Posted tagged ‘John McCain’

Obamas julklapp till Israel: en kniv i ryggen

26 december, 2016

abg_5536_b
Benjamin Netanyahu och hans falske ”vän” Barack Obama.

President Barack Obamas julklapp till den judiska staten Israel blev vad många förutsett: en kniv i ryggen. På annat sätt kan man inte gärna beteckna USAs uteblivna veto i FNs säkerhetsråd dagen före julafton avseende en fördömande resolution om Israels bosättningspolitik i Judéen och Samarien (”Västbanken”). http://dailycaller.com/2016/12/23/un-vote-obama-abandons-israel-in-waning-days-of-his-administration/

USAs FN-ambassadör Samantha Power hade i stället av Obama-administrationen beordrats avstå från att rösta, något som medförde att resolutionen antogs med röstsiffrorna 14-0. USAs handlingssätt innebar ett brott mot cirka 50 års oförändrat stöd för Israel i FN-sammanhang. Enligt den aktuella resolutionen har de judiska samhällena på den så kallade Västbanken, enligt resolutionstexten ”ockuperad sedan 1967, inklusive östra Jerusalem”, ingen ”laglig validitet”.

Israels traditionella huvudstad Jerusalem, Judéen, Samarien, Golanhöjderna samt Sinai annekterades av säkerhetsskäl av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967, då Israel angreps av omkringliggande arabstater men eftertryckligt slog tillbaka anfallet som syftade till att utplåna den judiska staten. Sedan kom Yom Kippur-kriget 1973, då Israel ånyo angreps men efter vissa besvär lyckades gå segrande ur striderna även denna gång. Israel lämnade tillbaka Sinai till Egypten i samband med Camp David-avtalet 1978.

I följande bloggtext förklarar jag varför den påtagligt ”Palestina”- och muslimvänliga Obama-administrationen regelmässigt gynnat den Palestinska myndigheten och dess omvittnat antisemitiske ”president” Mahmoud Abbas och felaktigt fortsätter hänvisa till östra Jerusalem, Judéen och Samarien som ”ockuperade” områden. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/29/massivt-obama-stod-till-jihadister-och-palestinier/

wall-58
Västra tempelmuren i Jerusalem blev åter judisk egendom efter befrielsen 1967. På bilden judiska glädjeyttringar.

Det var ursprungligen det dåvarande Transjordanien som egenmäktigt lade beslag på området väster om floden Jordan efter det första Arabisk-israeliska kriget 1949. 18 år senare övergick det alltså, av alldeles uppenbara säkerhetsskäl, i israelisk ägo – den judiska staten kunde framdeles inte riskera att än en gång angripas av Syrien från norr och Jordanien från väster. Korrekt är att kalla ”Västbanken” för omstritt område. Ockuperat är det definitivt inte, då ingen annan makt med rätta kan göra anspråk på det.

Den presidentvalde Donald J. Trump klargjorde inför omröstningen i säkerhetsrådet att resolutionen borde utsättas för sedvanligt amerikanskt veto. När så icke skedde återkom Trump på Twitter med följande meddelande: ”Beträffande FN kommer saker och ting att bli annorlunda efter den 20 januari 2017.” Även representanthusets republikanske talman, Paul Ryan, fördömde – i likhet med talrika amerikanska politiker och befattningshavare, bland dessa senator John McCain från Arizona – USAs nedlagda röst, vilken utsätter Israel för betydande säkerhetsrisker.

FILE - In this April 13, 2012 file photo, former U.N. Ambassador John Bolton speaks at the National Rifle Association convention in St. Louis. Negotiators at the United Nations are working against a Friday deadline to put final touches on a treaty cracking down on the $60 billion global illicit trade in small arms, a move aimed at curbing violence in some of the most troubled corners of the world. In the United States, gun activists denounce it as an end-run around their constitutional right to bear arms. (AP Photo/Michael Conroy, File)

Ambassadör John Bolton förutser att den så kallade tvåstatslösningen inte kommer att överleva USA-sveket i FN.

En av de mest uttalade kritikerna av Obamas Israel-politik är den förre amerikanske FN-ambassadören John Bolton. ”Detta var helt och hållet förutsägbart, det är vad man får när man stödjer Obama”, konstaterade Bolton i det amerikanska TV-inslaget ”Hannity” i Fox News. Det uteblivna amerikanska vetot kan dock, menade Bolton, leda till konsekvenser som Obama inte avsett.

USAs judiska befolkning kan efter Obama-sveket i FN komma att överflytta sina sympatier från det Demokratiska till det Republikanska partiet. Det amerikanska agerandet kan också, tvärtemot dess intentioner, komma att definitivt sänka den så kallade tvåstatslösningen. FNs fortsatta hat mot den judiska staten kan även göra det motiverat och försvarligt för USA att dra in sitt mycket omfattande bestånd till FN. https://www.youtube.com/watch?v=NDzlxt1vHZk

Israels inställning är fullständigt klar. I ett meddelande från premiärminister Benjamin Netanyahus kontor inskärptes:

Israel avvisar kategoriskt den föraktliga anti-israeliska resolutionen i FN och kommer inte att rätta sig efter den.

Vidare framhölls det från samma källa: ”Medan säkerhetsrådet inte gör ett dyft för att förhindra massakern på en halv miljon i Syrien, pekar man skamligt ut Israel – den enda demokratin i Mellanöstern.”

Den internationella händelseutvecklingen har tvingat Israel att förbättra sina relationer med länder som normalt inte tillhört landets närmaste vänner. Dit kan räknas Ryssland, Turkiet, Azerbaijjan och Kazakhstan.

160925132149-trump-netanyahu-09-25-exlarge-169
Donald Trump och Benjamin Netanyahu träffades i Trumps hem i New York någon månad före det amerikanska presidentvalet den 8 november 2016.

Ryssland är visserligen en av den Palestinska myndighetens mest pålitliga allierade, men inte alls i samma utsträckning som den tidigare ideologiskt betingade vänskapen mellan ”Palestina” och Sovjetunionen. Putins Ryssland ser osentimentalt på sina omvärldsrelationer och är beredd att ingå överenskommelser med alla om det anses gynna de egna nationella intressena. Detsamma kan sägas om Israel, vars allt överskuggande intresse är den nationella säkerheten. https://www.algemeiner.com/2016/12/22/scorned-by-obama-israel-forged-ties-with-russia-expert-says/

Som framgått ovan kom Obamas uteblivna veto långt ifrån som någon överraskning. Allra minst för denna bloggare, som hållit ögonen på Barack Obama ända sedan denne – den förste ideologiskt medvetne socialist att inneha USAs högsta ämbete – först kandiderade att bli nominerad för Demokraterna 2008. Obamas val av andlig rådgivare, pastor Jeremiah Wright, föreföll mig minst sagt märkligt.

Eller kanske inte fullt så märkligt om man utgår från Obamas egen radikala agenda. Wright påkoms nämligen med antisemitism respektive rasism gentemot vita människor och var dessutom abortanhängare och för den homosexuella agendan. Obama tvingades slutligen ta avstånd från Wright, som senare också fick sparken från sin kyrka. https://www.youtube.com/watch?v=WZw57YHXaxE

Vidare ingick i Obamas stab av nära rådgivare inför valet 2008 Rashid Khalidi, professor i arabiska studier vid Columbia-universitetet, som tidigare varit verksam vid PLOs informationsavdelning. Khalidi hade 2005 förklarat, att palestinaaraberna hade rätt att ta till våld mot israelerna. General Merril ”Tony” McPeak, Obamas militäre chefsrådgivare och vice kampanjledare, hävdade i ett beryktat utspel att judiska och evangelikala väljare satte Israel före USAs nationella säkerhet. Att döma av vissa uppgifter tycks McPeak ha varit en av Obamas mindre lyckade tillsättningar: http://www.militarycorruption.com/mcpeak.htm

william_ayers_speaks_about_his_two_books_to_an_audience_at_the_all_souls_church_unitarian_in_washington_monday_nov_17_2008
Förre terroristen Bill ”Mad Bomber” Ayers – en av Obamas politiska mentorer.

Obamas mångåriga samröre med den garvade vänstergurun William ”Bill” Ayers, med ett förflutet i vänsterextrema bombkastarrörelsen Weather Underground, är så pass välkänt att jag inte går närmare in på det här. Kontentan av denna Obama-historik är, att sveket mot Israel under de sista skälvande veckorna av hans presidenttid bara är fullt logiskt. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/08/obamas-katastrofala-val-av-forsvarsminister/

Mycket tyder dessutom på att ”julklappen” den 23 december inte var den sista obehagliga överraskningen Obama planerat för Israel. Den utgående presidenten har nu kastat masken och kan komma att viga de sista dagarna av sin ämbetsperiod åt att sabotera så mycket han kan för den judiska staten, som Obama avskyr så mycket: http://www.breitbart.com/jerusalem/2016/12/25/on-christmas-netanyahu-summons-envoys-behind-anti-israel-un-resolution-flays-obama/

 

Trumps seger i USA-valet: Väljarna har tröttnat på politisk korrekthet

10 november, 2016

1478685769953
En försonlig Donald Trump mötte sina anhängare efter segern tillsammans med hustrun Melania och yngste sonen Barron.

Först Brexit. Sedan fick Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. Och nu har Donald J. Trump vunnit presidentvalet i USA i kraft av ett ointagligt antal elektorsröster. 2016 blir onekligen ett minnesvärt år ur min personliga synvinkel sett…

Jag är normalt rätt usel på att förutsäga kommande skeenden. Trodde exempelvis på både John McCain och Mitt Romney i de båda senaste amerikanska presidentvalen. Har inte haft någon riktig så kallad magkänsla. Det var dock annorlunda den här gången. Sedan ungefär en vecka har jag haft en ganska bestämd känsla av att det här valet var vikt för Trump och lät mig inte rubbas trots knappt övertag för Clinton i de flesta mätningar.

När jag gick till sängs vid elvatiden på kvällen natten mot onsdag hade jag därtill en lätt och harmonisk känsla av att det här nog kommer att gå vägen utan att jag behöver sitta klistrad vid TVn eller datorn hela natten. När jag vaknade till några timmar senare slog jag på datorn lagom för att kunna konstatera, att Trump just tagit hem Kentucky och Indiana Bra, tänkte jag och gick och knöt mig igen.

Så småningom gick jag upp igen och nu var det begravningsstämning i samtliga svenska TV-kanaler som hade valvakor. Härligt, det här kan bli något, tänkte jag då. Kanske min mag- eller kanske hjärtekänsla visar sig vara korrekt den här gången? Så blev det också. När jag inmundigade frukost vid sjutiden på morgonen var segern så gott som klar, bara de sista elektorsrösterna upp till ointagliga 270 fattades.

Ända sedan Donald Trump kungjorde sin kandidatur har jag haft känslan att han verkligen är Försynens man i det här valet. Det behövdes någon ”utifrån” med friskt perspektiv på politiken för att befria USA – och i ett vidare perspektiv världen – från det korrupta och i vissa avseenden kanske också rent kriminella inflytandet från familjen Clinton och Obama-administrationen, med dessas gamla trötta politiska korrekthet men i total avsaknad av egna idéer.

Jag instämmer med andra ord inte alls i den klichéartade ”klokskapen” att vi hade att göra med två dåliga kandidater, där det gällde att välja den minst dåliga/e. Som jag ser det är Donald Trump mer än väl kvalificerad att leda USAs vidare öden och äventyr. Hillarys i stort sett enda budskap var å andra sidan att hon var kvinna och att hon därmed skulle spränga ”glastaket” och bli USAs första kvinnliga statschef. Det räckte inte.

14963259_10205823804434481_2665148530695872024_n
Dags för såväl vänner som fiender till Donald Trump att vänja sig vid den här bilden…

Jag menar utifrån mitt kristet-konservativa perspektiv att utgången av USA-valet 2016 visar att Gud, trots allt, inte övergivit Amerikas Förenta stater. Nu åligger det president elect Donald Trump och hans kommande administration att leva upp till sitt ansvar, vilket naturligtvis inte kommer att bli världens lättaste uppgift. God hjälp har han dock av det faktum att kongressens båda kamrar alltfort har republikansk majoritet. Några frågetecken finns, som till exempel Trumps syn på frihandeln och hans inställning till NATO-samarbetet och Ryssland.

Jag är helt för att USA skall ha ett i görligaste mån konstruktivt samarbete med Putins Ryssland och inte söka konfrontation, men samtidigt bör den kommande presidenten inte hysa några illusioner om Vladimir Putins fredsvilja eller inställning till västvärlden. Eller för den delen den ryska regimens inställning till demokrati och mänskliga rättigheter, vilken är minst sagt bristfällig.

Det har sedan den för många chockartade valutgången diskuterats, hur det kunde gå som det gick. Rent allmänt är jag övertygad om att etablissemangsmedia gravt underskattade det utbredda missnöjet med Hillary Clintons kandidatur och den motvilja – för att inte säga vämjelse – hennes person faktiskt och enligt min mening med all rätt väcker på sina håll. Hon har gång på gång påkommits med lögner, fiffel och troligen också ren brottslighet men varje gång lyckats åla sig ur besvärligheterna genom att hon hållits under armarna av Obama-administrationen eller FBI. Hennes och maken Bills politiska historia är kantad av egendomligheter:https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/10/sex-mystiska-dodsfall-och-morklaggningar-bill-och-hillary-clintons-historia/

I Sverige tycks media och utrikesbedömare över huvud taget inte känna till dessa fakta utan nöjer sig med att tala om ”hatet” mot Hillary Clinton närmast som ett resultat av att hon är en ”stark kvinna”, vilket förklaras provocera framförallt äldre ”arga vita lågutbildade män” – det vill säga den kategori väljare som ”expertisen” här hemma outtröttligt predikar stödjer Donald Trump. Det som till sist visade sig fälla avgörandet var dock att fler vita kvinnor och så kallade latinos än väntat visade sig rösta på Trump. En fråga som inte nämndes alls i den svenska valbevakningen var Trumps vallöfte att flytta USAs ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. http://www.sydsvenskan.se/2016-11-03/trump-flirtar-med-israel

c7b22953-af31-491a-8615-20493116957b
Trump var populärare bland kvinnor än många hade väntat sig.

En av de bättre analyserna av Trumps övertygande valseger jag sett har levererats av den kända anti-jihadisten Pamela Geller. Denna framhåller bland annat:

More specifically, Trump won because he convinced a great number of Americans that he would destroy political correctness. http://pamelageller.com/2016/11/trump-won-leftist-political-correctness-inspired-terrifying-backlash.html/

En av de mer insiktsfulla svenska kommentatorerna, en kommunikationsexpert som framträdde i en av TV-kanalerna, underströk dessutom att Donald Trump är en mästerlig kommunikatör med förmågan att väcka känslor hos åhörarna genom sitt sätt att tala, sina gester och genom att använda sitt rikhaltiga register av ansiktsuttryck. Han låter helt enkelt övertygande och han är därtill underhållande. Hans reseschema till olika platser och olika arenor har också varit minst sagt hektiskt, och han lyckades genomgående samla avsevärt fler åhörare där han drog fram än Hillary.

Den som följt den amerikanska valrörelsen på sociala medier har vidare inte kunnat undgå lägga märke till Donald Trumps ihärdiga och skarpa twittrande, där han regelmässigt refererat till motparten som ”Crooked Hillary” och mot slutet av valrörelsen bara som ”Crooked”. Han och hans medarbetare har oupphörligt slagit ner på Hillarys och hennes familjs skumraskerier inklusive den tvivelaktiga Clinton-stiftelsen. Minst sagt god draghjälp har Trump-kampanjen dessutom haft av WikiLeaks frontfigur Julian Assange, som vid flera tillfällen offentliggjort drivor med avslöjande mejl som hackats från Hillary Clintons och hennes närmaste medarbetares e-post.

141207194232-george-w-bush-and-hillary-clinton-horizontal-gallery
Expresidenten och republikanen George W. Bush svek Trump och lade sin röst på Hillary Clinton. De två tycks trivas tillsammans.

Allt detta sammantaget har givit resultat. Trumps kampanj har lyckats nå ut med sitt budskap i en helt annan utsträckning än Hillarys kampanj, trots att denna kunnat utnyttja Obama-administrationens samlade resurser. Inte ens rapporterat valfusk på en del håll kunde hindra Trump från att vinna – på flera platser rapporterades exempelvis om valmaskiner som ändrade röstresultatet från Trump till Clinton. http://newsvoice.se/2016/11/09/omfattande-valfusk-avslojat-usa-det-gar-bara-att-valja-clinton/

Inte många, om ens några, representanter för det politiska snack-etablisemanget förutsåg denna utgång av det amerikanska presidentvalet i nådens år 2016. Litet roligt är det i sammanhanget att titta på detta klipp från den notoriske vänstermannen Bill Mahers TV-show när Donald Trumps kampanj just lämnat startgroparna. Maher, hans panel och åhörare brister ut i hånfulla skrattsalvor när den konservativa opinionsbildaren Ann Coulter deklarerar att hon anser att Trump av alla republikanska kandidater har störst möjlighet att lyckas i ett presidentval: https://worldisraelnews.com/watch-tv-panel-laughs-at-prediction-of-a-trump-presidential-victory/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Netanyahu+Congratulates+Trump%21+Jerusalem+Mayor+Urges+Trump+to+Move+US+Embassy&utm_campaign=20161109_m135424888_%5BNA-UWI%5D+Netanyahu+Congratulates+Trump%21+Jerusalem+Mayor+Urges+Trump+to+Move+US+Embassy&utm_term=watch_btn_dark_png

Men vann, det gjorde han, och det eftertryckligt vad elektorsrösterna beträffar (även om det när detta skrives ser ut som om Hillary Clinton skulle inhösta flest antal röster totalt). Därmed placerar han republikanska svikare som familjen Bush, vilken föredrog att rösta på Clinton, längst in i skamvrån. Busharna känner sig uppenbarligen mer hemma med Crooked Hillary och hennes hejdukar än med sitt eget partis kandidat.

Hillary Clinton kände sig tydligtvis så pass tillplattad efter förlusten att hon först avstod från att hålla det övliga concession speech där den förlorande kandiaten inför sina anhängare erkänner sig besegrad och gratulerar motståndaren till segern. Långt om länge höll hon dock med gråten i halsen det beramade talet på Hotel New Yorker i hjärtat av Manhattan (där jag för övrigt bodde ett par månader sommaren 1980 då jag praktiserade på tidningen The News World). https://www.good.is/articles/hillary-clinton-concession-speech

Hade hon stått vid sin föresats att inte tala hade det varit första gången detta skett sedan presidentvalet 1892, då demokraten Grover Cleveland besegrade den sittande presidenten, republikanen Benjamin Harrison, och därmed gjorde come-back som president efter att ha varit Harrisons företrädare på presidentposten.

Harrison hade  ett fullgott skäl att inte hålla detta tal – hans hustru var svårt sjuk och Harrison föredrog att hålla sig hemma och stötta henne, vilket han också gjort under större delen av valkampanjen. Den gentelemanna-mässige Cleveland svarade med att dra ner betydligt också på sin egen valkampanj. Grover Cleveland är den ende i USAs historia som valts till president i två icke sammanhängande ämbetsperioder. https://www.loc.gov/rr/news/topics/elect1892.html

grover-cleveland-vs-benjamin-harrison
Benjamin Harrison och Grover Cleveland möttes i valen 1888 och 1892 och vann varsin gång.

Hillary Clinton ringde även upp sin motpart och gratulerade honom till valsegern, något som även president Barack Obama uppges ha gjort. Båda anslog en försonlig ton och talade om att det är tid att hålla ihop landet och visa enighet över partigränserna, vilket givetvis hedrar dem. Detta gäller även Donald Trump, som i sitt segertal i New York räckte fram en olivkvist med dessa ord:

Nu är det tid för USA att läka såren. Till alla demokrater, republikaner och oberoende säger jag att det är dags att sluta oss samman som ett enat folk.

Jag kan inte låta bli att avsluta den här bloggtexten med att hänvisa till den dråpliga psykolog, som i etablissemangsmediernas stolta flaggskepp Dagens Nyheter uppmanar de hysteriska föräldrar som upplever den presidentvalde Donald Trump som en katastrof och ett hot mot fred och frihet i hela världen att inte skrämma upp sina barn med domedagsscenarion: http://www.dn.se/livsstil/psykologen-sa-pratar-du-med-ditt-barn-om-trump/

Bara i Sverige.

Trump for president – Hillary for prison?

4 mars, 2016

 

hZlKIYo ”Hillary for prison”-rörelsen vill helst se Hillary Clinton bakom galler.

På TV4s valvaka från de amerikanska primärvalens Super Tuesday kunde vi se två huvudkandidater utkristallisera sig: Republikanernas Donald Trump och Demokraternas Hillary Clinton, vilka båda vann sju delstater. Kanalens agenda var tydlig. Ingen av de aktörer som syntes i rutan ifrågasatte Clinton, medan Trump utsattes för en minutiöst kritisk granskning.

För säkerhets skull sände TV4 dagen efter valvakan en propagandistisk anti-Trump-film med titeln ”Donald Trumps galna värld”, som framställde Trump som en amoralisk skojare som huvudsakligen stöddes av mindre vetande vita och outbildade bonnläppar.

Det finns nog få som kan tänka sig att TV4 – eller någon annan svensk TV-kanal – skulle visa en liknande film om Hillary Clinton, trots att den demokratiska före detta senatorn och utrikesministern i kritiska USA-media framställs som en notorisk lögnerska och dessutom är föremål för en FBI-undersökning som i värsta fall kan ge henne en fängelsedom efter valet. I USA har därtill bildats rörelsen ”Hillary for prison 2016”. En nyvald amerikansk president som tvingas krypa in i kurran – det vore onekligen en sensation som heter duga…

Oavsett vem som vinner USAs presidentval om åtta månader så kommer vederbörande att bli historisk. Skulle den republikanske outsidern, fastighetsmagnaten Donald Trump, segra blir han den förste icke-politikern eller icke-militären att bli president; hittills har alla presidenter återfunnits i någon av kategorierna guvernör, senator, vicepresident eller före detta hög militär. Vinner Hillary blir hon den första kvinnliga presidenten.

Segrar mot förmodan hennes demokratiske medtävlare, socialisten Bernie Sanders, blir han den förste judiske presidenten i världens mäktigaste stat och dessutom den äldste någonsin i Vita huset med sina då 75 år.

untitled Donald Trump och Ted Cruz under en debatt mellan republikanska kandidater.

Om Trump skulle få ge sig mot någon av sina republikanska rivaler blir det likadant, det vill säga historiskt. Både Ted Cruz, senator från Texas sedan 2013, och Marco Rubio, Florida-senator sedan 2011, kan betecknas som ”latinos”: Rubios föräldrar är immigranter från Kuba, varifrån också Cruz pappa ursprungligen kommer (modern är amerikanska från Delaware).

Beträffande Ted Cruz finns ytterligare en egenhet att notera. Han är nämligen född i Calgary i Kanada, låt vara av föräldrar av vilka modern var amerikansk medborgare. Enligt amerikansk lagstiftning måste den som väljs till landets president vara en natural born citizen, och enligt tidigare praxis har amerikanska presidentkandidater som varit födda utomlands räknats som det. http://www.svt.se/nyheter/utrikes/domstol-utreder-om-ted-cruz-ar-tillrackligt-mycket-amerikan

Således var såväl George Romney, republikansk kandidat till partiets nominering 1968 och pappa till Mitt Romney, som John McCain, nominerad i valet 2008, födda utanför Förenta staternas gränser – Romney i Mexiko, McCain i Panama. Dock har ingen amerikansk president hittills varit född utomlands, även om det funnits tvivel beträffande Barack Obamas födelseland.

Donald Trump har hittills gått fram som en veritabel ångvält i de amerikanska primärvalen, något som framkallat frossbrytningar inom Grand Old Party´s (det republikanska partiets officiella beteckning) etablissemang.

Mitt-Romney Mitt Romney – förlorande GOP-kandidat.

Med andra ord råder en bred spricka mellan parti och väljare. Partiet betraktar Trump som en oberäknelig, kanske farlig figur som inte går att kontrollera, under det att väljarmajoriteten ser honom som en frisk fläkt som får saker och ting gjorda – alltså en välbehövlig kontrast gentemot de vanliga, ofta ganska färglösa yrkespolitikerna. I de båda senaste valen hade Barack Obama heller inga problem att besegra republikanerna John McCain (2008) och Mitt Romney (2012).

GOP-eliten söker nu närmast panikartat hitta ett sätt att sätta stopp för ”The Donald´s” framfart. Längst hittills har Mitt Romney gått. Han kallade i ett tal i Salt Lake City i Utah nyligen Trump för både ”bluffmakare” och ”bedragare” och förordar taktikröstning i syfte att sätta stopp för den i folkdjupet så populäre miljardären. Delvis är Romneys obalanserade utfall säkert ett sätt att ge betalt för gammal ost, då Trump tidigare under sin kampanj gått hårt åt Romney.

Frågan är dock varför någon skulle lyssna på Mitt Romney, guvernör i Massachusetts 2003-2007,som efter ett misslyckat försök att vinna GOP-nomineringen 2008 förlorade till Barack Obama 2012. Många ser honom som en usel förlorare som nu inte tvekar att splittra partiet för att komma åt den personlige fienden Donald Trump. https://www.washingtonpost.com/blogs/compost/wp/2016/03/03/how-mitt-romney-actually-could-have-stopped-donald-trump/

Skulle det osannolika men inte helt otroliga inträffa, att Mitt Romney utses till republikansk presidentkandidat som något slags kompromissalternativ, kommer även han att bli historisk om han når ända fram till Vita huset – han blir i så fall den förste mormonen att bli amerikansk president.

Trump och Romney har emellertid inte alltid varit fiender. I samband med de republikanska primärvalen 2012 ställde sig Trump bakom Romneys kandidatur. Romney tackade med följande ord: ”Donald Trump har visat en extraordinär förmåga att förstå hur vår ekonomi fungerar…Det betyder mycket för mig att få stöd från mr. Trump.” http://time.com/4246367/donald-trump-mitt-romney-2012/   

640_sarah_palin_donald_trump_iowa_rally Sarah Palin och Donald Trump i Iowa-kampanjen.

Det är således upplagt för en bitter och uppslitande holmgång mellan Donald Trump, som ändå backas upp av ledande republikanska figurer som New Jersey-guvernören Chris Christie och Alabama-senatorn Jeff Sessions, och GOP-eliten.

Även förra Alaska-guvernören och vicepresidentkandidaten Sarah Palin, den konservativa Teaparty-rörelsens favorit, stöder Trump. Det är fullt möjligt att nomineringen inte kommer att avgöras förrän på det republikanska partikonventet i Cleveland i Ohio den 18-21 juli. Innan dess kan dock mycket ha hunnit hända.

Om Donald Trump skulle ta hem de viktiga primärvalen i Florida respektive Ohio – där vinnaren lägger beslag på alla delegater – torde hans nominering vara så gott som säkrad. Om det republikanska partiet har någon självbevarelsedrift kvar har det därtill all anledning att fundera över vad det skulle innebära för partiets framtid, om det genom taktiskt rävspel skulle föra fram en etablissemangskandidat, som exempelvis Romney, i syfte att hindra folkets man Trump som har fört helt nya väljarkategorier till partiet så här långt under primärvalskampanjen.

Skulle Trump känna sig alltför motarbetad av GOP är det också möjligt att han lämnar partiet och kör vidare som oberoende kandidat.

Ett av de argument som brukar anföras mot Donald Trump som republikanernas kandidat är att han skulle ha små möjligheter att besegra demokraternas troliga kandidat Hillary Clinton. Detta må vara sant eller ej, men faktum är att Hillary själv har att brottas med substantiella problem främst inom två områden.

STEVENS2 USA-ambassadören J. Christopher Stevens släpades genom gatorna och torterades svårt  innan han mördades av en lynchmobb i Benghazi och hans kropp brändes.

Det första av dessa går tillbaka till de islamistiska angreppen på USAs diplomatiska representation i Benghazi i Libyen den 11 september 2012, då fyra personer dödades – däribland ambassadören J. Christopher Stevens och utrikestjänstemannen Sean Smith – och ett flertal skadades i en islamistisk attack utförd av den al-Qaida-anknutna grupperingen Ansar al-Islam. Steven släpades genom gatorna, torterades och våldtogs innan han dödades och hans kropp slutligen brändes.

Den amerikanska administrationen med president Obama i spetsen och Hillary Clinton som utrikesminister har utsatts för envisa anklagelser om att man hade förhandskunskap om attacken men inte gjorde någonting för att förhindra den. Efteråt skall man ha mörkat sitt handlande, eller rättare sagt brist på sådant. http://leestranahan.com/the-benghazi-cover-up/

Det andra området gäller Clintons användande av sin privata e-post i stället för den regeringsrelaterade e-posten när det gäller officiell korrespondens. Detta kom fram i samband med senatsförhör angående anklagelserna om det påstådda mörkandet av Benghazi-händelserna. https://en.wikipedia.org/wiki/Hillary_Clinton_email_controversy

Den federala polisen i USA, FBI, ville länge varken bekräfta eller förneka att organisationen granskar Hillary Clintons agerande, men i början på februari kom en sådan bekräftelse. Nyligen meddelades att Bryan Pagliano, som skötte Hillarys privata e-postsystem och en vän i familjen Clinton, givits åtalsimmunitet vilket tyder på att ett åtal mot Hillary Clinton förbereds. FBI har dock meddelat att undersökningarna inte kommer att bli färdiga förrän efter presidentvalet i november.

2BF3302E00000578-3221570-image-a-38_1441311198265 Bryan Pagliano skötte Hillarys privata e-postsystem. Slipper åtal.

Det är känt att omkring 32 000 av Clintons e-postmeddelanden raderats, men det har ändå gått att med hjälp av avancerad datateknik få fram att drygt 2100 av dessa innehållit hemligstämplad – i en del fall topphemlig – information. http://nypost.com/2016/03/03/the-fbis-hillary-probe-closes-in-on-a-political-crisis/

I svenska media har vi haft närmast obefintliga möjligheter att följa turerna kring de delvis mycket allvarliga anklagelserna om Hillary Clintons sätt att sköta sitt ansvarspåliggande uppdrag som Förenta staternas utrikesminister under Barack Obamas första mandatperiod; hon lät John Kerry ta över jobbet för att kunna ägna sig på heltid åt sin presidentvalskampanj. I den svenska bevakningen av de pågående primärvalen har kritiken och anklagelserna mot Clinton, i de fall dessa alls kommit på tal, berörts med mycket lätt hand.

Det är ju ett känt faktum att den svenska mediabevakningen av amerikanska presidentval alltid präglats av starka sympatier för Demokraterna, som våra så kallade USA-experter förstår sig på därför att deras politik anses påminna om vår egen politiska tradition, medan Republikanerna utmålas som konstiga, otillbörligt högervridna eller rentav en fara för världen. Det sätt på vilket Donald Trump nu skildras är typiskt för detta synsätt.

 

 

 

 

 

Obamas fiasko: en desertör för fem terrorister

20 juni, 2014

imagesT15O6FQH Terrorns ansikten: de fem frigivna talibanledarna med Mohammad Fazl i mitten.

Den 31 maj lät den amerikanska Obama-administrationen frisläppa fem av de fångar som gripits under Kriget mot terrorn. Så skedde sedan en uppgörelse träffats efter förhandlingar med talibanerna i Afghanistan – med emir Tamim bin Hamad Al Thani av Qatar som mellanhand – om frigivningen av den amerikanske talibanfången Bowe Bergdahl. Utfallet av dessa förhandlingar måste betecknas som en diplomatisk triumf av stora mått för talibanrörelsen.

Frigivningen av de fem gravt  belastade terroristerna har rört upp en virvelstorm av kritik och ifrågasättanden i USA. Att frige fem hårdföra talibaner i utbyte mot en amerikansk soldat, vilken av några av dem som tjänstgjorde tillsammans med honom har betecknats som en desertör från den amerikanska armén, är inget som gör den redan hårt trängda  Obama-administrationen mer uppskattad i oppositionella kretsar.

De fem frigivna Guantanamo-fångarna är Mullah Mohammad Fazl, Mullah Norullah Noori, Abdul Haq Wasiq, Khairullah Khairkhwah och Mohammed Nabi Omari. Om dessa avger den amerikanska sajten The Daily Beast följande omdöme:

 Även om de inte är lika välkända som fångar som hjärnan bakom attackerna den 11 september Khalid Sheikh Mohammed, var talibanfemman några av de värsta förbrytarna i USAs krig mot terrorn.

Hela artikeln via denna länk:

http://www.thedailybeast.com/articles/2014/05/31/us-pays-high-price-for-last-pow-in-afghanistan.html

Mest notorisk av de fem nu frigivna fångarna förefaller Mullah Mohammad Fazl vara. Han är efterlyst av FN för sin roll i massakrer riktade mot Afghanistans shi’itiska befolkning. Fazl har ett förflutet som stabschef för talibanernas armé och har även varit biträdande försvarsminister i talibanregimen. Den 10 september 2001, det vill säga en dag före terrorattackerna mot USA, var Fazl verksam med att koordinera en militär offensiv mot talibanernas fiender.

Terrorgurun Usama bin Ladin betraktade denna offensiv som en viktig del i 11 september-planen. När därför senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain, Arizona, i ett utspel i samband med frigivningen, kallade de fem frigivna fångarna för ”de hårdaste i den hårdaste kärnan” överdrev han knappast.

president-barack-obama-watches-as-jami-bergdahl-l-and-bob-bergdahl-c-talk-about-the-release-of-their-son-prisoner-of-war-u-s-army-sergeant-bowe-bergdahl Obama med Bowe Bergdahls föräldrar Jami och Bob.

President Obama å sin sida har sagt att han ”absolut inte ber om ursäkt” för fångavtalet med talibanerna, samtidigt som han erkänner att de fem mycket väl snart kan vara tillbaka på slagfältet i Afghanistan.

Centralfigur i det här dramat är Bowe Bergdahl, född 1986 i Sun Valley, Idaho och med både svenska och norska anor, som 2009 tillfångatogs av talibanstyrkor nära Sharan i Paktika-provinsen i östra Afghanistan, där hans militära förband var stationerat.

Bergdahl tillhörde 1. bataljonen i fallskärmsjägarnas 501. infanteriregemente och dök inte upp vid uppropet den 30 juni sedan han gått av sin vakttjänst dagen innan. Medsoldater har vittnat om att han för dem uttryckt en önskan om att desertera och vandra från stridsområdet i Paktia-provinsen och in i angränsande Indien.

Nathan Bradley Bethea, som tillhörde samma regemente som Bergdahl, skriver följande om fångutväxlingen och Bergdahls roll på sajten The Burning Platform den 2 juni:

Obama har inte bara satt ett prejudikat att om du kan tillfångata en amerikansk soldat så kommer vi att förhandla med dig, utan han förhandlade för att få tillbaka en desertör vilken kostade dussintals soldater livet under deras uppgift att finna honom.

Mer här:

http://www.theburningplatform.com/2014/06/02/obama-traded-five-terrorists-for-a-deserter/

us-army-private-bowe-bergdahl-watches-as-one-of-his-captors-displays-his-identity-tag-to-the-camera-at-an-unknown-location-in-afghanistan-on-july-19-2009 Menige Bergdahl i fångenskap hos talibanerna.

Liknande åsikter har även framförts av ledande republikanska politiker såsom senator Ted Cruz, Texas, som enligt brittiska Guardian den 1 juni uttryckte sig så: ”Vad talar detta om för terroristerna? För det första att om du kan tillfångata en amerikansk soldat så kan du sälja denna soldat för fem terrorister? Detta är ett mycket farligt prejudikat.”

En sak är klar, och det är att den kontroversiella fångutväxlingen för att få tillbaka en trolig amerikansk desertör genom att frige fem brutala talibanledare inte har gynnat president Barack Obama och hans administration, som nu är nere i den absoluta botten opinionsmässigt sett.    Washington Examiner refererar den 18 juni till en opinionsmätning företagen av The Wall Street Journal och NBC News vilken visar, att en majoritet amerikaner misstycker till Obamas sätt att hantera utrikespolitiska frågor.

Chuck Todd från NBC News gör denna analys:   

Denna undersökning är en katastrof för presidenten. Här gäller det presidentämbetet. Lägsta jobbomdömet, delat lägsta, lägsta omdöme när det gäller utrikespolitik. Hans administration ses som mindre kompetent än Bush-administrationen efter (orkanen) Katrina…När det gäller frågan om du tror att han fortfarande kan leda? En majoritet tror inte det. Vad allmänheten egentligen säger är att ditt presidentskap är över.

   Mer här:

http://washingtonexaminer.com/about-that-wall-street-journal-poll-is-the-public-saying-obamas-presidency-is-over/article/2549878

imagesXAVOCJZ0 Bowe Bergdahl före och efter fångenskapen.

Således inga roliga nyheter för president Barack Obama, som för många i den övriga västvärlden framstod som något av en frälsare efter sin valseger i november 2008. Det gick som bekant så långt att den norska nobelkommittén i ett bisarrt beslut utsåg Obama till fredspristagare året därpå utan att han hunnit göra ett dyft för fredens sak. Något han knappast gjort därefter heller.


 

EU-debaclet i Ukraina: Bildts fascistvänner avsätter radiochef

19 mars, 2014

http://nyheteridag.se/bildt-kritiseras-av-riksdagsledamot-for-pastaende-det-ar-hogst-oansvarigt/

Länken ovan går till en video som visar hur ett gäng ligister från fascistiska Svoboda, anförda av en snobbig man i lång hästsvans, tvingar chefen för Ukrainas radio att avgå efter att först ha misshandlat honom (kan dock upplysa känsliga läsare om att det inte förekommer någon blodsutgjutelse).

ap91999496228USA-senatorn och förre republikanske presidentkandidaten John McCain (i mitten) reste till Kiev i december 2013 för att ge sitt stöd till Svoboda och dess ledare Oleh Tyahnybok. Till vänster den demokratiske senatorn Chris Murphy.

Det är alltså de här människorna som vår olycksalige utrikesminister Carl Bildt vägrar kritisera. Vad som utspelar sig på den drygt fem minuter långa filmen är ändå rena barnleken i jämförelse  med de våldsmetoder som Svoboda och Högra sektorn använde sig av på Maidantorget i Kiev för att störta Ukrainas demokratiskt valde president Viktor Janukovytj sedan man brutit ett ingånget avtal.

Där anlitade man bland annat krypskyttar som sköt ihjäl ett hundratal personer på båda sidor för att skapa en revolutionär situation:

http://nyadagbladet.se/utrikes/krypskyttarna-i-kiev-lejdes-av-oppositionen/

EU-politruken Carl Bildt och hans meningsfränder i Bryssels elfenbenstorn  kommer säkerligen att få ännu mer att stå till svars för framgent, då fascisternas och nazisternas – med kopplingar bakåt i tiden till SS och deras ukrainska hantlangares judemördande kommandon – verkliga natur kommer att framgå.

Det framstår allt tydligare att det är EUs vettlösa politik i Ukraina som bär det mesta av ansvaret för den uppkomna krisen. Henry Kissinger, presentation överflödig, är den senaste av respekterade statsmän som inskärpt detta:

http://article.wn.com/view/2014/03/17/Kissinger_EU_orsak_till_krisen_i_Ukraina/

I Washington Post har Kissinger bland annat skrivit:

När man i Väst demoniserar Putin så handlar det inte om politik. Det är snarare ett alibi för att man inte har någon sådan.

images Utrikesminister Henry Kissinger och president Richard Nixon i början på 1970-talet.

Varken EU eller USA, menar Kissinger, begriper sig på Ryssland. Ett uttryck för det amerikanska bristande omdömet var senatorerna John McCains och Chris Murphys moraliska stöd till Svoboda i Kiev i december förra året. Det  var ett gigantiskt misstag att tvinga Ukraina välja mellan EU och Ryssland. Samtidigt är ryssarna okänsliga inför många ukrainares på historiska erfarenheter grundade aversion mot Ryssland och tidigare Sovjetunionen.

Som situationen ter sig för ögonblicket är det Putin som sitter med alla trumf på hand. Han har visat att han menar allvar med sina deklarerade intentioner att undsätta ryssar när så bedöms nödvändigt, samtidigt som EU och USA ögonskenligen inte har något annat att komma med än ett batteri tämligen tandlösa sanktioner.

Jag skulle vilja avrunda med att säga att det som nu utspelar sig i Ukraina med omnejd är en tragedi för den västerländska demokratin, som redan av allt att döma förlorat sitt moraliska övertag gentemot Kreml genom att reservationslöst stödja fascister och nazister och deras ligistiska metoder.

Det är vidare fullt möjligt att det vi nu upplever är begynnelsen av ett paradigmskifte, där Ryssland undan för undan är på väg att överta det planlöst agerande USAs inte längre ohotade roll som världens supermakt. Så här skrev jag i detta ämne för en tid sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/19/ryssland-satsar-pa-varldsdominans-kan-ta-over-efter-usa/

Jag kan inte säga att jag längtar efter att få rätt, men jag tror mig om att ha en viss förmåga att tolka tecknen i skyn.

Ukraina: Bildt och EU mörkar oppositionens nazistiska inslag

24 februari, 2014

imagesLIM0DFA3 Carl Bildt och EU ställer sig bakom den ukrainska oppositionen och låtsas inte om att den drivs på av extremnationalister och rena nazister.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt har genom hela gaturabaldret i Kiev stött demonstranterna med entusiastiska tillrop på Twitter och givit president Viktor Janukovytj hela skulden för de hundratals dödsoffer och ännu fler skadade personer de våldsamma demonstrationerna lett till. Det enda som verkar betyda något för Bildt och hans meningsfränder är att EU får så mycket makt som möjligt i Ukraina. Det faktum att det är det extremnationalistiska partiet Svoboda som drivit på gatukriget är inget som denna gruppering över huvud taget tycks ha brytt sig om.

Svobodas och dess antisemitiske ledare Oleh Tyahnyboks roller i den ukrainska resningen är mycket sparsamt belysta av etablerade svenska medier. Några har dock tagit upp den. Dit hör Alliansfritt Sverige, som skriver:

Högst delaktiga är det nationalistiska partiet Svoboda, som har intagit byggnaden för Kievs lagstiftande församling och uppger att de tillsvidare kommer att stanna där, rapporterar TT-Interfax. Det nazistiska partiet Svoboda har nära kopplingar till det svenska nazistiska partiet Svenskarnas parti, i våras deltog till exempel Svoboda på Vision Europa som Svenskarnas parti arrangerade.

Länk till Alliansfritt Sverige här:

http://alliansfrittsverige.nu/aktuellt/2013/12/bildt-hyllar-demonstrationerna-i-ukraina-trots-att-de-drivs-pa-av-ett-nazistiskt-parti

Kopplingen Svoboda-Svenskarnas parti (SvP) bekräftas på det sistnämnda partiets hemsida, där SvP ger sitt stöd till Svoboda och hoppas att det ukrainska systerpartiet, liksom nazistgrupperingen Högersektorn, får stort inflytande över händelseutvecklingen i landet. En annan nazistliknande svensk gruppering som stöder Svoboda är Nordisk ungdom (tidigare Nationalsocialistisk arbetarungdom), som enligt nyhetssajten Nyheter Idag haft tre representanter på plats i Kiev och planerar åka dit igen.

protest-4 En talande bild från gatukrigets Kiev.

Nordisk ungdoms Patrik Forsén citeras på följande sätt av Nyheter Idag: ”Vi ville visa att vårt stöd till revolutionärerna var allvarligt menat och samtidigt knyta kontakter på plats.” Enligt Nordisk ungdoms internationella kontaktperson Fredrik Hagberg hade demonstranterna inte bara ockuperat en enskild byggnad utan en hel stadsdel. Demonstranterna hade enligt Hagberg därtill byggt ”tre stora murar” runt Självständighetstorget i Kiev, murar som försetts med vakttorn.

Länk till Nyheter Idags text om Ukraina:

http://nyheteridag.se/svenska-radikala-ultranationalister-pa-plats-i-ukraina/

Även Kommunistiska partiets tidning Proletären har frågat sig varför det är så tyst om ”fascisternas” roll i Ukraina. I en artikel den 28 januari redogör tidningens medarbetare Patrik Paulov för Svobodas inställning och konstaterar, att partiet anser att ”en moskovitisk-judisk konspiration” under ledning av president Viktor Janukovytj styrt landet.

”Under protesternas gång har Svobodas ledare Oleh Tyahnybok gång på gång”, hävdar Proletären, ”synts sida vid sida med Vitali Klitscko och Arseniy Yatsenyuk, som är ledare för de två andra stora oppositionspartierna i Ukraina.”  Tidningen erinrar även om att bland andra EU:s utrikeschef Cathrine Ashton och USA-senatorn John McCain inte tvekat att träffa den ukrainske nationalisten på plats i Kiev.

Det finns ännu extremare grupper i Ukraina som tycker att Svoboda är alldeles för mesigt. Dit hör oförblommerat nationalsocialistiska Pravy sektor, Högersektorn, som motsätter sig oppositionens närmande till EU, samt UNAUNSO, vars ledare Igor Mazur talat om gruppen som ”oppositionens knutna näve”. UNAUNSO har nära förbindelser med det tyska nazistpartiet NDP.

ukraine-protest-2 ”Fredliga demonstranter” i farten i Kiev…

Länk till Proletärens sammanfattning av läget i Ukraina:

http://www.proletaren.se/utrikes-europa/varfor-sa-tyst-om-fascisternas-roll-i-ukraina

Inte heller internationellt har extremnationalisternas och de rena nationalsocialisternas roll i det ukrainska upproret uppmärksammats särskilt mycket. Dock har Tim Stanley, en amerikansk historiker, på sin blogg i brittiska Telegraph konstaterat: ”Ukraine: the opposition aren´t all angels. Some of them are neo-Nazis.”

Stanley gör följande tänkvärda sammanfattning av det uppkomna läget och vad västvärlden bör tänka på när det gäller Ukraina:

The blodshed in Kiev is disturbing, and Moscow deserves a fair portion of blame. It was Putin´s putsch that forced the government of President Yanukovych to spurn the EU and turn East – and since then there has been authoritarianism, chaos and the slaughter of innocents. But the situation is complex and the West needs to acknowledge that the opposition isn´t 100 per cent morally pure. Most of it is composed of liberals and reasonable pro-Western nationalists. Some of it, however, is made up of alleged neo-Nazis.

Tim Stanley påminner om Svoboda-ledaren Tyahnyboks utfall mot ”den moskovitiska-judiska maffian” i ett tal 2004 samt det faktum att Tyahnybok 2005 skrev ett öppet brev till den dåvarande president Viktor Jusjenko och krävde, att denne skulle beivra ”den organiserade judenhetens kriminella aktiviteter”. Trots detta har Svoboda-ledaren försäkrat att han inte är antisemit utan enbart ”proukrainare”. Svoboda har förbindelser med franska Front National, brittiska British National Party och ungerska Jobbik.

Att Ukrainas judar ser allvarligt på antisemitismen i landet – denna folkgrupp har knappast något annat val – framgår av, att rabbinen Moshe Reuven Azman uppmanat judarna att fly från Kiev och, om möjligt, hela Ukraina. Azman fruktar att judarna kan komma att bli en lämplig syndabock för kaoset i Ukraina, liksom hänt så många gånger tidigare i historien. 

untitled Svoboda-ledaren Oleh Tyahnybok ser judiska konspirationer överallt.

På Svobodas program står bland annat att förstatliga jordbruksmark och dela ut denna till människor att inneha på ”ärftlig bas”, att ingen som inte är född i Ukraina kan bli ukrainsk medborgare, att ingen utlänning får adoptera ukrainska barn.

Läs mer här:

http://blogs.telegraph.co.uk/news/timstanley/100260665/ukraine-the-opposition-arent-all-angels-some-are-neo-nazis/

Nästan tio år har passerat sedan den så kallade orangea revolutionen vände upp och ner på Ukraina. Den orangea halsduken blev en symbol för denna omvälvning, som fick många sympatier från omvärlden. Det hela började med att Moskvas man Viktor Janukovytj besegrade västanhängaren Viktor Jusjenko i ett presidentval som sedan ogiltigförklarades. I omvalet segrade Jusjenko, vars ansikte var svullet och fullt av ärr efter ett förgiftningsförsök med ämnet dioxin, med 52 procent av rösterna och kunde installeras i sitt ämbete den 23 januari 2005.

Många förväntade sig nu att Ukraina skulle utvecklas till en modern demokrati och nära samarbeta med västvärlden. Riktigt så blev det inte, eftersom båda blocken – de ryskvänliga vänstergrupperna respektive de västvänliga nationalisterna – var ungefär jämnstarka, vilket lett till att den politiska balansen skiftat upprepade gånger. 2010 vann således Janukovytj presidentvalet, vilket fick den orangea revolutionens landvinningar att te sig efemära eller rentav meningslösa.

De olika oppositionella styrkornas seger i Kiev – om man nu kan kalla det som hänt för seger – bör absolut inte förväxlas med en seger för demokratin. I en demokrati tar man inte till vapen mot en lagligen vald regering därför att man är missnöjd med dess beslut. I en demokrati röstar man om saken i parlamentet och bildar opinion för sin sak med demokratiska medel. Det är mycket märkligt att Sveriges utrikesminister icke tycks inse detta.

När detta skrivs ter sig läget i den forna sovjetrepubliken högst osäkert och labilt. Från den provisoriska regeringen med parlamentets talman Oleksandr Turtjynov som tillförordnad president meddelas, att Janukovytj nu är efterlyst och misstänkt för massmord på vad som betecknas som ”fredliga demonstranter”. Alla hans egendomar skall ha beslagtagits.

Samtidigt har EU erkänt Turtjynov som statsöverhuvud under det att Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev uttalat sin misstro mot denne och menat, att det är ”ett misstag” att erkänna den provisoriska regeringen. Ryssland känner sina intressen hotade varför ett ryskt ingripande i någon form inte ter sig orealistiskt.

images Viktor Jusjenko, det orangea revolutionens segerherre och president i Ukraina 2005-2010.

I så fall förestår en storkonflikt mellan Ryssland och Europeiska Unionen där Sverige, om detta skulle ske, kommer att bli djupt involverat. Inte heller USA lär ställa sig passivt utan kommer högst sannolikt att backa upp den minst sagt mångfasetterade oppositionen. Liksom EU kommer amerikanerna förmodligen att försöka att inte låtsas om de oppositionellas extremnationalistiska och nazistiska inslag.

Om slutligen den nyligen frisläppta och av sjukdom plågade före detta premiärministern Julia Tymosjenko kommer att ha någon roll att spela i det som Ukraina nu står inför är en öppen fråga. Presidentval är utannonserat till den 25 maj, men det förefaller i nuläget osannolikt att någon kandidat som kan ena det splittrade landet kommer att utkristallisera sig.

Detta har inte hänt på tio år och att så nu skulle ske med tre månader kvar till valet är knappast sannolikt.

Därför bör USA vara världspolis

5 september, 2013

Lusitanias%20Sänkningen av Lusitania ledde fram till att USA ingrep i Första världskriget.

I mitt tidiga politiska liv som aktiv i Demokratisk Allians i Stockholm förekom ett rockslagsmärke med texten ”Tack US” i anslutning till en amerikansk nationalsymbol och därunder årtalen 1918 och 1945. Årtalen syftade givetvis på den lyckosamma utgången av Första och Andra världskriget, då frihet och demokrati segrade över förtryck och diktatur. I båda världskrigen var det USA som stod för de avgörande insatserna.

Det aktuella märket var, under Vietnamkrigets dagar då kritiken och hatet mot USA hela tiden eskalerade, avsett att vara en påminnelse om USAs viktiga insatser för världens frihet under världsomspännande konflikter. Situationen påminner en del om den som råder i dag, då Obama-administrationen ansätts med hätska angrepp från såväl SD-renegater som Tommy Funebo till höger som bedagade islamister och numera kommunister som Mohamed Omar till vänster. En ohelig allians ingången av USA-hatets vänner.

Jag har på det här utrymmet åtskilliga gånger klargjort, att jag på många sätt är skarpt kritisk mot Barack Obama och hans styre. En öppet socialistisk president är inte min modell för hur USA borde styras. Jag hade alla gånger föredragit John McCain eller Mitt Romney som president.

Amerikas Förenta stater är emellertid så mycket större och viktigare än vem som för tillfället råkar vara dess statschef. Den amerikanska revolutionen 1776 ledde till en unik statsbildning med en konstitution som erkände alla människors lika värde, men som även fastslog att den nya  staten skulle vara ”one nation under God”. USA har stått för frihet och demokrati i över 200 år och ej endast varit en ideologisk fyrbåk och/eller en tillflyktsort för världens förföljda och förtrampade.

Douglas_MacArthur_lands_Leyte1Douglas MacArthur var en av USAs ledande krigsgestalter under Andra världskriget. Här vadar han tillsammans med sina generaler i land på den filippinska ön Leyte för att häva den japanska ockupationen.

USA har också på ett handfast sätt, när behov ansetts förelegat, upprepade gånger militärt och politiskt ingripit i världens öden. Därmed övertog landet Storbritanniens tidigare världsdominans. Helt klart är det befogat att tala om USA som en ”världspolis”. Frågan är givetvis om detta är bra eller dåligt. Jag kommer här att argumentera för att det inte endast är bra att det är så, utan faktiskt helt nödvändigt. Alternativen är nämligen ganska så förfärliga.

Det dröjde tre år efter krigsutbrottet innan USA blandade sig i Första världskriget. Den 6 maj 1915 sänktes det brittiska passagerarfartyget Lusitania vid Old Head of Kinsale utanför Irlands kust av torpeder avfyrade från en tysk ubåt. 1198 av fartygets 1959 passagerare omkom, bland de förolyckade 124 amerikanska medborgare.

Krav restes nu på att USA skulle inträda i kriget på ententens sida, men president Woodrow Wilson nöjde sig med att skicka en protestnot till Tyskland. Tyskarna upphörde dessutom med det oinskränkta ubåtskriget men återupptog det igen i februari 1917. Nu kunde Wilson inte längre stå emot trycket utan beslutade om amerikanskt krigsdeltagande den 6 april 1917. USAs ingripande blev tungan på den våg som slutligen vägde över till ententemakternas fördel och förpassade Tyskland och andra obsoleta imperiebyggen såsom Tsarryssland, Österrike-Ungern och Ottomanska riket till historiens soptipp.

När Andra världskriget bröt ut med Tysklands angrepp på Polen den 1 september 1939 – vilket följdes upp med Sovjetunionens invasion av en annan del av samma land ett par veckor senare – förklarade Storbritannien och Frankrike Tyskland krig. USA nöjde sig i detta läge med materiellt stöd för krigsansträngningarna. Detta ändrades över en natt, då japanskt bombflyg angrep den amerikanska marinbasen Pearl Harbor på Hawaii den 7 december 1941 och ödelade en betydande del av USAs Still havs-flotta.

Japan hade med attacken avsett att hålla USA utanför kriget i Stilla havet, men tvärtemot denna fromma förhoppning blev amerikanerna fly förbannade vilket ledde till att president Franklin D. Roosevelt redan dagen efter attacken förklarade Japan krig och gav order om en militär upprustning utan motstycke. De isolationistiska strömningar som tidigare legat som en hämsko över den amerikanska krigsdebatten försvann i ett slag. Och som vi alla vet kunde axelmakterna Tyskland, Italien och Japan inte stå emot den amerikanska kolossen och dess förbundsförvanter med Storbritannien i främsta ledet.

Låt oss ta ett kliv i historien fram till den 12 oktober 2000, då det amerikanska krigsfartyget USS Cole utsattes för en självmordsattack då det låg stilla i hamnen Aden i Jemen. 17 amerikanska sjömän dog och 39 sårades i ett dåd som terrornätverket al-Qaida tog på sig ansvaret för. Den amerikanska Clinton-administrationen föredrog att inte besvara angreppet. Några månader senare hade emellertid USA i George W. Bush fått en annan president från ett annat parti än det Bill Clinton representerade.

Limburg%20Oil%20Tanker%20FireDet amerikanska krigsfartyget USS Cole utsattes 2000 för en terrorattack från al-Qaida.

När al-Qaida sedan på uppdrag av sin galjonsfigur Usama bin Ladin den 11 september 2001 angrep USA genom en serie flygburna terrorangrepp, som bland annat lade World Trade Center i New York i grus och aska med cirka 3000 dödsoffer som följd, var måttet rågat för amerikanerna: Bush gav order om att USA skulle invadera Afghanistan i syfte att knäcka talibanregimen och försöka spåra upp terrorarkitekten bin Ladin.

2003 var det dags för USA att angripa Irak under den storhetsvansinnige diktatorn Saddam Hussein, som man menade förfogade över massförstörelsevapen. Några sådana hittades inte emedan Saddam kort tid före angreppet låtit exportera dessa vapen till grannlandet Syrien, något som avslöjats i boken Saddam´s Secrets av den före detta Saddam-generalen Georges Sada. Det viktigaste som uppnåddes under den USA-ledda koalitionens ingrepp i Irak var gripandet och den senare avrättningen av Saddam. Därigenom blev världen tveklöst en säkrare och bättre plats. Senare kunde också en amerikansk elitstyrka spåra upp och oskadliggöra Usama bin Ladin i hans pakistanska gömställe.

Det fortgående Kriget mot terrorn är i mina ögon det Fjärde världskriget efter de båda första världskrigen samt Kalla kriget. På många sätt är den fjärde globala konflikten svårare att handskas med, då det inte handlar om fältslag eller ens krig mellan länder på övligt sätt. Det är i stället fråga om irreguljär krigföring med inslag som självmordsbombning, medvetna övergrepp mot civila och inspärrande av kombattanter utan föregående rättslig prövning.

imagesCA7GA18TOskadliggörandet av Usama bin Ladin har varit en amerikansk milstolpe i Kriget mot terrorn – Fjärde världskriget.

USAs ovedersägliga svårigheter och motgångar under Kriget mot terrorn har inte fått mig att tvivla på att USA behövs som ett slags världspolis till skydd för frihet, mänskliga rättigheter och demokrati världen över. Sedan kan man givetvis beklaga den massiva övervakning som amerikanska regeringar ansett sig behöva tillgripa inom ramen för det nu pågående kriget. Låt mig presentera det så här: om inte USA påtog sig rollen som världens skyddsmakt skulle någon annan göra det. Och de enda alternativ till USA som står till buds är dels en kommunistisk diktatur med storhetsvansinne (Kina), dels en halvfascistisk autokrati med imperieambitioner (Ryssland). Av dessa alternativ väljer jag självklart USA, även fast den nuvarande presidenten heter Barack Obama.

Om USA bör ingripa i Syrien sedan det, i mitt tycke tämligen övertygande, konstaterats att Assad-regimen använt kemisk krigföring mot den egna befolkningen – och i så fall på vad sätt – är något jag här inte tar ställning till. Såvitt jag kan se finns det faktorer som talar både för och emot ett militärt ingrepp, vilket i så fall torde bli av begränsad natur.

imagesCAW3EY01President Barack Obama besökte under sin Sverige-visit Stora synagogan i Stockholm. Det hedrar Obama att han på detta sätt markerade mot den växande antisemitismen i Sverige.