En Israelresa (I): Om Tel Aviv och Jaffa (och litet om Ramle)

 Utsikt över Tel Aviv från mitt hotellfönster. Foto: Tommy Hansson

Som jag tidigare bloggat om gjorde jag en resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel kring månadsskiftet mars-april. Nu, gott folk, har det äntligen blivit tid att berätta mer om denna min andra resa (den första skedde 2005, då jag deltog i en fredskonferens) till det Heliga landet.

Jag börjar med att återge några intryck från Tel Aviv och Jaffa, som jag inte hann besöka för nio år sedan. När vi vid ankomsten till den internationella Ben Gurion-flygplatsen, belägen i staden Lod, möttes av vår utomordentligt skickliga guide Marie Ben Rei rådde väderförhållanden motsvarande svensk sommar. Sedan bar det av i buss till de sammanvuxna städerna Tel Aviv och Jaffa.

Lunch i form av falafel intogs på ett trevligt arabiskt ställe i Jaffa där det, kanske litet oväntat, serverades Heineken-öl. Ölen kostade motsvarande 55 kronor, alltså i paritet med svenska priser. Vårt ressällskap under ledning av Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson fortsatte därpå till vårt hotell Metropolitan, som är beläget i närheten av USAs ambassad i Tel Aviv. Något märkligt, för att inte säga unikt, är  att den internationella kommuniteten med FN i spetsen, i sin oändliga visdom får man förmoda, beslutat att inte erkänna den stad som israelerna själva anser vara sin huvudstad som just – huvudstad. Jag talar naturligtvis om Jerusalem, där regeringen och parlamentet har sitt säte.

Världens länder envisas dock med att placera sina ambassader i Tel Aviv, således också USA, trots att jag under mitt förra Israel-besök fick veta att den amerikanska regeringen köpt upp en tomt i Jerusalem för ett tilltänkt ambassadbygge. Detta var förstås under George W. Bushs presidenttid, jag vet inte om tomten i fråga finns kvar i amerikansk ägo.

 Amerikanska ambassaden i Tel Aviv. Foto: Tommy Hansson

Medan Tel Aviv, med sina en halv miljon invånare landets näst största stad efter Jerusalem, är en modern stad som grundades 1909 anses Jaffa vara en av världens äldsta städer. Det var härifrån den bibliske profeten Jona inledde sin skickelsedigra skeppsfart med destination Tarsis, dit Jona hade tänkt sig i syfte att undfly den mission han fått av Gud: att missionera för den stora staden Nineves befolkning och få denna att göra bot och bättring.

I Jona 1:3 läser vi: ”Han gick ner till kusten, till hamnen i Jafo, där han såg ett fartyg som just skulle segla till Tarsis.” Under båtfärden blåste det dock upp till storm, och Jona uppmanade storsint nog besättningen att slänga honom över bord eftersom han insåg att Gud hade sänt ovädret för att visa sitt missnöje med sin undflyende tjänare. Jona hamnade i buken på en stor fisk, räddades dock omsider och utförde sedan på ett mycket framgångsrikt sätt sin mission i Nineve. Något han själv för övrigt blev mycket missnöjd över, men det är en annan femma.

Läs gärna mina reflektioner om Jona öden och äventyr här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/10/funderingar-kring-jona-och-hans-mission/

Under korsfarartiden kom grevskapet Jaffa att utgöra ett vasalldöme till konungariket Jerusalem. 1799 intogs staden av den självutnämnde franske kejsaren Napoleon I Bonaparte, sin tids Hitler, som i staden lät avrätta 2000 tillfångatagna albaner. Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle Jaffa förbli i arabiska händer, men staden intogs av israeliska styrkor under det Arabisk-israeliska kriget 1948-49. En del araber valde att förbli under israeliskt styre och utgör i dag kärnan i stadens arabiska befolkning.

 I Newe Zedek möts gammalt och nytt. Foto: Tommy Hansson

Det litet drygt 100 år gamla Tel Aviv – namnet betyder ”Vårens kulle” – anses i dag vara en av världens mest ”hippa” städer med en kosmopolitisk atmosfär, brusande nattliv, långa stränder längs Medelhavskusten, berömd ”vit” arkitektur i Bauhaus-stil, jättemycket klotter och i dessa yttersta av dagar även ett livaktigt HBTQ-liv. Tel Aviv var under ett drygt halvår mellan maj och december 1948, då israeliska trupper återerövrade västra Jerusalem, Israels huvudstad på grund av de hårda striderna i Jerusalem ett par mil därifrån.

Det var också i Tel Aviv, närmare bestämt i den oansenliga byggnad som inrymde stadens museum, som Israels förste premiärminister David Ben Gurion (1886-1973) läste upp den judiska statens självständighetsförklaring den 14 maj 1948. Ben Gurion var för övrigt född i Kiev i Ukraina.

På en av mina vandringar genom staden, varav några skedde på egen hand och andra tillsammans med delar av mitt ressällskap, hamnade jag på Hotel Cinema Tel Aviv vid Diezengoff-torget, en avantgardistisk biograf i Bauhaus-stil som alltså metamorfoserats till ett hotell. På andra sidan torget från hotellet räknat finns en pittoresk antikivitetsmarknad, där man kan få tag på allt mellan himmel och jord, exempelvis vapen av historiskt intresse, böcker, smycken, gamla tidningar, frimärken etcetera.

Jag måste säga att jag ångrar att jag inte köpte en bok som innehöll en samling historiska foton från Tel Aviv jag blev erbjuden av en av marknadsmånglarna. Känner mig alltid bortkommen när jag besöker sådana där marknader där man förväntas pruta och förhandla om priset, något som känns främmande för mig. Förmodligen hade jag fått betala ett hutlöst pris för boken, så det kanske var lika bra att transaktionen inte blev av när allt kommer omkring…

I den här oansenliga museibyggnaden i Tel Aviv utropade Ben Gurion Israels självständighet den 14 maj 1948 medan hårda strider rasade i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Mitt ganska dåliga lokalsinne ställer till problem av litet annat slag. Som när jag hade tänkt promenera från hotellet till de äldre delarna av Jaffa, exempelvis det i dag mycket uppskattade Newe Zedek som bildades 1887 som Jaffas första förstad. I närheten finns även ett militärhistoriskt museum som jag gärna ville besöka. Enligt hotellpersonalen skulle det bara vara att promenera längs stranden så kom man snart dit.

Jovisst, hur enkelt som helst. Så småningom tvingades jag konstatera, att jag gått i motsatt riktning. Gamla Jaffa låg åt andra hållet! Nåja, jag fick se några delar i Tel Aviv som jag inte sett förut och även tillfälle att titta närmare på miljön i anslutning till de hisnande långa stränderna (och nej, jag badade inte, har inte badat utomhus sedan jag och familjen besökte Italien 1990).

Ett stycke från Tel Aviv på vägen mot Jerusalem ligger staden Ramle, som är känd för sitt så kallade vita torn och för att judar, muslimer och kristna här lever i relativ harmoni. Man är kanske inte alltid bästa vänner men man tolererar varandra. Vi passade på att ströva omkring i stadens till synes oändliga frukt- och grönsaksmarknad samt titta på den stora franciskanerkyrkan med minnen från Napolens besök i slutet av 1700-talet.

Det var även i Ramle som den tyske krigsförbrytaren Adolf Eichmann (1906-62) avrättades genom hängning  den 31 maj 1962. Israel  har och hade inte dödsstraff, men ett undantag gjordes för Eichmann som först hade spårats upp och gripits av den israeliska underrättelsetjänsten i Argentina.

 Frukt- och grönsaksmarknaden  i Ramle. Foto: Tommy Hansson

Slutligen kan jag inte underlåta att nämna att vi i Tel Aviv även passade på att besöka ett äldreboende i regi av hjälporganisationen Karen Hayesod. Här hade flera Förintelse-överlevare fått en rofylld sista anhalt, och det var med rörelse vi lyssnade till en kortväxt kvinna i 85-årsåldern berätta om sina erfarenheter från Auschwitz. Hon visade sedan i sin lilla välskötta lägenhet stolt upp foton på ett barnbarn (eller om det var barnbarnsbarn) – en ung kvinna iförd israelisk arméuniform.

I nästa avsnitt från Israel-resan tänkte jag bjuda på några personliga intryck samt givetvis bilder från historiskt intressanta platser såsom Qumran, Masada och Caesarea.

Funderingar kring Jona och hans mission

Den amerikanske sångaren och religionsfrihets-aktivisten Dan Fefferman i yngre dagar.

https://soundcloud.com/dan-fefferman/jonah

Ovan en länk till en sång, ”Jonah” av och med Dan Fefferman, som handlar om Bibelns Jona och hans tillvaro i den stora fiskens buk . Tänkte att jag denna gång skulle önska god natt med denna sång samt några funderingar kring Jona-gestalten.

Jona var en Guds profet som föddes i Israel på 700-talet före Kristi födelse. Förutom den bok i Gamla testamentet som bär hans namn omnämns han även i Andra Konungaboken 14:25. I Nya testamentet används vistelsen i fiskens buk som symbol för Jesu begravning och påföljande uppståndelse. Jona får Guds kallelse att bege sig till Nineve, som var huvudstad i det assyriska riket, för att få dess bebyggare att överge sitt syndfulla leverne och göra bot och bättring.

Jona sätter sig dock på tvären. Han är en israelisk nationalist och vill inte hjälpa den assyriska fienden (som år 722 skulle inta och besegra Israel) att bättra sig. Jona beslutar sig därför för att fly och går ombord på ett skepp med destination Tarsis. Gud sänder dock en storm och skeppet är på väg att gå under.  Jona inser att det är han som förorsakat Guds vrede och uppmanar, osjälviskt nog, besättningen att kasta honom över bord för att rädda skeppet och dess besättning.  Så sker och stormen lägger sig.

”Men nu hade Herren förberett det så”, omtalar författaren till Jonas bok (2:1), ”att en stor fisk kom och svalde Jona. ” Denne blir kvar inuti fiskens buk i tre dagar och tre nätter. Jona vände sig till Gud:

I min stora nöd ropade jag till Herren, och du svarade mig. Från dödens djup bad jag till Herren, och du hörde mig!

Sålunda befriades Jona från sin fångenskap inuti fisken, vilken ju faktiskt också räddat Jonas liv. Väl på land igen fick han åter Guds befallning att gå till den stora staden Nineve, och nu lydde han. Staden var så stor att det tog tre dagar att gå genom den. Jona predikade för folket och framhöll med visst välbehag att staden skulle förstöras inom 40 dagar.

Målning i Täby kyrka. Fältet till vänster föreställer Jona och den stora fisken.

Jonas domedagspredikan tog skruv. Alla, från kungen och neråt, klädde sig nu i säck och aska och bättrade sig. Gud ångrade sig därför och förstörde inte Nineve. Nu skulle man kunna tänka sig att Jona blev till sig av glädje – han hade ju varit oerhört framgångsrik i sin mission! Icke så. I stället tyckte han att Gud var en riktig ”mjukis” som inte utplånat Nineve och dess befolkning och dessutom gjort bort honom riktigt ordentligt: ”Döda mig nu, Herre! Jag vill bara dö nu när inget av det jag sa till dem kommer att hända!”

Jona begav sig i sin förtvivlan nu till en plats utanför staden, där Herren lät en ricinbuske växa upp för att ge profeten litet skugga från solens strålar. Nästa dag ordnade dock Gud så att maskar åt av busken så att den vissnade och dog. Jona kunde nu inte skyla sig från solen och den heta östanvinden och blev enligt berättelsen så arg att han kunde dö. Gud hade velat lära Jona en läxa och blev inte svaret skyldig:

Du tycker synd om dig själv när busken som skuggar dig vissnar ner och dör, trots att du själv inte har gjort ett dugg för att den skulle växa där. Varför skulle jag då inte få förbarma mig över Nineves 120 000 invånare, som lever i ett djupt andligt mörker, och all den boskap som också finns där? Visst har jag rätt att tänka på dem och deras väl!

Berättelsen om profeten Jona är historien om en ganska bångstyrig man som Gud ändå lyckas få att, till slut, utföra sitt uppdrag på ett framgångsrikt sätt. När så skedde var Jona ändå inte nöjd, eftersom han i sin skadeglädje hade bespetsat sig på Nineves undergång: nu skulle de eländiga syndarna minsann få plikta för sitt ogudaktiga leverne! I slutet av berättelsen tar Gud dock Jona i upptuktelse: Han vill inte straffa någon med död och pina om det går att undvika, eftersom Han egentligen är en barmhärtig och nådefull Gud.

Platsen i nuvarande Irak där staden Nineve en gång låg.

Hur mycket av det som står i Jona bok är historisk sanning är givetvis svårt att bedöma, men själva Jona-gestalten är så levande och motsägelsefull att det enligt mitt tycke tyder på att den handlar om en levande människa av kött och blod. Han var en Herrens profet, ja, men han var behäftad med mänskliga fel och skavanker som resten av oss.

Jonas bok är en av mina bibliska favoriter. Jag tycker faktiskt huvudpersonen påminner en del om mig själv.