Posted tagged ‘Judiska församlingen’

Nej, Anna Hagwall – det här var bara för mycket

6 oktober, 2016

2013-02-24_028
Anna Hagwall öppnar dörren till riksdagen i februari 2013. Foto: Robert Stenkvist

Riksdagsledamoten Anna Hagwall, född i Ungern 1953 (hon kom till Sverige som anhöriginvandrare 1972) och för en del år sedan medlem av Sverigedemokraternas inre krets, har lagt en motion i riksdagen (motion 2016/17:693) som enligt henne själv går ut på att minska ägarkoncentrationen och den politiska korrektheten bland svenska medier. Det är en målsättning som vid ett hastigt påseende kan förefalla vällovlig.

Motionstexten kan läsas här: http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/sprid-agandet-i-medierna_H402693

När denna bloggare tittar närmare på vad Hagwall verkligen skrivit, framstår det dock med all önskvärd tydlighet att motionen i fråga är ingenting mindre än en katastrof. Ännu värre är dock Hagwalls egna kommentarer i pressen om motionen, icke minst därför att de förser SDs många belackare med ammunition dessa aldrig borde ha fått tillgång till. SDs ledning med riksdagsgruppledaren Mattias Karlsson i spetsen har gjort en brandkårsutryckning och tagit avstånd från motionen, varom mera här nedan. Frågan är dock hur den slunkit igenom det kontrollsystem som jag utgår från att vår riksdagsgrupp ändå har.

Den kanske egendomligaste delen av motionen är den som handlar om hur Hagwall tänkt sig SVT i framtiden. Hon vill göra om kanalerna till kodade betalkanaler men där en kanal skall hållas öppen för allmänheten. I denna kanal menar hon att programutbudet bör vara som på 1950- och 60-talen.

Aftonbladet har skrivit följande om Hagwalls motion: http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article23657142.ab

I motionen skriver Anna Hagwall bland annat så här:

Hela åttio procent av medierna ägs av en och samma ägare. Det är inte acceptabelt. Därför behövs en spridning i ägandet av medierna som fördelas på fler oberoende företag och människor. För att förändra detta föreslår jag ett slopat presstöd.

bonnier1
Bonniers har för mycket makt, menar Anna Hagwall.

Det framgår både indirekt av motionen men framförallt när Hagwall på ett minst sagt olyckligt sätt söker utveckla sina tankar – se bland annat länken till AB ovan – att det är Bonnier-koncernen och noga taget dess judiska identitet hon skjuter in sig på: ”Låt de få Bonnierska tidningarna i landsorten gå under. Ingen familj, etnisk grupp eller företag skall tillåtas kontrollera direkt/indirekt mer än fem procent av media.”

”Åttio procent” är en siffra som saknar faktiskt underlag, något Anna Hagwall höftar till med för att visa hur förfärligt och stort hon anser att det inflytande det här företaget och den här etniska gruppen besitter i svenskt samhällsliv. Knappast märkligt då att den svårt nazianstuckna sajten Nordfront med gillande noterar Hagwalls ställningstagande mot Bonniers (jag  länkar i princip inte till nazisajter, men den som vill och orkar kan gå in på den aktuella sajten och konstatera detta).

Jag tvekar själv sällan att våra frispråkig, vilket bland annat innebär att jag i enstaka fall hamnat i ett annat ställningstagande än det partiledningen givit uttryck för. Det framgår av några texter på min blogg och det framgår av inlägg jag gjorde från talarstolen vid landsdagarna 2013, då jag vid ett par tillfällen i egenskap av länsombud ställde mig kritisk till förslag från partiledningen; om jag minns rätt handlade det vid sistnämnda tillfälle om manlig omskärelse samt cirkusdjur. Jag anser att det skall vara högt i tak och finnas ett betydande debattutrymme inom ett parti.

ab1b8537-bd1e-4d81-98b2-f4b2848f08ec
C-H Hermansson: ”Någon djävla ordning får det finnas i ett parti.”

Men det här, Anna Hagwall – det här var bara för mycket. Du säger någonstans att du har rätt att ha en ”egen åsikt”, vilket ju låter bestickande. Men ”någon djävla ordning får det vara i ett parti”, som framlidne förre VPK-ledaren C- H Hermansson så vältaligt en gång uttryckte saken. Det är helt enkelt skillnad på åsikter och åsikter, och ett parti med överlevnadsanspråk kan helt enkelt inte tolerera vilka som helst. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/31/c-h-hermansson-rip-bakom-fasaden-var-han-en-akta-kommunist/

Hagwalls formuleringar öppnar slussarna på vid gavel för våra motståndare att kalla oss antisemiter och allt möjligt annat, som på vänstersajten Aktuellt Fokus här: http://aktuelltfokus.se/anna-hagwall-atergar-till-sds-rotter-judar-far-ej-aga-media/ Hennes teser hänger dessutom inte riktigt ihop. För det första är det ju inte sant att Bonnier-pressen äger en massa tidningar ute i landsorten.

När hon konfronteras med detta förhållande söker hon slingra sig genom att i ett mejl till Aftonbladet hävda, att de flesta av sådana tidningar ”kontrolleras direkt eller indirekt av Bonnier /sic!/ och varför denne skall få betalt av svenska skattebetalare är en gåta”. Bonnier-pressen har här i riksdagsledamoten Hagwalls föreställningsvärld blivit till ”Bonnier”, och jag ser i andanom nidbilden av en fet kapitalist av välkänd etnicitet som sitter bakom ett skrivbord i sitt kontor i Bonnier-skrapan i Stockholm och räknar pengar med en fet cigarr i munnen.

Yttermera har jag mycket svårt att föreställa mig hur ett indraget presstöd över hela linjen någonsin skulle kunna leda till en större pluralitet i den svenska medievärlden. En sådan åtgärd borde ju rimligen leda till att de svaga går under men penningstarka företag som exempelvis Bonnier-koncernen klarar sig rätt bra ändå. Rätta mig om jag har fel.

biskopen1
Åke Bonnier är biskop i Skara.

Om vi nu skall titta på detta med familjen Bonniers judiska proveniens, så är den endast nominell. Ingen nu levande medlem av  släkten Bonnier är såvitt jag förstår medlem av Judiska församlingen i Stockholm, medan däremot en av dess medlemmar  – Åke Bonnier – är präst inom Svenska kyrkan och biskop i Skara stift. Släkten Bonnier kan på goda grunder sägas vara helt och fullt assimilerad in i det svenska samhället. Här en släktöversikt över Bonniers för den som är intresserad: https://sv.wikipedia.org/wiki/Bonnier_(sl%C3%A4kt)

Om emellertid etnicitet bland mediamoguler är så pass viktig för Anna Hagwall utgår jag ifrån att hon inte heller anser att låt oss säga svenska och norska ägare skall få äga mer än fem procent av medierna i Sverige. Av någon anledning tvivlar jag dock på att hon menar att svensk- eller norskhet är av väsentlig betydelse i sammanhanget.

SDs partiledning har som nämnts ovan ryckt ut och markerat avstånd från de åsikter Anna Hagwall, andra vice ordförande i partistyrelsen till landsdagarna 2009, uttrycker i sin motion. Det heter i ett pressmeddelande från partiet och gruppledare Mattias Karlsson bland annat:

Anna Hagwalls motion stämmer inte överens med partiets stöd till Public Service och mediepolitik i övrigt. Agerandet har skadat vårt förtroende till henne. Detta kommer att få konsekvenser för hennes framtida verksamhet inom partiet och i riksdagsarbetet.http://www.mynewsdesk.com/se/sverigedemokraterna/pressreleases/betraeffande-anna-hagwalls-enskilda-motion-om-mediepolitik-1592680

Partiet deklarerar också att en dialog inletts med Hagwall – något hon själv förnekar – och vad denna kommer att leda fram till är svårt att sia om. Det bästa hon enligt min enkla mening kunde göra är att dra tillbaka sin motion och göra en genuin så kallad pudel. Jag tvivlar dock på att så kommer att ske. Den sparsamma kontakt jag haft med Anna Hagwall tyder på att hon är en viljestark person som håller hårt på sina åsikter, vilket kan vara en tillgång i vissa sammanhang men något av en förbannelse i andra.

Hagwall bemöter enligt lokalpress i Dalarna  (hon bor i Rättvik) partiledningens kritik genom att hävda rätten till sin egna åsikt, nämligen att medias ägande måste breddas och att monopol måste brytas. Hon menar att vad hon kallar ”marknadskrafterna” skall styra och att Bonniers äger alldeles för mycket: http://www.dt.se/dalarna/anna-hagwall-svarar-pa-partiledningens-kritik

img_1490
Min intervju med Anna Hagwall i SD-Kuriren # 104 2013. Foto: Tommy Hansson

Anna Hagwall halkade in riksdagen så att säga på ett bananskal i början på 2013, då hon ersatte Erik Almquist vilken lämnade riksdagen, partiet och även landet i efterdyningarna av den så kallade järnrörsskandalen och valde att slå sig ned i Hagwalls födelseland Ungern. 2014 valdes hon in av egen kraft. Jag gjorde i samband med riksdagsinträdet en intervju med henne som publicerades i SD-Kuriren # 104/april 2013. Hon uttryckte då sympati för ”den lilla egenföretagaren som har en dröm att förverkliga”. Det hade nog varit bra om hon hållit sig till det spåret och inte fixerat sig vid familjen Bonnier.

Jag utgår  ifrån att det bland personer och grupperingar i och utanför SDs periferi nu i olika sammanhang kommer att riktas kritik mot partiledningen för ”toppstyre”, åsiktsförtryck och så kallad demokratur och liknande. Har redan sett kommentarer av detta slag på nätet. Jag kunde inte bry mig mindre. Öppen eller förtäckt antisemitism kan aldrig tolereras i ett parti som vill kalla sig civiliserat.

Om ni slutligen tycker jag är alltför elak mot Anna Hagwall och hennes olycksaliga motion – läs då vad Chang Frick på Nyheter idag har att anföra: http://nyheteridag.se/darfor-maste-anna-hagwall-sd-lamna-sina-uppdrag/

 

Annonser

Efter klavertrampet om svensk kultur: Lomfors är förbrukad som forskare

13 oktober, 2015

f2400d_8889f26ef09c4665831fab02cd61ff4c_jpg_srz_764_508_85_22_0_50_1_20_0 Vår mest berömda runsten – Rökstenen i Ödeshög i Östergötland.

”Det finns ingen inhemsk svensk kultur.” Den slutsatsen drogs av historikern och docenten Ingrid Lomfors vid öppnandet av det mångkulturalistiska regeringsjippot, konferensen ”Sverige tillsammans”, den 12 oktober.

Detta trots att detsamma då redan inletts med toner från musikalen Kristina från Duvemåla av ABBA-killarna Björn och Benny, vilken i sin tur bygger på vår svenske storförfattare Vilhelm Mobergs utvandrarböcker. Centrala delar av Lomfors anförande här: https://www.youtube.com/watch?v=eajx2iUWlFQ

Därmed kan man säga att Lomfors blivit motbevisad redan innan hon börjat sin nu beryktade nedsabling av den svenska kulturen: skulle inte ABBA och Vilhelm Moberg vara svensk kultur? Motbevisad blev hon noga taget endast genom att formulera sina slutsatser om den förment obefintliga svenska kulturen på det svenska språket, som är frukten av en minst tusenårig utveckling sedan runstenarnas tid.

Ordagrant utlät sig Ingrid Lomfors, född 1957 och numera överintendent vid Forum för levande historia, på följande sätt:

Föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider bygger inte på fakta.

Lomfors kom fram till följande tre slutsatser under sin presentation:

– Invandring är inget nytt.
– Vi är alla en konsekvens av invandring.
– Det finns ingen inhemsk svensk kultur

original Ingrid Lomfors i blåsväder.

Ingrid Lomfors, med ett förflutet bland annat vid Göteborgs stadsmuseum (som hon fick sparken ifrån) samt som generalsekreterare vid Judiska församlingen i Stockholm, utsågs av regeringen till överintendent vid Forum för levande historia den 18 december 2014. Ett halvår senare ställde hon till visst rabalder, då hon i en radiokrönika i P1s ”Tankar för dagen” den 25 maj ”gjorde en Romson”.

Närmare bestämt drog Lomfors paralleller mellan människor som anlänt till den svenska kusten med båt efter att ha befriats ur nazistiska koncentrationsläger för 70 år sedan och dagens båtflyktingar på Medelhavet. Åsa Romson tvingades som bekant pudla sedan hon i en partiledardebatt den 10 maj i år påstått: ”Vi håller i Europa på att göra Medelhavet till det nya Auschwitz.”

Det är tvivelsutan uppseendeväckande att en historiker av professionen inte förmår se skillnaden mellan den nationalsocialistiska Förintelsen av judar och andra grupper och det som nu händer i Mellanöstern. Göteborgsposten ägnade en ledare åt Lomfors svagsintheter och skrev den 25 maj bland annat: ”Lomfors radiokrönika är inget slarv likt Romsons.” http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2015/05/25/lomfors-gor-en-romson/

Lomfors har fått rätt ordentligt på skallen av ledarskribenter och andra för sina ord om avsaknaden av svensk kultur. En av de mest insiktsfulla bedömarna är enligt min mening Hanif Bali, född 1987 i Iran och sedan 2010 riksdagsman för Moderaterna. Han framhåller på sin blogg:

 När den väletablerade eliten påstår att det inte finns en svensk kultur är det en spottloska, inte bara mot de som uppbär denna kultur från barnsben utan främst mot de som gnetat, slitit och kämpat för att ta till sig den svenska kulturen /…/ Svensk kultur är långt mer komplex och unik än vad denna batikelit har förstånd till. Precis som att fisken inte känner vattnet runt sig. Räcker bara att vistas några månader utomlands för att inse hur säregna vi är.

hanif+bali-500_500 Hanif Bali (M) – kritisk mot den svenska ”batikeliten”.

Hanif Bali anser att vi svenskar är unika genom att vi älskar homogenitet när det gäller samhällets normer avseende exempelvis konflikthantering och socialt umgänge. Vi kanske inte hälsar på våra grannar eller ens vet vad de heter, men icke desto mindre är vi villiga att bekosta deras barns pianospel (jag förmodar att Hani här menar via skattsedeln).

Den stora frågan är hur de nytillkomna skall kunna ha någon som helst chans att bli integrerade i vårt samhälle om det inte finns någon svenskhet: ”Man kan inte integrera sig in i ingenting. Att förneka den svenska kulturens särdrag är att försvåra för nyanlända att kunna bli svenskar, att få bli en del av ett vi.” 

Iranfödde Hanif Bali har begripit mer av Sverige och svenskhetens natur än hela vår politiskt korrekta maktelit tillsammans. Hans ord är en dom över den officiella svenska mångkulturalismen, beslutad av regering och riksdag 1975, och bekräftar i mina ögon även visheten i Sverigedemokraternas koncept om den öppna svenskheten: att vem som helst skall kunna bli svensk oavsett födelseort. Hela Balis bloggtext här: http://hejahanif.se/2015/10/12/sverigefornekarna/

Gångna tiders svenska ingenjörer, kyrkoledare, arkitekter, kompositörer, regissörer, författare, skulptörer, vetenskapsmän, sångare, trubadurer och konstnärer har all anledning att rotera i sina gravar, gråta i sina himlar eller vad de nu brukar göra när vår egen samtids personligheter säger eller gör något urbota dumt, när de blir varse Ingrid Lomfors pladder om att det inte finns någon svensk kultur.

w6gj200825014525arc_pht Ett svenskt geni, August Strindberg, avbildat av ett annat – skulptören Carl Eldh.

Det kan tyckas märkligt att förolämpande framställa Sverige och svenska folket som kulturlöst om man vill samla nationen att enas kring flyktingfrågan. Om Lomfors är begåvad med det minsta uns av intuition inser hon detta och ber hela svenska folket om ursäkt. Problemet är väl bara att hon bara gjorde ett beställningsjobb åt den så kallade regeringen Löfven, den mest ömkansvärda samling klåpare som någonsin häckat i regeringsbyggnaden Rosenbad, med syftet att ge den förhandenvarande massinvandringspolitiken någon form av vetenskaplig sanktion.

Hon skickas fram för att visa, inte bara att Löfvens politik är rätt utan även att Reinfeldt hade rätt när han i Södertälje-stadsdelen Ronna kläckte ur sig att allt gott kommit utifrån och att ”ursvenskt är bara barbariet”. http://www.dn.se/nyheter/politik/reinfeldt-det-ursvenska-ar-blott-barbari/ Och att Sahlin hade lika rätt när hon talade om svensk kultur som ”midsommar och sådana töntiga saker” i en turkisk intervju 2002 https://ligator.files.wordpress.com/2010/08/intervju_3.pdf

En pudel från Lomfors sida är emellertid otänkbar eftersom en sådan skulle vara ett underkännande av hela denna svenskfientliga ideologi, och det tror jag varken regeringen eller Lomfors själv är särskilt intresserad av. Samtidigt får Lomfors förvrängning av den svenska historien sannolikt också ses som en spark åt Sverigedemokraterna, som haft fräckheten att föra en Sverige-vänlig politik och hävda just det svenska. Som jag ser det är Lomfors förbrukad som forskare efter detta klavertramp.

En twittrare i mitt flöde tog Ingrid Lomfors judiska bakgrund som intäkt för, att hon avlevererat ett ”judiskt angrepp” på svensk kultur. Det är väl ungefär lika begåvat som att hävda att tesen att det inte finns någon svensk kultur är ett ”ångermanländskt angrepp”, då Stefan Löfven är uppvuxen i Sollefteå i Ångermanland. Ja, sistnämnda tes är faktiskt trovärdigare emedan det finns närmare tio så många ångermanlänningar i Sverige som judar.

Det torde avslutningsvis inte finnas någon som förnekar att den svenska kulturen befruktats av impulser utifrån. Det svenska språket är exempelvis rikt på lånord och termer hämtade från andra språk. Detsamma gäller vilken kulturgren du än väljer – influenserna utifrån är legio.

Det innebär dock på intet sätt att den svenska kulturen inte skulle vara unik: det är just det speciella sätt varpå det utifrån kommande jämkats ihop med det genuint svenska som definierar den svenska särarten. Det är mixen som är särarten.

Regeringarna Reinfeldt och Löfven kan vara de första i världshistorien som medvetet söker utplåna det som är utmärkande med den egna nationen och i stället skapa en häxbrygd av överskridande mångkulturalism. Jag vågar emellertid utlova att det kommer att sluta med en ända av förskräckelse om detta får fortgå.    

Tillägg: Under över alla under – Lomfors har gjort en sorts pudel, då hon efter det att detta skrevs erkänner att det faktiskt finns en svensk kultur och att det hon framförde om avsaknaden av svensk kultur ”tagits ur sitt sammanhang”. Uppenbarligen har hon tagit till sig av denna bloggares budskap – det tackar vi för. Det samlade intrycket av Lomfors framförda budskap blir, trots den något halvhjärtade pudeln, att vi fått allt vi har genom invandringen vilket är det budskap regeringen önskar förmedla.

Se artikel om pudeln här: http://nyheteridag.se/ingrid-lomfors-pudlar-det-finns-en-svensk-kultur/

Några synpunkter på kippavandringar och deras deltagare

1 september, 2014

 

timthumb Mycket folk hade samlats på Raoul Wallenbergs torg inför kippavandringen i Stockholm.

I söndags hölls en framgångsrik manifestation till förmån för Israel i Humlegården i Stockholm. Medverkade gjorde bland andra Israels ambassadör Isaach Bachman.

Jag var inte själv närvarande men har sett såväl filmsnuttar som foton från det till synes mycket lyckade evenemanget. Att ett mindre antal ”Palestina”-aktivister stod en bit ifrån och försökte störa manifestationen kunde uppenbarligen inte förta den goda stämning som rådde.

Israelmanifestationen föregicks av en så kallad kippavandring, vilken utgick från Raoul Wallenbergs torg och sedan fortsatte genom centrala Stockholm för att sedan återvända till nämnda torg. Arrangörerna, som var Judiska församlingen i samarbete med Judiska ungdomsförbundet, hade som främsta dragplåster oppositionsledaren Stefan Löfven (S) med andra vandrare såsom förra partiledaren (S) Mona Sahlin och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP).

Mer om kippavandringen genom huvudstadens gator kan läsas i Dagens Nyheter här:

http://www.dn.se/sthlm/toppolitiker-i-kippavandring-mot-antisemitism/

Det är givetvis oerhört glädjande, att en stor manifestation mot antisemitism får en så pass bred uppslutning som denna kippavandring. Kippa är namnet på den manliga judiska huvudbonaden, vilken deltagarna i vandringen uppmanades bära. Även icke-kippabärare var dock välkomna att gå med Löfven med flera.

Eljest har kippavandringar tidigare mestadels hållits i Malmö, där de utgått från Synagogan på Föreningsgatan nära stadens Konserthus och vidare till Möllevångstorget, där tal hållits. Initiativtagare till vandringarna i Malmö är Jehoshua Kaufman från stadens judiska församling, men det har under senare tid ofta varit oklart vilken arrangör som haft ansvaret.

Det finns många hedervärda och ideellt inriktade personer som deltagit i kippavandringarna för att visa sin avsky mot den  från Mellanöstern importerade antisemitism som plågar Malmö och som medfört, att många judar lämnat staden.

620x330xkampawebb-620x330_jpg_pagespeed_ic_nNuUzH8zM7 Kippavandrare i Malmö gör reklam för våldsvänstermannen Showan Shattak: ”Kämpa Showan” står det på skyltarna. De mer medvetna deltagarna valde att avstå från den gemensamma fotograferingen.

I vintras inträffade emellertid det anmärkningsvärda, att det lovvärda evenemanget förvandlades till en stödaktion för en tidigare brottsdömd vänsterextremist vid namn Showan Shattak som skadats genom knivskärning vid ett internt extremistbråk med några nazister. Denne Shattak dök sedan efter sitt tillfrisknande upp vid en kippavandring i Malmö i augusti.

Att tvivelaktiga figurer från våldsvänstern – vilka till följd av sin så kallade antisionism (läs: antisemitism) brukar finnas i främsta leden vid våldsamma manifestationer mot Israel – på detta sätt tillåts lägga beslag på uppmärksamheten vid projudiska aktioner måste betecknas som minst sagt märkligt. Värt att notera är också, att det i samband med talen vid kippavandringarna i Malmö brukar oreras väl så mycket om allmän ”tolerans” och påstådd ”islamofobi” som om den nödvändiga kampen mot antisemitism.

En annan kippavandrare under senare år är den öppet propalestinske vänstertrubaduren Mikael Wiehe, som den 9 maj 2011 deltog i en stödmanifestation för det Israel-hatande och mer eller mindre öppet antisemitiska projektet Ship to Gaza:

http://shiptogaza.se/sv/event/uppsala-mikael-wiehe-mfl-p%C3%A5-st%C3%B6dgala-f%C3%B6r-ship-gaza

imagesGUYOVTRW Ship to Gaza-vännen Mikael Wiehe som kippavandrare (dock utan kippa) i Malmö tidigare i år.

I mina ögon förefaller det som om vänstern är ute efter att överta ruljansen av Malmös kippavandringar, något som i så fall är ganska syptomatiskt för hur extremvänstern arbetar: man utnyttjar skrupulöst folks ibland mer än tillåtligt naiva välvilja för egna ideologiska syften. När sedan figurer som Wiehe dyker upp tycker man troligen det är bra med ett känt ansikte vid manifestationen.

För att återvända till den lyckade kippapromenaden i Stockholm nyligen så kan jag inte undgå att tycka litet synd om arrangörerna, som nu tycks själaglada över att sosseledaren Stefan Löfven deltagit. Och visst, Löfven framhöll tidigare i år att Israel faktiskt har rätt att försvara sig mot fientliga angrepp, en mycket kontroversiell inställning inom både sossarna och den våldsdyrkande avgrundsvänstern. När han utsattes för en veritabel störtflod av antisemitiska tillmälen valde Löfven dock att avge i alla fall en halv så kallad pudel.

dubliners-etc-048 Göran Perssons statsministertid blev en tillnyktringens parentes i socialdemokraternas antiisraeliska mellanösternpolitik. Foto: Tommy Hansson

Socialdemokraterna bär på ett tungt bagage av Israel-fientlighet sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, då sossarnas tidigare traditionellt proisraeliska linje förbyttes i Israel-hat och oblandat stöd för terrorrörelsen PLO under Yassir Arafats ledning. En viss tillnyktring skedde under Göran Perssons tid 1996-2006, men den omfattade endast Persson själv – utrikesminister Anna Lindh förblev hängiven propalestinier.

Socialdemokraterna har alltjämt nära förbindelser med PLO och Fatah, vilket Löfven vid senaste S-kongressen kallade ”vårt kära systerparti”. Det kan på goda grunder antas att Löfven är helt i händerna på partisekreterare Carin Jämtin – som är en svuren Israel-hatare – när det gäller utrikespolitiken i allmänhet och Mellanöstern-politiken i synnerhet.

En hög företrädare för Fatah har för inte så länge sedan uttryckt en vilja att atombomba Israel, varom jag vid tillfället skrev följande på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/17/hog-fatah-man-vi-skulle-anvanda-karnvapen-mot-israel/

Mona Sahlin, tillsammans med ungefär jämnåriga Anna Lindh en av ”Palmes flickor”,  vet vi slutligen har starka ”Palestina”-sympatier; det var väl i hennes egenskap av regeringsutnämnd samordnare i arbetet mot våldsbenägen extremism hon kände sig tvungen att gå i en kippavandring i sällskap med bland andra Israels ambassadör, som hon helt säkert inte har några överdrivet varma känslor för.

imagesHNMR390C Mona Sahlin iförd sjal i Stockholms moské.

Litet tillspetsat skulle man kanske kunna avrunda med: med sådana vänner behöver varken Sveriges judar eller staten Israels representanter några fiender.

Antisemitismen i Malmö: 38-åring misshandlad för Israel-flagga

7 juli, 2014

israeliska-flaggor En nationalsymbol som inte uppskattas i judehatets Malmö.

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/182612#.U7qfcJuKDIV

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Malmö är en skam för Sverige.

Nyheten om den 38-årige mannen i bostadsområdet i Seved i Malmö, som blev svårt misshandlad med järnrör sedan han hängt en Israel-flagga i fönstret, har snabbt nått internationella media, vilket framgår av ovanstående länk till den israeliska sajten Arutz Sheva.

Malmö har redan tidigare framhållits som ett avskräckande exempel vad gäller antisemitism, och detta med allt fog. De antisemitiska brotten rapporteras ha ökat med 320 procent sedan 2011, och det kan förutsättas att det verkliga antalet brott är långt högre än de som polisanmälts. Nästan alla av dessa brott svarar den muslimska kommuniteten i Malmö, som ibland kallas ”Sveriges Gaza”, för. Det finns knappast skäl att tro att det skulle vara annorlunda med det nu föreliggande misshandelsfallet.

Efter det att 38-åringen hängt upp Israel-flaggan i fönstret fick han fönsterrutan krossad. När han gick ut för att se vad som var å färde blev han jagad och därpå misshandlad med järnrör av runt tio personer. Han lyckades med nöd och näppe fly från sina förföljare och togs av polis till sjukhus för vård för sina skador, vilka uppges vara svåra men inte livshotande.

reilly620 En dag med kippa i Malmö skakade om Patrick Reilly rejält.

Arutz Sheva berättar i sin nyhetsartikel om misshandelsfallet att den irländske journalisten Patrick Reilly, som är baserad i Malmö, förra året bar den judiska huvudbonaden kippa under en dag i Malmö och då möttes av en fientlighet som fick honom ordentligt uppskrämd.

Patrick Reilly berättar här om sina erfarenheter i den engelskspråkiga nyhetssajten The Local:

http://www.thelocal.se/20131014/50790

Det måste sägas i klartext att antisemitismen i Malmö, som fått talrika Malmö-judar att lämna sin hemstad, inte är ett ”svenskt” fenomen. Det är inte svenska nazister och/eller vit makt-typer som ger sig på judar och Israel-vänner med våld och förolämpningar. Judehatet i Malmö är i stället ett direkt resultat av den massinvandringspolitik som svenska regeringar ägnat sig åt under en lång följd av år, och som helt urartat under den nuvarande alliansregeringens tid vid makten.

Om det inte hade varit för denna totalhavererade  immigrationspolitik hade det inte funnits behov av vare sig så kallade kippavandringar till stöd för den judiska befolkningsgruppen, eller de aktiviteter riktade mot ”islamofobi” som pumpas ut i parti och minut av integrationsminister Erik Ullenhag. Vilken för övrigt höll ett tal på Sveriges nationaldag vid Islamic Center i Malmö.

3306466_2048_1152 Erik Ullenhag (till höger) träffar Bejzat Becirov, VD för Islamic Center i Malmö.

Inte ens kippavandringarna, som anordnas av den Judiska församlingen i Malmö, tillåts längre vara en renodlad manifestation för judarna. Istället brukar Ullenhag och andra blödande hjärtan-liberaler utgjuta sig ungefär lika mycket om den påstådda islamofobin i samband med dessa manifestationer. Vid den senaste kippavandringen i våras kidnappades därtill evenemanget av en aktion till förmån för en vänsterextremist, vilken skadats vid en uppgörelse med andra extremister.

Att vara jude i Malmö är inget man unnar sina värsta fiender. Simon Wiesenthal-centret utfärdade redan 2010 en varning för judar bosatta utanför Sverige att besöka Malmö.

Antisemitismen sprider sig norrut

15 november, 2013

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=5699262

Det är alldeles tydligt att antisemitismen är på väg att utvecklas till ett allt större problem i Sverige. Jag har ofta på denna blogg berört det från Mellanöstern importerade judehatet i Malmö. Nu tycks antisemitismen också ha gjort inbrytningar längst upp i norra delen av vårt land.

untitledSkådespelerskan Bianca Meyer berättar mormoderns historia i ”En enkel biljett”.

På annat sätt kan man inte gärna tolka det spektakel som utspelade sig vid en skola i Kiruna. Den judiska skådespelerskan Bianca Meyer gav torsdagen den 14 november en föreställning av enmanspjäsen ”En enkel biljett”, som skrivits av Ingela Lekfalk. Pjäsen handlar om Meyers mormor som överlevde förintelselägret Auschwitz.

Bianca Meyer berättar på följande sätt för Radio Norrbotten (se länken överst) om vad som utspann sig mitt under föreställningen:

Jag berättade min mormors historia, hon satt i Auschwitz…Det var folk som skrattade när bilder från Förintelsen visades, det var en av killarna som skrek Heil Hitler och någon annan ropade någonting om att jag skulle våldtas.

Meyer tyckte av naturliga skäl att det hela var ”väldigt obehagligt”. Inte heller tycks någon av de närvarande lärarna ha reagerat. Det framgår inte om de skändande eleverna var infödda norrbottningar av svensk härkomst eller tillhörde någon annan etnicitet, men oavsett vilket var uppträdandet givetvis lika förkastligt. Det skall tilläggas att flickorna i publiken samt merparten pojkar inte deltog i grovheterna.

Pöbelfasoner av detta slag, åtalbara under bland annat  lagrubriceringen ”hets mot folkgrupp”, tyder både på undermålig förmåga till empati och tydlig historielöshet. Så går det när regering och skolmyndigheter låter historieämnet i våra svenska skolor förfalla.

Grobianerna på sajten nationell.nu, som står nationalsocialistiska Svenska motståndsrörelsen nära, gottar sig naturligtvis och skriver om ”de så kallade judeförföljelserna” samt upplåter kommentatorsfältet åt diverse vulgära grovheter som synes vara hämtade direkt från närmsta svinstia, där dessa nassar utan tvivel brukar vältra sig i den nazistiska dyngan.

Dessa individers sinnessvaga resonemang brukar lyda ungefär som så: ”Förintelsen har aldrig ägt rum, men det var synd att Hitler bara lyckades ta kål på sex miljoner.”

imagesCAE3PK9EKoncentrationslägerfångar bakom taggtråd.

Jag vill i sammanhanget passa på att tacka min mellanstadielärarinna Lena Forsberg Gunnarsson vid Högantorps folkskola utanför Södertälje, som lät oss 11-12-åringar få pålitliga kunskaper om vad som hade tilldragit sig i det nazityska imperiet mindre än 20 år tidigare. Vi bjöds även på skolresa till Judiska församlingen och Stora synagogan i Stockholm samt en biljett till föreställningen ”Anne Franks dagbok” med Maud Adelsohn i titelrollen på China-teatern.

Heder åt en sådan lärare – genom hennes initiativ blev jag och övriga elever effektivt vaccinerade mot alla  nazistiska försök till historieförvanskning.

De intoleranta toleransmånglarna

21 maj, 2013

 

Att vara liberal är att vara kluven. Det framgår med all tydlighet av den debatt som stundtals förs om begreppet ”tolerans”. Ofta nog är det liberalerna ibland oss – med eller utan anknytning till Folkpartiet – som ordar högst, mest frekvent och med mest darr på stämman om behovet av tolerans. Ofta nog är det också samma liberaler som uppvisar störst intolerans.

En fullfjädrad liberal kan knappast entydigt ta ställning i någon sakfråga. Så fort vederbörande givit uttryck för stöd eller fördömande till något påbörjar han/hon en harang som brukar inledas med de oförglömliga orden ”men å andra sidan får vi inte glömma…”. Det kunde vi se talrika prov på under det Kalla kriget.

När liberalen i fråga uttalat sitt starka avståndstagande från kommunismen, givetvis helt rätt och riktigt, följde sedan en uppräkning över hur hemskt det var i andra diktaturer, vilka dock objektivt sett aldrig var fullt lika avskyvärda som de kommunistiska varianterna:

francoFörtrycket i Francos Spanien kan inte jämföras med det som rådde i kommunistdiktaturerna.

– Förtrycket i juntans Grekland, Salazars Portugal eller Francos Spanien kan på intet sätt jämföras med det som rådde  i Sovjetinionen och Röda Kina.

– Kommunistdiktaturen i det aggressiva Nordvietnam var etter värre och mer hänsynslös än vad det relativt demokratiska, om än korrupta, Sydvietnam någonsin var.

– Park Chung Hees knappast perfekta miltärstyre i Sydkorea var ett demokratiskt lyckorike jämfört med Kim Il-sungs mardrömslika, krigstokiga stalinistdiktatur i Nordkorea, vilken upprätthålls än i denna dag av Kims sonson samtidigt som Sydkorea har genomgått en demokratisk revolution.

– Castros Kuba med dess fängslanden, tortyr och avrättningar av oliktänkande var mycket värre än den auktoritära diktaturen i Pinochets Chile, som i tidernas fullbordan gjorde något som aldrig setts skymten av i ett kommunistland: man anordnade en folkomröstning för eller emot militärjuntan, och när denna gick emot den avgick juntan!

castroVänsterns hjälte Fidél Castro: många gånger värre än Chiles Pinochet.

Det fanns med andra ord i verkligheten inga relevanta jämföresepunkter mellan vänster- och högerdiktaturer under det Kalla kriget. Kommunistdiktaturerna var alltid oreserverat värre än de auktoritära, i värsta fall fascistliknande regimerna. Fast det ville våra kluvna liberaler aldrig låtsas om. De körde på med sitt tröttsamma ”å ena sidan, å andra sidan”.

Denna tradition har fortsatt av bara farten. Ett eklatant exempel härpå gavs under den så kallade Kippavandring, som anordnades av den hårt ansatta Judiska församlingen i Malmö den 18 maj. Några hundra deltagare tågade i god ordning och stämning från Synagogan till Stortorget, där ett antal tal hölls. En av talarna var Folkpartiets europaparlamentariker Olle Schmidt. Denne utlät sig bland annat på följande sätt:

Vårt budskap är entydigt, vi tror på alla människors lika värde och manifesterar emot antisemitism, men också mot islamofobi och andra former av främlingsfientlighet.

imagehandlerShnuer Kesselman, hårt ansatt rabbin vid Synagogan i Malmö.

Kippavandringarna är ett sätt för Malmös förföljda judar att manifestera sin rätt att uttrycka sin religiösa tillhörighet genom att bära symboler, som exempelvis den traditionella huvudbonaden kippa samt Davidsstjärnan. Även icke-judar som sympatiserar med detta budskap är välkomna att deltaga. Olle Schmidt och hans meningsfränder bland toleransmånglarna är dock inte helt nöjda med detta upplägg.

De kan därför inte låta bli att lägga in brasklappar om så kallad islamofobi och andra typer av vad som svepande kallas ”främlingsfientlighet”. Alla vet att det är Sverigedemokraterna som är det stora spöket härvidlag.

”Islamofobi” betyder ordagrant skräck för islam och islamska trosbekännare. Man kan diskutera om denna skräck är särskilt utbredd eller ej, men om den är det kan jag bara säga en sak: den är i så fall fullt berättigad.

Plenary Session in Brussels - Week 19 - 2012Olle Schmidt: den evige folkpartisten.

Sedan massinvandringen av icke minst personer tillhöriga den islamska religionen och kulturen inleddes på initiativ av folkpartiledaren och dåvarande socialministern Bengt Westerberg för 20 år sedan, har företeelser såsom hedersmord/hedersrelaterat våld, diskriminering av kvinnor, barnmisshandel, stöd för terrorism, ungdomskravaller, massvåldtäkter, heltäckande kläder för kvinnor, tolerans för månggifte och absolut icke minst antisemtism samt i dess kölvatten rabiat Israel-hat frodats i vårt land.

Tack för allt du gav oss, Bengt!

Inflödet av muslimer till Malmö har gjort denna en gång rätt idylliska stad till ett avskräckande exempel i den civiliserade delen av världen, en stad varifrån den judiska befolkningen flyr och det judiska församlingslivet tynar bort. Där den chazzidiskt klädde rabbinen Shnuer Kesselman utsätts för både verbala och fysiska angrepp så fort han sätter foten utanför dörren. Det är inte svenskfödda malmöiter som står för detta blatanta judehat. Kort sagt: Malmö är en skam för Sverige.

Så det finns en rädsla för sådana yttringar i Sverige? Det är i så fall bara naturligt.

Ovan nämnde Bengt Westerberg har blivit något av en toleransguru, åtminstone i sina egna och anhängarnas ögon. Att den voluminösa invandringen ens avlägset skulle kunna innebära några som helst problem för Sverige är med ”Vet Bästerbergs” synsätt inte att tänka på. Alla antydningar i den vägen avfärdas såsom varande svårartat rasistiska och främlingsfientliga, i värsta fall rentav sverigedemokratiska. All invandring är berikande, vet vi inte det?

I höstas utkom Westerberg på statligt uppdrag med betänkandet Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) där han framlägger ett antal hurtiga förslag om hur ”främlingsfientligheten” – där ”islamofobin” utmålas som det mest drakoniska hot – bäst skall stoppas. Det åligger nu landets arma kommuner att ta ställning till hur enmansutredare Westerbergs kostnadsslukande förslag bör implementeras, det vill säga om det alls finns ekonomiska förutsättningar för detta.

Men vad, i Westerbergs ögon, kan vara viktigare än att bekämpa det som vagt kallas främlingsfientlighet – sådana petitesser som sjuk- och åldringsvård, skola och försvar får givetvis stryka på foten om ett val måste göras.

Toleransmånglarna och deras epigoner bör betänka en sak: tolerans och öppenhet, det senare ett ord som frekvent används i nära anslutning till det förra, är inga absoluta värden. Ty hur skulle de kunna vara det? Man kan vara tolerant gentemot folkmord och öppen för totalitär diktatur.

Bengt_WesterbergToleransgurun Bengt Westerberg: mannen som gjorde massinvandringen möjlig.

Det var precis detta merparten av dem som tillhörde – eller i förekommande fall fortfarande tillhör – 68-vänstern var/är. Man tolererar gladeligen Maos slaktande eller svältande av 60 miljoner kineser samt  var/är öppna för att det behövs diktatur i en del länder i vilka medborgarna tyvärr inte begriper sitt eget bästa.

I fortsättningen tycker jag därför gott att vi av toleransapostlarna kan avkräva klara besked om exakt vad det är vi bör vara toleranta och öppna gentemot, respektive vad vi inte bör tolerera och/eller vara öppna för. Vi bör dock inte bli särskilt förvånade om vi blir kallade ”rasister” eller ”främlingsfientliga” när vi kräver dessa besked. Är det något toleransmånglarna är bra på så  är det nämligen att klistra etiketter på sådana som inte ställer upp på varje bokstav i det egna budskapet.

Toleransmånglarna/toleransapostlarna/toleranspoliserna (välj önskvärd beteckning) är med andra ord inte sällan värst av de intoleranta. Bengt Westerberg intar för sin del en viss särställning.

73 år sedan Kristallnatten skakade världen

10 november, 2011

 Tysk mobb i form av SA-män i aktion i samband med Kristallnattens brutala excesser mot judarna.

Den 9-10 november 1938 inträffade den fruktansvärda historiska händelse som gått till eftervärlden som Kristallnatten. Namnet var en förskönande nazistisk omskrivning för vad som egentligen hände och kommer av, att fönsterrutorna till ett stort antal judiskägda butiker över hela Tyskland krossades med en mängd glassplitter som resultat.

Kristallnattens excesser i brutalitet hade sin upprinnelse i mordet på en tysk ambassadtjänsteman i Paris som hette Ernst vom Rath. Förövaren var den 17-årige juden Herschel Grynszpan. De tyska nationalsocialisterna tog mordet som förevändning för att starta en terrorvåg mot judarna i Tyskland. Kristallnatten kan ses som avstampet mot Förintelsen som tog livet av sex miljoner judar.

Jag har tidigare på denna blogg skrivit en utförlig text om Kristallnatten och dess betydelse i ett vidare historiskt perspektiv:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/11/07/kristallnatten-borjan-till-forintelsen/

Här har jag tänkt ge en personlig redogörelse för det minnesprogram för Kristallnatten som den 9 november 2011 arrangerades av Samarbetsrådet för judar och kristna i Stockholm.

 Interiör från Sankta Eugenia-kyrkan. Foto: Tommy Hansson

Kvällen inleddes med en sammankomst i den katolska kyrkan Sankta Eugenia vid Kungsträdgården. Här fick deltagarna, som inkluderade bland andra Judiska församlingens rabbin David Lazar, Tor Carlid från Betlehemskyrkans Israelgrupp, riksdagsledamoten Annelie Enochsson (KD) och Salomo Berlinger, före detta ordförande i Judiska församlingen, lyssna till förnämlig orgelmusik samt tal/uppläsningar.

En av talarna framhöll  att den nationalsocialistiska grymheten kunde komma till stånd först sedan den kärlek som endast religionen förmår frambringa – och som är direkt från Gud –  förlorat inflytande i det tyska samhället.

Stegen styrdes därefter till Sankt Jacobs protestantiska kyrka med för kvällen stämningsfull belysning. Domkyrkokaplanen Kristina Ljunggren samt ytterligare en kvinnlig representant för församlingen framförde textläsning – bland annat en bön av den omdiskuterade sydafrikanske pastorn Allan Boesak.

 Interiör från Sankt Jacobs kyrka. Foto: Tommy Hansson

Ljunggren underströk att ”Kristallnatten” egentligen är ett alldeles för vackert namn som beteckning för de obeskrivliga grymheter som utövades under denna tilldragelse.

Stora Synagogan på Wahrendorffsgatan var nästa mål för ”pilgrimerna” denna osedvanligt milda novemberkväll. Här hölls en ”Högtidsstund till minne av ‘Rikskristallnatten’ den 9 november 1938”.

Högtidligheterna inleddes med ett kort anförande av redaktör Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Agneta Berliner, tidigare riksdagsledamot (FP) och ledamot av SKMAs arbetsutskott, höll härefter ett tal med temat ”Förtryck, förödelse och fasa” med det allvar stunden krävde. Möjligen bröt talarens röda glasögon det allvarliga mönstret något.

Monumentet över Förintelsens offer utanför Stora Synagogan. Foto: Tommy Hansson

Talet var väl framfört men tarvar enligt min mening viss kritik. Det var föga oväntat men icke desto mindre malplacerat att, som Berliner gjorde, dra in det demokratiska – och mig närstående – riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) i retoriken.

SD är för det första inte ett spår antisemitiskt utan arbetar tvärtom synnerligen aktivt mot de krafter, vilka med det  judehat som alltmer sticker upp sitt fula tryne också i vårt land förpestar mångas tillvaro. SDs opinionsbildande arbete härvidlag är noga taget något som SKMA  och andra projudiska grupper har all anledning vara tacksamma för!

Berliner tog även upp den utbredda antisemitism inklusive våldshandlingar som gjort Malmö till en farlig stad för judar att vistas och bo i. Däremot nämnde hon av någon anledning inte vilka grupperingar det är som står för våldet och trakasserierna mot Malmös krympande judiska befolkning: muslimska invandrare, vilka av födsel och ohejdad vana hyser ett primitivt och oresonligt judehat. Däremot kritiserades, dock utan namns nämnande,  det beryktade kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) för sin uppenbart antijudiska hållning.

Kanske ansåg Berliner att det är uttryck för så kallad islamofobi att tala klarspråk i ämnet. Detta är i så fall en ytterligt beklaglig inställning vittnande om en närmast desperat politisk korrekthet. Jag hävdar kategoriskt att detta motverkar de svenska judarnas egna syften.

Fredrik Meyer, Anna Agoston, Ludvig Josephson och Stefan Böhm framförde härefter texter på temat ”Röster från ‘Rikskristallnatten'” alltmedan auditoriet i bakgrunden kunde studera bilder med anknytning till texterna. Sedan var det dags för Christer Mattsson, Kungälv från Forum för levande historia att hålla ett personligt och (väl) långt anförande.

Avslutning skedde i form av kaddish-bön exekverad av rabbi David Lazar och kantor Maynard Gerber. Willy Silberstein yttrade sist några avslutningsord. Det skall också nämnas att violinisten Kersti Dahlkvist framförde verk av Erwin Schulhoff och J. S. Bach.

 Salomo Berlinger berättade om Adat Jeschuruns fascinerande historia. Foto: Tommy Hansson

Kvällens i mitt tycke intressantaste pilgrimsmål var den ortodoxa synagogan Adat Jeschurun, som med adress Riddargatan 5 är inrymd i Judiskt center på Östermalm. Salomo Berlinger redovisade på ett levande och intresseväckande sätt denna judiska helgedoms minst sagt fascinerande historia.

Synagogans inventarier skeppades nämligen över till Sverige från Synagoge Bornstrasse i Hamburg efter att på ett mirakulöst sätt ha klarat sig undan Kristallnatten. Härefter har Torah-skåpet, bänkarna, pulpeterna, textilierna med flera attiraljer oundgängliga för den judiska gudstjänsten kommit i bruk i Adat Jeschurun. Det var den i Stockholm bosatte affärsmannen – och ortodoxe juden – Hans Lehmann som arrangerade överskeppningen.

Det var emellertid först nödvändigt med en grundlig renovering, eftersom nationalsocialistiska hamnarbetare i Tyskland gått löst på de för dem så förhatliga inventarierna. 1940 stod i alla fall den märkliga synagogan klar att användas.

Jeschurun-synagogan är vidare, berättade Berlinger om, ett omtyckt internationellt turistmål som attraherar icke minst amerikanska judar vilka kunnat läsa om den – och framförallt dess intressanta förhistoria – i exempelvis The New York Times. Den forne amerikanske utrikesministern Henry Kissingers bror besökte Jeschurun vid ett tillfälle, och på en vägg utanför synagogans ingång finns inom glas och ram ett brev från den berömde brodern.

Fram till Kristallnatten var det möjligt för tyska judar att ta sig ut ur Hitlers rike – nazisterna ville rentav bli av med dem – men därefter hårdnade inställningen. Judarna skulle nu utrotas, inte utvisas eller tillåtas flytta. Hitlers vision var ju att utplåna judenheten i hela världen.

Det har beräknats att omkring 1400 synagogor och andra judiska lokaler avsedda för gudstjänstbruk antändes eller brändes ner till grunden natten mellan den 9 och 10 november 1938. 7500 judiskägda butiker demolerades. 30 000 judar fördes bort till koncentrationsläger.

Dachau koncentrationsläger, där minst 185 judar mördades i anslutning till Kristallnatten.

Tusentals judar mördades eller skadades till följd av nazistmobbens övergrepp. Bara i koncentrationslägret Dachau utanför München dog 185 judar i samband med Kristallnatten.

Mänskligheten får aldrig tillåtas glömma dessa ominösa händelser som ledde fram till morden på sex miljoner judar, ungefär hälften av jordens judiska befolkning!