Svenska artister (XXIII): Nicolai Gedda

 Nicolai Gedda – en av de stora svenska tenorerna.

http://www.youtube.com/watch?v=4mJyjq8JNAI

Länken ovan går till en sångvideo, där den svenske tenorsångaren Nicolai Gedda framför Lenskijs aria ur operan Eugene Onegin av Pjotr Tjajkovskij. Det passar utmärkt att inleda denna kortfattade presentation av vår, jämte Jussi Björling, troligen mest framstående operatenor genom alla tider med just denna sång, då Gedda gjort sig känd för att behärska den ryska repertoaren på ett  sätt som framkallat ovationer även på rysk mark. Så växte Gedda också upp i en tvåspråkig miljö med svenska och ryska som modersmål.

Nicolai Harry Gustav Gedda (ursprungligen Lindberg) föddes i Brännkyrka församling i Stockholm 1925. Modern var svenska, fadern halvryss. Unge Nicolai togs tidigt om hand av sin faster Olga Gedda samt adoptivfadern Michail Ustinov, som sjungit i en känd kör med Don-kosacker samt varit kantor i en rysk-ortodox kyrka. 1929-34 var familjen bosatt i Leipzig i östra Tyskland men flyttade till Sverige efter Hitlers makttillträde.

Nicolai fick småningom ett jobb som banktjänsteman i Stockholm och försörjde familjen på den lön han fick. En dag frågade han en kund om denne kände till någon bra sångpedagog han kunde gå till. Kunden rekommenderade Gedda att kontakta hovsångare Martin Öhman (1887-1967), som varit en av de mest hyllade svenska tenorerna under 1920- 0ch 1930-talen. Öhman fattade genast tycke för unge Gedda och gav honom gratis sånglektioner, eftersom han visste att den unge mannens lön skulle räcka till för hela familjen.

 Martin Öhman upptäckte Nicolai Geddas enastående talang.

Martin Öhman lär även ha varit en av dem som tidigt insett potentialen hos den unge Jussi Björling, och hans satsning på Nicolai Gedda var sannerligen inte förgäves. I april 1952 debuterade denne på Kungliga Teatern (Operan) i Stockholm i operan Postiljonen från Longjumeau av Adolphe Adams, vilken eljest är mest berömd för att ha komponerat ”O helga natt” (Adams julsång).

Nicolai Gedda har under årens lopp gjort stor succé vid alla de operascener som ”räknas” i världen: La Scala i Milano, Covent Garden i London, Metropolitan i New York, Parisoperan med flera. Han specialiserade sig tidigt på den så kallade fransk-italienska, lyriska repertoaren men har även utmärkt sig som Mozart-sångare och någon gång till och med sjungit Wagner, något jag med viss tvekan förlåter honom.

Under senare delen av sin långa karriär – Gedda gjorde sitt sista framträdande som översteprästen i en inspelning av Mozarts Idemeneo 2003 – tunrnerade Nicolai Gedda i Ryssland med mycket lyckat resultat. Här sjunger han en klassisk rysk folksång vid ett konsertframträdande i Moskva (lyssna gärna till ovationerna efter framförandet – jag får gåshud!):

http://www.youtube.com/watch?v=oASM2UsCXXE

Gedda blev ett känt ansikte i den svenska televisionen under 1960-talet med sin oerhört välmodulerade, ”täta” och uttrycksfulla tenorröst. Själv hade jag lyckan att se och höra honom i en konsert på Gröna Lund i Stockholm, jag tror året måste ha varit 1973. Minns att jag tyckte att jag hade hört en helt perfekt röst, ett omdöme jag inte finner anledning ändra på här.

 Nicolai Gedda med den perfekta tenorrösten.

En av de sånger han då framförde var  arian ”Una furtiva lagrima” ur Gaetano Donizettis komiska opera Kärleksdrycken, ett av Geddas paradnummer:

http://www.youtube.com/watch?v=3qfGQUFfQyU

Här kan vi se Gedda framträda på Paris operascen med den glansfulla och samtidigt krävande bravuraria, som på svenska har titeln ”Var hälsad, dygdens kyska boning” ur Charles Gounods opera Faust. Om ni lyssnar till hela arian kan ni inte undgå att notera det höga C:et mot slutet, en höjdpunkt alla kategorier i tenorernas repertoar. Jag tillhör det lättrörda och  hopplöst romantiska släkte som inte kan låta bli att gråta, när jag tar del av prestationer sådana som denna:

http://www.youtube.com/watch?v=-m_Jas-OEFE

Jag väljer även att som ett sista prov på Nicolai Geddas enastående sångkonst lägga in en länk till en konsertframträdande med ”E lucevan le stelle” ur Giacomo Puccinis Tosca, en av mina absoluta favoriter. Hjälten och förste älskaren, Alfredo, avlevererar detta praktstycke till sin älskade Tosca medan han sitter i en fängelsecell och inväntar sin avrättning:

http://www.youtube.com/watch?v=YAbC-kK33mY

Nicolai Gedda utnämndes 1965 till hovsångare och invaldes 1966 i Kungliga musikaliska akademien som medlem nummer 725. 1968 mottog han utmärkelsen Litteris et artibus. Han har även dubbats till riddare av franska Hederslegionen. Gedda har under årens lopp haft god hjälp av sina språkkunskaper: han behärskar mer eller mindre flytande svenska, ryska, tyska, franska, italienska och latin.

1977 utkom boken Gåvan är inte gratis (Bonniers), där Gedda berättar om sitt liv för hustrun/författarinnan Aino Sellermark Gedda. Boken har utkommit på ett flertal språk. Nicolai Gedda är numera bosatt i det franskspråkiga Schweiz.

Rigoletto: bästa operan någonsin?

Plácido Domingo, mångsidigt spanskt musiksnille.

http://svtplay.se/v/2132478/veckans_forestallning/rigoletto_fran_mantua__akt_1?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2152375/sb,p128512,1,f,-1

Den 4-5 september visade SVT, litet i skymundan, årets troligen mest remarkabla kulturhändelse i Europa: den direktsända föreställningen av Giuseppe Verdis opera ”Rigoletto” i en unik uppsättning signerad den italienske TV-producenten Andrea Andermann från italienska radio/TV-bolaget RAI; Andermann har tidigare gjort liknande uppsättningar av Puccinis ”Tosca” och Verdis ”La Traviata.” På länken ovan kan den intresserade ta del av operans första akt. Versionen kallades ”Rigoletto från Mantua” och sändes alltså direkt från den italienska staden i Lombardiet i norra Italien där operans handling utspelar sig.

Som älskare av traditionell opera njöt jag av att man inte mixtrat med tidsepok – jag har tidigare på TV sett samma opera utspela sig i New Yorks maffiamiljö samt på Kungliga Teatern (Operan) i Stockholm förläggas till 1930-talets fascistiska Italien.

Det anmärkningsvärda med ”Rigoletto från Mantua” (staden heter på italienska Màntova) var att vår tids mest framstående nu levande operaartist, Plácido Domingo, här gjorde sin debut i rollen som hertigen av Mantuas puckelryggige hovnarr Rigoletto. Den nu 69-årige spanjoren Domingo, normalt tenor och den ende ännu aktive medlemmen i den legendariska trion ”Tre tenorer” (de båda övriga var José Carreras och Luciano Pavarotti), hade för uppgiften alltså tvingats gå ner ett röstläge för att gå i land med barytonrollen Rigoletto. Det gjorde han med den äran och excellerade desslikes i som vanligt briljant skådespeleri. Domingo är en mångsidig herre och verksam även som dirigent och operachef.

När Giuseppe Verdi (1813-1901) komponerade musiken till ”Rigoletto” – operan hade premiär i Venedig 1851 och hittade vägen till Stockholm tio år senare – hade han redan producerat 16 operor. ”Rigoletto” har bland mycket annat kallats ”operornas opera” och kan, enligt min uppfattning, med fog även kallas den bästa operan någonsin. I alla fall är den, tillsammans med Puccinis ”La Bohéme”, min favoritopera. Den har allt: dramatik, kärlek, hämnd, ond, bråd död, allt beledsagat av Verdis oöverträffade toner. Inte en död punkt. Sedan får man stå ut med att handlingen är skruvad intill bristningsgränsen.

Librettot till ”Rigoletto” utgår från den franske författaren Victor Hugos drama Le Roi s´amuse (Kungen roar sig) och handlar om hertigen av Mantuas lättsinniga leverne, manifesterat i otaliga kvinnoaffärer. I första akten framför hertigen, som är en av operahistorikens verkliga bravurroller, arian Questa o quella där han uttrycker sin stora tillfredsställelse över sin hedonistiska livsstil. Lyssna till den store italienske tenoren Enrico Carusos (1873-1921) framförande från 1908 på länken här nedan:

http://www.youtube.com/watch?v=VFyu-nHjCAo

Enrico Caruso: den mest magnifike tenoren någonsin!

Hertigen förlustar sig alltså med ett oräkneligt antal älskarinnor, vilka han förses med av sitt svassande hov. När han införlivat dottern till greve Monerone med sitt stall drar sig inte den vanskapte narren Rigoletto att förlöjliga denne, vilket får greven att härskna till ordentligt: han utslungar en dramatisk förbannelse över hovnarren, som blir ordentligt skakad. Förbannelse heter på italienska maledizione, och ursprungligen hade Verdi tänkt kalla sin opera just ”La Maledizione” vilket dock inte upptogs nådigt av den italienska censuren.

Rigoletto är en bisarr figur med ett dunkelt förflutet som lever tillsammans med sin älskade dotter Gilda, som han håller dold för omvärlden, därför att han till varje pris vill undvika att hon kommer i kontakt med den lättsinnige hertigen. Hovfolket har emellertid kommit att tycka allt mindre om Rigoletto och bortför därför Gilda till hertigen i tron att hon är narrens älskarinna. Hertigen förför genast Gilda, som i sin tur blir bottenlöst förälskad i den unge ädlingen. När Rigoletto finner dottern vid hovet i ett eländigt tillstånd beslutar han sig för att ta en gruvlig hämnd och brister i andra akten ut i arian Si, vendetta, tremenda vendetta. Den framförs nedan av den kraftfulle Tito Gobbi (1913-84) med Lina Pagliughi som Gilda:

http://www.youtube.com/watch?v=FD4GL7coLbQ

I syfte att undanröja den förhatlige hertigen, som kränkt hans dotter, anlitar nu Rigoletto i den avslutande tredje akten yrkesmördaren Sparafucile som går med på att utföra dådet. I ”Rigoletto från Mantua” får vi se hur narren och mördaren kommer överens om de hemska detaljerna vid ett värdshus där hertigen vistas. I anslutning till värdshuset avlevereras kvartetten Bella figlia  dell´amore, en av operamusikens mest berömda ensemlesånger, här hämtad ur ”Rigoletto i Mantua” med Domingo som Rigoletto, Vittorio Grigolo som hertigen av Mantua, Julia Novikova som Gilda samt Nino Surguladze som Maddalena:

http://www.youtube.com/watch?v=5xVobL-I8oo

Rigoletto ger sig av i förvissningen att han skall få sin hett emotsedda hämnd. Under tiden sjunger hertigen, i närvaro av Sparafuciles flirtiga syster Maddalena,  sin bravuraria La donna é mobile, återigen en lovsång till den ansvarslösa kärleken och ”Rigolettos” mest kända sångsstycke. Vi låter den avsjungas av vår egen superstjärna Jussi Björling (1911-60) här nedan:

http://www.youtube.com/watch?v=yeE33-mE98c

Saken kompliceras av att Sparafuciles syster Maddalena även hon är kär i hertigen och övertalar brodern att skona ädlingens liv. Man kommer därför överens om att Sparafucile, i stället för att bringa hertigen om livet, skall mörda första bästa person som uppsöker värdshuset, stoppa liket i en ihopknuten säck och överlämna denna till Rigoletto för att denne skall göra sig av med den. Och den som uppsöker värdshuset är förstås ingen annan än Gilda, som avlyssnat syskonparets planer och bestämt sig för att offra sitt liv för hertigen.

Sparafucile sticker alltså kniven i Gilda, paketerar henne i säcken och överlämnar ”paketet” till den olycksalige Rigoletto under förebärande att det är hertigen som återfinns däri. Denne upptäcker den fruktansvärda sanningen just innan han skall lämpa säcken med det makabra inehållet i ett vattendrag. Gilda har då fortfarande litet liv kvar i sin unga kropp och kan föra en flämtande konversation-sång med fadern innan hon dör.

Slutet på den förfärliga historien blir alltså att greve Monterones förbannelse slår in.

”Rigolettos” handling innehåller ett par för mig uppuppenbara sanningar: lättsinnig och/eller omogen kärlek leder alltid till komplikationer och elände, hämnden är aldrig ljuv och överheten gör som den vill. Det visste Verdi och det borde vi veta.

 Viva Verdi!

Avslutningsvis ett stort tack till RAI för ett stycke lysande underhållning!