Penkovskij – en av Kalla krigets viktigaste spioner

Oleg Penkovskij inför rätta i Moskva.

Strax före midnatt den 12 augusti 1960 approcherades två amerikanska gäststudenter, som befann sig på en bro i centrala Moskva, av en proper man i 40-årsåldern. Han bad först om eld till sin cigarrett. Han bad de två unga männen överlämna ett brev med viktiga upplysningar till den amerikanska ambassaden, något som också skedde efter viss tvekan hos amerikanerna.
  
Så inleddes Oleg Penkovskijs (1919-63) korta men innehållsrika karriär som spion för de amerikanska respektive brittiska underrättelsetjänsterna CIA och MI6. Penkovskij var överste i den sovjetiska Röda armén och hade bestämt sig för att övergå till den demokratiska och frihetliga sidan i det Kalla kriget.
  
Någon egentlig avhoppare var han inte: han stannade kvar i Moskva i syfte att komma över så mycket värdefull information som möjligt. Innan han avslöjades av ryssarna lyckades han till amerikanerna och britterna lämna över kopior på runt 10 000 hemliga dokument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oleg_Penkovskij
  
Om Oleg Penkovskij har Wilhelm Agrell, Sveriges ende professor i underrättelseanalys (vid Lunds universitet) och en minst sagt produktiv författare och skribent, skrivit boken Oleg Penkovskij: Spion på avgrundens rand (Appell förlag 2021, 160 sidor) som i behändigt format ger en översikt och bakgrundshistorik till Penkovskijs gärning. Det rådde i väst initialt viss osäkerhet kring Penkovskijs status: var han ”äkta vara” eller var han en desinformatör som sänts ut av KGB för att lura skjortan av väst?
  
”För Penkovskijs äkthet talade framförallt två förhållanden”, skriver Agrell (sidan10). Det ena var att Penkovskij i det material han först överlämnade till väst kom med tämligen sensationella uppgifter. Bland annat hävdade han att ett amerikanskt U-2-plan, som skjutits ner av ryssarna några månader tidigare, befunnit sig i internationellt luftrum när det besköts. En agent som gick Sovjetunionens ärenden skulle, fastslår Agrell, aldrig meddela väst uppgifter som var så pass belastande för Moskva utan snarare komma med relativt beskedlig information – så kallad chicken feed.
   
Det andra förhållandet som talade för Penkovskijs autenticitet var en bilaga till det material som fanns i det av honom överlämnade kuvertet. Agrell (sidan 11): ”Det var en minutiös och synbarligen genomtänkt plan för hur amerikanerna skulle kunna kontakta honom via ett gömställe, en dead drop.” Denna var belägen i en angiven fastighet på Pusjkingatan i Moskva.
  
Oleg Vladimirovitj Penkovskij föddes i Vladikavkaz i södra Ryssland den 23 april 1919. Trots att hans far hade varit officer i den antikommunistiska vita armén och stupat i inbördesstriderna när sonen var fyra månader gammal lyckades Oleg göra militär karriär i Sovjetunionen och blev omsider överste i Röda armén. Som agent för väst gick han under kodnamnet ”Agent Hero”.
  
Efter att till en början ha mötts av viss skepsis lyckades Penkovskij övertala den brittiske spionen tillika affärsmannen Greville Wynne att ordna ett möte med två amerikanska och två brittiska underrättelsetjänstemän i London i december 1961. Det skulle visa sig att Penkovskij hade en mycket generös uppfattning av sig själv och sin egen förmåga. Till en början framställde han krav om att få träffa exempelvis Englands drottning och premiärminister och USAs president, något som hans kontaktmän lyckades avstyra. Han krävde vidare att, förutom arvodet som spion, förses med dyra cognacssorter och lyxiga accessoarer till hustrun.
  
Hans västliga uppdragsgivare bedömde att han var värd extravaganser av detta slag. Wilhelm Agrell framhåller (sidan 40): ”Penkovskij hade visserligen en relativt underordnad befattning, men detta kompenserades av hans sociala nätverk och uppenbara förmåga att navigera i det sovjetiska militära toppskiktet och snappa upp ´det senaste´…Men Penkovskij var av allt att döma en äkta insider, en man som gått de rätta utbildningarna och som kände det system han rörde sig i.”
  
En grundläggande orsak till att Oleg Penkovskij valde att ta ställning mot sitt eget hemland var hans övertygelse om att Sovjets dåvarande starke man, Nikita Chrusjtjov, förde en farlig och ansvarslös utrikespolitik som hotade världsfreden.
  
Penkovskij drog för sina uppdragsgivare i väst upp en storstilad plan som syftade till att genom en serie militära operationer förstöra hela den centrala och regionala sovjetiska ledningsstrukturen. Han markerade på en karta över Moskva vilka mål som borde slås ut av sabotörer försedda med kärnladdningar i väskor: han skulle till och med själv kunna tänka sig utföra ett sådant uppdrag.
  
Amerikanerna och britterna lät Penkovskij hållas tills vidare och antecknade de mål deras han hade markerat. När ledningen för CIA informerades om Penkovskijs planer drog den slutsatsen, att Penkovskij sannolikt inte var någon provokatör eller desinformatör utsänd av KGB eller den militära underrättelsetjänsten GRU. ”Frågan var istället om inte Penkovskij var något värre och möjligen farligare”, skriver Agrell (sidan 55), ”en anarkist eller galning som med vett och vilja försökte få USA i krig med Sovjetunionen.”
  
Bland de viktigaste underrättelser Oleg Penkovskij försåg väst med fanns detaljerade uppgifter om Sovjetunionens produktion av missiler med kärnvapenkapacitet. Tack vare Penkovskijs verksamhet kunde USA få upp ögonen för Moskvas försök att etablera kärnvapen på Kuba, som 1959 genomgått en kommunistisk revolution under ledarskap av Fidél Castro: en regering under ledning av den visserligen korrupte men USA-vänlige Fulgencio Baptista hade ersatts av en starkt USA-fíentlig kommunistregim som gick Moskvas ärenden.
  
Amerikanska flygfoton bekräftade Penkovskijs uppgifter om att det på Kuba byggdes  baser för nukleära SS-4-medeldistansrobotar, vilket den amerikanske presidenten John F. Kennedy informerades om. Den 22 oktober 1962 höll Kennedy ett över hela världen uppmärksammat TV-tal där han redogjorde för Kuba-krisen och uppmanade Sovjet att dra bort nämnda robotar.
  
Om ryssarna angrep USA med kärnvapen, förklarade Kennedy, skulle USA svara med massiv nukleär vedergällning mot Sovjetunionen. Samtidigt inledde USA en blockad mot Kuba i syfte att sätta press på Chrusjtjov. Slutligen föll Moskva till föga och gick med på att dra tillbaka robotarna. I hemlighet förband sig USA som en motprestation att dra bort sina egna robotar från Turkiet och Italien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kubakrisen
  
Samma dag som Kennedy höll sitt beramade TV-tal greps Penkovskij i Moskva. Han ställdes tillsammans med Greville Wynne inför rätta 1963, anklagad för högförräderi och spionage. Han dömdes till döden och avrättades kort därefter. Enligt den officiella versionen blev han arkebuserad med nackskott, men det finns också skrämmande uppgifter om att han bands fast med pianotråd vid en träplanka och kremerades levande. Agrell berör inte alls de senare uppgifterna. Wynne utväxlades mot en sovjetisk spion i USA.
  
Oleg Penkovskij måste betecknas som en av det Kalla krigets verkliga hjältar och hans verksamhet är väl känd, främst genom sammanställningen The Penkovsky Papers. Agrells bok tillför väl inte så mycket nytt men kan ändå läsas med behållning som en lättillgänglig sammanfattning av fallet Penkovskij.

”Största stölden av ett presidentval sedan 1824”

Newt Gingrich har funnits vid Donald Trumps sida sedan valrörelsen 2016.

Presidentvalet 2020 kan vara den största presidentiella stölden sedan 1824.

Det skriver Newt Gingrich, 1995-99 talman i den amerikanska kongressens representanthus, i ett inlägg på Twitter den 27 november:

The more data comes out on vote anomalies that clearly are not legitimate the more it looks like 2020 may be the biggest Presidential theft since Adams and Clay robbed Andrew Jackson in 1824. State legislatures should demand recount.https://www.theepochtimes.com/mkt_app/newt-gingrich-2020-election-may-be-biggest-presidential-theft-since-1824_3597280.html?fbclid=IwAR0bQtcJlOLVyaaMevkqVQi5

I valet 1824 lyckades Andrew Jackson tillskansa sig 99 elektorsröster, att jämföra med John Quincy Adams 84, William Harris Crawford  41 samt Henry Clay 37. Emedan Jackson inte nådde en majoritet av de 261 elektorsrösterna, vilket hade krävts för seger, fick valet avgöras i representanthuset. Adams avgick med segern tack vare stöd från främst Clay. https://sv.wikipedia.org/wiki/Presidentvalet_i_USA_1824

John Quincy Adams, son till USAs andre president John Adams, var en lysande talare och diplomat men gjorde ingen lycka som president. I likhet med fadern blev det också bara en period i Vita huset. I valet 1828 kunde Andrew Jackson ta revansch och vinna såväl väljarnas som elektorernas röster. Han var sedan USAs president i två ämbetsperioder.

Valet 1824 var första och hittills enda gången i landets historia som någon som fått en majoritet elektorsröster inte vunnit presidentvalet.

Andrew Jackson – amerikansk president 1829-37.

President Donald J. Trumps anhängare utkämpar när detta skrivs fortfarande legala strider i flera delstater i syfte att identifiera och om möjligt ogiltigförklara potentiellt illegala röster alternativt underkänna valresultaten helt och hållet i aktuella delstater. Anmälningarna har tjänat som redskap för att få loss edliga förklaringar från vittnen vilka i detalj berättat om vitt spridda oegentligheter och möjliga bedrägerier i valet 2020.

Och det tycks inte råda någon brist på sådana vittnesmål. Särskilt illa tycks förhållandena ha varit i Pennsylvania, där Trump initialt hade en ledning på omkring 20 procent. Sedan rösträkningsproceduren hejdats på grund av att rösträknarna ansåg att de behövde en paus krympte presidentens ledning undan för undan ihop sedan räkningen återupptagits. http://www.christianitydaily.com/articles/10185/20201126/witnesses-bare-voter-fraud-evidence-during-historic-pennsylvania-hearing.htm

Liknande vittnesmål föreligger vad gäller rösträkningsproceduren i delstaten Arizona. Linda Brickman, som är ordförande för det republikanska partiet (GOP) i det stora grevskapet Maricopa, vittnade den 30 november inför medlemmar i Arizona State Legislature hur röster för Donald Trump förvandlades till röster för Joe Biden när de stoppades i rösträkningsapparater av fabrikatet Dominion. https://www.theepochtimes.com/trump-ballots-defaulted-and-switched-to-biden-votes-on-dominion-system-maricopa-gop-chairwoman_3599899.html?utm_source=newsn

Enligt Brickman hade hon och hennes demokratiska kolleger bland valövervakarna bevittnat detta vid ett flertal tillfällen samt också påtalat detta i aktuell vallokal. De skall då ha utsatts för hot och uppmanats att inte föra observationerna vidare.

Protester mot vad demonstranterna upplever som stöld av presidentvalet 2020.

”Stealing the 2020 election was a mammoth undertaking”, framhöll Newt Gingrich i en krönika i The Epoch Times nyligen, ”involving widespread lawlessness and illicit partnerships between private actors and public officials. They´ve been working to cover their tracks since Election Day, but they didn´t work fast enough.”

Gingrich menar att det nu är domstolarnas uppgift att, baserat på inkomna vittnesmål vilka avgivits under ed, hindra valskojarna från att förstöra fler bevis så att människorna i Pennsylvania och resten av landet ges möjlighet att bedöma den skada de åsamkat landet.

Ett av de mest kända fallen av valfusk i USA härrör från valet mellan John F. Kennedy och Richard M. Nixon 1960, då Kennedy kunde vinna en mycket knapp seger tack vare utbrett demokratiskt valfusk i Chicago, Illinois. Liksom 2020 visade det sig att ett betydande antal döda väljare hade uppstått och lagt sina röster på den demokratiske kandidaten. Nixon avstod från att protestera för att inte riskera den nationella sammanhållningen. Han kom igen och valdes till president åtta år senare. https://www.svd.se/valfusk-i-usa

 

Så hjärntvättar BBC britterna: vänstervridning och dubbeltänk

British Broadcasting Corporation (BBC) grundades den 18 oktober 1922. Företaget stod bakom den första nationella TV-kanalen i världen med reguljära sändningar utanför USA och förfogar i dag över ett otal TV- och radiokanaler i och utanför Storbritannien. Länge respekterades BBC allmänt som en garant för en saklig och opartisk nyhetsrapportering, men det ryktet har blivit avsevärt skamfilat – alltfler tenderar istället att se BBC som en vänsterinriktad propagandamegafon.

Enligt den brittiske författaren, journalisten och universitetslektorn David Sedgwick är det illa ställt på British Broadcasting Corporation, ibland av kritiker skämtsamt benämnt bland annat British Bullshitting Corporation, Bolshevik Broadcasting Corporation eller Brussels Broadcasting Corporation.

I boken BBC: Brainwashing Britain? (Sandgrounder Publishing 2018, 387 sidor) levererar Sedgwick en veritabel och samtidigt av fakta och exempel väl underbyggd bredsida mot den statliga brittiska företagsjätten, stundom kallad Auntie, som en gång i tiden uppfann beteckningen public service avseende medier ägnade att betjäna allmänheten.

David Sedgwick menar att det är illa ställt på BBC.

”The modern BBC”, konstaterar Sedgwick (sidan 5), ”is an entirely different animal than it was back in the 1950s when Auntie seemed to capture its essence so deftly. The modern organisation is in fact barely recognisable to its 1970s or even 1980s incarnations. Something has changed – is changing /…/ With its enthusiasm for all things liberal and ´progressive´, to the ordinary man and woman in the street the ´national´ broadcaster arguably feels ever more remote, ever more detached from their own reality than at any time in the corporation´s near 100-year history. https://sv.wikipedia.org/wiki/BBC

Frankfurtskolan och kulturmarxismen. Enligt David Sedwick ligger alla som tillhör en eller flera av grupperna konservativa, kristna, vita, män, arbetarklassen, patrioter, abortkritiker och Brexit-supportrar illa till hos den närmast patologiskt politiskt korrekta institutionen BBC. En term som ofta nämns i samband med BBC och etablissemangsmedia  över huvud taget är kulturmarxism, som mycket kortfattat kan definieras som en utveckling av marxismen syftande till att påverka kultur- och samhällslivet i marxistisk/socialistisk riktning.

Ursprunget till kulturmarxismen står att finna i den så kallade Frankfurtskolan, som var en neomarxistisk skolbildning med ursprung i Institutet för socialforskning i tyska Frankfurt am Main i början av 1930-talet. En av målsättningarna var att förena Karl Marx politiskt-ekonomiska idéer med Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier.  Efter nationalsocialisternas maktövertagande 1933 flydde många av företrädarna, exempelvis Max Horkheimer, Theodor Adorno och Herbert Marcuse, till USA. Särskilt Marcuse fick ett avsevärt inflytande över 68-vänstern i USA och västvärlden i sin helhet. ”Den långa marschen genom institutionerna”, ett uttryck som tillskrivits den italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, däribland det mediala flaggskeppet BBC, hade inletts.  https://sv.wikipedia.org/wiki/Frankfurtskolan

David Sedgwick definierar kulturmarxismens agenda på följande sätt (sidan 15): ”The gradual process of destroying all traditions, languages, religions, individuality, government, family, law and order in order to re-assemble society in the future as a communist utopia. This utopia will have no notion of gender, traditions, morality, god or even family or the state.”

Hatet mot Trump. Ett särskilt hatobjekt för BBC är USAs president Donald J. Trump. Etablissemangsmedia och den politiska korrektheten i stort kommer aldrig någonsin att förlåta Trump för att denne i presidentvalet 2016 besegrade den egna favoriten Hillary Clinton, vilken så sent som kvällen före valet av såväl politiska bedömare som spelbolag antogs gå mot en given seger. Istället vann Trump med 304-227 räknat i elektorsröster; att Clinton fick något fler väljarröster än Trump hade ingen betydelse såsom det amerikanska valsystemet är utformat. https://www.oddsonline.se/nyheter/valet-i-usa-clinton-storfavorit-infor-den-sista-debatten/

Sedgwick presenterar i sin bok en rik provkarta på BBCs Trump-fientliga verksamhet. Trump är till att börja med nära nog allt som det brittiska medieföretaget avskyr: man, kristen, heterosexuell, frispråkig anti-socialist och med en bakgrund som extremt framgångsrik företagare i miljardklassen. Sedgwick (sidan 112): ”The maverick businessman represents a real threat to the elites  whose interests the BBC so faithfully and unreservedly represent. His opposition to open borders, mass migration and subsequent disenfranchisement of America´s blue collar workers puts him very much on the wrong side of BBC and its ´progressive´allies.”

Donald Trump är enligt BBCs värdegrund, som David Sedgwick uppfattar den, ”very, very bad”. Alla nyheter om och analyser av Trumps göranden och låtanden presenteras i BBCs programutbud i negativast möjliga dager. Jag skall av utrymmesskäl nöja mig med att återge ett exempel ur Sedgwicks bok.

Det gäller försöken att sammanbinda Trump med den vita rasistgruppen Ku Klux Klan (KKK) och särskilt David Duke, USAs troligen mest beryktade antisemit och förespråkare för vit överhöghet samt med ett förflutet som stormästare (grand wizard) för en falang av KKK. Duke har representerat det Republikanska partiet i delstatsparlamentet Louisiana men har även varit medlem i Demokratiska partiet. Populistiska partiet och Reformpartiet. Han uttalade 2019 sitt stöd för den vänsterextremistiska samt jude- och Israel-hatande demokratiska kongresskvinnan Ilhan Omar. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/14/vite-arkerasisten-david-duke-backar-upp-ilhan-omar/

Sedgwick beskriver hur BBC, oavsett vad Donald Trump sysslade med under sin framgångsrika valkampanj 2016, sökte koppla detta till David Duke: Trump vill sänka skatterna. Vad tycker David Duke om det? Trump vill bygga en mur mot Mexiko. Vad är David Dukes åsikt om det? Trump gillar glass med mintchoklad. Gillar David Duke glass med mintchocklad? Så där höll det på.

BBC piskade upp hatstämning mot Vita husets pressekreterare Sarah  Huckabee Sanders.

”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det kan noteras att Donald Trump enligt tillgänglig statistik som presenteras av Sedgwick (sidan 231) tagit avstånd från David Duke/KKK 55 gånger sedan 1991. Ändå har BBC med en dåres envishet gjort sitt bästa för att antyda, att de båda herrarna är av samma skrot och korn. Så till exempel hävdade det brittiska bolaget under valkampanjen 2016 att ”Trump vägrat ta avstånd från Duke” sedan den senare uttalat halvhjärtat stöd för Trump. Sedgwick visar emellertid att Trump i en intervju med journalisten och nyhetsankaret John Heilemann redan 2015 sade om Duke: ”I don´t need his endorsement. I certainly wouldn´t want his endorsment.”

Hatet och illviljan mot president Trump omfattar även hans nära medarbetare. David Sedgwick tar upp fallet med Sarah Huckabee Sanders, Vita husets pressekreterare 2017-19. Vid en presskonferens ställde en närvarande reporter den egendomliga frågan: ”Anser administrationen att slaveri är fel?” Det väckte rabalder då Huckabee Sanders enligt BBCs framställning inte svarade på frågan. BBCs mailkorg fylldes snabbt med inlägg av typen ”Sarah Sanders är en fruktansvärt monster” och ”Hela administrationen är fullproppad med förespråkare för vit överhöghet!”

Sanningen var att journalisten och Trump-hataren April Ryan, troligen helt medvetet, slängde ur sig frågan – som inte hade någonting alls att göra med vad som diskuterats under pressträffen – då Sarah Huckabee Sanders hade avslutat pressträffen och var på väg från podiet. Detta rapporterades inte av BBC, som på detta sätt kunde skapa en egenhändigt ihopsnickrad skandal med Trump-anknytning. Sarah Huckabee Sanders ställning hos den vänsterliberala presskåren och hos BBC främjas knappast av att hon är dotter till den konservative före detta guvernören i Arkansas och presidentkandidaten Mike Huckabee. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sarah_Huckabee_Sanders

McGovern-syndromet och journaliskåren. BBC förefaller vara drabbat av samma åkomma som sedan lång tid tillbaka vidlådit etablerade svenska medier: det jag har kallat McGovern-syndromet. Det är uppkallat efter George McGovern (1922-2012), en vänsterliberal senator från delstaten South Dakota vilken nominerades som Demokratiska partiets kandidat i presidentvalet 1972 men som förlorade till den sittande presidenten Richard M. Nixon med en av de största marginalerna i USAs historia – Nixon vann med elektorsrösterna 520-17.

McGovern-syndromet innebär att det aktuella mediet undantagslöst i sin rapportering och sina analyser med alla medel backar upp den demokratiske kandidaten. I Sverige har vi kunnat notera detta fenomen åtminstone sedan Kennedy-Nixon-valet 1960 och framåt. Svenska etablissemangsmedia, enkannerligen etermedia som SVT och TV4 (där USA-korrespondenten Rolf Porseryd är ett skräckexempel), har med den drucknes envishet favoriserat alla demokratiska presidentkandidater.

Detta gäller vare sig dessa varit vinnare såsom John F. Kennedy, Lyndon B. Johnson, Jimmy Carter, Bill Clinton och Barack Obama eller förlorare såsom Hubert Humphfrey, Walter Mondale, Michael Dukakis, Al Gore, John Kerry och Hillary Clinton. De republikanska kandidaterna och presidenterna av typ Ronald Reagan och George W. Bush har analogt härmed svartmålats och demoniserats och Donald Trumps ondska känner i SVT/TV4s perspektiv som vi alla vet inga gränser. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Detta är på intet sätt någon tillfällighet. Statistik visar att den svenska journalistkåren står långt till vänster. Enligt en norsk undersökning från 2019 röstar 70,7 av de 150 journalister som svarat på enkätfrågorna om partisympatier på något av partierna Vänsterpartiet (32,0 procent), Socialdemokraterna (24,0 procent) och Miljöpartiet (14,7 procent). Inget av de övriga partierna kommer upp i tvåsiffriga procenttal – Centerpartiet får 9,3, Liberalerna 5,3, Moderaterna 4,0, Kristdemokraterna 3,3 och Sverigedemokraterna 2,7 procent. https://nyheteridag.se/undersokning-70-procent-av-svenska-journalister-har-vanstersympatier/

Nej, George McGovern valdes inte till president 1972. Till den svenska journalistkårens stora sorg.

Tidigare undersökningar som gjorts under ledning av professor Kent Asp vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har också visat att den svenska journalistkåren står påtagligt till vänster om de vanliga väljarna beträffande partisympatier. I Asps forskning tenderar dock Miljöpartiet att vara det parti som framför andra favoriseras av journalisterna. https://jmg.gu.se/digitalAssets/1284/1284227_nr38.pdf

BBC och Orwells dubbeltänk. Inte bara Donald Trump är i BBCs ögon ”very, very bad”. Detsamma gäller Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen (EU), populärt kallat Brexit. Företagets motstånd mot Brexit poppar enligt Sedgwick upp överallt i såväl TV- som radiokanaler. När det visade sig att den brittiska ekonomin på det hela taget tycks ha gynnats av EU-utträdet har termen ”trots Brexit…” varit ymnigt förekommande.

BBC har ett särskilt gott öga till det konservativa partiet Tories´ underhusmedlem Jacob Rees-Mogg, representerande valkretsen North East Somerset, vilken inte bara är aktiv Brexit-förespråkare utan även katolik, abortkritiker och motståndare till samkönade ”äktenskap”. Följaktligen har Rees-Mogg åtskilliga gånger varit utsatt för två av de metoder som David Sedgwick i sin bok tillskriver BBC: smutskastning och felaktiga påståenden, sådant som drabbar alla som inte oförbehållsamt bekänner sig till det brittiska mediaföretagets världssyn. Dessa förklaras omväxlande vara rasister, nazister eller extremister samt lidande av ”fobier” av skilda slag – islamofobi, homofobi och allt vad det kan vara.

Samtidigt berömmer sig ”Auntie” av att vara opartisk och rättvis. Hur går detta ihop? Enligt David Sedgwick i BBC: Brainwashing Britain? ägnar sig BBC åt ett dubbeltänk (doublethink) av samma slag som det Sanningsministeriet ägnar sig åt såsom det skildras av George Orwell (Eric Blair) i dennes klassiska framtidsdystopi 1984 (1949). Sedgwick sammanfattar (sidan 151):

I am an impartial, objective journalist who nevertheless: – Missrepresents the views  which contradict the BBC worldview. – Smears entities that disagree with the BBC worldview. – Selects and edits  material specifiacally to support the BBC worldswiew. – Amplifies whatever supports BBC narratives. – Suppresses whatever contradicts BBC narratives. – Applies different standards depending on whether individuals or organisations share the BBC worldview.

Det dubbeltänkande som beskrivs av Orwell – till exempel ”krig är fred” – möjliggör för BBCs journalister att samtidigt hysa två motstridiga uppfattningar i en fråga och tro att båda är lika sanna. https://study.com/academy/lesson/doublethink-in-1984-definition-examples.html

”Quiet and safe in Malmö”… Sedgwicks bok avrundas med fyra fallstudier av vilka en har stort intresse för oss svenskar då den gäller Malmö. Under rubriken ”Quiet and safe in Malmö” tar författaren upp situationen i vår tredje största stad Malmö utifrån en kommentar som gjordes av Donald Trump i februari 2017: ”We´ve got to keep our country safe. You look at what´s happening in Germany, you look at what´s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this? Sweden. They took in large numbers. They´re having problems like they never thought possible.”

Uttalandet väckte bestörtning runtom i världen bland människor som inte är insatta i de problem vi svenskar upplever på daglig basis i vårt arma fosterland. Mord, dödsskjutningar, våldtäkter, kvinnomisshandel, bilbränder, bilar som kör in i folkmassor. Icke minst BBC uttryckte bestörtning: hur vågar den okunnige Trump ifrågasätta mångkulturens välsignelser? Bland de som citerades av BBC fanns förre stats- och utrikesministern Carl Bildt, som på sitt sedvanligt arroganta och snorkiga sätt frågade sig vad Trump hade ”rökt”.

BBC trodde sig veta att det varit ”tyst och säkert” i Malmö och att det inte inträffat något större terrordåd. Det var dock inte det Trump hade åsyftat – han hade, helt korrekt, hänvisat till de avsevärda problem relaterade till massinvandring och mångkulturalism som är daglig verklighet för den svenska befolkningen. I syfte att understryka att Trump var en usel lögnare sände det brittiska mediebolaget ett reportageteam till Sveriges tredje största stad, Malmö. Teamet kom, vilket måste anses vara föga sensationellt, fram till att: ”Trump´s wrong, it´s quiet and safe in Malmö.”

Donald Trump hade rätt om tillståndet i Sverige.

Påståendet stämmer dåligt eller inte alls med föreliggande statistik publicerad av bland annat Brottsförebyggande rådet (BRÅ), SVT och Sydsvenskan. Enligt denna är Malmö med sina runt 330 000 invånare den farligaste staden i den nordeuropeiska regionen. Malmö toppar listan för 2016 med ett mordindex på 3,4 per 100 000 invånare. Malmö jämförs i statistiken med Paris ((1,8), London (1,3), Köpenhamn (1,1) samt Berlin (1,0). https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmo-har-flest-skjutningar-per-invanare

Det förefaller som om Donald Trump inte hade haft så fel ändå. Och, som så ofta tidigare, hade BBC påkommits med byxorna nere.

BBC har nyligen varslat om betydande nedskärningar. Av företagets totalt 6000 tjänster har det aviserats att 520 skall bort. Därtill kommer ytterligare hundratals nedskärningar regionalt och vad avser Skottland, Wales och Nordirland. Huruvida detta kommer att dämpa BBCs vänstervridning må dock vara osagt.

Slutligen vill jag inte undanhålla för mina läsare att jag i egenskap av gruppledare för SD Södertälje intervjuades av BBC World´s stringer Malcom Brabant, stationerad i Köpenhamn, som ett kort inslag i ett program om den syriska flyktinginvasionen i Södertälje 2014. Om flera av BBCs medarbetare vore lika proffsiga och sakliga som Malcolm skulle företaget ha betydligt färre problem. https://www.bbc.com/news/av/world-europe-25805342/syria-crisis-influx-of-refugees-into-swedish-town

Om morden på Kennedy och Oswald – och om en mördare som hyllas som hjälte

Ögonblick före skotten i Dallas: John och Jackie Kennedy i öppet fordon jämte Texas-guvernören John Connally.

Den amerikanska regeringsadministrationen har i dagarna, efter beslut av president Donald Trump, via Internet offentliggjort drygt 2800 dokument om mordet på president John F. Kennedy (1917-1963) vilka tidigare varit sekretessbelagda. En liten del av materialet om Kennedy-mordet den 22 november 1963 är dock alltjämt hemligstämplad. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6808190

Det är givetvis bra om hädanefter största möjliga öppenhet kan råda beträffande vår moderna historias mest spektakulära mordfall. De enda politiska attentat med dödlig utgång som genom alla tider torde kunna tävla tävla med det på Kennedy är mordet på Julius Caesar  år 44 före Kristi födelse samt mordet på ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike-Ungern 1914.

Julius Caesar (100-44 före Kristi födelse) föll offer för en konspiration i Roms senat och bragtes om livet i denna den 15 mars (Idus Martii) år 44 f. Kr. Konspirationens förgrundsgestalter, de romerska ädlingarna Brutus och Cassius, fanns med bland de uppskattningsvis fem-tio förövare som ändade diktatorn Caesars liv och därmed gjorde slut på den romerska republiken. Enligt obduktionsläkaren Antistius protokoll mottog Caesar sammanlagt 23 knivhugg, varav redan det andra var dödande. http://varldenshistoria.se/civilisationer/romarriket/hur-manga-knivhugg-fick-caesar

Ärkehertig Franz Ferdinand (1863-1914) och hans hustru Sophie von Chotek (1868-1914) mördades under ett besök i Bosniens huvudstad Sarajevo den 28 juni 1914, då de – i likhet med Kennedy och hans hustru Jacqueline (1929-94) i Dallas 49 år senare – oförsiktigt nog färdades i öppen bil genom staden. Mördaren  var en 20-årig, lungsiktig bosnienserb vid namn Gavrilo Princip (1894-1918), som backades upp av terrororganisationen Svarta handen.

Statyn över den serbiske ”hjälten” Gavrilo Princip invigs i Belgrad den 28 juni 2015.

Mordet på ärkehertigparet ledde fram till utbrottet av Första världskriget senare samma år. Princip hyllas än i dag som en hjälte av serbiska nationalister, och 101 år efter mordet – således den 28 juni 2015 – restes en staty av honom i Serbiens huvudstad Belgrad. https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/skotten-i-sarajevo-attentatet-som-startade-forsta-varldskriget

Morden på Caesar och Franz Ferdinand fick djupgående konsekvenser för den världshistoriska utvecklingen. Detsamma kan enligt min uppfattning inte sägas om Kennedy-mordet. Detta skakade visserligen USA och västvärlden i sina grundvalar men ändrade knappast världshistorien på något mer avgörande sätt. Möjligen hade konflikten i Indokina – som vid den tid då Kennedy bragtes om livet ännu ej utvecklats till ett fullskaligt krig – fått en något annorlunda karaktär. USA hade vid tiden för Kennedy-mordet omkring 10 000 man stationerade i Vietnam. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget

I likhet med ovan berörda mordfall vet vi vem som mördade president John F. Kennedy. Det var Lee Harvey Oswald (1938-63), som var född i New Orleans året före utbrottet av Andra världskriget men anställd vid ett skolbokslager i Dallas, Texas.

Den så kallade Warren-kommissionen (som lade fram The Warren Report den 27 september 1964), tillsatt av president Lyndon B. Johnson i syfte att utreda omständigheterna kring mordet, fastslog då den offentliggjordes  att Oswald var ensam gärningsman och att han med tre skott dödat Kennedy och allvarligt sårat guvernör John Connally som också tillsammans med hustrun Nellie färdades i bilen. Connally bytte sedan parti och tjänstgjorde som finansminister i Richard M. Nixons republikanska dministration 1971-72. /Fotnot/

Kommissionens juridiske rådgivare Arlen Specter myntade teorin om att samma kula som dödat Kennedy även sårat Connally. Någon övertygande bevisning för att andra skyttar skulle ha varit inblandade i presidentmordfallet har aldrig framlagts, även om konspirationsteorierna förvisso stått som spön i backen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Warrenkommissionen

Lee Harvey Oswald sköt Kenndy från sjätte våningen i Texas School Book Depository.

Det var den 22 november 1963 som Lee Harvey Oswald från sin position i Texas skolbokslager (Texas School Book Depository), det vill säga sin egen arbetsplats, gjorde sig herostratiskt ryktbar genom att mörda USAs 35e president. Oswald hade tidigare varit anställd som flygplansmekaniker och då bland annat genomgått prickskytteutbildning. John F. Kennedy hade haft en skakig inledning på sin presidenttid efter att ytterst knappt ha besegrat sin republikanske motståndare Richard M. Nixon i presidentvalet i november 1960, där det amerikanska megafiaskot i Grisbukten på Kuba den 17 april 1961 framstår i viss särklass.

Omkring 1500 antikommunistiska exilkubaner skickades av Kennedy-administrationen till Kuba i akt och mening att störta den nyligen upprättade kommunistregimen i Havanna under Fidél Castros ledning. Dessa nedkämpades efter tre dagars strider av kommuniststyrkorna varvid 100 dödades och resten fängslades. De senare återbördades till USA sedan den amerikanska regeringen gått med på att skänka omfattande bistånd till Kuba. Invasionsförsöket var taffligt planerat och genomfört och hade aldrig några reella förutsättningar att lyckas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Grisbuktsinvasionen

Kennedys aktier steg efter hand med presidentens statsmannamässiga hanterande av Kubakrisen i oktober 1962 som oförliknelig höjdpunkt. USA hade upptäckt att Sovjetunionen, som då leddes av den färgstarke Nikita Chrusjtjov (1894-1971) med ett förflutet som Stalins hantlangare  i sovjetrepubliken Ukraina, var i färd med att installera nukleära robotbaser på Kuba. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=5289118

Kennedy ställde Chrusjtjov mot väggen: han lät införa en blockad mot Kuba och krävde att baserna skulle avvecklas samt att alla vapen under FNs överinseende skulle fraktas tillbaka till Sovjetunionen. USA kunde inte tillåta kärnvapenbestyckade missiler knappt 15 mil från Floridas kust. Chrusjtjov gav efter mot USAs löfte om att inte invadera Kuba. I hemlighet tvingades USA dock även gå med på att montera ned sina robotbaser i NATO-landet Turkiet; om detta kommit fram vid denna tid är det tveksamt, om lovorden över Kennedys ”resoluta” agerande blivit lika ampla som de faktiskt blev.

Fidél Castro träffade dåvarande vicepresidenten Richard M. Nixon på besök i USA 1959.

När de ödesdigra skotten i Dallas föll var det bara ett år kvar till det amerikanska presidentvalet, då alla förväntade sig att John F. Kennedy skulle återväljas för ännu en ämbetsperiod i Vita huset. Resan i öppet fordon i centrala Dallas kan ses som ett avstamp för valkampanjen. Lee Harvey Oswald ändrade dock på den saken men säkrade valsegern 1964 för den demokratiske kandidaten, president Lyndon Johnson. Det är väl känt att Oswald var socialist med starka sympatier för både Sovjetunionen och Kuba. I början av 1960-talet vistades han i Sovjetunionen, där han träffade sin hustru Marina Oswald Porter född Prusakova 1941. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lee_Harvey_Oswald

Det framgår av de nyligen offentliggjorda handlingarna att Oswald bara ett par månader före mordet på Kennedy  vid Sovjetunionens ambassad i Mexico City hade träffat KGB-mannen Valerij Vladimirovitj Kostikov, som var stationerad vid KGBs avdelning 13 som sysslade med politiska mord och attentat. Den amerikanska federala polisen FBI fick kännedom om detta möte den 1 oktober 1963 men vidtog inga åtgärder.

Möjligen berodde detta på att Oswald, även av ryssarna, betraktades som en något förvirrad men troligen ofarlig tokstolle. Oswald hade även haft kontakter med Kubas konsulat i Mexiko. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/R3E1d/kennedys-mordare-traffade-kgb-agent–kort-fore-skotten

Det krävs emellertid inga övernaturliga mått av fantasi att föreställa sig, att såväl ryssar som kubaner hade intressen av att bli av med USAs besvärlige president. Moskva kan ha varit ute efter hämnd för förödmjukelsen i samband med Kubakrisen ett år före mordet, medan Kuba hade ännu tydligare intressen i sammanhanget: genom bland annat vittnesmål i den amerikanska kongressen har det framkommit, att den amerikanska säkerhets- och spionorganisationen CIA genom projektet Operation Mungo (Operation Mongoose) utförde ett flertal försök att mörda diktatorn Fidél Castro (1926-2016) och störta kommunisterna från makten under perioden 1960-62. https://en.wikipedia.org/wiki/Cuban_Project

Fulgencio Battista: Kubas president 1940-44 samt 1955-59. Här på tidskriften Times omslag.

Försöken att mörda Castro, som tagit makten på nyåret 1959 efter en framgångsrik gerillakamp och tvingat den tidigare korrupte diktatorn Fulgencio Battista (1901-73) att fly till Miami i Florida jämte över en halv miljon landsmän, omfattade exempelvis mordförsök via förgiftade cigarrer och en förgiftad dykardräkt. Det ter sig därför inte som helt orimligt att kubanerna ville hämnas för attackerna mot Castro och svara med samma mynt.

Enligt den amerikanske författaren William F. Buckley, Jr. (1925-2008), grundare av den inflytelserika konservativa tidskriften National Review, i tomanen ”Mongoose R.I.P.” (London 1987) handlade Lee Harvey Oswald på direkt eller indirekt uppdrag av Fidél Castro i Havanna. Boken tar upp CIAs mordförsök på Castro och robotkrisen på Kuba, och även om boken i mycket bygger på fiktiva händelser så talar fakta i målet för att teorin om Castro-regimens inblandning kan vara riktig.

Om mordet på John F. Kennedy – trots Warren-rapporten och trots de nu frisläppta dokumenten – åtminstone delvis ter sig gåtfullt så kan detsamma förvisso sägas om mordet på Lee Harvey Oswald den 24 november 1963. Oswald sköts till döds från 30 centimeters håll av den kriminellt belastade nattklubbsägaren Jack Ruby (1911-67), egentligen Jacob Leon Rubenstein, under förflyttning från polishäktet i Dallas till delstatsfängelset mitt under televiserad direktsändning från TV-bolaget NBC: https://www.youtube.com/watch?v=r6PcVCqg3tg

Lee Harvey Oswalds baneman Jack Ruby avled i fängelse 1967.

Det har spekulerats vida om motivet till Rubys mordhandling och personligen kan jag tänka mig tre motiv: 1. Jack Ruby var personligen chockad över mordet på Kennedy och ville hämnas detta genom döda Oswald. 2. Ruby hade maffiaförbindelser och sköt Oswald för maffians räkning för att dölja dess inblandning i mordet. 3. Ruby handlade på uppdrag av den kubanska regimen i syfte att mörka dess inblandning.

Enligt Warren-rapporten fanns inget som tydde på att Ruby hade maffiarelationer, och tanken att en upprörd privatperson skulle vilja vedergälla mordet på en omtyckt president genom att avliva mördaren framstår i alla fall för denna bloggare som tämligen osannolik. Om teorin om Castro-regimens inblandning i Kennedy-mordet är riktig – vilket jag hävdar att den kan vara – blir tanken att Ruby agerade för kubanernas räkning desto mer plausibel. Ruby besökte för övrigt själv Kuba 1959. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jack_Ruby

Lee Harvey Oswald: lejd av kubanerna?

Jack Ruby dömdes den 14 mars 1964 till döden för mordet på Lee Harvey Oswald men avled i fängelse i en cancerrelaterad sjukdom den 3 januari 1967 innan domen hunnit verkställas.

Det har formulerats tonvis med konspirationsteorier avseende mordet på president John F. Kennedy. Det mest kända exemplet härvidlag är väl Oliver Stones Oscar-belönade film JFK från 1991, enligt vilken bland andra Kennedys vicepresident Lyndon Johnson var inblandad i försöken att mörklägga mordhandlingen. Detta är inte något som jag tänker ta upp här, mycket beroende på att jag är mer eller mindre allergisk mot konspirationsteorier. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/07/16/behovet-av-konspirationer/

Mycket av glorian kring John F. Kennedys ”1000 dagar” som USAs president härrör från mordet den 22 november 1963. Hade Kennedy fått fortsätta är risken stor att han, precis som sin efterträdare, svårt vingklippts Vietnamkriget och kanske också de skandaler som omgärdade hans privatliv men som pressen teg om. I verkligheten var Kennedy en ganska ordinär politiker som levde högt på familjens pengar och sin personliga karisma.

Chefsdomare Earl Warren (1891-1974), ordförande i Warren-kommissionen.

Fotnot: Warren-kommissionen leddes av presidenten i USAs Högsta domstol, Earl Warren. Övriga medlemmar var förre CIA-chefen Allen Dulles, kongressmannen och senare presidenten Gerald Ford, kongressman Hale Boggs, förre chefen för världsbanken John J. McCloy, Georgia-guvernören Richard Russell, senator John Sherman Cooper och senator Arlen Specter (juridisk rådgivare)

När konspirationsteoretikerna kom till himlen…

 

 Sankte Per (det vill säga aposteln Petrus) med nyckeln till himmelriket.

Kanske dags att lätta upp bloggen med en liten historia som åtminstone jag finner väldigt rolig och lärorik. Man skulle till och med kunna hävda att den är sedelärande. Såg den på ett USA-baserat samtalsforum jag är med i och vidarebefordrar den gärna i svensk språkdräkt.

Två obotliga konspirationsteoretiker (med engelskt språkbruk truthers) dog med några dagars mellanrum av helt naturliga orsaker. Snart fann de sig vara vid himlens pärlebeströdda port och stod inför Sankte Per med himmelrikets nyckel i en kedja runt halsen.
– Välkomna till himlen, mina vänner, hälsade Per glatt de båda nytillkomna konspirationsteoretikerna. Jag har en liten överraskning åt er – ni skall få äran att träffa självaste Gud fader!

Varpå Sankte Per låste upp portarna. I en guldskimrande sal satt där sjävaste Gud, världsalltets skapare som givetvis vet allt, på en juvelbesatt tron i massivt guld. Jesus på hans högra sida såg roat på. Gud vände sig till de nytillkomna och sade:

 Kennedys mördare: Lee Harvey Oswald.

– Trevligt att se er här – jag hoppas ni skall trivas. Först måste jag dock klara ut ett par saker med er som ni kanske inte blir så jätteglada över att höra. För det första: president John F. Kennedy sköts till döds av en ensam attentatsman som hette Lee Harvey Oswald. Han agerade helt på egen hand. För det andra: USA placerade verkligen tre män på månen 1969. Det var ingen filminspelning i en ateljé på jorden. Och för det tredje: World Trade Centers tvillingtorn rasade samman den 11 september 2001 i ett terrordåd som planerades och utfördes av al-Qaida, inte av USAs regering.

Våra vänner ser i det läget ganska skakade ut. Slutligen utbrister den ena av dem till sin kollega:
– Vad var det jag sade? Det går ända upp till högsta toppen!

Den som har öron den höre.

100 år sedan Richard Nixon föddes: en av de stora presidenterna

USAs 37e president Richard M. Nixon (1913-94).

I år är det  100 år sedan Richard Nixon – den ende amerikanske president som avgått frivilligt från sin post – föddes. Jag skall försöka reda ut varför han blev så hatad men också älskad och även belysa de betydelsefulla insatser han svarade för, innan han 1968 valdes till president efter en jämn uppgörelse med demokraternas kandidat Hubert Humphfrey. Nixons största bedrift som president var sannolikt hans Kina-politik, vars följder är med oss än i dag.

Richard Milhous Nixon föddes i Yorba Linda, Orange County i Kalifornien den 9 januari 1913. Han kom från enkla förhållanden. Föräldrarna var Frank Nixon och Hannah Milhous, den senare med tysk bakgrund. Fadern var först metodist men blev omsider, liksom hustrun, kväkare. Den unge Richard fick en sträng uppfostran och förbjöds svära, dansa och dricka alkohol. Av bröderna avled Arthur och Harold i TBC i unga år medan Donald levde mellan 1914 och 1987. Yngsta brodern Edward, född 1930, lever fortfarande.

Unge Richard visade sig vara en duktig skolelev som gillade latin och Shakespeare. Eftersom familjens ekonomiska omständigheter inte tillät akademiska studier vid någon av de mer prestigefyllda läroanstalterna, enrollerade sig Nixon först vid Whittier College i Kalifornien. Nixon valdes här till ordförande i elevrådet. Därefter började han studera juridik vid Duke University i Durham, North Carolina 1934. Båda dessa institutioner präglades av de ideal som förfäktades av metodister/kväkare.

Nixon försökte sedan få en anställning vid några av de mer kända advokatbyråerna i New York men misslyckades med detta, varför han återvände till Duke för att ta sin advokatexamen. När det var klart flyttade han tillbaka till Whittier, där han blev delägare i en advokatbyrå som drevs av en vän till familjen. 1940 gifte han sig med high school-lärarinnan Pat Ryan. Tillsammans fick de döttrarna Tricia, född 1946, och Julie, född 1948. Den senare kom att gifta sig med en sonson till förre presidenten Dwight D. Eisenhower, vars vicepresident Nixon var i två perioder.

Familjen Nixon: Julie, Tricia, Richard och Pat.

Under Andra världskriget var Nixon inkallad i flottan. Han ansågs vara ha goda ledaregenskaper och avancerade till örlogskapten. Han skall också ha gjort sig ett namn som den amerikanska Stilla havs-flottans främste pokerspelare. Efter kriget gav sig Richard Nixon politiken i våld och anslöt sig till Grand Old Party (GOP), det vill säga republikanerna. 1946 invaldes han vid 33 års ålder i den amerikanska kongressens representanthus.

Nixon invaldes i representanthuset samtidigt som den blivande presidenten John F. Kennedy. Deras respektive tjänsterum låg intill varandra, och de blev goda vänner trots olika partier och sina helt olika typer av bakgrund. 1950 invaldes Nixon i senaten efter en antikommunistisk valkampanj som gav honom smeknamnet ”Tricky Dick”. Nixon gillade inte att framträda offentligt men gjorde likväl bra ifrån sig som kampanjtalare.

Antikommunismen låg i tiden i USA. Flera uppseendeväckande sovjetiska spionhärvor hade avslöjats, och Nixon deltog mycket aktivt i arbetet att avslöja kommunistiska landsförrädare. Han grundlade genom denna verksamhet  ett rykte som stenhård antikommunist, vilket gjorde honom hyllad och uppskattad i vissa kretsar. I andra, mer vänsterinriktade kretsar gjorde samma verksamhet att han betraktades med avsky som en fiende till så kallade progressiva värden.

Alger Hiss dömdes till fem ås fängelse för mened.

Jan Olof ”Jolo” Olsson har i bokverket 20e århundradet (Del 6 1951-1960) sammanfattat Richard Nixons ställning vid denna tid på följande sätt:

Nixon var för stora skaror nästan nationalhjälte. Av andra var han hjärtligt avskydd. Hans politiska karriär grundade sig på hans insats 1948 då han som medlem av representanthuset i Washington satt med i den kommitté som undersökte oamerikansk verksamhet. Det var Nixon som mot de övriga medlemmarna i kommittén, mot allmänna opinionen och trots kritik och hån i pressen var övertygad om att Alger Hiss, en av de framträdande i Franklin Roosevelts administration, trots sina nekanden var skyldig till vad han anklagats för, nämligen att ha lämnat ut uppgifter till en kommunistisk agent. Det visade sig att Nixon hade rätt, och från det ögonblicket blev han dessvärre de ultrapatriotiska amerikanernas idol och för de liberala den mest avskydda figuren i politiken näst senator McCarthy.

Just det. Nixon fick rätt den gången, liksom så många andra gånger. Det har det vänstervridna/politiskt korrekta etablissemanget i USA och västvärlden aldrig kunnat förlåta honom.  Nixon trodde, mer än de flesta andra, på den avhoppade kommunisten och redaktören i tidskriften Time, Whittaker Chambers, när denne hävdade att den respekterade diplomaten Alger Hiss – som vid denna tid var ordförande i den ansedda Carnegiestiftelsen – inte bara var medlem i det amerikanska kommunistpartiet, utan också hade lämnat ut hemliga dokument till Sovjetunionen.

Det var den 21 januari 1950 som en jury i New York fann Alger Hiss skyldig till mened och dömde honom till fem års fängelse. Han kunde formellt inte dömas för spioneri, eftersom de brott han begått var preskriberade, men i realiteten var det som sovjetspion och landsförrädare han dömdes och tvingades schavottera inför en hel värld. De avgörande bevisen mot Hiss var mikrofilmer innehållande avfotograferade dokument som Chambers hade gömt i en ihålig pumpa på sin bondgård i Maryland. Historien med pumpan har sedan använts för att förlöjliga Nixon och hans medarbetare, precis som om bevisen skulle vara mindre trovärdiga om de gömts i en pumpa.

Alger Hiss förnekade under resten av sitt långa liv sin skuld och har därvid alltid haft en trogen anhängarskara bland de politiskt korrekta i västvärlden. Under rättegången kom dock Hiss att inveckla sig i det mer långsökta försöket att dölja sanningen efter det andra. Först gjorde han gällande att han aldrig i hela sitt liv sett Whittaker Chambers. När det emellertid blev klart att den senare hade detaljerade kunskaper om makarna Hiss privatliv, möblemanget i deras bostad och om Algers fritidsintressen, övergick han till att påstå att han känt Chambers flyktigt men då under ett annat namn.

Under båda rättegångarna mot Alger hiss gick Nixon hårt åt den kommunistiske sovjetspionen, vilken lika envetet och med ett överlägset flin på läpparna bedyrade sin oskuld och samtidigt anklagade Chambers för att vara än sinnessjuk, än försmådd homosexuell beundrare av Hiss. Till slut blev det Nixon – och rättvisan – som segrade. Chambers kontrasterar i sin berömda memoarbok Witness (1952) de styrkor som ”vann Hiss-fallet åt nationen” mot ”de glittrande Hiss-styrkorna”. Skillnaden dem emellan var, menade Chambers, ungefär densamma som ”mellan det glittrande franska ridderskapet och de något skamfilade engelska bågskyttarna, som segrade vid Agincourt”.

Richard Nixons insats i Hiss-fallet kan knappast överskattas. Om inte Alger hiss hade fällts och vidden av det sovjetiska spionaget i USA inom framförallt Roosevelt-administrationen blottlagts, hade cancern troligen inte kunnat kontrolleras och kanske fått en dödlig utgång för USA som fri och demokratisk nation.

Eisenhower och Nixon: president och vicepresident.

Richard Milhous Nixon var under hela sin offentliga verksamhet förföljd av skandaler och kontroverser. Efter Hiss-affären kom, sedan Nixon nominerats till Eisenhowers vicepresident, den så kallade Checkers-affären. Nixon anklagades här för att ha tagit emot motsvarande 90 000 kronor i mutor av en affärsman. Den enda gåvan han tagit emot, försäkrade Nixon dock i ett emotionellt TV-tal till nationen, var hunden Checkers som hans små döttrar tyckte så mycket om.

I talet berörde Nixon också sin fattiga barndom i ett enkelt kväkarhem. Genom talet fick Nixon opinionen på sin sida och tvingade Eisenhower, som hade en ganska sval inställning till sin vicepresident, att uppskattande tillstå: ”Dick, you are my boy.” Inför presidentvalet 1956 försökte presidenten förmå Nixon att avsäga sig vicepresidentskapet för att i stället ingå i regeringskabinettet. Nixon, som anses vara en av de mest inflytelserika vicepresidenterna i USAs historia, vägrade dock gå med på detta.

När Eisenhowers två presidentperioder var över – han hade i båda valen besegrat den demokratiske kandidaten Adlai Stevenson – var Richard M. Nixon den logiske republikanske kandidaten. Uppgörelsen mellan honom och demokraternas John F. Kennedy i november 1960 blev ett av historiens jämnaste amerikanska presidentval. I den TV-sända valdebatten framstod Nixon på grund av sin mörka skäggbotten för en majoritet av allmänheten som mer osympatisk än den insmickrande Kennedy med sin pojkaktiga frisyr och sitt tandrika leende.

Nixon och Kennedy i TV-debatten. Kennedy vann på grund av Nixons skäggstubb.

Kennedy vann med en marginal omfattande endast 120 000 röster. Räknat i elektorsröster var dock skillnaden till Kennedys fördel så pass stor som 303 mot 219. 1962 ställde sedan ”Tricky Dick” upp i Kaliforniens guvernörsval och förlorade med stort eftertryck. Hans politiska karriär tycktes vara över, och i ett bittert uttalande inför den samlade presskåren vidhöll Nixon: ”You won´t have Nixon to kick around any more.” Richard Nixon var emellertid tillbaka redan 1964, då han gjorde ett misslyckat försök att bli nominerad som republikanernas presidentkandidat. I stället valde han att arbeta för Grand Old Partys uttalat konservative kandidat Barry Goldwater, som förlorade jordskredmässigt till Lyndon B. Johnson.

Nixons tid skulle komma i november 1968, då han besegrade Johnsons vicepresident Hubert Humphrey i ett jämnt val men där fördelningen av elektorsrösterna blev klara 301 mot 191. Nixon hade luttrats genom en rad kriser och stod nu redo att ta på sig rollen som världens mäktigaste ledare. Under de första fyra åren som USAs 37e president var han inte frånvarande från jobbet en enda dag på grund av sjukdom. Som vicepresident valde han den tämligen okände guvernören i Maryland, Spiro Agnew.

Nixon och Agnew.

Nixon och Agnew omvaldes med synnerligen betryggande marginal i presidentvalet 1972, då det demokratiska partiet ställde upp med den vänsterradikale Vietnam-krigsmotståndaren George McGovern. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där högerliberalen Björn Ahlander var chefredaktör,  skrev i en ledarkommentar den 9 november 1972:

”I ett vidare perspektiv utgör Richard Nixons och Henry Kissingers utrikespolitik ett hopp för världen. Deras mål är att dra in Sovjetunionen, Kina, Japan, Västeuropa och andra länder i ett globalt balanssystem som är ägnat att förebygga stora krig och som möjligen kan leda till en ny världsordning. Ingenting liknande detta har på allvar försökts sedan den berömda Wien-kongressen efter de förödande Napoleon-krigen.”

Nixon var i själ och hjärta, vilket framgått ovan, en övertygad antikommunist och ”kall krigare”, men han blev aldrig riktigt den konservativa amerikanska opinionens gunstling, även om de konservativa naturligtvis uppskattade hans insatser i kommunistbekämpningens tjänst i slutet av 1940- och början av 1950-talen.

Han var snarast en moderat konservativ pragmatiker, och hans och Kissingers avspänningspolitik uppfattades av många, sannolikt med en viss rätt, som alltför tillmötesgående gentemot Sovjet. Liksom många andra västliga bedömare överskattade Nixon och Kissinger den sovjetiska militära styrkan och sovjetsamhällets stablitet. Först Ronald Reagan ett decennium senare insåg att Sovjetunionen – som Reagan benämnde ”ondskans imperium” – kunde och skulle besegras av den fria världen med Förenta staterna som ledarnation.

Nixon omgiven av amerikanska soldater  under ett besök i Sydvietnam.

Reagan behövde dock inte besväras av Vietnamkriget, som var en kvarnsten om halsen för både Nixon och hans företrädare Johnson. Nixon lovade redan då han tillträdde 1968 att avsluta konflikten i Indokina med hedern i behåll, och i januari 1973 såg detta ut att ha lyckats med Parisavtalet som renderade Henry Kissinger och den nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho Nobels fredpris.

Drygt två år senare hade dock kommunisterna segrat i Sydvietnam, Laos och Kambodja sedan USA gradvis dragit tillbaka alla sina stridskrafter. Nixon-administrationens mantra ”fred med ära” kunde aldrig dölja det faktum, att Förenta staterna för första gången i historien hade förlorat ett krig. Vilka orsakerna till utgången av Vietnamkriget än var, så var inte president Nixons omedvetenhet om kommunismens natur en av dem.

Doktor Henry Kissinger: Nixons nationelle säkerhetsrådgivare samt utrikesminister.

Få förstod mer än Nixon kommunismens verkliga karaktär. Nixon torde med bitter klarhet ha insett att kriget inte kunde vinnas, men han försökte genom att beordra omfattande bombningar av Hanoi och Haiphong julen 1972 tvinga kommunisterna till förhandlingsbordet och få till stånd så förmånliga fredsvillkor som möjligt.

Det är tveksamt om Nixon någon gång på allvar trodde, att den korrupta regeringen i Saigon i längden kunde försvara sig mot anstormningen norrifrån.  Nordvietnam var tungt beväpnat med vapen från Kina och Sovjet samt hade till sin hjälp en femtekolonn i Sydvietnam, som i större delen av västvärlden kallades Viet Cong (vietnamesiska kommunister) men i Sverige benämndes FNL.

President Nixon överlägger med Röda Kinas premiärminister Chou En-lai.

Richard Nixons största utrikespolitiska bedrift kom med den Kina-politik som utformades av honom och den nationelle säkerhetsrådgivaren, senare utrikesministern Henry Kissinger. Genom sin resa till Peking 1972 förhindrade Nixon av allt att döma Kina att återförenas med Sovjetunionen och därmed skapa ett nära nog oövervinneligt världskommunistiskt block. Detta kunde ske genom att Nixon och Kissinger för de kommunistkinesiska  ledarna inklusive den redan senile ordförande Mao  Tse-tung kunde presentera amerikanska satellitfoton som visade offensiva sovjetiska militäranläggningar nära den kinesiska gränsen.
  
Att USAs närmande till det Röda Kina i sinom tid skulle gå ut över den traditionella partnern Republiken Kina på Taiwan (det var Carter-regeringen som erkände Peking på Taipeis bekostnad 1979) var beklagligt men kanske oundvikligt. I detta globala perspektiv framstår Watergate, som slutligen blev Nixons fall, som en struntsak.

Richard Milhous Nixon var en komplex personlighet. Han beskrev sig själv vid något tillfälle som ”en inåtvänd person i ett utåtriktat yrke”, en man som för sin personliga del och å sin familjs vägnar förmodligen skulle ha varit lyckligare om han på heltid fått ägna sig åt advokatyrket. Men viljan att göra en bestående samhällsinsats och att kämpa för de ideal han höll högt vägde tyngre, och trots sin naturliga tillbakadragenhet var han effektiv när han var ute på valturnéer. Att han var en god talare bevisade han genom sitt installationstal i Washington, D. C. i januari 1969:

http://www.youtube.com/watch?v=zjFZlFXnrNs

Efter sin avgång 1974 – han hade dessförinnan och till sina många fienders stora förtret av sin efterträdare Gerald Ford benådats för eventuella brott begångna i samband med Watergate-affären – blev Nixon en respekterad ”äldre statsman” och ansedd utrikespolitisk analytiker och utlandsgäst. Han författade en rad framsynta böcker av vilka The Real War (1980) kommit ut i svensk översättning på Contra förlag under titeln ”Det verkliga kriget”. För mig kommer Nixon alltid att framstå som en av de stora presidenterna.

Sexskandaler, hor och avkristning

Det har nog inte undgått många att Sverigedemokraterna (SD) drabbats av en ny sexskandal. Polisanmälan har inlämnats mot en så kallad hög SD-tjänsteman för sexuellt ofredande riktat mot en SD-kvinna. Jag avstår från alla spekulationer om de faktiska händelseförloppen utan överlåter med varm hand detta åt utredarna att bedöma.

Allmänt sett tycker jag emellertid alla sådana här solkiga historier bara är för bedrövliga för alla berörda och oavsett vilket parti som drabbas därav. Jag kan på rak arm erinra mig ett antal partirelaterade sexskandaler, där den mest iögonenfallande väl gällde en socialdemokratisk riksdagsman som i fyllan och villan  skall ha stått utanför dörren till en kvinnlig partikamrats bostad och uppmanat henne: ”Knulla, knulla för fan!”

Riksdagsman Per Svedberg (S) i fylle- och sexskandal.

Riksdagsmannen, Per Svedberg från Gävleborgs läns valkrets, leddes bort i bara kalsongerna av vakter. Svedberg erkände det faktiska händelseförloppet men ville inte vidgå den något skabrösa uppmaningen. Händelsen inträffade 2009 men innebar tydligen inget avbräck i Svedbergs politiska karriär, eftersom han alltjämt kvarstår som riksdagsman. Mer om händelsen här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12202418.ab

De två SD- tjänstemän, varav en tillika folkvald politiker, som anklagats för trakasserier av sexuell natur har upplysningsvis båda lämnat sina tjänster inom partiet och även själva partiet. Varav man rimligen kan dra slutsatsen att SD ser allvarligare på incidenter av det här slaget än S.

Att politiker ertappas med brallorna nere är ju inte precis någon ny företeelse vare sig i Sverige eller utlandet. I Sverige är den så kallade Geijeraffären fortfarande i gott minne: den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer (1909-99) påkoms i början av 1970-talet med att ha köpt sexuella tjänster av prostituerade, vilket i och för sig inte var olagligt vid denna tid.

Statsrådet och sexköparen Lennart Geijer.

Det allvarliga bestod noga taget av två förhållanden: dels att Geijer såsom regeringsledamot kan bedömas ha varit i riskzonen att i utpressningssyfte utnyttjas av främmande makt; dels att regeringen Palme med statsministern själv i spetsen i det längsta sökte mörka skandalen. I en bok om hela den så kallade bordellhärvan, som kom ut för några år sedan, utpekades desslikes ett antal andra höga politiker inom såväl socialdemokratin som borgerligheten som sexköpare.

Internationellt väckte den så kallade Profumoskandalen stort uppseende på sin tid. 1963 tvingades John Profumo (1915-2006), försvarsminister i den brittiska Tory-regeringen, avgå sedan han uppdagats ha haft en sexuell relation med topless-dansösen Christine Keeler och sedan ljugit om det.

Keeler hade samtidigt en affär med den sovjetiske marinattachén Eugene Ivanov, och det spekulerades naturligtvis i om Keeler lämnat ut hemlig information hon fått av Profumo till  Ivanov. Det uppges att Profumos hustru, aktrisen Valerie Hobson, hela tiden troget stod vid makens sida.

John Profumo blev ett jagat villebråd för press och allmänhet under Profumoskandalen.

I Frankrike ses politikers utomäktenskapliga snedsteg av tradition i ett mer försonande ljus än i resten av västvärlden. Den socialistiske franske presidenten Francois Mitterrand hade i 15 års tid en affär med svenskan Chris Forsne, som han blivit presenterad för av Olof Palme på Bommersviks kursgård 1979. Forsne födde 1988 en son.

En annan av Mitterrands älskarinnor hette Anne Pingeot, som 1974 födde Mitterrands barn. Olof Palme å sin sida (1927-86) sägs enligt ihållande rykten ha haft en relation med den amerikanska artisten Shirley MacLaine.

Mer om Mitterrand och Forsne här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15256649.abr

I det religiösa USA har politikers utomäktenskapliga förbindelser stundom givit upphov till saftiga rubriker. President Bill Clintons politiska karriär var kantad av kvinnoaffärer, vilka hans hustru Hillary översåg med endast därför att hon genom Clinton själv såg en möjlighet att tillägna sig politisk makt.

Mest omtalad blev Lewinskyaffären, presidentens relation med den unga praktikanten Monica Lewinsky som bland annat inbegrep såväl oral- som cigarrsex (!) i Vita huset. Clinton ljög det amerikanska folket rätt i ansiktet när han bestämt förnekade att han haft sex med ”den där kvinnan, fröken Lewinsky” varför han ställdes inför riksrätt 1999 men frikändes.

Clinton menade sig kunna neka till att ha haft en sexuell förbindelse med Lewinsky, då han hävdade att han inte haft samlag med henne vilket till äventyrs också är sant.

Monica Lewinsky och Bill Clinton.

Bill Clinton var långt ifrån den förste amerikanske president som hållit sig med utomäktenskapliga sexpartners. Republikanen Warren G. Harding (1865-1923), ansedd som en av USAs sämsta presidenter genom tiderna, pläderade för striktare sexuallagar i sin valkampanj 1919 samtidigt som hans älskarinna stod i begrepp att föda hans barn.

Den uppenbare sexmissbrukaren John F. Kennedys (1917-63) multisexuella eskapader, där Marilyn Monroe bara var en i raden av älskarinnor, är blott alltför beryktade för att närmare beröras här. Kennedys oförmåga att hålla sig inom äktenskapets hank och stör var allvarlig, då den äventyrade den nationella säkerheten genom att presidenten vid ett tillfälle bland annat delade älskarinna med en maffiaboss. Kennedys efterträdare, Lyndon B. Johnson (1908-73), sägs för sin del ha supit, svurit och horat sig igenom sin fem år långa presidenttid.

Monroe och Kennedy.

Även Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och Dwight D. Eisenhower (1890-1969) höll sig med älskarinnor, låt vara att detta tack vare medias benägna diskretion undgick allmänhetens kännedom.

Jämfört med exemplen närmast ovan, förefaller det som de alltför indiskreta SD-tjänstemännen påståtts ha ägnat sig åt ha varit förhållandevis oskyldigt, även om det alltid är trist och tragiskt när drabbade kvinnor känner sig obehagligt berörda och trakasserade. Personligen håller jag mig i egenskap av troende kristen med en ganska strikt moral: jag anser att sex hör hemma inom äktenskapet eller åtminstone inom ett fast förhållande.

En av orsakerna till den alltmer urartade sexualmoralen är utan tvivel samhällets avkristning och den starka ställning som sexualrelaterade påtryckargrupper såsom RFSL, RFSU med flera tillägnat sig med hjälp av kristendomsfientliga politiker. Inte mycket är längre tabu bortsett från pedofili och våldtäkter. Jag tillhör den generation då de judeo-kristna grundvalarna såsom Tio Guds bud och Jesu Bergspredikan lärdes ut i skolorna från första klass inom ramen för kristendomsundervisningen, då även utantillplugg av psalmverser stod på dagordningen.

Tio Guds bud.

Med den undervisningen följde också en känsla för vad som var passande och icke passande uppförande i allmänhet, som jag tror även personer som sedan växte upp och blev ateister eller agnostiker – eller bekännare av annan tro än den kristna – hade god nytta av. I äldre tider såg samhället ytterst allvarligt på utomäktenskapliga förbindelser. Det talades i lagböckerna om lönskaläge (sex mellan två ogifta), enkelt hor (en av parterna var gift) samt dubbelt hor (båda parterna var gifta på annat håll). Dödsstraff förekom i straffskalan.

Jag är ingen förespråkare för återkriminalisering av utomäktenskapligt sex. Om de svenska politiker och tjänstemän som nämns ovan emellertid hade fått en traditionell kristendomsundervisning tvivlar jag på att de hade skämt ut sig och sina partier genom att ägna sig åt aktiviteter såsom att kräva sex på fyllan eller beskriva för kvinnliga arbetskamrater hur ”kåta” de är.

Yngve Holmberg och hans tid

Förre höger- och moderatledaren Yngve Holmberg har ”efter en längre tids sjukdom” avlidit i en ålder av 86 år. Även om han var partiledare innan jag själv på allvar kom att intressera mig för politik vill jag nedteckna följande minnen och synpunkter.

Yngve Holmberg föddes i den burgna Stockholms-förorten Bromma den 21 mars 1925. Hans far var den kände översättaren och redaktören Nils Holmberg, ej att förväxla med den kommunistiske politikern och författaren med samma namn som bland annat – med hustrun Marika – översatte Mao Tse-tung till svenska och tog initiativet till bildandet av det prokinesiska promillepartiet KFML.

I grunden jurist kom Yngve Holmberg att stiga i graderna inom det dåvarande Högerpartiet tills han 1965, efter en intern palatskupp, tog över som partiledare efter den uttalade liberalen Gunnar Heckscher. Holmberg var då partisekreterare. Bakgrunden till Yngve Holmbergs upphöjelse var Högerns kräftgång sedan Jarl Hjalmarson avgått som högerledare 1961.

 De tre borgerliga partiledarna Bertil Ohlin, Yngve Holmberg och Gunnar Hedlund blev blev aldrig någon regeringstrojka.

Kräftgången hade noga taget inletts redan under Hjalmarsons och partisekreteraren Gunnar Svärds sista tid i partitoppen. Heckscher, som valdes till Hjalmarsons efterträdare med den av ”Jarlen” förordade Leif Cassel som medtävlare, förmådde nu inte vända den nedåtgående trenden. En insiktsfull redogörelse för Hjalmarsons tid som högerledare återfinns på den konservativa sajten Tradition & Fason:

http://traditionochfason.wordpress.com/2009/04/17/jarl-hjalmarson-en-hogerledare-med-medvind/

Heckscher fick det så kallade silkessnöret 1965 och hoppet ställdes nu till den 40-årige, tämligen nybakade riksdagsmannen Yngve Holmberg, vilken med sin käcka frisyr ansågs föra tankarna till den vid denna tid nästan till helgon upphöjde martyrpresidenten John F. Kennedy. Att Holmberg inte var någon ideologisk tänkare hade nog alla klart för sig.

Det visade sig emellertid mycket snabbt att Yngve Holmberg långt ifrån var någon ”ny Kennedy”. Till skillnad från den amerikanska förebilden visade han sig i stort sakna charm och gjorde oftast ett stelt, nervöst och högdraget intryck. När resultatet från valet 1968 redovisades stod det med full tydlighet klart, att Holmberg inte hade gått hem i stugorna på det sätt partiet hoppats: 13,8 procent av rösterna gjorde ingen med hjärtat till höger glad.

Länken nedan går till en TV-utfrågning av Yngve Holmberg i de så kallade tre O:nas (Olivecrona, Orup, Ortmark) regi 1967:

Högerpartiet undergick under Holmbergs tid som ledare ett utpräglat så kallat förändringsarbete. Det visade sig med önskvärd tydlighet 1969, då partiet bytte namn till den märkliga beteckningen Moderata samlingspartiet. Det fick dock snabbt genomslag, låt vara att vänstern sedan dess med jämna mellanrum hänvisar till att partiet ändå styrs av ”den gamla högern”. Vilket ingen med analysförmågan i behåll kan  tro på, särskilt inte sedan Fredrik Reinfeldt och hans hejdukar förvandlat partiet till en ny sorts socialdemokrati.

Bakgrunden till namnbytet låg i den vänstervridna tidsandan, då allt ”höger” av de samhällsdominerande vänsterkrafterna påstods vara sak samma som ”reaktionärt” eller ”fascistiskt”. Namnömsningen kunde dock inte hindra att 1970 års val blev en veritabel katastrof: Högern i Moderata samlingspartiets skepnad noterades för sitt sämsta val genom tiderna med blott 11,5 procent av rösterna.

Gösta Bohman lyckades få ordning på Moderaterna.

Alltfler moderater började nu inse att Yngve Holmberg var förbrukad som partiledare, och inför partistämman senare samma år ställde den framträdande moderatpolitikern och riksdagsmannen Gösta Bohman upp som Holmbergs motkandidat. Han valdes till ny partiledare med de klara röstsiffrorna 132 – 82.

Bohman,  i grunden en högerman av gamla stammen men ekonomiskt liberal, visade sig bli ett lyckokast för moderaterna som under den nya ledningen steg förhållandevis kraftigt i opinionsmätningar och valresultat och 1976 blev ett av tre borgerliga regeringspartier med Bohman som finansminister.

Den kuschade Yngve Holmberg fortsatte som riksdagsman till 1971 och fick därefter en reträttplats som landshövding i Hallands län, en post han beklädde till 1977. 1978-82 var han Sveriges generalkonsul i Houston, Texas. Härefter försvann han ur offentlighetens ljus.

Yngve Holmberg var gift tre gånger och blev far till två döttrar, båda från första giftet (1952-72) med bibliotekarien Inga Henriksson. Härefter var han förmäld med Mariann Andersson (1972-78) samt med den 22 år yngre vietnamesiskan Bach Tuyet Vu (1981-83).

Frid över hans minne.

De fyra ”kandidaterna”

Dags att avslöja de fyra ”kandidaterna” A, B, C, D som jag beskrev i ett inlägg här om dagen. Störst huvudbry, att döma av de förslag som inkommit, vållade A. Där har en del felaktigt gissat på John F. Kennedy. Däremot erbjöd B – D uppenbarligen inga större problem. Här följer således facit:

Kandidat A: Franklin Delano Roosevelt (1882-1945)

Franklin D. Roosevelt – uppskattade cigarretter och dry martinis.

Franklin D. Roosevelt var USAs ”långvarigaste” president med sina fyra mandatperioder 1933-1945. Under den fjärde och sista perioden var han svårt sjuk i sviter av den förlamningssjukdom, troligen polio, han drabbats av 1921. Detta medförde att lagen ändrades så att amerikanska presidenter fortsättningsvis endast fick inneha ämbetet högst två perioder eller åtta år.

Roosevelt lärde sig så småningom att stå upp och gå med hjälp av käppar och kraftiga benskenor, men detta var oerhört ansträngande för honom. Pressen var under större delen av hans presidenttid strängt förbjuden att ta bilder av honom där det framgick att han var handikappad. Först mot slutet gick detta inte längre att dölja. Däremot lät han sig gärna avbildas med den eviga cigarretten som han rökte i munstycke. Favoritdrycken var dry martini, som han inmundigade i ansenliga kvantiteter.

På tal om drycker: Churchill har sagt att upplevelsen att tala med Roosevelt kunde liknas vid att öppna en flaska champagne!

Roosevelt föddes i Hyde Park i New York i en förmögen familj, främst på moderns sida. 1905 gifte han sig med den avlägsna släktingen EleanorRoosevelt (1884-1962), vars farbror var president Theodore Roosevelt. En kärlekshistoria mellan maken Franklin och Eleanors sekreterare höll på att ruinera deras äktenskap. Å andra sidan sägs även hustrun ha haft åtminstone två utomäktenkapliga förhållanden – ett med en manlig livvakt, ett annat med en kvinnlig vän. Franklin och Eleanor fick trots allt sex barn tillsammans.

Eleanor Roosevelt på jamaicanskt frimärke.

Franklin D. Roosevelt var innan han vann presidentvalet 1932 biträdande sjöminister 1913-20 samt guvernör i delstaten New York (1929-32). Genom sin kraftfulla ”New Deal”-politik och sitt en smula patriarkala ledarskap fick han USA på fötter efter depressionen och var tillsammans med den brittiske premiärministern Winston Churchill den fria världens förgrundsgestalter under Andra världskriget. Hustrun utsågs efter makens död till amerikansk FN-delegat.

Roosevelts mest minnesvärda yttrande är antagligen: ”The only thing we have to fear is fear itself.”

Kandidat B: Winston Spencer Churchill (1874-1965)

Winston Churchill gifter sig med Clementine Ogilvy.

Den andre av den fria världens viktigaste ledare under Andra världskriget föddes i en gammal adlig familj på godset Blenheim Palace i Oxfordshire. Han växte upp i London och Dublin där hans far, Randolph Churchill (1849-95), tjänstgjorde. Fadern dog tidigt i syfilis.

Unge Churchill hade stora problem med sin skolgång och gjorde sig känd som en svårbemästrad och uppstudsig elev som gjorde litet som det föll honom in. Bland annat skall han under en period ha använt opium. 1893 kom han dock in på militärakademin Sandhurst och utbildade sig till kavalleriofficer. Churchill deltog i det historiska slaget vid Omdurman i Sudan den 2 september 1898, då brittiska trupper under ledning av Lord Kitchener besegrade den muslimska fienden. Slaget gjorde ett outplånligt intryck på den 24-årige Churchill, som ger en färgsprakande skildring därav i sin berömda memoarbok Min ungdom.

Störst lycka gjorde dock Churchill som krigskorrespondent i bland annat Indien, Kuba och Sydafrika; det var under sin vistelse på Kuba han lade sig till med vanan att röka stora cigarrer. I Sydafrika blev han tillfångatagen av boerna men lyckades fly på ett dramatiskt sätt. På böckerna han skrev om sina eskapader blev han en förmögen man.

Churchill hade en ombytlig politisk karriär innan han 1940 efterträdde Neville Chamberlain som Storbritanniens premiärminister. Från och med 1908 innehade han ett flertal ministerposter för såväl de konservativa Tories som liberalerna innan han tvingades avgå som marinminister efter misslyckandet i slaget vid Gallipoli 1915. Han kom emellertid tillbaka och blev bland annat finansminister 1924. Under den tyska aggressionspolitik som under Hitler ledde fram till Andra världskrigets utbrott  var Winston Churchill en av få brittiska politiker som insåg faran med den tyska upprustningen, och sedan Tyskland angripit Polen 1939 var det bara en tidsfråga innan han skulle bli regeringschef.

Västvärldens ”två stora” – Churchill och Roosevelt – kom mestadels väl överens.

Det är ingen överdrift att säga att Churchill var en ödets man. Med sitt sävliga lugn och sin briljanta talekonst inspirerade han inte bara sina brittiska landsmän till stordåd utan blev en ledande fyrbåk för hela den fria världen.

Sedan Churchill överraskande förlorat till Clement Attlee och Labour i det första efterkrigstida valet insåg han att det största hotet mot frihet och demokrati hädanefter skulle komma från  Sovjetunionen och kommunismen, en fara som vapenbrodern Roosevelt – som Churchill för övrigt mycket uppskattade – negligerade. I ett tal i Fulton i Missouri, USA myntade han 1946 uttrycket ”järnridån” bakom vilken den kommunistiska världens förtryckta folk dvaldes.

Churchill återkom till makten 1951 och var premiärminister i en andra omgång fram till 1955. 1953 mottog han Nobelpriset i litteratur.

Winston Churchill och hans maka Clementine, född Ogilvy (baronessan Spencer-Churchill, 1885-1977) höll ihop troget under hela sitt äktenskapliga liv och fick fem barn. Av dessa lever fortfarande Mary, som föddes 1922. De övriga barnen dog mycket eller relativt unga.

Till sist en historia som säger en hel del om Churchills otvungna sätt. Han hamnade under en fin middag bredvid en  dam som snart blev varse att bordsgrannen var en smula på pickalurven. ”Ni är ju full, karl!” utbrister hon ogillande. Varpå Churchill genmäler: ”Ja, jag är full, men ni är ful. Skillnaden mellan oss är att i morgon har jag nyktrat till.”

Kandidat C: Adolf Hitler (1889-1945)

Hitler: nykterist, icke-rökare, vegetarian och djurvän. Och psykopatisk massmördare.

Hitler föddes 1889  i Braunau am Inn i dåvarande kejsardömet Österrike-Ungern. Den brutale och alkoholiserade fadern Alois Schicklgruber – som först vid 40 års ålder antog familjenamnet Hitler – var tullinspektör och flyttade runt med familjen en hel del. Det kan nämnas att det inte förekom någon antisemitism i det hitlerska barndomshemmet – fadern ansåg med rätta att judehat tydde på kulturell efterblivenhet.

Sedan fadern dött 1903 levde den unge Hitler med den älskade modern Klara i Linz fram till 1907, då även modern avled. Hitler flyttade nu till den kosmoplitiska metropolen Wien, där han misslyckades komma in på konstakademien. I stället drog han sig fram som hötorgs- och vykortsmålare och tog även andra ströjobb. Nätterna tillbringade han på natthärbärgen och ungkarlshotell. Det har gjorts föga övertygande försök att hävda att Hitler i Wien lade sig till med en homosexuell livsstil. Det var i alla fall i Wien den blivande diktatorn på allvar blev politiskt intresserad – han påverkades starkt av extremnationalistiska och antisemitiska ideologer såsom  Jörg Lanz von Liebenfels, Richard Wagner, Houston Stewart Chamberlain och Wiens borgmästare Karl Lueger.

När Första världskriget bröt ut 1914 enrollerade sig österrikaren Adolf Hitler som frivillig i tyska armén men kom inte att göra någon större militär lycka – han fick ingen högre grad än motsvarande vicekorpral.  Han blev sårad av granatsplitter 1916 och av gas 1918 och fick totalt fem militära utmärkelser, bland annat två järnkors av andra respektive första graden.

Resten är, som det brukar heta, historia. Hitler var 1921-45 ledare för det nationalsocialistiska arbetarpartiet NSDAP och från och med 1933 Tysklands enväldige så kallade Führer. Det har sagts att om inte Hitler hade varit så fanatiskt antisemitisk och inriktad  på militära erövringar så hade han kunnat bli en godartad politisk ledare. Men det var just dessa två fixa idéer – att judarna var orsaken till allt ont och att det ”ariska” tyska folket behövde livsrum – som drev Hitler framåt. Utan detta ideologiska bagage skulle han aldrig ha blivit politiker.

Eva Braun med sin 23 år äldre Führer.

I början på 1930-talet träffade Hitler den 23 år yngre Eva Braun (1912-45) som arbetade som biträde åt Hitlers ”hovfotograf” Hoffmann. Hon var en helt vanlig tysk flicka som aldrig kom att utöva något politiskt inflytande på Hitler. De ingick formellt äktenskap i bunkern under Berlins rikskansli i slutet av april 1945 och ingick därefter en självmordspakt som slutade med bådas död.

Egentligen är det svårt att se den fysiskt oansenlige och tidvis sjuklige Hitler som en hänsynslös diktator och folkmördare. Han var mycket försiktig med alkohol och höll sig mest till örtéer. Han avskydde tobaksrök. Kött åt han sällan. Han var en varm djurvän och tyckte om barn. Hemligheten bakom hans karriär låg i hans fullständigt demoniska talekonst och extrema målmedvetenhet.

Kandidat D: Ronald Wilson Reagan (1911-2004)

Ronald Reagan med hustru Nancy mottager folkets jubel.

När jag fick veta att USA:s förre president Ronald Reagan hade avlidit vid 93 års ålder 2004 befann jag mig ombord en sightseeingbåt på floden Moldau i Prag. Min reaktion var kluven: dels sörjde jag en stor amerikansk president och ledande konservativ frontfigur, dels var jag lättad över att den alzheimersjuke Reagan äntligen fått frid.

Till skillnad från sin företrädare i presidentämbetet Franklin D. Roosevelt – som Reagan beundrade – kom Reagan från enkla förhållanden. Släkten härstammade från Irland och hette ursprungligen O´Reagan. Fadern arbetade som skoförsäljare och var en orolig person med alkholproblem. Ronald föddes i den lilla staden Tampico i Illinois, men därefter levde familjen ett kringflackande liv innan den slutligen slog sig ner i Dixon, Illinois som betraktas som Reagans hemstad.

Under åren 1927-34 arbetade unge Ronald ”Dutch” Reagan som badvakt om somrarna för att finansiera sin universitetsstudier i nationalekonomi och sociologi, men Reagan var mest intresserad av sport och socialt umgänge  och tog aldrig någon examen. Så småningom halkade han in på en bana som sportkommentator.

I mitten av 1930-talet undergick Reagan militär utbildning och skrevs 1937 in i kavalleriets reserv. Efter USAs krigsinträde togs han ut för krigstjänstgöring men fick inte tjänstgöra utomlands till följd av närsynthet. I stället fick han uppgifter inom PR- och filmverksamhet (han hade då redan slagit in på sin relativt framgångsrika bana som filmskådespelare). Vid krigsslutet innehade han kaptens grad. 1937 hade Reagan provspelat i Hollywood och fått ett sjuårskontrakt med Warner Brothers, men så kom kriget emellan.

Filmkarriären återupptogs efter kriget och allt som allt medverkade Ronald Reagan i 50-talet filmer. Han lyckades bara tillskansa sig huvudroller i så kallade B-filmer men gjorde några biroller i storfilmer. Den mest minnesvärda av dessa var antagligen ”De dog med stövlarna på”, där Reagan spelade en officerskamrat till den store Errol Flynns rollfigur general Custer.

Mot slutet av sin aktiva filmbana valdes Reagan till ordförande i filmskådespelarnas fackförbund Screen Actors Guild (SAG), och det har sagts att det var i den rollen han blev övertygad antikommunist. På 1950-talet inledde Reagan en TV-karriär som värd för General Electric Theater, som vände sig i första hand till arbetarklassen och fackförbundsmedlemmar. Ronald Reagan var då fortfarande medlem i det Demokratiska partiet, låt vara att han ansåg att Republikanerna var bättre på att bjuda kommunisterna spetsen inom utrikespolitiken.

Efter att ha hållit ett berömt kampanjtal till förmån för den republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater 1964 blev Reagan ”headhuntad” av en grupp republikaner, högerinriktade demokrater och konservativa affärsmän som tänkbar republikansk kandidat i Kaliforniens guvernörsval 1966. Han vann valet till sin egen förvåning och var guvernör i Sacramento fram till 1975.

Som guvernör gjorde han sig känd som en oförsonlig motståndare till de vänsterradikala studentaktivisterna och lät vid en våldsam demonstration sätta in 2200 man ur nationalgardet mot demonstranterna: ”Om det krävs ett blodbad, låt oss få det överstökat”, citerades Reagan i samband därmed. ”Inga fler eftergifter.”

1976 bestämde sig Reagan för att utmana den sittande presidenten Gerald Ford som Republikanernas kandidat i presidentvalskampanjen. Han förlorade anmärkningsvärt knappt – Ford förlorade sedan valet mot demokraternas Jimmy Carter. I valet 1980 sopade Reagan banan med Carter och gick sedan vidare med att massakrera Walther Mondale 1984 med den största segermarginalen i USAs presidentvalshistoria. Reagan gjorde sig känd som ”den store kommunikatören” och anses i dag vara en av de stora prsidenterna.

Reagan vid Berlinmuren: ”Tear down this wall !”

Det var utan tvivel Reagan som med sin militära och ekonomiska återupprustningspolitik lade grunden för Västs seger i det Kalla kriget, även om det var hans vicepresident George H. W. Bush som presiderade när Berlinmuren föll och sovjetväldet imploderade. Reagan hade dock redan 1987, med adress sovjetledaren Michail Gorbatjov, vid Berlinmuren slagit an tonen med sitt bevingade citat: ”Tear down this wall.”

Familjemässigt var Reagan 1940-48 gift med skådespelerskan Jane Wyman – paret fick två döttrar, Maureen och Christine, varav den senare dog i späd ålder. Paret adopterade också en pojke som hette Michael. 1952 gifte Reagan om sig med Nancy Davis – också hon aktris – och fick med henne dottern Patti och sonen Ron, vilka båda hade ett ansträngt förhållande till fadern. Adoptivsonen har gjort karriär som konservativ skriftställare och debattör.

Det som gjorde Reagan till segrare i det Kalla kriget var att USA under hans befäl bytte strategi. Tidigare hade det hetat att kommunismen skulle begränsas och rullas tillbaka. Reagan hade redan tidigt dock insett att den kommunistiska ideologin var en koloss på lerfötter som kunde och skulle besegras. Han fick rätt.