Gerontokrati eller ungdomsvälde?

http://www.youtube.com/watch?v=19SbkXCWfuw

Länken ovan går till låten ”Så gick det till när farfar var ung” exekverad av ”vikingarockarna” Ultima Thule med bidrag av Eddie Meduza. Jag tycker det kan vara en lämplig inledning på en liten betraktelse om ungdom contra ålderdom i politiken.

Själv fyller jag 62 år i november och har således åldern inne för att bli farfar eller morfar. När jag talar med äldre personer händer det att jag blir kallad ”unga pojken”. Det sägs att dagens svenskar blir äldre och äldre och att hälften av de barn som föds i dag kommer att bli 100 år gamla. Det må vara hur det vill med den saken. Dyrkan av det ungdomliga är fortfarande påtaglig i vårt samhälle.

William Petzäll (1988-2012).

Detta gäller icke minst i politiken. När Sverigedemokraternas (SD) riksdagslista skulle snickras ihop till valet 2010 fanns det några av kandidaterna som bara var litet över 20 år gamla och som dessutom åtnjöt förmånen av att ha ett tämligen fördelaktigt yttre. Jag anser att detta var olyckligt, eftersom en person som ännu inte fyllt 25 i blott sällsynta fall besitter den livserfarenhet och mognad som krävs för att ta säte och stämma i Sveriges riksdag. Ett fräscht/ungdomligt utseende kan enligt min enkla mening i sig aldrig få tillåtas vara en politisk merit.

Ett tragiskt exempel härvidlag var William Petzäll (1988-2012), som endast var 22 år fyllda när han 2010 invaldes i riksdagen. Nog för att William var försigkommen och begåvad, därtill en utmärkt talare, men riksdagsinträdet blev helt enkelt för mycket för honom, särskilt med tanke på de missbruksproblem som borde ha varit ganska uppenbara för hans politiska omgivning redan före katastrofen. Om William hade fått stå på tillväxt i alla fall fyra år till tror jag han hade varit i livet i dag och i bästa fall kvitt sina drogrelaterade problem.

Anton Abele (född 1992).

Nu är ju inte SD enda syndaren när det gäller att skylta med överdrivet ungdomliga ansikten. Värst härvidlag är Moderaterna: när Anton Abele, född 1992, invaldes i riksdagen vid förra valet blev han den yngsta riksdagsledamoten genom tiderna. Senare utsågs han till yttermera visso till statsrådsersättare för kulturminister Lena Liljeroth Adelsohn. Det är förstås möjligt att unge Anton är osedvanligt mogen för sin ålder.

Ett historiskt exempel på en ovanligt brådmogen politiker var William Pitt den yngre (1759-1806), som blev engelsk premiärminister första gången 1783 vid endast 24 års ålder. Han hade det dock väl förspänt på fädernet, då även hans far med samma namn (William Pitt den äldre) var premiärminister på sin tid.

William Pitt den yngre (1759-1806).

Om SD skall dessutom sägas att man på valbar plats riksdagslistan hade namn som Tony Wiklander (född 1939), Sten Andersson (1943-2010)), Stellan Bojerud (1944) och Jonas Åkerlund (1949). Riksdagens äldsta ledamot är för övrigt folkpartisten Barbro Westerholm som är född 1933 och således fyllde 80 år den 16 juni.

Att hög ålder inte behöver utgöra något hinder för politiker i hög position demonstrerade Kinas Deng Xiaoping (1904-97) som satt vid rikets roder vid fyllda 90. I Orienten medför framskriden ålder hög status och respekt enligt de gamla konfucianska principerna. Ibland kan man här verkligen tala om gerontokrati (åldringsvälde).

Det råder med andra ord en betydande spännvidd vad gäller åldern i Sveriges riksdag. Rent tekniskt skulle Anton Abele kunna vara barnbarnsbarn till Barbro Westerholm. Och det är givetvis bra att olika generationer finns representerade i den högsta lagstiftande församlingen. Förhoppningsvis kan de äldre ”ringrävarna” lotsa fram de yngre förmågorna på ett väl avvägt sätt.

Detta kräver dock att de yngre är beredda att lyssna till råd av äldre och hoppeligen visare personer, vilket möjligen ej alltid är fallet.

Tony Wiklander, född 1939, nestor i SDs riksdagsgrupp.

Så vad blir svaret på frågan – är  gerontokrati ellet ungdomsvälde lyckligast för ett givet samhälle? Det ganska självklara svaret är: ingetdera. Enligt min föga originella uppfattning är det de mest kompetenta och kapabla politikerna som bör styra. Vare sig de är 20 eller 90.

Förutsättningen är givetvis att vederbörande har de erfarenheter och kunskaper samt alla själsliga och kroppsliga färdigheter som krävs för att de på ett framgångsrikt sätt skall kunna ta sig an det jobb de valts att utföra. Det är ju långt ifrån alldeles säkert att vare sig 20- eller 90-åringen besitter samtliga dessa egenskaper. Personligen ser jag dock hellre litet äldre och därmed erfarnare personer på ansvarfulla poster än spolingar och flicksnärtor som valts  främst på grund av ungdom och utseende.

Mer om SD och monarkin

Sedan jag skrev föregående inlägg om Sverigedemokraternas ställningstagande för ökad insyn i användandet av kungahusets apanage har jag fått en hel del både muntliga och skriftliga kommentarer.

Bland annat frågade KU-representanten, Jonas Åkerlund, i samband med landsdagarna i Göteborg härförleden om jag läst KUs protokoll innan jag skrev bloggtexten i fråga. Jag svarade att nej, det har jag inte gjort. Åkerlund hade då redan vänt på klacken innan jag hann avleverera ytterligare kommentarer.

Dessa hade gått ut på att man givetvis inte behöver läsa alla riksdagsprotokoll för att ha synpunkter på hur det ageras i kammare och utskott. Det viktigaste är förstås resultatet. Och det blev i den här frågan att det till monarkin positiva SD sällade sig till den kungafientliga vänsteroppsitionen, till de partier som vill avskaffa monarkin. Detta har i mina ögon enormt stor, principiell betydelse.

De republikanska krafterna jublar åt SDs ställningstagande i KU och nu senast i riksdagen.

Må så vara att det kanske finns viktigare frågor att orda om. Man skulle till exempel också kunna hävda, att om monarkin på sikt skall kunna bevaras så är det en god sak att kungahusets ekonomiska göranden och låtanden blir föremål för en ordentlig granskning. Jag påstår inte att detta är en orimlig tanke.

Man kan emellertid mycket väl också uppfatta KUs ställningstagande som, kanske inte ett knivhugg  men i alla fall ett nålstick i ryggen på vår konstitutionella monarki. Inom Republikanska föreningen jublar man säkert åt KU-omröstningen och alldeles särskilt åt SDs agerande, som fick det att tippa över i kungafiendernas favör.

En annan invändning jag hört är att det slutgiltiga beslutet i riksdagen ännu inte var taget. Detta har nu ändrats: riksdagen behandlade i dag frågan om ökad insyn i hovets ekonomi.

Min kanske alltför fromma förhoppning var att mitt kära parti faktiskt skulle ta sitt förnuft till fånga och rösta tvärtom när frågan skulle avgöras i riksdagskammaren. Så skedde emellertid icke, såg jag nyss på text-TV: kontrollen av hovets finanser skärps, troligen till följd av kungahatarnas idoga arbete under senare tid.

Återigen: Åkerlund och SD gjorde sig skyldiga till en blunder i KU, låt vara i vad man kanske felaktigt trodde var ett gott syfte. Blundern blev desto större när den följdes upp med likartat agerande i riksdagen. Vad som behövs för att monarkins ställning inte bara skall kunna bevaras utan också stärkas är inte nålstick i ryggen och/eller ständiga reträtter utan en offensiv inställning. Kungens makt behöver stärkas, inte försvagas.

Klåfingrarna i och utanför riksdagen – och i och utanför SD – skall hålla sig borta från kungahusets apanage!

Allvarlig SD-blunder i KU

Kungafamiljen – finfin PR för Sverige!

Det har funnits några tillfällen då jag bara velat sjunka genom jorden på grund av ställningstaganden som representanter för Sverigedemokraterna gjort sig skyldiga till i skilda sammanhang.

Nu senast i dag, då det meddelats att SDs representant i riksdagens konstitutionsutskott (KU) – han heter Jonas Åkerlund och anses vanligen vara en klok karl – sällat sig till den röd-gröna oppositionen i att kräva en mer närgången granskning av de medel kungahuset erhåller från statskassan. Därmed får detta förslag beklagligt nog majoritet.

Att vänsterpartierna med sina republikanska och kungafientliga agendor skulle rösta på ett slikt sätt är naturligtvis ingen som helst överraskning. Men att ett parti som vill låta sig definieras med en ideolgisk beteckning med ordet ”konservativ” i beteckningen på detta sätt gör gemensam sak med republikanerna och kungahatarna är minst sagt överraskande.

Jonas Åkerlund, SDs representant i KU.

Frågan är förstås om ställningstagandet är ett resultat av Åkerlunds egen tankeprocess eller om det är initierat av partiledningen. Eller om det hela rör sig om ett missförstånd av något slag. Det vore onekligen välgörande om någon från partiledningen gav klart besked i frågan!

Det kan enligt min mening inte råda några tvivel om att SDs ställningstagande rimmar synnerligen illa med ett konservativt förhållningssätt. En äkta konservativ inser att monarkin är en oundgänglig institution som gagnar kontinuitet och stabilitet i det svenska samhället. Mig veterligt är detta också Sverigedemokraternas inställning.

Att kräva skärpning av övervakningen av hovets finanser är bara klåfingrigt och uttryck för en banal pruttradikalism som vi SD-medlemmar, som högaktar oundgängliga svenska traditioner och institutioner, inte skall behöva tolerera. De slantar som ur statskassan kommer konungen och hans hov till godo är utomordentligt väl investerade pengar med tanke på den oskattbara PR vår nobla och representativa monarki skänker vårt land världen över.

Jean Baptiste Bernadotte (Carl XIV Johan) förstärkte Sveriges kassakista.

Jag kan i sammanhanget inte låta bli att påminna om att konungens anfader, Carl XIV Johan, pyntade in åtskilligt med slantar ur egen penningpung i den nästan tomma svenska kassakistan när han som Jean Baptiste Bernadotte anlände till Sverige som kronprins för ganska exakt 200 år sedan.

Oavsett om det är riksdagsman Åkerlund eller partiledningen som bär ansvaret för röstningen i KU – eller om det till äventyrs rör sig om ett missförstånd – så är det alldeles klart att en allvarlig blunder har begåtts.

Förhoppningsvis är det inte så att man i SDs riksdagsgrupp ser det som ett självändamål att knäppa regeringen Reinfeldt på nästan. I så fall får man tänka om, eftersom det vore helt oansvarigt.