Napoleonkomplexet: kortväxta ledare och vad de ställt till med

På hästryggen spelade Napoleons ringa längd mindre roll.

Vår nya statsminister Magdalena Andersson har som bekant behagat utse Morgan Johansson, född 1970, till justitie- och inrikesminister. Jag kan inte rå för att jag drabbas av smärre frossbrytningar när jag ser dennes egen arbetsbeskrivning avseende sin regeringspost:

Min reaktion bottnar inte enbart i att Morgan Johansson är en maktfullkomlig – det vill säga helt normal – sosse utan också i att han som en ovanligt kortväxt person kan tänkas lida av det så kallade Napoleonkomplexet. https://en.wikipedia.org/wiki/Napoleon_complex

Enligt detta finns en tendens hos korta personer (främst män) att kompensera för sin (bristande) längd genom ett aggressivt och auktoritärt beteende. För de flesta politiska ledare går det att få fram hur långa/korta vederbörande är, men för Morgan Johansson har detta inte lyckats: frågan är tydligen känslig.

Efter att ha studerat bilder på Johansson tillsammans med andra politiker gissar jag på att han kan vara runt 155 cm lång. Jag vill understryka att min avsikt absolut inte är att mobba Morgan Johansson – han kan ju inte rå för hur han är skapt – utan endast belysa vad kortväxthet kan innebära i ett politiskt perspektiv.

Morgan Johansson och statsrådskollegan Anders Ygeman.

I det här inlägget avser jag redogöra för vad påtagligt korta män, politiker och militärer, ställt till med genom historien. Låt oss börja med Napoleon Bonaparte (1769-1821), efter vilken ovan nämnda komplex är uppkallat. Napoleon föddes på ön Korsika och kallades ibland föraktfullt ”korsikanen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Napoleon_I

Han utvecklades till att bli en fältherre tillika militärstrateg av rang och gav Frankrike en rad segrar i de krig (Napoleonkrigen) han framprovocerade på den europeiska kontinenten, ja även före dessa; jag tvekar inte att kalla Napoleon för sin tids Hitler (minus judeutrotningen). Han misslyckades dock med att besegra Ryssland i fälttåget 1812, även om hans styrkor lyckades erövra Moskva (som invånarna då satte i brand) vilket innebar början till slutet för hans maktutveckling.

Napoleon Bonaparte (Boney som han kallades av engelsmännen) lät utropa sig själv till kejsare 1804, vilket om något tyder på (över)kompensation. Det har spekulerats i hur lång han egentligen var, men den som jag bedömer mest trovärdiga uppgiften – vilken bygger på mätningar av hans skelett – gör gällande att han mätte dryga 157 cm över havet.

Om vi tar ett ordentligt hopp tillbaka i tiden hittar vi alla tiders sannolikt störste härförare, Alexander den store (356-323 före Kristi födelse). Han var konung över det antika kungadömet Makedonien, vilket utsträckte sig från Adriatiska havet i väster till Indien i öster. Staden Alexandria i Egypten är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexander_den_store

Alexander förlorade aldrig ett slag och erövrade under sin korta bana bland annat Persien och Egypten. Genom hans erövringskrig spred sig den så kallade hellenismen, under vilken grekisk kultur och grekiskt språk upplevde en glansperiod. Alexander dog i Babylon 323 efter tolv dagars hejdlöst festande och feldosering av medicin.

Någon särskilt imponerande gestalt lär inte Alexander ha varit. Han var strax under 170 cm, vilket inte var extremt kort enligt den tidens mått men heller inte jättelångt. Alexander skall vidare ha haft en sned hals, haft en hes och obehaglig röst samt mer eller mindre ständigt ha varit på fyllan. Han har givit upphov till termen ”alexanderhugg”, en metod med vilken han med ett svärdshugg löste den som oupplöslig betraktade så kallade gordiska knuten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gordiska_knuten

Engelbert Dollfuss. 150 cm i strumplästen.

Flera av ledarna kring Andra världskriget var anmärkningsvärt korta. Låt oss börja med den i dag inte så kände Engebert Dollfuss (1892-1934), förbundskansler i Österrike 1932-34. Dollfuss var 150 centimeter kort och således en av de fåtaliga personer bredvid vilken Morgan Johansson skulle ha tett sig tämligen högrest. https://sv.wikipedia.org/wiki/Engelbert_Dollfuss

Dollfuss lät upplösa parlamentet 1932 och skaffade sig diktatoriska maktbefogenheter. Han sårades dödligt i den nazistiska så kallade Julikuppen 1934 och efterträddes av Kurt von Schuschnigg, vilken i sin tur avsattes av nazisterna vid annekteringen av Österrike 1938. Dollfuss var ideologiskt austrofascist och katolik med auktoritär utsyn. Det skämtades en hel del om den tvärhandshöge Dolfuss – en liten kopp svart kaffe kallades exempelvis Dollfuss Kaffee.

Adolf Hitler platsar med sina 175 cm inte bland de kortaste ledarna, men det gör däremot Sovjetunionens diktator Josef Stalin (1878-1953) som var 170 cm lång. Alltså bara en cm längre än den inte direkt reslige M-ledaren Ulf Kristersson. Stalin lät i fotografisk form gärna avbilda sig sittande, men på de kolorerade propagandaaffischerna framstår han som något av en jätte. Han lät också retuschera sina porträttbilder så att det inte skulle framgå att han hade koppärrig hy. Stalin var född i Georgien och hette egentligen Iosif Visarionovitj Dzjugasjvili. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josef_Stalin

Stalin, som var generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti 1922-53, förde en hänsynslös politik och lät inrätta ett system av slavarbetsläger som Nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn kallade Gulagarkipelagen. Till Stalins mer beryktade bedrifter kan nämnas svältkatastrofen i sovjetrepubliken Ukraina 1932-33 (Holodomor), vilken skördade minst tre miljoner dödsoffer. Den framkallades artificiellt av Sovjetunionens agerande som var riktat direkt mot den ukrainska befolkningen. https://www.levandehistoria.se/sovjet-ett-samhalle-byggt-pa-terror-och-kategorisering/holodomor-terror-hungersnoden-i-ukraina-aren

Olika forskare har kommit fram till olika siffror rörande hur många dödsoffer Stalins kommunistiska regim skördade: några stannar vid 20 miljoner, andra säger 70 miljoner. I ett historiskt perspektiv är det endast det röda Kinas sinnesrubbade diktator Mao Tse-tung som kan mäta sig med Stalin som massmördare.

Inte heller Stalins företrädare Vladimir Iljitj Lenin (Uljanov) var någon kroppslig jätte – han mätte 165 cm. Lenin, som våren 1917 färdades genom Sverige och Finland på väg från sin landsflykt i Schweiz till det revolutionära Ryssland, blev efter bolsjevikernas statskupp mot den demokratiskt valda mensjevikregeringen i oktober samma år ordförande i folkkommissariernas råd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Lenin

Genom tillskapandet av underrättelseorganet Tjekan, som leddes av den polskfödde ädlingen Feliks Dzerzjinskij, införde Lenin terrorn som en naturlig del i bekämpandet av de antirevolutionära krafterna. Denna terror blev mera systematisk sedan socialrevolutionären Fanny Kaplan skjutit Lenin med tre skott den 20 augusti 1918, dock inte dödligt. Lenin avled av syfilis i hjärnan 1924.

Nikolaj Jezjov bredvid Josef Stalin och Vjatjeslav Molotov. När Jezjov utrensats retuscherades han bort från bilden.

Chef för Tjekans efterföljare NKVD åren 1936-38 var den endast 151 cm korte Nikolaj Jezjov (1895-40). Han kallades, i sin befattning som Stalins chefsbödel och på grund av sin sadistiska läggning, ”den blodige dvärgen”. Han blev själv utrensad under Stalins utrensningar, då en stor del av den sovjetiska officerskåren mördades eller fängslades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_Jezjov

Mer eller mindre kortväxta ledare återfanns även på den nationalsocialistiska/fascistiska sidan i anslutning till Andra världskriget. Det har ovan konstaterats att Hitler inte kan räknas dit, men det kan däremot hans propagandaminister Joseph Goebbels (1897-1945) som mätte 165 cm och vägde blott 45 kg. Han haltade svårt på grund av att ena benet var åtta cm kortare än det andra. https://sv.wikipedia.org/wiki/Joseph_Goebbels

Goebbels var gift och hade fem döttrar med hustrun Magda men hade, troligen för att kompensera för sitt föga tilltalande och definitivt icke-ariska utseende, en mängd utomäktenskapliga kärleksaffärer. Joseph och Magda Goebbels lät, innan de begick självmord, förgifta samtliga fem döttrar i Hitlers bunker i Berlin den 1 maj 1945.

I det fascistiskt styrda Italien hette förgrundsgestalten åren 1922-43 Benito Mussolini (1883-1945), vars längd har uppskattats till 168 cm. Mussolini var usprungligen socialist och redaktör för tidningen Avanti! (Framåt). Han skapade fascismen med spöknippet (fasces) som symbol i syfte att låta socialismen befruktas av nationalistiska idéer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Benito_Mussolini

Mussolini kom till makten efter Marschen mot Rom 27-29 oktober 1922, då han tvingade konung Viktor Emanuel III att utse honom till premiärminister. Han blev snart känd som Il Duce (Ledaren) med diktatoriska befogenheter. Det skulle efter några år vid makten visa sig att Mussolini led av svårartad megalomani (storhetsvansinne) – bland annat trodde han sig om att av sitt rike kunna åstadkomma ett nytt romerskt imperium.

Efter ett drygt årtionde med fascistiskt styre kände sig Mussolini manad att, med Nazitysklands erövringar som förebild, ockupera Abessinien (Etiopien) 1936 samt Albanien 1939. 1936 undertecknades ett vänskapsfördrag mellan Tyskland och Italien och 1940 anslöt sig Japan till denna konstellation varmed de så kallade axelmakterna hade bildats. https://sv.wikipedia.org/wiki/Axelmakterna

Konung Viktor Emanuel III utnämner Benito Mussolini (till höger) till premiärminister i Italien 1922.

Mussolini blev med tiden alltmer impopulär och avsattes officiellt av kung Viktor Emanuel 1943 i ett försök att blidka de allierade. Sedan han befriats från sin fångenskap av Hitlers favoritofficer Otto Skorzeny samma år ställdes han i spetsen för Salòrepubliken i norra delen av landet. Han greps slutligen av partisanerna 1945 och sköts till döds jämte älskarinnan Clara Petacci. Deras kroppar hängdes upp och ner till allmän beskådan.

Kung Viktor Emanuel III (1869-1947), kung av Italien 1940-46 och även kallad kejsare av Abessinien och kung av Albanien, var extremt kortväxt med sina 153 cm ovanför markytan. Han var son till konung Umberto I, som mördats av en anarkistisk attentatsman 1900. https://sv.wikipedia.org/wiki/Viktor_Emanuel_III

Viktor Emanuel såg sig nödsakad att efter krigsslutet utlysa en folkomröstning om monarkins framtid i Italien. 54,3 procent röstade för att införa republik medan de som röstade för att behålla monarkin utgjorde 45,7 procent. Kungafamiljen förbjöds att beträda italiensk mark, något som inte upphävdes förrän 2005.

Spaniens diktator Francisco Franco y Bahamonde (1892-1975) var inte heller någon jätte med sina 163 cm. Franco var på sin tid Europas yngste general och till övertygelsen konservativ katolik snarare än ideologiskt medveten fascist. Han ledde sina styrkor till seger i det blodiga inbördeskriget mot sovjetstödda vänsterkrafter 1936-39 och var med titeln generalissimo Spaniens starke man till sin död 1975. Han benämndes allmänt El Caudillo. https://en.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco

Tyskland gav genom stridsflyg Franco eldunderstöd i inbördeskriget kriget och Hitler försökte länge få med Spanien i Andra världskriget på sin sida, men Franco vägrade. Därmed kunde Spanien förbli neutralt och bland annat en tillflykt för förföljda judar (Franco hade själv judiskt påbrå på mödernet). Efter Francos död 1975 blev Spanien en fullfjädrad demokrati med monarkiskt statsskick.

Den mest uppmärksammade av vår egen tids kortväxta ledare torde vara Rysslands 168 cm långe president Vladimir Vladimirovitj Putin (född 1952), som handplockats av Boris Jeltsin som Rysslands starke man 1999-2000. Han har därefter sett till att säkra sin makt genom att omväxlande bekläda president- respektive premiärministerposten. https://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Putin

De kortväxta ryska ledarna Vladimir Putin och Dmitrij Medvedev låter sig gärna avfotograferas sittandes..

Putins Napoleonkomplex är ovanligt tydligt redan från barndomen, då den unge Vladimir ofta såg sig tvungen att hävda sig genom att slåss med andra barn på bakgårdarna i Moskva. När det sedan blev dags att välja yrke valde Putin att bli spion (tjekist med en rysk term) och lät enrollera sig i KGB där han avancerade till överste.

Som president styr och ställer Putin som han vill utan att behöva bekymra sig om någon form av demokrati. Om det är någon medborgare som dristar sig kräva för mycket av den varan kan det gå illa för vederbörande, där godtyckliga fängelsedomar är den mildaste formen av bestraffning som i fallet Alexej Navalnyj. Andra oppositionella, såsom Boris Nemtsov, har drabbats av ond, bråd död.

Så där lär det fortsätta åtskillig tid till om inte något väldigt oväntat inträffar. 2020 genomfördes en omdiskuterad grundlagsändring som tillåter Putin att sitta kvar vid makten till 2036. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryssarna-tros-ge-putin-forlangd-makt

Det kan nämnas att Vladimir Putins tidigare side-kick, Dmitrij Medvedev (född 1965), är ännu kortare, blott 163 cm. Genom att använda skor med höga sulor såg han dock ut att vara ungefär lika lång som bossen själv när de syntes tillsammans. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dmitrij_Medvedev

Världens för närvarande värste diktator alla kategorier, Nordkoreas Kim Jong-un (född 1984), mäter 162 cm. Han tog över ledningen av det extremt slutna och utfattiga landet sedan fadern, Kim Jong-il, avlidit 2011. Fadern har uppskattats ha varit någonstans mellan 155 och 165 cm. Nu skall det sägas att koreanska män som regel är tämligen kortväxta. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kim_Jong-un

Den stalinistiska diktaturen i Nordkorea erbjuder skrämmande möjligheter för personer med Napoleonkomplex att hävda sig. Offentliga avrättningar är legio för obetydliga förseelser som att ha smugglat in ”olämpliga” skrifter eller ha Bibeln i sin ägo. Och 2017 lät Kim till och med mörda sin egen äldre halvbror, Kim Jong-nam, på Kuala Lumpurs internationella flygplats; två asiatiska kvinnor lurades att förgifta Kim.

Far och son Kim Jong-il och Kim Jong-un.

Morgan Johansson kan naturligtvis på intet sätt jämföras med de här uppräknande diktatorerna respektive massmördarna vad beträffar politik och metoder. Han har inom ramen för vårt demokratiska statsskick inte makt eller möjlighet att göra precis som han vill. Han kan dock anställa åtskillig skada inom de ramar vårt samhälle har. Det är därför den gedigna arbetsbeskrivning han själv angivit (se ovan) är ägnad inge viss oro.

Sist ett litet udda fenomen. Flera av världshistoriens värsta tyranner oavsett längd led av något som med en fackterm kallas ailurofobi, kattskräck: några av dessa var Alexander den store, Djingis khan, Napoleon, Adolf Hitler, Benito Mussolini och Saddam Hussein. https://sv.wiktionary.org/wiki/ailurofobi

Det har spekulerats i att människor som är auktoritärt disponerade kan drabbas av stort obehag vid åsynen av katter, därför att det rör sig om djur med notorisk ovilja att lyda och underordna sig.

Avdelningen faktoider: Göring om att ”osäkra sin revolver”

Den nationalsocialistiske sabotören Albert Leo Schlageter arkebuserades den 26 maj 1923.

När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver.

Citatet ovan brukar tillskrivas nazistkoryfén Hermann Göring eller kanske någon av kollegerna Joseph Goebbels eller Heinrich Himmler, ökända befattningshavare i Tredje riket. https://www.ordspraket.se/N%C3%A4r-jag-h%C3%B6r-ordet-kultur,-os%C3%A4krar-jag-min-revolver.

Detta är dock en ”sanning” med betydande modifikation som rätteligen hör hemma inom begreppssfären faktoider. Det vill säga saker som hålls för sanna men som visar sig vara osanna när man skrapar lite på ytan. Ofta innehåller de ändå ett korn av sanning.

Det är i och för sig tänkbart att Göring och/eller andra nazityska potentater uttryckte sig på detta sätt, men ursprunget till talesättet härrör i själva verket från teaterpjäsen Schlageter av den tyske författaren Hanns Johst. Den hade premiär på Adolf Hitlers 44-årsdag den 20 april 1933. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hanns_Johst

Pjäsen handlar om Albert Leo Schlageter (1894-1923), en veteran från västfronten i Första världskriget. Schlageter promoverades till löjtnant och tilldelades Järnkorset av första graden för visad tapperhet i fält. Efter det stora kriget gick han med i en av de frikårer som krigade i Baltikum och vars kämpar utgjorde en viktig grund för den gryende nationalsocialismen.

Leo Schlageter anslöt sig redan 1922 till nazistpartiet NSDAP (Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet) och kom att leda en grupp med uppgift att sabotera järnvägsspår i det av Frankrike ockuperade Ruhr-området i norra Tyskland. Han angavs till de franska myndigheterna och avrättades genom arkebusering i närheten av Düsseldorf den 26 maj 1923. https://sv.wikipedia.org/wiki/Albert_Leo_Schlageter

Efter sitt frånfälle blev Leo Schlageter något av en martyr för nationalsocialisterna och således ett fullt logiskt ämnesval för  Hanns Johst (1890-1978), som anslöt sig till NSDAP 1932 och tilldelades en officersgrad inom SS. Ursprunget till ovanstående citat härrör från pjäsens akt I, scen 1, då rollfiguren Friedrich Thiemann säger till Schlageter:

”Nein, zehn Schritte vom Leibe mit dem ganzen Weltanschaungssallat. Hier wird scharff geschossen! Wenn ich Kultur höre, entsichere ich meinen Browning”. På svenska ungefär: ”Nej, man måste hålla hela världsåskådningssalladen på tio stegs avstånd. Här skall skjutas skarpt! När jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning,”

I sammanhanget väsentligt är att Browning inte är en revolver utan en semiautomatisk pistol. Revolvrar har historiskt sett därtill inte varit försedda med säkringsmekanismer.

En uniformerad Hermann Göring (1893-1945).

Som framhålls ovan är det inte helt otänkbart att Hermann Göring i något sammanhang ur minnet litet vårdslöst kan ha återgett citatet ur pjäsen Schlageter, vilken han säkerligen hade sett. Han gick klädd i uniform genom hela Andra världskriget och var då ofta beväpnad med en revolver som han hade i ett hölster. Det är dock svårt att tänka sig att Göring inte skulle ha känt till att man inte behöver osäkra en revolver.

Pjäsförfattaren Hanns Johst överlevde kriget men blev efter detsamma, av fullt naturliga skäl, föremål för denazifieringsåtgärder och fick tillbringa tre och ett halvt år bakom lås och bom.

Mytomanen Henrik Arnstad i Goebbels fotspår

Henrik Arnstad: SD är ”fascister” och ”terrorister”.

Den beryktade vänsterdebattören och mytomanen Henrik Arnstad hävdar på fullt allvar på Twitter dagens datum att Sverigedemokraterna i riksdagen motionerat om att ”införa en fascistisk diktatur i Sverige”. Ja, ni läser rätt.

Arnstad: SD motionerar om att införa fascistisk diktatur

Det är sajten Samhällsnytt som tar upp det faktum att Arnstad tolkar riksdagsmannen Josef Franssons (SD) motion 2020/21:601 Åtgärder mot institutionaliserad korruption som ett förslag om att införa fascism i Sverige.https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/atgarder-mot-institutionaliserad-korruption_H802601?fbclid=IwAR09IreG1D6XfNN2kpFN6PsF9sdt_v5lsVE8yN4rtb4XYxhqBsJLjDQKzVU

Bland Franssons förslag till samhällsreformer märks slopande av presstödet, bantning av public service, återinförande av tjänstemannaansvaret, beivrande av myndighetsaktivism, avskaffande av det nationella sekretariatet för genusforskning samt avskaffande av stödet till genusvetenskap. Detta är alltså fascism om man får tro Arnstad.

I en tweet den 17 februari 2021 påstår Arnstad yttermera att Sverigedemokraterna är ”Sveriges genom tiderna farligaste terrororganisation” med ”mord, mordhot och trakasserier” på agendan. Det är långt ifrån första gången Henrik Arnstad vräker ur sig något dylikt, som vanligt utan tillstymmelse till belägg för det han anför.

Han följer därmed tätt i alla lögnaktiga propagandisters läromästare, den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels (1897-1945), fotspår. Det var Goebbels som myntade uttrycket: ”Om du upprepar en lögn tillräckligt ofta kommer folk att tro den, och du kommer till och med själv att tro den.”

Det är ingen tillfällighet att Henrik Arnstad har kallats statsminister Stefan Löfvens viktigaste ideologiska rådgivare, och Löfven har själv hänvisat till hans syn på SD som en källa till sin egen bild av partiet som fascistanstucket. Som här i en TV-intervju, där Löfven felaktigt kallar Arnstad ”historiker”: https://www.youtube.com/watch?v=sSiuBhk351E&fbclid=IwAR28RqLowRlbaKkx8a8dIZ3EZzfsPZwJEXMMoujrA02VwRxsHwDAGfjsJMQ

Det är alldeles uppenbart att Arnstads ande alltjämt svävar över Socialdemokraterna. På annat sätt kan man inte gärna tolka den senaste tidens stormflod av osakligt propagandistiska S-angrepp på SD med tal om sminkade grisar, krigsretorik (av ett slag som sossarna själva brukar excellera i) med mera. https://tommyhansson.wordpress.com/2021/02/10/peter-hultqvist-ett-snabbportratt-utan-smink/

Löfven har försvarat dessa påhopp och förutskickat att de kommer att fortsätta fram till valet 2022. Det är tänkt att sådan greuelpropaganda (se fotnot) skall skrämma de borgerliga partierna Moderaterna och Kristdemokraterna från att på något sätt samverka med SD i samband med det förestående valet. https://omni.se/lofven-forsvarar-sattacker-pa-sd-maste-ha-diskussion/a/2dmwm4

Det föreligger emellertid, som jag ser det, en uppenbar risk att Socialdemokraterna, och andra som ägnar sig åt liknande propaganda, skjuter sig själva i foten genom att grovt underskatta väljarna.

Författaren och debattören Henrik Arnstad är född i Uppsala 1967. Han är son till journalisten Lennart Arnstad (1939-2007), vilken påbörjade sin bana som volontär på Länstidningen i Södertälje. Han var bland annat verksam som utrikeskorrespondent för Expressen och Aftonbladet och skrev ofta om bostadsfrågor. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lennart_Arnstad

Fotnot: Greuelpropaganda är ursprungligen ett tyskt uttryck för skräck- och lögnpropaganda som är ämnad att ställa den som blir utsatt för den i dålig dager. https://sv.wikipedia.org/wiki/Greuelpropaganda

 

Därför är det alltid urbota korkat att bränna böcker!

Den salafistiska moskén i Rosengård i Malmö.

Det har informerats om att det planeras bokbål i Malmö. Islams heliga bok Koranen skall brännas i samband med fredagsbönen i i moskén i Rosengård i den skånska metropolen den 28 augusti. Rasmus Paludan, ledare för det lilla partiet Stram kurs i Danmark, har tydligen bjudits in av gatukonstnären Dan Park, som efter vad jag förstår också kommer att medverka vid tilldragelsen.

Rasister planerar koranbränning  utanför moskén i Rosengård

Paludan och Park har uppenbarligen ingenting lärt av historien som entydigt visar, att bokbål alltid är idioti. Paludan borde dessutom ha vett nog att hålla sig på sin sida av Sundet och äta smörrebröd och röda pölser istället för att lajva nazist i Sverige. Jag hoppas verkligen ordningsmakten i Malmö sätter stopp för galenskapen! Vill man protestera mot islams utbredning i Sverige, vilket givetvis är fullt legitimt, bör man enligt min mening göra det på annat sätt.

Det första kända bokbålet i världshistorien svarade, såvitt mig bekant, den kinesiske kejsaren Shi Huang Ti för på 200-talet före Kristi födelse. Det var således, vilket påpekats av vår nationalskald Evert Taube i Muren och böckerna (som kallats världens första raplåt), ”på Hannibals tid innan Jesus var född”. Det var också denne kejsare som lät bygga den kinesiska muren.

Taube skaldar: ”Det var Shi Huangdi, kung av Qin/Som lät bygga den kinesiska muren/Och bränna alla böcker i Kina.” Allt för att historien skulle börja med honom.

Också det berömda biblioteket i egyptiska Alexandria förstördes genom eld vid åtminstone två tillfällen. Första gången det skedde var, enligt historieskrivaren Plutarchos, år 47 före Kristi födelse under Julius Caesars korta fälttåg i Egypten. Den slutliga förstörelsen inträffade sedan i Herrens år 641 då Alexandria föll i muslimska händer. Oskattbara skrifter, de flesta i form av papyrusrullar, blev lågornas rov. http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/alexbibl.htm

Ytterligare ett exempel på historisk bok- och kulturförstörelse skedde i Mexiko och Centralamerika på 1500-talet, då aztekernas, mixtekernas och mayaindianernas kulturarv gick förlorat tack vare de spanska conquistadorernas och kristna missionärerers iver att utrota den så kallade hedendomen. Ett fåtal missionärer tog dock indianstammarnas parti och ville bevara deras skrifter. Ett fåtal klarade sig undan och fördes till Europa. https://popularhistoria.se/kultur/litteratur/historiskt-bokbal-krossade-hogkultur

De i dag mest kända bokbålen är emellertid de som ordnades i Nazityskland med början den 10 maj 1933. Det skedde på initiativ av Tyska studentföreningen, och det nationalsocialistiska partiet NSDAP – som nyligen tagit makten – var inte sent att haka på. Omkring 40 000 personer kom till Opernplatz i Berlin för att se mängder av böcker gå upp i rök och höra propagandaminister Joseph Goebbels tala. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bokb%C3%A5l_i_Nazityskland

En scen från det beryktade bokbålet på Opernplatz i Berlin den 10 maj 1933.

Böcker skrivna av författare såsom Karl Marx, Sigmund Freud, Albert Einstein, Ernest Hemingway, Bertolt Brecht, Thomas Mann, Bertha von Suttner och Heinrich Heine fick, till den råa massans jubel, skatta åt förgängelsen. Det var för övrigt Heinrich Heine (1797-1856) som redan 1821 yttrat; ”Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor.” Heine blev tyvärr sannspådd. Det är, precis som jag skrev i ett tidigare blogginlägg, alltid idioti att bränna böcker.https://tommyhansson.wordpress.com/2010/09/08/bokbal-ar-idioti/

Bland de exempel jag anförde fanns frikyrkopastorn Terry Jones i Gaineville i den amerikanska delstaten Florida. Denne var med om att bränna koraner 2011 och 2012 och planerade 2013 att ”hedra” offren för de jihadistiska terrorattackerna i USA den 11 september 2001 genom att bränna 2998 exemplar av den kontroversiella boken. I syfte att underlätta bokbränningen hade pastorn dränkt in samtliga exemplar med fotogen.

Representanter för sheriffkontoret i Polk county lyckades dessbättre hejda pastor Jones tilltag genom att stoppa den skåpbil i vilken han lastat in böckerna och arrestera honom. Orsaken var att billasten i praktiken utgjorde en potentiellt dödsbringande bomb. https://www.npr.org/sections/thetwo-way/2013/09/11/221528510/pastor-terry-jones-arrested-before-planned-quran-burning

Pastor Terry Jones vid gripandet.

Jag känner inte till om Rasmus Paludan, Dan Park och eventuellt andra deltagare i den planerade koranbränningen i Rosengård den 28 augusti tänker slå brännbar vätska över böckerna ifråga. Deras tilltag är ändå urbota korkat. Jag tillåter mig dock tvivla på att det verkligen kommer att äga rum.

 

 

 

”Norge bör sälja vapen till Israel”

Christian Tybring-Gjedde förordar norsk vapenexport till Israel.

Norge räknas till Europas mest Israel-fientliga länder med en Mellanöstern-politik som nästan får den svenska Palme-Andersson-linjen från 1980-talet att framstå som nyanserad. 2002 stoppades all norsk vapenexport till Israel. Talesmän för det nyblivna norska regeringspartiet Fremskrittspartiet (FrP), som bildar regering tillsammans med Höyre, pläderar nu emellertid för att Norge bör återuppta vapenexporten till Mellanösterns enda demokrati.

”Israel är en demokratisk utpost som hotas av despoter”, menar exempelvis Christian Tybring-Gjedde, FrPs representant i stortingets utrikes- och försvarsutskott, enligt TT.  Han anser även att ”bojkotthysterin” mot Israel måste hejdas och att  Israel bör behandlas som andra demokratiska länder. Även FrPs Jörund Rytman, som är ledamot i stortingets nytillsatta näringsutskott och dessutom ledare för den parlamentariska lobbygruppen Israels venner, pläderar för vapenförsäljning till Israel.

Israel är över huvud taget en het potatis i Norge, som haft en aktiv medlarroll i Mellanöstern-konflikten och 1993 stod värd för det israelisk-palestinska möte som gav upphov till det  i dag så stendöda så kallade Osloavtalet. Inte heller Tybring-Gjedde vill, säger han, ”röra till det” med tanke på Norges fortsatta medlaraspirationer.

Israelfientlig norsk demonstration.

Den norska israelfientligheten kan med visst fog ses som en frukt av den traditionella antisemitism som rått i Norge sedan sekler tillbaka. Under det att judar fick rätt att invandra till Sverige utan att behöva konvertera från judendom till kristendom 1772, fick judiska immigranter vänta på samma rättighet till 1842. Det kunde ske främst tack vare en projudisk kampanj anförd av den norske författaren och språkmannen Henrik Wergeland (1808-45).

Efter Första världskriget infördes i Norge en mycket restriktiv immigrationspolitik som framförallt riktade sig mot judar och som främst grundade sig i den traditionella judiska slaktmetoden skäktning, som förbjöds i Norge 1929. Under 1930-talet var marken i Norge väl beredd för de nationalsocialistiska strömningar som svepte över Europa, och 1933 bildade den blivande förrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) nazistpartiet Nasjonal samling (NS).

1940 invaderas Norge av den tyska övermakten, och regeringschefen Quisling tvekade inte att villfara de tyska kraven på deportering av en betydande del av landets judar. Åtminstone 775 av landets omkring 2200 judiska medborgare sändes iväg till nazityska dödsläger i Europa och bara en liten del av dessa överlevde. Stödet för den nazityska ockupationsmakten var vid en jämförelse betydligt mindre i Danmark, där myndigheterna medverkade till att cirka 7000 judar kunde fly över Öresund till Sverige. I Danmark fanns heller ingen motsvarighet till Quisling.

Knut Hamsun, som skänkte bort sitt nobelpris till Goebbels, hyllades av den norska staten 2009.

Trots den efterkrigstida norska uppgörelsen med naziförrädarna – Quisling och ett antal andra kollaboratörer avrättades – kan man nog säga att någon verklig uppgörelse med den judefientlighet som förefaller djupt inbäddad i den norska folksjälen aldrig kom till stånd. Det skall dock inskjutas att FNs förste generalsekreterare, norrmannen Trygve Lie, hade en proisraelisk inställning och var pådrivande när staten Israel bildades 1948. Vilket han fått ordentligt på skallen för av norska medier i modern tid.

2009 medverkade den norska staten i ett storslaget hyllningsprojekt till den norske nobelpristagaren (litteratur) Knut Hamsuns (1859-1952) ära. Hamsun hade gjort sig herostratiskt ryktbar genom att 1943 överlämna sitt nobelpris till den tyske propagandaministern Joseph Goebbels, och 1945 skrev han en äckligt svassande dödsruna över Adolf Hitler. Det var föga sensationellt att Israel riktade skarp kritik mot Norge till följd av hyllandet av Hamsun.

När vidare Irans fanatiskt antisemitiske och antiisraeliske president Ahmadinejad i april 2009 i FNs generalförsamling höll ett hätskt brandtal mot Israel med rasistiska övertoner,  tillhörde de norska FN-representanterna då få västdelegater som inte reste sig och gick ut när Ahmadinejad svamlade på som värst. Till och med den föga proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt tog klart avstånd från den iranske presidentens sinnessvaga tirader.

Siv Jensen i proisraelisk manifestation.

Mer om den norska antisemitismen och israelfientligheten här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/21/quislings-valnad-gar-igen-i-norge/

Alla israelvänner hälsar givetvis med tillfredsställelse, att det proisraeliska Fremskrittspartiet nu för första gången ingår i en norsk regering. Det har sagts att partiledaren Siv Jensen, som blev finansminister i den nya koalitionsregeringen, ej endast haft en byst av Ronald Reagan utan även Israels flagga på sitt tjänsterum.

Det kan i sammanhanget nämnas, att FrPs legendariske förre partiledare Carl I. Hagen hade mycket goda och vänskapliga förbindelser med den mig närstående stiftelsen/tidskriften Contra, som alltid  varit provästlig och proisraelisk.

Carl I. Hagen: Israel- och Contra-vän.

Vi får se hur det går med den tilltänkta norska vapenexporten till Israel. Under 2012 sålde Norge krigsmateriel till ett värde motsvarande 4 miljarder svenska kronor, en ökning med 8 procent jämfört med året dessförinnan. Vad som under alla omständigheter är verkligt glädjande är att Norge nu tycks vara på väg att ta ett stort steg i rätt/demokratisk riktning i Mellanöstern-frågan.

Uppmaning till bokbål på Pride

Bokbål i Tyskland 16 maj 1933.

Så var det dags igen för det årliga, översexualiserade vulgärjippo som kallas Pridefestvalen.

Till årets nyheter hör ett planerat bokbål som en grupp kallad Kulturmanifestet inbjuder till.

”I hundra, om inte tusen, tals år har religiösa skrifter motsatt sig homosexualitet och lett till att HBTQ-personer misshandlats och mördats för sin ´alternativa livsstil´, hävdas det i ett illa skrivet upprop. ”För att visa stöd gentemot likasinnade människor, som tvingas leva i samhällets periferi och inte får bevisa sin kärlek i giftemål (eftersom det är OLAGLIGT, jämställt med att mörda eller våldta någon) så borde vi alla samlas under Pride-veckan och bränna dessa gammaldags religiösa skrifter och starta en modernare livsåskådning som är mer förstående och tolerant.”

Så långt det så kallade Kulturmanifestets upprop till bokbrännandets fromma. Man diskuterar även passande namn för den ”modernare livsåskådningen” och nämner som ett förslag ”humanism”. Kulturmanifesterarna lär dock inte behöva komma på någon ny ”livsåskådning” eftersom den redan finns: förakt för religion och de normer som hållit ihop vår civilisation samt  den vidhängande föreställningen, att allting är tillåtet.

Försvarsmaktens prideavdelning på marsch. Bäva månde den lede fi!

Särskilt bevandrade i historia förefaller dock inte kulturmanifesterarna vara. Bokbål och bokbränning kommer för alltid att vara förknippat med den tyska nationalsocialismen och de bokbål som anbefalldes av Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels på 1930-talet, då bland annat all judisk litteratur som fanns att tillgå blev lågornas rov när böckerna kastades på eldarna av skränande SA-män och annan svagsint pöbel.

Så om uppropsmakarna önskar göra HBTQ-rörelsen en rejäl björntjänst är det bara att sätta igång och elda med Bibeln, böcker av Luther och annan kristen uppbyggelselitteratur som bygger på bibliska värderingar. Be my guest. Jag känner dock medlidande med alla de HBTQ-personer som vill vara vilka de är i avskildhet och inte tjoa med Gardell, Miljöpartiets ledning och alla andra i den avslutande och våldsamt exhibitionistiska paraden genom Stockholms gator och som nu även skall behöva genomlida ett bokbål.

Jag lägger mig inte i hur människor lever sina liv och med vilka de delar sovrum. Å andra sidan godtar jag heller inte att  av homosexlobbyn få nedkört i halsen vilka värderingar jag bör och/eller inte bör ansluta mig till. Jag förbehåller mig rätten att även fortsättningsvis läsa de ”gammaldags” religiösa skrifterna och göra min egen tolkning av dessa.

Kommer Koranen att kastas på elden?

Det skall sägas att det framgått av kulturmanifesterarnas interna diskussioner att inte alla välkomnar idén om bokbrännande. Det framgår heller inte om man, om nu den tvivelaktiga brasan blir av, avser bränna Koranen.

Från pridefronten kan även meddelas, att Försvarsmakten avser närvara också vid årets Pride Park som förlagts till Östermalms IP intill Stadion i Stockholm och således lägga ett antal slantar som enligt mitt förmenande kunde använts betydligt bättre. På kulor och krut, exempelvis. Det är under alla omständigheter vad jag som skattebetalare anser att mina pengar skall gå till.

http://www.forsvarsmakten.se/sv/Aktuellt/Ovningar/Forsvarsmakten-pa-Pride-2012/

Svenska artister (IV): Johnny Bode

 Det svenska nöjeslivets enfant terrible Johnny Bode (1912-83).

Fjärde artikeln i min bloggserie om svenska artister som intresserar mig handlar om Johnny Bode. Alltså Sveriges mest skandalomsusade artist genom alla tider.

Det har satts allehanda etiketter på Johnny Bode (1912-83): plattcharmör, bedragare, mytoman, kompositör, nazist, posör, provokatör, galning, totalt amoralisk samt porrsångare är några av de vanligare. Och alla stämmer. Johnny Bode VAR allt detta och litet till. Bode var förmodligen helt hopplös att ha att göra med privat, totalt oförutsägbar och opålitlig som han var.

Ändå var han,  så vitt jag kan bedöma, innerst inne en seriös och begåvad artist. Han hade bevisligen en bra röst och var en framstående kompositör. Hans minst sagt yviga personlighet gjorde tyvärr att han hamnade på otaliga av- och irrvägar. Det är intressant att han åtskilliga år efter sin död har blivit föremål för ett seriöst intresse och begåvats med så kallad kultstatus med ett eget sällskap och en egen stiftelse uppkallade efter sig. På så sätt lever hans minne vidare.

Johnny Bode föddes i västgötska Falköping den 6 januari 1912. Pappan Alvar var chef för en fabrik i staden som tillverkade stråhattar. Mamman Judit hette Kilander som flicka. Bodes håg stod tidigt till vin, kvinnor och sång. På hundraårsdagen – den 6 januari 2012 – efter Bodes födelse invigdes en plakett, uppsatt på fasaden till hans födelsehus, till hans minne. Kulturnämndens ordförande i Falköpings kommun invigde plaketten.

Far blev han vid 16 års ålder till en son som fick namnet Sigurd Bode (1928-2003), vilken i tidernas fullbordan kom att driva en restaurangrörelse i Dalarna och fuska som trubadur. Modern var en ungdomskärlek från Mariestad. Ett antal år senare utsattes Bode för statligt sanktionerad sterilisering. Skivdebuterade gjorde han vid 17 års ålder. Han kom genom åren att spela in hundratals låtar på 78-varviga ”stenkakor”. Ett par av de mest minnesvärda var ”Två solröda segel” samt den egna kompositionen ”En herre i frack” vilka kan avnjutas här:

http://www.youtube.com/watch?v=UOlHEg4mWz0

”En herre i frack” skrev Bode tillsammans med Hasse Ekman (1915-2004) som var son till den legendomspunne skådespelaren och artisten Gösta Ekman (1890-1938). Den senare sjöng in låten 1935. ”En herre i frack” har långt senare framförts av bland andra Jan Malmsjö (född 1932). Bode anges ha gått som ”barn i huset” i det ekmanska hemmet i Stockholm, något som fick ett abrupt slut då han påkoms med att försöka pantsätta Ekmans dyrbara silverservis. Johnny Bodes syndaregister är omfattande. Andra aktiviteter han ägnade sig åt från och till var att stjäla dyrbara mattor samt checkbedrägerier.

 Gösta Ekman (1890-1938: en herre i frack.

Det absoluta lågvattensmärket i Bodes skiftande karriär var hans nazism under krigsåren. Det föll sig naturligt för den barnslige Johnny Bode att dras till de tyska nationalsocialisternas eleganta uniformer, bombastiska marscher och allmänt svulstiga ”kultur”. Sedan Bode omyndigförklarats i början på 1940-talet och blivit dömd till vård på ett mentalsjukhus – han vistades mest på Sankt Sigfrids hospital i Växjö –  rymde han och sökte värvning i Finlands armé. Där gjorde han sig, föga oväntat, snabbt omöjlig och skickades hem med en furirsgrad.

Hemma i Sverige poserade han som uniformerad nazist och bevistade den hundrade föreställningen av Karl Gerhards antinazistiska revy ”Tingel-Tangel” 1942, givetvis skrudad i sin finska furirsuniform med svastikan väl synlig. Iförd den munderingen tyckte han även om att visa upp sig ute i Stockholms nöjesliv. Då tog även hans få kvarvarande vänner avstånd från honom. Johnny Bode var nu – och detta av högst förklarliga skäl – persona non grata i Sverige och hans plattor bannlystes från radion.

Vad gör Johnny Bode då? Jo, han reser till Oslo och snackar in sig hos den nazistiska Quisling-regimen och får på så sätt sätta upp en revy till förmån för denna. Bland annat skrev han den Sverige-kritiska sången ”Har du hört vad svensken sier?” Bode deltog själv med kuplettsång och Churchill-imitationer i revyn. Det var emellertid av uppenbara skäl svårt att rekrytera artister till revyn vilken lades ner efter ett tjugotal föreställningar på grund av vikande publikintresse.

Den extremt flamboyante Bode gjorde sig jämväl snart omöjlig i det tyskockuperade Norge där han, sin vana trogen, fortsatte skoja upp människor och visa bristande respekt för den nazistiska överheten. Detta medförde att han greps av Gestapo och spärrades in fem veckor i det beryktade norska koncentrationslägret Grini i  egenskap av ”suspekt person”. Sedan han slutligen utvisats till Sverige hävdade han att han smugglat hemliga dokument till hemlandet, något ingen trodde på.

 Bode satt inspärrad fem veckor i det norska koncentrationslägret Grini. På bilden fångar i början av 1940-talet.

Så där var det med Johnny Bode. Han byggde upp en framgångsrik karriär, saboterade själv denna genom sitt ostyriga leverne men lyckades sedan – som genom ett trollslag – komma tillbaka i smöret. Så blev det, via diverse mankelimang, även den här gången.

Artistnamnet Johnny Bode var svårt komprometterat varför Bode började arbeta med olika pseudonymer: Johnny Delgada, Juan Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, Kiddie Niles med flera, låt vara att han ofta blev avslöjad. Han började även tonsätta dikter av Nils Ferlin. Till Bodes bedrifter under denna period hörde att han skrev filmmusiken till den första Åsa-Nisse-filmen samt komponerade religiösa sånger till den kända sångerskan och officeren i Frälsningsarmén Anna-Lisa ”Lapp-Lisa” Öst.

1945 träffade Johnny Bode hemma hos sin övervakare, godsägare Ernst Svensson i Tenhult, sin blivande hustru Kerstin Hansson. De båda ingick äktenskap året därpå. Hustrun blev ett stort stöd för den orolige och problemfyllde Bode under de närmaste åren. Bland annat ondgjorde sig Bode över att Zarah Leander blev förlåten för sina nazikontakter medan han själv inte blev det. 1950 publicerade Bode ockupationsromanen Dö i tid med sensationalistiskt innehåll.

Nästa mindre väl genomtänkta steg i karriären för Johnny Bode blev att 1951 bege sig till det kommunistiska Östtyskland. Han förklarade offentligt att han stödde det östtyska statsskicket. Bodes planer var att förmedla östtyska biograffilmer till Sverige. Han utvisades dock innan verksamheten kommit igång på allvar. Hemma i Sverige igen hann Bode med att både gå i personlig konkurs samt att syssla med häleriverksamhet. När myndigheterna kom honom på spåren tog han sin tillflykt till Bryssel, varifrån svenska UD sökte få honom utlämnad.

  Johnny Bode på litet äldre dagar.

Bode valde nu att flytta till Österrike, vilket visade sig vara ett verkligt lyckokast rent karriärmässigt. Wienoperan var i stort behov av nya musikaliska krafter och Johhny Bode kom att (som Juan Delgada) göra succé med de egenhändigt komponerade operetterna ”Nette Leute, Liebe in Tirol” (1959), ”Die Kluge Wienerin” (1961) samt ”Keine Zeit für Liebe”. Dessa verk blev snabbt populära och uppfördes på en rad scener världen över. Pengar och berömmelse kom nu åter Bode till del. Som vanligt saknade han förmåga att hantera dem.

Efter skilsmässa från sin svenska hustru gifte Bode 1957 om sig med den 22-åriga österrikiskan Inge Pelz. Han började nu kalla sig ”Kammersänger” (den österrikiska motsvarigheten till den svenska hederstiteln hovsångare), något han dock aldrig utnämnts till. Om han pressades på ursprunget till titeln drog Bode till med att han förärats den av den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels under en ceremoni i Oslo, där den norske ministerpresidenten Vidkun Quisling varit närvarande. Han påstod sig även under pseudonym ha komponerat det berömda verket ”An der schönen, blauen Donau” (som i verkligheten skrivits av Johann Strauss den yngre 1867!).

Bodes nya äktenskap upplöstes snart och han lär då ha inlett en vårdnadstvist involverande parets tax…Bode vann processen och fick tillåtelse umgås med taxen på söndagar.

Vi börjar nu närma oss slutfasen av Johnny Bodes offentliga bana. Väl hemma i Sverige efter det österrikiska äventyret var han snart nere i sörjan igen. Han fortsatte givetvis sina skumraskaffärer och förelades nya åtal. 1962 drabbades han av en psykos, vilket ledde till att han blev föremål för vård samt förklarad vara en icke tillräknelig så kallad fem-femma.

Vi har nu kommit fram till sista fasen i Johnny Bodes mångskiftande karriär: den som porrsångare. Litet finare uttryckt kan man kanske säga att han blev en del av den svenska underground-kulturen. 1968 gav han således under pseudonym ut LP-skivan ”Bordellmammas visor”, en verklig kultklassiker. Skivan sålde bra via postorder och pengar började åter strömma in på Bodes konto. Succéskivan följdes upp med andra i samma stil och Bode fick även en internationell lyssnarskara. Kring mitten av 1960-talet gav Bode även ut ett par romaner med erotiska motiv.

Här följer ett par låtar från denna tid – ”Runka mig med vita handskar på” och ”Atombomben”:

http://www.youtube.com/watch?v=ci-DfTFHlI4

http://www.youtube.com/watch?v=1ZMHB0FbZ_k

 ”Bordelmammas visor” blev en skabrös succé tack vare postorder.

På skivan framträdde även sångerskan/aktrisen Lillemor Dahlqvist (född 1938) vilken utlovats anonymitet av Bode. Att lita på ett sådant löfte från Bode var givetvis inte någon god idé, och Dahlqvists namn blev snart – liksom Bodes eget – (ö)känt i sammanhanget. Trots mindre god behandling från Bodes sida förblev Dahlqvists dennes vän och var också den som fann honom död, liggande i sin lägenhet i Malmö, den 25 juli 1983. Lillemor Dahlqvist är alltjämt sekreterare i Johnny Bodes stiftelse, som delar ut stipendier till förtjänta skånska artister.

Johnny Bode blev efter sin död vid 71 års ålder – som måste anses vara anmärkningsvärt hög med tanke på Bodes utsvävande livsstil – föremål för något av ett återupptäckande och en renässans. Lars-Göran Frisk hette den man som bröt Bode-censuren i etermedia genom att spela några av hans låtar i programmet ”Skivor från Vetlanda”. Folmusik- och proggbandet Grus i dojjan hade redan 1974 gjort en version av Bodes gamla plattsuccé ”Timmerflottar-Sixten”:

http://www.youtube.com/watch?v=NruOuw_PM-s

1987 gavs LPn ”Laterna magica” med Bodes Ferlin-tolkningar ut; dessa framfördes av Lillemor Dahlqvist och John Ulf Anderson. Under senare år har även ett par CD-skivor med Bodes musik kommit ut. Moderna artister som tolkat Bodes musik/sånger är exempelvis Wilmer X, Latin Kings, Bröderna Trück och Mattias Enn.

 Bodetolkarna Bröderna Trück.

Den som vill fördjupa sig ytterligare i fenomenet Johnny Bode kan lämpligen göra det via Johnny Bode-sällskapets hemsida:

http://johnnybode.com/

Om Johnny Bode skulle man kunna säga/skriva hur mycket som helst. Alldeles oavsett hur man väljer att se på honom så kommer man inte ifrån det faktum att han var en färgstark provokatör i folkhemmet!

Quislings vålnad går igen i Norge

Quislings skugga vilar alltjämt tungt över Norge.

Att Norge genom sin utrikesminister Jonas Gahr Störe häromdagen deklarerade, att landet var berett att i FN att stödja den palestinske ledaren Mahmud Abbas propå om en palestinsk statsbildning var ingen tillfällighet. Norge har nämligen under en följd av år utmärkt sig för sin notoriska Israel-fientlighet.

Frågan är om inte Norge är Europas mest antiisraeliska land. Det hävdar i alla fall den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld:

Norge har varit en föregångare i motståndet mot Israel med klara tecken på antisemitism…Det är ingen tillfällighet att Norges enda bidrag till internationell statsvetenskap är namnet Quisling.

Läs mer här:

http://hanavihehadash.blogspot.com/2011/07/chockerande-rapport-om-norges.html

Gerstenfeld, som bland annat skrivit boken Antisemitism i Norge: Bakom den humanitära masken, är nog en aning orättvis i omdömet om Quisling. Norrmannen Trygve Lie var exempelvis FNs förste generalsekreterare, och det var under hans ledarskap som såväl Israel som Republiken Korea bildades genom världsorganisationens assistans. Norges anti-israelism låter sig dock knappast förnekas.

Israelerna är naturligtvis väl medvetna om den norska inställningen. När Norge 2009 gav sig till att inom ramen för ett storstilat projekt hylla den nobelprisade författaren Knut Hamsun (1859-1952) i anledning av 150-årsminnet av dennes födelsedag fick man utstå hård kritik av Israels utrikesminister Avigdor Lieberman. Den norske nationalskalden Hamsun var som bekant beryktad för sina nazistsympatier och för att 1943 ha skänkt sitt nobelpris till Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels. Hamsun skrev också en svassande minnesruna över Hitler vid dennes död 1945.

Här kan man läsa mer om det norska Hamsun-projektet:

http://www.nb.no/hamsun2009/om-hamsun-2009

Den norska antisemitismen går emellertid betydligt längre tillbaka än tiden för Knut Hamsuns levnad. I likhet med vad som var fallet i andra kristna europeiska länder, icke minst Sverige, är i Norge den fientliga inställningen till judarna ett beryktat fenomen. Men medan judar fick rätt att invandra i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen redan i början på 1770-talet, skedde samma sak i Norge först 1842. Redan dessförinnan hade dock ett antal till kristendomen omvända judar, inte sällan med stor framgång, etablerat sig i Norge: Ludvig Mariboe, Edvard Isach Hambro och Heinrich Glogau var några sådana.

Henrik Wergeland slog ett slag för judarna i Norge.

Den som framförallt påverkade Stortinget att införa immigrationsrätt för judiska trosbekännare var skriftställaren och språkförnyaren Henrik Wergeland (1808-45), bland annat författare till boken Jödesagen i det norske Storting. Immigrationslagen liberaliserades ytterligare 1859 varvid många fruktade en störtflod av judiska invandrare. Dessa farhågor visade sig vara betydligt överdrivna, och år 1910 fanns endast omkring 1000 judar i Norge; många av dessa hade anlänt från Ryssland som en följd av tsarregimens pogrompolitik.

Den schabloniserade norska nidbilden av judar skilde sig inte nämnvärt från den som varit gängse över stora delar av Europa – judar utmålades som snikna penningutlånare och drivna affärsmän med anlag för svårartad sadism. De kunde också vid behov avkonterfejas såsom undergrävande bolsjevikagenter och fuskande bidragstagare.

Efter Första världskriget införde Norge en strikt immigrationspolitik som särskilt vände sig mot judarna. Som ett argument mot den judiska folkgruppen användes icke minst den traditionella slaktmetoden skäktning, vilken förbjöds i sin ursprungliga form 1929. Förbudet äger fortfarande bestånd. Liksom i det övriga Europa trängde nationalsocialistiska idéer även in i Norge på 1930-talet.

1933 bildade Vidkun Quisling (1887-1945) partiet Nasjonal Samling, som i början mest var kristet-konservativt men med tiden blev alltmer naziorienterat och i stort sett endast en norsk avläggare till det tyska nazistpartiet NSDAP under Hitlers ledning. Quisling var inte vem som helst. Han var en officer som med tiden blev både militärattaché med stationering i Moskva – Quisling krävde tidigt att Norge skulle erkänna Sovjetunionen – och försvarsminister. Han hade också idkat ett nära samarbete med den berömde polarforskaren Fridtjof Nansen när det gällde internationellt humanitärt hjälparbete.

1938 drog Halldis Neegaard Östbye upp riktlinjerna för den kommande norska judepolitiken genom sin bok Jödeproblemet og dets lösning, och när Tyskland invaderade Norge i april 194o var marken för judeförföljelserna redan beredd. Vidkun Quisling blev tyskarnas staffagefigur, och hans efternamn skulle snart bli synonymt med ”förrädare”. När den nazityska ockupationen inleddes 1940 fanns i Norge åtminstone 2173 judar. Minst 775 av dessa deporterades till nazistiska dödsläger varav bara en liten spillra överlevde.

230 hela hushåll utplånades genom den av tyskarna exekverade och Quisling stödda förintelsepolitiken. Av de norska judar som lyckades fly undan Förintelsen hamnade de flesta i Sverige och i någon mån Storbritannien. Quisling arkebuserades till slut på Akershus fästning i Oslo den 24 oktober 1945.

Fritz Clausen, nazistledare i Danmark.

Som en jämförelse kan nämnas att i det andra nordiska land Tyskland ockuperade den 9 april 1940, Danmark, var extremnationalismen i allmänhet och antisemitismen i synnerhet betydligt mindre utbredda. Det fanns visserligen ett nazistparti, men tyskarna ansåg att det och dess ledare Fritz Clausen var så inkompetenta att de i stället valde att samarbeta med den existerande danska regeringen.

Danskarna ville till skillnad från norrmännen inte veta av några judeförföljelser utan såg till att det stora flertalet danska judar – omkring 7000 – via Öresund undkom till Sverige i en mäktig räddningsaktion. Till följd härav undgick nästan alla danska judar Förintelsen.

Med ovan beskrivna historiska bakgrund tycker man kanske att Norge skulle ha lärt ett och annat av Quisling-tiden och den brutala tyska ockupationen. När man studerar dagens norska hållning gentemot judarna och Israel finns det emellertid anledning betvivla, att så är fallet. Den traditionella norska antisemitismen  finns kvar i nationalmedvetandets skrymslen som en ruttnande och  illaluktande varböld som aldrig läkt. Den bevaras av ett samhälleligt elitskikt dominerat av vänsterinriktade politiker, journalister, akademiker, präster och frivilligorganisationer vilka ser det som sin plikt att angripa den judiska staten Israel och hålla blodbesudlade, arabiska terrororganisationer av typ Hamas under armarna.

Det finns så många exempel på denna hållning att jag här inskränker mig till att redogöra för ett fåtal. Låt mig först säga, att det stora undantaget i norsk politik är det Israel-vänliga Fremskrittspartiet vars ledare Siv Jensen enligt uppgift skall ha en israelisk flagga och en byst av Ronald Reagan på sitt tjänsterum.

Oslo universitet nekade utan motivering Alan Dershowitz att föreläsa om konflikten Israel-Palestina.

Det mest spektakulära exemplet gäller den ryktbare judisk-amerikanske juristen, författaren och debattören Alan Dershowitz – som är professor vid Harvard och står till vänster politiskt – vilken i början av 2011 erbjöd sig att hålla gratis föreläsningar vid norska universitet över den internationella juridikens tillämpning på konflikten mellan Israel och Palestina.

Trondheim avböjde med motiveringen att ämnet var alltför kontroversiellt, medan Oslo tackade nej utan motivering. Bara Bergen-universitetet var villigt ta emot Dershowitz, men förutsättningen var då att han inte sade ett ljud om Israel utan i stället berörde sina erfarenheter som den mordåtalade O. J. Simpsons försvarare. I den norska akademiska världen är en pro-israelisk hållning något otänkbart – inte ens neutralt hållna föreläsningar om den israelisk-palestinska konflikten går för sig.

Den luttrade Dershowitz berättar om sina nedslående erfarenheter av Norge här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704474804576222561887244764.html

Expo refererade vidare den 17 juni 2011 till en undersökning som visade, att en tredjedel av Norges judiska skolungdomar har upplevt sig bli hetsade på grund av sin judiskhet. Det föranledde skolminister Kristin Halvorsen att lova anslå sex miljoner kronor att gå till utbildning av lärare med syftet att motverka rasism och antisemitism.

Mot den här anförda bakgrunden var det knappast ägnat att förvåna, att när Irans  president Mahmoud Ahmadinejad i april 2009 i FN höll ett rabiat tal – där han bland annat anklagade Israel för att vara en ”en grym rasiststat” och ifrågasatte Förintelsen – så avstod de norska delegaterna från  att resa sig och gå ut i protest. Därmed var norrmännen så gott som ensamma av de västliga delegaterna att stanna kvar.

Till och med den alls inte proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt talade på sin blogg om att Ahmadinejad gjort sig skyldig till ”oacceptabla förlöpningar mot Israel som stat”. Samme Bildt har även varnat för att stödja Mahmud Abbas begäran om godkännandet av en palestinsk stat, då detta kan leda till katastrofala konsekvenser för en förhandlingsfred mellan Israel och palestinierna.

Norges antiisraeliske utrikesminister.

Detta bekommer inte Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe ett spår. Han och hans socialdemokratiska regering framhärdar i en politik som nästan får Olof Palmes och Sten Anderssons Arafat-vänliga politik från 1980-talet att verka nyanserad. Det verkar som om Quislings vålnad går igen.

Kristallnatten: början till Förintelsen

Herschel Grynszpan (1921-?).

Den 7 november 1938 stegade en 17-årig landsflyktig  jude från Hannover i Tyskland som hette Herschel Grynszpan in på tyska ambassaden i Paris och sköt ihjäl ambassadtjänstemannen Ernst vom Rath. Dådet hade av allt att döma två bottnar.

Dels ville Grynszpan med sin förtvivlade handling protestera mot den pågående deportationen till Polen av 70 000 polska judar, däribland medlemmar i hans egen familj, från ett Tyskland där många av de drabbades familjer hade bott i flera generationer. Dels hade den unge Grynszpan, som föga framgångsrikt sökte hanka sig fram som modedesigner i den franska huvudstaden, troligen haft ett homosexuellt förhållande med vom Rath.

För de styrande tyska nationalsocialisterna med Adolf Hitler i spetsen var mordet på ambassadsekreterare vom Rath gefundenes fressen. De fick nu en möjlighet att lägga skulden för mordet på hela den samlade judenheten. Hitler betraktade gärningen som en gåva från försynen. Det blev propagandaminister Joseph Goebbels som fick uppdraget att lägga upp strategin för de massiva judeförföljelser som drogs igång med kort varsel.

Ernst vom Rath (1909-38).

Öyvind Foss skriver i sin informativa skrift Kristallnatten (Optimal förlag 2009) följande:

Attentatet i Paris utnyttjades till en nationell kamp mot judarna: terror, våld och mord kom att bli själva förspelet till det totala förtrycket. Judarna skulle tvingas ut ur Tyskland, arresteras eller mördas. Aktionerna som genomfördes under ”Kristallnatten”, natten till den 10 november, utlöste ett jordskred av hat och människoförakt, iscensatt av nazistiska aktionsgrupper väl tränade i terror och stödda av stormtrupper från SA. En hämndaktion för mordet på ‘en högt dekorerad’ tysk diplomat. En våg av överfall, bränder och mord spred sig som en tsunami över hela Tyskland.

På förmiddagen den 11 november 1938 kunde den tyska statspolisen redovisa förstörelsens preliminära facit. Detta vittnade om 267 antända synagogor varav 76 bränts ner till grunden; 815 helt förstörda judiskägda butiker; flera hundra angrepp mot och inbrott i judiska privatbostäder; 20 000 arresterade judar; 36 mordoffer och ett otal misshandelsfall.

Så småningom räknades siffrorna upp: över 1400 nedbrända och förstörda synagogor och andra byggnader för religiöst bruk; 30 000 arresterade judar vilka förpassades till koncentrationsläger; 7500 utplundrade och demolerade judiskägda butiker och affärer; tusentals plundrade privatbostäder; samt 400 mördade och misshandlade judar i de lokala områdena och ett okänt antal dödsfall under transporter till eller i koncentrationsläger. Enbart i Dachau utanför München redovisades 185 dödsfall.

 

Förstörd judisk butik efter Kristallnattens pöbelupplopp.

Med Kristallnatten – som alltså rörde sig om avsevärt mer än krossande av butiksfönster vilket namnet antyder – kan det sägas att de nationalsocialistiska förföljelserna mot judarna i den mest brutala formen drogs igång på allvar. Uppmarschen mot Förintelsen hade emellertid påbörjats åtskilliga år dessförinnan. Kort efter Hitlers och nazisternas makttillträde 1933 tillskapades en avdelning för rashygien i inrikesministeriet i Berlin. Ungefär samtidigt offentliggjordes nazipartiets (NSDAP) program i elva punkter om bojkott av judiska butiker. 1933 var också året då den så kallade arierparagrafen återinfördes i den tyska statliga byråkratin och yrkesförbud infördes för ”icke-ariska” advokater och läkare vid sjuk- och försäkringskassorna.

1934 avskaffades arbetsrätten och fabriksråden från den demokratiska Weimarrepubliken och utestängdes judar från ledande positioner inom industri och näringsliv. 1935-36 tillkom de beryktade Nürnberglagarna, raslagar vilka, med Foss ord, ”legaliserade diskriminering och förföljelse av judarna och andra medborgare som föll utanför det som den nazistiska ideologin karaktäriserade som den ariska rasen.” Enligt lagarna kriminaliserades allt umgänge mellan så kallade arier (första klassens medborgare) och icke-arier (andra klassens medborgare) och judarna fråntogs alla medborgerliga rättigheter.  Därefter brutaliserades behandlingen av judar och andra oönskade folkelement, något som kulminerade i Kristallnatten runt den 9 november 1938.

1939 ger Nazitysklands näst mest inflytelserike makthavare, Hermann Göring, Gestapo-chefen Reinhard Heydrich uppgiften att lösa den så kallade judefrågan medelst utvandring och evakuering. I riksdagen (Reichstag) i Berlin förkunnar Hitler att den ”judiska rasen” skall förintas i Europa under det förväntade europeiska storkriget. Raslagarna införs även i det av tyskarna annekterade Österrike. Kort efter det tyska angreppet på Polen den 1 september 1939 samlas judarna ihop i ghetton samtidigt som de första massmorden äger rum. Alla judar i det ockuperade Polen måste bära en gul Davids-stjärna.

1940 börjar tyska judar deporteras till dödslägren i Polen, vilka efterhand blir allt fler. Koncentrationslägren i Majdanek och Auschwitz tillkommer 1941 och anpassas för massmord i industriell skala. Samma år stängs möjligheterna för  judar att utvandra från Tyskland. I januari 1942 hålls en konferens i den sobra Berlin-förorten Wannsee under ledning av Heydrich, och resultatet av mötet blir att ”den slutliga lösningen” på judeproblemet (Die Endlösung der Judenfrage) fastläggs till att förverkligas i form av fysisk förintelse.

1945 befrias de överlevande koncentrationslägerfångarna av allierade trupper varefter Förintelsens omfattning i alla dess fruktansvärda delaljer kan urskiljas. Det uppskattas att omkring sex miljoner judar gått under i den nationalsocialistiska lägervärlden eller avlivats på annat sätt, icke minst inom ramen för det tyska angreppet på Sovjetunionen (Operation Barbarossa) som inleddes midsommaren 1941. 1946 ställs de överlevande nazikoryféer som kunnat gripas till ansvar för sina brott mot mänskligheten i den sydtyska staden Nürnberg, där raslagarna en gång antagits och spektakulära nazistiska massmöten ägt rum. Ett 20-tal åtalade dömdes till döden och hängdes, dock inte Göring som lyckades ta sitt liv dagen innan han skulle hängas.

Hermann Göring i sin krafts dagar. Sic transit gloria mundi…

Det var dock med Kristallnatten i november 1938 som Förintelsens ouvertyr ägde rum. Öyvind Foss sammanfattar dess betydelse så här:

Novemberpogromen 1938 markerar därför övergången från en stadigt ökande diskriminering av tyska judar efter Hitlers maktövertagande 1933 till en systematisk förföljelse och terror, målmedvetet inriktad på förintelse. Denna övergång dokumenterades på konferensen om den slutliga lösningen vid sjön Wannsee i Berlin den 20 januari 1942.

Naziledningen sökte rättfärdiga pöbelupploppen, förstörelsen och morden med Herschels Grynszpans mord på en tysk diplomat i Paris. Och hade inte detta ägt rum hade man säkerligen använt en annan förevändning vid annan läglig tidpunkt. En rättegång planerades mot Grynszpan 1942, men den ställdes in. Vad som sedan hände med Ernst vom Raths baneman är inte närmare känt, men han dödförklarades slutligen den 14 juni 1960.