Förföljelsen av Päivi Räsänen: är Finland fortfarande ett kristet land?

Riksdagsledamoten och tidigare inrikesministern Päivi Räsänen utreds för hets mot folkgrupp efter att ha kritiserat den Evangelisk-lutherska kyrkans hållning gentemot homosexuella.

Finland har länge ansetts vara ett stabilt kristet land, där troslivet dominerats av Evangelisk-lutherska kyrkan med 69,7 procent (3 848 191) av befolkningen som medlemmar. Mindre än en tredjedel av landets befolkning säger sig dock vara kristna.

Fallet med riksdagsledamoten och den tidigare inrikesministern Päivi Räsänen visar yttermera, att de kristna grundvalarna i Finland inte alls är lika självklara som de en gång varit. Hon är i skrivande stund föremål för två polisutredningar avseende hets mot folkgrupp. Båda rör hennes inställning till homosexualitet. https://www1.cbn.com/cbnnews/world/2020/february/historically-christian-finland-threatens-to-fine-imprison-believers-who-speak-out-on-matters-of-faith

Päivi Räsänen var tidigare ordförande i finska Kristdemokraterna och representerar partiet i riksdagen sedan 1995. Hon är också kommunalpolitiker på hemorten Riihimäki. Räsänen är gift och har fem barn. Åren 2011-15 var hon därtill landets inrikesminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A4ivi_R%C3%A4s%C3%A4nen

Den första utredningen gäller att hon 2019 delade några bibelverser, Romarbrevet 1:24-27, på Twitter. Aposteln Paulus anför här följande (1917 års svenska bibelöversättning):

Därför prisgav Gud dem i deras hjärtans begärelser åt orenhet, så att de med varandra skändade sina kroppar. De hade ju bytt bort Guds sanning mot lögn och tagit sig för att dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen, honom som är högtlovad i evighet, amen. Fördenskull gav Gud dem till pris åt skamliga lustar: deras kvinnor utbytte det naturliga umgänget mot ett onaturligt; sammalunda övergåvo ock männen det naturliga umgänget med kvinnor och upptändes i lusta till varandra och bedrevo styggelse, man med man. Så fingo de på sig själva uppbära sin villas tillbörliga lön. https://www.biblegateway.com/passage/?search=Romarbrevet+1%3A24-27&version=SV1917

Nu har Finlands chefsåklagare startat en andra utredning i anledning av att Päivi Räsänen 2004 sedan skrev en pamflett med rubriceringen ”Man och kvinna, Han skapade dem.” Den författades dessutom sju år innan lagen om hets mot folkgrupp inlemmades i finsk lagstiftning. Även den lutherske präst som gav ut Räsänens pamflett till förmån för det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna är föremål för en polisutredning.

Eftersom Finlands konstitution stödjer Räsänens teser kände hon sig säker på att polisutredningarna inte skulle leda någon vart: ”Ja, ja, det var vad jag trodde”, citeras hon. ”Faktum är att det kom som en överraskning för mig att en polisutredning om fallet över huvud taget startades. Jag skulle aldrig ha trott det.”

Pastor Åke Green hamnade i medias blickfång efter sin predikan i Borgholm.

Räsänens känslor delas av Leif Nummela, som är redaktör för en kristen tidning och kristen TV-värd samt författare till boken Bibelns röda tråd: ”Jag trodde inte att detta kunde hända. Det var otroligt.”

Päivi Räsänens engagemang började med att hon kände att hon leddes av Gud i syfte att väcka den finska kyrkan till insikt om homosexualitet. Hon befarar nu att, som en följd av utredningarna, Finands kristna skall bli skrämda till tystnad. Stödet från evangeliska ledare har också varit svagt så här långt. Den statliga förföljelse som drabbat Räsänen på grund av att hon tar sin kristna övertygelse på allvar har uppmärksammats i bland annat Förenta staterna:

The Persecution Of Päivi Räsänen

Fallet Räsänen liknar på flera sätt det som den svenske pingstpastorn Åke Green drabbades av sedan han i juli 2003 i Borgholm hållit en predikan om homosexualitet. Detta föranledde den lokale ordföranden för RFSL i Kalmar att lämna in en polisanmälan. Green hade citerat ställen i både Gamla och Nya testamentet som tar upp frågan om homosexuella handlingar och skarpt fördömer dessa, bland andra Romarbrevet.

Green sade bland annat enligt Wikipedia: ”Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.” Han underströk emellertid att det var synden han fördömde, ej syndaren: ”Synden kan vi inte ha fördrag med…men människan.”

Pastor Green, född 1941, blev dömd för hets mot folkgrupp i tingsrätten 2004 men friades 2005 i såväl hovrätten som Högsta domstolen. Som skäl för de friande domarna hänvisades till yttrandefriheten och religionsfriheten, vilka garanteras av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ke_Green

Fallet Åke Green uppmärksammades internationellt och han bjöds in till bland annat USA och Afrika.

Om feminism, kvinnoförtryck och mansbild

Feministiskt initiativs ledare Gudrun Schyman under valvakan 2014.

Den svenske mannen är möjligen västvärldens mest kuschade individ. Framställd som fullkomlig idiot i reklamen, feminiserad och velouriserad i många andra sammanhang utpekas denna beklagansvärda varelse nu även paradoxalt nog som kvinnoförnedrare och våldtäktsman.

För några år sedan förklarade Gudrun Schyman att ”alla män är talibaner” och tidigare i år gav Fi-ledaren de svenska männen skulden för massattacker mot kvinnor av den typ som då hade ägt rum exempelvis i tyska Köln och svenska Kalmar och utförts av arabiska och nordafrikanska män.

Eftersom dock män från andra kulturer enligt Schyman och andra feminazister aldrig kan göra någonting dåligt – att anse så avfärdas som ”rasism” – fick de svenska männen på något sätt ändå skulden: https://jamstalldhetsfeministern.wordpress.com/2016/01/09/feministiskt-initiativ-svenska-man-kan-vara-varst-i-varlden-pa-massattacker-mot-kvinnor/

Att hata ”vita män” har blivit en favoritsport bland mer eller mindre bindgalna extremfeminister.

Det är numera svårt att hålla räkning på alla kvinnor i olika åldrar som säger sig ”hata män” och i princip då alla män (men givetvis mest vita sådana). Bland de mest kända av dessa märks den unga sångerskan Zara Larsson. Inte nog med det. Då den bedagade komikern och skådespelaren Sven Melander gick ut och försvarade Larssons utspel blev det megarubriker i slakspressen. http://www.cafe.se/sven-melander-zara-larsson/

I början av 1970-talet gjorde idrottsprofilen Sven Tumba (ishockey och golf) ett omdiskuterat utspel om att kvinnosakskvinnor – som feminister då mest kallades – borde könstestas. Han menade att Grupp 8 och därmed jämställda kvinnoaktivister var okvinnliga och borde acceptera den traditionella kvinnliga könsrollen. Tumba fick ordentligt på skallen och förmodligen med viss rätt.

Nu skriver vi 2016, och jag menar att om det är några som bör könstestas så är det män av typ Sven Melander som tror att det är deras uppgift att backa upp mer eller mindre galna feminazister som Zara Larsson och Gudrun Schyman. Man undrar vad som hänt med de svenska männen sedan den tid Ragnar Lodbrok (nu aktuell i TV-serien ”Vikings”) gjorde farvatten och landområden osäkra med sina vikingar.

Vikingahövdingen Ragnar Lodbrok gestaltad av australiensiske skådisen Travis Fimmel i ”Vikings”.

De undergivna svenska männen (och nu generaliserar jag förvisso, det finns så klart undantag även om de inte är lätta att hitta) befinner sig under klacken på feminismen och det politiskt korrekta och gör därmed varken sina kvinnor eller sina barn någon tjänst. Familjer, och därmed samhället, fungerar bäst med pappor som vet om att de är män och mammor som accepterar att de är kvinnor.

På samma sätt är det ju i naturen med dess lagbundna ordning av positivt-negativt, maskulint-feminint. Ponera, för att ta ett enda exempel, att växtvärldens ståndare och pistiller skulle börja tvivla på sina maskulina/feminina roller: kaos skulle utbryta i naturen.

Saken kompliceras av importen av främmande kulturer och traditioner där mannen ensam bestämmer inom klan och familj och inte drar sig för att prygla ”sina” kvinnor och barn. Även mord kan bli aktuella om någon klan- eller familjemedlem anses ha förbrutit sig mot aktuell ”heders”kodex med ursprung någon gång i forntiden. Kast med liten kvinna från balkong har blivit en favoritsport i sammanhanget. http://gapf.se/hederskultur-och-hedersvald/

Islamiska staten sätter priser på sina sexslavar.

Ett extremt uttryck har kvinnoföraktet fått i den barbariska jihadiströrelsen DAESH/ISIS/IS, där kvinnor hålls som sexslavar och kan våldtas och misshandlas efter behag med stöd i rörelsens korantolkning. Detta är sannolikt dock enligt extremfeministerna de svenska och/eller vita männens fel även det. http://www.expressen.se/nyheter/tusentals-kvinnor-sexslavar-hos-is/

En from förhoppning vore slutligen, om det gick att hitta ett mellanläge vad beträffar mansbild mellan mellanösternkulturens egenmäktige diktator och den moderna svenska/västerländska kulturens feminiserade mähä med skyldighet att slicka feminazisterna i röven. En början vore naturligtvis om de svenska männen rätade på ryggarna och började bli – tja, män.

 

 

Fälldin bröt sossarnas makthegemoni

Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.

Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.

Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/

Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.

Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,

”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.

Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.

Därefter inledde Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) under Per Albin Hanssons ledning sitt obrutet 40-åriga maktinnehav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Pehrsson-Bramstorp

Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.

Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.

I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.

Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd

Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen

Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson

Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.

Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.

I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.

Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”

I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY

Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I

Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.

Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.

Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.

Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040

Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.

Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”

Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.

Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är  starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.

Solkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.

De svenska badhusen blir mångkulturella experimentverkstäder

En svensk barnfamilj i bassängen i ett svenskt badhus – snart ett minne blott?

Personer som definierar sig som ”hen” har rätt att bada med bar överkropp i simhallar. Badhus riskerar att få kritik om de säger åt eller portar personer med bara bröst.

Så lyder ingressen till en TT-artikel av Ebba Blume publicerad den 17 juni. http://www.svd.se/do-fritt-fram-for-topless-i-badhus

I praktiken innebär det naturligtvis att vad det är frågan om är förvirrade kvinnor som intar en könsöverskridande hållning och därför väljer att blotta sig offentligt; manliga bara bröst har väl ännu aldrig uppfattats som provocerande, då de i stort är renons på sexuell laddning.

I grunden ligger ett beslut från diskrimineringsombudsmannen (DO) från 2015, där det ges stöd åt personer av biologiskt kvinnligt kön som vistas med bar överkropp i en simhall. Carina Engström, chef för Liljeholmsbadet, framhåller i ett citat i TT-texten dock att bara kvinnobröst i badhus ”riskerar att kollidera med andra kulturer och religioner” och att det även finns kvinnor som badar i heltäckande klädsel.

Nästan heltäckande badklädsel.

Det är bara att konstatera, att våra offentliga badhus i dessa yttersta av tider är på väg att förvandlas till multikulturella experimentverkstäder där könsöverskridande, exhibitionistisk ”hen”-kultur bryts mot en arabisk/muslimsk kultur vilken dels påbjuder heltäckande kvinnoklädsel, dels tillåter män att förnedra kvinnor genom sexuella trakasserier.

Tänk vad spännande det är med vårt nya, mångkulturella Sverige!

Det borde väl även i mångkulturens tecken gå att bereda plats i badhusen åt personer med andra former av identiteter. Exempelvis åt de personer – främst kvinnor, såvitt jag förstår – som upplever sig vara katter.

Kanske bör små gulliga kattbassänger, där brukarna mellan doppen kan läska sig genom att lapa mjölk eller vatten ur medhavda skålar, anläggas i badhusen. Problemet är väl att riktiga katter har för vana att avsky vatten, men de ”mänskliga” kattvarianterna har kanske en annan inställning? http://www.expressen.se/omtalat/livet/nano-20-lever-som-en-katt-jag-jagar-moss-och-fraser-at-hundar-pa-stan/

Den färgstarka taharrush gamea-traditionen. Inte mycket att bråka om, enligt feministerna.

En färgstark tradition från den arabisk/muslimska Mellanöstern är något som kallas taharrush gamea, ett slags våldtäktslek som går ut på att yngre män omringar sårbara kvinnor och ofredar dessa sexuellt genom att inte bara tafsa på dessa utan också om tillfälle ges föra in fingrar i aktuella kroppsöppningar eller rentav begå fullbordad våldtäkt.

Traditionen har etablerat sig i Tyskland och tillämpades på senaste nyårsafton i tyska städer som Köln och Hamburg men även i svenska Kalmar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Taharrush_gamea

Tafsande av olika slag har rapporterats från olika svenska badhus, och det meddelas nu att taharrush förekommer i Bert Karlssons Skara sommarland. https://annaerniusferraz.wordpress.com/2016/06/16/taharrush-valdtaktslek-och-tafsande-nu-aven-i-skara/

Det märkliga är att de arabiska sexövergreppen mot utsatta västerländska kvinnor helt ignoreras av den svenska vänstern inklusive de normalt så talföra extremfeministerna. Orsaken är, att det enligt rådande politiskt korrekt hederskodex är förbjudet att kritisera utifrån kommande kultur vilken definitionsmässigt anses överlägsen – eller i varje mer ”spännande” – än vår töntiga svenska kultur.

En pedagogisk bild med ”hen” förbockad med grönt i mitten.

Riktigt spännande torde det bli då barbröstade ”hens” av kvinnligt kön utsätts för taharrush gamea.

Om den här ovan skisserade utvecklingen fortsätter är det inte svårt att skönja slutet på den svenska badhuskulturen som vi känner den. http://avpixlat.info/2016/01/07/konsapartheid-pa-badhus-efter-sexuella-trakasserier/

De svenska badhusen, där bassängerna inte bara är tummelplatser för hormonstinna tafsare från arabvärlden utan också fungerar som offentliga toaletter för nämnda individer, kan mycket väl tvingas slå igen då normalt funtade människor inklusive barnfamiljer knappast uppskattar vare sig barbröstade hens, sexofredare eller poolbajsare.

 

Så sätts svensk yttrandefrihet ur spel: politisk korrekthet, gummilagar och självcensur

Ryska människorättsaktivister hedrar mördade journalisten Anna Politkovskaya.

Gratistidningen Metro markerade den så kallade Pressfrihetens dag den 3 maj med en förstasida, där all text hade täckts över med svart färg utom ord som bildar meningen ”Så här liten del av världens Befolkning /sic!/ har tillgång till fri press.” Inne i tidningen konstateras att situationen för pressfriheten – och i ett vidare perspektiv yttrandefriheten över huvud taget – förvärrats globalt.

Bland annat har hoten mot journalister i krigs- och oroszoner i Mellanöstern och Afrika blivit allvarligare. I en krönika bereds vänsterdemagogen Göran Greider dessutom utrymme att förklara varför den fria pressen behövs och att ondgöra sig över att ”Medierna har blivit alldeles för rojalistiska”.

Jag betvivlar inte att det kan vara förenat med livsfara att arbeta som krigsreporter i Syrien eller Irak eller att bevaka mullornas regim i Iran.  Självfallet sitter press- och yttrandefriheten trängre i sådana länder, liksom i totalitära/kommunistiska diktaturstater såsom Nordkorea, Kina och Kuba. Vi behöver bara förflytta oss cirka 30 mil över Östersjön för att konstatera, att en skribent eller publikation som rackar ner på Putins styre i Ryssland inte ligger speciellt bra till. Anna Politkovskaja, mottagare av Olof Palmes pris 2004, fick 2006 plikta med livet sedan hon rapporterat ”fel” om Putins krig i Tjetjenien för att nu ta det troligen mest kända exemplet på journalistmord i Ryssland. http://www.sydsvenskan.se/varlden/kand-rysk-journalist-mordad/

Detta innebär emellertid inte, att vi har någon större anledning att slå oss för vårt kollektiva svenska bröst vad beträffar yttrandefriheten. Det kanske inte behöver framkalla någon katastrofvarning att Sverige sjunkit från plats fem till plats åtta i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2016 http://www.gp.se/nyheter/sverige/sverige-tappar-i-pressfrihetsindex-1.196177, men det finns sannerligen tillräckligt många exempel på att utvecklingen går mot mindre, inte större, frihet och förnuft i press, etermedia och rättsväsende även i vårt trots allt relativt fredade hörn av världen.

När det gäller exemplet Sverige är det anmärkningsvärda det faktum, att press- och yttrandefrihet inte i första hand hotas av regeringen eller militären – hotet kommer till betydande del från medierna själva, som dels förvränger och vinklar verkligheten, dels undanhåller fakta, dels tillämpar självcensur.

Birger Schlaug, ett av Miljöpartiets mer lyckade språkrör genom åren, skrev 1997 en bok med titeln Svarta oliver och gröna drömmar (Norstedts 1997) där han öppenhjärtigt lyfte fram de styrande klassernas tysta överenskommelse att mörka sanningen om massinvandringen och dess långtgående negativa konsekvenser för vårt land:

Lögnen kan få dystra konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga hela sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. https://sv.wikiquote.org/wiki/Birger_Schlaug

Antagligen trodde tillskyndarna av denna självcensur, att folk i allmänheten var så korkade att de faktiskt skulle kunna gå i land med den stora lögnen. De hade fel. De hade blivit betydligt mindre besvikna om de tagit den amerikanske presidenten Abraham Lincolns (1809-65) välmenta råd ad notam: ”Du kan lura alla ibland och en del av tiden, och en del hela tiden, men aldrig alla hela tiden.”

Nu sket det sig rejält, och följderna av detta blev att det föraktade partiet Sverigedemokraterna inte bara såg dagens ljus utan även kom in i riksdagen 2010 samt att en hel flora av alternativa medier av skilda slag växte fram. Detta har på ett genomgripande sätt förändrat det politiska och mediala landskapet i Sverige. Birger Schlaug och ett fåtal andra mer eller mindre insiktsfulla aktörer må ha lärt sig läxan, men det märkliga är att många andra inte har blivit ett dugg klokare av utvecklingen. Nedan följer några ganska slumpvis utvalda exempel härpå.

Ett tämligen dråpligt exempel gäller en 38-årig Facebook-användare i Nyköping i Södermanland, som ilsknade till på högljudda böneutrop i samband med en muslimsk utomhusgudstjänst nära hans hem 2014 så till den grad att han skrev följande: ”Det är inte normalt att vakna till en åsna som har ont i magen.”

En kammaråklagare vid namn Michael Forsberg visade sig sakna såväl humor som vanligt sunt förnuft och väckte åtal mot Facebook-skribenten för brottet ”hets mot folkgrupp”. Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet, var en av dem som insåg att åklagaren i fråga gjorde alla en otjänst genom åtalet – Facebook-skribenten, yttrandefriheten, rättsväsendet och icke minst de muslimska gudstjänstfirarna, vilka som en följd av den uppmärksamhet åtalet väckte kom att framstå i en löjeväckande dager.

Schultz framhöll i en intervju i Svenska Dagbladet: ”Det är väldigt märkligt och är en rejäl inskränkning i yttrandefriheten om det inte går att uttrycka sig raljant och kritiskt om religion.” http://www.svd.se/atal-for-hets-mot-folkgrupp-inskranker-yttrandefriheten Uppenbarligen gick också tingsrätten i den goda staden Nyköping på denna linje, eftersom den ogillade åtalet och frikände den sarkastiske skribenten 2015.

Tingsrätten underkände åtalet mot en man som liknade en muslimsk böneutropare vid en magsjuk åsna.

Det bör påpekas, att ett raljant yttrande av det här slaget aldrig hade uppmärksammats om religionen det var fråga om hade varit någon annan än islam; muslimer är ohotade världsmästare när det gäller att känna sig kränkta.

Den svenske debattören Björn Norström, som är bosatt i USA, gör i ett inlägg på sajten Avpixlat den 2 september 2014 bland annat följande intressanta reflektion:

Det är också värt att notera att /genom/ massinvandringen till Sverige från kulturer som helt saknar respekt, uppskattning och förståelse för yttrandefrihet och demokrati och framväxten av islam i landet, inskränks den svenska yttrandefriheten och demokratin successivt. http://avpixlat.info/2014/09/02/yttrandefrihet-i-sverige-och-usa-en-jamforelse/

Yttrandefriheten och demokratin är, menar Norström, betydligt livskraftigare i USA där en händelse som jämförelsen mellan den magsjuka åsnan och böneutroparen knappast skulle ha kunnat föras till domstol eftersom det inte finns någon lagstiftning motsvarande den om hets mot folkgrupp. Här ges yttrandefriheten ett starkt skydd genom Bill of Rights (rättighetsförklaringen). Denna består av de tio första tilläggen till USAs konstitution och antogs av kongressen 1789 och trädde i kraft 1791. Dock skall inte undanskymmas att det även i USA pågår lobbyverksamhet i syfte att minska yttrandefriheten genom att stämpla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter inklusive raljerande kritik mot religion såsom hate speech.

Rättighetsförklaringen garanterar amerikanska medborgare yttrandefrihet.

”Hets mot folkgrupp” sorterar i Sverige under den juridiska samlingsrubriken ”hatbrott”. Detta är dock ingen självständig brottsrubricering utan en straffskärpningsförordning, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte hade varit hat mot en bestämd grupp eller en person/personer som tillhör denna grupp. Etniska svenskar är dock undantagna från den aktuella lagstiftningen.

Hets mot folkgrupp kallades tidigare ofta även Lex Åberg efter nationalsocialisten och antisemiten Einar Åberg (1890-1970). När Förintelsen av judarna blev allmänt känd efter Andra världskrigets slut 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter spreds också utomlands, vilket bedömdes kunna ge Sverige dåligt internationellt rykte. Detta var skälet till att lagen rörande ”hets mot folkgrupp” antogs 1948.

Einar Åberg dömdes vid sex tillfällen enligt denna lagstiftning. Mest blev det bötesstraff, men åren 1954-56 blev det fängelsestraff i sammanlagt tre månader för Åberg. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är två års fängelse om brottet bedöms som grovt.

Syftet med lagen rörande hets mot folkgrupp var gott: den skulle förhindra fortsatt antisemitism och hets mot judar efter kriget. Under senare år har lagstiftningen i fråga emellertid utvecklats till att bli ett av de främsta hoten mot yttrandefriheten i Sverige. Den bör därför enligt denna bloggares mening avskaffas skyndsammast möjligt. Den har blivit en gummilag syftande till att klämma åt debattörer som inte anpassar sig enligt rådande normer om politisk korrekthet. Den har blivit ett hot mot demokratin.

Polisen gjorde en mycket märklig husrannsakan hemma hos Åsa Westerberg på grund av påstådd misstanke om ”hets mot folkgrupp”.

Denna slutsats är ofrånkomlig när man studerar några av de rättsfall och polisingripanden som hittills gjorts med hänvisning till den aktuella lagstiftningen sedan det senaste sekelskiftet. Låt oss börja med det mig veterligen senaste fallet, som vad jag känner till endast tagits upp till behandling på alternativsajten Avpixlat.

Den 28 april 2016 vaknade Åsa Westerberg, bosatt i södra Stockholms-området, av att det bultade på hennes dörr. Det visade sig vara några personer som hävdade att de kom från polisen och ville göra husrannsakan. De vägrade identifiera sig och var därtill obenägna att uppge av vilken anledning husrannsakan skulle göras (regeln om en warrant, alltså att polisen måste förete en obligatorisk av åklagare utfärdad order om husrannsakan som vi ser prov på i nästan alla amerikanska och brittiska kriminalfilmer, gäller inte i Sverige). http://avpixlat.info/2016/05/03/tankebrott-nu-gor-polisen-husrannsakan-om-du-skriver-fel-saker-

Omsider framkom att brottet som Åsa misstänktes för gällde hets mot folkgrupp – hon skulle ha skrivit något på sitt Facebook-konto som skulle kunna hänföras till denna lagstiftning; under genomsökningen av Åsas bostad, då bland annat underkläder och annat fotograferades och rotades i, antyddes dock att det skulle kunna vara frågan om skattebrott. Dock hittade Åsa, sedan poliserna avlägsnat sig, en handskriven lapp som fastställde det misstänkta brottet till ”hets mot folkgrupp”. Texten var undertecknad av en Anders Garter, stationsbefäl hos polisen i Västberga. När detta skrivs har Åsa Westerberg varken delgivits misstanke eller kallats till förhör avseende något brott. http://avpixlat.info/2016/05/04/handskriven-lapp-fran-polisen/

Så här kan det alltså gå till i det svenska så kallade rättssamhället anno domini 2016: skriver du något som någon upplever som olämpligt kan polisen komma och bulta på din dörr när du minst anar det. Det behöver dock inte vara polisen som står på tröskeln. Det kan också vara en aggressiv reporter som kör upp en mikrofon och en kamera eller ett anteckningsblock i synen på dig och kräver dig på besked om saker du påstås ha skrivit om på nätet, eventuellt under signatur.

Docent Jim Olsson bad Expressen-reportern dra åt helvete och stämde sedan tidningens chefredaktör för förtal.

Detta hände Jim Olsson, bosatt i göteborgska Västra Frölunda och docent i partikelfysik, vilken råkade ut för Expressens gangsterlika journalistiska metoder för något år sedan då tidningen bestämt sig för att avslöja ”näthatet” och under den vänsterextrema Researchgruppens (tidigare AFA-dokumentation) ledning uppsökte docent Olsson och ett antal andra ”syndare”. Resultatet blev svarta krigsrubriker med åtföljande personliga tragedier inklusive ett självmord. http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/har-ar-fler-som-hatar-anonymt-pa-avpixlat/pa-facebook/

Docent Jim Olsson ställde emellertid till ett våldsamt rabalder, vilket tidningen sannolikt inte hade väntat sig. Dels skällde han ut reportern efter noter och bad denne ”dra åt helvete” , dels polisanmälde han tidningens ansvarige utgivare Thomas Mattsson för förtal, då tidningen påstod att han skrivit saker han inte hade gjort. http://nyheteridag.se/nu-atalas-expressen-for-grovt-fortal-mot-jim-olsson/

Det bör framhållas att även den andra slaskpressdraken, Aftonbladet, ägnat sig åt liknande verksamhet som ovan beskrivits och även anlitat Researchgruppen.

När det gäller lagen om hets mot folkgrupp blev åtalet mot pingstpastorn Åke Green 2004 ett pionjärfall, då det var första gången åtal väckts sedan lagen kommit att omfatta homosexuella. Green hade i en predikan i sin församling i Borgholm på Öland redogjort för Bibelns avvisande syn på homosexualitet och därvid polisanmälts av RFSLs lokale ordförande i Kalmar.

Green dömdes för hets mot folkgrupp av tingsrätten i Kalmar 2004. När fallet togs upp i Göta hovrätt 2005 blev det dock frikännande, liksom fallet blev även i Högsta domstolen senare samma år. Detta kunde Green dock inte tacka svensk lagstiftning för, ty i Sverige kan det vara ett brott att citera Bibeln, utan det kunde ske först sedan försvaret under rättegångarna hänvisat till den yttrandefrihet och de mänskliga rättigheter som garanteras av Europadomstolen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/hd-friar-ake-green/

Fallet Green rönte betydande uppmärksamhet i omvärlden och ledde till att Green några år efter frikännandet inbjöds att tala om sina erfarenheter av det svenska rättsväsendet i USA och Etiopien. Som ett kuriosum kan nämnas att pastor Green uteslöts ur den ängsligt politiskt korrekta nykterhetslogen IOGT-NTO på grund av sina bibelrelaterade åsikter om homosexualitet – dock välkomnades han som medlem av Sveriges Blåbandsförbund.

Konstnären Dan Park leds bort av polis medan galleristen Henrik Rönnquist ser på.

Det mest kända – och mest frekventa – offret för hets mot folkgrupp-lagen är tvivelsutan gatuartisten Dan Park. Denne dömdes första gången för brottet i fråga 1998 och då av Umeå tingsrätt, sedan han i provocerande syfte burit en jacka försedd med hakkors. Åren 2012 respektive 2014 dömdes han för samma brott av Lunds tingsrätt på grund av förgriplig konst.

När Park i juli 2014 fick möjlighet att ställa ut några av sina kontroversiella alster på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö dröjde det inte länge innan ditkommenderad polis på order av åklagaren Linda Rasmussen i värsta Gestapo-stil stövlade in i galleriet och beslagtog några av Parks tavlor och grep konstnären, vilken senare dömdes till fängelse i sex månader. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom samt kännbara böter för medhjälp till brott.

Jag vill hävda att i fallet Dan Park sammanfaller rättsväsendets, den politiska korrekthetens och kulturelitens negativa syn på Dan Parks konstutövning på ett sätt som för tankarna till totalitära diktaturstater av typ Nazityskland, Kina, Sovjetunionen och Östtyskland, där endast konst av den typ som godkänts av myndigheterna accepteras medan avvikelser bestraffas.  Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges ställning som civiliserat rättssamhälle där yttrandefrihet råder knakar betänkligt i fogarna.

Exempel på Dan Parks ”olämpliga” konst.

Mer om ingreppen mot Dan Park på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/05/svensk-ddr-polis-slar-till-mot-obekvam-konstnar-beslagtar-konst/

I det formellt demokratiska Sverige behövs det ingen statlig censur där stötande text i tidningar och tidskrifter döljs med svart tusch, som Metro gjorde den 3 maj i pedagogiskt syfte. Här bestämmer politisk korrekthet, självcensur och gummilagar, som lagen om hets mot folkgrupp, vad som får och inte får framföras. Polis och domstolar blir i det perspektivet lydiga redskap för den bestämmande samhällseliten.

Särskilt olyckligt blir det naturligtvis när de så kallade public service-företagen, med ett annat uttryck statsmedia, dit Sveriges television (SVT), Sveriges radio (SR) och Utbildningsradion (UR) räknas, genom en medveten anställningspolitik förvandlas till indoktrineringsinstitutioner för politisk korrekthet i allmänhet och vänsterpolitik i synnerhet med det svenska folket som målgrupp.

Läs mer om denna för demokratin och yttrandefriheten katastrofala utveckling på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/01/02/svt-och-sr-har-blivit-propagandaredskap-for-ras-och-mangfaldsvanstern/

Journalisten och författaren Göran Rosenberg uppskattar inte ”den kompromisslösa yttrandefriheten”.

Det råder slutligen ingen brist på mediapersonligheter för vilka den här utvecklingen alls icke innebär några problem. Tvärtom – de stödjer den aktivt. Dit hör författaren och journalisten Göran Rosenberg, som hänvisar till luddigheter som ”informella regler” när han angriper ”den kompromisslösa yttrandefriheten” och menar att endast vissa åsikter bör få komma till uttryck i medierna: http://www.expressen.se/kultur/frihet-for-vem/

Om Rosenbergs upprörande försvar för självcensur i media har jag skrivit följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/03/05/rosenbergs-forsvar-for-sjalvcensur/

IT-geni med rätt att vara korkad: ”Ta efter Tyskland och Sverige”

 Bill Gates: med självpåtagen rätt att vara korkad.

Ingen kan gärna förneka att Bill Gates, medgrundare till och styrelseordförande i datajätten Microsoft, är ett geni i sitt slag. God för 79,2 miljarder US dollar (2015) är han också en av världens rikaste män samt en av de mest frikostiga filantroper vår värld har.

Han är också ett lysande exempel på att snillrikedom inom ett område inte med automatik innebär genialitet inom andra fält. Nyligen sade Gates i en intervju med brittiska BBC således att USA borde ta efter Tysklands och Sveriges exempel och ta emot fler ”flyktingar”. Det vill säga i realiteten asylsökare, eftersom vare sig Gates eller någon annan kan avgöra hur många av de horder som söker sig till västvärlden från Mellanöstern och Nordafrika är verkliga flyktingar.

”Jag tycker att Tyskland och Sverige bör gratuleras för att de har en  öppen dörr-attityd i de här frågorna”, menade Gates som vid intervjutillfället fanns på plats i schweiziska Davos där World Economic Forum håller sitt årliga möte. Han ansåg att USA bör följa nämnda länders exempel och ta emot fler ”flyktingar” emedan ”vi bör ha kapacitet för det”.

Bill Gates, med sitt företag hemmahörande i Seattle i delstaten Washington i nordvästra USA, borde kanske studera den europeiska invandringen mer noggrant innan han uttalar sig i dessa frågor. Man undrar om han är helt omedveten om de problem den ställer till med?

Känner han över huvud taget till de masskränkningar av kvinnor exekverade av araber och nordafrikaner som ägde rum i Köln, Hamburg, Kalmar med flera orter i samband med nyårsfirandet? Är han medveten om den våltäktsepidemi som nämnda inflöde givit upphov till? Om att Tysklands förbundskansler Angela Merkel bett sina landsmän acceptera det faktum att utlänningar är mer kriminella än tyskar?

Att muslimer i invandrartäta områden över hela Europa upprättat enklaver med tillämpande av sharialagar dit inte ens polisen vågar sätta sin fot? Att en domstol i tyska Wuppertal inte ansett sig kunna förbjuda så kallad shariapolis att patrullera stadens gator iförda orangea västar med texten ”Shariah police” på ryggen? Att viktiga samhällsinstitutioner på utsatta orter sätts ur spel under trycket från de ekonomiska kostnader  en överdimensionerad immigrationspolitik resulterar i?

Någon borde för Bill Gates till engelska översätta dessa väl övervägda tankar och synpunkter avlevereade av alltid insiktsfulla Merit Wager om problematiken i Sverige, med dess hundratals no go-zoner och utanförskapsområden:

https://meritwager.wordpress.com/tag/no-go-zoner/

Det undandrar sig mitt bedömande huruvida Gates brytt sig om att sätta sig in i dessa och närslutande frågor eller inte. Hans svepande uttalanden tyder dock på att han är mer angelägen om att plocka lättköpta godhetspoäng än att bilda sig en helhetlig uppfattning om den verkliga situationen i de länder han nu höjer till skyarna som efterföljansvärda exempel.

Det är med förlov sagt ganska korkat av datasnillet.

 Gates: ”USA borde följa Tysklands och Sveriges exempel”.

Kortfattat om Gates utsagor på svenska här:

http://www.msn.com/sv-se/nyheter/utrikes/gates-usa-borde-f%c3%b6lja-sverige/ar-BBoAC2u?li=AA4WWW&ocid=1PRCDEFE

Utdrag ur BBCs intervju här:

http://www.bbc.com/news/business-35381523

Bill Gates filantropiska stiftelse, vars avkastning tillfaller fattiga och behövande människor i världen, har rykte om sig att vara världens största i sitt slag. När det gäller politik håller Gates en låg profil men har likväl under årens lopp skänkt några miljoner räknat i svenska kronor till olika kandidater, varav de flesta men inte alla tillhört det Demokratiska partiet.

Litet information om Gates syn på politik och religion här:

http://hollowverse.com/bill-gates/

Det mest bekymmersamma med den nu 60-årige Bill Gates uttalanden om flykting- och immigrationspolitik är, som jag ser det, dock inte att de är korkade, oinformerade och ytliga. Det är att framhävandet av Sverige och Tyskland som goda exempel riskerar leda till att strömmen av hugade asylsökare (läs: män) ökar ytterligare med ännu mer barbari och kaos som följd.

Foto: Photo2be

På många orter går socialtjänst, äldreomsorg, skolväsende samt sjuk- och tandvård på knäna. I Ljusnarsberg i Örebro län med omkring 5000 invånare – tillsammans med Hagfors landets ”flykting”tätaste kommun – uppges socialförvaltningen ha kollapsat. Endast ett par personer jobbar kvar:

http://avpixlat.info/2016/01/22/socialtjansten-i-ljusnarsberg-har-kollapsat-under-migrationstrycket/

Om det är den verkligheten Bill Gates i full skala vill införa i hemlandet USA förtjänar hans omdöme sannerligen att sättas ifråga!

 

 

Kvinnoövergreppen: frontalangrepp mot civilisation och anständighet

 Polis i tyska städer, som här i Hamburg, stod i princip handfallen när tusentals asylsökare antastade yngre kvinnor.

Med den senaste tidens alarmerande uppgifter om masstrakassarier av kvinnor, utförda av män från Mellanöstern och Afrika, passar det bra att erinra om en verklig milstolpe i svensk rättshistoria: Birger jarls lag om kvinnofrid. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kvinnofrid

Kvinnofridslagen ingick i ett ”paket” av fridslagar, även kallade edsöreslagar, som i övrigt omfattade kyrkofrid, hemfrid, tingsfrid och skeppsfrid. Birger jarl, egentligen Birger Magnusson, levde i ett samhälle som tenderade att bli alltmer laglöst – icke så litet påminnande om vårt eget samhälle – och insåg behovet av uppstramning av lagarna. För den som bröt mot de speciella fridslagarna väntade ett straffpåslag. Lagarna var de första som gällde hela det dåtida Sverige, det vill säga Svealand samt västra och östra Götaland.

Birger Magnusson (1210-66) kom från Bjälbo i Östergötland. Han gifte sig i 25-årsåldern med en syster till konung Erik läspe och halte som hette Ingeborg och blev snart, i sin egenskap av jarl, kungens närmaste man. 1238-40 var han befälhavare i korståget mot de gudlösa finnarna. Gustaf Vasa (1496-1560) brukar oftast utnämnas till den som grundlade det vi kallar Sverige, men då hade Birger jarl redan gjort grovjobbet; bland mycket annat sägs han ha grundlagt Stockholm.http://www.popularhistoria.se/artiklar/sveriges-gudfader/

1200-talets fridslagar – utöver dem som nämnts ovan fanns ytterligare ett antal – bekräftades vid antagandet av Alnsnö stadga 128o, som presiderades över av Birger jarls som Magnus I Birgersson, även kallad Ladulås. Sistnämnda tillnamn kan hänga samman med den av honom framlagda lagen om förbud mot att stormän våldgästade bönder, som också inlemmades i Alsnö stadga. Läs mer här:http://historiska-personer.nu/min-s/pae22082a.html

Den nya lagen om kvinnofrid förbjöd överfall på och kidnappningar av kvinnor. Icke minst tillkom lagen för att stävja de så kallade brudroven, då en kvinna bortfördes för att kidnapparen skulle kunna gifta sig med henne. Bortförandet kunde ske såväl mot som med kvinnans samtycke, också direkt i samband med ett bröllop med en annan man. Dödsstraff ingick i straffskalan. Om kvinnan var gift eller förlovad var dödsstraffet obligatoriskt oavsett om sexuellt umgänge förekommit eller ej. Var kvinnan ogift stadgades dödsstraff endast om sexuellt umgänge- våldtäkt eller ej – förekommit.

Birger jarls fridslagar bestod ograverade i ett halvt årtusende. Först med Gustaf IIIs straffrättsliga reformer på 1770-talet byttes dödsstraffet för våldtäkt ut mot högsta kroppsplikt, vilket innebar nio gatlopp eller motsvarande – något som i praktiken kunde vara samma sak som dödsstraff – samt två års inspärrande på fästning och förlust av egendom.

 Det var Birger jarl snarare än Gustaf Vasa som grundade Sverige enligt tidskriften Populär Historia..

Att kvinnors rättigheter skall värnas i vår del av världen har länge varit så självklart att vi inte närmare behövt reflektera över det. Med den massiva invandringen från Mellanöstern, enkannerligen av muslimska grupper, framstår våra fridslagar från 1200-talet närmast i ett förklarat skimmer. De har starkt bidragit till att göra Sverige till ett civiliserat land. Nu knakar denna landvinning i fogarna, då massinvandringen gjort brott som massvåldtäkter, mord och andra övergrepp på kvinnor till dagliga företeelser.

Masstrakasserierna i Köln och andra tyska städer vid nyår, men också i en svensk stad som Kalmar, borde få alla att inse hur det kan gå när vi importerar oproportionerligt många män från sådana delar av världen där kvinnan allmänt betraktas som en underlägsen varelse. Som helst skall gå omkring i heltäckande klädsel och några meter bakom mannen – utan honom får hon inte gå ut över huvud taget i vissa länder – när hon vistas utomhus. När männen kommer hit och får se kvinnor utan slöjor betraktar de kvinnorna som ”horor” vilka kan kränkas efter behag.

Skall vi i vår del av världen behöva acceptera detta kriminella beteende? Ja, det måste vi göra, svarar Tysklands förbundskansler Angela Merkel: ”Deutsche müssen die gewalt der Ausländer akzeptieren.” Se kort video med Merkels anmärkningsvärda budskap här på Petterssons blogg:http://petterssonsblogg.se/2016/01/06/vi-maste-acceptera-invandrarnas-hogre-brottslighet/

Dock kan konstateras att Merkel här med sitt uttalande avviker från den vanliga politiskt korrekta inställningen att inte erkänna att invandrare har högre brottsbenägenhet än européer. Att så är fallet är emellertid väl dokumenterat, till exempel här: http://www.migrationsinfo.se/valfard/kriminalitet/

I Sverige utlöste masskränkningarna en febril aktivitet hos politiskt korrekta i allmänhet och feminister i synnerhet att tona ned det faktum, att det var utselutande invandrare från Mellanöstern och Nordafrika som stod för det kriminella beteendet. Flera debattörer har hävdat att svenskar har en lika negativ kvinnosyn som utrikes födda män, exempelvis Gudrun Schyman och Linnéa Bruno, båda från Feministiskt initiativ i en debattartikel i Metro den 8 januari: http://www.metro.se/metro-debatt/stangda-granser-ar-inte-ratt-svar-pa-sexuella-trakasserier/EVHpah!68Z4qgTXGKs/

Saxat ur inlägget: ”Nationalism och stängda gränser är inte svaret. Vi håller med de tyska politiker som betonar att attackerna inte bör användas i rasistiskt syfte.”

I klartext: kvinnokränkarnas ursprung bör hemlighållas för att inte vad man oegentligt kallar ”rasistiska syften” skall gynnas. Det vill säga sanningen måste mörkas till varje pris. Är det emellertid någon som på fullt allvar tror, att svenska eller europeiska män skulle göra sig skyldiga till de masskränkningar som skett i Köln och andra tyska städer samt Kalmar?

Naturligtvis inte – inte ens Schyman och Bruno tror på detta, men försöker ändå blanda bort korten på grund av sin politiskt korrekta agenda, enligt vilken massinvandringen inte får ifrågasättas och alla invandrare är goda människor som måste få livstidsförsörjning av svenska staten. För övrigt håller jag inte med om att ”nationalism och stängda gränser” inte är svaret.

Kanske inte hela svaret – men en god del av det!

Den borgerlige bloggaren Dick Erixon anklagar i ett inlägg den 9 januari Dagens Nyheter för ursäkta det tyska massofredandet. http://erixon.com/blogg/2016/01/dn-ursaktar-massofredande/

Erixon framhåller:

Dagens Nyheter ursäktar nu att män från Mellanöstern och Afrika systematiskt massofredat unga kvinnor i Köln och Kalmar enligt argumentet som Gudrun Schyman brukar använda: svenska män är inte bättre! I DN heter det: ”Den gemensamma nämnaren vid övergreppen är kön, inte etnicitet.” Hur sjuk får medievänstern bli?

 

 Tecknaren Kalle Strokirk ser på Gudrun Schyman.

Enligt Erixon har medier som sökt ursäkta kvinnoövergreppen visat att de saknar varje uns av omdöme och att redaktionerna lever i ”utopiska bubblor med groteskt förvridna uppfattningar”, något som förklaras leda till ökad polarisering och hat. Det är svårt att inte hålla med om detta.

Här hemma har det nu, som påbröd till allt annat, kommit fram att polisen mörkat sextrakasserier företagna av utlänningar vid en ungdomsfestival i Stockholm, enligt uppgift därför att man gjort bedömningen att Sverigedemokraterna inte skall gynnas.http://www.dn.se/nyheter/sverige/overgreppen-pa-festivalen-i-stockholm-rapporterades-aldrig-vidare/

De arabiska och afrikanska männens övergrepp synes vara välplanerade aktioner vars syfte är att visa, att man inte bryr sig en vitten om europeiska värderingar syftande till att värna kvinnornas rättigheter. Man försöker vrida tillbaka klockan till tiden före Birger jarls kvinnofridslag då kvinnan var fritt villebråd som kunde behandlas enligt männens godtycke. Det vill säga exakt som sker i de invandrande männens hemländer. Det är ett frontalangrepp på civilisation och anständighet.

Vänstern, som numera sökerh godhet och ondska i hudfärg och ursprung, gör allt de förmår för att ursäkta övergreppen. Angela Merkel för sin del ber oss ”acceptera” att utlänningar är mer kriminella än andra. Det är en ynkedom utan like och något vi bestämt måste ta avstånd ifrån. Vi måste begära att polis och andra rättsvårdande instanser tar krafttag mot eländet, och att alla kvinnofridskränkare som ertappas med sin vedervärdiga verksamhet straffas och härefter åker ur landet fortare än kvickt.

 

 

 

 

 

 

 

Den nygamla vänstern: från intellektuella marxister till mytomaner, antisemiter och proislamister

 Jan Myrdal i en fight med polisen i samband med en Vietnam-demonstration 1967.

Häromdagen hade någon, jag minns tyvärr inte vem, twittrat ungefär följande: ”Jag är så gammal så jag kommer ihåg när vänstern bestod av intellektuella”. Det gäller mig också. Även om jag avskydde det mesta som vänsterhjältar av typ Jan Myrdal, Joachim Israel och Göran Therborn stod för hade de i alla fall en viss intellektuell resning. Det är mer än man kan säga om tvivelaktiga figurer som Henrik Arnstad, Anders Lindberg och Mattias Gardell.   

När socialdemokraten Alvar Alsterdal 1963 gjorde en inventering av vänstersocialistiska strömningar i Europa hamnade Sverige utanför. Det existerade vid denna tid helt enkelt inga betydande vänsterintellektuella på våra breddgrader. Således skriver Daniel Tarschys och Carl Tham i sin då uppmärksammade bok Den nygamla vänstern (Aldus Bonniers 1967, nytryck 1969) följande: ”I gränstrakterna mellan socialdemokrati och kommunism dvaldes visserligen en skara odeciderade socialister, men om någon starkare sammanhållning eller om några organisatoriska nybildningar var det inte tal. Regeringspartiet tycktes för gott ha övergett sina andliga lärofäder och koncentrerade i stället sitt ideologiska tänkande på det nyupptäckta kommunala sambandet.”

Några år senare var läget helt förändrat. Extremvänstern rullade fram som en ångvält och tillskansade sig ett allt fastare grepp över åsiktsbildningen genom att tillvälla sig ett avgörande inflytande över media och institutioner. Samhällets demokratiska grundvalar hamnade alltmer i skottgluggen och världens ledande demokrati, USA, utsattes för frenetiska ideologiska attacker med Vietnamkriget som murbräcka.   

En av dem som reagerade över denna bekymmersamma utveckling var den tidigare kommunisten och socialdemokraten Ture Nerman (1886-1969), som 1967 gav ut en debattskrift med titeln Sverige på glid (Andromeda) där han icke minst reagerade mot antiamerikanismen. Nerman var under Andra världskriget en av våra mest profilerade antinazister med sin tidskrift Trots Allt!, som upprepade gånger utsattes för statlig censur och indragningar och renderade utgivaren fängelsestraff på Långholmen.

 Ture Nerman: vänsterradikal som blev antikommunist och USA-vän.

Nerman var med denna bakgrund väl medveten om USAs betydelse som garant för den fria världens fortbestånd och var mäkta bekymrad över nyvänsterns USA-hat. Han framhåller i Sverige på glid:

Med utsvävningarna i USA-hat är man inne på en farlig väg, på gatans parlament i sämsta mening. Och här får den som minns 1930-talets Tyskland rätt naturligt i tankarna nazismens uppmarsch.

Den ideologiska och opinionsmässiga spärreld som USA utsattes för, såväl på hemmaplan som ute i världen och då icke minst i Sverige, ledde till att amerikanerna 1975 lämnade Indokina med svansen mellan benen och med den nationella självkänslan skakad i grunden. För första gången i landets förhållandevis korta historia hade man förlorat ett krig, även om det efter Parisavtalets ingående i januari 1973 officiellt talades om ”fred med ära” – det var ändå ingen som trodde på propagandafloskler av denna typ, även om USAs utrikesminister Henry Kissinger fick Nobels fredspris som belöning tillsammans med nordvietnamesiske chefsförhandlaren Le Duc Tho.

Det ter sig nästan som ett mirakel att USA reste sig efter Jimmy Carters katastrofala presidenttid 1977-81 och med Ronald Reagan i Vita huset 1981- 89 på ett metodiskt sätt kunde bygga upp en militär, ekonomisk och inte minst moralisk styrka som gjorde det möjligt att som ledare för den fria världen besegra Sovjetunionen och Östblocket och därmed vinna det Kalla kriget. Tyvärr fick den antitotalitäre kämpen Ture Nerman inte uppleva detta.

Den så kallade nyvänstern, efter studentupproret i Paris 1968 och kårhusockupationen i Stockholm samma år ofta kallad 68-vänstern, må ha tagit kommandot över en betydande del av samhällsutvecklingen, men det märkliga är att detta aldrig resulterade i några partipolitiska framgångar att tala om. Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) under ledning av den utåt sympatiske och tämligen intellektuelle C. H. Hermansson, född 1917, blev visserligen något populärare än det gamla blodtörstiga Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) med norrbottenskommunisten och stalinisten Hilding Hagberg vid rodret, men låg ändå och harvade på mellan 4 och 5 procent i riksdagsvalen, dessutom assisterade av ”kamrat fyra procent” innebärande stödröster från normalt socialdemokratiska väljare.

 ”Sympatiske” VPK-ledaren C. H. Hermansson, som hyllade Stalin.

Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 innebar ett dråpslag för VPK:s anspråk på allmänt erkännande, och det hjälpte föga att Hermansson fördömde invasionen. Alla visste ändå var partiet egentligen stod, och några månader senare gjorde Hermansson diskret avbön inför hotet att bli av med partiets frikostiga ekonomiska stöd från Sovjet och Östtyskland. 1953 blev han herostratiskt ryktbar sedan han i egenskap av kommunistpartiets partisekreterare hyllat Josef Stalin vid diktatorns död 1953   

Kommunister som mer sympatiserade med Folkrepubliken Kina och Albanien än Sovjetunionen och Östtyskland valde att lämna VPK och bilda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) med ögonläkaren Gunnar Bylin som ledare. De som tyckte att KFML var för mjuka bröt sig snart ur även detta parti och bildade KFML(r), där r:et stod för ”revolutionärerna”. De så kallade r:arna leddes av göteborgaren Frank Baude. Av de forna r:arna har blivit dagens Kommunistiska Partiet (KP), men någon utveckling framåt har det aldrig blivit – man står kvar och stampar som ett promilleparti för de närmast sörjande med representation i ett par av landets kommuners fullmäktigeförsamlingar.

Huvudorsaken till extremvänsterpartiernas misslyckande var säkerligen Socialdemokraternas förmåga att suga upp stora delar av vänsterengagemanget, särskilt på det utrikespolitiska planet. Varför engagera sig i små sektbildningar när sossarna med Olof Palme i spetsen stödde en rad kommunistdiktaturer och marxistiska upprorsrörelser i Tredje världen och var du och bror med ledarna i Kreml och Östberlin? Två ledande socialdemokrater som började i KFML/SKP var Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog.

Det är alltså ingalunda bland kommunisternas olika partibildningar vi får söka rötterna till extremvänsterns samhällsinflytande utan i stället dels i sosseriets vänstervridning, dels i det inflytande vänsterintellektuella kunnat utöva icke minst via massmedia, som sedan mitten på 1960-talet till betydande delar varit redskap för vänsterradikalism och politisk korrekthet.

Jag ämnar här i all korthet presentera tre tongivande vänsterintellektuella av den gamla stammen, varav två alltjämt är i livet, och jämföra dessa med några ofta förekommande vänsterfigurer från vår egen förvirrade tidsålder. Detta för att illustrera hur vänsterns ledande förespråkare degenererat från att vara visserligen rätt motbjudande propagandister men ändå med en viss resning och intellektuell stringens, till att bli mytomaner, antisemiter och proislamister med svårartad mundiarré.

 Göran Therborn blev professor vid Cambridge University 2006.

Låt mig börja med en av den så kallade nyvänsterns ledande ideologer, Göran Therborn, som föddes 1941 och som kom att göra en lysande akademisk karriär som ledde till doktorsgrad i i Lund 1974 och därefter en karriär som omfattat professurer i sociologi vid Göteborgs universitet, i statsvetenskap i nederländska Nijmegen samt 2006 i sociologi vid ärorika Cambridge University. Han pensionerades 2010 och är numera professor emeritus vid sistnämnda lärosäte. http://www.therborn.com/

Therborn lär vara en av samtidens mest citerade marxistiska sociologer och medverkade tidigt i den inflytelserika engelska tidskriften New Left Review som startade 1960. I en artikel i denna tidskrift (# 47 1968) analyserar Therborn sambandet mellan den revolutionära kampen i västvärlden och Vietnamkriget och skriver bland annat: ”Socialism here is no longer a dull, harsh austerity threatening the consumers of the West, but a heroic fight by exploited and starving people for a human existence, denied them by imperialism and its lackeys.”

Göran Therborn flyttade efter tiden i Cambridge tillbaka till Sverige och Ljungbyholm i födelsekommunen Kalmar. Han är far till poetissan och litteraturkritikern Anna Hallberg, född 1975.

En annan sociologiprofessor som syntes mycket i debatt och opinionsbildning på 1960- och 1970-talen var Joachim Israel (1920-2001), född i tyska Karlsruhe och ankommen till Sverige som judisk flykting från Hitlertyskland 1938. De första tio åren i Sverige var han verksam som lantarbetare. Israel var först sionist och socialdemokrat men radikaliserades och hade som ideologisk utgångspunkt Karl Marx nästan metafysiska alienationsteori. Han blev med tiden även en rabiat Israel-kritiker.

 Stridbar marxist och sociolog: Joachim Israel.

Joachim Israel, professor i sociologi i Lund 1971-87, var en färgstark personlighet och ett återkommande inslag i dåtida debattprogram i TV av typ ”Storforum”, där han gestikulerade och argumenterade med stark tysk brytning. Han avslutade sin installationsföreläsning vid Lunds universitet med orden ”All makt åt folket”. Han ansågs vara ”humanistisk marxist” och deltog, förutom i den politiska debatten, även i debatten kring människans sexliv som det tjattrades väldeliga om vid denna tid.

Till Joachim Israels syndaregister skall läggas att han var en av dem som tog initiativet till bildandet av Miljöpartiet (han var akademisk mentor till Per Gahrton). Joachim Israel var en hängiven anhängare av välfärdssamhället och svuren fiende till nyliberalismen.

Ett tredje exempel på en klassisk vänsterintellektuell är Jan Myrdal, född 1927, still going strong som altmeister inom den obotfärdiga massmordsvänstern som hyllade Stalins, Maos och Pol Pots förintelse av stora delar av de egna befolkningarna som nödvändig. Myrdal fick sitt genombrott med boken Rapport från en kinesisk by 1963, som rönte internationell uppmärksamhet och berömdes av flera kända Kina-habituéer. Ett par år senare putsade Myrdal på sin revolutionsimage genom att slåss med polisen vid Vietnam-demonstrationer i centrala Stockholm.

Jan Myrdal har skrivit en lång rad böcker och gjort omfattande resor i Tredje världen och länder såsom Afghanistan, Indien, Kambodja (Kampuchea), Kina och Mexiko, ofta tillsammans med tredje hustrun, fotografen Gun Kessle. Något av ett andra genombrott fick Myrdal 1982, då han gav ut boken Barndom som var en rasande uppgörelse – den första av tre delar – med de berömda föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal.

 Altmeister Jan Myrdal talar vid ett möte med Kommunistiska Partiet under senare år.

Myrdal är ännu vid 88 års ålder en vital deltagare i samhällsdebatten. Det honom närstående Jan Myrdalsällskapet delar varje år ut Leninpriset respektive Robespierrepriset till förtjänta personer. Initiativtagare till sällskapet och mecenat bakom prisen är hotelldirektören Lasse Diding i Varberg, som på sällskapets hemsida betecknar Leninpriset som ”en obehagligt kliande böld i röven på den borgerliga historieskrivningens potentater”. 2015 gick priset till trubaduren Mikael Wiehe. http://www.janmyrdalsallskapet.se/

Jan Myrdal är nu inne på sitt fjärde äktenskap. Han är far till professorerna Janken Myrdal (agrarhistoria), född 1949 och Eva Myrdal (arkeologi), född 1956.

Så vad kan vår egen tidsepok ställa upp med i jämförelse med dessa på många sätt motbjudande men otvivelaktigt skärpta och lärda personligheter? Inte särskilt mycket, om ni frågar mig.

 Mytomanen, journalisten och rabiate vänstermegafonen Henrik Arnstad.

Vi kan lämpligen börja med den troligen mest uppmärksammade vänsterdebattören för tillfället, Henrik Arnstad, som är född 1967. Arnstad, som är son till journalisten Lennart Arnstad, har en journalistisk bakgrund på bland annat Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Sveriges Television. Efter att tidigare ha skrivit tre böcker publicerade han 2013 sitt magnum opus Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia.

Därefter har han blivit en alltför ofta sedd gäst i debattstudior och morgonsoffor, detta trots att han påkommits med flera lögner om sin bakgrund om sina akademiska och militära bakgrunder. I motsats till vad han tidigare sagt har Arnstad således varken någon akademisk examen eller officersgrad vid pansartrupperna.

Förutom mytomani har Arnstad utmärkt sig för att anklaga folk för att vara ”fascister” till höger och vänster. Ett särskilt gott öga har han till Sverigedemokraterna, som enligt honom är rasister, fascister och terrorister. I en debattartikel i tidskriften ETC med rubriken ”Så ska SD göra svenskarna till rasister” påstår Arnstad redan i början av ingressen: ”Sverigedemokraternas långsiktiga mål är att göra Sverige till en enpartistat”. Ridå, som man brukar säga. http://www.etc.se/inrikes/sa-ska-sd-gora-svenskarna-till-rasister

Till råga på eländet tycks Arnstad även vara rådgivare åt statsminister Stefan Löfven, som i riksdagsdebatter plagierat Arnstads lögnaktiga påståenden om SDs ideologiska hemvist. Arnstads argumentation har givit upphov till uttrycket ”gå full Arnstad” (go full Arnstad), syftande på särskilt halsbrytande påståenden. För mig och många andra är det en gåta hur någon kan ta Henrik Arnstad på fullt allvar.   

Anders Lindberg är ledarskribent på Aftonbladet efter att tidigare bland annat varit verksam vid Socialdemokraternas partistyrelse och politiskt sakkunnig på utrikesdepartementet (UD) åt utrikesminister Laila Freiwalds (S). Han har även ett förflutet som kommunalpolitiker i Haninge utanför Stockholm.

Lindberg har ett ovanligt välsmort munläder och tillhör liksom den fem år äldre Henrik Arnstad det vänstergarde som för jämnan sitter och häckar i olika TV-soffor och debattprogram och sprider sin löjeväckande villfarelse, och liksom Arnstad är han emotionellt fixerad vid Sverigedemokraterna. Det föranledde SDs dåvarande partisekreterare Björn Söder att på Facebook i september 2012 skriva följande: ”Anders Lindberg på Aftonbladet är nog Sveriges mest inkompetente och inskränkte journalist.”   

 Alltför vanlig syn i debattprogrammen: Anders Lindberg med akut mundiarré.

Detta skedde sedan Lindberg under rubriken ”Äckligt av Åkesson” den 4 september 2012 kastat sig över SD-ledaren Jimmie Åkesson, sedan denne haft fräckheten att besöka Forserum i Nässjö kommun där närvaron av somaliska invandrare skapat betydande problem. http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/anderslindberg/article15386823.ab

Anders Lindberg tillhör de obotligt politiskt korrekta journalister som i alternativa media brukar kritiseras för att ”gå en full Arnstad”. Lindberg är gift med EU-parlamentarikern Åsa Westlund.

Den av dagens vänstergestalter som antagligen kommer närmast 1960- och 1970-talens intellektuella vänsterelit är Mattias Gardell, född 1958, sedan 2006 innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet. Föga oväntat belönades han 2009 med Jan Myrdalsällskapets stora pris, Leninpriset. Tidigare var han redaktör för Anarkistisk tidskrift. Bland Gardells syskon märks riksbögen och debattören Jonas Gardell. När Gardell tillträtt nämnda professur presenterades han i tidningen Forskning & Framsteg, där det bland annat framgår att han är asatroende, så här: http://fof.se/tidning/2007/2/mot-mattias-gardell-hedningen-som-forsvarar-politisk-islam

Johan Lundberg visar i sin bok Ljusets fiender (Timbro 2013) att Mattias Gardell är en av de ledande ideologerna när det gäller att rättfärdiga islamismens roll som revolutionär kraft i det västerländska samhället. Gardell menar att islam kan användas som redskap för att slå sönder den av honom avskydda västdemokratiska samhällsformen. Han avvisar därför de traditionella marxisternas fientliga inställning till all religion.

I Anarkistisk tidskrift skrev Gardell 1996 i en av Lundberg redovisad uppsats om den amerikanske muslimske ledaren Louis Farrakhan bland annat följande:

Att religionen /…/ kan formulera ett motstånd mot den härskande klassens krav på ideologisk hegemoni borde stå klart för dessa partiteoretiker om de beaktar det som förenar tibetanska buddhister, Mujahedins i Afghanistan /…/ Att slavättlingarnas motstånd i USA ges en religiös formulering är sålunda inte att förvåna. Nation of Islam utmanar hela det amerikanska samhället /…/ USA grundades och styrs av djävlar. De är det ondas representanter som skapar ett samhälle så fullständigt genomsyrat av ondska och förruttnelse att alla reformtankar blir orealistiska. Det som krävs är total revolution. Det existerande samhället måste demoleras, fullständigt förintas, in i minsta atom utplånas för att ett gott alternativ skall kunna etableras i dess ställe.

Mattias Gardell, stolt mottagare av Leninpriset.

Samma hat går igen i Mattias Gardells hållning gentemot den judiska staten Israel. Han tillhör således inventarierna på propagandaflottiljen Ship to Gaza, som påstår sig vilja bryta Israels blockad mot Gaza och frakta förnödenheter till dess palestinaarabiska invånare. I verkligen är Ship to Gaza ett rent propagandaspektakel som även lockat vänsterrepresentanter tillika antisemiter såsom framlidne Henning Mankell, Dror Feiler, Henry Ascher och nuvarande bostadsministern Mehmet Kaplan (MP). Gardells mest beryktade bok är Islamofobi (2010), som hävdar att den så kallade islamofobin – i realiteten mestadels högst berättigad skepsis gentemot islam och islamism – är en hörnsten i den påstått framväxande europeiska fasciströrelsen.

Mattias Gardell har inte färre än nio barn och har varit gift med radikalfeministen Edda Manga.

Den här artikeln är ett försök till skiss över den svenska vänsterns utveckling från mitten av 1960-talet fram till i dag. Naturligtvis kunde jag ha tagit med betydligt fler mer eller mindre bemärkta personligheter i mitt persongalleri – exempelvis Peter Weiss, Göran Palm, Sara Lidman, Nordal Åkerman, Åsa Linderborg och icke minst Jan Guillou – men då hade artikeln blivit orimligt lång.

För att sammanfatta mina slutsatser: den svenska extremvänstern har utvecklats från att ha varit en till stora delar intellektuell rörelse av huvudsakligen ortodoxa marxister, där kritiken av den kapitalistiska ekonomin var en huvudfråga, till att bli en emotionellt betonad mångkulturalistisk kabbala där bland annat proislam, Israel-hat och antisemitism, extremt invandringsvurmande och rabiat SD-hat kreerar bärande roller. En företeelse som förenar den gamla och nya vänstern är slutligen USA-hatet.

Jag är ”en skam för Sverige” (för er som inte visste)!

Södertälje stadshus.

Dags att summera dagen. Det brukar jag göra varje kväll här hemma för mig själv, men bland rinner inspirationen till och jag skriver några rader här för den som orkar läsa. Som nu.

Var på gruppledarträff i Södertälje stadshus vid sen lunchtid. The usual suspects. Nyheten för dagen var att KS-ordföranden Boel Godner framlade ett förslag för kommunstyrelsen att ta ställning till om någon vecka, ett komplement till förefintligt förslag om kommunal flaggpolicy. Den nya skrivningen kommer att göra det möjligt att hissa den så kallade regnbågsflaggan (”bögflaggan” som jag ibland brukar säga för enkelhetens skull) på flaggstängerna utanför Stadshuset under Stockholms pridefestival.

Det var naturligtvis helt väntat. Den lokala centeravdelningen har i ett antal år krävt just detta, och sistliden sommar genomförde den ungdomligt omogna  kulturföreningen Molto en kupp genom att på eget bevåg hissa aktuell flagga, vilket fick moderaten (av den hedervärda gamla stammen) Rolf B. Bertilson att hota med polisanmälan. Rolf har sedan dess tyvärr avflyttat till Kalmar.

 Rolf B. Bertilson (M).

Kommunen har tidigare värjt sig med den helt rimliga förklaringen, att ett evenemang måste ha anknytning till Södertälje kommun för att en flaggning av detta slag skall kunna ske, men nu har alltså den uppenbarligen svårartat syltryggade Godner fallit till föga och aviserar att regnbågsflaggning kommer att ske från och med årets pridespektakel (om förslaget går igenom, vilket det säkerligen kommer att göra vid nästkommande KS).

Efter gruppledarträffen var det dags för en lunch på stående fot i form av en ost och bacon-korv vid Pressbyrån vid pendelstationen Södertälje Centrum. När jag stod där och mumsade på korven kom ett  andpar stultande i min riktning, och jag kunde inte låta bli att bjuda det stiliga paret på några bitar av mitt korvbröd (en framfusig kaja fick också några smulor av bara farten). Sedan buss 753 den korta biten till Gågatan (ja, jag har ett halvdåligt knä), där jag tänkt mig köpa ett par småsaker för att sedan byta till lillbussen (”pensionärsexpressen”) till mitt bostadsområde.

 Ett stiligt andpar.

På väg dit blev jag utanför min stampub upphunnen av en man i 40-årsåldern, som blängde på mig när han passerade och med återhållen vrede framförde: ”Du är en skam för Sverige!” Han hade redan hunnit en bra bit bort när jag fann mig och svarade: ”Jaha. Det bjuder jag på.” Vet inte om han hörde, han verkade ha bråttom. Jag blev för något år sedan kallad ”rasförrädare” på stan, och jag gissar att den här mannen – han hade en kamouflagemönstrad ryggsäck- tillhörde samma politiska läger.

Det låter kanske märkligt, men jag brukar bli litet upprymd av tragikomiska händelser av det här slaget. Att bli utnämnd till en skam för Sverige, således inte bara för Södertälje, smäller ju onekligen rätt högt! Det visar att det man gör/skriver inte passerar alldeles obemärkt förbi utan får somliga att reagera. Jag måste tillägga att påhopp av det här slaget är ytterst sällsynta jämfört med de otaliga gånger jag fått beröm för det arbete mitt parti uträttar i kommunen och för min egen blygsamma skrivkonst.

Det är också rätt intressant att det är klientelet med brun ideologisk färg som tycks avsky mig allra mest, även om jag nog inte ligger särskilt bra till hos rödingarna heller. För övrigt är det ju inte stor skillnad mellan brunt och rött – vare sig politiskt eller koloritiskt.

På väg till Pressbyrån vid Stora torget uppmärksammade jag en kvinnlig zigensk tiggare – för övrigt en söt ung dam i 30-årsåldern – som gjorde högljudda kräkljud när jag vänt ryggen till (jag hade ett blåsippemärke på kavajslaget). När jag vände mig om och sa: ”Förlåt?” log hon ett ljuvt, insmickrande leende innan hon återgick till sin sittplats bredvid Pressbyrån. Undrar i mitt stilla sinne hur länge vi flata svenskar skall tillåta den här människoförnedrande verksamheten. Snart kan man inte ta ett steg på stan utan att riskera snava över en tiggare…

 Gågatan i Södertälje.

Måste också berätta, att jag väl uppsutten på bussen såg två bilar bredvid varandra på en parkeringsplats med precis samma nummer, jag tror det var 859 – I mean, what are the odds? Det styrkte min tro på att mirakel kan inträffa och inträffar varje dag, låt vara mestadels i mindre skala.

Spöktimman har redan passerat här i min ensliga lägenhet och det börjar bli dags att ”hoppa i bingen” – där mina trogna gosedjur som jag ”ärvt” av mina barn väntar – och hämta krafter inför morgondagens övningar: förhandlingar med Länstidningens annonsavdelning om annonsering inför höstens val, intervju med högskolestudent (det är jag som intervjuas) samt medlemsmöte i lokalen.

Familjen: en motståndsrörelse i vår förvirrade tid

 Den fiktiva familjen Addams har en stark sammanhållning…

http://www.barometern.se/ledare/familjen-ar-langtifran-dod(4312730).gm

”Familjen är långt ifrån död” konstaterar Kalmar-tidningen Barometern på ledarplats (se länken ovan) och hänvisar i sammanhanget till undersökningen Sverigestudien.

Enligt denna studie rörande svenskarnas värderingar, beställd av Volvokoncernen, Skanska och Preera, intar familjen förstaplatsen i en svensk värdekanon. Och det är kvinnorna som värdesätter familjeinstitutionen högst.

I Barometerns ledartext heter det bland annat:

Mer intressant i en tid när radikal feminism får fotfäste är att betydligt fler kvinnor än män väljer värdeordet familj när de rankar sina preferenser… Sverigestudien visar att kvinnor värdesätter ord som ”tar ansvar” högre än männen…Synen på familjen handlar således inte bara om en uppfattning om det egna goda livet utan rör också därmed familjens roll i samhället.

Ty familjen är så mycket mer än ett redskap för individuell lycka. Det är i familjen – man, hustru, barn – de båda vuxna kontrahenterna lär sig tillämpa kärlek och hänsyn gentemot varandra samtidigt som barnen, förutom kärlek, värme och omvårdnad, får sina första vuxna förebilder och därmed en uppfattning om vad det är att vara en ansvarstagande och i verklig mening vuxen människa.

Familjen har i  alla tider varit en stötesten för auktoritära totalitära samhällsbyggare såsom den antike filosofen Platon, som i sitt verk Staten menade att det var nödvändigt att barnen från spädaste ålder uppfostrades av samhällskollektivet, samt givetvis också för kommunistiska ideologer och diktatorer.

 Jesus hyllade det traditionella äktenskapet, av Gud instiftat.

Även makarna Alva och Gunnar Myrdal, våra svenska socialingenjörer par preference, såg med stort ogillande på att barnen skulle uppfostras av sina föräldrar utan lade grunden för det svenska förskoleväsendet med dess kollektiva fostran. I dag är det Feministiskt initiativ med chefsideologen Gudrun ”Död åt kärnfamiljen” Schyman som håller familjefientlighetens fana högst.

Mer om samhällsdestruktören Schyman här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/schyman-varre-konsrasist-an-orback_180328.svd

Familjeinstitutionen förespråkades redan av Jesus Kristus, som i Matteusevangeliet 16:4-6 hänvisar till Guds skapelseordning:

Haven I icke läst att Skaparen redan i begynnelsen ”gjorde dem till man och kvinna” och sade: ”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött.” Vad nu Gud sammanfogat det må människan icke åtskilja.

I samma evangelium fastslår Jesus i kapitel 15:19 bland annat att avvikelser från den äktenskapliga normen såsom ”äktenskapsbrott” och ”otukt” – det vill säga sexuella handlingar utanför äktenskapets hank och stör – ”orenar” människan. Enligt Jesus var det också endast sådana handlingar som utgjorde grund för skilsmässa.

Att många svenskar alltjämt fäster stor vikt vid traditionell familjebildning och äktenskap är enligt min mening oerhört glädjande och inger hopp om att vi sekulariserade svenskar, trots allt, inte är okritiska objekt för radikala feminister, HBTQ-agitation och andra samhällsnedbrytande tendenser.

 

 Gudrun ”Död åt kärnfamiljen” Schyman.

För min personliga del betyder min familj nära nog allt. Den gör mig till en hel och ansvarsmedveten människa och är min givna tillflykt när det blåser snåla vindar på annat håll. Den håller mig i balans när annat i mitt liv kan verka i motsatt riktning.

Familjen må därför ses som en motståndsrörelse för vett, sans och omtanke i en på många sätt ovanligt förvirrad tid!