Posted tagged ‘Jordanien’

Den israelisk-arabiska konflikten: FNs delningsplan 1947

29 november, 2019

En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.

I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/

Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.

Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.

Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).

New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”

Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.

Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.

Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.

Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.

Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.

Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.

När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226

En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.

Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre

Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.

Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.

Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.

Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte

Liberalernas val: utveckling och tillväxt med Sabuni eller fortsatt lindanseri med Ullenhag

17 juni, 2019

Liberalernas partiledarkandidater. Från vänster Erik Ullenhag, Nyamko Sabuni och Johan Pehrson.

Den 28 juni håller Liberalerna ett extra så kallat landsmöte på Clarion Hotel i Stockholm med syftet att välja en ny partiledare efter avgående Jan Björklund. Striden står i praktiken mellan de båda före detta integrationsministrarna Nyamko Sabuni och  Erik Ullenhag. Varför den helt chanslöse Johan Pehrson, partiets ekonomisk-politiske talesman,  alls kandiderar är oklart. https://www.liberalerna.se/pa-gang/extra-landsmote-ny-partiledare/

Nyamko Sabuni har, att döma av det stöd som visats henne så här långt, seglat upp som storfavorit till partiledarposten. Hon backas upp av tunga partidistrikt som Skåne och Västsverige och har tidigare gått segrande ur nio rådgivande medlemsomröstningar. Erik Ullenhag, med tre år som ambassadör i Jordanien bakom sig,  har ett tydligt stöd endast i hemstaden Uppsala samt hos Liberala kvinnor och Liberala ungdomsförbundet (LUF).

Kjell Westerberg, ordförande för Liberalerna i Södertälje och yngre bror till förre partiledaren Bengt Westerberg, menar i en kommentar till partiledarvalet i Länstidningen den 17 juni att ”Nyamko Sabuni skulle ge partiet bättre opinionssiffror snabbt” men att Ullenhag skulle stå för ett ”långsiktigt ledarskap” som L är i behov av.

Enligt statsvetaren Jenny Madestam kommer Liberalerna att bli ”mer borgerligt” med Sabuni vid partirodret. Även om Sabuni i likhet med Ullenhag formellt stödjer Januariöverenskommelsen (JÖK) med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet var hon kritisk till överenskommelsen när den ingicks för knappt ett halvår sedan.

Hennes positiva inställning till Alliansen kan få stor betydelse ju närmare valet 2022 vi kommer, och ett starkt Liberalerna kan mycket väl komma att utgöra en seriös konkurrent till övriga allianspartier om positionen som ledande borgerliga parti. https://www.expressen.se/nyheter/jenny-madestam-sabuni-kan-vara-ett-hot-for-m/

Det växande stödet för Nyamko Sabuni innebär emellertid icke per automatik att hon bergsäkert kommer att utses till ny partiledare den 28 juni. Den extremt immigrationsvänlige Erik Ullenhag, som deklarerat att han vill göra Sverige ”snällare”, är partielitens kandidat. Ett inflytelserikt L-namn som EU-kommissionären Cecilia Malmström har därtill nyligen kungjort sitt stöd för Ullenhag.

Partiets gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, har enligt avslöjanden i Expressen på en hemlig Facebook-sida till stöd för Ullenhag manat de 183 partiombud som kommer att närvara på Clarion Hotel i Stockholm att köra över Sabuni-anhängarna och rösta fram Ullenhag. Riksdagsledamoten Robert Hannah i Göteborg har i sin tur uttryckt stark kritik mot detta och manat Erik Ullenhag och Johan Pehrson att dra sig tillbaka och stödja Sabuni. https://www.expressen.se/nyheter/l-toppens-drag-i-hemliga-gruppen/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Liberalernas gruppledare i riksdagen, Christer Nylander, önskar att partiombuden myglar fram Erik Ullenhag till partiledarposten vid det extra landsmötet den 28 juni.

Nyamko Ana Sabuni föddes föddes i Bujumbura i Burundi den 31 mars 1969 och har alltså nått den tämligen mogna åldern av 50 år. Hon har tvillingsöner från ett tidigare äktenskap. Sabunis familj, ursprungligen flyktingar från Zaire, anlände till Sverige och Kungsängen utanför Stockholm 1981. Efter genomgångna gymnasiestudier har Sabuni studerat juridik, migrationspolitik och mediekommunikation på högskolenivå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyamko_Sabuni

1990 var Nyamko Sabuni med och grundade Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) och var 1991-94 verksam som egenföretagare inom området friskvård. Några år senare gick Sabuni med i dåvarande Folkpartiet och ingick i partistyrelsen 2001-13. 2002-06 representerade hon partiet i riksdagen som hon dock åkte ur efter en mandatperiod. Som icke obetydligt plåster på såren utsågs Sabuni till integrations- och jämställdhetsminister i den första Reinfeldt-regeringen 2006.

2010 valdes Sabuni åter in i riksdagen på ett Stockholms-mandat. Hon var dock tjänstledig från riksdagen för att i den andra regeringen Reinfeldt  2010-13 fungera som biträdande utbildnings- och jämställdhetsminister. Hon meddelade dock sin avgång som statsråd den 21 januari 2013 och efterträdde samma år Alice Bah Kuhnke som hållbarhetschef vid teknikkonsultföretaget ÅF AB (tidigare Ångpanneföreningen AB).

Nyamko Sabuni har visat att hon kan vara en stundom kontroversiell fritänkare. Hon föredrar exempelvis att inte kalla sig ”feminist” utan liberal och har, till skillnad från de flesta så kallade feminister, engagerat sig starkt mot hederskulturer och våld mot utlandsfödda kvinnor. 2006 kom hon ut med skriften Flickorna vi sviker (54 sidor) i regi av Folkpartiet liberalerna. Sabuni har bland annat argumenterat för slöjförbud i skolorna och mot religiösa friskolor.

När hon var ny på posten som integrations- och jämställdhetsminister såg vidare Nyamko Sabuni till att den omdiskuterade paraplyorganisationen Centrum mot rasism, som påkoms med diverse oegentligheter, fick sitt statliga bidrag om 5,5 miljoner per år indraget. Centrum mot rasism hade bland annat engagerat sig hårt mot den ”rasistiska” glassen Nogger black och mot det anrika kvartersnamnet Negern i Karlstad. Det hör till saken att Sabunis farbror Nkyabela Sabuni var verksamhetschef i organisationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Centrum_mot_rasism

Den 6 juni 2019 menade Sabuni i en intervju med Expressen att ”Mångkultur är inte är något att eftersträva” och kom även i övrigt med utsagor om problem i utsatta områden och annat som inte föll de politiskt korrekta på läppen. När kritikstormen tilltog visade sig Sabuni inte tillräckligt modig för att våga stå för sina åsikter utan föredrog att pudla på ett enligt bloggen Katerina Magasin ganska skämmigt sätt. http://katerinamagasin.se/nyamko-sabunis-fega-pudel-annu-en-dag-de-ryggradslosa-politikernas-land/

Icke desto mindre framstår Nyamko Sabuni i mina ögon som det klart bästa, ja det enda, alternativet för de liberaler som vill se partiet växa och utvecklas. Valet står som jag ser det mellan Sabuni och tillväxt/utveckling å den ena sidan och Ullenhag och fortsatt lindanseri på 4-procentsstrecket å den andra. Inte för att jag bryr mig över hövan om liberala partiangelägenheter. Jag hyser dock, trots allt, den möjligen gammalmodiga inställningen att svensk politik är betjänt av ett hyfsat starkt, borgerligt liberalt parti. Ett impotent och snällistiskt liberalt parti utan klara gränser mot socialdemokratin enligt Ullenhags modell kan vi däremot vara utan.

Kitimbwa Sabuni har bland annat engagerat sig mot ”rasistiska” Tintin i Kongo.

Nyamko Sabuni är en äldre syster till Kitimbwa Sabuni, född 1971, som är aktiv i bland annat Afrosvenskarnas riksförbund och Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Han har ibland, definitivt inte utan skäl, kallats Sveriges mest lättkränkta person. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/07/kitimbwa-pa-hugget-igen-anmaler-pride/

 

Om Trumps erkännande av Golan som israeliskt territorium – och om Israels ”Auschwitz-gränser”

26 mars, 2019

Donald J. Trump har, halvvägs in i sin fyra år långa ämbetsperiod, redan gått till historien som USAs sannolikt mest Israel-vänliga president någonsin. För knappt ett år sedan lät han flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem. I dagarna har han därtill officiellt erkänt Israels rätt till Golanhöjderna.

Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu jämförde efter erkännandet Trump med det judiska folkets historiska välgörare såsom perserkonungen Kyros II ”den store” (590/76-530 före Kristi födelse), den brittiske utrikesministern lord Arthur Balfour (1848-1930) samt USAs president Harry S Truman (1884-1972). Trump kvitterade artigheten genom att kalla Netanyahu ”a very special man”.

Kyros II lät, sedan hans persiska styrkor erövrat Babylonien, hebréerna återvända till Jerusalem och återuppbygga det heliga templet. Lord Balfour är mannen bakom Balfour-deklarationen från 1917, vilken erkände det judiska folkets rätt till ett nationalhem i Palestina-mandatet. President Truman körde över sitt utrikesdepartement och erkände Israel som statsbildning 1948.

Iranska FN-soldater håller vakt på Golanhöjderna 1975.

Det är inte svårt att förstå varför Israels regering välkomnar Trump-administrationens beslut att erkänna Golanhöjderna som israeliskt område. Om Golan hade stått under arabisk (läs; syrisk) kontroll hade Israel varit vidöppet för angrepp och raketbeskjutningar från området likt vad som skedde före och under Sexdagarskriget 1967.

Efter det segerrika Sexdagarskriget – då Egypten, Syrien och Jordanien assisterade av trupper från ytterligare elva arabstater angrep Israel – besatte Israel Sinaihalvön, Gaza, den så kallade Västbanken (Judéen och Samarien), östra Jerusalem samt Golanhöjderna. Den judiska staten kunde helt enkelt inte riskera att bli angripen av fientligt sinnade länder från dessa områden ännu en gång. Golan annekterades officiellt 1981. https://popularhistoria.se/krig/sexdagarskriget.

Abba Eban beskrev Israels gränser före Sexdagarskriget som ”Auschwitz-gränserna”.

Den tidigare israeliske utrikesministern och FN-.ambassadören Abba Eban (Abba Solomon Meir,1915-2002), beskrev efter Sexdagarskriget Israels gränser före 1967 som ”Auschwitz-gränserna””, som han menade att Israel av säkerhetsskäl aldrig kunde återvända till. https://israelbehindthenews.com/abba-eban-the-june-1967-map-represented-israels-auschwitz-borders/3838/

Ett antal arabländer samt Iran har, liksom de europeiska representanterna i FNs säkerhetsråd, fördömt Trumps erkännande av Golan som israeliskt territorium. https://www.reuters.com/article/us-us-golanheights-mideast/gulf-arabs-iran-reject-u-s-recognition-of-golan-heights-as-israeli-idUSKCN1R709B

 

SD, M och KD i majoritet enligt SVT/Novus – L halverat sedan valet när Björklund lämnar

7 februari, 2019

SVT/Novus väljarbarometer 14/1 – 3/2 2019.

Det mest anmärkningsvärda med SVT/Novus väljarbarometer för januari-februari 2019 är att det redan hårt prövade partiet Liberalerna sjunker ännu djupare ner i dyn och nu noteras för 2,7 procents väljarsympatier. Detta sker parallellt med att partiledaren Jan Björklund deklarerat sin avgång till partistämman i november. Det innebär att L under nio månader tvingas hålla till godo med en ovanligt död anka. som partiledare

Björklund har sedan valet den 9 september ifjol lyckats halvera sitt parti – från föga imponerande 5,5 procent i riksdagsvalet till det nu föreliggande, rent katastrofala resultatet. Hur kunde det gå så illa? Jag återkommer med ett försök till svar på den frågan nedan. https://www.svt.se/special/valjarbarometern/

Störst i den aktuella mätningen är det regeringsbärande Socialdemokraterna. Partiet går dock tillbaka med 2,8 procentenheter jämfört med föregående Novus-mätning, vilket uppges vara den enda statistiskt säkerställda förändringen. Det är ändå marginellt bättre än valresultatet på 28,3 procent. Vänsterpartiet avancerar framåt med 1,5 procentenhet och får nu 9,1 procent.

Det hjälper dock inte mycket när alla övriga partier i regeringsunderlaget enligt Januariöverenskommelsen (Jök) går kräftgång. Riksdagens värsta extremistparti, Miljöpartiet, noterar usla 3,4 procent och backar därmed med en halv procentenhet från förra mätningen. Centerpartiet backar med 0,1 procentenhet till 7,5 procent, vilket är omtrent 1 procent sämre än i valet.

Liberalerna har halverats sedan valet.

Emedan såväl MP som L åker ur riksdagen om de nu aktuella siffrorna vore valresultat bildar de konservativt betonade Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna politisk majoritet i parlamentet. SD är med 21,2 procent näst största parti och ökar mest av alla i föreliggande väljarbarometer (2,0 procentenheter). Det är hela 3,7 procentenheter bättre än i valet. M får 18,3 procent, en minskning på 0,6 procentenheter medan KD ökar med 1,3 procentenheter till 7,4 procent.

Mandatfördelningen enligt Novus-barometern är 177 mandat för SD, M, KD och 172 för S och MP.

Liberalerna har nu rätt lång tid på sig att leta efter en ersättare till Jan Björklund. Jag tänker inte ge mig in på några vidlyftiga spekulationer, men om jag vore liberal med ansvar för att få fram en ny partiledare skulle jag akta mig väldigt noga för att utse någon av de tidigare regeringsministrarna Erik Ullenhag och Birgitta Ohlsson till att ta över efter majorens avsked. Båda har bevisats ha helt orealistiska och verklighetsfrämmande åsikter när det gäller vitala frågor som invandring, integration, feminism och nationalstatens betydelse.

Ullenhag är sedan 2016 Sveriges ambassadör i Jordanien. Där kan han med fördel stanna i ytterligare några år, som jag ser det.

Jan Björklund och Annie Lööf har genom sitt beslut att rösta fram den ideologiska fienden Stefan Löfven till statsministerposten på Ulf Kristerssons bekostnad bjudit in till välförtjänt kritik om svek och förräderi gentemot den partipolitiska borgerligheten. Allt på grund av sin fixa idé att göra det till en helt överordnad fråga att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande. Det har resulterat i att alliansen numera är stendöd och att SD och KD liksom V går framåt i opinionen.

Januariöverenskommelsens verklighet enligt tecknaren Jeander.

Starkt jobbat, Jan och Annie!

Jag vill ändå lyfta fram de goda insatser Jan Björklund enligt min ringa mening gjort under sin tid som partiledare. Han har lyckats övertala övriga allianspartier om det eftersträvansvärda i att ansluta Sverige till den västliga försvarsalliansen NATO. Han har också fått med sig allianspartierna på kravet att stärka det militära försvaret. Och han drev som ende aktör i valrörelsen frågan om värnskattens avskaffande.

 

 

Resterna av det bibliska Sodom tros ha hittats

11 december, 2018

Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till Soar, lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över Sodom och Gomorra; och han omstörtade dessa städer med hela slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken. Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då blev hon en saltstod. http://runeberg.org/bibeln/01_19.html

Något av det som enligt arkeologiska rön återstår av det gamla Sodom.

Ovanstående passus ur 1 Moseboken 19:23-26 i Gamla testamentet (den judiska bibeln) beskriver hur de syndfulla städerna Sodom och Gomorra förstördes av eld och svavel som Gud lät regna ner på dem och den omgivande slätten. De enda överlevande var Lot, som var brorson till patriarken Abraham, och hans familj minus Lots hustru vilken förvandlades till en saltstod då hon vände sig om och såg förödelsen.

Amerikanska arkeologer som grävt ut det område i det nuvarande Jordanien, där Sodom och Gomorra antas ha varit belägna, har vid utgrävningar i den bronsålderstida ruinstaden Tall el-Hammam hitttat resterna av vad de menar vara Sodom vilken förstördes för omkring 3700 år sedan. Rönen har presenterats på den vetenskapliga sajten Universe Today: https://www.universetoday.com/140752/a-meteor-may-have-exploded-in-the-air-3700-years-ago-obliterating-communities-near-the-dead-sea/#more-140752

Tall el-Hammam är beläget strax öster om floden Jordan norr om Döda havet.

Enligt arkeologerna Phillip Silvia och Steven Collins finns tydliga indikationer på att en meteor/meteorit exploderat ovanför det område som nu utgörs av Mellersta Ghor-slätten och därvid utplånat en mänsklig civilisation som existerade i runt 2500 år. Phillip Silvia från Trinity Southwest University presenterade rönen vid the American School of Researchs årliga sammankomst den 16 november.

De en gång höga och tjocka murarna till den stad som antas ha varit det bibliska Sodom raserades således av en väldig explosion i luften. Totalt förstördes en area omfattande 500 kvadratkilometer. Explosionen skall ha motsvarats av kraften av en 10 megatons atombomb exploderande cirka 10 000 meter ovanför det aktuella området. Ett tjockt asklager som täcker området minner om den förhärjande brand som förstörde staden.

Rester av glas och keramik samt tre ihopsmälta klippstenar som grävts fram tyder på att branden utvecklade en hetta om 8000-12 000 grader Celsius. Ytterligare bevis för en explosion av beskrivet slag är att det en gång bördiga området låg öde de närmaste 700 år efter den gigantiska smällen. Jordens konsistens förändrades helt och kom att innehålla tre till fyra gånger så mycket salt som är maxhalten för att odling skall kunna ske.

Klippelaren ”Lots hustru”.

Arkeologernas teori är att explosionen gav upphov till saltspridning från det närbelägna Döda havet, något som gjorde jorden i området obrukbar i århundraden. Om vi skall tro den ovan relaterade bibliska berättelsen innebar saltet också slutet för Lots hustru under det att Lot och hans döttrar klarade livhanken då de inte vände sig om. En märklig klippformation i Jordanien kallas av tradition just Lots hustru.

Den grundläggande synd som praktiserades i Sodom och Gomorra var en aggressiv homosexualitet, som enligt 1 Moseboken fick några av Sodoms manliga invånare att begära att de ”män” – i verkligheten änglar – som besökte Lot strax före den dramatiska explosionen skulle komma ut och ha sex med dem. I Sodom har arkeologer hittat 5000 år gamla mansskelett vilka tros vara det äldsta fynd av ett homosexuellt par som gjorts. https://newsrescue.com/worlds-oldest-homosexual-couple-found-ancient-ruins-sodom-gomorrah/

Skeletten av det äldsta gayparet som hittats.

Summa summarum så får man nog säga att de arkeologiska fynden i jordanska Tall el-Hammam äger en anmärkningsvärd överensstämmelse med berättelsen om Sodoms och Gomorras förstörelse i den judiska bibelns första bok.

Fotnot: En äldre beteckning för homosexuella handlingar är sodomi, som bildats efter stadsnamnet Sodom.

Historien om kampen mot islam och islamistisk terror

6 december, 2018

Attackerna den 11 september 2001 gav upphov till Kriget mot terrorn.

Det var efter attackerna mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i USA den 11 september 2001 som USAs president George W. Bush proklamerade vad som kallats Kriget mot terrorn. Kampen mot den så kallade islamistiska terrorismen kan dock noga taget sägas ha inletts redan med islams grundare Muhammeds födelse år 570.

Muhammed bin Abdullah sägs ha blivit född i Mekka i det nuvarande Saudiarabien år 570. Han var först verksam som kameldrivare och handelsman men utvecklades till att bli en religiös, militär och politisk ledargestalt som enade stammarna på den Arabiska halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muhammed

När Muhammed var runt 40 år gammal fick han enligt traditionen av ärkeängeln Gabriel sina första av de andliga uppenbarelser som av hävd ligger till grund för Koranen. Inom islam anses Muhammed vara den siste profeten efter Jesus, som islam betraktar som en viktig profetgestalt. Muhammed avled i Medina år 632 efter att, med avstamp i slaget vid Badr den 17 mars 624 då Muhammeds monoteistiska styrkor besegrade Mekkas polyteistiska trupper, ha inlett fler än blodiga 27 fälttåg och räder mot bland andra judar och kristna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Badr

Karl Martell stoppade saracenerna. Emedan Muhammed trots sammanlagt elva hustrur inte hade förmått producera någon manlig avkomma tog andra personer i hans omgivning över hans ledarskap. Under ledning av dessa lyckades muslimska arméer på mindre än 100 år erövra Syrien, Irak, Jerusalem, Persien, Sudan och Nordafrika. Inbrytningar gjordes även i Asien, delar av Indien, Afghanistan, Kina, Indonesien och Filippinerna.

Under 711-13 invaderar muslimska trupper av moriskt ursprung Spanien från Nordafrika och lägger därmed grunden till det muslimska riket Al-Andalus som ägde bestånd ända till 1492, det år då Christofer Columbus anlände till Amerika. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Andalus

Muslimerna, eller saracenerna som de ofta benämndes, var emellertid inte nöjda med sina besittningar på den Iberiska halvön utan planerade även expandera in i västra Europa. Genom att gå segrande ur slaget vid Poitiers i den centrala delen av Frankrike kunde dock merovingerhövdingen Karl Martell (Charles Martel), ”Hammaren”, sätta stopp för den tilltänkta expansionen. Martell titulerades rikshovmästare (major domus) i dåtidens Frankiska rike och var farfar till Karl den store. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/16/je-suis-charlie-martel-nagot-om-muslimernas-betvingare/

Det historiskt mest uppmärksammade avsnittet i kampen mot islam och islamism handlar om korstågen. Totalt anordnades nio av kyrkan auktoriserade större och en hel radda mindre korståg – det första inleddes 1096 och det sista 1271.

Förföljelsen mot de kristna i Det heliga landet gav upphov till korstågen.

De nio korstågen. Om upprinnelsen till korstågen skriver Joseph Francois Michaud (1767-1839), ledamot av den franska akademien, följande i sin klassiska bok Korstågen med 100 helsidesillustrationer av Gustave Doré (sidan 24): ”Andra olyckor drabbade emellertid kristendomens bekännare i Palestina. De förbjöds att fira gudstjänst, de flesta kyrkorna byggdes om till stall, och Den heliga gravens kyrka blev fullständigt raserad. Många kristna jagades ut ur Jerusalem och utbredde sig i alla länder i Orienten.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Korst%C3%A5g

Saracenernas angrepp på kristna i Det heliga landet och kristna pilgrimer på väg dit ledde till att en kraftfull opinion uppkom inom kristenheten: någonting måste göras åt detta. Det utmynnade i att påven Urban II vid kyrkomötet i franska Clermont den 27 november 1095 proklamerade ett kombinerat pilgrims- och fälttåg.

Korstågen, som huvudsakligen gick till Levanten och Egypten, var avsedda att bekämpa vad som uppfattades som kyrkans fiender och med det specifika målet att befria Jerusalem och Det heliga landet från islamsk överhöghet. De var en kombination av pilgrimsfärder och av Gud genom påven sanktionerade heliga krig. Deltagande i korstågen ansågs vara en form av botgöring och den som stupade räknades som martyr.

Saladin och Rikard Lejonhjärta. År 638 hade det islamiska kalifatet utökat sin makt till att omfatta Jerusalem. Staden erövrades 1099 av korsriddarna, vilka anställde blodiga massakrer på stora delar av den judiska och muslimska befolkningen. Invånarantalet sjönk nu från 70 000 till 30 000.

Ett resultat av de kristnas erövring av Jerusalem blev inrättandet av konungariket Jerusalem med Gottfrid av Bouillon, som själv föredrog titeln Den heliga gravens beskyddare, som förste konung. Riket sträckte sig från Beirut i norr till Gaza i söder. Knappt 100 år senare, 1187, återtogs Jerusalem av Saladin (Salah ad-Din Yusuf ibn Ayyub), som var av kurdisk härkomst och sultan av Egypten. Han gav upphov till dynastin ayyubiderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Saladin  

Saladins främste motståndare var konung Rikard I Lejonhjärta av ätten Plantagenet från Normandie, som spelar en betydande roll i sir Walter Scotts berömda roman om korsriddaren Ivanhoe (1820) och i filmen Ivanhoe från 1982, där konungen i en minnesvärd rolltolkning spelas av Julian Glover. https://www.so-rummet.se/kategorier/rikard-lejonhjarta

RIkard Lejonhjärta spelad av Julian Glover i filmen Ivanhoe från 1982.

Det nionde och sista korståget startade 1271 och leddes av konung Edward I av England. Korsfararhären försvarade konungariket Jerusalems huvudstad Acre (Akko), beläget i vad som är dagens norra Israel. Akko, som anses ha minst 5000 år gamla anor, har historiskt kallats ”nyckeln till Palestina” på grund av sitt strategiska läge på en udde som sticker ut I Medelhavet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Akko

Acre hade 1104 erövrats av korsfararhären men hade 1187 återtagits av Saladin. 1191 återerövrades staden och fästningen av en korsfararhär under ledning av Rikard Lejonhjärta men återtogs 1290 av en muslimsk armé anförd av sultanen av Egypten, som brände ner den till grunden. De korsriddare i Johanniterorden som fanns på platsen tvingades fly till Cypern. Därmed var såväl konungariket Jerusalems som korstågens saga all.

Även svenska arméer har under 1100- och 1200-talen bedrivit något som med litet god vilja kan kallas korståg i österled med målsättningen att med vapenmakt tvinga de hedniska stammarna i Finland och Baltikum att omvända sig till kristendomen. https://sv.wikipedia.org/wiki/De_svenska_korst%C3%A5gen

Ingen ”fredens religion”. Islam kallas ibland av dess anhängare och aningslösa västerlänningar för ”fredens religion”, vilket är så långt från sanningen man rimligen kan komma eftersom så gott som alla islams landvinningar gjorts med svärdet i hand.

Inte mycket återstår av den forna korsriddarborgen i Akko (Acre) i norra Israel. Foto: Tommy Hansson

Paul Moorcraft skriver på följande sätt om Muhammed på sidan 26 i sin insiktsfulla bok Kampen mot islamistisk terorism (SMB förlag 2018, originalet 2015, 206 sidor):

Muhammed var inte någon fredsmäklare. Han inspirerade den mest dramatiska militära expansionen i världshistorien. De mongoliska horderna var inledningsvis kanske mer blodtörstiga och framgångsrika, men den islamiska erövringen av Arabien och imperiets häpnadsväckande expansion från Pyrenéerna till Kina måste ha utgjort ett obestridligt bevis för Guds välsignelser åt de muslimska krigarna och erövrarna.

Moorcraft påpekar att mongolernas välde sedan länge befinner sig på historiens soptipp, medan islam i de flesta av de erövrade områdena fortfarande utgör den styrande religionen och kulturen, och det språk som dominerar är arabiska. Det måste också understrykas att ingenstans där islam är den ledande religionen har något demokratiskt och frihetligt samhällsystem kunnat upprättas. Andra religioner och deras bekännare, i första hand kristna och judar, förföljs ofta obarmhärtigt.

Svidande muslimska nederlag¨. Från slutet av korstågen i form av Acres fall 1290 fram till våra dagar har det muslimska erövringståget fortsatt på olika sätt. 1308 upprättades det Ottomanska (Osmanska) riket av sultanen Othman (Osman) I. 1389 besegrade ottomanska styrkor i slaget på Trastfältet i Kosovo serber och ungrare vilket resulterade i att delar av Balkan och östra Europa ockuperades.

1453 erövras det kristna östromerska rikets huvudstad Konstantinopel av ottomanerna och får namnet Istanbul. Därmed faller det bysantinska riket (Bysans) till islam. 1463 erövras Bosnien. De islamiska stridskrafterna tvingas dock också inregistrera svidande nederlag. 1571 besegrar en kombinerad påvlig, spansk, maltesisk och veneziansk flottstyrka i grunden en mycket större men tekniskt underlägsen ottomansk flotta vid den grekiska staden Lepanto (Naupaktos). 10 000 kristna galärslavas befrias. Osmanerna flotta återuppbyggss dock snart och kan fortsätta sina slavräder under hela 1600-talet. Gatan Via Lepanto i Rom minner om slaget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Lepanto

Det mest förödande nederlaget råkade emellertid de osmanska styrkorna ut för i slaget vid Wien i september 1683. En jättehär på 200 000 man med soldater från Turkiet och dess vasallstater Bosnien, Ungern, Serbien, Albanien, Grekland och Krim belägrade den österrikiska huvudstaden Wien mellan maj och september nämnda år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Wien

Wien kunde räddas sedan Polens konung Johan III Sobieski i september kommit till undsättning med en här om 70 000 man. Det som fällde avgörandet var att polackerna genomförde den största kavallerichocken i Europas historia involverande 20 000 ryttare med en spjutspets bestående av 3000 lansiärer. Det medförde att den ottomanska hären skingrades och flydde i vild panik. Vid den efterföljande freden i Karlowitz tvingades Ottomanska riket överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.

Den judiska staten Israel utropades den 14 maj 1948.

Konflikten Israel -”Palestina”. Det sönderfallande Ottomanska imperiet, som länge hade kallats ”Europas sjuke man”, upplöstes slutligen 1922 som en följd av nederlaget i Första världskriget. Dessförinnan hade i den så kallade Balfour-deklarationen – uppkallad efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour – 1917 föranstaltats om att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i det brittiska mandatet Palestina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Staten Israel utropas av det israeliska Arbetarpartiets ledare David Ben Gurion som självständig stat i enlighet med FNs delningsplan den 14 maj 1948. Dagen efter gick ett antal arabstater, vilka avvisat delningsplanen, till ett förenat angrepp mot den judiska staten. Kriget 1948-49, som skulle följas av ytterligare krig och kriser med arabiska och israeliska intressen på spel, slutade emellertid med ett svidande nederlag för araberna/muslimerna.

I slutfasen av kriget lade Transjordanien (senare Jordanien) egenmäktigt beslag på de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien på Jordanflodens västra sida (”Västbanken”), områden vilka annekterades av Israel efter Sexdagarskriget 1967 som slöt med en förkrossande seger för Israel. Palestinaaraberna har därefter i propagandan felaktigt hävdat att de egentligen har rätt att förfoga över Västbanken.

Konflikten mellan Israel och ”Palestina”, som aldrig varit någon självständig statsbildning, fortsätter att spela en viktig roll i den muslimska/arabiska propagandan. Den används mest som en ursäkt för väst- och demokratifientliga muslimska diktaturer – främst Iran – att fortsätta gräva ner sig i skyttegravarna. Dock bör framhållas att Israel bedrivit en förhållandevis framgångsrik diplomati visavi arabvärlden och i dag har fungerande relationer med icke minst en strategisk nyckelmakt som Saudiarabien. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5269451,00.html

Khomeinis revolution i Iran. Startskottet för aggressiv och terrorbenägen islamism kom med den på ayatollah Ruhollah Khomeini inriktade revolutionen i Iran 1979. USAs president Jimmy Carter hade av opportunistiska skäl övergivit USAs mångårige allierade, shah Reza Pahlavi, vilket lämnade fältet fritt för Khomeini och hans shiamuslimska anhang av fanatiska mullor.

Islamiska staten /Kalifatet har genomfört ett stort antal spektakulära massmord.

Iran har därefter utgjort ett internationellt nav för fanatism, jihadism och islamism med omfattande stöd till exempelvis Hezbollah i Libanon och Hamas i Gaza, samtidigt som homosexuella hängs och kvinnor anklagade för äktenskapsbrott stenas i enlighet med sharialagarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

1989 tvingades Sovjetunionen med svansen mellan benen dra sig tillbaka från Afghanistan efter att under en tioårsperiod ha misslyckats med att ta kontroll över landet. Gerillakrigarna i det så kallade mujaheddin, som under konflikten aktivt understötts av de amerikanska Reagan-administrationerna, utgjorde en bas för den kommande islamistiska terrorismen riktad mot väst.

Under perioden fram till den 11 september 2001 skedde under 1980- och 1990-talen en rad mer eller mindre uppmärksammade terrorattacker såsom angreppet mot USAs ambassad i Beirut 1983, då 63 personer omkommer. Senare samma år dör 299 personer när amerikanska och franska militärförläggningar bombas i samma stad. Vidare spelar jihadister från i stort sett världens alla hörn en synnerligen aktiv roll under krigen i det forna Jugoslavien 1991-95. 1999 inleder islamister terrorverksamhet i Tjetjenien.

Krig mot al-Qaida, Afghanistan och Irak. Al-Qaida blev synonymt med islamistisk terrorism då två kapade flygplan rammade World Trade Centers tvillingtorn i New York den 11 september 2001. Närmare 3000 människor dog. Ytterligare ett plan angriper en flygel i försvarshögkvarteret Pentagon varvid 125 människor i byggnaden och de 64 passagerarna dör. Ett fjärde plan kraschar på öppen mark i Pennsylvania, av allt att döma sedan passagerarna lyckats övermanna terroristerna. https://varldenshistoria.se/kriminalitet/terrorism/9-11-terrorattackerna-den-11-e-september-2001

De groteska terrordåden den 11 september 2001 blir startskottet för en kedja av händelser. President George W. Bush förklarar samma år krig mot Afghanistan och amerikanska trupper gör lika frenetiska som fruktlösa försök att spåra upp al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Usama spåras slutligen upp och skjuts till döds av en enhet amerikanska elitsoldater (Navy Seals) i Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011. Den soldat som avfyrade de dödande skotten heter Rob O´Neill. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLJXBj/rob-oneill-38-dodade-bin-ladin

Två år senare angrips Irak, men nu har de amerikanska styrkorna bättre lycka – åtminstone när det gäller att spåra upp Iraks galne diktator Saddam Hussein. Denne ställs inför rätta, döms till döden och avrättas genom hängning den 30 december 2006. Kriget som helhet blir dock klart fiaskobetonat – några massförstörelsevapen hittas inte – och ger snarare en skjuts framåt åt terrororganisationen Islamiska staten (IS), även kallad Kalifatet, ISIS, ISIL och Daesh.

Islamiska staten har jagats bort. IS har sedan det bildades av tidigare al-Qaida-medlemmar 2004 genomfört otaliga ytterst grymma och bestialiska terrordåd; bland annat har västerländska biståndsarbetare halshuggits och tillfångatagna fiender bränts levande.

IS målsättning är att utifrån en fundamentalistisk tolkning av en wahhabistisk doktrin av den sunniislamiska inriktningen upprätta ett världsomspännande kalifat. Rörelsens samlande gestalt har varit shejk Abu Bakr al-Baghdadi, vilken sannolikt dödades vid ett ryskt flyganfall mot utkanterna av IS-fästet Raqqa i Syrien i maj 2017. IS har understötts frikostigt av Saudiarabien och andra rika sunnimuslimska arabstater. https://www.expressen.se/nyheter/is-ledaren-abu-bakr-al-baghdadi-ar-dod/

Den uzbekiske islamisten Rakhmat Akilov körde ihjäl fem oskyldiga människor i centrala Stockholm 2017.

Paul Moorcraft framställer i sin bok Kampen mot islamistisk terrorism Islamiska staten som ett potent hot mot västvärlden, och när boken först publicerades 2015 såg det onekligen ut på det viset. Därefter har dock rörelsen jagats bort från tidigare starka fästen i Syrien och Irak. Kampen för Kalifatet fortsätter dock i exempelvis Libyen, Afghanistan, Filippinerna och västvärlden genom spektakulära terrordåd.

När uzbekiern Rakhmat Akilov dödade fem oskyldiga personer och skadade många fler genom sin lastbilsattack på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 hävdade han att han agerat på order av IS, som dock officiellt inte påtagit sig ansvaret för dådet. Akilov dömdes till livstids fängelse och utvisning. Han avtjänar sitt straff på Kumlaanstalten. https://www.expressen.se/nyheter/rakhmat-akilov-om-ordern-fran-is/

IS må ha tappat mark, men det islamistiska och jihadistiska hotet mot demokratin och friheten består och är enligt SÄPO alltjämt det främsta hotet mot vår säkerhet, samtidigt som samhället på olika sätt fortlöpande islamiseras.

Palestinska myndigheten tar tillbaka erkännande av Israel – anklagas för systematisk tortyr

31 oktober, 2018

Palestinska centralrådet har röstat för att ta tillbaka sitt erkännande av Israel.

Samtidigt som den Palestinska myndigheten (PA) trappar upp sin krigföring gentemot Israel riskerar den sin egen undergång. Den senaste åtgärden från palestinaaraberna är att ta tillbaka alla erkännanden och eftergifter som gjorts gentemot den av dem så hatade judiska staten inklusive Oslo-avtalet från 1993. https://www.aljazeera.com/news/2018/10/top-palestinian-body-calls-suspension-israel-recognition-181030053457580.html

När det Palestinska centralrådet (PCC) nyligen höll möte i två dagar i Ramallah röstade man för att avsluta alla åtaganden paraplyorganisationen PLO någonsin gjort visavi Israel. Även för ”palestinierna”  vitala överenskommelser som säkerhetskoordination med Israel och delaktighet i Paris Economic Protocols överges. Problemet, som man nu tydligen struntar i, är att dessa åtgärder riskerar äventyra hela den Palestinska myndighetens existens.

Först när Israel erkänner de gränser som fanns innan landet av säkerhetsskäl annekterade den så kallade Västbanken och östra delen av Jerusalem efter Sexdagarskriget 1967 kan PA under Mahmoud Abbas (Abu Mazen) skakiga ledning tänka sig att avstå från nämnda åtgärder. Sanningen är dock att den icke existerande staten ”Palestina” aldrig funnits inom några allmänt erkända gränser.

Under de 19 år som föregick den för Israel segerrika utgången av Sexdagarskriget var området ockuperat av det hashemitiska kungadömet Jordanien, tidigare kallat Transjordanien, som egenmäktigt lade beslag på det efter avslutningen av det första Arabisk-israeliska kriget 1948. ”Västbanken” omfattar de bibliska områdena Judéen och Samarien och är väsentliga för Israels historiska identitet. I dag administreras området av Israel respektive PA, men något avgörande avtal om områdets status har ännu icke ingåtts. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stbanken

Parallellt med Abbas vapenskrammel offentliggjorde människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) en rapport, vilken konstaterar att såväl Palestinska myndigheten som dess rival Hamas ägnar sig åt systematisk tortyr av det mest vedervärdiga slag av personer som fängslats för oliktänkande. HRW uppmanar the International Criminal Court (ICC) i Haag att pröva de båda regimernas tortyr som krigsbrott. https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Human-Rights-Watch-issues-special-report-about-PA-Hamas-torture-570056

Palestinaarabisk fånge i ett fängelse i Gaza City.

Rapporten bygger på intervjuer med 147 vittnen samt tidigare intagna och anhöriga till fängslade personer. Omar Shakir, chef för HRWs avdelning för Israel och Palestina, citeras på följande sätt i SVT Nyheter: ”Palestinska ledare reser jorden runt för att prata om palestiniers rättigheter samtidigt som de leder ett maskineri av förtryck för att krossa oliktänkande.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/systematisk-tortyr-i-palestinska-fangelser

Palestinska myndighetens ”president”, den nu 83-årige Mahmoud Abbas, är en av den svenska socialdemokratins mest omhuldade utländska ledare. Han vägrar hårdnackat, trots omfattande internationell kritik, att stoppa utbetalningarna av ersättning med miljardbelopp till familjerna till palestinaarabiska terrorister vilka dömts och fängslats för mord och terror i Israel. Detta är för Abbas långt viktigare än att kunna erbjuda en ordnad skolgång för barnen och en fungerande sjukvård för de egna invånarna.

I ett tal nyligen kallade Abbas de fängslade terroristerna för ”martyrer” och försäkrade auditoriet att utbetalningarna var en ”sacred issue” (helig fråga) som han aldrig skulle göra avkall på. Om det så bara fanns några ören kvar i den ”palestinska” skattekistan – och om han avbryter det ekonomiska samarbetet med Israel är risken överhängande att så blir fallet – skulle dessa gå till ”martyrernas” familjer. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/248636

Abbas passade också på att ge en känga till USA och särskilt då Trump-administrationens ansträngningar att sy ihop någon form av fredsöverenkommelse mellan israeler och palestinaaraber. PA har således vägrat sammanträffa med president Donald Trumps chefsrådgivare Jared Kushner och Mellanöstern-sändebud Jason Greenblatt. I grunden ligger USAs överflyttning av sin Israel-ambassad till Jerusalem, vilken våldsamt förargat palestinaaraberna men inte alls lett till den katastrof som olyckskorparna förutspådde. https://foreignpolicy.com/2017/12/07/moving-the-us-embassy-to-jerusalem-is-not-a-disaster/

Frågan är när Socialdemokraterna kommer att bryta med den barbariska Palestinska myndigheten och sluta upp med att förse den med skattepengar som kan användas för stöd till terroristernas familjer och utveckling av tortyrmetoder i fängelserna. Om vi någon gång får en anständig regering i det här landet så bör en av dess första åtgärder bli att ta tillbaka det olycksaliga erkännandet av ”Palestina”.