Posted tagged ‘Jon Stewart’

ANCs Sydafrika måste få kritiseras

4 mars, 2011

Dan Roodt vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem.

1988 besökte jag Sydafrika under apartheidstyrets sista dagar. Besöket skedde under en rundresa i södra Afrika, då jag också besökte Namibia (Sydvästafrika) och Angola. Jag var vid denna tid ordförande i Svenska Angolagrupperna – som stödde den angolanska motståndsrörelsen UNITA under Jonas Savimbis ledarskap – och resan genomfördes för att jag dels skulle få en fördjupad insikt i konflikterna i området, dels skulle få underlag för att skriva artiklar i ämnet.

Jag kom under resan till insikt om att det endast var en tidsfråga innan det djupt orättfärdiga apartheidsystemet – indelningen av Sydafrikas befolkning i de fyra rasrelaterade grupperingarna vita, svarta, färgade och asiater – slutgiltigt skulle falla. Apartheid, som införts av National Party (NP) vid dess makttillträde 1948, var redan då på fallrepet och så gott som alla jag träffade var medvetna om att slutet var nära.

Samtidigt kunde jag inte undgå att observera ett flertal paradoxer när det gällde det över hela världen så förhatliga rasåtskillnadssystemet. Ty trots att den vita minoriteten åtnjöt en minst sagt priviligierad ställning på bekostnad av framförallt den svarta majoriteten – de båda övriga rasgrupperna representerades tillsammans med de vita i ett trekammarparlament – hade landets svarta en levnadsstandard som var bättre än i alla övriga afrikanska länder. Vidare var Sydafrika ett hett flyktingmål för svarta från omkringliggande länder – jag besökte ett flyktingläger där människor som med risk för liv och lem flytt från angränsande Mocambique placerades. 

Inte ens i Soweto, den hårt kritiserade svarta skjulstaden till Johannesburg i norra delen av landet, rådde entydigt eländiga förhållanden. Visst såg jag en hel del misär i Soweto, men där fanns också mer välbeställda områden där exempelvis Winnie Mandela – dåvarande hustrun till då fortfarande fängslade Nelson Mandela – huserade i en vräkig villa tillsammans med sin beryktade privatarmé av militanta ynglingar.

Situationen i Sydafrika var med andra ord inte så, ursäkta uttrycket, svart/vit som politiskt korrekta media i Sverige och den övriga västvärlden sökte göra gällande. Ytterligare en faktor som måste tas med i beräkningen när det gäller Sydafrika är att landet under det Kalla kriget spelade en viktig roll som bålverk mot kommunismen. Och oavsett den berättigade kritik som måste riktas mot det vita styret under National Party kommer man inte ifrån att detta, trots allt, lyckats bygga upp Sydafrika till det generellt sett mest välmående landet i Afrika.

Att det säkerligen hade gått ännu bättre om man inte envisats med apartheid som, förutom att det diskriminerade alla etniska grupper förutom de vita var ett kollektivistiskt system med klara socialistiska inslag, är en annan sak.

F. W. de Klerk och Nelson Mandela lade grunden till det nya Sydafrika.

När jag gjorde min rundresa i södra Afrika 1988 var Pieter Willem Botha fortfarande president. De mindre reformer som införts i landet redan under Bothas tid accelererade då Frederik Willem de Klerk vann presidentvalet 1989, och 1990  tog den sistnämnde det avgörande steget att frige symbolgestalten Nelson Mandela ur dennes fångenskap. 

Jag måste här be att få nyansera den allmänna bilden av Mandela som en ljusets riddargestalt. Nelson Mandela gick med i African National Congress (ANC) 1942 och kom ända fram till polisens massaker på anhängare av Pan Africanist Congress (PAC) i Sharpville i mars 1960 att bekänna sig till fredliga metoder i kampen mot det vita minoritetsstyret. Därefter bildades ANCs väpnade gren Umkhonto we Sizwe (Nationens spjut), som ägnade sig åt sabotageaktioner och planerade för ett gerillakrig med stöd av South African Communist Party (SACP) samt PAC. Mandela blev dess ledare 1962. Umkhonto we Sizwe (förkortat MK) bildades efter mönster från den judiska terroriströrelsen Irgun, även kallad Stern-ligan efter upphovsmannen Avraham Stern.

Nelson Mandela hade jämte andra anti-aparheidaktivister gripits 1956, men i slutet av den rättegång som hölls 1956-61 friades samtliga tilltalade. Mandela greps på nytt 1962 och dömdes till fem års fängelse. 1963 greps ytterligare ett antal ANC-aktivister, och i slutet av den så kallade Rivonia-rättegången 1964 dömdes de tilltalade inklusive Mandela till livstids fängelse.

Det blev för Nelson Mandela början på en 27 år lång fängelsevistelse, varav 18 år tillbringades på den ökända ”fängelseön” Robben Island. 1985 fick Mandela av regeringen ett erbjudande om att bli frigiven om han tog avstånd från våld och terror, men det vägrade han göra. Det bör understrykas att ANCs aktioner inte enbart riktades mot militära och statliga mål. Även ”mjuka mål” av typ idrottsarenor och restauranger bombades och sprängdes, varvid tusentals oskyldiga civila dödades.

Nelson Mandela har nära nog helgonförklarats till följd av sin berömvärt koncilianta attityd efter frigivningen, men han måste enligt mitt sätt att se betecknas som ett helgon med betydande skavanker. Såvitt jag vet har han aldrig bett om ursäkt för de civila offer som ANCs väpnade kamp krävde.

De första sant demokratiska valen i Republiken Sydafrika hölls den 27 april 1994 och slutade, icke oväntat, med en storseger för ANC. Dock lyckades även National Party förhållandevis bra och fick över 20 procent av rösterna samt egen majoritet i Västra Kapprovinsen. Redan 1993 hade de Klerk och Mandela erhållit Nobels fredspris för sina insatser, och Mandela blev som en följd av valet Sydafrikas president fram till 1999 då han efterträddes av Thabo Mbeki. Den senare är mest (herostratiskt) ryktbar för att ihärdigt ha förnekat att AIDS skulle utgöra något allvarligt hot mot landets befolkning. De Klerk var vicepresident 1994-96.

 

En nuvarande och en blivande (?) president: Jacob Zuma och Julius Malema.

Efter en kort övergångsperiod med Kgalema Motlanthe som president valdes den kontroversielle Jacob Zuma – som bland annat stått åtalad för våldtäkt – 2009 till den moderna Republiken Sydafrikas fjärde president.

Att Sydafrika i dag formellt är en demokrati med i teorin lika rättigheter för samtliga medborgare oavsett etnisk tillhörighet är givetvis en utomordentligt god och vällovlig sak. Men liksom Nelson Mandela är ett helgon med skavanker måste även Sydafrika enligt min mening betecknas som en demokrati med skavanker. Om detta har Dan Roodt skrivit en uppmärksammad bok med den engelska titeln The Scourge of the ANC (Praag förlag 2005, 143 sidor).

Dan Roodt, född 1957, är en sydafrikansk författare och aktivist härstammande från den vita folkgruppen afrikaner, ättlingar till boerna (boer = bonde på det på holländskan utformade språket afrikaans). Efter att tidigare ha varit vänsterinriktad och skarp kritiker av det vita styret i Sydafrika undergick han under en sejour i Frankrike 1985-92 en politisk omorientering och blev i stället konservativ och antikommunist.

Efter att ha arbetat vid Citibank 1992-99 var Roodt 2000 med och grundade Pro-Afrikanse Aksiegroep (PRAAG), en grupp som gjort det till sin uppgift att tillvara de sydafrikanska boerättlingarnas rättigheter. PRAAG driver ett bokförlag och kämpar bland annat för att afrikaans skall ha en fortsatt viktig ställning i sydafrikanskt samhällsliv. Här en länk till Roodts personliga blogg och samtidigt en läsövning i afrikaans:

http://roodt.org/

I maj 2010 blev jag kontaktad av Dan Roodt under den resa han gjorde i Europa för att lägga fram sin och afrikanernas sak för vem som ville lyssna, och under någon timme samtalade vi på en restaurang i Stockholm om den enligt Roodt bekymmersamma situationen i hans hemland. Det mest bekymmersamma i hans perspektiv är att boerättlingarna (afrikanerna) tenderar att alltmer motas ut från majoritetssamhället.

-3600 vita farmare har dödats i Sydafrika, framhöll Roodt inledningsvis. Situationen börjar alltmer likna den som råder i Zimbabwe. Ett folkmord maskerat som brottslighet pågår. 

”Vryheidsvlag” – flagga i tilltänkt sydafrikansk volkstaat.

Enligt Dan Roodt pågår i Sydafrika en process som, under devisen Black Economic Empowerment, syftar till den svarta befolkningsgruppens totala övertagande av landets ekonomi. Det innebär att vita sydafrikaner utsätts för en fortgående diskriminering. Att detta ofrånkomligen leder till att Sydafrika dräneras på begåvning och kompetens tycks inte oroa Jacob Zuma och hans ANC-regering.

Dan Roodt tog även upp den roll den unge svarte politikern Julius Malema, sedan 2008 ordförande i ANCs ungdomsförbund African National Congress Youth League, spelar. Även om Malema ibland kritiseras hårt på grund av de kontroverser han ofta ger upphov till får han ändå hållas tack vare inflytelserikt stöd.

Under ett möte i den kampanj som föregick det senaste presidentvalet kläckte Malema bland annat ur sig följande:

-Let´s make it clear now: we are prepared to die for Zuma. Not only that, we are prepared to take up arms and kill for Zuma.

Under ett möte vid ett universitetscampus i mars 2010 sjöng vidare Julius Malema en känd anti-apartheidsång där en strof lyder: ”Döda en boer.” Samma år dömdes Malema till 50 000 rand i böter för att ha missfirmat en kvinna som anklagat Jacob Zuma för våldtäkt. Malema har som sagt  utsatts för viss kritik, också från de egna ANC-leden, men har mäktigt stöd. Dan Roodt :

– Malema hålls under armarna av Tokyo Sexwale, en affärsman och miljardär som nu är minister för mänsklig bosättning i ANC-regeringen. Han satt tidigare fängslad i 13 år.

Det råder ingen tvekan om att Dan Roodt och hans organisation PRAAG ser på den pågående utvecklingen i Sydafrika med djup oro. Det har fått dem att förespråka ett eget land för boerättlingarna, en så kallad volkstaat. Mer därom här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Volkstaat

Dan Roodt är ej endast kritisk gentemot ANC och dess styre i Sydafrika. Han fördömer även skarpt den politik som fördes av den sista NP-regeringen under F. W. de Klerk, som han menar sålde ut afrikanernas intressen till ANC och därmed lade grunden till den nuvarande situationen. Också den svenska regeringen, som i hög grad hjälpte ANC till makten, får sin släng av sleven.

Miljardären och regeringsministern Tokyo Sexwale.

– Sydafrika har genomgått en multikulturell utveckling som inte fungerar – multikulturalism fungerar i själva verket ingenstans. 1994 trodde vi att det skulle kunna fungera, men det har visat sig att det inte gör det.

Dan Roodts syn på sitt hemland sammanfattas väl av följande passus i boken The Scourge of the ANC (sidan 15):

ANC rule  in South Africa represents the biggest scourge visited upon the country since our traditional enemy, Great Britain, invaded us one hundred years ago. During the Anglo-Boer War, Britain burned most of the countryside, including churches and farm houses, and committed genocide on 27 000 Boer women and children in the concentration camps…It is anyone´s guess how long it will take to recuperate from the current rapine practised by another invader, the erstwhile foreign terrorist group known as the ANC. Since coming to power, a staggering 300 000 people have been murdered, and our beautiful country has been turned into a criminal state. Not only has government become corrupt to the core…but South Africa is also the preferred domicile of hundreds of foreign crime syndicates. We have been transformed – to use a fashionable piece of  official jargon – into a den of iniquity, the international crime capital and centre for drug-trafficking, prostitution, money laundering, child pornography, rape, murder, car hijacking, and so on.

Det vore alltför enkelt att avfärda Dan Roodt som reaktionär och/eller rasist, och så sker också. I juli 2010 intervjuades han exempelvis inför fotbolls-VM i Sydafrika – Roodt gjorde sig känd för att ha uppmanat sydafrikanerna att heja på Holland i stället för på det egna landet – av John Oliver, Jon Stewarts pajasmedarbetare i den vänstervridna pratshowen ”Daily Show.” I inslaget framställdes Roodt av en tjoande Oliver typ som den ende kvarvarande ”rasisten” i Sydafrika:

http://www.thedailyshow.com/watch/mon-july-5-2010/oliver—world-cup-2010–into-africa—the-amazing-racists

Bilden av Dan Roodt som ”rasist” stämmer dock knappast. Man behöver inte vara ”rasist” för att kritisera det alltmer urartade ANC-styret i Sydafrika. Ingen kan vara gladare än jag över att apartheidstyret är ett minne blott, men det innebär inte att vi bör lämna landet åt sitt öde i tron att allting är okay. Så är det inte. Sydafrika är på god väg att gå samma tragiska öde till mötes som grannlandet Zimbabwe, och det är i sammanhanget symtomatiskt att ANC-regeringen i princip vägrar kritisera Robert Mugabes grava misskötsel av detta en gång så rika land.

ANCs Sydafrika måste få kritiseras och det är därför vi bör lyssna till vad Dan Roodt har att säga även om vi inte behöver hålla med honom om allting.

 

Biden klantar sig igen

20 november, 2010

Vicepresident Joe Biden – känd för att göra taktlösa uttalanden.

Joe Biden var redan som senator för den lilla delstaten Delaware känd för att göra idiotiska och tanklösa uttalanden. Det har inte blivit bättre sedan han av Barack Obama upphöjdes till USAs vicepresident. När Biden idag, den 20 november 2010, fyller 68 år kan det finnas anledning att erinra om hans senaste fadäser.

Den 18 november slog han till igen då han för 49e (!) gången lät sig intervjuas av pratshowveteranen Larry King i TV-kanalen CNN. När samtalet kom in på USAs roll i Afghanistan, rapporterar ABCs Karen Travers, utlät sig Biden på följande sätt:

Daddy is going to take the training wheels off in October – I meant in next July, so you´d better practice riding.

Vicepresidenten i världens enda supermakt liknar här således den allierade regeringen i Afghanistan under ledning av president Hamid Karzai vid ett litet barn som lär sig cykla. Flera av mina amerikanska vänner uppger att de skämdes för Bidens tank- och taktlöshet.

Detta yttrande fälldes således samtidigt som NATOs toppmöte ägde rum i Lissabon och dagar innan Obama skulle möta president Karzai. Om den senare hade Biden följande att meddela:

I´ve known President Karzai for a long, long time. I think he´s in a very, very difficult position. You know, we could argue that there could be a stronger leader but you deal with the hand you´ve dealt, as the old saying goes.

Det har vidare noterats att Joe Bidens motorkaravaner varit involverade i osedvanligt många olyckor. Det har förekommit olyckor av detta slag under tidigare amerikanska presidenter, men då vanligen typ ett par-tre stycken under ett åttaårigt presidentskap. Bidens motorburna eskorter har dock varit inblandade i åtminstone fem olyckor under två års tid varav en incident med dödlig utgång.

Så här brukar det se ut när Joe Bidens mördarbilar är i farten. Bilden är från olyckan i New York, när Biden var på väg till Jon Stewarts TV-show.

Vid ett tillfälle, när Biden var på väg till den studio där han skulle intervjuas av ”Daily Shows” programledare Jon Stewart i New York för ungefär ett år sedan, kraschade den polisbil från NYPD som eskorterade Biden in i en taxi. Två personer skadades. När Biden kommenterade sin färdväg i Stewarts show nämnde han inte olyckan. Däremot sade han:

Hell, I´ve never been in New York with no traffic before.

En nyhetsrapport refererar till denna olycka på följande sätt:

http://www.nydailynews.com/entertainment/2009/11/17/2009-11-17_police_car_ahead_of_joe_bidens_motorcade_crashes_on_way_to_film_daily_show_with_.html

En annan olycka där Bidens motorkortege var inblandad skedde under de vinterolympiska spelen i Vancover i februari i år. Två framstående idrottskvinnor, olympiska guldmedaljösen i konståkning Peggy Fleming samt bobmästarinnan Vonetta Flowers, vilka färdades i kortegen, skadades. Vid ett annat tillfälle körde en av Bidens mördarbilar på en vicesheriff i New Mexico. Och i samband med att vicepresidenten höll ett tal på Veteran´s Day i Maryland avled en fotgängare efter att ha blivit påkörd av ett av Bidens fordon, dock inte det i vilket Biden satt.

Fleming och Flowers åkte i Bidens kortege- det skulle de inte ha gjort.

Dessa märkligt återkommande trafikolyckor har fått en del bedömare att vilja dra in Joe Bidens motorburna korteger, vilka synes färdas lika slarvigt som Biden talar.

Konservativa kommentatorer har slutligen och med all rätt konstaterat, att när vicepresidenten heter Joe Biden och tillhör en demokratisk administration så kan han göra sig skyldig till vilka blunders som helst utan att vänstervridna etablissemangsmedia tar någon notis om det.

När George H. W. Bushs vicepresident, republikanen Dan Quayle, någon gång klantade sig på liknande sätt slogs det däremot upp i stora rubriker på förstasidorna och ventilerades i all oändlighet i TV-kanalerna.