Väst måste förstå Putin-Rysslands ideologiska utmaning

Enligt Vladimir Putin är Ryssland moraliskt överlägset det ”dekadenta” väst.

Putins Ryssland är ett fenomen som inte så lätt låter sig inpassas i traditionella referensramar. Regimen i Moskva kan snarast betecknas som en hybrid med drag från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Putinismen innebär inte bara en politisk och militär utan också en ideologisk utmaning för västvärlden. Det är av avgörande betydelse att väst sätter sig in i och förstår denna utmaning om man skall gå segrande ur den pågående kraftmätningen med putinismen.

Professor John R. Schindler, en ledande amerikansk expert på militärhistoria och säkerhetsfrågor med tidigare erfarenhet från bland annat National Security Agency (NSA), gör i en rapport till det amerikanska försvarsdepartementet följande analys av Ryssland under Vladimir Putin (min översättning från engelska):

Putins Ryssland är varken fritt i en västerländsk betydelse eller ofritt i sovjetisk mening, det är en hybridregim, en ’styrd´ demokrati’ av en egendomlig rysk sort där Ryssland hyllar aspekter av det tsaristiska arvet och även det kommunistiska; samtidigt kritiseras båda. Även om makten är centraliserad ’på toppen’ i Kreml, och regionala maktcentra bragtes under Moskvas klack under putinismens tidiga år, skulle det vara inkorrekt att säga att Putins regim äger sovjetsystemets långa armar under exempelvis Stalin. https://20committee.com/2019/05/07/russian-activities-across-europe-a-contrarian-assessment/

Väst och putinismen. Det nutida Ryssland står i Schindlers perspektiv icke blott för en politisk och militär utan också för en ideologisk utmaning visavi den demokratiska och frihetliga västvärlden. Och trots att den västliga försvarsalliansen NATO fortsätter att dominera på många områden, så har ryska framsteg inom områden såsom spionage, propaganda, artilleri, elektronisk krigföring och terrorism resulterat i att det västliga försprånget tenderar att bli allt mindre och den militära sårbarheten allt större.

Den ryska militären är åter en kraft att räkna med.

”Dessutom”, konstaterar John R. Schindler i sin rapport, ”betyder västliga experters och regeringars ovilja att konfrontera de ideologiska – såväl som politiska och militära – aspekterna av vår rivalitet med putinismen att hotet för signifikanta väpnade konflikter ökar.”

Under tidsperioden som ledde fram till den ryska annekteringen av Krim i Ukraina 2014 tenderade Moskva att alltmer på en ideologisk och andlig basis ta avstånd från den postmodernistiska västvärlden. Det blev allt tydligare att Putins Moskva ansåg sig vara överlägset det som ”dekadent” betraktade väst. Vid det årliga mötet med den Moskva-baserade tankesmedjan Valdai Club 2013 gick Putin till frontalangrepp mot väst, som han menade hade övergivit sina kristna ideal och höll på att uppslukas av satanistisk gudlöshet och politisk korrekthet. https://www.bbc.com/news/world-europe-24170137

Utgångspunkten för Rysslands känsla av moralisk överlägsenhet gentemot väst är ett slags religiös mysticism, vilken kan härledas tillbaka till konflikten mellan den ortodoxa kyrkan och ”kättarna” i den romersk-katolska kyrkan som går omkring 500 år bakåt i tiden. Vladimir Putin söker framtona som en varmt troende ortodox kristen och låter sig gärna fotograferas tillsammans med den rysk-ortodoxa kyrkans ledande gestalter. Kyrkan har svarat med att bli en av Kremls mest framträdande uppbackare liksom den tidigare troget stödde kommunistregimen under sovjettiden. I dag är den ryska ortodoxin i praktiken statsreligion i Ryssland.

Religiös nationalism. Om vi får tro professor John R. Schindler har västvärlden otillräcklig kunskap om det ideologiska fundament som den ryska ortodoxin utgör i Putins Ryssland: ”Väst slår dövörat till inför denna berusande brygd av religiös nationalism som man finner underlig och atavistisk, men den övertygar vanliga ryssar på ett sätt som aldrig bolsjevismen gjorde.”

Huruvida Putin själv är en äkta kristet troende eller ej är enligt John R. Schindler ovidkommande i sammanhanget – ortodoxin används i vilket fall som helst som en sköld för regimen i Kreml. Ett slags symbios föreligger mellan sekulärt och andligt av ett slag som inte är acceptabelt enligt västvärldens koncept om strikt åtskillnad mellan de båda sfärerna. Moskva har under senare år klargjort att man, vare sig västvärlden inser detta eller ej, betraktar den pågående konflikten med väst ur ett djupt ideologiskt perspektiv med rötter i religion och nationalism. https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/KEbL7/den-heliga-alliansen

Enligt Schindler är det av avgörande betydelse att västvärlden i grunden skapar sig en förståelse för Putins ideologi, vad som motiverar den och varför den riskerar leda till ökad konfrontation med väst.

Statyn avbildande Tjekans blodbesudlade chef Felix Dzerzjinskij monteras ned strax efter Sovjetunionens fall 1991. Den återfinns numera i en park i Moskva.

Tjekan och tjekisterna. De ideologiska aspekterna av vad som kan kallas det nya Kalla kriget mellan Moskva och väst medför inte att det politiska, militära och säkerhetsrelaterade spelet har blivit mindre viktigt. De speciella säkerhetstjänsterna spelar i Putins Ryssland, liksom tidigare i de tsaristiska och kommunistiska samhällena, en mycket stor roll såväl inrikes- som utrikespolitiskt. Putin är själv en gammal KGB-officer och var 1998-99 chef för KGBs arvtagare FSB.

Faktum är att det är få ryska makthavare som inte på ett eller annat sätt formats av den sovjetiska säkerhetsapparaten. Säkerhetstjänstemännen brukar kallas tjekister efter den så kallade Tjekan – Allryska extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage – vilken grundades av V. I. Lenin (1870-1924) den 20 december 1917 i syfte att vara bolsjevikrevolutionens ”svärd och sköld”. ”Tjekans dag” firas alltjämt i Ryssland den 20 december. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Tjekans förste chef var den polske ädlingen och kommunisten Felix Dzerzjinski j (1877-1926), vars staty fortfarande kan ses i en park i Moskva efter att fram till Sovjetunionens upplösning 1991 ha stått på Lubjankatorget utanför KGBs högkvarter med dess beryktade fängelse i Moskva. I såväl Ryssland som Vitryssland finns ett antal platser och orter uppkallade efter denna tidigare sovjetkommunistiska chefsbödel. Att Putin hyser höga tankar om Dzerzjinskij framgår av att han 2014 lät uppkalla en elitavdelning inom polisen efter honom. https://blogs.abo.fi/historia/2014/09/27/dzerzjinskij-bodeln-kommer-igen/

Tjekan har under årens lopp ändrat namn till GPU, NKVD, KGB och KGB för att numera gå under beteckningen FSB, vilket är en förkortning för Ryska federationens federala säkerhetstjänst.

Militären – åter en kraft att räkna med. Den putinistiska regimen kan genom sitt betonande av säkerhetstjänsternas betydelse – förutom FSB existerar den militära motsvarigheten GRU (Huvudstyrelsen för underrättelsetjänsten) – enligt professor John R. Schindler sägas uppfylla den tidigare partichefen Jurij Andropovs (1914-84) strävan att tjekisterna skall vara ledande överallt i det ryska samhället; Andropov var 1967-82 chef för KGB och 1982-84 sovjetisk partichef. Han efterträddes som sådan av Michail Gorbatjov.

Putin tillsammans med patriarken Kirill av Moskva och hela Ryssland.

Den avgörande rollen i ”tjekiserandet” av Ryssland kreeras av FSB, vars nuvarande chef heter Aleksandr Bortnikov, som har en vida större betydelse än någon västlig motsvarighet. FSB är direkt underställt den federala regeringen och därmed i praktiken Vladimir Putin. FSB är Putin-regimens sköld och ryggrad, något som alla ryssar är sorgfälligt medvetna om. FSB kan anses vara ännu viktigare i dagens Ryssland än KGB var i Sovjetunionen, då den militära maktapparaten hade väl så stor betydelse.

Militären var den stora förloraren i Ryssland efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott 1991. 2008 var den emellertid tillräckligt stark för att invadera Georgien och 2014 gick den in i Ukraina och annekterade Krimhalvön. Dessa offensiva operationer visade att den ryska militären åter är en kraft att räkna med. I dag, konstaterar Schindler i sin rapport, ligger den ryska krigsmakten före NATO när det gäller artillerikapacitet och elektronisk krigföring: ”Rysslands militär har fortfarande många problem med beredskap, korruption och moral jämfört med de flesta NATO-styrkor men den är åter en kraft att räkna med.”

Vid en utdragen konflikt, menar Schindler, skulle NATO vara väl så konkurrenskraftigt som den ryska krigsmakten, men i korta alternativt medellånga konflikter har Ryssland övertaget.

Putin – en hårdhudad realist. Professor Schindler anser yttermera att den segdragna konflikten i Ukraina har en andligt betonad betydelse för Putin-regimen, som ingalunda drar sig för att av ideologiska skäl utmana västvärldens intressen – en västvärld som i Moskva betraktas som hopplöst dekadent och mer eller mindre lierad med Satan själv.

Propaganda av detta slag kan förefalla löjeväckande i det sekulära väst men går i hög grad hem i det av den ortodoxa tron präglade Ryssland. Vladimir Putin själv är, oavsett tro, en hårdhudad realist vilken trots offensiva operationer likt dem i Georgien och Ryssland också förstår vikten av att vid behov iaktta politisk och militär försiktighet. Detta förklarar varför han 2014-15 motsatte sig generalstabens önskemål att utvidga kriget i Ukraina trots att en strategisk seger över Kiev låg inom räckhåll.

Schindler framhåller: ”Vi bör inte förledas tro att Putin en dag kommer att vakna upp och besluta sig för att utlösa ett allomfattande krig med NATO, men riskerna för att detta kan inträffa på ett slumpartat sätt ökar efterhand som båda sidor blir allt tröttare och benägna att låta sig provoceras.”

Putin har ingen önskan att återupprätta vare sig till Sovjetunionen eller det gamla tsardömet , menar Schindler, men däremot accepterar han inte gränsdragningarna efter 1991 som slutgiltiga. Han kommer aldrig att överge Krim men kan förmodligen tänka sig någon form av förhandlad uppgörelse med Ukraina om en sådan sker helt på Moskvas villkor. Putin ser tvivelsutan såväl Ukraina som Vitryssland som Rysslands intressesfärer.

Den mördade oppositionspolitikern Boris Nemtsov: ett av putinismens offer.

”I grunden vill Putin att Ryssland skall respekteras som en stormakt, den historiska och geografiska härskaren över östra Europa…Putin och hans regim betraktar den Europeiska Unionen med öppet förakt under det att Kremls bedömning av de baltiska staterna är att de inte är länder i den betydelse Ryssland är det.”

Öka förståelsen. John R. Schindler gör bedömningen att Rysslands nuvarande betydande ekonomiska problem, i allt väsentligt orsakade av utländska sanktioner efter annekteringen av Krim, kommer att göra Kreml mer – inte mindre – benäget för politisk och militär äventyrslusta. Putin vill inte ha ett fullskaligt krig i Europa, men rysk aggressivitet i Baltikum i allmänhet och Estland i synnerhet ökar i en nära framtid riskerna för ett sådant.

Inget tyder heller på att Putins regim kommer att upphöra med sin ”speciella” krigföring i form av spionage, desinformation, cyberattacker, propaganda samt terrorism inklusive politiskt betingade mord utomlands.

I ett långsiktigt perspektiv vill Moskva göra slut på NATOs, EUs och USAs inflytande och närvaro i sitt närområde. Inte bara de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen ligger därvidlag i farozonen utan även Vitryssland. NATO och USA måste vara förberedda på detta, och det viktigaste steget för att åstadkomma detta är i det perspektiv som skisserats ovan att kraftigt öka förståelsen för den nationalistiska ideologi med religiösa förtecken som präglar Putins och putinismens Ryssland.

Rysslands historia från Rurik till Putin – pogromer, reformer och politiska mord

Vikingahövdingen Rurik är Rysslands traditionelle grundare.

”Ryssland är en del av den europeiska civilisationen.”

Det konstaterar Rysslands-kännaren och historikern Kristian Gerner i sin bok Rysslands historia (Historiska media 2017, 365 sidor). Samtidigt är det ett faktum att samma Ryssland, som till ytan är det största landet på jorden, även omfattar en betydande del av Asien. Gerner har lyckats ge en såväl välskriven som värdefull sammanfattning av det väldiga rikets delvis våldsamma historia.

Den Ryska federationen omfattar stora delar av Östeuropa och hela Nordasien. Landet gränsar i väster till Norge, Finland, Estland, Lettland, Vitryssland, Ukraina samt via exklaven Kaliningrad oblast vid Östersjökusten till Litauen och Polen. I sydväst har Ryssland gräns mot Georgien, Azerbajdzjan, Svarta havet och Kaspiska havet och i norr mot Norra ishavet. I söder finns gränser mot Kina, Nordkorea, Mongoliet och Kazakstan. I öster gränsar Ryssland till Stilla havet och har i samma väderstreck en gräns mot den amerikanska delstaten Alaska samt havsgräns mot Japan.

Inom Rysslands gränser ryms betydande delar av både Europa och Asien; gränsen mellan de båda världsdelarna utgörs av Uralbergen. Ryssland indelas i 89 administrativa och territoriella enheter av olika dignitet. Dessa har representanter i det ryska parlamentets överhus, federationsrådet, vilket har 168 ledamöter, medan underhuset i form av statasduman har 450 ledamöter. All lagstiftning kräver behandling i båda kamrarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryssland

Rysslands folkmängd uppgår för närvarande till knappt 144 miljoner varav tolv miljoner bor i huvudstaden Moskva.

Kristian Gerner: Ryssland historia. (Historiska media). Foto: Tommy Hansson

Ryssland, Ukraina och Vitryssland. Förutom Ryssland finns det ytterligare två stater som står i samband med det gamla ryska riket: Ukraina och Vitryssland. Enligt Kristian Gerner förhåller sig Ukraina till Ryssland i ett historiskt perspektiv ungefär på samma sätt som Finland förhåller sig till Sverige. Vitryssland, Belarus, förklaras ha en mer oklar ställning som historiskt begrepp.

”I berättelsen om moderniseringen av Ryssland och Sovjetunionen har den judiska befolkningen en särskild roll”, konstaterar Gerner (sidan 13). ”Det är en fråga om en särskild variant av ett allmänt europeiskt komplex, först konflikten mellan judendomen och kristendomen under medeltiden, därefter emancipationen av judarna under 1800-talet och slutligen den moderna politiska antisemitismen under det blodiga 1900-talet.”

Enligt Gerner, som ägnar ett kapitel i sin bok åt det judiskas plats inom ramen för den ryska civilisationen, är det två ting vilka givit den judiska dimensionen en särskild plats i Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands historia: dels att den judiska befolkningen var relativt stor och synlig, dels att judiska individer såsom Lev Trotskij (född Bronstein) och Alexander Zinovjev spelade viktiga roller i den vänsterrevolutionära rörelsen kring sekelskiftet 1900 och under Sovjetunionens inledande decennier.

Bloggarens sammanfattning av förhållandet mellan judarna och kommunismen kan läsas här: https://tommyhansson.wordpress.com/2008/12/03/kommunismen-och-judarna/

Den judiska befolkningen i Ryssland drabbades med jämna mellanrum av blodiga pogromer.

Stalin planerade ny förintelse. Att judiska individer anslöt sig till kommunismen i dess kamp mot tsarväldet var inte så konstigt, eftersom militant antisemitism och judehat – fruktansvärda pogromer sköljde över Ryssland med jämna mellanrum – var en integrerad beståndsdel i det gamla Ryssland. Konspirationsteorin om socialism/kommunism som ett redskap för världsjudendomen faller emellertid platt till marken då vi vet, att såväl Sovjetunionen som andra reellt existerande socialistiska stater utsatt judarna för betydande förtryck och diskriminering.

Antisemitismen i Ryssland minskade visserligen åren närmast efter bolsjevikernas statskupp 1917, men drygt två decennier senare drog diktatorn Josef Stalin igång en antijudisk kampanj och lät mörda flera framträdande sovjetjudiska gestalter. Ordet ”jude” byttes dock nu ofta ut mot ”trotskist”. På 1950 talet användes ordet ”kosmopolit” som synonym till jude och efter Sexdagarskriget 1967 blev det ”sionist”.

Närmast efter Andra världskriget låg den värsta antisemitismen nere, men åren 1948-53 blev mörka för judarna i Sovjetunionen. Judarna beskylldes för ”borgerlig judisk nationalism” men, paradoxalt nog, också för ”rotlös kosmopolitanism”. Moskvastyrda satellitstater såsom Tjeckoslovakien och Polen följde efter i de antisemitiska excesserna.

Mycket tyder på att Stalin i själva verket planerade en ny Förintelse av de sovjetiska judarna. I en artikel i tidskriften Expo med rubriken ”Vänstern och antisemitismen” den 17 april 2003 konstateras följande: ”1953 anklagades ett flertal judiska läkare i Sovjet för att ha konspirerat i syfte att ’förgifta’ det sovjetiska ledarskapet. Antisemitismen svallade. Endast Stalins död några veckor efter offentliggörandet av ’komplotten’ tycks ha förhindrat planerade massdeportationer till Sibirien.” https://expo.se/arkivet/2003/04/v%C3%A4nstern-och-antisemitismen

Rurik och Ingegerd. Under nordisk vendeltid (550-800) inledde svearna en omfattande kolonisation av nordvästra Ryssland. Rikliga skandinaviska gravfynd har gjorts i dessa trakter, bland annat i Holmgård (Novgorod) där det fanns en betydande skandinavisk bosättning. Under vikingatid (800-1050) kom norra och västra Ryssland att befolkas av en mängd finsk-ugriska och slaviska stammar.

När det nya turkfolket petjenegerna trängde in från öster innebar det att magyarerna trängdes undan och slutligen etablerade sig i Ungern. I och med petjenegernas avancemang led den nordiska handeln med kalifatet svåra avbräck, varför vikingarna tvingades söka sig nyare och västligare handelsvägar.

Här i Sofiakatedralen i Kiev ligger prinsessan Ingegerd – som helgon kallad Sankta Anna – begravd.

Enligt Nestorskrönikan, som traditionellt tillskrivs munken Nestor vid Grottklostret i Kiev och anses ha tillkommit 1110, skulle nordbor kallade varjager ha uppträtt i Kievriket i början av vikingatiden och beskattat befolkningen 862. Enligt krönikan kallades Rurik och dennes två bröder till landet 865 med syftet att skapa ordning i den kaotiska situation som då rådde. Varjagerna utgjordes främst av ruser och svear, och enligt en teori härstammade ruserna från Roslagen. De har givit namn åt riket Rus, som senare kom att kallas Ryssland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nestorskr%C3%B6nikan

Rurik efterträddes som ledare av sin ättling Oleg, vilken etablerade sig i Kiev och i början av 900-talet med sin krigshär angrep Konstantinopel. Med storfurstarna Vladimir och Jaroslav skedde i Kievriket en sammansmältning av nordiskt och slaviskt, vilken personifierades av den svenska prinsessan Ingegerd Olofsdotter som var dotter till den kristnade svenske konungen Olof Skötkonung.

Ingegerd, som levde mellan cirka 1000 och 1050, ingick 1019 äktenskap med storfurst Jaroslav och är begravd i Sofiakatedralen i Kiev. När hon inträdde som nunna i ett kloster fick hon namnet Anna och helgonförklarades senare som Sankta Anna. Ingegerd var en av de viktigaste europeiska kvinnorna vid denna tid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingegerd_Olofsdotter

Den stora oredan. Moskva omnämns i de historiska krönikorna för första gången 1147. Ungefär ett sekel senare erövrades Rus av de mongoliska horderna, vilka behöll makten i riket i omkring 250 år. Efter det mongoliska oket växte det Moskovitiska riket centrerat på Moskva fram och expanderade gradvis under 1500-talet in i Asien. Detta skedde då Ivan IV (1530-84) var regent över det morskovitiska riket. Han besteg tronen redan vid tre års ålder och tog sig som 16-åring 1547 titeln tsar. Ivan var på många sätt en nydanare men var dessvärre emellanåt också spritt språngande galen, varför han gått till hävderna med tillnamnet ”den förskräcklige”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ivan_IV_av_Ryssland

I början av 1600-talet inträffade i Ryssland vad som kommit att kallas ”den stora oredan”, då polska styrkor trängde in i landet. Efter år av missväxt invaderades landet av polacker, litauer och krimtatarer och tsarerna utnämndes och störtades på löpande band. Svenska trupper inbjöds för att försöka skapa reda i det förvirrade tillståndet, och ett tag nämndes den svenske prinsen Carl Filip – en yngre bror till konung Gustaf II Adolf – som en tänkbar tsar.

Slutligen föll dock valet på Michail Romanov, som därmed inledde den romanovska ättens maktinnehav som skulle vara i drygt 300 år till och med Nikolaj IIs (1868-1918) tid som regent , vilken som bekant fick ett tragiskt slut sedan bolsjevikledaren V. I. Lenin givit order om att hela tsarfamiljen skulle mördas. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikolaj_II_av_Ryssland

Peter den store ville modernisera Ryssland enligt västerländsk mall..

Peter den store och Sankt Petersburg. Kristian Gerner framhåller i Rysslands historia (sidan 106) att den västerländska samhällsvetenskapen länge hållit det för självklart att det är Rysslands öde att moderniseras: ”Det har varit ett axiom att Ryssland är förutbestämt att bli en normal västerländsk stat. Ryssland skall komma ikapp.” I det ryska perspektivet är den föreställningen och målsättningen känd som zapadnitjestvo. Detta betyder ”västernisering” men kan även översättas som ”europeisering” och ”modernisering”.

Den ledare som först på allvar gick i bräschen för en modernisering enligt västerländsk mall var tsar Peter I ”den store” (1675-1725), Carl XIIs Nemesis och segrare vid Poltava 1709. Ryssland skulle påverkas och anpassas med målsättningen att slutligen helt integreras i västerlandet. I detta syfte genomförde Peter, som räknas som det ryska imperiets förste kejsare och till denna dag är stor nationalhjälte i Ryssland, flera långa studieresor till exempelvis Nederländerna och England. https://www.so-rummet.se/kategorier/peter-den-store
  
Det synligaste uttrycket för Peter den stores ambitioner – han mätte för övrigt 2,00 meter i strumplästen men var i övrigt inte särskilt kraftigt byggd – var anläggandet av staden Sankt Petersburg vid floden Nevas mynning längst in i Finska viken vid Östersjökusten 1703. De ryska styrkorna erövrade detta år den svenska befästningen Nyenskans i staden Nyen. Redan 1299 hade den svenske marsken Torgils Knutsson anlagt ett fäste på samma plats, Landskrona, vilket dock erövrades av ryssarna redan 1301. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nyenskans

Sankt Petersburg fungerade som rysk huvudstad 1712-1918 och är i dag landets näst största stad med 5,2 miljoner invånare. Staden utmärks icke minst av en rad praktfulla byggnader ritade av västerländska arkitekter. Det mest imponerande byggnadsverket är Vinterpalatset, ritat av italienaren Bartolomeo Rastrelli, vilket inrymmer det imponerande konstmuseet Eremitaget. Vid Sankt Petersburgs tillkomst 1703 lät Peter den store vidare anlägga Peter Paul-fästningen som hade till uppgift att skydda staden mot svenska angrepp. https://www.so-rummet.se/kategorier/st-petersburgs-historia

I samband med den ryska revolutionen 1917-18 bytte staden namn först till Petrograd och efter bolsjevikernas maktövertagande till Leningrad. Vinterpalatset tjänade inledningsvis som säte för den av mensjeviken Aleksandr Kerenskij (1881-1970) ledda provisoriska regeringen men stormades sedan av bolsjevikerna.

Kommunismen som politisk religion. Gerner sammanfattar Rysslands modernisering på följande sätt (sidan 109): ”Utgångspunkten för Rysslands ’totalmodernisering’ var Peters reformer. Strävan aktualiserades genom reformerna i slutet av 1700-talet under Katarina II, under 1800-talet under Alexander I och Alexander II, vid sekelskiftet 1900 under statsministrarna Sergej Witte och Peter Stolypin samt under 1900-talet under Vladimir Lenin, Josef Stalin, Nikita Chrusjtjov, Jurij Andropov och Michail Gorbatjov.”

Reformverksamheten till och med Peter (Pjotr) Stolypins (1862-19111) tid som rysk ministerpresident syftade till att inlemma Ryssland i den västliga gemenskapen. Stolypin var ingen demokrat utan genomförde sina reformer, bland andra en uppmärksammad jordbruksreform, med hårdhänta metoder. Han mördades under ett besök vid operan i Kiev 1911 av vänsterrevolutionären Dmitrij Bogrov. Vid Stolypins frånfälle var Ryssland världens fjärde största industrination och hade mycket väl kunnat utvecklas till en modern demokrati under mer gynnsamma omständigheter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Pjotr_Stolypin

Lenin och Stalin fotograferade 1922.

Istället utbröt Första världskriget 1914, och några år in i denna världskatastrof det våldsamma avskaffandet av Tsarryssland, först genom mensjevikernas revolution och därpå genom bolsjevikernas/kommunisternas statskupp som förde Lenin och hans anhang till makten. Moskva efterträdde Sankt Petersburg som rysk huvudstad, och efter ett uppslitande inbördeskrig mellan vita och röda 1918-21 grundades Sovjetunionen 1922. V. I. Lenin (1870-1924) avled till följd av hjärnsyfilis 1924 och efterträddes som diktator av den avhoppade prästseminaristen Josef Stalin (1878-1953) som var av georgisk börd.

Kristian Gerner beskriver i sin bok i kapitlet ”Kommunismen som politisk religion” kommunismen som etablerandet av ett nytt slags ortodoxi (sidorna 155-156): ”Redan för samtida iakttagare var det tydligt att den nya kommunistiska läran på hemmaplan i Ryssland marknadsfördes som en ny inkarnation av den ortodoxa kristendomen…Genom att medvetet använda samma formelspråk som kyrkan gjorde den nya regimen det lättare för befolkningen i landet att ta till sig det nya budskapet.”

Nära 62 miljoner döda i Sovjets folkmord. Det kommunistiska Sovjetunionen visade sig emellertid endast bli en parentes i det komplexa Rysslands historia, och efter drygt 70 års existens imploderade sovjetimperiet 1991. En starkt bidragande orsak härtill var att USAs president Ronald Reagan, en ideologiskt medveten antikommunist, gick in för att knäcka den sovjetiska ekonomin med en kraftig militär upprustning som Sovjet under Michail Gorbatjovs ledning saknade förutsättningar att hänga med i.

Under det sovjetiska väldet beräknas 61 911 000 personer ha avlidit till följd av den kommunistiska diktaturens omfattande revolutionära dödande, avrättningar, massiva utrensningar och inspärrande i det system av slavläger som kallades Gulagarkipelagen och som noggrant skildrats av nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn. Som en jämförelse kan nämnas att Nazityskland anses ha burit ansvaret för 20 946 000 dödsoffer. Siffrorna bygger på noggranna beräkningar av den amerikanske folkmordsforskaren R. J. Rummel (1932-2014), som var professor i statsvetenskap vid University of Hawaii. http://www.jacoblundberg.se/2009/04/stalin-varre-hitler.html

En karta över de slavarbetsläger som ingick i den sovjetiska Gulagarkipelagen.

Efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott var förhoppningarna stora i den demokratiska delen av världen beträffande det ryska rikets möjligheter att utvecklas till en modern demokrati av västerländskt snitt. I svenska politiska och militära kretsar togs nu för givet att det Kalla kriget var slut och att det inte längre fanns några behov av att hålla sig med ett starkt och avskräckande militärt försvar. Därför inledde politikerna en långtgående nedrustning med den militära ledningens goda minne. Värnplikten avskaffades och vi började skänka bort vapen till de baltiska staterna.

1992 utlöste Rysslands nye starke man, Boris Jeltsin, en ekonomisk chockterapi som bestod i ett slags blandning av de marknadsekonomiska systemen i USA respektive Västeuropa. Detta resulterade i vad en del ryska politiker kallat en decentraliserad kleptokrati där alla som hade möjlighet därtill roffade åt sig bäst de kunde. Kristian Gerner kommenterar utvecklingen på följande insiktsfulla sätt (sidan 281):

En svårighet med projektet att förvandla Ryssland till demokrati och marknadsekonomi var att det endast var västvärlden och ett fåtal ryska intellektuella som förväntade sig denna förvandling, inte flertalet ryssar… Misslyckandet, för man kan säga att det åtminstone på kort sikt var ett sådant, kan förklaras med hänvisning till att det ryska samhället saknade förutsättningar för att bli demokratiskt och marknadsekonomiskt och för att skapa en rättsstat.

Putin – modern tsar och maffialedare. Efter Boris Jeltsins tid vid makten 1991-99 tog dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin över makten år 2000. Han har växlat i rollerna som president och premiärminister. Putin, med ett förflutet som officer i underrättelsetjänsten KGB, var visserligen inte kommunist men visade snart att Rysslands fortsatta demokratisering inte stod högst på hans dagordning. ”Putin stod för att bevara det ryska imperiet”, konstaterar Gerner (sidan 283).

Boris Jeltsin och dennes handplockade efterträdare Vladimir Putin.

Signifikativt för Putins synsätt är hans omdöme om Sovjetunionens fall – detta var enligt Putin ”den största tragedin under 1900-talet”. Den nye starke mannen framstod snart som en blandning av modern rysk tsar och maffialedare som inte tövade när det gällde att starta en ny sorts kallt krig genom en kraftig militär upprustning och konfrontation med väst. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Under Putin återupptogs också den gamla sovjetiska traditionen att låta mörda eller fängsla besvärliga individer. Journalisten Anna Politkovskaja, en uttalad kritiker av Rysslands krig i Tjetjenien, sköts till döds i trappuppgången till det hus i Moskva hon bodde i den 7 oktober 2006 vilket råkade vara Putins födelsedag. Den 23 november samma år avled den avhoppade underrättelseagenten och regimkritikern Aleksandr Litvinenko i London i sviterna efter förgiftning med polonium-210.

Ännu ett offer för Putins auktoritära ryska stat var juristen och revisorn Sergej Magnitskij, som ådrog sig maktelitens missnöje genom att alltför ingående granska skumraskaffärer som den ryska staten var inblandad i. Han avled i häktet i Butyrkafängelset i Moskva den 16 november 2009 efter att ha drabbats av gallsten som han inte fick adekvat vård för. Den 27 februari 2017 sköts vidare den oppositionelle politikern Boris Nemtsov, vice premiärminister 1997-98, ihjäl i centrala Moskva.

Sergej Magnitskij avled i ett av Putins fängelser 2009.

Bättre tur hade då den tidigare i Ryssland fängslade västspionen Sergej Skripal och hans dotter Julia, vilka hittades medvetslösa på en bänk i den engelska staden Salisbury den 4 mars 2018. Det visade sig att de hade förgiftats med det gamla sovjetiska nervgiftet novitjok. Far och dotter Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde lyckligtvis det ryska mordförsöket.

Vladimir Putin har inte personligen kunnat knytas till något av ovan nämnda mord respektive mordförsök, men det är ingen djärv gissning att de aktuella gärningsmännen agerat med den nye tsarens välsignelse.

Andrej Brezjnevs död och Percy Barneviks skrönor

Andrej Brezjnev var ett tag ledare för det ryska Nya kommunistpartiet.

Andrej Brezjnev (1961-2018) har avlidit. Han var son till Jurij Brezjnev, den gamle sovjetbossen Leonid Brezjnevs (1906-82) ende son. https://www.rferl.org/a/russia-brezhnev-grandson-dies-of-heart-attack-in-crimea/29356774.html.

Den yngre Brezjnev dog i sviterna av en hjärtinfarkt den 10 juli 2018. Han var känd som en hårt festande affärsman och goddagspilt men hade också politiska intressen. 2002 blev han medlem i Nya kommunistiska partiet – ej att förväxla med den Ryska federationens kommunistiska parti – som han också blev partiledare för. Vid sitt frånfälle på det av Ryssland kontrollerade Krim var Brezjnev dock medlem i partiet Rodina. https://www.theguardian.com/world/2002/jul/07/russia.nickpatonwalsh

Percy Barnevik drar en hiskelig skröna i sin självbiografiska bok.

Ni kanske undrar varför jag skriver om den rätt obetydlige lyxliraren Andrej Brezjnev. Det beror på att jag av en tillfällighet fick ögonen på några rader i den nu pensionerade svenske företagsmogulen Percy Barneviks bok Jag vill förändra världen (Albert Bonniers förlag 2011) som handlar om just Andrej Brezjnev. Eller åtminstone någon Barnevik tror är Andrej Brezjnev.

Enligt Barnevik träffade han Andrej Brezjnev i samband med en affärsförhandling och beskriver den senare som ”vice utrikesminister”, en position den verklige Andrej Brezjnev aldrig varit ens i närheten av. Brezjnev beskrivs som en första klassens suput och kvinnokarl, men inte nog med det: enligt Barnevik var Andrej Brezjnev även den siste som avrättades med nackskott i Sovjetunionen på order av KGB-chefen Jurij Andropov som efterträdde Leonid Brezjnev som sovjetledare efter dennes död 1982. http://joh27cam94lou.bloggo.nu/Murens-fall-en-granslos-mojlighet/

Frågan är då varför Percy Barnevik presenterar en hiskelig skröna av detta slag. Såvitt jag vet har heller ingen avslöjat Barneviks desinformation, som naturligtvis borde ha upptäckts av Bonniers förlag redan på korrekturstadiet. En annan fråga är om man kan lita på någonting Percy Barnevik skriver eller säger när han vidarebefordrar rena sagor som denna.

Jurij Brezjnev (1933-2013).

En möjlighet är att den svenske företagsikonen blandat ihop Andrej Brezjnev med dennes far Jurij Brezjnev (1933-2013), bror till Galina Brezjnev. Jurij var på sin tid biträdande minister för utrikeshandel i Sovjetunionen och absolut någon Percy Barnevik kunde ha kommit i kontakt med under ett Moskva-besök. https://en.wikipedia.org/wiki/Yuri_Brezhnev

Inte heller Jurij Brezjnev föll dock offer för något ”nackskott” i Andropovs fängelser – han dog vid 80 års ålder i Moskva 2013. Så varför torgför Percy Barnevik sådana här bevisligen lögnaktiga uppgifter? Kanske har han lyssnat för mycket på någon överförfriskad mytoman vid ett sovjetiskt vodkaparty? Eller kanske han bara vill krydda sin självbiografi med en mustig historia. Era gissningar är lika bra som mina.