Åström inte den förste

Mitt förra inlägg om den nyligen avlidne toppdiplomaten Sverker Åström rönte viss medial uppmärksamhet, främst beroende på att jag lyfte fram Åströms öppna homosexualitet. Jag hävdade bland annat att denna kan ha ha haft  betydelse för Åströms eventuella agentskap i Sovjetunionens sold.

Det är ett faktum att Sverker Åström (1915-2012) ofta nämndes som tänkbar sovjetspion inom utrikesförvaltningen. Själv avfärdade han, av naturliga skäl, sådant som nonsens. Han menade att hans homosexualitet hela tiden varit känd inom stats- och utrikesledningen och att den därför inte utgjorde någon anledning för ryssarna att tvinga honom utföra tjänster för deras räkning.

Detta anser jag vara ett irrelevant argument i sammanhanget. Åström kunde givetvis ha varit KGB- eller möjligen GRU-agent alldeles bortsett från sin sexuella läggning. Det är dock viktigt att komma ihåg att vid den tid Åström inledde sin yrkeskarriär vid UD 1939 så var homosexuella handlingar straffbara och ansågs dessutom allmänt sett skamliga. Så var fallet under hela Åströms aktiva diplomatbana, som sträckte sig till 1982.

Det är självklart att om sovjeterna hade läckt Åströms läggning till media så hade det inneburit slutet för Åströms diplomatiska karriär. En sak är att hans bögeri må ha varit känt för stats- och utrikesledningen. Varken Åström själv eller hans arbetsgivare var dock betjänta av att det hela kom till allmän kännedom. Så visst hade sovjeterna en kraftfull hållhake på Åström!

Sverker Åström har i själva verket mycket gemensamt med ett knippe i stort jämnåriga brittiska toppdiplomater vilka alla avslöjades vara agenter för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. Låt mig i korthet rekapitulera några av dessas välkända öden.

 Guy Burgess (1911-63). 

Guy Burgess (1911-63) var en brittisk spion och dubbelagent i Sovjetunionens sold. Han var medlem i den brittiska spionring som kallats ”The Cambridge Five” och vars övriga medlemmar var Donald Mclean, Kim Philby, Anthony Blunt och John Cairncross. Intressant vid en jämförelse med Sverker Åström är, att Burgess i likhet med svensken på 1930-taket anslöt sig till en pronazistisk grupp i syfte att dölja sina kommunistsympatier. Åström var å sin sida med i en nationell studentförening med sympatier för Tredje riket.

I likhet med Åström var Guy Burgess homosexuell med ett yvigt sexliv. Han drack dessutom som en svamp, klädde sig illa och var enligt samtida källor inte särskilt noggrann med hygienen. När Burgess var anställd vid brittiska Foreign Office i mitten på 1940-talet rekryterades han av KGB. Och när han tjänstgjorde som ambassadsekreterare i Washington, D. C. 1947  överlämnade han hemliga dokument till Sovjetunionen.

 Donald Mclean (1913-83). 

1951 avslöjades dock Guy Burgess och diplomatkollegan Donald Mclean (1913-83) som landsförrädare och fann för gott att fly till Moskva, där de givetvis hälsades som hjältar. Burgess fann sig aldrig till rätta i Moskva utan dog, bitter och olycklig, vid 52 års ålder 1963. Mclean, däremot, anpassade sig till livet under kommunismen, fick höga utmärkelser/grader och var respekterad i den sovjetiska kommuniteten. Mclean var gift och flerbarnsfar men hade även homosexuella böjelser.

Anthony Blunt (1907-83) umgicks i samma studentkretsar som Philby, Burgess, McLean och Cairncross. Han var en konsthistoriker som 1940-45 under en anställning inom den brittiska underrättelsetjänsten utifrån en ideologisk övertygelse överlämnat hemliga handlingar till Sovjet. Han hjälpte också Burgess och Mclean att fly 1951. Historien uppdagades redan 1964 men Blunt åtnjöt tills vidare immunitet.

 Anthony Blunt (1907-83). 

När saken nådde offentligheten 1979 blev det dock stor skandal och Blunt tvingades lämna alla uppdrag – bland annat var han chef för drottningens konstsamling – och avsäga sig sin adelstitel. Han sade sig ångra sitt spioneri och dog som en bruten man 1983.

Det kan tyckas märkligt att homosexuella som Åström, Burgess, Blunt och i någon mån Mclean sympatiserade med Sovjetunionen. Ty det gjorde Åström oavsett om han var sovjetagent eller ej. I början av 1940-talet träffade han inom parentes sagt, inom ramen för sin tjänstgöring i Moskva/Kujbysjev, den senare spiondömde översten Stig Wennerström, vilken då var militärattaché i Sovjetunionen. En homosexuell livsstil har ju  aldrig varit populär i Sovjetunionen, alldeles tvärtom.

Det är dock inte särskilt märkligt ur en psykologisk synvinkel. Som homosexuella kände de nämnda herrarna ett utanförskap gentemot det etablerade samhället, där deras läggning ansågs brottslig alternativt skamlig. Det föll sig då naturligt att solidarisera sig med ett synsätt och en nation som var raka motsatsen till vad det egna samhället stod för. Spioneriet/landsförräderiet blev ett sätt att ge igen för lidna oförrätter.

Den som vill läsa mer om de klassiska brittiska spionerna kan med fördel läsa John Costello: Förräderiets mask (Mask of Treachery), 1988 som utgår från fallet Blunt.

95-årsjubileum för Påskupproret

Påsken firas som bekant till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse.

På Irland och i den irländska diasporan ägnas också åtskillig uppmärksamhet åt den irländska rebellrörelsens uppror mot den engelska överhögheten – Påskupproret – under denna tid på året.

Brittiskt artilleri beskjuter General Post Office i Dublin.

Här följer den kända sången ”The Foggy Dew”, med motiv från resningen, i musikalisk tolkning av The Wolf Tones:

http://www.youtube.com/watch?v=A9MRbek0JXk

Fackföreningsledaren James Connolly avlossade på sätt och vis startskottet för Påskupproret (The Easter Rising) genom följande ord i sin tidning The Worker´s Journal i januari 1916:

Tiden för Irlands strid är nu. Platsen för Irlands strid är här.

Upproret, som inleddes annandag påsk den 24 april 1916, genomfördes av flera irländska motståndsgrupperingar och leddes av den fosterländske poeten och juristen Patrick Pearse (gaelisk namnform: Pádraic Mac Piarais). Resningen hade medvetet planerats att äga rum mitt under Första världskriget, då England med rätta ansågs särskilt sårbart.

Irlandsexperten Jan Olof Olsson (Jolo) skriver så här i sitt historiska verk 20e århundradet/del 2 1911-1920 (Malmö 1961):

”Påsken 1916, mitt under världskriget, hade några fanatiska irländska patrioter gjort uppror i Dublin mot det engelska väldet. Upproret slogs ner efter en vecka – den revoltledare som höll sig längst var Eamon De Valera, republiken Irlands nuvarande president.
   Upprorsmännen – som fortsatte de självständighetssträvanden som levt kvar på Irland allt sedan landet besattes av engelsmän på 1500-talet – hade knappast folket med sig i sin revolt. Men då den engelska militärledningen på Irland dömde 16 av upprorsledarna till döden och lät avrätta dem, förenade den genom denna åtgärd Irland till motstånd mot England. Den antibrittiska fronten kom att omfatta också det annars för politiken ängsliga högre katolska prästerskapet och de för politiken annars ointresserade lantarbetarna.”

Noga taget var det alltså England självt, som genom sin uppvisning i oproportionerligt våld – tungt artilleri sattes bland annat in mot revoltens högkvarter i huvudpostkontoret i centrala Dublin; märkena efter beskjutningen syns fortfarande på byggnaden – i lika hög grad som upprorsmännen själva lade grunden för Irlands självständighet.

Patrick Pearse hyllas på irländskt frimärke.

När England i krigets slutskede 1918 ville införa allmän värnplikt också i den irländska provinsen skärptes motståndet, nu med Eamon De Valera som ledargestalt – De Valera, som i tidernas fullbordan skulle bli såväl premiärminister som president, var den enda revoltledare av någon betydelse som undgått avrättning genom att han var amerikansk medborgare. 1919 utbröt ett nytt fullskaligt uppror med påföljd att britterna fann sig tvingade att sätta sig ned vid förhandlingsbordet. 1921 erkändes Irland som en så kallad fristat med eget parlament.

Den nobelprisvinnande irländske poeten William Butler Yeats (1865-1939)har förevigat Påskupproret i sin berömda dikt Easter, 1916. Den bevingade, sista versen lyder så på det engelska originalspråket:

Too long  a sacrifice
Can make a stone of the heart.
O when may it suffice?
That is Heaven´s part, our part
To murmur name upon name,
As a mother names her child
When sleep at last has come
On limbs that had run wild.
What is it but nightfall?
No, no, not night but death;
Was it needless death after all?
For England may keep faith
For all that is done and said.
We know their dream; enough
To know they dreamed and are dead;
And what if excess of love
Bewildered them till they died?
I write it out in a verse –
MacDonagh and MacBride
And Connolly and Pearse
Now and in time to be,
Whereever green is worn,
Are changed, changed utterly:
A terrible beauty is born.

Yeats nämner i sitt poem några av de upprorsledare som avrättades i Kilmainham-fängelset i utkanten av Dublin i maj 1916; fängelset är numera, under namnet Old Kilmainham Gaol, ett museum som jag hade förmånen att besöka under min hittills enda Irlands-resa 2002. De 14 som arkebuserades på fängelsegården var:

Patrick H. Pearse, Thomas J. Clarke, Thomas MacDonagh, Edward Daly, William Pearse, Michael O´Hanrahan, Joseph Mary Plunkett, John MacBride, Seán Heuston, Michael Mallin, Éamonn Ceannt, Con Colbert, Seán Mac Diarmada samt James Connolly.

Den största dramatiken skedde vid Connollys (Séamus Ó Conghaile) avrättning. Denne hade sårats i de föregående striderna och fick föras till avrättningsplatsen på en bår. För att kunna arkebuseras av exekutionsplutonen bands han fast vid en stol. Framförallt den monumentala okänslighet britterna här visade bidrog till att svänga folkopinionen till rebellernas förmån.

James Connolly sköts sittandes i en stol.

Till upprorsledarna räknades även Roger Casement och Thomas Kent. Casement (Ruairí Mac Easmainn) var en brittisk medborgare som tidigare begåvats med en hög brittisk orden på grund av sina humanitära insatser i belgiska Kongo. Han greps vid McKenna´s Fort, Ardfert i grevskapet Kerry långfredagen den 21 april efter att ha avslöjats för sin medverkan i en tysk vapensmugglingsoperation till rebellerna. Han hängdes i London senare på året.

Thomas Kent (Tomás Ceannt) greps i familjehemmet i grevskapet Cork några dagar efter upprorsledarnas kapitulation i Dublin i början av maj efter en långdragen belägring, som kostade såväl en polisman som flera familjemedlemmar livet. Han arkebuserades i Cork Detention Barracks den 9 maj 1916.

Här följer ännu en rebellsång – ”The Galtee Mountain Boy” – i Christy Moores finstämda tolkning (sången inleds cirka två minuter in i videon):

http://www.youtube.com/watch?v=IBVgb6qtvP0

Den sista förbindelsen med England höggs av 1949, då regeringen John Costello – som innehöll representanter för partierna Fine Gael och Labour – förklarade Irland som en oavhängig republik. Utropandet innebar bland annat att Smaragdön, som Irland brukar kallas, befästes i sin delning mellan Republiken Irland i söder och de sex grevskap som bildade provinsen Ulster (Nordirland) i norr vilka behöll de gamla banden till England.

 John Costello (1891-1976).

Den nya irländska republiken valde att stå utanför NATO och därmed förhålla sig neutral, men gick med i Europarådet och Förenta Nationerna (FN).

Men allt började med Påskupproret 1916.

Källor:

Piaras F. Mac Lochlainn (redaktör): Last Words. Letters and statements of the leaders executed after the rising at Easter 1916. Dublin 1990.

Jan Olof Olsson: 20e århundradet. Del 2 1911-1920. Malmö 1961.

Alf Åberg: Irland – sedan 1800. Stockholm 1971.