Detta är Miljöpartiet: jihadistkramare och tokiga fruntimmer

 Jihadistkramaren Mehmet Kaplan (MP).

Miljöpartiet (MP) har sannerligen utmärkt sig under Almedalsveckan 2014. Och då definitivt inte i någon positiv bemärkelse.

När MPs gruppledare i riksdagen och Ship to Gaza-aktivisten, den muslimske trosbekännaren Mehmet Kaplan, under ett seminarium den 1 juli om så kallad islamofobi skulle ursäkta unga islamister som reser till Syrien för att utkämpa jihad jämförde han dessa med svenska frivilliga till Vinterkriget i Finland 1939-40.

Kaplan backades givetvis upp av Rashid Musa från Ibn Rushds studieförbund: det rör sig alls inte om terrorister, nej då. De reser för att de är ”engagerade” och ”vill hjälpa till”. Vilket måhända är en klen tröst för de muslimer av annan övertygelse samt kristna som våra ”blågula” jihadister mördar och lemlästar.

Man baxnar när man hör en parlamentariker, vilken somliga uppfattar som nyanserad och fredsälskande, likställa våra tappra och hedervärda finlandsfrivilligas kamp mot den kommunistiska sovjetmakten med våldsdyrkande extremister som vid behov inte tvekar att korsfästa och halshugga sina meningsmotståndare och för vilka massavrättningar tillhör den dagliga rutinen.

Mer i ämnet av klokt skrivande David Lindén:

http://btledarblogg.wordpress.com/2014/07/01/underkant-mehmet-kaplan/

 Jenny Wenhammar (MP) bröstar av i ett tidigare sammanhang. Får vi se henne utan BH i riksdagen härnäst?

Mehmet Kaplan är långt ifrån ensam bland miljöpartistiska knäppskallar. Under statsminister Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen den 3 juli försökte Jenny Wenhammar, fjärdeplacerad på Miljöpartiets riksdagslista, tränga sig fram till scenen tillsammans med tre barbröstade aktivister från feministgruppen Femen. De övriga tre, som var från Sydeuropa, lyckades kränga av sig tröjorna och forcera avspänningarna vilket Wenhammar misslyckades med.

Målsättningen med att visa brösten var att dels protestera mot lobbyister, dels mot kalkbrytning på Gotland. Varför just denna form av anstötlig exhibitionism skulle vara bästa sättet att föra fram sina synpunkter framgick inte. De tre kvinnorna som lyckades komma fram till scenen utan tröjor placerades där de hörde hemma: i polisens arrest för förargelseväckande beteende. Wenhammar, som alltså misslyckades med allt detta, släpptes redan efter tre timmar i polisförvar.

Blotterskan Jenny Wenhammar skall ha fått en varning av partiet och en uppmaning att välja mellan fortsatta protestaktioner av det obskyra slaget, eller att kandidera till riksdagen och därmed stoppa tillbaka tuttarna i BHn där de rimligen hör hemma. Hon uppger i Aftonbladet att hon fortfarande sliter med frågan:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19167421.ab

 Åsa Romson (MP): Män roten till allt ont.

Frågan är ändå om inte det galnaste fruntimret i Miljöpartiet är det celebra språkröret Åsa Romson själv. Under sitt enligt media ”spretiga” och ”hackiga” tal  Almedalen den 2 juli gjorde hon ett obalanserat utfall mot halva mänskligheten enligt följande:

Män släpper ut mer koldioxid än kvinnor. Män äter kött, åker mer bilar, flyger mer.

Det moderata triumviratet Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och Anders Borg föredrog Romson att benämnas ”motsträviga åsnor” därför att de enligt Romson inte är miljömedvetna nog.

Mer här:

http://www.dn.se/valet-2014/romson-dessa-tre-man-liknar-motstraviga-asnor/

Det är alldeles uppenbart att MP insett att det förleligger en risk att en del av de egna väljarna kan gå över till ett annat eklatant dårparti i höstens val, nämligen Feministiskt initiativ. Därav de obalanserade utspelen. Risken är naturligtvis att det hela slår fel och att allmänheten får klart för sig att det här partiet inte hör hemma i närheten av någon form av ansvarstagande regering.

 MPs nya kampanjerbjudande?

I följande videoklipp försvarar Romson, i en debatt med SDs Björn Söder, MPs försvarspolitik – som går ut på att möta fientliga angrepp med ett icke-våldsförsvar – med att ”vi lever inte längre i Kalla kriget”:

I Almedalen skymtade jag i trängseln härom dagen två gamla MP-profiler från min hemkommun Södertälje – det äkta paret Gudrun Lindvall och Carl Frick. Jag undrade i mitt stilla sinne vad de tycker om Miljöpartiet modell 2014.

 

Södertälje-historik: en utflykt till Oaxen

 Linfärjan på ingång.

I lördags följde jag med den livaktiga Kulturhistoriska föreningen i Södertälje på en utflykt till ön Oaxen, där jag aldrig varit förut. Även medlemmar i Hölö Mörkö hembygdsförening deltog i utflykten. Ön tillhör geografiskt Södertälje kommun och ligger i Mörkö församling men ägs av en privat samfällighet. Följ med på resan till Oaxen genom nedanstående text och bilder, alla tagna av bloggaren!

På senare år har Oaxen varit känt huvudsakligen för den förstklassiga restaurangen Oaxens skärgårdskrog, inrymd i Gamla disponentvillan, som åren 2005-2007 samt 2011 av restaurangguiden White utnämndes till Sveriges förnämsta restaurang under ledning av Magnus Ek och Agneta Green. Av de som besökt stället har jag hört att priserna också var därefter. Numera har etablissemanget dock omlokaliserats till Gamla Djurgårsvarvet i Stockholm under namnet Oaxen Krog & Slip, som i januari 2014 belönades med en stjärna i den berömda restaurangguiden Michelin.

Ombord på färjan.

Mer om restaurangen här:

http://oaxen.com/krog/

 Ettans kalkugn, numera byggnadsminne.

Oaxens kända historia börjar på 1830-talet från vilket det finns uppgifter om kalkbrytning. Tidigare var ön mest avsedd för bete. Uppgifter om en bofast befolkning finns först dokumenterade 1852, då ön ingick i Hörningsholm fideikomiss och ägdes av greve Bonde men var utarrenderad.

1865 köpte friherre Knut Filip Bonde egendomen Fållnäs i Sorunda och fick då ön Karta med sitt kalkbrott söder om Oaxen på köpet. Han slog 1868 ihop kalkbruken på de båda öarna till Karta och Oaxen kalkbruk. Den synnerligen aktive Bonde var även direktör för Hovkapellet, satt i Stockholms stadsfullmäktige och var ordförande i Slöjdföreningen.

När Bonde avled 1871 övertog hans änka Florence, som var född på Irland men hade vistats mycket ute i Europa, över ruljansen vilket visade sig bli en lyckträff: hon var nämligen en stor affärsbegåvning och satte ordentlig fart på verksamheten. 1883 inköpte hon Liljeholmens kalkbruk utanför Stockholm. Hon tyckte inte om konkurrens och köpte därför upp även ett par andra kalkbruk på Mörkö och på Gotland. Brytningen på Karta lades ner 1888 och ett tiotal arbetarfamiljer flyttade över till Oaxen.

 Den gamla handelsboden.

Kalken såldes till de expanderande näringarna jordbruket, pappersbruken och järnindustrin och affärerna gick vid denna tid strålande för Florence Bonde. Sommartid fraktades obränd kalksten till järnbruk i Norrland, vintertid låg dessa transporter nere på grund av isen. Företaget hade egen transportkapacitet fram till 1918 genom ett eget varv på Koholmen i Sorunda, där nya pråmar tillverkades

Under storhetstiden var som mest 250 personer anställda inom kalkföretaget. Dessa var till största delen bosatta på södra delen av ön, där några av flerefamiljshusen fick fantasifulla  namn såsom Himmelriket, Gröna avundsjukan och Läroverket. Om de besvärliga sociala och hygieniska förhållandena för arbetarbefolkningen har berättats av flaggjunkare Emanuel Johansson, som var musiker i en blåsorkester, i dennes memoarbok Det gamla Oaxen.

Minnen från modernare kalkbrytning på öns norra sida.

I begynnelsen av kalbrytningen och ett par decennier framöver avlönades arbetskraften in natura, men småningom infördes kontantlöner. 1880 hade en handelsbod öppnats på Oaxen av en änkefru, vilken även ägde butiksrörelser i Fållnäs och på Karta. Hennes man hade varit tjänsteman på kalkbruket. Butiken höll öppet tre veckodagar och var belägen i en gammal dynamitbod. 1890 övertog kvinnans son verksamheten. En bit in på 1930-talet utkonkurrerades dock butiken av Konsum.

1878 öppnades en skola på Oaxen med en lärarinna som var dotter till brukets befallningsman. Det var bruket som initialt stod för kostnaderna för skolan, men dessa övergick efter en tid till Mörkö socken. Skolan var igång till 1961. Till bilden av Oaxen hör att även denna ensligt belägna ö drabbades av dels arbetarrörelsen, dels av den frireligiösa väckelsen.

 Utsikt åt söder.

Följden blev bland annat att musiklivet kom igång på ön i form av blåsorkestrar som hörde till arbetarrörelsen. De frireligiösa, ”läsarna”, hade sina andliga sånger.

Några av de gamla kalktäkterna har vattenfyllts.

1955 inrättades en så kallad linfärja – den styrdes med hjälp av en lina eller wire – mellan Oaxen och Mörkö-landet med plats för bilar. 1974 lades dock kalkbrytningen slutligen ner av öns dåvarande ägare, företaget Cementa. Den så kallade Ettans kalkugn är numera upphöjd till byggnadsminne. Det har därefter gjorts försök att starta båtbyggeri och även en marina (småbåtshamn) på Oaxen, men utan bestående succé. På senare tid har nya hus i bostadsrättsform byggts med utsikt mot farleden.

Oaxen är omkring två kilometer lång och runt 500 meter bred med en sammanlagd yta på tolv hektar. Kulturföreningens utflykt anfördes av Bengt Stenberg, som hade såväl sakkunskapen som en klar och tydlig röst på sin sida.

 Gamla garaget.

De för dagen minst sagt nyckfulla vädergudarna var oss dock knappast bevågna utan föredrog att låta ömsom regn, ömsom uppehåll/sol beledsaga vår väg. Ett välbehövligt uppehåll med kaffe och smörgås samt två filmer gjordes i hembygdsgården Gillet, belägen intill Ettans kalkugn.

 Färjeläget.

I dag bor runt 100 personer på Oaxen, som ägs av en privat samfällighet som också driver färjetrafiken. Den som inte har bil kan ta sig till färjan med buss 788 från Södertälje centrum.

 Ut mot farleden.

Källor:

Kerstin Ekberg: ”Hundra års kalkbrytning på Oaxen”. Artikel i Täljebygden nr 2 2014, organ för Kulturhistoriska föreningen i Södertälje.
Muntliga uppgifter från Bengt Stenberg.
Wikipedia.