sverige. Det är mot den bakgrunden alls icke underligt att partiveteraner nu hötter med nävarna åt den nyliberala Stureplanscentern som tycks ha kidnappat moderpartiet.

Även om många för tillfället tycker att Centerpartiet med den nya programvisionen fått spader, trots partisymbolens fyrklöver, hade man nog inte behövt bli så förvånade. Centerpartiet, före 1957  Bondeförbundet, har en ganska lång tradition av utopism som rimmar illa eller inte alls med den agrarkonservatism och ideologiska pragmatism som präglat partiet sedan förra seklet var ungt och som tillåtit partiet att ingå i regeringskoalitioner med såväl socialdemokrater som borgare.

Slagordet ”decentralisering” blev aktuellt under Gunnar Hedlunds tid som centerledare.

När avfolkningen av landsbygden och inflyttningen till städerna kom igång på allvar i höjd med Andra världskriget insåg det parti som ansåg sig tillvarataga det jordbrukande folkets intressen att något borde göras. Uttrycket decentralisering myntades under den legendariske partiledaren Gunnar Hedlunds egid och gjorde Centern populärt hos ”gröna vågare”, vilka oftast kom från stostadsregionerna.

Från och med 1971 blev kärnkraftsmotståndet Centerpartiets främsta profilfråga. Det började med att nyvalda riksdagsledamoten Birgitta Hambraeus – i riksdagen 1971-98 – fick i uppdrag att se över skrivningen om användande av fredlig kärnkraft i Sverige med utgångspunkt från partiets avståndstagande från kärnvapen. Hambraeus landade i ett fanatiskt kärnkraftsmotstånd med pseudoreligiösa förtecken, vilket blev partiets politik sedan mångårige partisekreteraren och ”chefsideologen” Gustav Jonnergård (1918-85) insett vilken – ursäkta uttrycket – sprängkraft den frågan bar på.

Birgitta Hambraeus gick i bräschen för avskaffad kärnkraft.

Kärnkraftsmotståndet fick ökad tyngd  genom att det backades upp av vetenskapsmannen Hannes Alfvén (1908-95). vilken 1970 tilldelats Nobelpriset i fysik. Alfvén var på 1970-talet aktiv i Centerpartiet men gick senare över till Miljöpartiet, där han var aktiv till sin död. Tillkomsten av MP innebar att väljarunderlaget för C minskade avsevärt. I kärnkraftsomröstningen 1980 företrädde C linje 3, som pläderade för en avfasning av kärnkraften under en tjugoårsperiod. I kärnkraftens ställe skulle det satsas på ”sol, vind och vatten”.

Och det är väl enligt de riktlinjerna energidebatten fortfarande förs. Någon tillstymmelse till miljövänliga alternativ till kärnkraften finns lika litet i sikte nu som 1980. I stället ser verkligheten ut som den gjort tidigare – vill vi inte producera tillräckligt med kärnenergi själva får vi köpa in kärn- eller kolkraft från utlandet eller bygga ut våra älvar.

Samtidigt tillåts plåtschabraken till vindaggregat förfula landskapsbilden i allt högre utsträckning trots att de aldrig någonsin kommer att stå för mer än ett par procent av vår sammanlagda energiproduktion.

Nobelpristagaren och centerpartisten Hannes Afvéns ord vägde tungt.

Thorbjörn Fälldin, som tog över som partiledare efter Hedlund 1971, delade helt  uppfattningen om kärnkraftens förfärlighet och kunde 1976 väljas som statsminister för en borgerlig trepartiregering mycket tack vare kärnkraftsfrågan. Om det  var kärnkraftsmoståndet som förde fram C som ledande borgerliga parti var det emellertid samma fråga som splittrade borgerligheten – M och FP var nämligen utpräglade kärnkraftsanhängare.

Det var först under Maud Olofssons tid som partiledare som kärnkraftsmotståndet upphörde att vara en oomkullrunkelig trossats i centerideologin. Partiet blev dock knappast mer realistiskt för det – i stället fick den nyliberalt präglade så kallade Stureplanscentern ett allt fastare grepp om det forna landsbygdspartiet. Skepsisen mot kärnkraft har dessutom fortsatt, om än inte på ett lika fanatiskt sätt som en gång var fallet.

Thorbjörn Fälldin ledde C långt före Stureplanscenterns tid.

Vad denna partiförening, som ynglat av sig också i andra delar av landet, står för berättar dess ordförande Johanna Jönsson om här i en nyligen publicerad debattartikel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/det-har-slass-stureplanscentern-for_7740718.svd

Många traditionalistiska centerpartister ogillar starkt det inflytande Stureplanscentern tillåts utöva på partiapparaten och över att en av dess favoriter, Annie Johansson, numera Lööf, blivit partiledare. C var illa ute opinionsmässigt redan mot slutet av Olofssons tid, men under Lööf har kräftgången accelererat och frågan är hur långlivad hon kommer att bli. I varje lär hon väl sitta någorlunda säkert i sadeln till partistämman i februari, då det utopiskt präglade förslaget till nytt partiprogram skall tas ställning till.

C-ideologen Per Ankersjö är arkitekten bakom projektet Framtidsbygget som bland annat pläderar för fri invandring.

Utopism av ett eller annat slag kan således sägas vara något av en tradition inom Centerpartiet. Den observante kunde se vartåt det barkade hän redan tidigt i våras. Per Ankersjö, projektledare för det så kallade Framtidsbygget som utvecklingen av ett nytt partiprogram kallades, intervjuades då av nätsajten Dagens Opinion (28/3).

På frågan om det nya programprojektet var en eftergift åt Stureplanscentern svarade Ankersjö på följande sätt:

Men nej, det är mer ett uttryck för att vi är öppna och beredda att lyssna på olika åsikter.

Och nog har det lyssnats på olika åsikter. Bland dem som inbjudits för att komma med idéer till Framtidsbygget märks exempelvis den något flamboyante nyliberale debattören och musikern Alexander Bard, liksom ett antal övriga aktörer hämtade utanför partigränserna. Bland dessa märks den svenska nyliberalismens omslagspojke Johan Norberg. I övrigt sägs 220 partiavdelningar och 10 000 (!) personer ha varit inblandade i projektet.

Alexander Bard har varit behjälplig vid framtagandet av C-programmet.

Artikeln i Dagens Opinion kan läsas här:

http://www.dagensopinion.se/centerpartiet-skriver-partiprogram-–-alexander-bard-kallas

Av senare tiders opinionsmätningar att döma hänger C jämte KD i alliansunderlaget på gärsgårn att åka ur riksdagen och därmed säkra ett rödgrönt maktövertagande i valet 2014. Oavsett hur det går ser framtiden för C bekymmersam ut. En partisprängning, där stureplanarna och traditionalisterna går skilda vägar, är långt ifrån utesluten.

En annan möjlighet är att C går ihop med FP, något som Fälldin föreslog borde ske redan i början på 1970-talet. Eller också gör man gemensam sak med lilleputtkollegan KD som man tidigare samarbetat med; minns att KDs första riksdagsplats tillföll Alf Svenssom genom valteknisk samverkan med C i valet 1985.

Annie, Anna-Karin – och Ayn

Anna-Karin Hatt – Mauds favorit.

Striden om vem som skall efterträda Maud Olofsson som ny ledare för Centerpartiet lär i första hand komma att utkämpas mellan Annie Johansson och Anna-Karin Hatt. Båda småländskor, båda unga – Annie född 1983, Anna-Karin född 1972.

Annie Johansson fyller när detta skrivs snart 28 år (16 juli) och valdes 2006 in i riksdagen som dess yngsta ledamot. Hon är partiets ekononomiskt-politiska talesperson och därtill vice gruppledare i riksdagen. Med sin nyliberala utsyn – en av hennes politiska förebilder är Margaret Thatcher – är hon helt klart den så kallade Stureplans-falangens favorit.

Anna-Karin Hatt är elva år äldre än Annie Johansson och blir 39 år den 7 december. Hon är IT- och regionminister (biträdande näringsminister) och den som Maud Olofsson helst vill se som sin efterträdare. Är inte lika utmejslat liberal som Annie Johansson. Anna-Karin, som varit ledarskribent på centertidningarna Hallands Nyheter och Södermanlands Nyheter,  är född Andersson och gift med Greger Hatt som var med och bildade Miljöpartiet i början på 1980-talet; han gick sedan över till Socialdemokraterna innan han landade hos Centern. Tidigare var Anna-Karin Hatt gift med centerprofilen Ola Alterå.

Jag kan inte påstå att jag bryr mig över hövan om vem som blir Centerpartiets nya ledare. I Aftonbladet den 23/6 fanns dock på kulturavdelningen  intressant information i sammanhanget: Annie Johanssons tre favoritböcker påstods vara Johan Norbergs Till världskapitalismens försvar, Robert Nozicks Anarki, stat och utopi samt idéromanen Och världen skälvde av Ayn Rand. De två förstnämnda verken har jag inga särskilda synpunkter på. De är säkert lärorika, bildande och inspirerande om man lutar åt det nyliberala hållet, även om jag personligen (ännu) inte läst dem.

Rand-frälsta Annie Johansson.

Den tredje boken i ordningen har jag dock läst. Författarinna är rysk-amerikanskan Ayn Rand (1905-82), vilken onekligen är en framstående skribent men tyvärr också tillskyndare av en nördig och närmast totalitär  ideologi som något oegentligt kallas objektivismen. Och världen skälvde (på engelska Atlas Shrugged) är en tegelstensroman som kom ut på svenska i tre volymer på Timbro förlag i slutet på 1980-talet. Boken publicerades först i USA 1957 som ett politiskt-ideologiskt manifest, där författarinnan förkunnar att människan endast existerar för sin egen skull och att hennes strävande efter lycka är den högsta moraliska normen. Människan bör vara en heroiskt rationell varelse och allt som är däremot – religion, altruism, kollektivism – är ondskefullt.

Personportätten i Och världen skälvde är irriterande ensidiga och onyanserade. Hjältefigurerna, såsom messiasgestalten John Galt, dennes älskade Dagny Taggart samt Hank Rearden, är undantagslöst vackra, smärta och handlingskraftiga, med andra ord lysande exemplar av det mänskliga släktet. Skurkarna (på svenska ”roffarna”, på engelska the looters) är samtliga ömkliga, blekfeta och korrumperade och bör helst utrotas från jordens yta.

Jag tvingade mig igenom den svenska upplagan av boken med dess tre volymer för att jag sanningsenligt skulle kunna säga att jag läst den. Den är förvisso skriven på kraftfull prosa och innehåller en hel del spänning och visst annat av intresse, men den kritiske läsaren kan inte undgå att notera det malande predikande som genomsyrar verket, kulminerande i John Galts stora tal över 76 sidor i den svenska upplagan. Detta tal måste vara det mest effektiva sömnpiller världslitteraturen äger. Jag skall här inte öda några ord på själva handlingen i boken, den är löjligt melodramatisk, orealistisk och fyrkantig.

Storasyster Ayn ser dig…

När Atlas Shrugged kom ut i USA fick den ett blandat mottagande. Liberaler, som i likhet med Ayn Rand sjöng kapitalismens lov, tenderade att höja boken och dess bisarra författarinna till skyarna. Konservativa med en kristet orienterad livssyn stöttes av bokens kompromisslösa ateism och totala oförståelse för religionens värden. Det medförde att Rand genast fick den inflytelserika tidskriften National Review– då som nu den amerikanska konservatismens flaggskepp – och dess grundare, den troende katoliken  William F. Buckley, Jr., mot sig. Buckley lät medarbetaren Whittaker Chambers, en avhoppad kommunist och den som några år tidigare avslöjat den uppburne amerikanske UD-tjänstemannen Alger Hiss som kommunist och sovjetisk spion, skriva en recension under rubriken ”Storasyster ser dig” med bland annat följande lydelse (min översättning från engelskan):

Från nästan vilken sida som helst i Atlas Shrugged kan en röst höras, utifrån smärtsam nödvändighet, kommenderande: ”Till en gaskammare – gå!” Samma oflexibla självrättfärdighet resulterar också (i total avsaknad av någon form av befriande humor), i udda extravaganser…detta dollartecken, till exempel.

Chambers har metaforiskt fångat författarinnans obarmhärtiga fanatism och intolerans, vilken för övrigt har många paralleller med en (pseudo)religiös tro. Dollartecknet syftar på  Rands en smula barnsliga upphöjande av det amerikanska dollartecknet som det godas symbol nummer 1. Trots vissa marginella förtjänster måste Ayn Rands magnum opus enligt mitt synsätt hänföras till litteraturhistoriens praktpekoral och bör i dag läsas främst i avskäckande syfte. Då  rekommenderar jag hellre Rands genombrottsverk De levande (We the Living) och Anthem (Hymn), båda mer anspråkslösa och mer läsvärda än Och världen skälvde.

Annie Johansson får naturligtvis ha vilka favoritböcker hon vill för mig. Att en tänkbar ledare för ett svenskt riksdags- och regeringsparti inrangerar fanatikern Ayn Rands svulstiga Och världen skälvde bland sina absoluta favoritböcker bedömer jag emellertid som klart oroande.

Centern skulle sannolikt göra väl i att  låta Annie Johansson stå på tillväxt samt förpassa Stureplans- och bögliberalerna ut i partiets periferi när man ändå håller på. Det är inte mer liberalism Centerpartiet behöver, snarare mer konservatism. Och i så fall undrar jag om inte jordbruksminister Eskil Erlandsson vore en bättre partiledarkandidat.

Kommer Eskil Erlandsson att ladda bössan?