Bar Kokhba: en judisk Messias och hans tid

Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!” Jesus svarade honom: ”Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” – Markusevangeliet 13:1-2.

Bland de anklagelsepunkter som det judiska ledarskapet enligt evangelieberättelserna i Nya testamentet riktade mot Jesus fanns påståendet, att han sagt sig kunna riva ner det heliga templet och bygga upp det igen inom loppet av tre dagar vilket ansågs vara den grövsta av hädelser. Sant är att Jesus vid något tillfälle talade på ett sätt som kunde tolkas så. https://www.svenskakyrkan.se/stensjon/langfredag—matteusserien-2012

Helt klart är under alla omständigheter, att Mästaren från Nasaret förutsåg förstörelsen av templet – det så kallade Herodes tempel – och andra byggnader i Jerusalem inom en överskådlig framtid. Detta framgår tydligt av yttrandet till lärjungarna om att ”här skall förvisso icke lämnas sten på sten”, som återges i rutan överst i denna text. Jesus visste när han sade detta, att han icke skulle komma att accepteras som Messias av det utvalda judiska folket och då, förutspådde han, skulle konsekvenserna bli fruktansvärda.

 Scen från Titusbågen i Rom, som restes till minne av Titus framgångsrika fälttåg i Judéen. Reliefbilden föreställer triumftåget i Rom, där romerska soldater paraderar med krigsbyte från det heliga templet.

Mindre än 40 år efter denna förutsägelse inträffade det som Jesus förebådat. Det skedde som slutpunkt på det första judiska upproret mot romarna (66-70 efter Kristi födelse) vid Jerusalems belägring den 3 april-30 augusti år 70. Historieskrivaren Josefus, som  var judisk befälhavare i Galiléen men efter att ha tillfångatagits av romarna arbetade nära samman med dessa, skildrar det fruktansvärda förloppet då den romerske generalen Titus – son till kejsar Vespasianus och senare efterträdare till denne på kejsartronen – belägrade den heliga staden.http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/forstor.htm

Bland annat, uppger Josefus, svalt omkring 600 000 människor ihjäl under den nära fem månader långa ockupationen vilken kostade över en miljon människor livet. Liken efter 4000 människor som dött svältdöden skall ha kastats över stadsmurarna varje dag under ockupationen. Bara vid nedbrännandet av templet omkom 6000 personer. Det sägs att Titus inte haft för avsikt att bränna ner templet, som han betraktade som en arkitektonisk skatt, utan att detta skedde av misstag i stridens hetta.

Jesus Kristus, eller Yeshua Bar Yosef som han egentligen torde ha hetat med arameiskt språkbruk, hade fått rätt i sin förutsägelse om nedbrytningen av Jerusalem i allmänhet och templet i synnerhet. Endast västra tempelmuren, judarnas heligaste plats i dag, blev kvar intakt. Om några mindes Jesu förutsägelse vid denna tid, så bör det ha varit den minoritet judar som valt att tro på den unge kringvandrande rabbinen från Nasaret i Galiléen.

Att den romerska belägringen var synnerligen brutal finns ingen anledning att betvivla, men möjligen är de siffror Josefus – som sedan flyttade till Rom och antog kejsar Vespasianus familjenamn Flavius –  nämner över antalet offer överdrivna. Han var emot det judiska upproret och kan ha velat  visa, vilka gruvliga konsekvenser det fick och till den ändan ”tagit i” litet extra.

 På Masada-platån. I bakgrunden skymtar Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Upproret var emellertid inte över än. Knappt 1000 fanatiska judiska upprorsmakare, så kallade seloter, hade inklusive sina kvinnor och barn barrikaderat sig i befästningen Masada på en 400 meter hög klippa i ökenområdet nära Döda havet.

År 72 skickade Rom en styrka under befäl av prokuratorn Flavius Silva med uppgift att eliminera motståndet. Efter att på platsen ha uppfört ett belägringstorn kunde romarna storma befästningen efter ett år i tryckande hetta vid Masada, men det visade sig att besättningen inför utsikten att slaktas av romarna hade begått kollektivt självmord. Endast sju personer – två kvinnor och fem barn – hade överlevt genom att gömma sig i en grotta.

http://www.goisrael.se/Tourism_Swe/Articles/Archeology/Sidor/Masada.aspx

Cirka 60 år efter det första judiska upproret var det dags igen. En noga planlagd resning igångsattes nu, år 132 efter Kristi födelse, med en man vid namn Shimon eller Simon Bar Kokhba som ledare medan Hadrianus (kejsare 117-138) styrde i Rom. Kokhba var uppenbarligen en kraftfull gestalt och hölls av några, bland andra den judiske vishetsläraren Akiva, för att vara den i de judiska skrifterna utlovade Messias. https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kokhba.html

Denna messiasgestalts förnamn, Shimon, samt hans porträtt har återfunnits på judiska mynt präglade vid tiden för upproret. Det andra namnet förekommer i många olika varianter. Det antas ursprungligen ha lytt Bar Koseva efter namnet på fadern eller möjligen en plats. Namnet tros sedan ha metamorfoserats under revoltens lopp i syfte att stämma överens med ett bibelställe vilket omnämner Messias som en stjärna, kohba. Upprorsledaren emanerade desslikes från konung Davids ätt, något som väl stämmer överens med de messianska anspråken.

 Bar Kokhba-mynt i guld.

Arkeologiska fynd i form av brev och andra handlingar gjorda av papyrus visar, att Shimon Bar Kokhba styrde sina judiska undersåtar med järnhand in i minsta detalj, både vad beträffar den militära organisationen om 400 000 man och ekonomin. Soldaterna initierades på ett handfast sätt, antingen genom att få ett finger avhugget eller också genom att tvingas rycka upp ett cederträd med rötterna.

Så var deras uppgift också att ta sig an världens brutalaste och mest effektiva armé, den romerska. Det judiska våldet riktade sig även i någon mån mot kristna grupper, som vägrade delta i den judiska resningen.

Shimon Bar Kokhba bekände sig självklart till förfädernas judiska religion. Han följde strikt de judiska lagarna inklusive iakttagandet av sabbaten och andra helgdagar, tionden, mat- och renhetsregler etcetera.  Han sägs dock också i hög grad ha förlitat sig på egen kraft: före ett slag bad han Gud att ”varken bistå oss eller göra oss modfällda”.

Allt detta är känt genom avgörande upptäckter som gjordes i en grotta i Juda öken i Israel under tidsperioden 1952-61, där det också framgår att en hel del kraft måste ägnas åt dagliga sysslor som att förse härlägret med mat och att lösa problem som hade med jordägande att göra; Bar Kokhba och hans närmaste män kontrollerade stora landytor.

Det kan för övrigt nämnas att den moderna staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), tog sitt efternamn efter en av Kokhbas generaler (han hette ursprungligen David Grün och var från polska Plonsk i dåvarande Tsarryssland).

 David Ben-Gurion hette ursprungligen David Grün men tog sitt mer kända efternamn efter en av Bar Kohbas generaler.

Shimon Bar Kokhba ledde det judiska upproret mot Rom i tre och ett halvt år. I början var framgångarna betydande: upprorsmännen lyckades erövra ett 50-tal romerska befästningar, däribland Jerusalem år 134. Slutet kom 135, då en stor romersk härstyrka besegrade Bar Kokhbas armé vid bergsfästet Betar på Tisha b´Av, den judiska fastedagen nionde dagen i månaden Av som inföll i augusti.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/29/fastedagen-tishna-bav-judarna-minns-sina-katastrofer/

Kokhba och hans närmaste medarbetare dödades, och efter det för romarna lyckosamma slaget avrättade man åtta medlemmar i Sanhedrin, det judiska stora rådet, efter den gräsligaste tortyr. Bland offren fanns Akiva, som räknat med möjligheten att Kokhba verkligen var Messias (Messhiah). Fruktansvärda massakrer i judiska byar över hela Judéen följde, och historikern Cassius Dio anger att 580 000  judar dog totalt. 50 befästningar och närmare 1000 byar lades i ruiner. Ett stort antal judar dog även i svält och sjukdomar. Likväl fortfor mindre judiska grupper göra motstånd genom gerillakrigföring in på året 136.

En rejäl portion av de omkring 100 000 romerska soldater, som under befäl av den från det romerska Britannien hämtade Julius Sextus Severus sattes in för att krossa upproret, gick också under i ond, bråd död på slagfältet eller i sjukdomar. Helt lyckades dock inte romarna krossa judarna. Den judiska ledningen övertogs av Kohbas son Rufus och efter denne sonsonen Romulus, och ett centrum för judiska skriftlärde kom att etableras i staden Tiberias vid Galiléiska sjön (Gennesaret). Här skrevs det så svetten lackade, och år 450 hade Talmud fästs på papyrus. Andra judiska koncentrationer fanns i Galiléen, Bet Shear och Golan.

Det är vanligt att räkna början av den judiska landsflykten, diásporan, från besegrandet av Bar Kokhbas resning 135. Därefter, har det hetat, spreds judarna för alla vindar till all världens hörn tills staten Israel etablerades 1948. Detta är alltså en sanning med avsevärd modifikation. Judisk närvaro i området fanns hela tiden, också efter de muslimska arabernas invasion på 600-talet.http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/arabernas-och-islams-historia-fran-600-talet-till-1500-talet

 Det arkeologiska standardverket om Bar Kokhba, här i tysk version, av Yigael Yadin. Foto: Tommy Hansson

Kejsar Hadrianus hade nu bestämt sig för att en gång för alla klämma åt och förnedra det besvärliga judiska folket. Han lät uppkalla regionen efter judarnas arvfiender, filistéerna, och ge den namnet Syria Palestina (de historiska filistéerna har dock inte mer med dagens palestinaaraber att göra än vad den moderna tidens assyrier har med de forntida assyrierna att göra).

Jerusalem förstördes i grunden än en gång och gavs namnet Aelia Capitolina, som judarna bannlystes från – utom vid fastehögtiden Tisha b´Av, då judarna av tradition minns sina talrika katastrofer av vilka många inträffat just vid Tisha b´Av. Vidare förbjöds judarnas heliga skrift, Torah, och den judiska tideräkningen.

Historiker av professionen, och givetvis även många andra intresserade, har genom seklerna försökt komma underfund med vad som utlöste Bar Kokhba-upproret. Några tänkbara orsaker som nämnts är förändringar i den romerska administrationen, förändringar inom jordbruket och ekonomiska problem. Det väckte naturligtvis också berättigad vrede att Hadrianus förbjöd den redan då åldriga riten att omskära judiska gossebarn, något Hadrianus betraktade som könsstympning även fast det bara var förhuden som avlägsnades..

Tänkbart är också att en judisk nationalism, som under kejsar Trajanus (98-117) tid flammade upp i Alexandria i Egypten, den östliga kustregionen Cyrenaika i Libyen samt i Mesopotamien, också nådde Judéen.

 Hadrianus, kejsare i Rom 117-138. Besökte troligen Jerusalem 130 för att lägga upp ritningarna för ett planerat Jupiter-tempel på ruinerna av judarnas heliga tempel.

Det är emellertid högst sannolikt att den tändande gnistan till resningen var ett besök som kejsar Hadrianus skall ha genomfört i Jerusalem år 130.  Så sent som 2014 gjordes ett sensationellt arkeologiskt fynd i anslutning till Damaskusporten i gamla Jerusalem i form av en del av en latinsk inskription, som tycktes bevisa vad man tidigare bara gissat – att Hadrianus verkligen besökte staden 129/130 och då troligen överlade med sitt folk på platsen om att uppföra ett tempel till den romerske överguden Jupiters ära på ruinerna av det forna judiska templet.

Om sådana planer nådde redan tidigare upprorsbenägna judars öron var det bäddat för en militant revolt!

Det finns inte många likheter mellan de båda judiska Messias-gestalterna Yeshua Bar Yosef och den cirka 100 år yngre Shimon Bar Kokhba, men ett par paralleller exiterar faktiskt. Båda var verksamma under en period av omkring tre år och båda mötte ett våldsamt slut i den romerska ockupationsmaktens hand. Den uppenbara skillnaden är ju, att medan Yeshua predikade att hans rike inte var av ”denna världen” och inte agiterade mot den romerska närvaron (”Ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör”) var Shimon i högsta grad en världslig furste och en krigsman.

Man kan heller naturligtvis inte undgå att se, att Yeshua/Jesus trots sin förödmjukande död på korset gav upphov till världens mest utbredda religion under det att Shimon snart var bortglömd och blivit levande för oss först genom sentida arkeologiska fynd. Yeshua Bar Yosef ville grunda ett världsomfattande rike byggt på andlighet, Shimon Bar Kohkba ville jaga ut romarna ur Judéen och etablera judisk självständighet. För samtidens kristna var en sådan måsättning givetvis helt irrelevant.

Slutligen måste några ord även sägas om den man, som kanske mer än någon annan forskat i fenomenet Shimon Bar Kokhba och upplyst världen om denne judiske militärfurste: Yigael Yadin (1917-84).https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/yadin.html

Yadin, som föddes i Jerusalem 1917, var son till en berömd israelisk arkeolog som hette Eliezer Sukenik. Han anslöt sig 1933 till den paramilitära sionistiska organisationen Haganah. När Haganah ombildades till Israels reguljära armé 1948 följde Yadin med och var landets andre överbefälhavare (ÖB) 1949-52, åren närmast efter det första arabisk-israeliska kriget.

 Yigael Yadin (närmast kameran) och Menachem Begin konfererar under en debatt i knesset i Jerusalem i juli 1980.

Efter sin militära bana slog Yadin in på en yrkeskarriär som arkeolog och har lett utgrävningar vid israeliska objekt såsom Qumran, Masada och Megiddo. Ibland har han kritiserats för att vara alltför ivrig när det gällt att bevisa, att Bibeln haft rätt. Historien om Shimon Bar Kokhba är  ingen biblisk angelägenhet men väl så viktig för den israeliska historien och en symbol för tappert motstånd mot främmande ockupation. Yadins rikligt illustrerade bok om utgrävningarna kring Bar Kokhba (jag har i min ägo ett exemplar ur en tyskspråkig utgåva) är en arkeologisk klassiker.

Yigael Yadin återkom i den militära banan då han 1967, i samband med Sexdagarkriget, var militär rådgivare åt premiärminister Levi Eshkol, samt som ledamot i den undersökningskommission som utredde den israeliska regeringens och militärens handlande vid utbrottet av Yom Kippur-kriget 1973.

Ett par år senare var Yadin med och grundade det politiska partiet Democratic Movement for Change (DASH), som vid valet 1977 erövrade 15 av de 120 platserna i knesset och bildade den israeliska historiens första borgerliga regering med Likud. Menachem Begin blev premiärminister och Yigael Yadin vice premiärminister.

Yadin spelade en viktig roll vid den israeliska regeringens förhandlingar med Egypten i samband med ingåendet av Camp David-avtalet 1978. DASH upplöstes 1981 efter starka inre motsättningar, då också Yadin slutade med politiken.

Fastedagen Tisha b´Av: judarna minns sina katastrofer

 Västra tempelmuren: den enda återstoden av Serubbabels tempel. Foto: Tommy Hansson

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/07/judar-overfalls-pa-tempelberget-pa.html

Den judiska fastedagen, Tisha b´Av – den nionde dagen i månaden Av – högtidlighölls i år den 27 juli. Många judar hade efter vanligheten samlats vid Västra tempelmuren i Jerusalem för att minnas de båda templens förstörelse och en rad andra olyckor och katastrofer som genom historien drabbat det judiska folket. På det närbelägna Tempelberget befann sig ett gäng maskerade islamister som utsatte judarna för ihållande stenkastning.

När israelisk polis ingrep för att sätta stopp för stenkastningen barrikaderade sig islamisterna i al-Aqsa-moskén, där man bunkrat upp med ett betydande lager stenar, fyrverkerier och brandbomber. Polisstyrkan fick snabbt grepp om situationen genom att ta några steg in i moskén, som av muslimer anses vara förbjuden mark för judar, för att därigenom kunna stänga dörrarna och hindra islamisterna från att utöva sin terror mot de högtidsfirande judarna.

Fyra poliser hade skadats av islamisternas fyrverkerier innan beslutet att gå in i moskén togs för att därmed avvärja vad som kunde ha utvecklats till blodiga kravaller. Sex islamister greps. Läs alltid pålitliga och informativa sajten Jihad i Malmös beskrivning av händelseförloppet via länken överst!

På Tisha b´Av sörjer troende judar främst de båda templens förstörelse. Det första templet, som tillkommit under konung Salomos tid, förstördes den nionde dagen i månaden Av år 586 före Kristi födelse i samband med den babyloniske härskaren Nebukadnessar IIs invasion och förstörelse av Jerusalem. Det hade uppförts ungefär 400 år tidigare. En betydande del av det judiska folket bortfördes till den så kallade babyloniska fångenskapen. Detta skedde i tre omgångar, och det var vid den tredje omgången som det heliga templet lades i ruiner.

En tecknad version av Salomos tempel.

Mer om den babyloniska fångenskapen här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Babyloniska_f%C3%A5ngenskapen

Judarna fick av den persiske konungen Kyros II (den store), som hade erövrat Babylonien, tillåtelse att återvända till Jerusalem för att återuppbygga templet. Det har beräknats att knappt 50 000 judar återvände efter fångenskapen, vilket innebär att en försvarlig andel föredrog att förbli i Babylonien. Ledare för den judiska samfälligheten i Jerusalem var en man vid namn Serubbabel, och det var efter honom det nya templet kom att uppkallas. Tongivande vid tempelbygget och när det gällde att återställa de gamla judiska skrifterna var emellertid Esra, som kallats ”den andre Mose”:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Esra

Konung Herodes den store lät cirka 500 år senare bygga ut Serubbabels tempel, vilket spelar en central roll i Nya testamentets berättelser om Jesu liv och gärningar. Jesus förutspådde att Jerusalems tempel skulle förstöras om det utvalda folket skulle misslyckas med att acceptera honom som Messias, och det var vad som skedde den nionde Av under general (och sedermera kejsare) Titus invasion år 70 i Herrens år. Den judisk-romerske historieskrivaren Josefus blev åsyna vittne till förstörelsen, som endast lämnade den västra tempelmuren intakt. Denna har förblivit det judiska folkets heligaste plats.

 På Masada – i dag en av Israels största turistattraktioner. Foto: Tommy Hansson

En judisk motståndsstyrka omfattande knappt 1000 män, kvinnor och barn barrikaderade sig i den försvarsanläggning som fanns på Masada, en klippa som höjer sig cirka 400 meter över den omgivande Negevöknen och lyckades hålla stånd mot romarna under ledning av prokuratorn Flavius Silva i cirka ett år. År 73 var dock motståndet brutet, och hellre än att falla i romernas händer valde försvararna att begå kollektivt självmord. Endast en handfull kvinnor och barn hittades vid liv i en grotta.

Efter romarnas härnadståg mot judarna, som i Rom manifesterades genom Titusbågen, vidtog för det judiska folket den till synes ändlösa och tröstlösa diásporan (förskingringen) som dock formellt ändade genom att staten Israel utropades den 9 maj 1948. Genom Israel har alla världens judar som vill ett eget land att bosätta sig i, låt vara att många fortfarande föredrar förskingringen.

Tisha b´Av är dock, som antyds ovan, icke begränsat till att minna om de båda templens förstörelse. Den i Israel välkände rabbinen Ari Enkin räknar upp ytterligare ett antal judiska katastrofer från biblisk tid till nutid som kan härledas till nämnda datum: http://unitedwithisrael.org/tisha-bav-its-meaning-and-observance/ Han börjar med den olycka som skedde i samband med att Mose sände ut tolv spejare att rekognoscera det av G-d utlovade Kanaans land, något som enligt traditionen ägde rum just den nionde i månaden Av.

Händelsen omtalas i Fjärde mosebokens trettonde kapitel. Tolv spejare, en från varje stam, sändes ut. Dessa var Sammua, Safat, Kaleb, Jigeal, Hosea, Palti, Gaddiel, Gaddi, Ammiel, Setur, Nahebi och Geuel. Mose ändrade i samband med utsändandet Hoseas namn till Josua. Spejarna begav sig i enlighet med Moses instruktioner norrut till Negev för att bli varse hur landet låg, hur människorna var, om landet var rikt eller fattigt med mera. Mer här:

https://www.biblegateway.com/passage/?search=4+Mosebok+13&version=SVL

Svensk kyrkomålning som visar den druvklase två av spejarna bar med sig tillbaka.

Vid avrapporteringen till Mose, dennes bror Aron och hela det israelitiska folket tycktes det råda samstämmighet om att det utlovade landet var mycket rikt, ja det ”flöt av mjölk och honung” enligt ett vittnesbörd. Bland annat medfördes en jättelik druvklase, som var så tung att två man fick bära den mellan sig på en grov stång. Problemet var, menade tio av de tolv utsända, människorna som bodde där: amalekiter, hetiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Dessa var stora och kraftiga, några sades till och med vara ättlingar till en jätte och skulle med säkerhet besegra israeliterna. Den defaitistiska majoritetsrekommendationen blev därför att avstå från att tränga in i Kanaans land och bli kvar i öknen. Denna form av otro stred allvarligt mot G-ds intentioner för Sitt folk.

Endast Kaleb från Juda stam och Josua från Efraims stam, en del av Josefs stam, brann av stridslust och förordade att det var bara att köra på: de andra folken skulle säkerligen få eftertryckligt på käften med Guds benägna hjälp. Kaleb och Josua förblev dock i minoritet, och följden blev att judarna tvingades harva runt i öknen i 40 år till innan de kunde tåga in i Kanaans land. Då var Mose död och ledningen hade övertagits av den okuvlige Josua, som gick i spetsen vid den spektakulära erövringen av Jeriko.

Rabbi Ari Enkin räknar upp åtta exempel på tragedier och olyckor som drabbat judarna i anslutning till Tisha b´Av förutom templens förstörelse och spejarnas utsändande:

 Guldkalven: en symbol för folkets avgudadyrkan och skörlevnad.

Guldkalven

I Andra moseboken återges berättelsen om guldkalven. När Mose förblir uppe på Sinai berg för att ta emot stentavlorna med Guds bud, efter vad det väntande folket tycker är mer än lovligt länge, får menigheten av Moses broder och ställföreträdare Aron tillåtelse att av de ringar, örhängen och andra smycken man äger förfärdiga en kalv av guld. https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+32&version=SVL

Denna skulle man vörda och tillbedja under sin ökenvistelse. Men inte bara det: under Moses bortovaro förföll folket också till omoral och allehanda skörlevnad, vilket gjorde att det straffades av Mose. Händelsen med guldkalven skall visserligen ha ägt rum den sjuttonde i månaden Tammuz, som dock är månaden närmast före Av.

Första korståget

Det första korståget drogs igång av påven Urban II, som i november 1095 höll ett eldande tal i katedralen i Clermont där han försäkrade åhörarna att ”Gud vill det”: Deus vult. Alltså en samfälld militär aktion från kristenhetens sida med målet att fördriva de muslimska seldjukerna från den heliga staden Jerusalem samt att säkra de kristna pilgrimsvägarna. Det så kallade korståget inleddes  officiellt den 15 augusti – alltså den nionde Av – 1096. http://varldenshistoria.se/his/paven-urbans-tal-blev-startskottet-foer-korstagen

 Urban II proklamerar den första korståget i Clermont: ”Deus vult”.

Redan innan korsfararna lämnat Tyskland hade tusentals judar, vilka liksom muslimerna sågs som Guds och kristendomens fiender, angripits och dödats. Enligt rabbi Enkin dödades 1,2 miljoner judar som en följd av det första korståget.

Judarna fördrivs från England

År 1290, under konung Edvard Is regering, fördrevs judarna från England. Det sker cirka hundra år efter de händelser som skildras i Walter Scotts berömda roman om riddaren Wilfred av Ivanhoe, vars persongalleri omfattar bland andra den förmögne juden Isak av York och dennes vackra dotter Rebecca vilka råkar ut för en rad otrevligheter. Judarna stängs därefter ute från England i 300 år. Fördrivningen ägde rum den 18 juli 1290, motsvarande den nionde Av.

Judarna fördrivs från Frankrike

Fördrivningen av judarna i Frankrike skedde den nionde Av 1306, eller den 22 juli, då Filip IV, ”den sköne”, satt på landets tron.

Judarna fördrivs från Spanien

Den 31 juli, det vill säga den nionde Av, fördrivs judarna från Spanien år 1492. Ferdinand den katolske av Aragonien var då spansk konung och Isabella av Kastilien hans drottning i det förenade spanska kungadömet. Samma kungapar som samma år bekostade Columbus upptäcktsfärd till Indien (fast det i realiteten var Nordamerika han nådde fram till).

 Skrivbordsmördaren Heinrich Himmler – Förintelsens arkitekt.

Tyskland går med i Första världskriget

Den 1 augusti, således den nionde Av, 1918 inträder Tyskland under kejsar Wilhelm II på Österrike-Ungerns sida i det krig som senare skulle gå till hävderna som Första världskriget. De katastrofer Tyskland skulle råka ut för, främst i samband med Versailles-freden, leder fram till Förintelsen av vid pass sex miljoner judar under Andra världskriget.

”Den slutliga lösningen” godkänns

SS-chefen, Heinrich Himmler, mottog den 2 augusti 1941, nionde Av, formellt klartecken från det tyska nazistpartiet NSDAP på att ”den slutliga lösningen” av det så kallade judeproblemet kunde igångsättas. De praktiska riktlinjerna drogs sedan upp vid en konferens i Berlin-förorten Wannsee under ledning av Reinhard Heydrich i januari 1942.

Judarna i Warszawaghettot deporteras

Den nionde Av, den 23 juli, 1942 inleddes nazisternas deportation av judarna i Warszawas ghetto. De flesta av dessa gasades ihjäl i utrotningslägret Treblinka. Mer om Warszawa-ghettot här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/07/det-judiska-polen-iii-warszawagettot/

 Jewish Community Centre i Buenos Aires efter sprängningen.

Rabbi Ari Enkin framhåller att även den tionde Av är förknippat med judiska tragedier. Så var det exempelvis detta datum, eller den 18 juli, 1994 som the Jewish Community Centre i Buenos Aires utsattes för ett självmordsmördarbombattentat utfört av Hezbollah-anknutna terrorister. 85 människor dog och omkring 300 skadades. I Argentina finns omkring 200 000 judar. https://en.wikipedia.org/wiki/AMIA_bombing

Det var slutligen också den tionde Av, den 15 augusti, 2005 som Israel lämnade Gaza och därmed lämnade spelfältet fritt för Hamas, en av världens mest hänsynslösa terrorrörelser.

Praktiserande judar förväntas under Tisha b´Av iakttaga fasta samt inte ha sex, dricka, bada eller tvätta sig. Inte heller skall läderskor bäras. Undantag får göras av hälsoskäl.

 

Fariséerna: bättre än sitt rykte

Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.

Så utlåter sig Jesus enligt Matteusevangeliet 23:3 om den judiska gruppering som kallades fariséerna, vilken existerade från omkring 100 före Kristi födelse till efter det judiska templets förstörelse år 70 efter Kristi födelse. Matteusevangeliet innehåller en lång rad fördömanden av fariséerna och de så kallade skriftlärde eller lagkloka, som var en annan framträdande judisk grupp:

http://www.biblegateway.com/passage/?search=Matteus+23&version=SFB

Fariséerna har betecknats som ett såväl religiöst som politiskt parti i det judiska samhället. Namnet ”fariséerna” (grekiska pharisaios) betyder ordagrant ”de avskilda” eller ”de avsöndrade”: de såg sig själva som skilda från det omgivande, syndfulla samhället. Fariséernas ideal var att det judiska folket också skulle vara ett Guds folk som skulle följa de bibliska renhetslagarna.

Fromma judar med Torah-rulle vid Västra tempelmuren i Jerusalem.

Inom fariseismen diskuterades mycket om lagarnas betydelse och om behovet av att mildra lagar och regler som bedömdes alltför stränga och/eller omöjliga att efterleva. Man ville dock hitta argument för sådana tolkningar i Tanach, det vill säga den judiska bibeln som vi kristna vanligen kallar Gamla testamentet och vars heligaste del är Torah.

Enligt fariséerna styrde Gud mycket över människornas liv men menade också, att människan hade en fri vilja. I motsats till det aristokratiska partiet sadducéerna, vars representanter hade högt uppsatta positioner i anslutning till templet och övrigt samhällsliv, trodde fariséerna att det existerade änglar samt ett andligt liv efter döden. Man väntade även på den i skrifterna utlovade Meschiah (Messias) och trodde på uppståndelsen efter döden, då kroppen enligt dem förenas med själen.

Fariséerna kunde i princip komma ur alla samhällsklasser utom den aristokratiska överklassen, som favoriserade sadducéernas parti. De senare sökte vidare hålla sig väl med den romerska ockupationsmakten och konspirerade med ståthållaren Pontius Pilatus i syfte att få Jesus avrättad som en farlig upprorsmakare. Vilket ju också skedde.

Historieskrivaren Josefus.

Ovärderlig information om fariséerna och andra judiska grupperingar – förutom sadducéerna även om exempelvis de asketiska essenerna och de våldsbejakande seloterna och sikarierna – återfinns hos den judiske historieskrivaren Josefus, som föddes år 37/38 och dog strax efter år 100 efter Kristi födelse. Denne skrev två böcker: Om det judiska kriget (som han själv upplevde) samt Judisk historia. Josefus anses vara den förste utombibliske författare som nämner gestalter såsom Jesus (Yeshua eller Yehosua), Johannes (Yochanan) döparen samt Jesu bror Jakob (Yakoub).

Fariséernas inflytande höll i sig också efter templets förstörelse, då däremot sadducéerna definitivt försvann ur bilden. Den fariseiska traditionen anses sedan ha förts vidare av inflytelserika judiska rabbiner. Enligt fariséerna var den muntliga traditionen lika viktig som den skriftliga.

Den bild vi får av fariséerna i den kristna bibeln (Nya testamentet) är snarast en djävulsmålning utförd av skribenter, vilka kände sig bittra över att Jesus misslyckats med att få avgörande stöd från denna inflytelserika gruppering. Det framgår dock av evangelierna och Apostlagärningarna att det fanns fariséer som stödde mästaren från Nasaret och även anslöt sig till de kristna.

En forntida bild av aposteln Paulus (Saulus), som tillhörde fariséernas parti.

Dit hörde den för kristendomen så betydelsefulle Paulus, som initialt under namnet Saulus var en fanatisk motståndare till den  kristna sekten och obarmhärtigt förföljde dess anhängare. På väg till Damaskus fick han emellertid en uppenbarelse som klargjorde för honom att de kristna hade Guds välsignelse.

Fariséernas och Jesu uppfattningar överensstämde till mycket stor del, och det är sannolikt att han hade väntat sig betydligt mer av dem. I besvikelsen över det bristande fariséstödet for han därför ut i ganska vildsinta ordalag mot dem, och av bara farten fick även de skriftlärde en släng av sleven. Om det som finns refererat i Nya testamentet verkligen är Jesu egna ord och inte utbroderingar signerade evangelisterna, vilket inte är gott att veta.

Om fariséerna och Jesus finns en text på bloggen Kristendomskritik. I en kommentar framförs här möjligheten att det endast var de fariséer som inte höll sig till Torah som Jesus kritiserade för att vara högmodiga, giriga, hycklande etcetera:

http://kristendomskritik.blogspot.se/2007/01/jesus-anklagar-fariseer-och-laglrda.html

Så här kan det så kallade Herodes tempel i Jerusalem ha tett sig enligt en tecknares version.

Vare därmed hur som haver. Jag tror det sammanfattningsvis kan sägas, att fariséerna var betydligt bättre än sitt rykte. Detsamma kan ju också sägas om det judiska folket i gemen vilket överlag framställs mycket negativt i evangelierna, kanske särskilt i Johannesevangeliet. Den kristna bibelns ensidiga bild av dem som svepande kallas ”judarna” har i hög grad bidragit till senare tiders antisemitism och judeförföljelser i och utom kristendomen.