Vårt ”underbara” TV-utbud: då zappar jag vidare…

Wahlgrens värld säsong 4. Pernilla Wahlgren, Bianca Ingrosso och hunden Dino. Foto: Magnus Ragnvid/Kanal 5

Hur är man beskaffad om man finner nöje i ”Wahlgrens värld” och andra program som förhärligar kändispatrasket?

Ja, jag erkänner – jag ser en hel del på TV. Favoritprogrammen är deckare och historiska tillbakablickar. En och annan sitcom som ”Seinfeld” och ”Frasier” också. Med mera.

Men det finns ganska gott om TV-inslag som väcker min avsky eller åtminstone mitt löje. Stundom stimuleras även mina kräkreflexer. Allt detta gör att jag omedelbart zappar vidare i TV-utbudet. Här följer några smakprov som ni kan applådera eller förfasas över efter gottfinnande.

-Valfri kasinoreklam. Särskilt motbjudande är det kasino som misshandlar den gamla fina hitlåten ”Games people play”, en seriöst samhällskritisk hit med Joe South från slutet av 60-talet som i reklamen förvandlas till tuggummipop av sämsta märke.

-Det kasino som som trumpetar ut låten ”Maria, you got to see her”, vilket måste ha skett minst tiotusentals gånger vid det här laget.

-Olika typer av smink- och hudvårdsreklam som använder sig av ordet ”formula” i stället för det korrekta formel – det vill säga alla.

-Alla dessa program där vi tvingas följa delar av det svenska kändispatrasket av typ Parneviks, Wahlgrens, Hyséns, systrarna Graaf, Hollywood-fruarna…hur är man egentligen beskaffad om man finner nöje i denna patetiska kändisdyrkan?

-När någon miljöpartist, stundom förädlad till någon form av ”expert”, dyker upp i rutan.

-Alla inslag som förhärligar vår totalt utflipprade klimat-Messias Greta Thunberg.

Den olidlige linslusen Anders Bagge.

-All reklam från företag som försöker tjäna en hacka på att framhålla hur ”klimatsmarta” eller ”klimatkompenserande” de är.

-All rapportering från USA i SVT respektive TV4, som går ut på en enda sak – att tala om för oss arma tittare hur värdelös president Donald Trump är i alla avseenden.

-Allting som sänds om Israel, som går ut på att demonisera den judiska staten Israel och lyfta mordiska palestinaaraber till skyarna.

-Dokusåpor av typ ”Paradise Hotel” eller ”Ex on the beach”, där ett antal mestadels omåttligt tatuerade och/eller hjärndöda individer med måttlig IQ vältrar sig i sex, avkläddhet och allehanda meningslösheter.

-Alla program innehållande personer iförda olika typer av overaller, ofta med hjälmar på huvudet, som ägnar sig åt lastbilar, båtar och olika typer av mekaniska aktiviteter eller att föröka hitta guld. Mördande trist.

-Alla program med knepiga typer med vildvuxna skägg vilka isolerat sig från omvärlden i ett ruckel någon nordamerikansk ödemark.

-Kockar eller snickare med kort stubin som oavbrutet vräker ur sig otidigheter mot saker eller personer som inte faller dem på läppen.

-Allting med den helt olidlige linslusen Anders Bagge.

Förre spionen Jan Guillou – då zappar jag vidare.

-Program där personer med kroppsliga defekter exploateras i underhållningssyfte.

-Allt som har med den numera helt elefantiasiskt vulgariserade Melodifestivalen (”Mellon”) eller Eurovisionsschlagern att göra.

-Program och inslag med skäggförsedda män i kvinnokläder.

-Alla dessa patetiska filmer i svart-vitt där personer trevar sig fram genom hus som påstås behärskas av onda andar och påstår sig höra eller se än det ena, än det andra med i bästa fall mycket vaga belägg. Kanske finns det sådana hus – men de här filmsekvenserna ökar knappast trovärdigheten.

-När Stefan Löfven, Jan Guillou eller Jonas Gardell dyker upp i rutan.

Det kan finnas flera exempel, men jag stoppar där.

 

Galleri över PK-patraskets* tolv värstingar

Jag har roat mig med att göra en numrerad lista omfattande det politiskt korrekta frälsets (som jag valt att kalla ”PK-patrasket”) i mitt tycke tolv mest olidliga figurer. De allra flesta av mina läsare torde vara väl förtrogna med de utvalda personerna, varför jag inte går in i detalj på vars och ens ”meriter”.

Det rör sig alltså om en grupp individer som har det gemensamt, att de i alla lägen torgför det ”man skall tycka” för att anses vara ”med i svängen” och bli inbjudna till TV-soffor, citeras uppskattande på mainstream-medias ledarsidor etcetera. Numreringen, liksom listans sammansättning, kan man alltid diskutera, jag har gått på en helt subjektiv magkänsla. Mycket nöje!

1. Anders Lindberg, överårig kerub och åsiktsmaskin på Aftonbladet

Anders Lindberg sprider myter i Aftonbladet.

Trots att konkurrensen är hård tror jag inte särskilt många protesterar om jag sätter Aftonbladets ledarskribent och åsiktsmaskin Anders Lindberg överst på listan över det svenska PK-patrasket. 45-årige Lindberg, med ett ansikte som en överårig kerub, är den SVT och TV4 i första hand ringer till när de behöver någon som framför de vanligaste PK-plattityderna i någon aktuell fråga. Såvitt jag kunnat utröna har han inte haft rätt i en enda fråga.

I en av sina senaste ledarartiklar kräver Lindberg att rikspolischefen tar i med hårdhandskarna mot olydige polismannen Peter Springare (22 mars). Några dagar tidigare lyfte han fram statsminister Stefan Löfven som ”äkta” bland en hoper falska profeter och den 12 mars menade han att Sverige inte bör ”kasta ut” så kallade flyktingbarn som saknar uppehållsskäl (här verkar Lindberg ha blivit bönhörd): http://www.aftonbladet.se/ledare/a/bleo3/sverige-bor-inte-kasta-ut-flyktingbarn.

Tidigare guldkorn från Lindberg inbegriper: ”Tycker både partier och media borde lägga ner det här tramset om invandringens ‘kostnader’.” (Tweet) samt: ”Organiserat tiggeri är en råtta i pizzan .” (Ledarartikel) http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article20819696.ab

Lindberg har tidigare bland annat varit verksam i den socialdemokratiska riksdagsgruppen samt sakkunnig hos tidigare utrikesministern Laila Freivalds. Han har dessutom hunnit med att vara lokalpolitiker i Haninge kommun utanför Stockholm.

2. Henrik Arnstad, historisk skribent och bluffmakare

Henrik Arnstad i färd med att göra bort sig i TV-rutan.

Om man skall välja ut den mest obalanserade personen på listan så är valet givet: det är den snart 50-årige historiske skribenten och debattören Henrik Arnstad, Uppsala. Denne hävdade länge att han hade en akademisk examen i historia men tvingades omsider erkänna att det var bluff. B

Bluffat har han även gjort om sin militära tjänstgöring. Trots att Arnstad sågats jäms med fotknölarna av alla riktiga historiker anlitas han som rådgivare av statsminister Stefan Löfven i frågor som rör rasism, fascism och nazism. http://blogg.vk.se/asasuh/2016/03/07/henrik-arnstad-vem-ar-det/

Grunden för Arnstads rykte som ”historiker” är främst boken Älskade fascism (2013). Tidigare hade han skrivit om Finlands insatser under Andra världskriget och då fått praktiskt taget hela Finlands historikerkår på sig för hans påståenden om att Finland deltog aktivt i Förintelsen. http://gamla.hbl.fi/nyheter/2013-03-29/433816/finland-deltog-i-forintelsen

Arnstad gjorde bort sig riktigt ordentligt i en samsänd TV-debatt mellan Sverige och Danmark om flyktinginvandringen och dess utmaningar hösten 2015, då han framstod som precis som den han är – en hysterisk, svamlande charlatan. Arnstad brukar i sina tweets utnämna Sverigedemokraterna till ”terrorister” och kallade nyligen den framlidne och allmänt aktade Östeuropa-korrespondenten Kjell Albin Abrahamson för ”högerextremist”.

3. Göran Greider, chefredaktör, poet och patologisk vänstergängare

”Slagfärdige” Göran Greider i ett av otaliga TV-framträdanden.

I likhet med ovan nämnde Anders Lindberg brukar de ledande TV-kanalerna kalla in Göran Greider, socialdemokratisk chefredaktör och vänstergängare på Dala-Demokraten och flerfaldigt prisbelönad poet, när de behöver ha någon soffpotatis som kan framföra patenterade – för att inte säga patologiska – vänsteråsikter. Och det är som alla vet minst sagt ofta. Greider är även ledarskribent i vänsterorganet ETC samt krönikör i gratistidningen Metro.

Ta vilket ämne ni vill – försvaret, feminism, polisens metoder, Malmö, invandring – Göran Greider har alltid de chickaste PK-åsikterna. Beträffande sistnämnda ämne har Greider citerats: ”Denna världsdel skulle kunna ta emot miljoner flyktingar årligen och det vore också bra för demografin.” I rest my case. http://www.friatider.se/greider-europa-skulle-kunna-ta-emot-miljoner-flyktingar-arligen

För några år sedan blev Greider riksbekant för att under Almedalsveckan på Gotland ha hotat en sverigedemokrat med invandrarbakgrund och brun hudfärg med ”en rak vänster”. Se följande inlägg på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/07/05/greider-ville-spoa-upp-invandrare-som-inte-ar-mangfaldsgullare/

Tidningen Veckans Affärer har utnämnt Göran Greider till en av landets mest inflytelserika opinionsbildare. Greider är född i Västra Vingåkers församling i Södermanland 1959 men är bosatt i Stockholms-förorten Årsta. Han och hustrun äger även ett hus i Dala-Floda i Dalarna.

4. Özz Nujen, flåskomiker och Sverige-fientlig agitator

”Helyllesvensken” Özz Nujen.

Özz Nujen föddes 1975 som Özgür Gegin i Bismil i den kurdiska delen av Turkiet. Han kom till Sverige som åttaåring med sina föräldrar och växte upp i ökända Rinkeby, som han sedermera bytte ut mot en sekelskiftesvåning vid Kronobergsparken i fashionabla Kungsholmen. Özz Nujen anser sig numera vara helyllesvensk men har tjänat storkovan på att förolämpa Sverige och svenskarna bakom en fasad av flåskomik och flamsig ytlighet.

2016 debuterade Nujen, som vi frekvent kan beskåda i televisionen i alla möjliga och omöjliga sammanhang, som krönikör i Expressen där han bland annat förfasade sig över att SDs partiledare Jimmie Åkesson – stoppa pressarna! – semestrade i Thailand. Enligt Nujen är tillståndet i Sverige det allra bästa. ”Vi mår bra, och har det egentligen bra som fan, vi har både rutbidrag och barnbidrag”, menade Nujen i sin jungfrukrönika.

Även komikerkolleger till Nujen som Magnus Betnér och Henrik Schyffert (se nedan) anser att vi har det jättebra och är jättetrygga i Sverige trots att vålds- och våldtäktsstatistiken säger något helt annat. När man som rolighetsmiljonärerna lever i sin egen bubbla är det säkert lätt att uppfatta saken så, och alla svenskar som allvarligt oroas över det tilltagande kaoset i landet avfärdas av Nujen som ”gnällspikar”.

Mer om Özz Nujen på Tommy Hanssons blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2017/01/10/22249/

5. Jonas Gardell, lättkränkt riksbög med pretentioner

En trio PK-pajasar: Malena Ernman, Jonas Gardell och Henrik Schyffert. (Bildmontage)

Jonas Gardell, född i Täby 1963 och uppvuxen i i en borgerlig överklassmiljö, har under en lång följd av år odlat imagen av sig själv som en extremt fjollig riksbög med seriösa kulturella pretentioner. Samtidigt menar han sig tillhöra den så kallade PK-eliten med nästan samtliga denna illustra samlings kännemärken – stöd för homolobbyn (förstås), anhängare av gränslös flyktingpolitik, gullande med islam och icke minst ett sjukligt SD-hat.

Om SD skrev han i Expressen den 21 november 2013: ”De försöker leva på idén att islam skulle vara väldigt, väldigt homofob, vilket egentligen inte stämmer.” Om alla de homosexuella som kastats ner från hustak, hängts eller sitter fängslade i den muslimska världen kunde yttra sig skulle dessa förmodligen uttrycka en annan mening. I anslutning till denna Expressen-artikel, skriven i anledning av kritik som Jimmie Åkesson riktat mot Gardell, är även denna bloggare apostroferad: http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/jimmie-akessons-angrepp-pa-gardell/

Jonas Gardell, en yngre bror till den islamälskande kommunisten och professorn Mattias Gardell, är en prisbelönt författare som bland annat blivit teologie hedersdoktor i Lund på grund av pekoralskriverier om Gud och Jesus men är i grunden en ständigt grimaserande tramskomiker.

Själv saknar han dock humor, åtminstone när den utövas på hans egen bekostnad. Kroniskt lättkränkte Gardell var således inte alls road, då konferencieren Sissela Kyle vid Guldbaggegalan för några år sedan kallade Gardell ”sprallig homofil”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/24/lattkrankt-riksbog-ojar-sig/

6. Anne Ramberg, kallhamrad advokatboss och kungavän

Anne Ramberg: kallhamrad PK-advokat med kungakontakter.

”Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd.” Så uttryckte sig Anne Ramberg, snart ålderspensionär och sedan år 2000 generalsekreterare i Sveriges advokatsamfund, i Sveriges radios Söndagsintervjun i september 2016. Höjden av humanism, ansåg Ramberg, var att i valet mellan asylinvandring och välfärd för gamla och sjuka välja det förra. https://nyheteridag.se/anne-ramberg-om-flyktingpolitiken-humanismen-kraver-att-man-far-gora-avkall-pa-sin-valfard/

Detta sagt av den tydligt kallhamrade dottern till en kommendörkapten och en jurist som bor fint på Östermalm i Stockholm i en lägenhet på 218 kvadratmeter som uppges vara värd 25 miljoner kronor och tjänar 2 miljoner kronor om året. Ramberg hamnade för första gången i blåsväder för några år sedan, då hon drog ut i ett passionerat försvar för konung Carl XVI Gustaf, med vilken hon är personligt bekant, då monarken utsattes för skandalskriverier. http://www.dn.se/livsstil/en-berattelse-om-jav-pengar-vanskap-advokaterna/

Under de senaste åren har Anne Ramberg, kanske för att tvätta bort överklasstämpeln, odlat en utpräglad PK-profil och bland annat hävdat att den kontroversielle moderate riksdagsmannen Hanif Balis debatteknik hör hemma i ”rännstenen” och att han är en ”taltratt för brunråttor”. Ramberg har slutligen en son, Jacob Ramberg, som dömts för bokföringsbrott.

7. Lars Lindström, hattidningens ryggradsmässige PK-krönikör

SD-hatande Lars Lindström jämför terroroffer med trafikdöda.

Vill man få en uppfattning om hur en utpräglat politiskt korrekt krönikör i mainstream-media tänker (nåja) och resonerar, bör man ta del av Lars Lindströms skriverier. Lindström, född i Skellefteå 1956, är ett mångårigt inventarium i hattidningen Expressens spalter och en ryggmärgsmässig agitator för massinvandring, mjukisbehandling av terrorister och mot USAs nyvalde president Donald Trump, för att nu ta några belysande exempel på vad som får Lindström att gå igång. Lindström har tveklöst spridit mer dynga än de flesta svenska journalister.

I likhet med övriga företrädare för PK-Sverige hatar Lars Lindström USAs nye president. I en krönika skriver han om den 70-årigeTrump: ”I dag är han USA:s president, och det är tragikomiskt, ty han är ett stort barn.” Enligt Lindström, som sedan gammalt har ett horn i sidan till Trump, är presidenten bland mycket annat en ”vippdocka”: http://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/usas-nya-president-agerar-som-ett-barn/

I en annan vid det här laget ökänd krönika jämför Lindström offren för islamistisk terror i Europa med offren för trafikolyckor: ”Under ett år dör mer än 26 000 EU-medborgare i trafikolyckor…Terrorattacker tog under 2015 omkring 180 människoliv i EU, och siffran för 2016 kan bli något lägre.” Frågan är varför Lindström inte också tog med offren för hög ålder i sitt trixande med statistik – då kunde den smaskiga rubriken ha blivit: ”Hög ålder farligare än terrorism.” http://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/vi-kan-inte-jaga-och-bestraffa-oskyldiga/

Riktigt roligt blir det när den uppmärksammade podden Granskning Sverige tar itu med Lars Lindström:https://www.youtube.com/watch?v=N0nzmht_bn4

8. Malena Ernman, ”politiskt obunden” (jo, tjena) hovsångerska

Hovsångerskan Malena Ernman, född i Uppsala 1970 men uppvuxen i borgerlig miljö i Sandviken, har påstått att hon är ”helt politiskt obunden”. Det är tveksamt om hon ens själv tror på det. Ernman, mest känd för att hon vann Melodifestivalen med La Voix 2009, är nämligen en av förgrundsgestalterna i det politiskt korrekta patrasket och gör sig i stort sett  skyldig till ett föga övertänkt politiskt ställningstagande så fort hon öppnar munnen.

Ernman har gjort fler politiska uttalanden än någon orkar hålla reda på, men ett eklatant exempel på hur det kan gå när någon i PK-gänget tänker till kom när hon 2015 krävde att den nya 500-kronorssedeln skulle dras in. Orsak: motivet var operasångerskan Birgit Nilsson med en scen ur Richard Wagners opera Valkyrian i bakgrunden. Som motivering anger Ernman bland annat att Wagner ”var en av nazitysklands stora förebilder” och en ledstjärna för Hitler.

Hon svamlar vidare på om att sedelmotivet kunde äventyra Sveriges redan dåliga förbindelser med Israel. Att Birgit Nilsson framförallt var Wagner-sångerska tycks det politiska ”geniet” Malena Ernman inte ha tänkt på. http://www.friatider.se/malena-ernman-vill-stoppa-nya-500-lappen

Givna hatobjekt för Malena Ernman, liksom för alla andra godhetsapostlar inom det politiskt korrekta kotteriet, är SD och Jimmie Åkesson. När den senare i en intervju i TV4s Nyhetsmorgon uppmanat Ernman att koncentrera sig på sitt vackra sjungande och överlåta politiken åt honom, kunde hon inte behärska sig utan utbrast med tydlig narcissistvarning: ”Ett tydligt tecken på att vår demokrati är under attack.” https://www.svd.se/ernmans-svar-till-akesson-jag-tanker-inte-vara-tyst

Föga oväntat har Ernman på ren rutin utgjutit sig om president Donald Trump och kallat denne ”diktator”.

9. Henrik Schyffert, runkbajsande PK-pajas utan en susning

”Det är väldigt mycket mitt fel att det går bra för SD.”

Så kan det låta när en vänsterkomiker utan en susning om det mesta brer på om sin egen förmenta betydelse. Citatet härrör från Henrik Schyfferts framträdande i SVTs pratshow Skavlan i början av februari i år. Den forne medlemmen av Killing-gänget för ett resonemang om ”kulturvänstern”, som han säger sig tillhöra, och dess överdrivna krav på åsiktskonformism. Däremot, menar han, har SD varit helt öppet mot sina presumtiva medlemmar. http://www.expressen.se/noje/schyffert-mitt-fel-att-det-gar-bra-for-sd/

I Skavlan redogjorde Schyffert, född med efternamnet Nilsson i Ronneby 1968, med en trosvisshet som skulle gjort en Livets ord-predikant grön av avund för hur fantastiskt tryggt det är i Sverige. Liknande påståenden har tidigare gjorts av bland andra Schyfferts komikerkolleger Özz Nujen (se ovan) och Magnus Betnér. Schyffert har till och med gjort en show på detta tema som heter ”Var inte rädda”- att det inte finns något att vara rädd för. När man läser några av Schyfferts uttalanden i följande DN-intervju undrar man i sitt stilla sinne, om Schyffert över huvud taget har någon kontakt med den verklighet vi andra tvingas leva i: http://www.dn.se/kultur-noje/om-folk-inte-skrattar-har-de-ratt-och-jag-fel/

Något av det bästa som skrivits om denna verklighetsfrämmande hållning tycker jag Marcus Birro svarar för. ”Han kan skriva att han ska ‘runkbajsa din mamma i munnen’ och ändå få sin senaste show på bästa sändningstid i SVT”, konstaterar Birro.Han fortsätter: ”Jag tycker det är obehagligt att Schyffert, utan ett enda gram fakta, kan avfärda tiotusentals svenskars uppriktiga oro över sakernas tillstånd. Det är intellektuellt ohederligt.”

Schyffert borde enligt Birro be om ursäkt för detta påhopp på vanligt folk eller ta en ärlig debatt i frågan. http://nyheter24.se/debatt/875216-birro-henrik-schyffert-du-borde-be-alla-om-ursakt-eller-ta-en-debatt-med-mig

10.Täppas Fogelberg, radiomarodör som vill se Vilks död

Täppas Fogelberg: ”Lars Vilks får skylla sig själv.”

Den mest uppmärksammade vänsterpropagandisten på Sveriges radio (SR) torde vara den numera blinde journalisten Hans Erik Gunnar Lorentz Fogelberg, mer känd som Täppas. Denne, som blev allmänt känd genom Jacob Dahlins TV-program Jacobs stege på 1980-talet och skymtat i rutan även i andra sammanhang sedan dess, är en av programledarna för SR-inslaget Ring P1.

Mest (herostratisk) uppmärksamhet väckte dock Fogelberg, som är årsbarn med bloggaren och född i Gävle 1951 men numera boende i fashionabla Gamla stan i Stockholm, då han i ett debattinlägg på SVT Opinion 2012 indirekt önskade livet ur den uppmärksammade konstnären och Muhammed-karikatören Lars Vilks. ”Jag vill inte längre avlöna hans livvakter med min skattsedel”, bekände Fogelberg. ”Dra in polisbevakningen och lägg ut stormningen av Lars Vilks hus på Youtube – se det som ett konstprojekt.” Eller mer rakt på sak: ”Lars Vilks får skylla sig själv” (för att han haft oförsyntheten att kritisera islam). http://www.svt.se/opinion/jag-har-trottnat-pa-att-betala-for-lars-vilks-polisskydd

Eljest är Täppas i sin P1-medverkan som radiomarodör beryktad för att avbryta och/eller skrika åt uppringare som inte delar hans egna åsikter. När en Tommy Larsson från Huddinge ringde in och klagade på den orättvisa behandlingen av SD, och därtill menade att SD inte var främlingsfientligt eller rasistiskt, vrålade Täppas som ett av många exempel på denna teknik ”LÖÖÖGNHAAALS” i luren. https://varjager.wordpress.com/2010/08/07/tappas-gor-bort-sig-igen-i-ring-p1/

I november 2014 avvek dock Fogelberg något från PK-mönstret genom att i ett blogginlägg klaga på Stockholms många tiggare: ”Det sitter en tiggare minst på var hundrade meter på varje gata.” https://nyheteridag.se/tappas-fogelberg-till-attack-mot-tiggeriet-stockholm-ar-oversvammat-av-tiggare/

11. Sven Wollter, obotfärdig kommunist och överskattad skådis

Kommunistiska partiet hyllade 80-åringen och medlemmen Sven Wollter med en gala.

Av de tolv ”PK-värstingar” jag porträtterat här är nu 83-årige Sven Wollter den ende som, mig veterligt i alla fall, är bekännande kommunist. Wollter inledde sin skådespelarkarriär i Göteborgs stadsteaters elevskola 1953-57 och har sedan dess haft engagemang vid en rad teaterscener landet runt. Sedan 1986 är han verksam vid Stockholms stadsteater. Han har dessutom framträtt i en mängd TV-produktioner, icke minst som polis. Ett av hans första TV-framträdanden skedde i rollen som Gusten i Hemsöborna 1966.

Personligen anser jag att Sven Wollter är våldsamt överskattad som skådis. Jag glömmer inte i första taget hur han genom ett våldsamt överspel misshandlade rollen som konung Gustaf IV Adolf i Lars Forssells TV-sända teaterpjäs Galenpannan. En recensent i Svensk Dagbladet frågade sig ”Vad fan hade Wollter i rollen att göra?”, alluderande på Wollters frekventa svärande och allmänna olämplighet för rollen som den olycklige (och i mitt tycke orättvist förtalade) kungen.

Nu är det emellertid inte Wollters skådespeleri jag här i första hand skjuter in mig på utan hans roll som obotfärdig kommunist, mångårig medlem i Kommunistiska partiet (tidigare KPML:r) som han är. Det kanske kan diskuteras om det numera är så förfärligt politiskt korrekt att vara ideologiskt övertygad kommunist, men jag har ändå valt att inrangera Sven Wollter i den här illustra skaran.

Ty om det inte i någon mening vore PK att vara kommunist tror jag inte att Wollter hade fått det utrymme in mainstream-media han faktiskt då och då begåvas med. I SVTs intervjuserie Min sanning bereddes Wollter tillfälle att leverera följande försvar för en av historiens värsta massmördare: ”Kom inte och släng Stalin i fejset på mig! Jag har läst mycket av Stalins tidigare skrifter och tycker det är mycket i det som är bra.” http://www.metro.se/artikel/sven-wollter-f%C3%B6rsvarar-stalin-kommunismen-har-inte-f%C3%B6rst%C3%B6rt-n%C3%A5gonting-xr

I P1s Söndagsintervjun i januari 2017 försvarade Wollter passionerat den kommunistiska ideologin: ”Kommunismen har inte dödat någon. Människor som kallat sig kommunister har gjort det.” Kan ni, kära läsare, föreställa er att en representant för Nordiska motståndsrörelsen bjudits in på motsvarande sätt och tillåtits säga: ”Nazismen har inte dödat någon. Människor som kallat sig nazister har gjort det.” Jag kan det inte. http://www.klarvaken.se/2017/01/30/sven-wollter-kommunismen-har-inte-dodat-nagon/

12. Martin Marmgren, polis med rätt att ta politisk ställning (mot SD)

”Fika-snacka-och-var-bussig”-polisen Martin Marmgren gillar inte kollegan Peter Springare.

Martin Marmgren är det minst allmänt bekanta namnet i det här persongalleriet. För de som intresserar sig för polismaktens problem och arbetsmetoder är han dock känd som en typisk ”fika-snacka-och-var-bussig”-polis som ofta tycker till i politiska frågor, vilket inte är så konstigt – Marmgren, som är född i Göteborg, är kommunalpolitiker i Solna för Miljöpartiet och som sådan andre vice ordförande i socialnämnden.

Marmgren tillhör de ängsligt politiskt korrekta poliser som för allt i världen inte vill framstå som anhängare av visselblåsaren Peter Springare, som haft modet att offentligt på sin Facebook-sida säga som det är: att det är personer med invandrarbakgrund och företrädesvis med namn som Ahmed och Ali som står för den övervägande delen av den brottslighet han som polisbefäl i Örebro tvingats stifta närmare bekantskap med. Springare skrev följande vid det här laget riksbekanta FB-inlägg: https://www.facebook.com/peter.springare/posts/10208300682343230

MP-Marmgren, som bland annat är känd för omskrivningen ”förortsungdomar på glid” när det är fråga om kriminella och arbetsskygga invandrargäng, skriver i en slutreplik i en debatt i Expressen med riksdagsledamöterna Kent Ekeroth och Robert Stenkvist (SD) bland annat: ”Jag hade aldrig kunnat arbeta som polis i ett land styrt av SD.” http://www.expressen.se/debatt/hade-aldrig-varit-polis-i-ett-land-styrt-av-sd/

Marmgren slår även tillbaka mot kritik han fått av yrkeskollegerna Nikolina Bucht och Fredrik Kärrholm.

*Patrask. (Nedsättande om en grupp personer). Slödder, pack, avskum. https://sv.wiktionary.org/wiki/patrask

Trött, fördomsfullt och lögnaktigt av Nujen

I en show 2014 framträdde Özz Nujen som svensk statsminister.

Den kurdiskfödde komikern Özz Nujen har debuterat som krönikör i Expressen. Det borde han nog inte ha gjort.

Jungfrukrönikan blev nämligen en trött, fördomsfull och delvis lögnaktig samt av fakta helt opåverkad inlaga om tillståndet i Sverige. Människor som är allvarligt oroade över hur läget de facto är avfärdar Nujen som ”gnällspikar” som borde ha vett att knipa igen. http://www.expressen.se/kronikorer/ozz-nujen/gnallspikarna-snackar-skit-om-vart-land-medan-ledaren-semestrar-i-thailand/

Ty varför skall man klaga på Sverige när det går så bra för Özz Nujen? ”2016 var tydligen ett väldigt dåligt år för världen”, raljerar Nujen, ”men för mig var det ett rekordår, tiotusentals hade kommit och sett mig och jag hade fått fantastiska recensioner.” Alltså måste allt vara fantastiskt bra i Sverige, tycks Özz Nujen på fullt allvar mena.

Gnällspikarna och de som har mage att kalla sig ”Sverigevänner” snackar skit om ”vårt” land, menar den kurdiske turken Nujen: ”Vi mår bra, och har det egentligen bra som fan, vi har både rutbidrag och barnbidrag.” Värst av allt – Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson (stoppa pressarna) semestrar i Thailand.

Özz Nujen, som han  kallar sig, hette ursprungligen Özgür Gezgin och kom till Sverige med sina föräldrar som åttaåring.  Han föddes 1975 i den kurdiska delen av Turkiet men anser sig uppenbarligen numera vara helyllesvensk. Bostadsorten Rinkeby byttes småningom ut till en sekelskiftesvåning nära Kronobergsparken på Kungsholmen i Stockholm. Jag tvivlar inte på att den här mannen mår bra och skrattar säkert hela vägen till banken.https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%96zz_N%C3%BBjen

EU-parlamentarikern Fredrick Federley, tidigare riksdagsman, upptäckte en SDare i en kebabkö.

Den förmenta upprördheten över att Jimmie Åkesson semestrat i Thailand, där som bekant talrika svenskar funnit sitt ”paradis”, påminner litet grand om centerpartisten Fredrick Federleys tragikomiska ”scoop” när han inför valet 2010 fick syn på en ung SDare i en kebabkö: sverigedemokrater får väl inte äta utländsk mat, SD-ledare får inte ta semester utomlands, hö-hö-hö… https://tommyhansson.wordpress.com/2010/07/06/federleys-kebabhumor/

Nujen hade dock litet otur med tajmingen av sin Expressen-debut. Ty parallellt med denna kunde Brottsförebyggande rådet (BRÅ) konstatera, att otryggheten i Sverige bara ökar. ”Det är en skrämmande situation”, kommenterar BRÅs generaldirektör Erik Wennerström. 31 procent av Sveriges kvinnor känner rädsla när de går ut om kvällarna, vilket är den största ökningen i sitt slag sedan 2006.

Oroligast är gamla respektive unga kvinnor, varav en del inte vågar sig ut över huvud taget. Samtidigt ökar gängbrottsligheten lavinartat. ”En allvarlig utveckling”, kommenterar inrikesministern Anders Ygeman (S). http://www.svt.se/nyheter/inrikes/bra-otryggheten-okar

Özz Nujen anser dock att de som oroas över utvecklingen bara är ”gnällspikar” som lyssnar för mycket till ”SD-troll”. Vad betyder en ständig ökning av våldsbrotten så länge Nujens åhörarskaror av någon för mig outgrundlig anledning ökar samtidigt som penningflödet till den nujenska kontot blir allt stridare? http://www.sydsvenskan.se/2016-09-24/konstant-okning-av-valdsbrott

Magnus Betnér: ”Sverige har aldrig varit tryggare.”

Nujens desperat ovederhäftiga argumentation för att vi har det kanonbra i Sverige låter mest av allt som ett eko av komikerkollegan Magnus Betnér, som för något år sedan i en omdiskuterad video sade ungefär samma sak. ”Sverige har aldrig varit tryggare”, menade Betnér och utsattes av naturliga skäl för bitvis svidande kritik.

SVT-journalisten Joakim Lamotte anklagade exempelvis Betnér för att ”pissa folk i ansiktet”: ”Jag hörde med Brottsförebyggande rådet och det visar sig ju att Magnus Betnér är helt ute och cyklar. I själva verket är det ju så att brottsligheten ökar i Sverige…” Via denna denna länk till sajten Nyheter idag kan såväl Betnérs video som Lamottes videosvar avnjutas: http://nyheteridag.se/svt-journalist-totalsagar-betner-om-brottslighet-i-samhallet-du-pissar-folk-i-ansiktet/

Den slutsats jag drar av Özz Nujens och Magnus Betnérs pinsamheter om tillståndet i Sverige är att de i egenskap av komiker lever i ett slags verklighetsislolerande bubbla av flabb, flams och ytlighet som får dem att utan betänkligheter yttra vilka tokigheter som helst. Sak samma kan sägas om kändiskolleger av typ Henrik Schyffert, Jonas Gardell och Malena Ernman vars livsstil och umgänge med likasinnade på Operaskällaren och andra fashionabla platser tydligtvis får dem att helt tappa greppet om verkligheten.

Malena Ernman, Jonas Gardell och Henrik Schyffert anser sig tillhöra ”PK-eliten”.

Vi lever i dag i ett Sverige där huvudstaden Stockholm i dag räknas som världens våldtäktshuvudstad. Kulturimport från Mellanöstern och Nordafrika gör att inga kvinnor numera kan känna sig säkra när de går utanför dörrarna, ibland inte ens i det egna hemmet. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=6531475 Samtidigt skenar antisemitismen till följd av muslimimporten, vilket fått ett ökande antal judar i framförallt Malmö att emigrera.

Ett Sverige där människor i allt fler så kallade utanförskapsområden eller no go-zoner terroriseras av invandrargäng varav många med muslimsk bakgrund. Där poliser, räddningspersonal och till och med snöröjare utsätts för stenkastning och raketbeskjutning. http://8sidor.se/inrikes/2017/01/snorojare-attackerades-i-sodertalje/

Den här bilden sprids nu utomlands, något som naturligtvis inte är särskilt god PR för Sverige vilket detta videoinslag visar. I inslaget attackeras ett australiensiskt TV-team i Özz Nujens forna bostadsort Rinkeby av aggressiva invandrare: https://www.facebook.com/DennisPrager/videos/10154617813246998/?autoplay_reason=all_page_organic_allowed&video_container_type=0&video_creator_product_type=2&app_id=2392950137&live_video_guests=0

Oroas dock icke, du klentrogna svenska folk. Det går ju bra för Özz Nujen, Magnus Betnér och Henrik ”Bajsrunkaren” Schyffert.

Utländska TV-team uppskattas inte av personer med invandrarbakgrund i Rinkeby.

Rubriker vi aldrig kommer att få se…

Jag har roat mig med att spåna litet över hur det skulle kunna se ut om etablissemangsmedia frångick de vanligaste mallarna för de rubriker de rutinmässigt förser oss arma läsare med. Samtidigt har jag lekt med tanken på att Reinfeldt och andra mer eller mindre misslyckade världsförbättrare inser hur fel de haft och slagits av eftertankens kranka blekhet…håll till godo!

Dags att komma i rätt matchvikt!

Vår läkarpanel ger råd:

Så blir du av med din ohälsosamma platta mage och återfår ballongmagen på nolltid

Här är den nya HÖW-dieten (hamburgare, öl, wienerbröd). Sluta vara en sur och lättirriterad smalis. Du blir en god och glad tjockis på några veckor!

*  *  *  *
Ångerfull Reinfeldt erkänner:

Min öppna hjärtan-politik skapade splittring, hat och våld

”Egentligen borde jag sitta i fängelse”, säger förre statsministern som medger att han förstörde Sverige med sin patologiskt svenskhatande immigrations- och mångkulturpolitik

* * * *
Nya forskarrön visar

Din mystiska huvudvärk är troligen inte alls en hjärntumör

Kan bero på för mycket kaffe, baksmälla, väderförändringar, olycklig kärlek eller vanlig nervositet

* * * *

Per Gahrton hjälper dig se till att du inte får för mycket blod i alkoholen.

Riskerar du dricka för litet på semestern? Låt vår expert Per Gahrton vägleda dig!

Så lär du dig få upp alkoholhalten i blodet

Börja med en tuting redan vid frukosten, fortsätt med en hela vin till lunch, sex starköl och en halvpanna Kosken till middagen; runda av med en halva cognac till kaffet. Det som blir över kan du spara och lägga i bilen och dricka upp om du blir stoppad av polisen för alkotest, så kan du hävda ”eftersupning”

* * * *
Tobaksexperten lär ut

Så börjar du röka på kortast möjliga tid

Lägg grunden för den livslånga njutningen – lär dig dra halsbloss som Humphfrey Bogart, John Wayne och Ingrid Bergman. Rökning är den perfekta avkopplingen och i cigarretten får du en vän för livet

* * * *
Henrik Arnstad om sin nya självinsikt:

Jag led av vanföreställningar under många år – nu lägger jag in mig

”Jag trodde farliga SD-fascister gömde sig under min säng”, tillstår skribenten som även fantiserade om att han var ”historiker” och ”pansarbefäl” – nu ska elchocker och tung medicin hjälpa honom komma tillbaka till verkligheten

* * * *

Ta det lugnt med skivstängerna på gymmet…

Hälsodoktorn:

Sluta motionera och/eller träna i dag – i morgon kan det vara för sent

Se till att inte segna ner i hjärtattack i motionsspåret eller få skallen krossad av en skivstång på gymmet. Låt dig inte luras av motionsfreaken!

* * * *

Åsa Romson gråter ut

”Vilka var idioterna som bildade Miljöpartiet – jag har slösat bort mitt liv på trams”

Tårarna strömmar och händerna skakar när förra vice statsministern (MP) inser att människor inte alls förändrat klimatet och att kärnkraften är vår i särklass effektivaste och miljövänligaste energiform

* * * *
Stefan Löfven lovar bli en seriös debattör:

Statsministern ”skäms som en hund” för sin ohederliga debatteknik

”Kan inte förstå hur jag kunnat svamla på om järnrör i varje debatt med Jimmie Åkesson eller kallat Sverigedemokraterna rasister och nazister – herregud, det var ju vi sossar som var först med rashygien och samarbetade med Nazityskland under kriget”

* * * *

Nya tag för Jonas Gardell

Tänker betrakta sexuell läggning som en privatsak i framtiden

Den uppburne estradören och författaren ångrar nu att han ”byggt upp hela sin karriär” på att ”vältra sig i saker som borde ha förblivit privata”

* * * *

Utrikesminister Wallström och ledaren för den palestinska barnamördarskvadronen, Mahmoud Abbas.

Palme-Andersson-linjen överges

Historisk kursändring för Sveriges Mellanöstern-politik

Utrikesminister Margot Wallström säger att Sverige överger stödet för palestinaaraberna: ”Stödet till terrorister och barnamördare var ingen god idé – nu flyttar vi Israel-ambassaden till Jerusalem och bryter med Abbas och Fatah”

 

 

Kyrkopolitiker (C) ogillar Pride: nu går drevet från värdegrundsmobben

Jag är definitivt motståndare till Pride. Jag tycker att det ska vara man och kvinna och jag kan inte förlika mig med hbtq.

Så citeras Bruno Edgarsson (C), ordförande i stiftsfullmäktige i Växjö, i en intervju i tidningen Smålänningen den 19 maj 2016. ”Jag skulle aldrig kunna tänka mig att gå med i Pride”, menade Edgarsson bland annat vidare. ”Homosexualitet är bara en trend.”http://www.smalanningen.se/article/homosexualitet-ar-bara-en-trend/

Bruno Edgarsson föredrar Paulus framför Gardell. Det uppskattas varken av Centerpartiet eller regnbågsflaggande Svenska kyrkan.

Det krävs ingen större fantasi för att inse, att Edgarssons intervjusvar inte hälsas med applådåskor av vare sig hans parti eller Svenska kyrkan. Från Centern i Ljungby, som Edgarsson tillhör, fastslås att uttalandena ”inte är förenliga med partiets värdegrund”.

Växjöbiskopen Fredrik Modeus säger för sin del ”att det som regnbågsflaggan står för, mångfald och olikhet, stämmer väl överens med min kristna tro”.

Man kan till äventyrs då undra, hur följande utsaga av aposteln Paulus, kristendomens faktiske grundare, stämmer överens med biskopens kristna tro:

Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet, så att de med varandra skändade sina kroppar /…/ Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar, deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnan och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man. (Romarbrevet 1:24-27)

Frågan om det så kallade Pride är aktuell i Småland. Nyligen hölls jippot i Växjö med 9000 deltagare, liksom det hållits i Ljungby. Den 2 juni kommer det till Älmhult. I slutet av november framställdes dock ett förslag i Växjö stiftsfullmäktige, stiftets högsta beslutande organ, om att kyrkan skulle ”avstå deltagande i det spektakulära Pride-spektaklet”.

Förslagsställaren konstaterade – givetvis alldeles riktigt för den som kan sin Bibel – att evenemanget i fråga inte har något stöd i Bibeln.

Som opinionsläget är i Sverige i dessa yttersta av tider kan bibeltrohet emellertid leda till uteslutning ur politiska partier, kicken från jobbet eller bannor från kyrkan. Ja, så illa kan det gå om för den som utnyttjar sin yttrandefrihet och offentligt torgför sina åsikter om dessa skulle råka ge emot hallstämplad politisk korrekthet.

Paulus hade nog inte heller gått i Pride-paraden.

Vad är det partierna och kyrkorna och i förekommande fall arbetsplatserna är så förtvivlat rädda för? Varför skulle personer som tror mer på Paulus än Jonas Gardell behöva riskera att i bildlig mening lynchas av värdegrundsmobben och regnbågsdyrkarna? Vad är det för fel med åsiktsfrihet, med att åsikter bryts mot varandra i en fri och öppen debatt?

Frågorna hopar sig. Nu uppges det att Bruno Edgarsson ”gjort sig otillgänglig”, vilket knappast överraskar. Jag hoppas bara den modige herr Edgarsson står på sig och inte pudlar till det alltför mycket. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/smaland/kritiserad-kyrkopolitiker-har-gjort-sig-otillganglig

Om fler än Edgarsson vågade yttra det ur kristet perspektiv självklara – att sexualitet och äktenskap är angelägenhet för personer av motsatta kön – skulle den åsiktsnormativa HBTQ-kamarillan stå sig ganska slätt. I varje fall skulle den tvingas acceptera, att det finns flera åsikter i frågan och att samtliga omfattas av den grundlagsfästa yttrandefriheten.

Ljusets fiender: kommunister och islamister i ohelig allians

Varför resulterar den västerländska självkritik som är den europeiska civilisationens motor så ofta i stöd för totalitära rörelser och ideologier?   

Den frågan har författaren, litteraturvetaren och kulturskribenten docent Johan Lundberg – tidigare chefredaktör för tidskriften Axess – ställt sig och söker besvara den i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013, 460 sidor). Största förtjänsten med Lundbergs bok är att den lika tålmodigt som noggrant påvisar det nära samband mellan extremvänstern och islamismen som har växt fram under det senaste kvartsseklet.

 Docent Johan Lundberg skriver om ljusets fiender.

USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapat ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Så skrev Mattias Gardell, sedan 2006 professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet och 2009 mottagare av Jan Myrdalsällskapets Leninpriset, i en artikel om den radikale amerikanske muslimledare Louis Farrakhan i Anarkistisk tidskrift 1996. Lundberg återkommer upprepade gånger i sin bok till Mattias Gardell, en äldre bror till den homosexuelle komikern och författaren Jonas Gardell.

Gardell den äldre är en vänsterrevolutionär och Israel-hatare – han är en regelbunden deltagare i de propagandistiska Ship to Gaza-resorna liksom exempelvis Dror Feiler – som avvisar marxismens gamla aversion mot all form av religion som redskap för överheten. I likhet med Farrakhan ser han i stället religion, i det här fallet islam, som ett medel i syfte att störta de kapitalistiska makthavarna.

”I denna utveckling”, framhåller Johan Lundberg (sidan 18) ”från kalla kriget till idag framstår fatwan mot Salman Rushdie som en vattendelare. Den formulerades 1989 och markerade därmed början på den omorientering som den revolutionära vänstern i västvärlden har genomgått. Från att tidigare ha haft allierade i kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska ’befrielserörelser’ har man under de senaste decennierna sökt sina lojaliteter inom politisk islam.”

I den svenska efterkrigsdebatten blev det populärt i intellektuella vänsterkretsar att inte ta ställning i den globala kraftmätningen mellan USA och den fria västvärlden och Sovjetunionen med dess från Moskva styrda satellitstater i Östeuropa. Denna attityd kom att kallas den tredje ståndpunkten och omhuldades av exempelvis Artur Lundkvist, Lars Gyllensten, Sivar Arnér, Werner Aspenström, Karl Vennberg och Folke Isaksson.

 Eiyind Johnson kritiserade både nazism och kommunism.

Mot dessa neutralister stod diktaturfiender och demokratianhängare såsom Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg och Herbert Tingsten, vilka inte gjorde någon hemlighet av sitt avståndstagande från Sovjet och kommunismen. Upprinnelsen till debatten om tredje ståndpunkten – och strängt taget hela Kalla kriget – står att finna i det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948. Medan diktaturfienderna bland de intellektuella självklart markerade avstånd däremot menade ledningen i Författareföreningen (föregångare till Svenska författarförbundet) att man inte skulle ta ställning i frågan.

Frågan ställdes på sin spets med Eyvind Johnsons vårtal till studenterna i Uppsala 1951, där den senare nobelpristagaren gick hårt åt Sovjetunionen. Neutralisterna protesterade och menade att Johnson gav en nidbild av Sovjet. Enligt den tidigare pronazisten Karl Vennberg var Johnsons antisovjetiska tal att likna vid ”en spark med SA-stövel”, detta trots att Johnson under Andra världskriget till skillnad från Vennberg varit öppen med sin nazikritik.

Anhängarna av tredje ståndpunkten ville göra gällande att de stod neutrala mellan de båda stormaktsblocken, men i realiteten innebar deras ovilja att ta ställning för frihet och demokrati naturligtvis ett indirekt stöd för Moskva och kommunismen.

Emedan det kommunistiska Sovjetunionen 1991 hittat sin väntande plats på historiens stinkande soptipp bredvid fascismens och nationalsocialismens betydligt mer kortlivade men i lika hög grad folkmördande imperier, blev det nödvändigt för de totalitärt sinnade vänsteranhängarna att hitta nya bundsförvanter. Fientligheten mot det liberala västerländska samhället var dock densamma, understryker Johan Lundberg:

Tron på ett liberalt samhälle – som sätter individen före kollektivet, som utgår från idéer om alla människors lika värde och som bygger på fundamentala principer om yttrandefrihet, äganderätt, demokratiska val och religionsfrihet – har i den här utvecklingen kommit att uppfattas som uttryck för ett specifikt västerländskt perspektiv med en destruktiv potential och en mörk historia av förtryck och övergrepp.

Många vänsteranhängare, men även extremnationalister, applåderade den fundamentalistiska islamiska revolution som 1979 förde exilimamen ayatollah Ruhollah Khomeini till makten i Iran, sedan USAs president Jimmy Carter lämnat shahen Reza Pahlavi åt sitt öde. Dåvarande svenske oppositionsledaren Olof Palme menade för sin del att iranierna ”med pedantisk noggrannhet bygger upp sina demokratiska institutioner”. Khomeinis regim hade 1981-85 i revolutionens kölvatten låtit avrätta 8000 politiska fångar. http://blogg.elisson.eu/2011/03/05/om-olof-palmes-harliga-vanner/

 Salman Rushdie blev världsberömd över en natt tack vare Khomeinis dödsdom.

Det var den 14 februari 1989 som Khomeini via Radio Teheran utfärdade sin beryktade fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie, född i en muslimsk familj i Bombay i Indien 1947. Eftersom Rushdie hade hädat och i sin bok The Satanic Verses (Satansverserna), utkommen 1988, givit en respektlös framställning av profeten Muhammed måste han dödas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Salman_Rushdie

Den som till äventyrs hade trott att vänstern i samlad tropp skulle sluta upp bakom den dödshotade Rushdie tog gruvligt miste. Inom Svenska akademien, som varje år utser en nobelpristagare i litteratur, gick diskussionens vågor höga.

En minoritet av de 18 ledamöterna ville att akademien skulle vända sig till den svenska regeringen och be denna ingripa till förmån för den dödshotade författaren, men majoriteten var däremot med hänvisning till akademiens gamla princip att inte göra politiska uttalanden. Exakt samma motivering hade avgivits av Författareföreningen 40 år tidigare, då den vägrade ta ställning mot det kommunistiska av Moskva stödda maktövertagandet i Tjeckoslovakien. Två av ledamöterna, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten, valde att protestera mot beslutet att inte uttala sig genom att vägra gå på akademiens sammanträden.

Stor uppståndelse väckte det också att den obotfärdige avgrundskommunisten Jan Myrdal, som tidigare stött de extremt hårda och hänsynslösa kommunistdiktaturerna i Maos röda Kina, Enver Hoxhas Albanien och Pol Pots Kampuchea, inte bara vägrade stödja Salman Rushdie utan fastmer öppet tog ställning för mullornas regim i Iran och dess fatwa mot Rushdie!

Myrdal motiverade i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990 sitt ställningstagande på följande sätt: ”När imperialisterna nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens /Khomeini/ dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.” https://sv.wikiquote.org/wiki/Jan_Myrdal

Mullorna i Iran har inte backat från sin fatwa eller den belöning motsvarande en halv miljon kronor som utgår till den muslim som eventuellt lyckas ta sir Salman Rushdie av daga.

 Folkmördarkommunisten Jan Myrdal möter folkmördaren själv, Mao Tse-tung.

Jan Myrdals utspel till stöd för Khomeinis shiamuslimska revolutionsregering i Teheran sågs då det gjordes sannolikt av många som ett bisarrt och/eller dåligt skämt. Johan Lundberg väljer på sidan 25 i sin bok att se det så här:

1990 väckte Myrdals hållning i Rushdieaffären bestörtning även bland många etablerade vänsterdebattörer, exempelvis på Dagens Nyheters kulturredaktion. 2013 har Jan Myrdals tankefigur letat sig in på svenska universitet, in på svenska kultursidor och in i statliga utredningar. Den här boken handlar om hur det kunde bli så.

Åtminstone en sak är klar, och det är att revolutionsvänstern, genom att ändra ideologiskt koncept i det man överflyttat fokus från klasskamp till kultur-, köns- och religionskamp, visat sig besitta en ganska imponerande överlevnadsförmåga. Det är långt ifrån första gången så sker.

Enligt Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1829-95) ursprungliga teser skulle det kapitalistiska systemets inneboende natur med lagbunden naturnödvändighet slutligen leda till dess undergång och etablerandet av proletariatets diktatur, ett socialistiskt samhälle och i tidernas fullbordan det saliggörande kommunistiska lyckoriket på jorden. När denna utveckling ej besannades måste teorierna justeras.

”Men med Lenins hjälp fördes en imperialistisk aspekt in i den kommunistiska ideologin”, konstaterar Lundberg (sidorna 29-30). ”Det gjorde att marxist-leninisterna sedermera kunde sätta sitt hopp till utvecklingen i tredje världen /… / Samtidigt hade det motstånd mot kapitalismen, som i Afrika och Mellanöstern tidigare hade härbärgerats av marxist-leninistiska ’befrielserörelser’, nu i allt högre grad kommit att kanaliseras till en rad islamistiska organisationer med uttalat reaktionära agendor, därtill ibland med kopplingar till den tyska 1930-talsnazismen.”

Hur har då den här onekligen rätt uppseendeväckande utvecklingen, vars konturer Johan Lundberg med beundransvärd flyhänthet skisserar upp, gått till?

 Mattias Gardell och Dror Feiler, två av den nya vänsterns företrädare.

Den grundläggande förutsättningen, konstaterar Lundberg, är att den globala kommunismens sammanbrott tvingat vänstern att söka nya samarbetspartners i den heliga kampen mot den förhatliga västvärldens dekadenta kapitalism och hållningslöshet. Eftersom vidare de marxistiskt-socialistiska ekonomiska teorierna överallt där de tillämpats visat sig odugliga, har vänstern som ovan anges tvingats byta fokus: från den gamla materialistiska klasskampen till en kamp inriktad på kultur, kön och religion.

Därmed, menar Lundberg (sidan 31), har vänstern ”mer och mer kommit att överge den materialistiska historieskrivningen och klassteorin till förmån för frågor som har med identitet att göra: Sexuell identitet, könsidentitet, etnisk identitet, religiös identitet och så vidare /… / Detta innebär att man från vänsterns sida har närmat sig en klassiskt reaktionär ståndpunkt, som idag även återfinns på yttersta högerkanten.”

Johan Lundberg lyfter även fram en icke försumbar komponent i det vänsterextrema idékomplexet som artikelförfattaren ofta reflekterat över och som kan förklara de nya kontakterna mellan extremvänstern och islamismen: de starka banden mellan religion och kommunism och även mellan kommunism och nationalsocialism. Kommunismen kan på flera sätt beskrivas som ett religionssubstitut eller en pseudoreligion. Marxismens utopi om det klasslösa, kommunistiska samhället har ovedersägliga likheter med den kristnes eller muslimens vision om det eftervärldsliga paradiset.

 Nikolaj Berdjajev beskrev sambandet mellan kommunism och religion.

Detta band mellan kommunism och religion har påtalats tidigare av bland andra den klassiske ryske filosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948) i skriften Sanning och lögn i kommunismen:

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/

Jag har här inga möjligheter att ta upp alla aspekter av Johan Lundbergs Ljusets fiender, som jag skulle vilja utnämna till en av innevarande decenniums så här långt viktigaste politiska debattböcker på svenska, kanske den viktigaste, där författaren belyser extremvänsterns omaka ”äktenskap” med den neofundamentalistiska islamismen/jihadismen.

Jag låter en annan av den svenska nutidens viktigaste debattörer, Svenska Dagbladets Ivar Arpi, sammanfatta essensen i Ljusets fiender (titeln är hämtad från titeln på en dikt av 1700-talspoeten Johan Henric Kellgren) i en gästledare publicerad den 29 september 2013 : ”Johan Lundberg visar i Ljusets fiender hur ett nätverk av organisationer har bildats i Sverige, där vänsterextremism och neofundamentalistisk islam gjort gemensam sak, eller i varje fall delar vissa målsättningar. Samma personer hoppar runt mellan organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 till exempel. Man bjuder in samma talare, ibland dömda terrorister, kända antisemiter eller militanta aktivister.”

En av följderna av all denna aktivism är att ett nytt slags tredje ståndpunkt bildats. Nu är det emellertid inte kommunismen utan den våldsbenägna islamismen/jihadismen man skall förhålla sig neutral till och därmed ursäkta. Fienden är dock densamma som förut: det sekulära västerländska samhället med USA och den judiska staten Israel i spetsen.

Ty det är detta kapitalistiskt-judiskt-kristna samhälle som, menar extremvänstern och deras islamistiska allierade, är den egentliga boven i dramat. Offren framställs som förtryckare som själva bär skulden till det som drabbar dem. Det är ingen tillfällighet att folkmordskommunisten Jan Myrdal intagit en central position i ovan beskrivna utveckling. Han har inte bara applåderat Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie utan även försvarat den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson.

Han hatar sina berömda föräldrar Alva och Gunnar och han hatar det samhälle han fötts in i. Vilken är en förklaring så god som någon till att han ägnat sitt vuxna liv åt att förstöra detta samhälle och dess normer.

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

 Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

 ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

 Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

 Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

 Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Mattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.

SD starkt framåt i SIFO – liten leprechaun vill se ”troll spricka i solen”

SIFO augusti 2015: SD störst bland arbetarväljare.

Sverigedemokraternas (SD) triumftåg i opinionsmätningarna fortsätter.

Det blev 25,2 procent och status av största parti i YouGov/Metros augustimätning. Därefter följde några mätningar med nya 20 plus-resultat innan det i går var dags för all time high i SIFO, där SD noterades för 17,8 procent och därmed ökade med 2,6 procentenheter jämfört med föregående mätning. SD är dock ”bara” tredje största parti i SIFO, låt vara med extremt kraftig marginal.

Något som är ägnat att framkalla frossbrytningar inom framförallt socialdemokratin är emellertid det faktum, att Sverigedemokraterna nu är det parti framför andra som så kallade arbetarväljare föredrar framför andra:

http://www.svd.se/sd-storst-bland-arbetarvaljare/om/sverige

Det intressanta med SIFO är att detta institut har rykte om sig att vara seriösare än andra mätinstitutioner. Det gör att etablissemanget inom politiken och media inte har lika lätt att bortförklara SDs framgångar här. Kanske litet märkligt, eftersom SIFO långt ifrån är det träffsäkraste institutet när det gäller att förutse valresultat.

Låt oss se hur SIFO mätte i den sista mätningen inför förra valet med de faktiska resultaten inom parentes: S 27,0 (31,0), M 22,1 (23,3), SD 11,0 (12,9), MP 10,5 (6,9), C 4,7 (6,1), V 9,0 (5,7), FP 8,4 (5,4) samt KD 5,3 (4,6). Särskilt värt att notera är kanske överskattningen av MP och underskattningen av S.

 Toivo Sjörén, SIFO i juni 2014: ”SD kan inte växa mer.”

Särskilt värt att notera är SIFO-chefen Toivo Sjöréns (en gång i tiden förbundsordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF) tvärsäkra spådom, att SD i stort hade nått taket för sitt väljarstöd med SIFO-noteringen 11,0 procent i juni inför valet 2014: ”De kan inte växa mycket till”, menade Sjörén sedan  i en väljarundersökning endast 3 procent av de tillfrågade som ej röstar SD sagt sig kunna tänka sig rösta på detta parti:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5877880

Sjörén ansåg därför att den tidigare trenden med att SD i runda slängar har fördubblat sig med varje riksdagsval var på väg att försvinna. Något som de senaste succésiffrorna inte direkt tyder på. SIFOs förutsägelser om valresultatet lämnar således, vilket alla som har friska ögon kan konstatera av ovanstående siffror, en hel del övrigt att önska.

Över huvud taget brukar SIFOs mätningar ge SD lägre siffror än övriga och, har det visat sig, mer ackurata mätinstitut.

Betydligt mer framgångsrikt var då det av svenska förståsigpåare ofta kritiserade norska mätinstutet Sentio, som inför förra valet hade Sverigedemokraterna på 13,5 procent och även i övrigt var bra mycket träffsäkrare än det oförtjänt respekterade SIFO.

Inte bara sosseriet krisar inför SDs frammarsch med flygande fanor och klingande spel. Samma sak sker inom kultureliten. Ett på flera sätt ganska roande exempel härpå är den rikskände rumpnissen Jonas Gardells drapa i Expressen den 21 augusti, där huvudargumentet synes vara följande slutkläm:

Och trollen i all sin skränande makt och förtjusta berusning borde minnas att det kommer en gryning då alla trollen spricker.

 Rumpnisse som roar?

Det tyder  på en skriande argumentfattigdom, då en representant för den städse politiskt korrekta kultureliten känner sig tvingad att tillgripa element ur folksagorna i syfte att förminska den sverigedemokratiska frammarschen; i detta fall det välkända motivet med troll som spricker i solljuset. Den som vill kan läsa hela Gardells aktstycke här:

http://www.expressen.se/kultur/trollen-spricker-nar-gryningen-kommer/

Det finns en annan dimension avseende Gardells prat om sprickande troll. Hans egen apparition påminner ju inte så litet om just ett troll, eller kanske mest korrekt en liten irländsk leprechaun som flänger runt på scenerna och gör fula grimaser och utstöter underliga ljud.

Vi får väl se om det blir Gardell eller de påstådda SD-trollen som spricker först.

I likhet med den iriska folktron om detta slags troll är också Jonas Gardell synnerligen välbeställd med ekonomiska resurser uppgående till 75,5 miljoner kronor enligt Expressens senaste undersökning om hur mycket svenska komiker tjänar:

http://www.expressen.se/noje/robert-gustafsson–har-ar-hans-miljonregn/

 SIFO augusti 2015.

Rikast – och enligt min mening också roligast – är dock Robert Gustafsson. Här imiterar han en reporter på just Expressen:

https://www.youtube.com/watch?v=h0hVqWUopGo

Det kanske passar bra att avsluta med litet skratt, något som Jonas Gardell inte är särskilt bra på att framkalla, i alla fall inte hos denna bloggare.

Demokratiskt haveri på bred front efter SDs framgångar

 Glada miner efter Björn Söders utnämning till riksdagens andre vice talman.

http://nyheteridag.se/sonderrivna-valsedlar-och-han-sa-beter-sig-ledamoterna-i-riksdagen/

I dag, måndagen den 29 september 2014, utsågs Sverigedemokraternas Björn Söder, född 1976, till riksdagens andre vice talman. Ett synnerligen väntat val emedan denna förtroendepost enligt demokratisk praxis tillfaller riksdagens tredje största parti. Detta tilltalade inte Vänsterpartiet, vars ledare Jonas Sjöstedt krävde sluten omröstning i kammaren trots att Söder var ensam kandidat till posten.

Att det var just Vänsterpartiet, som för knappt en generation sedan kallade sig kommunistiskt, som inte accepterade de demokratiska spelreglerna var minst av allt någon sensation.

På den tiden partiet kallade sig Sveriges kommunistiska parti (SKP) betraktade man sovjetdiktatorn Josef Stalin som världens frälsare och stödde emfatiskt Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939, som tillät Sovjetunionen och Nazityskland att dela Polen sinsemellan och de tyska nazisterna att våldföra sig på Danmark, Norge, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Jugoslavien med flera länder.

 Hitlers och hans anhangs inmarsch i Paris 1940 gillades högt och rent av Vänsterpartiets kommunistiska föregångare.

En av samma partis nuvarande riksdagsledamöter uppträdde i dag i riksdagskammaren iförd en T-tröja med texten ”SD=rasister” och bröt sålunda mot såväl klädkod som demokratisk anständighet.

I samband med den något turbulenta omröstningen om Söders talmansskap utmärkte sig emellertid även representanter för andra partier. Moderaten Sofia Arkelsten betedde sig  enligt partikamraten  Malin Lundgren (Twitter) som ”16-åriga F!-väljare”. Detta mot bakgrund av att hon rivit sönder en tryckt valsedel med Björn Söders namn på och på densamma skrivit: ”Blankröst redo.” Sedan är folk förvånade över att det finns ett politikerförakt.

Vänsterfascistiske fejkhistorikern och påhittade pansarofficeren Henrik Arnstad krävde å sin sida  i ett tweet,  att de sex icke-sverigedemokrater som röstade på Söder skulle registreras.

Sajten Nyheter i dag redogör via länken överst för pajaserierna i riksdagen under dagen.

http://www.dn.se/debatt/folj-fn-lag-mot-rasism-och-tvinga-sd-att-bekanna-farg/

I dag menar vidare två professorer på DN Debatt – länken här ovan – att ”rasistiska” partier bör förbjudas. Det är Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet  samt Elena Namli, professor i etik vid Uppsala universitet, som bland annat uppmanar en ny regering att ”förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering”.

Att det egentligen är SD som avses framgår av denna passus i debattartikeln:

Alldeles oavsett om vi betecknar Sverigedemokraternas ideologi som ”rasistisk”, ”främlingsfientlig”,”invandringskritisk”, ”nationalistisk” eller något annat, så vet vi alltså detta: partiet underblåser rasismen genom att peka ut en viss samhällsgrupp som roten till alla problem.

Jaså, det vet vi? Vad debattörerna icke uppmärksammat är att SD i allt väsentligt riktar sitt kritiska sökarljus mot den av svenska regeringar under en följd av år alldeles hämningslösa immigrationspolitik och inte mot de laglydiga individer som kommit hit.

 Professor Stefan Jonsson ropar på förbud.

Att partiet vill utvisa grovt kriminella immigranter utan medborgarskap eller personer som inte har laglig rätt att vistas här är en helt annan sak. Sådana distinktioner tycks dock de bålda akademikerna på DN Debatt inte mäkta med, det blir för komplicerat. Och ”underblåsa rasismen”? Den saken sköter den havererade massinvandringspolitiken med åtföljande integrationsproblem så bra på egen hand.

Andreas Johansson Heinö på den borgerliga tankesmedjan Timbro har i ett tweet instämt i de båda professorernas synpunkter, så tillvida att han anser att kravet på förbud mot ”rasistiska” organisationer/partier är ”Inte orimligt”. Dock pekar han på gränsdragningsproblem och på att Jonsson tidigare utnämnt Folkpartiet till ett rasistparti.

Krav på förbud mot vad som med ett svepande språkbruk kallas ”rasistiska” grupperingar måste tyvärr sägas ligga helt i linje med den allmänna utvecklingen inom EU-sektorn. Enligt  direktiv från Europaparlamentet skall det således, genom antagandet av en ny ”gummiparagraf”, bli möjligt att stoppa ekonomiska bidrag till partier som anses bryta mot EUs så kallade grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter.

 Tidigare EU-parlamentarikern Göran Färm (S) vill dra in EU-anslagen till olämpliga partier.

Socialdemokraten Göran Färm är en av de EU-politiker som drivit på hårdast om att dra in bidragen till partier som ogillas i maktens Bryssel. Det var sedan Färm upptäckt att det lilla, numera avsomnade, svenska partiet Nationaldemokraterna i något sammanhang kommit i åtnjutande av EU-bidrag som han krävde en förändring av bidragsreglerna. De partier som fortsättningsvis ansöker om EU-bidrag skall kunna visa upp dokumentation som, enligt Expo, klargör att man är ”ett parti som ställer upp på demokrati och står upp för medborgerliga rättigheter”.

http://www.expressen.se/kultur/vilket-sverige-ar-det-ni-inte-kanner-igen/

Det kommer definitivt inte som någon sensation för denna bloggare, att även det självutnämnda politiska oraklet, riks-HBTQ-personligheten Jonas Gardell, känt sig manad att i kölvattnet av SD-Söders utnämning till andre vice talman knacka ner sina visdomsord om utvecklingen i Sverige. Han gör det dock ur ett något annorlunda perspektiv: han angriper dem som anser att Sverigedemokraternas frammarsch skulle vara något ”osvenskt”.

Gardells inlägg kan läsas via länken närmast här ovan.

 Gardell har en poäng: ingenting biter på SD!

Gardell drar till den ändan upp företeelser såsom det i början av 1920-talet etablerade Rasbiologiska institutet i Uppsala, tvångssteriliseringar, diskrimineringen av romer samt – givetvis – det forna förbudet mot homosexualitet. Inget av dessa fenomen har givetvis det bittersta med SD att göra. Tvärtom: samtliga dessa företeelser initierades och understöddes av föregångarna till de flesta av de äldre partier som i dag sitter i riksdagen. Ej heller har de ett dugg med SDs nuvarande politik att göra.

Vad som inte lämnar Jonas Gardell någon ro är att ingenting tycks bita på det förhatliga SD:

Särskilt som det inte verkar bita hur man än försöker angripa denna svulst av fascism och främlingsfientlighet som nu växer alltmer accelererat i det svenska samhället. Att ta debatten hjälper inte, att inte ta debatten hjälper inte, svulsten verkar dessutom immun mot politiska skandaler som skulle få vilket annat parti som helst att rasa ihop.

Här har han faktiskt en poäng, Gardell. Det han borde inse är givetvis att angreppen mot Sverigedemokraterna inte lönar sig, eftersom partiets väljare och sympatisörer sedan länge blivit klara över att den hiskeliga djävulsmålning Gardell och en hoper andra demokratihaverister på bred front sömngångaraktigt utsätter partiet för har föga eller inget med verkligheten att göra.

 

När Sverige hade riktiga komiker

http://www.youtube.com/watch?v=-3KAXWjZ-q8

Efter att ha avhandlat ämnet Jonas Gardell i mitt förra blogginlägg övergår jag nu till att skriva några rader om den tid, då Sverige hade riktiga komiker. Jag tänker här i första hand på 1960-talet och namn som Carl-Gustaf Lindstedt, Arne Källerud, Lars Ekborg, Sten Ardenstam, Roffe Bengtsson och Birgitta Andersson.

Lars Ekborg.

Länken överst går till en monolog av den alltför tidigt bortgångne Lars Ekborg (1926-69) med titeln ”Bunta ihop och slå ihjäl dom”. För 50 år sedan skrattade svenskarna åt skämt som ingen så kallad komiker som inte vill bli anmäld för hets mot folkgrupp skulle våga sig på i dag. Folk var inte så lättkränkta på den tiden jämfört med dessa yttersta av tider, då man knappt kan säga ”negerboll” utan att bli kallad nazist.

En annan på sin tid populär komiker – Ekborg var i grund och botten en seriös skådespelare – var Roffe Bengtsson (1931-76), kanske mest känd som den svenska rösten bakom björnen Baloo i den tecknade versionen av Kiplings Djungelboken. Följande monolog kallas ”Ytlänningen”:

http://www.youtube.com/watch?v=8DNUw6IetWI

Liksom i fallet med de grupperingar – stockholmare, zigenare, finnar, lappar, kvinnor över fyrtio med flera – Ekborg ville ”bunta ihop och slå ihjäl” är det inte ”ytlänningarna” Roffe Bengtsson vill åt. Medan Ekborg drev med den norrländska macho-mentaliteten, driver Bengtsson med den något grötmyndige och inte alltför smarte svenske mannen.

 Roffe Bengtsson (till vänster) och Sten Ardenstan under ”Ormet kruper”.

Här ett annat nummer involverande Roffe Bengtsson och Sten Ardenstam (1921-93): ”Ormet kruper”, som man nog får tolka hur man vill – roligt är det i alla fall!

http://www.youtube.com/watch?v=-uZ4_OdD55o

En uppskattad kvinnlig komiker/artist var Birgitta Andersson (född 1933), som i något sammanhang ansågs ha ”Sveriges vackraste röst”. Hon blev känd som Teskedsgumman i en av TVs tidiga julkalendrar och gjorde stor lycka med sången ”Fötter”. Mest känd för svenska folket är hon nog som ”Doris” i filmerna om Jönssonligan.

http://www.youtube.com/watch?v=K1HX2_uYZxg

 Birgitta Andersson.

Mitt sista exempel på obetalbara svenska komiker rör Carl-Gustaf  Lindstedt (1921-92), som ofta uppträdde med mångårige kumpanen Arne Källerud. Han fick mycket beröm då han spelade kommissarie Beck i filmen Mannen på taket i regi av Bo Widerberg 1976. Carl-Gustaf – med betoningen på första delen av namnet – har fått en gata uppkallad efter sig på Kungsholmen i Stockholm.

När jag var pojke hände det att jag skrattade så jag grät och/eller kiknade åt Carl-Gustaf när denne framträdde i TV. Följande monolog – ”Bilskolläraren” – sändes ofta i radion. Den är troligen varit otänkbar i det politiskt korrekta Sverige av i dag på grund av sin drift med kvinnliga bilförare.

http://www.youtube.com/watch?v=-uZ4_OdD55o

Dagens ”ståuppare” kommer enligt min ringa mening knappast i närheten av dessa exempel på klassisk humor. 1960-talets rolighetsmakare kunde säkert ha sina sidor och de spottade inte i glaset, men roliga var de. Inte heller behövde de ta till groteska grimaser och andra pajaserier för att bli skrattade åt.

 Carl-Gustaf Lindstedt.

Till skillnad från Gardell, Özz Nujjen, Magnus Betnér med flera hade de heller  inga  Messias-ambitioner som gjorde att de blev djupt kränkta då någon ifrågasatte dem eller drog ett skämt på deras bekostnad, ej heller förföll de till politisk agitation eller tog till knepet att svära och säga ”knulla” maximalt antal gånger per nummer.