Posted tagged ‘John Hood’

Den svenska kulturen är en förutsättning för integration

19 september, 2016

dalarna_jpg__3743x2442_q85_crop_subsampling-2_upscale
Knätofs från Dalarna – det svenskaste av allt svenskt?

Det är kutym bland människor som önskar framstå som toleranta, fördomsfria och motståndare till främlingsfientlighet att förneka att det finns en genuin svensk kultur. Förnekandet av svenskheten blir närmast till en trosartikel inom det politiskt korrekta ramverket.

Denna svenskfientliga inställning ifrågasätts av Dan Korn i rapporten Svensk kultur, en förutsättning för integration (Timbro 2016, 41 sidor). Erkännandet av att finns en svensk kultur är tvärtom avgörande för en lyckad integration, hävdar Korn som är folklivsforskare, journalist, författare och fotograf samt även verksam som rabbin i Manchester i England. https://dankorn.wordpress.com/about/

Batikhäxan Katarina Mazetti. Det finns nära nog hur många exempel som helst på att mer eller mindre framträdande personer i det svenska samhället förnekar förekomsten av en specifik svensk kultur. Låt mig börja med en krönika av Katarina Mazetti, en halvkänd författarinna (Grabben i graven bredvid, 1999 som blev en lyckad film 2002) vilken för något år sedan vann SVT-tävlingen ”På spåret” tillsammans med höjdhopparen Stefan Holm.

Katarina Mazetti, ett typiskt exempel på vad som brukar kallas ”batikhäxa”, skrev 2013 en krönika i ICA-Kuriren med rubriken ”Svårt att finna en riktig ‘svensk’”. Enligt Mazetti finns det nästan ingenting som är svenskt, utom möjligen näverlurar, kohorn och att ropa hem korna till fäboden. Om man, som till exempel medlemmar i Sverigedemokraterna (SD), tror så är man enligt Mazetti troligen förståndshandikappad. http://www.hemtrevligt.se/icakuriren/artiklar/diskutera-fraga/20130102/svart-att-finna-en-riktig-svensk

Dan Korn återger i sin rapport följande passus ur Mazettis aktstycke: ”En statistiker i bekantskapskretsen säger att det är mycket svårt att finna en ’svensk’ som i tre generationer inte har en enda utlänning. Som att hitta en vit älg i skogen ungefär. De finns, men få har sett en. Kanske borde någon grävande journalist snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor, de har ju själva begärt en sorts etnisk rensning i riksdagen. (Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70).

dan_korn650_433
Rabbinen och folklivsforskaren Dan Korn ifrågasätter Katarina Mazettis angrepp på svensk kultur.

Korn frågar sig med rätta: ”Hur Mazetti kunde få med det där stycket om de inavlade med en IQ på 70 utan att själv ställa sig frågan vilken människosyn hon har, upphör inte att förvåna mig. /…/ Trots att jag inte har tillgång till statistik om hur vanliga vita älgar är i våra skogar, vågar jag ändå påstå att Mazetti inte vad hon talar om. Hon tror att förnekandet av svenskheten är ett medel mot främlingsfientlighet. Jag anser att hon har fel. Invandringen kommer i stället att tydliggöra den svenskhet vi tidigare haft svårt att se.”

Denna bloggare har tidigare formulerat följande omdöme om Katarina Mazettis omtalade krönika: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/12/katarina-mazetti-en-batikhaxa-presenterar-sig/

”Barbari” och ”töntiga saker”. Ett annat exempel på förringandet av svensk kultur, vilken enligt den politiska korrektheten egentligen inte finns, är förra socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins utlåtande i en intervju som våren 2002 publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg i tidningen Euroturk: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker.” http://turkiskaungdomsforbundet.blogspot.se/2010/11/euroturk-pa-natet.html
  
Det är de gamla vanliga ramsan: invandrarkulturen är fin och högtstående, den svenska kulturen, om den nu alls finns, värdelös. Syftet med Sahlins utgjutelse är endast alltför genomskinligt. Hon ville framstå som tolerant, fördomsfri och icke främlingsfientlig. Samma år som Mona Sahlin gav intervjun nådde Sverigedemokraterna för första gången 1 procent i ett riksdagsval, och det är väl inte otroligt att Sahlins uttalande gav SD extra vind i seglen inför valet senare samma år.
 

images
Enligt Mona Sahlin är vi svenskar ”avundsjuka” på utlänningar på grund av deras kultur – vi har ju bara midsommar och dylikt tönteri…

Tendensen att nedvärdera svensk kultur är emellertid inte förbehållen socialdemokrater eller andra aktörer på vänsterkanten. Ett av Fredrik Reinfeldts mer beryktade yttranden fälldes, då han som nybliven statsminister besökte den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006. Han citerades då av Dagens Nyheter på följande sätt: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/
  
Reinfeldt missförstod Tegnér. Således återigen en svensk ledare som vill skylta med hur invandrarvänlig han är och därför rackar ned på svensk kultur. Fallet Reinfeldt är dessutom särpräglat. Den förre statsministern kommer från en släkt som på fädernet har gott om invandrarinslag med en farfars farfar vid namn John Hood som var färgad cirkusdirektör från USA och som gjorde en litauisk piga med barn. Detta kan förklara en god del av Reinfeldts massinvandringslinje och väldokumenterade personliga hat mot SD.
  
Vad som inte är särskilt omtalat är att Reinfeldts ord om det ursvenska barbariet hämtats från en dikt av nationalskalden och biskopen Esaias Tegnér (1782-1836) med rubriceringen Vid svenska akademiens femtiåra minneshögtid den 5 april 1836. http://minata.tripod.com/bps_4_dec.html

Tegnér avsåg dock inte alls att förringa svensk bildning och kultur, tvärtom.  Han ville endast förklara dess särart. Diktens näst sista vers lyder så:

Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,/fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,/men det var sol deri, och, hur du klagar,/hvar stodo vi, om de ej varit till?/All bildning står på ofri grund till slutet,/blott barbariet var en gång fosterländskt./Men vett blef plantadt, jernhårdt språk blef brutet,/och sången stämd och lifvet menskligt njutet,/och vad Gustavianskt var blef derför äfven svenskt.

tegner

Esaias Tegnér: ”Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar…”.

Alla tecken tyder på att Fredrik Reinfeldt missförstått Tegnérs budskap. Som Dan Korn framhåller i sin rapport (sidan 11): ”När man studerar kultur måste man hålla två tankar i huvudet samtidigt. Dels kan man smula sönder kulturen i dess beståndsdelar och då upptäcka att olika detaljer kan komma från andra kulturer, men samtidigt kan man se kulturen i dess helhet och då se helheten som typiskt svensk. Det ena står inte i motsatsförhållande till det andra.”

Konststycket  att hålla två saker i huvudet samtidigt är dock inte något som vanligen utmärker svensk debatt, där det skall vara antingen eller. Antingen vill man värna svensk kultur, och då avfärdas man ofta som främlingsfientlig rasist, eller också påstår man att det inte finns någon svensk kultur, vilket gör att man tenderar att betraktas som god och medmänsklig.

Dagens invandringsnivåer unika. Dan Korn menar att förnekandet av kulturen har ett speciellt syfte. Han exemplifierar med ett möte som hölls i Stockholm den 12 oktober 2015 samlande en stor del av Sveriges beslutsfattare. Mötet hade bjudits in till av statsminister Stefan Löfven ”för att samla alla krafter som kan och vill bidra till att förbättra nyanländas etablering”. Inledningstalare var Ingrid Lomfors, överintendent vid myndigheten Forum för levande historia. På väggen bakom Lomfors hade följande text projicerats:

1. Invandring är inget nytt.
2. Vi är alla en konsekvens av invandring.
3. Det finns ingen inhemsk svensk kultur.

Ingrid Lomfors valde för säkerhets skull att förtydliga den tredje punkten på följande sätt: ”Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig, inhemsk kultur, som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/10/13/efter-klavertrampet-om-svensk-kultur-lomfors-ar-forbrukad-som-forskare/

Rubriken för Lomfors appell var ”Vi har gjort det förr”, alltså tagit emot invandrare. I sammanhanget anses det ävenledes viktigt att föra fram tanken att det inte finns någon urtida, enhetlig och särpräglad svensk kultur. Det viktiga är att lämpa den hittillsvarande kulturen överbord och öppna dörrarna på vid gavel för den saliggörande mångkulturen. Det skall tilläggas att Lomfors efter all den kritik hon utsattes för efter sitt kultur- och svenskfientliga uttalande valde att göra en ”pudel” och hävda, att det på något sätt ändå finns en svensk kultur.

lomfors_pudlar2650
Ingrid Lomfors valde att ”pudla” efter att ha utsatts för massiv kritik.

Dan Korn kommenterar (sidan 7):

Man vill så väl, men resonemang som bygger på lögner och undertryckande av obehagliga fakta har aldrig i historien varit förnuftiga. Man sprider dimridåer där klarhet hade kunnat göra nytta. För vi har aldrig gjort det förut. Att hävda att Sverige alltid har haft invandring blir ett nonsensargument. Självklart har landet aldrig varit slutet, men att påstå att vi har gjort det förr blir ändå en lögn, eftersom dagens invandringsnivåer är unika ur ett historiskt perspektiv.

För att få ett begrepp om dagens massiva invandring kan vi jämföra antalet asylsökande i Sverige rekordåret 2015 med hur många valloner som invandrade till vårt land under hela 1600-talet. Under ett århundrade anlände således till Sverige från det fransktalande område som nu är Belgien omkring 2500 personer, varav omkring 20 procent återvände till Vallonien. Det var dessutom en renodlad arbetskraftsinvandring orkestrerad av den svenska regeringen för att få fart på bergsbruk och järnhantering. Under 2015 sökte enligt officiella siffror 162 877 personer asyl i Sverige. http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/

Mångkulturen officiell politik från 1975. Som påpekats av Dan Korn ovan har Sverige aldrig varit ett slutet land. Influenser utifrån har alltid funnits. När kristendomen infördes under vikingatiden kunde så ske tack vare avgörande insatser av missionärer från exempelvis engelska och tyska områden. Ansgar, som anlände till Birka under 800-talet, är endast den förste i en räcka av utländska missionärer vilka reste till svenskt område med livet som insats. Under medeltiden utgjorde tyskar och då framförallt handelsmän ett betydande inslag i svenskt stadsliv. Sverige var därtill fram till reformationen på 1500-talet en del i den internationella katolska gemenskapen, vilket definitionsmässigt innebar ymniga internationella kontakter.

När Sverige fick en organiserad krigsmakt var vi vidare tvungna att importera såväl officerare som manskap från en rad olika länder och områden: ester, letter, skottar, engelsmän, kroater, serber, holländare etcetera. Finnar från den så kallade östra rikshalvan var ett viktigt inslag i den svenska hären. Sedan kom vallonerna, kultuturimport från Frankrike under Gustaf IIIs tid och tre århundraden senare, efter Andra världskrigets slut, arbetskraftsinvandrare till de svenska industrierna från Sydeuropa och de nordiska länderna med Finland i spetsen.

Dessa invandringsvågor utgjorde dock inte på något sätt någon okontrollerad immigrantström som i våra dagar utan tjänade vissa bestämda syften. Några av dem som kom hit rotade sig förvisso i det nya landet, men det stora flertalet valde att återvända till sina hemländer efter avslutad tjänstgöring. Ett särfall är den berömde franske filosofen, prästen, juristen och vetenskapsmannen René Descartes (Renatus Cartesisus, 1596-1650), som importerades av drottning Christina till det svenska hovet för att sätta fart på svenskt kulturliv. Han avled dock i lunginflammation i ett land han avskydde.http://www.kollega.se/drottningen-och-filosofen-motet-mellan-christina-och-descartes

Självfallet kom de inkommande individerna och grupperna att på skilda sätt påverka svenskt samhälls- och kulturliv liksom svenska språket. På så sätt kan det naturligtvis hävdas, att mångkulturen är en gammal svensk företeelse.

descartes
René Descartes importerades till Sverige av drottning Christina men avled i lunginflammation på det kalla slottet Tre Kronor i Stockholm.

Officiell regeringspolitik blev emellertid mångkulturen först 1975 under Olof Palmes regeringstid. I proposition 1975:26, som enhälligt klubbades igenom i riksdagen, fastslogs det att invandrande grupper inte behövde assimilera sig i enlighet med svenska samhällsnormer. I stället fick de, om de så önskade, fortsätta att på svensk mark utveckla sina inhemska kulturer. Ökad internationalisering var en målsättning i den svenska samhällsplaneringen.

1997 förstärktes det mångkulturalistiska greppet om samhället med propositionen Sverige, framtiden och mångfalden som undertecknats av invandringsminister Leif Blomberg (S). Hela samhället – dess arbetsmarknads-, social- , skol- och kulturpolitik – skulle baseras på den så kallade mångfalden. En massiv propagandainsats skulle säkra åtlydnaden av regeringsdirektiven. https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Integrationen dömd att misslyckas. Man torde inte med bästa vilja i världen kunna påstå, att Sveriges mångkulturalistiska politik varit lyckosam. Det pris vi fått betala för att känna oss riktigt goda, fina, toleranta och fördomsfria är högt och omfattar bland annat:

Minst ett 50-tal utanförskapsområden där kriminella gäng styr med våld och anarki och dit polisen inte vågar sig; så kallat hedersvåld och ibland –mord; en alltmer utsatt situation för kvinnorna yttrande sig bland annat i en ökning av sexuella trakasserier inklusive massvåldtäkter; drastiskt ökade krav på myndigheterna att tillfredsställa olika kulturella särkrav; ett kraftigt inflöde av ”ensamkommande barn”, vilka ibland kan vara ända upp till 40 år gamla; ett ökat tryck på samtliga samhällsinstitutioner och –funktioner; samt icke minst en omfattande islamisering inklusive moskéer, böneutrop och en ständig anpassning till islam från Svenska kyrkans sida.

fittja_moske_2012
Den nybyggda moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm – lägg märke till minareten varifrån böneutrop förekommer.

De mångkulturalistiska operatörerna talar dock hellre om det fantastiska och spännande med en blandning av olika kulturer, religioner och sedvänjor i Det nya landet, som för övrigt är titeln på en propagandavideo ihopkommen av Individuell människohjälp (IM), en av biståndsorganet SIDAs så kallade ramorganisationer. Här inskärps budskapet, att vi etniska svenskar kan glömma det Sverige som var en gång och att vi med hull och hår måste ge oss mångkulturen i våld: http://www.friatider.se/det-finns-ingen-vag-tillbaka-nu-ska-svenskarna-integreras-i-mangkulturen

Allt detta bottnar i den falska föreställningen, att det inte existerar någon inhemsk kultur och att ett obegränsat antal skilda kulturer skulle kunna leva parallellt med varandra i bästa sämja och endräkt. Sådant kan, åtminstone till en del, kanske fungera i ett land som USA där det finns en levande föreställning om en särskild amerikansk identitet och där det är straffbart att vara un-American (oamerikansk). Inte heller USA har dock kunnat undgå att påverkas negativt av mångkulturalistiska strömningar, vilka med socialisten Barack Obama dessutom fått fotfäste i Vita huset.

I ett land som Sverige, där svenskhet och svensk kultur av ledande samhällsgrupperingar ses på med misstro (om dessa företeelser ens anses existera) vilket blir en förevändning för hejdlös massinvandring, är integrationen emellertid dömd att misslyckas. Militanta inkommande muslimer från Mellanöstern och Nordafrika, varav ett okänt antal ISIS-soldater, föraktar den svenska svagheten som de utnyttjar för att i tidernas fullbordan söka införa kalifat och sharialagstiftning.

Dan Korn hävdar i sin intresseväckande rapport att det visst går att tala om en specifik svensk kultur, som fått sin särart just genom sin unikt svenska blandning av inhemskt och sådant som hämtats utifrån. Svensk kultur är således långt ifrån bara knätofs från Dalarna. Att erkänna att det finns en sådan svensk kultur, menar Korn, är en förutsättning för att vi skall få till stånd en lyckad samhällsintegrering (sidan 8). Ty utan en svensk kultur finns ju ingenting att integreras i, bara en obestämd, flytande sörja: ”Den svenska kulturen har genom historien tjänat som ett sammanhållande kitt. Den rollen borde kulturen även i framtiden kunna ha. Ur det perspektivet är det helt ointressant om man kan konstatera att kulturen inte alls är så ursprunglig, urgammal och ’äkta’ som folk i allmänhet tror.”

hanif_bali_wiki650
Riksdagsman Hanif Bali (M): ”Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.”

Jag avslutar denna exposé med ett citat från den Iran-födde moderate riksdagsmannens Hanif Bali, som begripit vad frågan om den svenska kulturen handlar om, blogg:

 

När de väletablerade eliterna påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen. /…/ Svensk kultur är långt mer komplicerad och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

Reinfeldts ”öppna gränser” och de utopiska nya Moderaterna

25 december, 2014

images44ZHHBQI Reinfeldt som HBTQ-förkämpe: har modellerat Sverige och svenskarna efter sin egen släkt.

Förre statsministern Fredrik Reinfeldt väckte i Almedalen i somras uppmärksamhet med sin uppmaning till svenska folket att ”öppna sina hjärtan” (och plånböcker) för massinvandringen. Enligt dåvarande regeringschefen fanns det inte utrymme för så mycket mera i statsbudgeten.

Det var av allt att döma denna sentimentala retorik som kostade Reinfeldt och alliansregeringen makten och hjälpte immigrationskritiska Sverigedemokraterna fram till 12,9 procent i valet och en kraftfull vågmästarroll.

Att Reinfeldt lärt sig absolut ingenting av allt detta blev klart, då han på julaftonen i TV4 gjorde ett nytt immigrationspolitiskt utspel fast avsevärt mer långtgående. Förre moderatledaren hävdade här i olika omgångar dels att Sverige inte ägs av svenskarna utan av invandrarna, dels att våra nationella gränser är påhittade.

Här en länk till några av Fredrik Reinfeldts uttalanden:

http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/reinfeldt-vill-ha-ett-%C3%B6ppnare-sverige-3034702

Reinfeldt har uppenbarligen blivit maniskt fixerad vid uppfattningen, att Sverige skall ha helt öppna gränser med svängdörrar i stället för tull och att  varje form av immigration är berikande och gör Sverige till ett starkare samhälle:

Är det här ett land som ägs av dem som har bott här i tre eller fyra generationer eller är Sverige vad människor som kommer hit mitt i livet gör det till att vara och utvecklar det till? För mig är det självklart att det ska vara det senare och att det är ett starkare och bättre samhälle om det får vara öppet.

_2BE5172 ”Människor som kommer hit mitt i livet” har större rätt till Sverige än infödda svenskar, enligt förre statsministern.

I ett kompletterande och nedlåtande uttalande gör Reinfeldt bland annat gällande, att Sveriges nationella gränser är påhittade:

Vad är Sverige för land? Ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller de som hittat på någon gräns?

Efter det senare går Reinfeldt över till att säga att han ser det som sin plikt att ”stå upp” mot personer som anser att Sverige borde ha stängt sina gränser för tre generationer sedan. Eftersom det inte finns någon som hävdar detta blir förre statsministerns uttalande helt meningslöst. Han slåss likt ”riddaren av den sorgliga skepnaden” mot väderkvarnar, motståndare av en karaktär han själv hittat på.

Man bör sätta Fredrik Reinfeldts svängdörrspolitik i samband med den riksdagsmotion, framlagd av efterträdaren Anna Kinberg Batra och andra moderater inklusive förra försvarsministern Karin Enström 2001, som pläderade för ”fri invandring” och som gjorde gällande att den kommande stora striden skulle stå mellan rättänkande med denna uppfattning och dessas motståndare.

Det tycks alltså som om dagens Moderaterna leds av personer med en utopisk tro på ett idealt samhälle utan nationsgränser och som helt hämningslöst välkomnar envar som än söker sig hit. Bring it on! Sedan får säkerhets- och kriminalpolitiska överväganden fara all världens väg.

imagesB3IB0VAX Sveriges gränser är påhittade, hävdar Fredrik Reinfeldt.

Blodtörstiga islamister som väntar på att få hugga huvudena av oss, bidragsturister, brottslingar på flykt undan rättvisan, invaderande tiggare – alla är lika välkomna i Reinfeldts och Kinbergs nya, sköna värld som skall etableras på svensk jord och inom de (enligt Reinfeldt ”påhittade”) gränser som våra förfäder genom seklerna givit sina liv för att realisera och försvara.

Reinfeldts inställning om de önskvärda öppna gränserna torde förklara hans nonchalanta syn på det militära försvaret, vilket han i ett beryktad uttalande förklarat vara ett ”särintresse”. Således har alliansregeringen med de fordom försvarsvänliga Moderaterna i spetsen fortsatt nedrustningen, för att inte säga avvecklingen, av försvarsmakten. En politik som ter sig helt logisk för den som menar att vi inte har några gränser värda att vidmakthållas och försvaras med vapen i hand, om så skulle krävas.

I likhet med alla veklighetsfrånvända utopister inser vare sig den förre eller efterträdande moderatledaren, att det egna konceptet i sig innehåller fröet till sin egen undergång. Ty om denna tanke realiserades, skulle den inte leda till ett ”öppnare” eller ”starkare” Sverige utan till ett oregerbart samhälle bestående av olika enklaver där anarki och skräck regerar och där det regelrätta inbördeskriget står för dörren. Den skulle naturligtvis också leda till att det egna partiet överges av alla utom en handfull MUF-idioter som faktiskt tror på denna utopi.

Parallellt därmed skulle Sverigedemokraterna, det enda parti som i realiteten protesterar mot Reinfeldts gränslösa svängdörrskoncept, växa sig starka och förr eller senare hamna i regeringsställning. Frågan är bara om det finns några praktiska möjligheter att ordna upp det elände som de så kallade nya Moderaterna, med benägen hjälp av de övriga sjuklöverpartierna, ställt till med.

imagesRIO4WWXR Ett land med ”påhittade” gränser – behöver det ett militärt försvar?

Jag tvekar inte att säga att Fredrik Reinfeldt förmodligen lider av en djupgående personlighetsstörning av narcissistisk art. Han redovisade i detta sammanhang i en intervju med Sydsvenskans dåvarande reporter Niklas Orrenius den 19 november 2011 sin hatfyllda syn på Sverigedemokraterna, utgående från hans egen släktbakgrund:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Reinfeldts farfars farfar var en man vid namn John Hood, en färgad amerikan som var verksam inom cirkusbranschen och som gjorde en litauisk piga med barn. Denna släktbakgrund menar Reinfeldt i intervjun med Sydsvenskan vara ”typiskt svensk”. Därav framgår med önskvärd tydlighet, att riktiga svenskar för Fredrik Reinfeldt är sådana med utländsk bakgrund. Det vill säga sådana som han själv.

Det är en rent rasistisk inställning. Medborgare med helt igenom svensk bakgrund ser Reinfeldt ner på såsom varande barbarer. Vilket också framgår av hans uttalande i Södertälje-stadsdelen Ronna i november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten har kommit utifrån.” Här referat i Dagens Nyheter den 15 november 2006:

http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/

Fredrik Reinfeldts sannolika narcissistiska personlighetsstörning , som resulterat i att han modellerat Sverige och det svenska folket efter sig själv och sin egen släktbakgrund, har inte hindrat honom från att nå maktens tinnar utan tvärtom, tragiskt nog, gjort honom till en föregångsman för vad som helt oegentligt kallas det ”öppna samhället”. Ett samhälle som i längden inte kommer att gå att regera. Egentligen borde han snarare ha blivit föremål för psykatriska vårdinsatser i stället för att leda en svensk regering.

 

Kan Moderaterna återta verkligheten?

2 oktober, 2014

http://www.expressen.se/nyheter/val2014/sa-ska-elmsater-svard-bli-moderat-partiledare/

Just nu pågår infighting inom Nya Moderaterna om vem som skall efterträda Fredrik Reinfeldt när partiet skall välja en ny partiledare vid en extrastämma den 7 mars 2015. Som framgår av en artikel i Expressen (länk ovan) är det namn som infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd, socialförsäkringsminister Ulf Kristersson samt den ekonomisk-politiske talespersonen, riksdagskvinnan Anna Kinberg Batra, som nämns som de troligaste kandidaterna. Enligt tidningen ligger den förstnämnda för ögonblicket bäst till.

images0UMUMC69 Skall Elmsäter-Svärd bli ny kapten på den sjunkande M-skutan?

Den viktigaste frågan när det gäller moderatpartiet är emellertid, som jag ser det, inte vem av tre kandidater – någon outsider kan naturligtvis poppa upp under resans gång – med likartade åsikter som tar över ordförandeskapet. Den fråga som bör ställas efter 2014 års magplask är i stället: kan Moderaterna åter bli det verklighetsanknutna parti  det en gång var?

Enklare uttryckt: kan M återta verkligheten?

Frågan är tämligen akut efter strömhoppen från Moderaterna till Sverigedemokraterna, där många av de förra känner sig allt mindre hemma i det egna partiet med den massinvandringspolitik som framförallt varit Fredrik Reinfeldts signum. Invandringsfrågan synes ha varit den enskilda politiska fråga som den nu avgående statsministern, som på goda grunder eljest måste betraktas som en ärkepragmatiker, verkligen brunnit för.

Som tidigare konstaterats på denna blogg spelar Reinfeldts egen delvis rätt exotiska släktbakgrund – hans farfars farfar, John Hood, var till exempel en färgad cirkusman från USA som gjorde en piga från Litauen med barn – en avgörande roll för detta ställningstagande, som måste betecknas som till helt avgörande del emotionellt snarare än faktabaserat.

Detta framgår fuller väl av en lång intervju Reinfeldt gav Sydsvenskans dåvarande reporter Niklas Orrenius den 29 november 2011, där statsministern redogör för sin avsky mot SD och mot vad han kallar ”främlingsfientlighet”:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Reinfeldt känner verkligen starkt att det är utifrån kommande personer, som medlemmar i hans egen släkt, som i första hand bidragit till att bygga upp Sverige, icke de infödda svenskarna. Eller som han uttryckte det när han var i den invandrartäta stadsdelen Ronna i Södertälje i november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Ett yttrande som för inte så jättelänge sedan hade betraktats som snudd på landsförrädiskt.

Moderaternas kräftgång och Sverigedemokraternas rörelse i motsatt riktning visar, att Reinfeldt och hans så kallade nya moderater misslyckats kapitalt med att måla upp massinvandringen som lönsam för landet och SD som en samling fradgatuggande rasister som vill kasta ut alla med utrikes bakgrund ur landet. Stora delar av väljarkåren har inte känt igen den beskrivningen som med verkligheten överensstämmande. Därför var också Fredrik Reinfeldts sommartal i Gustavsberg dömt att bli en kvarnsten runt Moderaternas hals i stället för ett valvinnande koncept.

untitled Internkritisk ny moderat: Håkan Arnesson i Falköping.

Det var ju i Gustavsberg utanför Stockholm Reinfeldt bad det svenska folket ”öppna era hjärtan” för de utsatta som kommer till Sverige undan krig och elände (även om malicen snarare tolkade ”hjärtan” som ”plånböcker”); Reinfeldt talade ju även om att ”…vi kommer inte att ha råd med så mycket annat…” än just att ta emot flyktingar. Det är lätt att föreställa sig att detta öppenhjärtiga erkännande kom som en chock för många, som tidigare trott på regeringsförsäkringarna om att ”invandring är lönsamt”. Nu fick de helt plötsligt höra raka motsatsen.

Alldeles uppenbart är det talrika, och i en del fall även inflytelserika, moderater som nu förbannar Reinfeldts akuta sanningslidelse i Gustavsberg. Detta blir tydligt av tidningen Dagens Samhälles (# 34 2014) senaste nummer. En moderat som kommer till tals är oppositionsrådet i Falköping i Västergötland, Håkan Arnesson, vilken tvingades inkassera en valförlust på nära 10 procentenheter, samtidigt som SD mer än dubblade sitt väljarstöd och passerade moderaterna i storleksordning på kuppen:

Gemene man tycker att invandrarna kommer och tar av våra resurser och man känner inte inte igen sig i vår stadsbild längre. Men det har varit tabubelagt att prata om de här frågorna, man blir lätt stämplad som rasist…Fredrik Reinfeldts sommartal var spiken i kistan. Han sade precis vad SD ville höra, medan vi inte sagt det folk vill höra. Det här är försyndelser som pågått i flera år.

Faktum är dock att Reinfeldt inte endast sade det som ”SD ville höra” – han sade faktiskt för en gångs skulle också sanningen efter många år av mörkanden och desinformation i syfte att dölja, att invandring faktiskt kostar pengar. Mycket pengar. Försörjningsstöd, arbetslöshetsunderstöd, vårdrabatt, specialresurser när det gäller skolor och utbildning, bostäder, ökad kriminalitet, förortskravaller…frågan är hur detta någonsin kan ses som lönsamt. Visst, det finns invandrare som bidrar till samhället genom specialkunskaper, företagsamhet och framåtanda. Tyvärr dock inte i sådan utsträckning att de kan göra immigrationen till vårt land lönsam i stort.

untitled Intresseväckande analys av Timbros Markus Uvell.

Även moderaten Mats Abrahamsson, kommunstyrelsens ordförande i Sotenäs, är delvis kritisk till Reinfeldts sommartal. Abrahamsson, som menar att Sverige borde minska flyktingmottagandet och förbjuda tiggeri, något han också givit uttryck för i offentligheten. Följden blev att M-partiet i hans kommun höll ställningarna med 36 procent av röstetalet under det att SD landade på blygsamma 6,2 procent. Abrahamssons citeras i Dagens Samhälle på följande sätt:

Man kan inte blunda för de här frågorna. Vi märkte när vi valarbetade att folk har mycket frågor om detta och är oroliga för framtiden. Många har upplevt att partiet inte har någon riktig politik på detta område. Jag har stått upp och jag tror att väljarna gillar när man är beredd att ta diskussionen.

I en artikel i samma nummer av Dagens Samhälle gör vidare skribenten och debattören Markus Uvell, VD för Timbro, en intresseväckande analys av Sverigedemokraternas och deras väljares utveckling med rubriceringen ”Från bomberjacka till läsglasögon – så tog SD folkhemmet i besittning.” Läs själva här:

http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/fran-bomberjacka-till-laesglasoegon-sa-tog-sd-folkhemmet-i-besittning-11051

Nu är det ju inte alla bedömare, inom och utom moderaterna, som är så pass klarsynta som Arnesson, Abrahamsson och Uvell. I stället för att avdramatisera SD och öppna för en dialog eller rentav samarbete fortsätter många att betrakta det som extremistiskt och rasistiskt, något som icke minst framgick av Vänsterpartiets pajaserier i riksdagen nyligen med sluten omröstning av valet till andre vice talman, trots att bara SDs Björn Söder kandiderade. Och med V-riksdagsledamoten Dinamarca med sin T-tröja med SD-skymfande text som jag här inte finner anledning upprepa.

Det är många politiker landet över som är inne på att SD skall ”isoleras” till varje pris, helt i enlighet med den orealistiska vrångbild som målats upp av partiet. För mig står det klart, att med den inställningen, och med fortsatt massinvandringspolitik och favoriserande av mångkulturalismen, kan SD bara fortsätta växa. Till slut kommer vi till en punkt där den hittills förda politiken helt enkelt havererar, och då hjälper det inte med aldrig så ambitiösa upplysningskampanjer – folk är inte dummare än att de inser att ”upplysningen” är ren desinformation och toleransmånglande mumbo-jumbo.

012053331219_max Anna Kinberg Batra – kommande M-ledare?

Mot den här bakgrunden spelar det i stort sett ingen som helst roll om Nya Moderaternas nya ledare kommer att heta Elmsäter-Svärd, Kinberg Batra, Kristersson eller någon annan. Såvitt jag vet företräder samtliga dessa tre exakt samma massinvandrings- och mångkulturpolitik – inklusive massivt och helt kritiklöst HBTQ-stöd – som någonsin Reinfeldt. Inte heller tror jag att M-toppen hux flux skulle ha ändrat sig och börjat lyssna på gräsrötterna, något detta parti aldrig gjort. Tro mig, jag var med i partiet några år i mitten och slutet av 1970-talet då jag bodde i Johannes församling i Stockholm och gick ur av just detta skäl.

Jag tror nämligen inte så förtvivlat mycket på att Catharina kommer att damma av de konservativa tankar hon faktiskt ibland gav uttryck för då hon satt i samma fullmäktige som jag (i Södertälje) på 1990-talet, då hon vid ett tillfälle rentav citerade ur en av mina böcker. Vi var även kolleger i bildningsnämnden (jag ordinarie, hon ersättare), och då Catharina vid ett tillfälle talade vid ett ”Ja till EU”-möte inför folkomröstningen 1994 framträdde jag som trubadur med en egenskriven låt som hette ”Södertälje i Europa”.

Faktum är att min hustru, som kunde vara ganska svartsjuk av sig, trodde att jag var förälskad i Catharina. Vilket jag emfatiskt och givetvis helt sanningsenligt förnekade.

 

Fullblodsnarcissisten Reinfeldt lämnar Sverige åt sitt öde

18 september, 2014

images Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.

Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.

Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.

Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.

1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.

Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur  partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.

1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.

I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.

untitledReinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.

Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood  som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.

Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:

Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus,  hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.

I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.

John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.

Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.

När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.

I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.

untitled Radarparet Sahlin och Reinfeldt.

Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.

Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.

Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be

Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.

Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.

Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.

Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”

Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.

Se mer i ämnet här:

http://www.dn.se/valet-2014/borg-och-reinfeldt-overger-parti-i-kris/

untitled Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.

Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten  Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering  och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.

För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:

En svag regering kommer att uträtta mindre  än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.

Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.

Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:

 

 

 

 

Apropå fallet Lambertz: några exempel på samtida rättshaverister och deras tänkande

1 december, 2013

Ordet ”rättshaverist” för att beteckna en person är belagt i Sverige sedan åtminstone 1948. Det går tillbaka på det tyska ordet Rechtshaberei som är känt sedan 1852. I dag används ordet rättshaverist i nedsättande syfte som beteckning på en ”person som påstridigt hävdar sin rätt” (Svenska akademiens ordlista).

images Rättshaverist I: Göran Lambertz.

GÖRAN LAMBERTZ: Ett närmast övertydligt exempel på en modern rättshaverist är justitierådet Göran Lambertz, synnerligen aktuell i dessa dagar. Denne föddes i Kista i Östergötland 1950 och var 2001 till 2009 justitiekansler. Som sådan kom han fram till slutsatsen, att det rättsförfarande som ledde fram till att Thomas Quick, senare Sture Bergwall, dömdes skyldig till åtta mord inte behövde bli föremål för granskning utan var helt i sin ordning.
  
Granskning blev det emellertid, och resultatet blev att Quick/Bergwall i efterhand friades för samtliga de mord han påstods ha begått och själv erkänt. För envar med de normala förståndsgåvorna någorlunda i behåll synes det uppenbart att Thomas Quick/Sture Bergwall var oskyldig till de mord han dömdes för, icke minst i beaktande av de djuplodande studier som gjorts i ämnet av journalisterna Hannes Råstam (dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare, 2010) samt Dan Josefsson (boken Mannen som slutade ljuga, 2013).

Göran Lambertz håller emellertid med den drucknes envishet fast vid att han hade rätt och att domarna mot Quick/Bergwall och de bedömningar som ledde fram till dem var riktiga. Dan Josefsson har kunnat visa hur Lambertz hela tiden varit i nära kontakt med den tidigare hopplöst inkompetente åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, den beryktade journalisten Gubb Jan Stigson (som av sin tidning Dalademokraten belagts med yttrandeförbud i Quick-fallet), Quick/Bergwalls tidigare oduglige försvarare Claes Borgström samt lärjungar till den psykoanalytiker, charlatanen Margit Norell, som anses ha ”skapat” monstret Thomas Quick med sitt ovetenskapliga mumbo-jumbo om förträngda minnen etcetera. Fallet Lambertz framstår mot denna bakgrund ej endast som ett exempel på rättshaveri utan även som en allvarlig form av korruption inom rättsväsendet.

Det är enligt min mening övertydligt uppenbart att Göran Lambertz anser att han är oförmögen att ha fel. Han har rätt även om alla bevis och indicier entydigt visar att han har fel. Han är inte bara ”obekväm”, som några hävdar. Lambertz framstår i stället som den klassiske rättshaveristen, vilket är något väsentligt annorlunda.

untitled Rättshaverist II: John Bouvin.

JOHN BOUVIN: Vi har väl alla litet till mans stött på respektive råkat ut för rättshaverister av olika slag. Dessa är blott alltför vanliga inom politiken. Det kortlivade partiet Ny Demokrati drog till sig ett försvarligt antal av dessa stundom underhållande, men alltid i grunden mer eller mindre destruktiva, personligheter. Det mest eklatanta exemplet på nydemokratiska rättshaverister var Halmstads-bon John Bouvin, född 1947, en utbildad tandläkare, grävskopemaskinist och biståndsarbetare som hamnade på andra plats på partiets riksdagslista inför valet 1991 och följaktligen var riksdagsledamot 1991-94.

Bouvin gjorde sig strax efter det för Ny Demokrati så lyckade riksdagsvalet 1991 herostratiskt ryktbar genom att kritisera det svenska biståndet till Afrika, vilket enligt Bouvin var förkastligt därför att det enligt honom ledde till minskad barnadödlighet och därmed en icke önskvärd befolkningsökning. Bouvin menade att det var bättre förr, då bland annat lejonens framfart i de afrikanska byarna ledde till mindre barnkullar.

Som aktiv nydemokrat i Södertälje kommun kan jag vittna om att det var en sällsam upplevelse att höra och se John Bouvin i aktion. Han höll bland annat föredrag på temat ”Viking Spirit” där han framstod som mer vild än tam. 1997 gav Bouvin ut den bisarra boken Riksdagen kan dra åt helvete som ett slags äreminne över sin tid i det svenska parlamentet. Ny Demokrati fortsatte existera trots valfiaskot 1994 och John Bouvin var partiets ordförande 1997-98. Året därpå uteslöts han sedan han på eget bevåg slagit samman partiet med det toknationalistiska så kallade Konservativa partiet. Bouvin omhändertogs av polis i samband med en tillståndslös demonstration den 1 maj 1998.

I Södertälje var vi några nydemokrater som fick nog av moderpartiet och strax före valet 1994 bröt oss loss och bildade det lokala Täljepartiet, som invaldes i fullmäktige samma år. Dessförinnan hade ett gäng bestående av uppenbara rättshaverister och allmänna dårfinkar, i tron att de utgjorde det riktiga partiet, ockuperat partilokalen för att protestera mot att vi i god demokratisk ordning fattat beslut om partiskiftet. Vi täljepartister kunde omgående återvända till lokalen med polisens hjälp och fick ett år efter den märkliga ockupationen – som utspelades inför surrande TV-kameror och annan form av närvarande media – rätt i hovrätten.

Så kunde det gå till i Ny Demokrati, ett parti som hade litet av Vilda Västern över sig. Att en figur som John Bouvin kunde komma in i riksdagen berodde på att partiledaren Ian Wachtmeister – som själv tröttnade efter tre år – behövde någon ur det så kallade ”verklighetens folk” (ja, uttrycket myntades av Wachtmeister varefter det plagierades av KD:s Göran Hägglund 20 år senare) att visa upp i partitoppen.

imagesJP95BFMY Rättshaverist III: Pierre Schori.

PIERRE SCHORI: Så till den i mitt tycke likaledes uppenbare, men betydligt mer polerade, rättshaveristen Pierre Schori, född i Norrköping 1938 men i sin dialekt präglad av uppväxten i Skåne. När Schori anställdes i den socialdemokratiska partistyrelsen i början av 1960-talet var S-partiet fortfarande en stabilt antikommunistisk organisation. Skiljelinjen mellan kommunism och reformism började emellertid luckras upp kring mitten av 1960-talet, och Pierre Schori var en av dem som gick i bräschen för denna ur demokratisk synvinkel problematiska utveckling.

Schori höll hårt på ”de fattiga folkens” rätt att med vapenmakt befria sig från vad som sades vara kolonialismens och imperialismens ok och kom därför att favorisera revolutionsrörelser som exempelvis Viet Cong (FNL) i Vietnam, MPLA i Angola och Sandinisterna i Nicaragua. Den omvittnat stora idolen var Kubas diktator Fidél Castr0. Han var 1968-71 Socialdemokraternas internationelle sekreterare och blev därefter bland annat kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör.

Pierre Schori har genom åren nämnts som en tänkbar agent för den sovjetiska spion- och underrättelseorganisationen KGB, och klart är att han hade mycket vänskapliga förbindelser med organisationen som en gång var Sovjetunionens ”svärd och sköld”. Schori ingick i den krets framstående socialdemokrater som enligt förre chefen för SÄPO:s kontraspionage, Olof Frånstedt, i den nyutkomna boken Spionjägaren regelbundet sammanträffade med KGB:s högste representant i Sverige, förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov. Övriga medlemmar i denna krets var försvarsministern och FN-ambassadören Anders Thunborg samt partisekretetaren, socialministern och utrikesministern Sten Andersson.

Dessa regelbundna möten skedde för att stämma av de socialdemokratiska/svenska och sovjetiska intressena och hade fullt stöd av Tage Erlander och dennes efterträdare som statsminister, Olof Palme. Palme yttrade en gång: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism”. Frånstedt anger i en intervju i Dagens Nyheter den 27 augusti 2013 att han tyckte det var både märkligt och oroande med dessa möten mellan företrädare för svensk demokrati och sovjetisk diktatur, som inrapporterades till den socialdemokratiskt styrda underrättelsetjänsten IB.

Intressant är att notera Schoris försök i DN att revidera den historiska betydelsen av dessa möten: ”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.” Detta sagt av en man som av den avhoppade KGB-mannen Oleg Gordievsky i en intervju i tidskriften Contra nummer 2/1999 utnämndes till KGB:s viktigaste kontaktperson i Sverige. Schori ljuger sig blå.

Här en länk till DN-artikeln om Olof Frånstedts bok:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-har-ratt-att-fa-veta/

Nej, Pierre Schoris sent påkomna antikommunism övertygar inte. För mig står det klart att han tillhör den typ av personer som aldrig kan tänka sig ha fel. I sin bok Dokument inifrån (1992) gör Schori tappra men föga övertygande försök att ställa sig på rätt sida om historien. Särskilt vämjeligt blir det när han framställer sig som de baltiska folkens välgörare, när det är väl belagt att han före frigörelsen inför de berörda ländernas ledare gjorde vad han kunde för att avkonterfeja baltiska frihetssträvanden som närmast fascistiska.

Att Schori kan betecknas som en historierevisionistisk rättshaverist blir tydligt, när han i samma bok söker göra gällande att det var ”duvorna” med Olof Palme och den av honom dominerade Socialistinternationalen som i själva verket vann det Kalla kriget mot den kommunistiska totalitarismen. För alla med analysförmågan intakt  är det uppenbart att Kalla krigets verkliga segrare var den hökaktiga Reagan-administrationens USA, vars militära och ekonomiska upprustning slutligen knäckte ryggen på det ineffektiva och vanstyrda Sovjetunionen.

3833917110 Rättshaverist IV: Fredrik Reinfeldt.

FREDRIK REINFELDT: Som sista exempel på sentida rättshaverister vill jag här nämna statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är närmare bestämt då han kommer in på ämnet Sverigedemokraterna (SD) han har en tendens att tappa sin vanligen så påtagliga behärskning och i stället fara ut i föga genomtänkta och känslomässiga tirader.

Detta stod särskilt klart vid statsministern tal i Almedalen i somras, då Reinfeldt lovade att göra allt som stod i hans makt  för att hindra Sverigedemokraterna – i de flesta opinionsmätningar Sveriges tredje största parti – från att nå påtagligt inflytande i Sveriges riksdag. Reinfeldt sade sig till och med prioritera denna målsättning framför regeringsmakten.

Det är väl känt att orsaken till Reinfeldts fanatiskt negativa inställning till SD står att finna i statsministerns egen internationellt brokiga  släktbakgrund. Namnet Reinfeldt stammar från Lettland, och i övrigt finns bland Fredriks förfäder inslag från Italien, Finland, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även en färgad cirkusdirektör från USA eller möjligen Indonesien som hette John Hood och var Fredriks farfars farfar. Denne uppehöll sig i Sverige under 1880-talet och hade tidigare bland annat varit ormtjusare i Norge.

I Sverige träffade mulatten Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt med lettisk bakgrund och resultatet av denna allians blev sonen John Reinfeldt, som föddes på Allmänna BB i Stockholm. 1889 ingick Emma Dorothea äktenskap med järnarbetaren Andreas Carlsson som även var karusell- och skjutbaneägare. Ett par generationer senare inträder den italienska damen Anne-Marie Dominique i den reinfeldtska släkten. Hon kom från en italiensk artistfamilj vars mest kända representanter i Sverige i våra dagar är musikerna Carl-Axel och Monica Dominique. Carl-Axel är fyrmänning med Fredriks far Bruno Reinfeldt.

När Fredrik Reinfeldt intervjuas av Niklas Orrenius i Sydsvenskan den 19 november 2011 visar det sig att han är mycket medveten om sin brokiga släktbakgrund och precis av den anledningen tycker sig ha anledning att ha en särskild aversion mot SD. Intervjun inleds så:

”Medan andra ledare i Europa varnar för invandring blir statsministerns avsky för Sverigedemokraterna allt tydligare. Nu berättar Fredrik Reinfeldt om orsakerna: ´Min farfars farfar var svart´, säger statsministern, som längtar efter Mona Sahlins antirasistiska glöd…”

Hela intervjun kan läsas via denna länk:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Utifrån sin egen brokiga bakgrund målar Fredrik Reinfeldt upp en känslomässigt färgad bild av SD som ett parti som delar upp Sverige i ”vi och dom” och som menar, att allt som har kommit utifrån till Sverige är dåligt. Reinfeldt själv vänder ju på steken och menar att ”ursvenskt är bara barbariet”, något han framhöll under ett besök i problemstadsdelen Hovsjö i Södertälje efter valet 2006. Att detta är en väldigt irrationell bild av SD som har föga eller ingenting med verkligheten att göra bekymrar inte Fredrik Reinfeldt ett spår.

Med den typiske rättshaveristens patos i detta avseende vet ju statsministern att han har rätt och att alla som hävdar motsatsen har fel och sannolikt är svårartat rasistiska och främlingsfientliga.

Låt mig slutligen understryka att varje form av ärlig övertygelse givetvis inte är fel. Tvärtom skulle man önska att betydligt fler politiskt och på annat sätt verksamma personer hyste en sådan övertygelse än vad fallet är i dag. En person som har en övertygelse av sådant slag är emellertid medveten om att det finns andra åsikter än den egna, och att den senare måste kunna försvaras mot de förra inom ramen för en fri och öppen debatt.

Detta klarar dock inte den typiske rättshaveristen som tenderar att bli emotionellt berörd bortom det rationella. Vederbörande vet ju, på ett sätt som gränsar till och ibland överskrider det patologiska, att han/hon har rätt. Självklart blir då han eller hon upprörd över att folk kan tycka annorlunda.

Smarte – och korkade – Reinfeldt

10 september, 2010

Smart eller korkad? Kanske både-och?

I går roade jag mig med att titta på TV4-duellen – om man i sammanhanget får använda ett så pretentiöst ord – mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin. Den som bespetsat sig på en jämn tillställning med potential för Sahlin att påbörja en vändning av den rödgröna kartellens katastrofsiffror blev emellertid grymt besviken.

Nej, någon ”duell” var det aldrig tal om. Det var som om folkliga Mona hade kastat kulvapnet och i stället lagt sig till med en korkpistol, alltmedan Fredrik pangade in träff på träff mot en alltmer sargad oppositionsledare. Alla hennes försök att framställa situationen i Sverige under den borgerliga alliansens ledning som en katastrof föll platt till marken när Fredrik spände sina mörkbruna klot till ögon i Mona. En improviserad opinionsmätning efteråt gav mycket riktigt Reinfeldt segern med 69 procent mot 25 (tror jag det var).

Jag måste erkänna att jag är rätt förbluffad över vindkantringen  till de borgerligas förmån. För något år sedan talade ju opinionsmätningarna för en överväldigande röd-grön seger, alltmedan alliansen knogade på i en till synes ändlös uppförsbacke. Allt den senare gjorde tycktes förvandlas till grus och aska – det var arbetslösheten, det var sjukförsäkringarna, det var fan och hans moster: allt fick Reinfeldt och alliansen skulden för.

Nu har vinden emellertid vänt, och jag är  övertygad om att detta inte har några politiska orsaker. Saken är helt enkelt den att Socialdemokraterna har ”begåvats” med så urusla ledare att det saknar samtidshistoriskt motstycke. Mona Sahlin, som inte ens kan hålla ordning på sin egen privatekonomi och ständigt tycks invecklas i en mängd ”affärer” till följd av bristande omdöme, skulle inte duga som kommunstyrelsens ordförande i en ordinär svensk kommun och naturligtvis än mindre som statsminister. Tomas Östros, som ständigt går upp i limningen över minsta felplacerade kommatecken i finansminister Anders Borgs budget, skulle ha svårt att hävda sig som mattelärare i ett vanligt svenskt klassrum.

Östros hade följaktligen inte större lycka än Mona Sahlin när det gällde att  i den efterföljande diskussionen med Borg måla upp den nattsvartast tänkbara bild av svensk ekonomi utan var snarast som en lekboll i händerna på finansministern, som ju faktiskt är något av en internationell auktoritet när det gäller nationalekonomi (det har jag i alla fall fått för mig, rätta mig om jag har fel!).

Nu tror läsaren kanske att jag har gått och blivit en okritisk beundrare av alliansregeringen, men så är mycket långt ifrån fallet. Den innehåller således fler namn än Reinfeldt och Borg, namn som långt ifrån är några genier men ändå tycks fungera bra i sällskapet. Reinfeldt är för mig  för alltid den moderatledare som skamlöst utplånat varje uns av konservativt idéarv i det parti jag en gång (på 70-talet) var medlem i. Reinfeldts, Borgs och Schlingmanns så kallade nya moderater är ett extremt pragmatiskt parti vars ideologiska säck fylls med det innehåll som dagspolitikens växlingar och/eller partiledningens magkänsla bjuder.

Sanningen att säga avskyr jag ”nya moderaterna”. Men jag tvingas samtidigt konstatera att konceptet i fråga varit osannolikt framgångsrikt när det gäller att attrahera väljarkategorier som tidigare var helt ogripbara för det parti, som traditionellt stått längst till höger i svensk politik. Sahlin envisades med att i TV-debatten påstå att bakom nymodigheterna under Reinfeldt återfinns i själva verket ”samma gamla högerparti” som förr. Det är en beklämmande felaktig tolkning av M-framgångarna, och ju förr Sahlin och hennes medsossar behagar inse det, desto snabbare har de förutsättningar att påbörja sin egen rehabilitering.

Reinfeldts farfars farfar, ”zulukaffrern”, ”kannibalen” med mera, John Hood.

Ty nya moderaterna ÄR nya. De har bland annat valt att gå ut som ”Sveriges enda arbetarparti”, något som tveklöst retar gallfeber på den samlade vänstern. Men sanningen är att (M) varit så framgångsrikt när det gäller att sälja in sitt nya partikoncept att folk i allmänhet – och icke minst just ”arbetare”, hur detta begrepp nu skall definieras –  inte har några som helst svårigheter att acceptera det. Moderaterna och alliansen inger helt enkelt ett överlägset större förtroende än klåparna inom socialdemokratin!

Jag har ovan troligen framställt Fredrik Reinfeldt som något av ett politiskt geni, och något ligger det väl däri trots att konkurrensen är skral. I ett annat avseende vill jag dock beteckna honom som osedvanligt korkad, och det gäller synen på uppstickaren nummer ett i svensk politik, Sverigedemokraterna.  Här har Reinfeldt föga vettigare saker att säga än de grundskoleelever jag träffade i Hovsjöskolan tidigare i veckan.

Så här citerades exempelvis vår statsminister i Aftonbladet 10/9 på frågan om han föredrar Lars Ohly eller Jimmie Åkesson:

Lars Ohly. Jag själv är en produkt, några generationer tillbaka, av en amerikansk färgad cirkusperson som hade en affär med en lettisk barnflicka. Med alla definitioner av hur Jimmie Åkesson ser på samhället skulle jag inte få vara i Sverige.

Menar karln på fullt allvar att Sverigedemokraternas politik består i att avhysa alla personer med utländskt påbrå ur riket? Det vore ju dekorativt om Reinfeldt åtminstone gjorde ett någorlunda seriöst försök att sätta sig in i SDs politik. Då skulle han naturligtvis finna, att de enda utlänningar SD vill skicka ut ur Sverige är sådana som uppehåller sig här illegalt samt grova kriminella utan svenskt medborgarskap. Att statsministerns farfars farfar var en afroamerikansk cirkusartist vid namn John Hood saknar givetvis all relevans i sammanhanget.

Med samma typ av argumentation, tillämpad på Lars Ohly, kunde Reinfeldt lika gärna säga att med dennes kommunistiska föregångare vid makten skulle den borgerliga icke-socialisten Reinfeldt förpassas till Sibirien för att sluta sina dagar i ett sovjetiskt slavarbetsläger. Eller kanske få ett nackskott i källaren till något stinkande KGB-fängelse. Men det gör han alltså inte. Vän av ordning frågar sig varför.

Trots att jag här tagit heder och ära av sossarna så är jag ändå inte hundraprocentigt övertygad om att valet den 19 september blir en promenadseger för de borgerliga. Vänsterkartellen har nämligen ett trumfkort, och det stavas Maria Wetterstrand. Hon går hem i stugorna minst lika väl som en av hennes språkrörsföreträdare (MP) Åsa Domeij – som på sin tid betraktades som kvintessensen av begreppet ”svärmorsdröm” – och har den oskattbara förmågan att charma brallorna av i vanliga fall bitska och griniga intervjuare. Miljöpartiets opinionssiffror är dock inte vad de varit.

Så osvuret är trots allt bäst. Låt oss inte sälja björnen förrän skinnet är upphängt, eller hur det nu var gamle centerräven Gunnar Hedlund uttryckte saken.