Posted tagged ‘Joni Mitchell’

Längtan till Carolina

11 augusti, 2013

James_Taylor_liveJames Taylor.

http://www.youtube.com/watch?v=78O6–THTF0

James Taylor har skrivit en lång räcka fina sånger som värmt mitt hjärta genom åren sedan jag först hörde honom 1971. Ovan en länk till hans kanske mest älskade sång, ”Carolina In My Mind”, som framförs i en liveinspelning. Det får bli min godnatthälsning den här gången.

Taylor föddes i Boston, Massachusetts 1948 men växte upp i North Carolina, där hans far hade en hög ställning vid universitetet. Han fick skivkontrakt med Beatles-bolaget Apple 1969 och blev känd för en större publik i början på 1970-talet. Några av hans mest uppskattade sånger i övrigt är ”Fire and Rain”, ”Another Lullaby” och ”Sweet Baby James”.

Under sin tid i New York blev han beroende av heroin men räddades av fadern. Hans popularitet har hållit sig genom åren, och när tioårsminnet av terrorattacken mot World Trade Center högtidlighölls på Ground Zero 2011 fick han och Paul Simon förtroendet att sjunga för de närvarande och inför hela världens TV-tittare. Han framförde då ”Another Lullaby” (Close Your Eyes) som är speciell för mig; här tillsammans med Joni Mitchell:

http://www.youtube.com/watch?v=DpMfdob55W0

Har svårt att tänka mig bättre godnattmusik än detta!

Tillägnas min käre gamle vän Benny H. V. Andersson, en framgångsrik konstnär som är bosatt i New Jersey nära New York och upplevde 9/11 på nära håll.

Svenska artister (XII): Turid

19 februari, 2013

Turid LundqvistTurid på den tid det begav sig.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/130097?programid=4384

Länken ovan går till ett radioprogram som sändes i P1 den 17 december 2012 där Sara Lundin intervjuar den forna så kallade proggdrottningen Turid. Tjejen med den underbart vackra och rena sopranrösten som spåddes en lysande internationell karriär. Hon berättar här om sin bana från första pris i Sveriges Radios (SR) vismästerskap 1966 till uppbrottet från proggrörelsen och avfasandet av den aktiva sångarbanan. Helt tystnat har hon dock inte.

Marit Turid Lundqvist föddes i Stockholm den 16 november 1949 och växte upp i söderförorten Gröndal. Musikaliskt påbrå hade hon från båda föräldrarna – mamman var som ung  konsertpianist men övergick till jazzmusiken där även pappan var fast förankrad med trumpet som instrument. Som flicka hade Turid hört den norska mormodern sjunga folksånger. Turid var mobbad under hela skoltiden men fann en tillflykt i musiken.

Genombrottet kom alltså med förstaplatsen i SRs vismästerskap, där Turid framförde Evert Taubes ”Byssan lull”.  Kort därpå fick 17-åringen medverka i Lennart Hylands ”Röda fjädern”-gala och blev rikskändis på kuppen. Därefter drabbades hon av hjärnhinneinflammation och fick under en lång konvalecens i den framlidna mormoderns stuga i Norge ett slags lidnersk knäpp. Hon skrev två-tre sånger om dagen samtidigt som hon lade linoleumgolv och målade i huset.

På så sätt fick Turid en repertoar som hon sedan använde sig av när hon spelade in sin första LP-skiva som hette ”Vittras visor” på proggbolaget Silence. Hon hade innan dess skickat in en demo till Anders Burman på det kommersiella skivbolaget Metronome och inlett inspelningar tillsammans med välkända musiker. Det blev dock ingen skiva den gången eftersom Turid inte ville ändra sin musik enligt bolagets önskemål. Detta till faderns förtret – han gav dottern en utskällning!

TuridProggrörelsens drottning…

I stället skulle Turid bli något av proggrörelsens drottning. Hon spelade på den andra Gärdesfestivalen i augusti 1970 tillsammans med artister som Gudibrallan, Samla mammas manna och Gunder Hägg. Jag lyssnade själv mycket på proggmusik vid denna tid och var närvarande vid den första Gärdesfesten i Stockholm. Självklart var jag – på mycket stort avstånd – förälskad i flickan med den undersköna, nästan förtrollande rösten. Liksom, föreställer jag mig, många andra.

Här sjunger hon ”Penelope” vid en TV-inspelning i Växjö:

http://www.youtube.com/watch?v=-VFGGWtd_i4

Anders Burman hade insett att Turid Lundqvist hade potential att bli internationell storstjärna. Hon kallades ibland Sveriges Joni Mitchell eller möjligen Melanie. Till den ändan gjorde Turid och skivbolagsfolk en resa till London 1972 för att om möjligt ordna ett skivkontrakt med det proggbetonade bolaget Dandelion. Turid backade dock ur eftersom hon trodde att hon inte skulle bli välkomnad inom proggrörelsen – där, som hon säger, hon ”trodde hon hörde hemma” – om hon gjorde verklighet av de internationella skivplanerna.

I stället blev det turnéer med bandet Kebnekaise runt hela Sverige. I turnébussen levde man på kokta morötter, kål och råris – så kallad makrobiologisk mat – som hon än i dag inte kan äta. Efter londonresan hämmades Turids kreativitet märkbart därför att hon kände att hon ”inte tagit nästa steg” i karriären. Hon började därtill känna att den en gång så tilltalande proggrörelsen blivit alltmer doktrinär. När hon i slutet av 1970-talet framträdde med några kärlekssånger på en spelning i Umeå till förmån för personer som var aktiva mot militärjuntan i Grekland blev hon utskälld av ett par ”biffiga killar” för att hon inte framfört tillräckligt politiskt medvetna låtar!

Följden blev att hon lämnade det till värmländska Koppom avflyttade proggbolaget Silence och återvände till Metronome, där hon 1977 spelade in LPn ”Selma världserövrare”. Året därpå kom en skiva tillsammans med den komiske finske artisten M. A. Numminen som kallades ”Fårskallevisor”. För proggrörelsen var nu varg i veum och kallades ”svikare” av tidningen Musikens makt. 1982 gav hon ut skivan ”Flow Soma” som ett samarbete med Thomas Wiehe. Hon var vid denna tid påverkad av Maharishi Mahesh Yogi och den meditativa TM-rörelsen.

På 1980-talet började Turids karriär fasas ut. Hon samarbetade en tid med den beryktade barnprogrammakaren Staffan Westerberg och jobbade extra på Pressbyrån. Hon sjöng även visor av bland andra Olle Adolphson på radio. 1984 slutade hon som soloartist men gjorde teatermusik. Hon började jobba heltid på Posten; jag hade äran att bli expedierad av henne på postkontoret på Fleminggatan i Stockholm, det kan ha varit kring mitten-slutet av 1990-talet.

I dag närmar sig Turid Lundqvist, som så många andra av oss gamla avdankade proggare,  pensionsåldern. I den inledningsvis nämnda intervjun säger hon följande:

Jag har blivit bedömd enligt mallar beroende på hur folk velat att jag ska vara.

2610407För några år sedan intervjuades Turid i tidningen Vi.

I dag uppträder Turid typ vartannat år samt skriver dikter. Hon säger sig inte ha någon ”hunger” efter att stå på scen. Kvar finns emellertid hennes rika sångskatt som därtill finns förevigad på de båda retrospektiva CD-skivorna ”I retur” (2004) samt ”Stars and Angels: Songs 1971-75”. Här finns glansnummer som ”Den gamla vanliga historien”, ”Sometimes I Think Age Is A Treasure” och en som jag personligen har fastnat för, nämligen ”Välkomme-hus”.

Här några minnesvärda Turid-låtar:

Den gamla vanliga historien:

http://www.youtube.com/watch?v=ULzilyHeO_s

Sometimes I Think Age Is A Treasure:

http://www.youtube.com/watch?v=de_DfA_V4hM

Moder:

http://www.youtube.com/watch?v=AgtkFSqTe2s

Vargen:

http://www.youtube.com/watch?v=bayavtBuUqo

Välkomme-hus:

lhttp://www.youtube.com/watch?v=lbrpX_X0uxY

Turid var slutligen en politiskt medveten artist som engagerade sig i exempelvis kvinnofrågor och den så kallade kampen mot (väst)imperialismen.