Posted tagged ‘Jonas Sjöstedt’

Efter V-F!-motion: Fritt fram för HBTQ-bad i Malmö

20 december, 2016

ribersborgs-kallbadhus
Om ett drygt år slår Ribersborgs kallbadhus i Malmö upp sina omklädnadsutrymmen och badfaciliteter för HBTQ-kommuniteten.

Ibland undrar man vad våra folkvalda politiker egentligen håller på med.

Som nu då Malmö stads fritidsförvaltning, som svar på en motion från Hanna Thomé (V) och Linda Hiltmann (F!), meddelar att den kommer att kräva att kallbadhuset Ribersborg från och med den 1 januari 2018 tillämpar ”könsneutrala öppettider”. http://www.sydsvenskan.se/2016-12-15/nytt-krav-fran-malmo-stad-konsneutrala-oppettider-pa-kallbadhuset

Meningen är att kallbadhusets omklädnadsutrymmen då en dag i månaden skall vara öppna för samtliga badande gäster. Dessa får då välja fritt var de vill klä om och bada. Den traditionella uppdelningen mellan män och kvinnor gäller således inte då, utan personer som inte är säkra på var de hör hemma genusmässigt får välja fritt var de vill visa rumpan och andra kroppsdelar.

Jag gissar att flertalet badbenägna personer i Malmö som inte är lika avancerade könsmässigt avstår från bad den dagen.

jornsvenssonpriset
Hanna Thomé (till vänster) tar emot Jörn Svensson-priset ur partiledare Sjöstedts hand.

Enligt fritidsförvaltningen kommer nymodigheten att tillämpas i syfte att ”säkerställa tillgängligheten för HBTQ-personer”, det vill säga någon procent av befolkningen.

Fritidsdirektören Johan Hermansson citerades på följande sätt i Sydsvenskan den 15 december 2016:

Vi kommer att kräva att entreprenören säkerställer tillgängligheten och även att personalen har en viss kunskapsnivå och utbildning inom området.

Motionen har rubriceringen Öka tillgängligheten för transpersoner och intersexuella och dateras den 17 maj 2016. Det tog alltså endast ett drygt halvår för den aktuella motionen att vinna gehör hos ansvariga myndigheter. Den kan läsas i sin helhet här: http://fimalmo.se/2016/05/17/motion-oka-tillgangligheten-for-transpersoner-och-intersexuella/

Den lesbiska vänsterpartisten Hanna Thomé, med titulaturen oppositionskommunalråd, välkomnar föga sensationellt Malmö stads positiva reaktion på den egna motionen som hon skrev tillsammans med Feministiskt initiativs dåvarande gruppledare i fullmäktige, Linda Hiltmann. Den senare är sedan augusti rådgivare i ämnet mänskliga rättigheter åt F!s beryktade europaparlamentariker Soraya Post och har därmed lämnat Malmö-politiken.

linda-hiltmann
Linda Hiltmann är numera rådgivare åt Europa-parlamentarikern Soraya Post.

Hanna Thomé har under en följd av år varit verksam inom HBTQ-sektorn och tilldelades 2014 ur partiordföranden Jonas Sjöstedts hand det så kallade Jörn Svensson-priset för sitt arbete. Svensson, född i Danmark 1936, skrev 1974 en omdiskuterad bok med titeln Du ska ta ledningen och makten, där han pläderade för väpnad revolution och proletariatets diktatur i Sverige. http://www.vansterpartiet.se/hanna-thome-belonas-for-hbtq-arbete-i-malmo

Med tanke på det oändliga fjäsk som den lilla HBTQ-gruppen bestås måste man dra slutsatsen att Hanna Thomé och andra lobbyister på området varit ytterst framgångsrika i sitt arbete. Något den politiska etablissemanget fruktar mest av allt är att framstå som, ack och ve och dubbel fasa, ”homofobiska”.

Att ett betydande folksegment som personer vilka är föremål för äldrevård ser den ena förmånen efter den andra tas ifrån dem och stundom misshandlas eller svälter på sina boenden tas som regel betydligt lättare på.

Annonser

SD största parti hos YouGov – Trump-effekt eller ej?

20 november, 2016

yougov-nov-16YouGov/Metro november 2016.

Största partiet. Det blir Sverigedemokraterna (SD) i YouGov/Metros novembermätning omfattande 1504 intervjuade 11-14 november. http://www.metro.se/nyheter/yougov-har-ar-ministrarna-som-minskar-i-popularitet/EVHpkp!FD25ZrMWne58I/

Det är en ökning med en halv procentenhet sedan oktobermätningen, och det talas i sammanhang om en ”Trump-effekt”. Eftersom det nu föreliggande mätresultatet ligger i nivå med vad SD på ett ungefär brukar få hos just YouGov/Metro tror jag emellertid detta är en något förhastad slutsats, särskilt som SD i SIFO-mätningen (se nedan) minskar något.

Allianspartierna blir med marginal det största blocket hos YouGov: 38,2 procent, att jämföra med 32,1 procent för de rödgröna. Moderaterna är denna mätnings tvåa med 22,3 procent, en mycket knapp minskning sedan oktobermätningen. Såväl Centerpartiet som Liberalerna går fram något, medan Kristdemokraterna endast lyckas skrapa ihop 2,3 procent och därmed är långt under riksdagsspärren på 4 procent.

Detta är en mycket kraftig nedgång för KD, som i YouGovs oktobermätning noterades för 4,9 procent och därmed på ett till synes oförklarligt sätt vände en tidigare nedåtgående trend. Flera statsvetare, bland dem professor Sören Holmberg, ifrågasatte YouGovs oktobersiffror vad KD beträffar, och det verkar nu som om de hade rätt.

sjostedt
Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt kan i YouGovs novembermätning glädja sig åt siffror som påminner om partiets opinionsstöd i september 2013.

Eftersom även Miljöpartiet skulle åka ur riksdagen med sina 3,3 procent räcker således alliansens siffror för att bilda regering om dessa siffror vore valresultat. Räknar vi bort MP och KD blir siffrorna 35,9 för alliansen mot 29,8 för de rödgröna. Socialdemokraterna är tredje största parti med 21,8 procent. Fjärde störst är Vänsterpartiet på 8,0 procent.

Största ökningen med 1,1 procentenheter gör Centern som landar på 7,7 procent vilket bekräftar partiets för närvarande positivt stabila trend. Även Liberalerna ökar fram till 5,9 procent.

SD får ett bra resultat även i Inizio/Aftonbladets novembermätning. 21,5 procent är en ökning med 1,5 procentenheter sedan oktoberundersökningen och är tredje månaden i rad partiet ökar. Flest väljare tar det Sverige-vänliga alternativet i svensk politik från M och KD, detta trots att dessa partier sökt profilera sig i immigrations- och lag och ordnings-frågorna. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23919959.ab

Konklusionen härav blir att SD är det parti som åtnjuter störst förtroende hos väljarna i dessa frågekomplex – det ligger närmare till hands att välja originalet i stället för efterapare.

I Inizio-undersökningen är SD dock ”bara” tredje största parti efter S på 25,2 procent och M med 22,0 procent. Alliansen blir störst av blocken (38,2 procent) med KD under spärren inräknat, men utan detta parti blir de rödgröna störst med 37,4 procent mot 34,7 för de borgerliga utan KD.

sifonSIFO/GP november 2016.

Slutligen till SIFO/Göteborgs-Postens novembermätning. Det är den i teorin ”tyngsta” undersökningen, emedan dess metod att intervjua minst 1000 slumpvis utvalda personer av hävd anses säkrast. Jag tillåter mig tvivla, främst beroende på att jag har svårt att få ihop SIFOs genomgående relativt låga noteringar för Sverigedemokraterna med partiets allmänna uppgång och högre resultat i praktiskt taget alla andra mätningar. https://www.gp.se/nyheter/sverige/s-%C3%A4r-st%C3%B6rsta-parti-i-gp-sifo-1.3973524

Den svaga regeringen Stefan Löfvens upprepande tillkortakommanden, alliansens otydlighet och faktorer såsom Brexit och valet av Trump i USA borde rimligen spela SD i händerna, men av någon anledning förmår SIFO inte fånga upp detta: 15,8 procent för SD och tredje störst, en nedgång med jämnt 1 procentenhet sedan oktober, är nästan säkert en orealistiskt låg notering för SD.

Hos SIFO blir sosseriet störst med 27,5 procent under det att de rödgröna med liten marginal blir största block med 39,4 procent, detta om vi räknar bort KD på endast 3,3 procent – vilket vi bör göra – på allianssidan som därmed noteras för 38,3 procent. Med KD blir däremot alliansen störst på 41,4 procent, men det är naturligtvis ett resultat som har blott teoretisk betydelse.

a362d3c4-fcba-4462-9787-cb52e32de6f0
Centern noterar sina bästa opinionssiffror sedan tidigare miljöministern Olof Johanssons tid som C-ledare.

Notabelt är att C får hela 8,7 procent, vilket är det bästa för partiet sedan Olof Johanssons tid som centerledare 1987-98. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Johansson

När det gäller den så kallade Trump-effekten upplever jag den som svårmätbar. Självfallet påverkar USA-valet hela världen inklusive Sverige, men på vilket sätt är kanske inte alldeles säkert. Det är sant att den kommande Trump-administrationen kommer att bli åtskilligt mindre politiskt korrekt och vänsterinriktad än den socialistiska Obama-administrationen, och Trumps markeringar mot illegal invandring och islam/islamism tyder på icke obetydliga likheter med SD-politiken.

Jag ser det dock inte som självklart att den så kallade Trump-effekten kommer att bli huvudsakligen av partipolitisk natur, åtminstone inte i initialskedet. Lägg därtill att stödet för Trump inom SD inte är hundraprocentigt. Visserligen har förre partiledaren Mikael Jansson stött Donald Trumps kandidatur i TV, men partiledare Jimmie Åkesson har uttryckt viss tveksamhet gentemot Trump. Möjligen har Jimmie påverkats i frågan av Hillary Clinton- och Barack Obama-anhängaren Markus Wiechel, riksdagsledamot från Norrköping som ingår i SD-ledarens inre krets. http://www.di.se/artiklar/2016/6/16/akesson-trump-ar-inte-serios/

markus-wiechel
SDs Markus Wiechel – Clinton- och Obama-vän i riksdagen.

Däremot tror jag den nämnda effekten kommer att påpeka debattklimatet i stort, på så sätt att fler aktörer i samhällslivet och inom de politiska partierna kan komma att känna sig friare att säga sin mening utan att snegla åt vad man ”bör” eller rentav ”får” tycka respektive inte tycka.

Vilket givetvis är en sak som varje anhängare av större pluralism i politiken och samhällslivet borde applådera!

 

 

 

 

 

SIFO oktober: SD har de mest realistiska och intelligenta väljarna!

17 oktober, 2016

sifo-okt-16SIFO oktober 2016: SD ökar mest av alla partier.

I SIFOs oktoberundersökning finns två signifikanta förändringar jämfört med närmast föregående mätning: Socialdemokraterna (S) minskar med 2,1 och Sverigedemokraterna (SD) ökar med 1,2 procentenheter.http://www.aftonbladet.se/nyheter/article23723900.ab

SIFO har ett envist rykte om att vara pålitligast och mest seriöst bland våra opinionsmätningsinstitut. Detta är knappast välförtjänt. SIFO var väl inte direkt sämst på att pricka in valresultaten 2014, men definitivt inte bäst heller. I fallet SD kom man med 10,3 procent relativt långt ifrån det verkliga valresultatet på 12,9 procent. Här var i stället norska Sentio bäst med förutsedda 12,7 procent. https://maktochpolitik.wordpress.com/2014/09/19/vilket-opinionsinstitut-lyckades-bast-och-vilka-partier-var-svarast-att-mata/

De båda institutens respektive trender håller i sig – SIFO har regelmässigt förhållandevis låga och Sentio höga noteringar för det Sverige-vänliga partiet. I två septembermätningar hade SD 25,2 (Yougov) respektive 24,5 (Sentio) procent och var därmed det största av alla partier. Det är närmare dubbelt så mycket som valresultatet på 12,9 procent i riksdagsvalet. Också SIFO-siffrorna är en betydande uppgång om än en ganska måttlig sådan.https://tommyhansson.wordpress.com/2016/09/22/sd-avancerar-pa-bred-front-i-halvtid/

3-september-2014-005
Vänsterledaren Jonas Sjöstedt valtalar inför de närmast sörjande i Södertälje den 3 september 2014. Foto: Tommy Hansson

SIFO-resultatet är långt ifrån sensationellt, även om åtminstone denna bloggare hajar till en smula inför Vänsterpartiets (V) 8,2 procent, en uppgång om 0,6 procentenheter. Det är mig obekant vad detta i ekonomiskt hänseende katastrofala parti med kommunistiska rötter gjort för att förtjäna detta. Det ligger väl närmast till hands att gissa på att det goda resultatet beror på att partiet inte behövt ta ansvar för en regeringspolitik man ändå är en förutsättning för.

Att Kristdemokraterna (KD) noteras för endast 2,8 procent är jag mindre förvånad över.  Ett parti som inte är klar över sin färdriktning utan hattar fram och tillbaka mellan värdekonservatism och flumvänster har inga förutsättningar att inge förtroende i väljarkåren. Ett fördelaktigt utseende kombinerat med godkända insatser i partiledardebatterna har uppenbarligen inte fungerat för Ebba Busch Thor.

Ingen överraskning för mig, som sagt, som skrev så här om Kristdemokraternas dilemma i kölvattnet av partiledarens med flera kristdemokraters deltagande i Pride-paraden nu senast: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/01/kristdemokraternas-utdragna-sjalvmord/ Det går inte med bästa vilja i världen för ett parti att göra trovärdigt att det stödjer traditionella familjevärderingar samtidigt som det sprallar med i yviga homosexjippon.

bjorklund
Frågan är hur Jan Björklunds (L) sladder om samgående med sossarna kommer att påverka alliansväljarna.

KD är helt enkelt i färd med att begå självmord, om inget totalt oväntat sker som kan rädda livhanken på partiet. Som enligt mitt förmenande ändå är helt onödigt i svensk politik.

KDs bottennapp – som i själva verket har blivit en normal nivå för partiet – spräcker också allianspartiernas övertag gentemot SVMP hos SIFO. Lägger man ihop allianssiffrorna blir det 40,5 procent, att jämföra med rödgrönsalladens 38,8 procent. Eftersom KD dock inte når upp till riksdagsspärren blir SVMP i realiteten ändå störst.

Nu är ju den stora frågan om en röst på den påstått borgerliga alliansen återigen skall bli en bortkastad röst. Trots en stundom giftig retorik från den så kallade oppositionsledaren Anna Kinberg Batra (M) gäller det för partiet att göra trovärdigt, att det verkligen är villigt att ställa sig i spetsen för en icke-socialistisk regering efter valet om knappa två år. Eller kommer M-partiet återigen att drabbas av stora skälvan inför SD-spöket?

L-ledaren Jan Björklund har verkligen inte bidragit till att stärka förtroendet för alliansen genom sitt sladder om samgående med S och MP. Saken kompliceras ytterligare genom att varje alliansledare har sin egen syn på hur Sverige skall styras efter valet 2018. Om detta inte gynnar SD vill jag banne mig vara skapt som en nors! http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23668738.ab

Beträffande det mig närstående SDs siffror bekräftar SIFO-mätningen det faktum, att SD-sympatisörerna förefaller vara totalt okänsliga inför de så kallade skandaler som rullas upp i etablissemangsmedia till synes på löpande band. Det har således varit tal om ryssagenter i partiet, en skandalös motion (och nu raljerar jag inte) av riksdagsledamot Anna Hagwall och ett kanske smaklöst men ändå rätt harmlöst fylleskämt om nazister av SDs ekonomiskpolitiske talesman Oscar Sjöstedt för fyra år sedan. Så här skrev jag om Hagwalls förlöpning, som med all rätt gjort henne omöjlig i partiet: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/06/nej-anna-hagwall-det-har-var-bara-for-mycket/

sjc3b6stedt-2015-003
Oscar Sjöstedt drog ett fylleskämt om nazister för fyra år sedan – väljarna bryr sig inte och skall inte bry sig. Foto: Tommy Hansson

Media borde en gång för alla lära sig, att SD-folket i stort sett (ursäkta uttrycket) fekerar på trams av den här sorten, som vi SDare tvingats stå ut med under så många år att vi nu med allt skäl är immuna. Det gör dem till Sveriges sannolikt mest realistiska och samtidigt mest intelligenta partisympatisörer. Så hatten av för alla SD-väljare – ni är bäst!

Fotnot: SIFOs undersökning bygger på 1936 intervjuer genomförda under tiden 3-13 oktober. Ingen av de förändringar som noterats jämfört med föregående mätning är statistiskt säkerställd.

C-H Hermansson RIP: Bakom fasaden var han en äkta kommunist

31 juli, 2016

186b3ca5-ad68-4d32-9465-a9859145c03bC-H Hermansson var partiledare i SKP/VPK 1964-75.

Carl-Henrik (C-H) Hermansson (1917-2016) har lämnat oss närmare sekelgammal. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han föddes revolutionsåret 1917. Ty trots att han var först av svenska politiker med att ”styla” sig enligt amerikansk modell – folk skulle tro att han var en mild så kallad eurokommunist som inte tog order från Moskva – förblev han en äkta gammelkommunist bakom den glättade fasaden. Ett av Hermanssons mest bekanta tillika färgstarka yttranden lyder: ”Någon djävla ordning får det vara i ett parti.”

”Röde Herman”, som han då och då kallades, var emellertid en skicklig attitydskapare. Så skicklig att Nationalencyklopedin skriver följande i ett omdöme: ”Under H:s ordförandeskap förändrades det svenska kommunistpartiet. Beroendet av Sovjetunionen försvann, och partiet slog, som flera eurokommunistiska partier, in på en väg mot nationell kommunism.”

C-H Hermansson var ordförande i Sveriges kommunistiska parti (SKP) 1964-67 och, när partiet bytte namn 1967, i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) fram till 1975 då han avgick vid 57 års ålder. Hermansson efterträdde den oreformerade norrbottensstalinisten Hilding Hagberg (1899-1993) som partiledare och insåg, som den slipade taktiker han var, att något måste göras för att bättra på partiets renommé i folkhemmet.

Namnbytet var ett blygsamt första steg – ”kommunisterna” fanns kvar i partinamnet – men ett gyllene tillfälle uppenbarade sig den 21 augusti 1968, då Sovjetunionen och Warszawapakten med den så kallade Brezjnevdoktrinen som grund invaderade Tjeckoslovakien och med militärt övervåld slog ner Alexander Dubecks och andra reformivrares försök att införa en ”socialism med mänskligt ansikte”. Hermansson fördömde då  i spetsen för VPK invasionen och krävde, att Sverige som en protesthandling skulle frysa de diplomatiska förbindelserna med Moskva.

2957649_1200_675
Sovjetiska tanks har problem i Prag i augusti 1968. C-H Hermansson fördömde först Warszawapaktens invasion men gjorde sedan avbön.

Det var dock bara skådespeleri ”Röde Herman” ägnade sig åt. När det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté kom in med en skarp protest mot det svenska systerpartiets agerande – VPK fick rundhänt ekonomiskt bistånd från Moskva – valde Hermansson att göra avbön inför sin partistyrelse.

Redan ett halvår efter krossandet av ”Pragvåren” hade det ledande svenska kommunistpartiet normaliserat sina förbindelser med Moskva. I juni 1969 deltog en delegation från VPK i den världskommunistiska kongressen i Moskva jämte 75 partier från när och fjärran. Vice partiordföranden Lars Werner försäkrade i ett tal närvarande delegater att man från svensk sida skulle fortsätta den gemensamma kampen mot ”imperialismen”. Enligt referat i partiorganet Ny Dag avstod Werner från att beröra invasionen i Prag ett knappt år tidigare.

Carl-Henrik Hermansson föddes i Bollnäs i Hälsingland och växte upp i Sundsvall i Medelpad. Den relativt välbeställda familjen – fadern var företagare i skobranschen, farbrodern Albert riksdagsman för Socialdemokraterna – flyttade sedan till Stockholm, där unge Carl-Henrik enrollerade sig i Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) samt den teoretiska socialistgrupperingen Clarté.

Vid det laget hade Hermansson, enligt vad han själv skriver i sin memoarbok Minnen (1993), blivit väckt för ”nödvändigheten av kamp för ett socialistiskt samhälle”.  1936 påbörjade han studier vid Stockholms högskola, där han läste litteraturhistoria, statskunskap och nationalekonomi, och kom därvid i beröring med de berömda professorerna Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal. 1965 utkom Hermansson med boken Monopol och storfinans – de 15 familjerna, en av 60-talsvänsterns mest inflytelserika böcker.https://sv.wikipedia.org/wiki/Monopol_och_storfinans_-_de_15_familjerna

das-kapital-e1349197543883-500x294
Hermansson påstod sig ha läst Marx Das Kapital på originalspråket.

1939 hade Hermansson kommit så långt i sin socialistiska utveckling, uppger han, att han tillägnade sig Karl Marx mastodontverk Das Kapital (Kapitalet) på det tyska originalspråket vilket nog inte många svenskar kan skryta med att ha gjort. Sin kommunistiska partibok kunde den nu 24-årige Carl-Henrik Hermansson hämta ut den 5 oktober 1941, omkring två år efter ingåendet av pakten Sovjetunionen-Nazityskland samt Sovjets överfall på Finland 1939. 1948-50 samt 1956-59 var Hermansson redaktionschef på Ny Dag, där han var chefredaktör i fem år innan han efterträdde Hagberg som partiledare i SKP 1964. Efter partiledarskapet fungerade han 1975-81 som VPKs gruppledare i riksdagen.

Väljarsympatierna för VPK stabiliserades under C-H Hermanssons ledning till omkring fem procent, låt vara att partiet beständigt tvingades förlita sig på ”kamrat fyra procent”, det vill säga taktikröstande från vänstersossar för att säkra kommunisterna en plats i riksdagen så att de kunde förbi ett pålitlig stöd för Socialdemokraterna och säkra dessas regeringsinnehav. VPK tilläts nu delta i riksdagens utskottsarbete och fick delta i statliga utredningar.

Med andra ord: C-H Hermansson var framgångsrik i sitt värv att tvätta bort stalinist- och Moskva-stämpeln från ett parti som dittills setts som Sveriges förrädarparti, alltid berett att sälja ut sitt land för en grynvälling. Dessvärre för Hermanssons eget rykte, och här hjälpte föga en sammetslen röst, ett ofta gråtmilt tonfall i riksdagsdebatterna och det ständiga tjatet om ”bort med moms på mat”, drogs med jämna mellanrum hans berömmande ord om sovjetdiktatorn Josef Stalin i anledning av dennes död i mars 1953 fram i ljuset:

Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. Han fortsatte Marx, Engels och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade marxismens teori som utvecklingen skapat. Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapande teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens och så vidare. På vart och ett av dessa områden är hans insats gigantisk. Ingen människa kan förstå vår tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter. /…/ Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.

poster-10
”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Hermansson tvingades under årens lopp upprepade gånger ta avstånd från sina ord vid Stalins frånfälle. Vad han en gång sagt full av övertygelse kunde dock inte bli osagt hur mycket han än ansträngde sig. Bara tre år efter det att dessa minnesvärda ord yttrats var det för övrigt dags för alla kroniskt Moskva-trogna svenska och utländska kommunister att göra en helomvändning sedan Moskvas nye, starke man, Nikita Chrusjtjov, på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956 gjort upp räkningen med Stalin-kulten och brännmärkt den man han själv under många år tjänat som en vettvilling och paranoid massmördare.

Carl-Henrik Hermansson hann med åtskilligt under sin tid som tongivande politiker i SKP/VPK. Förutom den devota hyllningen till Stalin försvarade han den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956, uttryckte sin förståelse för Kinas ockupation av Tibet 1959 och gillade uppförandet av Berlinmuren 1961. I likhet med många andra slöt han vidare upp på Ho Chi Minhs och det kommunistiska Nordvietnams sida under angrepps- och erövringskriget mot Sydvietnam.

1960 vallades Hermansson, tillsammans med andra hänförda politiska turister från Sverige, runt i det röda Kina av Mao Tse-tungs politruker. Just vid den tiden rasade en fruktansvärd, av ordförande Mao själv framkallad, hungerkatastrof som skördade tiotals miljoner människoliv i delar av det väldiga kinesiska riket. Detta skedde innan den definitiva brytningen mellan Sovjet och Kina ägt rum.

När man ögnar igenom den panegyrik som framfördes vid C-H Hermanssons hädangång kunde man nästan förledas tro, att denne blide och engagerade man var en övertygad demokrat. Inget kunde vara längre från sanningen. Han vek aldrig från synsättet att det politiska system som rådde i Sovjet och dess vasallstater i Östeuropa låg nära idealet. Då han i Expressen den 29 mars 1973 tillfrågades om hur ett flerpartisystem i hans smak borde se ut svarade han: ”Det starkaste partiet måste naturligtvis ha marxism som bas. Sen kan man tänka sig ett parti som företräder småborgarna och ett som företräder bönderna.”

980
Jörn Svensson ville göra det förbjudet att ifrågasätta socialismen.

Det vill säga precis den ordning som rådde i Polen och Östtyskland vid den här tiden. Hermanssons något mindre lågmälde partibroder, den ettrige ideologen Jörn Svensson – senare högavlönad EU-parlamentariker och livskamrat med statsrådet och ambassadören Margareta Winberg (S) – fastslog i sin beryktade pamflett Du skall ta ledningen och makten på 1970-talet att ”i det socialistiska Sverige /skulle det/ vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former”. Försök att ersätta socialismen med ett annat system måste, enligt Svensson, stoppas med ”tillgängliga medel”. https://martinandreasson.wordpress.com/2008/12/22/politiska-kultbocker-10e-plats-jorn-svenssons-%E2%80%9Ddu-skall-ta-ledningen-och-makten%E2%80%9D/

Kommunisterna blev aldrig, oavsett vad de föredrog att kalla sitt parti, något massparti under C-H Hermanssons ledning. Sannolikt var Hermansson mer populär än sitt parti. Ändå var det den till synes blide och eftertänksamme Hermansson som skapade bilden av kommunistpartiet som ett, åtminstone i stora drag, demokratiskt tillika rumsrent parti. Detta utnyttjade och utvecklade efterträdarna Lars Werner och Gudrun Schyman i enlighet med sina personliga förutsättningar. Partiets popularitetssiffror under Schyman, som därtill gynnades av sovjet- och öststatskommunismens upplösning, var större än vad partiet uppnått både före och efter Schymans tid som partiledare med som mest runt 12 procent av väljarsympatierna.

Hur skall man då se på dagens Vänsterpartiet med den före detta EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt som ledare? Är det fortfarande ett kommunistiskt parti? Det står väl helt klart att det inom partiet finns en del gamla övervintrade äkta kommunister, men mest av allt torde V-partiet kunna anses vara ett militant parti som vurmar för politisk korrekthet. Ta vilken patenterat politiskt korrekt fråga ni vill – klimatalarmism, feminism, svängdörrsmässig immigrationspolitik, HBTQ-svassande, så kallad antirasism, gullande med radikal islam – Vänsterpartiet företräder alltid de radikalaste inneåsikterna.

politisk-korrekthet_55d10c479606ee772c9dac1a
Vänsterpartiet anno 2016: mer politisk korrekthet än renodlad kommunism.

Frågan är om inte detta förhållningssätt är ännu skadligare för Sverige än vad det gamla förrädarpartiet som alltid gick i Moskvas ledband en gång var. Under det Kalla kriget visste man bland övriga partier och på SÄPO-håll exakt var man hade partiet och dess företrädare: de tyckte i alla lägen likadant som det sovjetiska ledarskapet (även om C-H Hermansson av taktiska skäl avvek marginellt från denna norm) och de ville, med vapen om så behövdes, upprätta proletariatets diktatur i Sverige. Dagens Vänsterparti är mer komplext och därmed möjligen också farligare än föregångarna var på den gamla ”goda” tiden.

Jag är kanske en obotlig nostalgiker, men jag måste bekänna att jag nog föredrar kommunister av den gamla stammen. Som varken hymlar eller stylar sig. Jag avskyr givetvis deras ideologi, men de var på något sätt rakare och renhårigare än dagens opportunistiska PK-parti. En gammal favorit hos mig är gamle revolutionären Frank Baude, nyligen fyllda 80 år.

Baude, ursprungligen murare till professionen, var med i SKP men lämnade partiet till förmån för utbrytningen KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) 1967. 1970 anslöt han sig till den ytterligare utbrytningen KFML (r) – r:et stod för ”revolutionärerna” – och blev samtidigt partiledare. R:arna bildade omsider partiet KPML(r) med Frank Baude som partiledare fram till 1998, samma år han fyllde 72. Efter en intern schism bytte partiet sedan namn till Kommunistiska partiet (KP), som jag informerat om i följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/25/de-vanstraste-av-de-vanstra/

PK001402Mot strömmen heter Frank Baudes memoarbok, utkommen 2000.http://butik.kommunisterna.org/bocker/mot-strommen

För två år sedan hade dock Frank Baude tröttnat på partiets bristande kommunistiska renlärighet – bland annat menade han att partiet svikit i klasskampsfrågan – och lämnade tillbaka partiboken. Han skrev även ett brev till partistyrelsen som återges av sajten 8 dagar den 19 april 2014 där han förklarar varför han tappat förtroendet för såväl partiledningen som partiorganet Proletären. Jag väljer att återge följande utdrag ur brevet:

Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av Grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Antalet proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.http://www.8dagar.com/2014/04/hela-frank-baudes-brev.html

Baude är också missnöjd med att det kommunistiska parti han ledde i 28 år svikit i frågor såsom det alltmer utbredda våldet i Göteborg samt tiggeriet. Han jämför i följande passus hämtad ur utträdesbrevet tiggarna med Marx tes om det så kallade trasproletariatet: ”…denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället…”.

Säga vad man vill om Frank Baude, sprungen ur en arbetarfamilj i göteborgsstadsdelen Majorna, men man kan inte anklaga honom för att inte hålla på de kommunistiska grundvalarna som dessa utformats av Marx, Engels och Lenin. Hans karriär som parlamentarisk politiker är emellertid inte särskilt imponerande – han representerade 1982-85 KPLM(r) i fullmäktige i Göteborg.

Fotonot: Ett avsnitt om C-H Hermansson finns med i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (2008, 170 sidor). Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm.

SD rusar i nya Demoskop (surprise), katastrof för M

9 juli, 2015

645Demoskop/Expressen juli 2015./Fotnot/

Det här börjar nästan bli tjatigt – Sverigedemokraterna (SD) gör succé i en ny mätning.

Den här gången går partiet fram med 3 procentenheter i Demoskop/Expressens julimätning jämfört med samma instituts förra mätning. Det är bästa resultatet någonsin i Demoskops mätningar. Framgången relativt valet i september 2014 är 5,8 procentenheter. Det är svårt att i sammanhanget finna något bättre ord än just ”succé”. Ändå rycker åtminstone denna bloggare nästan på axlarna, eftersom SDs uppåtgående trend tycks cementerad sedan ansenlig tid tillbaka.

En stor del av förklaringen till den sverigedemokratiska frammarschen är med en till visshet gränsande sannolikhet Jimmie Åkessons kraftfulla återkomst som aktiv partiledare. Mattias Karlsson gjorde ett för många överraskande gott hantverk som ersättare under det halvår Åkesson återhämtade sig efter sin omskrivna utmattningsdepression, men att det är den senare som är den verklige ledaren är inte att ta miste på.

Jimmie Åkesson gjorde därtill ytterst väl ifrån sig i sitt tal i Almedalen, då han jämväl fick de bästa tittarsiffrorna av samtliga partiledare – 352 000 såg och hörde Jimmies nära en timme långa tal. Att döma av Demoskop-siffrorna verkar dessa också ha gillat vad de såg och hörde. SD-ledaren stack fram sina numera tämligen skäggiga haka ordentligt: han fastslog att Sverigedemokraterna inom överskådlig tid skulle bli Sveriges största politiska parti.

Denna förutsägelse fick Aftonbladets krönikör Lena Mellin att rubrikvis hävda: ”Jimmie Åkessons högmod kan bli hans fall.” http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article21059027.ab Vi som på nära håll haft förmånen att under en följd av år ta del av vår partiledares spådomar vet naturligtvis bättre, ty hittills har allt Jimmie siat om blivit verklighet.

Inför valet 2010 fastslog han att SD skulle ta sig in i riksdagen. Vilket också skedde efter 5,7 procent i riksdagsvalet, samma resultat som KD nådde. Därefter var det dags att sikta mot nästa naturliga mål, nämligen att bli landets tredje största parti. Efter några års kubbande med MP om denna rang slog också den förutsägelsen in. I den nu föreliggande Demoskop-mätningen är SD klart mer än dubbelt så stort som MP: 18, mot 7,1 procent.

3544586_2048_1152 Jimmie Åkesson i Almedalen 2015: högmodig eller bara realistisk?

Lena Mellin har i likhet med mig följt SD-ledarens retorik genom åren och vet lika bra som jag, att det han hittills förutsagt har realiserats. Hennes pratande om ett ”högmod” som leder till ”fall” kan därför tyckas något egendomligt: det är ju uppenbart att hon talar mot bättre vetande. Hon gör i sin krönika från Almedalen stor sak av att Socialdemokraterna varit största partiet sedan 1917, men få om ens några partier har rönt framgångar enbart i kraft av tidsmässiga faktorer.

Dessutom måste S ha uppfattats ungefär som SD när partiet tog klivet från revolutionsromantiken, bröt med extremsocialisterna och blev ett ansvarstagande samhällsbyggarparti. Det kan inte vara särdeles svårt att se att det är nästan exakt samma utveckling som den SD befinner sig i sedan Jimmie Åkesson ryckte åt sig partiledarskapet 2005. Jag är därför helt övertygad om att också denna förutsägelse av Åkesson kommer att besannas, frågan är bara när.

Allianspartierna noteras i senaste Demoskop för en rätt uppseendeväckande tillbakagång. De rödgröna får 39,4 mot alliansens 38,6 procent. Moderaterna kliver tillbaka med 3,0 procentenheter jämfört med Demoskops junimätning och 0,2 procentenheter om vi ser till Reinfeldts katastrofsiffror i senaste valet. Nya partiledaren Anna Kinberg Batra gjorde en slät figur i Almedalen och fick ännu fler tidigare M-väljare att söka sig till SD-fållan.

Den borgerliga partiledare som imponerade mest på Gotland var som jag ser det Kristdemokraternas Ebba Busch Thor med sitt klarspråk mot den islamistiska terrorismen, något som dock inte ger något djupare avtryck hos Demoskop: marginell uppgång sedan förra mätningen, tillbakagång jämfört med valet.

Av de rödgröna partierna går de båda mindre fram marginellt sedan valet under det att V får oförändrade 6,8 procent jämfört med Demoskops junimätning. S når nu 25,5 procent och är alltjämt största parti – tillbakagången är dock hela 5,5 procentenheter sedan valet i september i fjol. Det är också minst sagt problematiskt att i Stefan Löfven se en naturlig ledare och i ännu högre grad statsman.

Ofta har hans framträdanden varit svaga eller rent pinsamma, som då han med den drucknes envishet i debatt efter debatt stämplat SD som ett ”fascistiskt” parti. Trots att detta epitet historiskt sett stämmer betydligt bättre in på Socialdemokraterna med deras traditionella korporativism, tendenser till personkult (Palme) och omhuldande av socialdarwinism och rashygien i den sosseriet närstående rättsfilosofen Axel Hägerströms och makarna Myrdals efterföljd.

_2BE3296_MP Åsa Romson och Gustav Fridolin i Pride-paraden.

Att Sveriges i särklass galnaste parti, Miljöpartiet, ändå noterar ett förhållandvis hyggligt mätresultat hos Demoskop menar jag nog vara det mest illavarslande i den här mätningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/ MP har i Åsa Romson ett språkrör, tillika miljö- och biträdande statsminister, som genom sin till synes obefintliga impulskontroll kan förväntas kläcka ur sig nära nog vad som helst och dessutom påkommits med brallorna nere som miljöbov. Nyligen valde hon att på en fråga placera det nazityska förintelselägret Auschwitz i Polen i södra Tyskland.

Samma parti har på statsrådsposten som bostadsminister en radikal muslim i Mehmet Kaplan, som sympatiserar med Muslimska brödraskapet och vill utplåna Israel. Ute i landet, ja till och med i riksdagen, finns det MP-folk som anser att CIA och den amerikanska militären genom så kallade chemtrails förgiftar vår natur med farliga miljögifter.

Vänsterpartiet har genom sin tillbakadragna ställning bland de rödgröna inte fått chansen att göra bort sig lika mycket som S och MP, men det kan påpekas att det forna kommunistpartiet under Jonas Sjöstedt driver en ekonomisk överbudspolitik av i princip samma slag som den vilken fått Grekland att sjunka ner i finansträsket.

Det borde normalt inte vara några större svårigheter för en kraftfull borgerlighet att ta itu med dagens rödgröna regeringskonstellation. Någon borgerlighet av sagda typ existerar dock inte i dag. Alliansledaren Anna Kinberg Batra framstod i Almedalen som en innantilläsande söndagsskolefröken, något som till viss del möjligen uppvägdes av utmärkta framträdanden av Annie Lööf (C) och Ebba Busch Thor (KD).

Til syvende og sidst faller dock alliansen på den frånstötande Decemberöverenskommelsen (DÖ), tillkommen med det enda syftet att hålla SD utanför den politiska makten. Väljarna vet vid det här laget att oavsett hur mycket alliansen än må kritisera den rödgröna regeringen, så hindras de ändå av DÖ att få denna på fall med ett möjligt extraval som följd; genom DÖ har allianspartierna förbundit sig att inte rösta på sina egna budgetförslag.

_2BE5172 Minskad välfärd med bibehållen invandring.

Slutligen måste också anföras, att ingen vid sina sinnens fulla bruk och i verkligheten levande människa längre tror på programmatiska förkunnelser om att invandringspolitiken är ”lönsam” och ”berikande”. Vid en undersökning signerad Novus den 3 juli angav således 66 procent av de tillfrågade, att de trodde att det skulle bli mindre välfärd med bibehållen invandring: http://novus.se/nyhet/novus-bara-66-tror-inte-att-vi-har-rad-med-gratis-valfard-med-dagens-flyktingnivaer/

Fotnot: Förändringarna i förhållande till förra mätningen är inte statistiskt säkerställda.

Demokratiskt haveri på bred front efter SDs framgångar

29 september, 2014

1497629_701023746640727_1430826342528682690_n Glada miner efter Björn Söders utnämning till riksdagens andre vice talman.

http://nyheteridag.se/sonderrivna-valsedlar-och-han-sa-beter-sig-ledamoterna-i-riksdagen/

I dag, måndagen den 29 september 2014, utsågs Sverigedemokraternas Björn Söder, född 1976, till riksdagens andre vice talman. Ett synnerligen väntat val emedan denna förtroendepost enligt demokratisk praxis tillfaller riksdagens tredje största parti. Detta tilltalade inte Vänsterpartiet, vars ledare Jonas Sjöstedt krävde sluten omröstning i kammaren trots att Söder var ensam kandidat till posten.

Att det var just Vänsterpartiet, som för knappt en generation sedan kallade sig kommunistiskt, som inte accepterade de demokratiska spelreglerna var minst av allt någon sensation.

På den tiden partiet kallade sig Sveriges kommunistiska parti (SKP) betraktade man sovjetdiktatorn Josef Stalin som världens frälsare och stödde emfatiskt Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939, som tillät Sovjetunionen och Nazityskland att dela Polen sinsemellan och de tyska nazisterna att våldföra sig på Danmark, Norge, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Jugoslavien med flera länder.

untitled Hitlers och hans anhangs inmarsch i Paris 1940 gillades högt och rent av Vänsterpartiets kommunistiska föregångare.

En av samma partis nuvarande riksdagsledamöter uppträdde i dag i riksdagskammaren iförd en T-tröja med texten ”SD=rasister” och bröt sålunda mot såväl klädkod som demokratisk anständighet.

I samband med den något turbulenta omröstningen om Söders talmansskap utmärkte sig emellertid även representanter för andra partier. Moderaten Sofia Arkelsten betedde sig  enligt partikamraten  Malin Lundgren (Twitter) som ”16-åriga F!-väljare”. Detta mot bakgrund av att hon rivit sönder en tryckt valsedel med Björn Söders namn på och på densamma skrivit: ”Blankröst redo.” Sedan är folk förvånade över att det finns ett politikerförakt.

Vänsterfascistiske fejkhistorikern och påhittade pansarofficeren Henrik Arnstad krävde å sin sida  i ett tweet,  att de sex icke-sverigedemokrater som röstade på Söder skulle registreras.

BysbBPPCIAEptMk

Sajten Nyheter i dag redogör via länken överst för pajaserierna i riksdagen under dagen.

http://www.dn.se/debatt/folj-fn-lag-mot-rasism-och-tvinga-sd-att-bekanna-farg/

I dag menar vidare två professorer på DN Debatt – länken här ovan – att ”rasistiska” partier bör förbjudas. Det är Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet  samt Elena Namli, professor i etik vid Uppsala universitet, som bland annat uppmanar en ny regering att ”förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering”.

Att det egentligen är SD som avses framgår av denna passus i debattartikeln:

Alldeles oavsett om vi betecknar Sverigedemokraternas ideologi som ”rasistisk”, ”främlingsfientlig”,”invandringskritisk”, ”nationalistisk” eller något annat, så vet vi alltså detta: partiet underblåser rasismen genom att peka ut en viss samhällsgrupp som roten till alla problem.

Jaså, det vet vi? Vad debattörerna icke uppmärksammat är att SD i allt väsentligt riktar sitt kritiska sökarljus mot den av svenska regeringar under en följd av år alldeles hämningslösa immigrationspolitik och inte mot de laglydiga individer som kommit hit.

untitled Professor Stefan Jonsson ropar på förbud.

Att partiet vill utvisa grovt kriminella immigranter utan medborgarskap eller personer som inte har laglig rätt att vistas här är en helt annan sak. Sådana distinktioner tycks dock de bålda akademikerna på DN Debatt inte mäkta med, det blir för komplicerat. Och ”underblåsa rasismen”? Den saken sköter den havererade massinvandringspolitiken med åtföljande integrationsproblem så bra på egen hand.

Andreas Johansson Heinö på den borgerliga tankesmedjan Timbro har i ett tweet instämt i de båda professorernas synpunkter, så tillvida att han anser att kravet på förbud mot ”rasistiska” organisationer/partier är ”Inte orimligt”. Dock pekar han på gränsdragningsproblem och på att Jonsson tidigare utnämnt Folkpartiet till ett rasistparti.

Krav på förbud mot vad som med ett svepande språkbruk kallas ”rasistiska” grupperingar måste tyvärr sägas ligga helt i linje med den allmänna utvecklingen inom EU-sektorn. Enligt  direktiv från Europaparlamentet skall det således, genom antagandet av en ny ”gummiparagraf”, bli möjligt att stoppa ekonomiska bidrag till partier som anses bryta mot EUs så kallade grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter.

untitled Tidigare EU-parlamentarikern Göran Färm (S) vill dra in EU-anslagen till olämpliga partier.

Socialdemokraten Göran Färm är en av de EU-politiker som drivit på hårdast om att dra in bidragen till partier som ogillas i maktens Bryssel. Det var sedan Färm upptäckt att det lilla, numera avsomnade, svenska partiet Nationaldemokraterna i något sammanhang kommit i åtnjutande av EU-bidrag som han krävde en förändring av bidragsreglerna. De partier som fortsättningsvis ansöker om EU-bidrag skall kunna visa upp dokumentation som, enligt Expo, klargör att man är ”ett parti som ställer upp på demokrati och står upp för medborgerliga rättigheter”.

http://www.expressen.se/kultur/vilket-sverige-ar-det-ni-inte-kanner-igen/

Det kommer definitivt inte som någon sensation för denna bloggare, att även det självutnämnda politiska oraklet, riks-HBTQ-personligheten Jonas Gardell, känt sig manad att i kölvattnet av SD-Söders utnämning till andre vice talman knacka ner sina visdomsord om utvecklingen i Sverige. Han gör det dock ur ett något annorlunda perspektiv: han angriper dem som anser att Sverigedemokraternas frammarsch skulle vara något ”osvenskt”.

Gardells inlägg kan läsas via länken närmast här ovan.

images0NX13KW5 Gardell har en poäng: ingenting biter på SD!

Gardell drar till den ändan upp företeelser såsom det i början av 1920-talet etablerade Rasbiologiska institutet i Uppsala, tvångssteriliseringar, diskrimineringen av romer samt – givetvis – det forna förbudet mot homosexualitet. Inget av dessa fenomen har givetvis det bittersta med SD att göra. Tvärtom: samtliga dessa företeelser initierades och understöddes av föregångarna till de flesta av de äldre partier som i dag sitter i riksdagen. Ej heller har de ett dugg med SDs nuvarande politik att göra.

Vad som inte lämnar Jonas Gardell någon ro är att ingenting tycks bita på det förhatliga SD:

Särskilt som det inte verkar bita hur man än försöker angripa denna svulst av fascism och främlingsfientlighet som nu växer alltmer accelererat i det svenska samhället. Att ta debatten hjälper inte, att inte ta debatten hjälper inte, svulsten verkar dessutom immun mot politiska skandaler som skulle få vilket annat parti som helst att rasa ihop.

Här har han faktiskt en poäng, Gardell. Det han borde inse är givetvis att angreppen mot Sverigedemokraterna inte lönar sig, eftersom partiets väljare och sympatisörer sedan länge blivit klara över att den hiskeliga djävulsmålning Gardell och en hoper andra demokratihaverister på bred front sömngångaraktigt utsätter partiet för har föga eller inget med verkligheten att göra.

 

Succé för Åkesson i Södertälje – sjuklöverpartierna nu ordentligt uppskrämda

4 september, 2014

BwsdjHMIYAE26-yJimmies framträdande i Södertälje möttes med jubel och applåder från hundratals anhängare. Ett fåtal tyckte annorlunda. Foto: Jörgen Fogelklou

Jämnt tio dagar före valet den 14 september besökte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson Södertälje och Politikertorget på Gågatan i sällskap med göteborgsgamängen Jörgen Fogelklou.

Till skillnad från det lama mötet inför de närmast sörjande med V-ledaren Jonas Sjöstedt på onsdagen, var det  var fullpackat med folk utanför polisens avspärrningar framför scenen och av dessa var det kanske ett 20-tal vilka vände ryggen mot Åkesson, skränade, skramlade med nycklar och gav fingret.

Bland dessa fanns kommunalrådet Staffan Norberg (V), som sannerligen borde veta bättre än att på detta sätt vända ryggen åt det fria ordet och ansluta sig till den ohyfsade och intoleranta skränfock som inte vet vad verklig demokrati innebär.

Jimmie 4 sep 017 Rödskägg, batikhäxor och kommunalråd vände ryggarna mot yttrandefriheten och störde mötet på olika sätt. Foto: Tommy Hansson

Jag tror inte jag behöver tala om att lokalblaskan Länstidningens webbreportage från evenemanget till största delen handlade om just de fåtaliga demokratiföraktarnas verksamhet. Reportern valde att välja ut tre av dessa som intervjuobjekt, medan motvikten blev en person som halvt om halvt sympatiserade med SD. Man undrar i sitt stilla sinne var forna tiders saklighet och objektivitet i nyhetsrapporteringen tagit vägen:

http://lt.se/nyheter/val2014/val2014/1.2621625-lt-play-akesson-sd-talade-pa-politikertorget

I en artikel dagen före mötet med Åkesson skrevs vidare mest om den planerade motaktionen, men tidpunkten för mötet hade LT underlåtit att sätta ut. Till skillnad från notisen då Sjöstedts sammankomst utannonserades. Att LT tar ställning mot SD på ledarplats är naturligtvis inget att säga om, men då man öppet misshandlar vårt parti i nyhetsartiklarna så ägnar man sig åt oseriös kampanjjournalistik och ingenting annat.

Nåja, man får väl vara nöjd med det lilla. Som att den ofta förekommande V-svansen i form av AFA- och Revolutionära fronten-huliganer lyste med sin frånvaro. Och som att LT valde att faktiskt publicera en halvsidesannons  för SD – som vi förvisso betalt för – där asylsökandet i de nordiska länderna  jämfördes i stapeldiagrammets form. Ett tiotal dagstidningar, däribland DN och SDS, refuserade av svårbegriplig anledning denna annons:

BwrkxYBIcAE9u2V

I vårt land anses det tydligen kontroversiellt bara att jämföra invandringsstatistiken i olika länder, något som bekräftar min uppfattning att vi snabbt närmar oss något slags politiskt korrekt halvdiktatur (om vi inte redan är där) där vissa åsikter och vissa diskussioner är bannlysta. Ett land där integrationsminister Erik Ullenhag oroar sig betydligt mer för att islamistiska IS brutala framfart i Irak och Syrien skall leda till ”islamofobi” än för IS offer. Där obekväma konstnärer hamnar i fängelse. Sverige har kort sagt blivit ett extremt land.

För att återgå till Jimmies möte var det stor show på Politikertorget. Spänningen byggdes upp gradvis från det att jag anlände till vår valstuga på Gågatan klockan 10.20 för att träffa en journalist från den välrenommerade tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung, vilken ville känna mig på pulsen om den stora syriska immigrationen till Södertälje inför det beramade mötet. Han blev något försenad, men det gjorde ju inte särskilt mycket i det varma solskenet.

Jimmie 4 sep 007 Scenen förbereds…Foto: Tommy Hansson

Så småningom började centrala Södertälje fyllas av intresserad allmänhet och av uniformerade såväl som civilklädda poliser. Slutligen rullade så det skåpbilsliknande turnéfordonet modell större in framför Politikertorgets scen. Fogelklou, Linus Bylund och föraren Michael Rubbestad började montera upp de anordningar som skulle användas under Jimmies tal, och partiets biträdande säkerhetschef Per Vegelow checkade säkethetsläget tillsammans med polisen.

De klämmiga partilåtarna ekade mellan husen på Gågatan när Jimmie Åkesson slutligen anlände och inledde sina aktiviteter i Södertälje med att hälsa på oss lokala förmågor som fanns på plats. En bukett stiliga höstblommor fick han också av Ingrid Hult. Och så drog showen igång efter kort presentation av Tommy Blomqvist. Till skillnad från Sjöstedt valde Åkesson att tala i anslutning till ett podium som placerats nedanför scenen, sekunderad av Fogelklou som ställde frågor om SDs politik med göteborgsglimten i ögat.

Alliansregeringens politik att vilja hjälpa människor från utsatta områden genom att låta så många som möjligt av dessa – i praktiken de mer välbeställda som har råd att betala människosmugglare – komma hit illustrerade Jimmie på ett fyndigt sätt.

Om vi har tio personer och tio äpplen att fördela på dessa, framhöll SD-ledaren, så blir det onekligen mest rättvist om varje person får ett äpple var. Med den förda politiken får dock den person som har det bäst nio äpplen, medan övriga nio får dela på det tionde.

Det var dock inte bara immigrations- och flyktingpolitiken som kom till belysning i Åkessons presentation. Han rörde sig över så gott som  hela spektrat av partiets politik: arbetsmarknadspolitik, vårdsituationen, pensionärsbeskattningen, föräldraförsäkringen med mera. Som sverigedemokrat kände man sig inte så litet stolt över Jimmies (och Jörgens) proffsiga insats. Före mötet i Södertälje hade teamet varit i Nynäshamn och fortsatte sedan till Huddinge och Värmdö.

Jimmie 4 sep 019Jimmie och Jörgen show på Politikertorget. Foto: Tommy Hansson

Innan jag begav mig hemifrån läste jag i tidningen Dagens Samhälle att de rödgröna och alliansen tänker gå ihop i det enda syftet att isolera SD från varje form av inflytande i Södertälje och andra kommuner. På omslaget tittar på en jättelik blaffa till bild KS-ordföranden Boel Godner (S) och oppositionsrådet Marita Lärnestad (M) in i kameran och gör sitt bästa för att se så hjärtinnerligt goda ut som man bara kan göra, när man anser sig ha himlen och hela änglaskaran på sin sida.

Att man på fullt allvar tycks tro det framgår av texten inne i tidningen, där Lärnestad bland annat påstår att SD vill ”bygga en mur” runt Södertälje för att slippa alla flyktingar och Godner menar, att det är ”de goda krafterna” – det vill säga de själva –  som skall ”beskriva verkligheten” och inte det diaboliska SD. Snart dyker det väl också upp påståenden om att vi SDare äter barn till frukost eller förgiftar kommunens dricksvatten…

Lärnestad oroar sig enligt artikeltexten över att det står ”många pensionärer vid deras /SDs/ valstuga”, vilket kanske inte är så konstigt – det är ju den befolkningsgrupp som får lida mest av regeringens politik gynnande asylflyktingar och inte människor som arbetat och betalat skatt ett helt yrkesliv.

Jimmie 4 sep 012 Trängseln var stor då Jimmie talade. Foto: Tommy Hansson

Nu planerar kommunens ordentligt uppskrämda makttanter således att stänga ute och isolera SD från varje form av inflytande, samtidigt som man med darr på stämman talar om ”ökad tolerans”. Jo, tjena. Det här är auktoritärt maktspråk i syfte att helt enkelt sätta folkviljan ur spel. Toleransen är i det här fallet obefintlig. Det är faktiskt så man får kväljningar.

Här en länk till en LT-artikel med samma tema:

http://lt.se/nyheter/val2014/val2014/1.2622176-ingen-vill-samarbeta-med-sd

Bara en dryg vecka återstår till valet, som kan bli en riktig rysare sedan allianspartierna till stor del hämtat in vänsterblockets tidigare kraftiga försprång i opinionen. En parlamentarisk cirkus utan dess like kan vidare bli verklighet för den händelse det totalt utflipprade galenpannepartiet Feministiskt initiativ slinker in i riksdagen.

Missa slutligen inte Björn Söders och Paula Bielers framträdande på Politikertorget den 10 september klockan 12.30 – nu ger vi järnet ända in i kaklet!