Tidigare påvar blir helgon: men vad sysslar den nuvarande med?

Papa Giovanni (Johannes XXIII): snart helgon.

När min Italien-älskande hustru Marika levde kände vi ett äldre par i den italienska byn Grotte di Castro i mellersta Italien. Båda makarna är borta nu. I sin lägenhet hade de två påveporträtt: ett föreställande Johannes XXIII och ett av Johannes Paulus II. Deras son jobbade som sekreterare i Vatikanen åt den senare.

Nu meddelas från Vatikanen att samma påvar skall kanoniseras (helgonförklaras) vid en ceremoni som är planerad äga rum i Rom den 17 april nästa år och väntas attrahera tallösa pilgrimer från hela världen. Båda var starka personligheter som gjorde ett djupt intryck på katoliker världen över och även andra trosbekännare.

Den förestående kanoniseringen sägs icke minst vara tänkt att överbrygga klyftan mellan liberala och konservativa katoliker. Johannes XXIII, född Angelo Giuseppe Roncalli (181-1963), anses ha varit en ”progressiv” påve lutande åt socialismen, under det att Johannes Paulus II (Karol Wojtyla, 1920-2005) var teologiskt konservativ.

Den sistnämnde var tvivelsutan en av de främsta arkitekterna bakom kommunismens sammanbrott. Han var också den förste icke-italienske påven på närmare ett halvt årtusende. Närmaste föregångare var nederländaren Hadrianus VI (Hadrianus Dedel från Utrecht), som var påve 1521-23. Johannes Paulus II, ibland med tillnamnet ”den store”, var den bäste påven någonsin om ni frågar mig.

Johannes Paulus II: kommunismens baneman.

Hur man skall placera in den nuvarande påven Franciskus I (Jorge Mario Bergoglio), född i Buenos Aires 1936, ideologiskt och teologiskt är mer osäkert. Att döma av en intervju han nyligen genomförde med den ateistiske italienske journalisten Eugenio Scalfari, tycks han ha en ganska utslätad syn på väsentliga frågor som rör tro och kyrka.

I värsta fall kan han vara en påvlig motsvarighet till låt oss säga den tidigare svenske ärkebiskopen K. G. Hammar. Jag behöver inte tillägga att detta vore en fullständig katastrof för världens största kristna kyrka. Det kan också vara så att den nye påven tycker det är viktigare att synas i media än att föra ut den romersk-katolska kyrkans budskap.

Måhända är han en eftersläntrande anhängare till den inflytelserike kanadensiske litteraturprofessorn Marshall McLuhan, som på 1960-talet blev känd för tesen The medium is the message. (Mediet är budskapet). Fritt tolkat: det spelar ingen roll vad du säger, huvudsaken är att det syns i media.

McLuhan: mediet är budskapet.

Enligt referat av intervjun med Franciskus i The Washington Post den 2 oktober menade påven, att var och en ”måste välja att följa det goda och bekämpa det onda som han uppfattar dem”. En uppmaning som lämnar fältet minst sagt vidöppet. Jihadistiska självmordsmördarbombare som tror att de kommer till paradiset har i det perspektivet lika rätt som Moder Teresa.

Vidare sade Franciskus att det var ”högtidligt nonsens” att försöka omvända folk till kristendomen. Där fick alla de missionärer som arbetar och i det förflutna har arbetat med livet som insats – många av dem har också tvingats göra det yttersta offret, alltså offrat sina liv – i syfte att sprida Kristi kärleksbudskap.

Påvens uttalande har väckt både förundran och på sina håll vrede. En hög befattningshavare i Southern Baptist Convention, USAs största protestantiska församling, anser att påveintervjun innebar ett ”teologiskt haveri” och att de värderingar som luftades av påven ligger farligt nära relativismen. Referatet i Washington Post här:

http://www.washingtonpost.com/national/on-faith/pope-francis-stirs-debate-yet-again-with-interview-with-an-atheist-italian-journalist/2013/10/01/9e7a6790-2acb-11e3-97a3-ff2758228523_print.html

Även bland katolska trosbekännare har det uttryckts förvåning över påvens uttalanden, även om reaktionerna hittills tycks ha varit mer dämpade.

Påven Franciskus pussar en bebis.

Personligen tycker jag det är tragiskt att inte den viktigaste kristna ledaren i världen förmår ta det egna budskapet på allvar. Om inte påven tycker det är viktigt med kristen mission, vem skall då göra det? Och om det är fritt fram för envar att tolka gott och ont som den behagar, varför behövs då kristendomen – eller vilken religion eller ideologi som helst – över huvud taget?

Franciskus har en hel del att förklara framöver.

Glädje och besvikelse över nye påven

Jorge Mario Bergoglio: påven Franciskus I.

Den romersk-katolska kyrkan har fått en ny påve i argentinaren Jorge Mario Bergoglio. Han har valt att som förste påve någonsin ta sitt påvenamn efter helgonet Sankt Franciskus av Assisi, vilket indikerar att han fäster stor vikt vid enkelhet och omsorgen om de fattiga. Som argentinsk ärkebiskop valde han bort palatset till förmån för en enkel lägenhet. Han åkte också tunnelbana i stället för limousin med privatcahufför.

Jorge Mario Bergoglio föddes i Buneos Aires den 17 december 1936 av föräldrar med italienskt påbrå vilka fick fem barn. Bergoglio utbildade sig först till kemisk tekniker men fick en religiös upplevelse sedan han i unga år drabbats svår lunginflammation, vilket gjorde att delar av hans ena lunga avlägsnades.

1958 inträdde Bergoglio i Societas Iesu, Jesu sällskap eller Jesuitorden, som bildats 1534 av Ignatius av Loyola (1491-1534) som en  reaktion mot kyrkans förvärldsligande och den pågående reformationen. Jesuiterna har blivit kända  för devisen ”Ändamålet helgar medlen”.

.Bergoglio prästvigdes 1969 och var ledare för jesuiterna i Argentina 1973-79. 1976 kom en argentinsk militärjunta till makten under ledning av general Jorge Videla, och det har i diskussionerna om den nye påven ventilerats huruvida han stödde juntan eller icke.

Jesuitordens grundare, den helige Ignatius av Loyola.

Från vänsterhåll har det hävdats att Bergoglio ”stödde juntan” därför att han under juntatiden inte var synlig i främsta ledet på barrikaderna mot juntan. Sanningen är att han inte ansåg att kyrkan skulle blanda sig i politiken och särskilt inte på den sida som bekände sig till ateismen, kan man tänka. . Efter hans val till påve trädde flera vittnen fram och berättade att han räddat deras liv genom att vädja för deras sak hos juntaledningen.

1998 utnämndes Jorge Mario Bergoglio till ärkebiskop av Buenos Aires och 2001 till kardinal. När tysken Joseph Ratzinger valdes till påve som Benedictus XVI 2005 var Bergoglio hans främste konkurrent. Hans val 2013 anses dock ha varit tämligen otippat; enligt somliga bedömare låg Peter Turkson från Ghana nära till hands att väljas till tidernas förste svarte påve.

Valet av Franciskus I, som den nye påven valt att kalla sig, gladde den svenske katolske biskopen Anders Arborelius: ”Han vill fria oss från tyranniet under det materiella”, menade Arborelius. Andra bedömare, icke minst i det sekulära Sverige, har uttryckt besvikelse över att den nye påven inte är en radikal aktivist som exempelvis vill tillåta samkönade äktenskap eller plädera för aborter. Den nye påven arbetade aktivt mot den lag om att tillåta samkönade så kallade äktenskap som antogs i Argentina 2010, det första latinamerikanska landet med denna nymodighet. Inte heller uppges rätten till skilsmässa stå högt i kurs hos Franciskus I.

Den traditionella bilden av Franciskus av Assisi, ”Guds lille fattige”.

Valet av den i viktiga frågor konservative Franciskus I är historiskt i två avseenden: han är den förste jesuit att väljas till påve och han är den förste som tar sitt påvenamn efter det katolska helgonet Franciskus av Assisi (1191-/82 till 1226), även känd som ”Guds lille fattige”. Denne var son till en rik italiensk köpman men valde livet som fattig predikant efter vilken Franciskanerorden – ”gråbröderna” -är uppkallad. Franciskus är bland annat känd för att ha predikat för djuren.

Med valet av ny påve fick vänsterradikalerna inom katolska kyrkan ännu en knäpp på näsan – vare sig Benedictus XVI eller Johannes Paulus II före honom var några radikaler i den socialistiskt färgade så kallade befrielseteologins anda.

Jag återger slutligen en känd bön som tillskrivits Franciskus av Assisi:

Herre, gör mig till ett redskap för Din frid!
Låt mig bringa kärlek, där hat råder!
Låt mig bringa förlåtelse, där orätt har begåtts!
Låt mig skapa endräkt, där tvedräkt råder!
Låt mig bringa tro, där tvivel råder!
Låt mig bringa sanning, där villfarelse råder!
Låt mig bringa hopp, där misströstan råder!
Låt mig bringa ljus, där mörker råder!
Låt mig bringa glädje, där sorg och bedrövelse härskar!

O, Mästare! Låt mig icke så mycket söka att bli tröstad, som att trösta.
Icke så mycket att bli förstådd, som att förstå.
Icke så mycket att bli älskad, som att älska.

Ty det är genom att ge, som man får.
Det är genom att glömma sig själv, som man finner sig själv.
Det är genom att förlåta andra, som man själv får förlåtelse.
Det är genom att dö, som man uppstår till evigt liv.