Posted tagged ‘Kalmar’

Jag är ”en skam för Sverige” (för er som inte visste)!

4 juni, 2014

Södertälje_stadshus_2010Södertälje stadshus.

Dags att summera dagen. Det brukar jag göra varje kväll här hemma för mig själv, men bland rinner inspirationen till och jag skriver några rader här för den som orkar läsa. Som nu.

Var på gruppledarträff i Södertälje stadshus vid sen lunchtid. The usual suspects. Nyheten för dagen var att KS-ordföranden Boel Godner framlade ett förslag för kommunstyrelsen att ta ställning till om någon vecka, ett komplement till förefintligt förslag om kommunal flaggpolicy. Den nya skrivningen kommer att göra det möjligt att hissa den så kallade regnbågsflaggan (”bögflaggan” som jag ibland brukar säga för enkelhetens skull) på flaggstängerna utanför Stadshuset under Stockholms pridefestival.

Det var naturligtvis helt väntat. Den lokala centeravdelningen har i ett antal år krävt just detta, och sistliden sommar genomförde den ungdomligt omogna  kulturföreningen Molto en kupp genom att på eget bevåg hissa aktuell flagga, vilket fick moderaten (av den hedervärda gamla stammen) Rolf B. Bertilson att hota med polisanmälan. Rolf har sedan dess tyvärr avflyttat till Kalmar.

rolf Rolf B. Bertilson (M).

Kommunen har tidigare värjt sig med den helt rimliga förklaringen, att ett evenemang måste ha anknytning till Södertälje kommun för att en flaggning av detta slag skall kunna ske, men nu har alltså den uppenbarligen svårartat syltryggade Godner fallit till föga och aviserar att regnbågsflaggning kommer att ske från och med årets pridespektakel (om förslaget går igenom, vilket det säkerligen kommer att göra vid nästkommande KS).

Efter gruppledarträffen var det dags för en lunch på stående fot i form av en ost och bacon-korv vid Pressbyrån vid pendelstationen Södertälje Centrum. När jag stod där och mumsade på korven kom ett  andpar stultande i min riktning, och jag kunde inte låta bli att bjuda det stiliga paret på några bitar av mitt korvbröd (en framfusig kaja fick också några smulor av bara farten). Sedan buss 753 den korta biten till Gågatan (ja, jag har ett halvdåligt knä), där jag tänkt mig köpa ett par småsaker för att sedan byta till lillbussen (”pensionärsexpressen”) till mitt bostadsområde.

2606326_520_292 Ett stiligt andpar.

På väg dit blev jag utanför min stampub upphunnen av en man i 40-årsåldern, som blängde på mig när han passerade och med återhållen vrede framförde: ”Du är en skam för Sverige!” Han hade redan hunnit en bra bit bort när jag fann mig och svarade: ”Jaha. Det bjuder jag på.” Vet inte om han hörde, han verkade ha bråttom. Jag blev för något år sedan kallad ”rasförrädare” på stan, och jag gissar att den här mannen – han hade en kamouflagemönstrad ryggsäck- tillhörde samma politiska läger.

Det låter kanske märkligt, men jag brukar bli litet upprymd av tragikomiska händelser av det här slaget. Att bli utnämnd till en skam för Sverige, således inte bara för Södertälje, smäller ju onekligen rätt högt! Det visar att det man gör/skriver inte passerar alldeles obemärkt förbi utan får somliga att reagera. Jag måste tillägga att påhopp av det här slaget är ytterst sällsynta jämfört med de otaliga gånger jag fått beröm för det arbete mitt parti uträttar i kommunen och för min egen blygsamma skrivkonst.

Det är också rätt intressant att det är klientelet med brun ideologisk färg som tycks avsky mig allra mest, även om jag nog inte ligger särskilt bra till hos rödingarna heller. För övrigt är det ju inte stor skillnad mellan brunt och rött – vare sig politiskt eller koloritiskt.

På väg till Pressbyrån vid Stora torget uppmärksammade jag en kvinnlig zigensk tiggare – för övrigt en söt ung dam i 30-årsåldern – som gjorde högljudda kräkljud när jag vänt ryggen till (jag hade ett blåsippemärke på kavajslaget). När jag vände mig om och sa: ”Förlåt?” log hon ett ljuvt, insmickrande leende innan hon återgick till sin sittplats bredvid Pressbyrån. Undrar i mitt stilla sinne hur länge vi flata svenskar skall tillåta den här människoförnedrande verksamheten. Snart kan man inte ta ett steg på stan utan att riskera snava över en tiggare…

3149165_2048_1152 Gågatan i Södertälje.

Måste också berätta, att jag väl uppsutten på bussen såg två bilar bredvid varandra på en parkeringsplats med precis samma nummer, jag tror det var 859 – I mean, what are the odds? Det styrkte min tro på att mirakel kan inträffa och inträffar varje dag, låt vara mestadels i mindre skala.

Spöktimman har redan passerat här i min ensliga lägenhet och det börjar bli dags att ”hoppa i bingen” – där mina trogna gosedjur som jag ”ärvt” av mina barn väntar – och hämta krafter inför morgondagens övningar: förhandlingar med Länstidningens annonsavdelning om annonsering inför höstens val, intervju med högskolestudent (det är jag som intervjuas) samt medlemsmöte i lokalen.

Familjen: en motståndsrörelse i vår förvirrade tid

4 juni, 2014

trivia-6719-20091212155700 Den fiktiva familjen Addams har en stark sammanhållning…

http://www.barometern.se/ledare/familjen-ar-langtifran-dod(4312730).gm

”Familjen är långt ifrån död” konstaterar Kalmar-tidningen Barometern på ledarplats (se länken ovan) och hänvisar i sammanhanget till undersökningen Sverigestudien.

Enligt denna studie rörande svenskarnas värderingar, beställd av Volvokoncernen, Skanska och Preera, intar familjen förstaplatsen i en svensk värdekanon. Och det är kvinnorna som värdesätter familjeinstitutionen högst.

Barometerns ledartext heter det bland annat:

Mer intressant i en tid när radikal feminism får fotfäste är att betydligt fler kvinnor än män väljer värdeordet familj när de rankar sina preferenser… Sverigestudien visar att kvinnor värdesätter ord som ”tar ansvar” högre än männen…Synen på familjen handlar således inte bara om en uppfattning om det egna goda livet utan rör också därmed familjens roll i samhället.

Ty familjen är så mycket mer än ett redskap för individuell lycka. Det är i familjen – man, hustru, barn – de båda vuxna kontrahenterna lär sig tillämpa kärlek och hänsyn gentemot varandra samtidigt som barnen, förutom kärlek, värme och omvårdnad, får sina första vuxna förebilder och därmed en uppfattning om vad det är att vara en ansvarstagande och i verklig mening vuxen människa.

Familjen har i  alla tider varit en stötesten för auktoritära totalitära samhällsbyggare såsom den antike filosofen Platon, som i sitt verk Staten menade att det var nödvändigt att barnen från spädaste ålder uppfostrades av samhällskollektivet, samt givetvis också för kommunistiska ideologer och diktatorer.

holy Jesus hyllade det traditionella äktenskapet, av Gud instiftat.

Även makarna Alva och Gunnar Myrdal, våra svenska socialingenjörer par preference, såg med stort ogillande på att barnen skulle uppfostras av sina föräldrar utan lade grunden för det svenska förskoleväsendet med dess kollektiva fostran. I dag är det Feministiskt initiativ med chefsideologen Gudrun ”Död åt kärnfamiljen” Schyman som håller familjefientlighetens fana högst.

Mer om samhällsdestruktören Schyman här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/schyman-varre-konsrasist-an-orback_180328.svd

Familjeinstitutionen förespråkades redan av Jesus Kristus, som i Matteusevangeliet 16:4-6 hänvisar till Guds skapelseordning:

Haven I icke läst att Skaparen redan i begynnelsen ”gjorde dem till man och kvinna” och sade: ”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött.” Vad nu Gud sammanfogat det må människan icke åtskilja.

I samma evangelium fastslår Jesus i kapitel 15:19 bland annat att avvikelser från den äktenskapliga normen såsom ”äktenskapsbrott” och ”otukt” – det vill säga sexuella handlingar utanför äktenskapets hank och stör – ”orenar” människan. Enligt Jesus var det också endast sådana handlingar som utgjorde grund för skilsmässa.

Att många svenskar alltjämt fäster stor vikt vid traditionell familjebildning och äktenskap är enligt min mening oerhört glädjande och inger hopp om att vi sekulariserade svenskar, trots allt, inte är okritiska objekt för radikala feminister, HBTQ-agitation och andra samhällsnedbrytande tendenser.

 

*** Local Caption *** Gudrun ”Död åt kärnfamiljen” Schyman.

För min personliga del betyder min familj nära nog allt. Den gör mig till en hel och ansvarsmedveten människa och är min givna tillflykt när det blåser snåla vindar på annat håll. Den håller mig i balans när annat i mitt liv kan verka i motsatt riktning.

Familjen må därför ses som en motståndsrörelse för vett, sans och omtanke i en på många sätt ovanligt förvirrad tid!

 

 

Alfsson och flaggskändningen: media gör bort sig

2 juni, 2014

8391307_fullsize En variant av De Geers ”Skända flaggan”. I slutet på 1960-taket var detta höjden av politisk medvetenhet och är det tydligen fortfarande i Fi.

Stundom slår media liksom knut på sig själva i syfte att ”komma åt” och/eller förlöjliga oss sverigedemokrater.

Som nu då riksdagsman Toralf Alfsson i Kalmar får på skallen för att han kritiserar en av Feministiskt initiativs toppkandidater i EU-valet för att ha använt ett 47 år gammalt obskyrt ”konstverk” av den bedagade (för att inte säga degenererade) adelsmannen Carl Johan De Geer.

”SD-man arg på 47 år gammalt konstverk” trumpetar således Svenska Dagbladet med flera ut och anklagar Alfsson för att inte ha koll på svensk kultur:

http://www.svd.se/kultur/sd-politiker-kanner-inte-till-de-geer_3619044.svd

Den som tar del av Thoralf Alfssons blogginlägg i ämnet märker dock att bloggarens poäng är att en ledande Fi-kandidat i sitt twittrande använder sig av ett fosterlandsfientligt uttryck – vilket De Geers alster onekligen är – vilket upprör Alfsson. Vem som sedan gjort verket och när blir i sammanhanget då rätt ovidkommande. Det är media, inte Alfsson, som gör bort sig.

Det upprör mig också. 30-åriga sjukgymnasten Maria Borgström från Gamleby utanför Västervik, fjärdeplacerad på Fis EP-valsedel, avbildar De Geers ”konstverk” under sin egen rubricering: ”Redo för nationaldagen, liksom.” Något som mycket klart indikerar att hon själv instämmer i De Geers skabrösa budskap.

CARL+JOHAN+DE+GEER Vänsterklottraren Carl Johan De Geer.

I anslutning till en brinnande svensk flagga står textat: ”Skända flaggan. Vägra vapen. Svik fosterlandet. Var onationell”. Dessutom förekommer orden ”Bajskorv” respektive ”Kuken” på olika varianter av verket. Kanske är det litet märkligt att Maria Borgström inte tycks uppröras över detta patriarkala budskap; unga Maria hade nog egentligen föredragit ”Fitttan”.

Att budskapet faktiskt är otroligt barnsligt har vårt kulturetablissemang än i dag inte genomskådat.

Alfssons bloggtext här:

http://thoralf.bloggplatsen.se/

Carl Johan De Geer, född i kanadensiska Montreal 1938, gjorde sig ett namn på 1960- och 1970-talen som en avantgardistisk kulturknutte som bland annat medverkade i den vämjeliga tidningen Puss, som exempelvis propagerade för sex mellan föräldrar och barn och snart sagt allt annat som kunde bidraga till att bryta ner det svenska, demokratiska samhället.

I Puss medverkade bland andra också De Geers gode vän, den ökände antisemiten Lars Hillersberg, som arbetat intimt tillsammans med Radio Islams patologiske judehatare Ahmed Rami, fängelsedömd för hets mot folkgrupp.

Konceptet för denna typ av konstnärer/kulturpersonligheter var väldigt enkelt: var så grov och vulgär som möjligt när det gäller att dra hävdvunna värden som Gud, monarkin och fosterlandet i smutsen. USA var det i särklass maffigaste internationella hatobjektet. Ju äckligare och obscenare, desto bättre. På kulturredaktionerna smattrade applåderna från rödskäggen.

tumblr_n3gsa1ubjb1twss04o1_1280Puss-medarbetaren Lars Hillersberg illustrerade bland annat judehataren Ahmed Ramis böcker.

Självklart ser även en fisförnäm borgarblaska som Svenska Dagbladet detta som höjden av förfining, särskilt som De Geers med fleras klotter sålts på fiiiina auktioner som Bukowskis för flera tusenlappar.

Nu var det dock alltså inte Thoralf Alfssons mening att göra en uttömmande analys av Carl Johan De Geers eventuella konstnärliga kvaliteter, utan att uppmärksamma att en ledande feminist använt ett obscent, fosterlandsfientligt verk i sin agitation inför firandet av nationaldagen nu på fredag. Jag vet ärligt talat inte om Svenskans skribent är så korkad att vederbörande inte inser detta.

Det är naturligtvis fullt möjligt att det är så, men mer troligt är kanske att tidningen ser en möjlighet att klämma åt en känd sverigedemokrat, och vad är då mer frestande än att antyda att denne inte känner till sin egen svenska kultur?

Jag känner inte till hur pass bevandrad i modern svensk konst Thoralf Alfsson är, men i det här fallet torde han vara mer än förlåten om kunskaperna möjligen brister: De Geers verk rör sig mer om andlig lort och vulgär agit-prop-framställning i vänsterradikal tappning än verklig konst. Det skulle enligt mitt förmenande göra sig alldeles förträffligt på närmaste soptipp.

3268538_2048_1150 Maria Borgström, Fi, har dammat av ett nästan 50 år gammalt ”konstverk” i fosterlandshatets tjänst.

Jag avslutar med dessa Thoralf Alfssons högst berättigade och motiverade ord:

Det är ‘fina representanter’ som står som toppnamn på Fi:s EU-valsedel. Jag blir beklämd av att se hur dessa personer agerar och vill rasera vår nation. Ja, det handlar om att rasera det som många generationer av slitsamma svenskar byggt upp. Skandal!

Detta är, gott folk, Thoralf Alfssons budskap. Man kan ta det till sig eller förkasta det. I det sammanhanget är det dock helt likgiltigt vem som kletat ner det osmakligt puerila budskapet – Carl Johan Djävla De Geer eller Nicke Lilltroll.

Fotnot: Bloggaren har två akademiska betyg i konstvetenskap samt är ledamot i Södertälje kommuns kultur- och fritidsnämnd.

 

Svenska artister (V): Alice Babs

18 september, 2012

 Alice Babs Sjöblom i mogen ålder. I bakgrunden en byst av henne.

Det är svårt att i dag, då artister som tycks inspirerade av underjordens krafter ofta nog intar världens scener, förstå att Alice Babs en gång kunde anses framföra sånger och stå för värderingar som var höjden av dekadens och omoral. Så var det i alla fall då Alice ”Babs” Nilson, som hon då var känd som, 1940 slog igenom med dunder och brak i filmen ”Swing it, magistern!” i regi av Schamyl Bauman.

Videolänk nedan med titelmelodin:

http://www.youtube.com/watch?v=m7_94j2qYbk

Filmen och då endast 16-åriga Alice gjorde stor succé i Sverige, Danmark och Norge. I Finland var det en annan sak: här var dans vid denna tid förbjuden och radion spelade huvudsakligen psalmer och marscher under de bistra krigsåren. När den unga artisten en gång uppträdde inför finska krigsinvalider gjorde hon dock stor lycka.

Trots succén bland biobesökare och allmänhet var det åtskilliga i de äldre generationerna som rynkade på näsan åt swingmusiken – som introducerade jazzen i Sverige – och unga Alice ”Babs” Nilson. Talrika präster avfärdade all populärmusik som synd och ansåg att Alice var ”ungdomens förförare” eller rentav en ”slyna” som framförde ”negermusik”. En kyrkoherde Grände kallade Alice och swingen ”en andlig mul- och klövsjuka”. Hon uppges ha tagit illa vid sig av denna kritik och såg det som en sorts revansch, när hon många år senare uppträdde i kyrkor med Duke Ellingtons orkester.

Så här skrev exempelvis signaturen Scatterbrain i en recension av en av Alices skivor:

Denna skiva borde inte få spelas annat än i en obebodd trakt i mörkaste Afrika.

Som sagt, svårt att förstå i dag att denna äppelkindade helylletjej från Småland kunde få ett sådant renommé…

Hildur Alice Nilson föddes i Kalmar den 26 januari 1924 som dotter till biografpianisten Jean Edvin Nilson och en moder som sjöng. Familjen flyttade till Västervik och senare till Stockholm i syfte att utveckla dotterns sångkarriär. Redan 1938 syntes unga Alice i filmen ”Blixt och dunder” i regi av Anders Henrikson och med Hasse Ekman som manusförfattare. Första skivinspelningen inträffade 1939 med ”Joddlarflickan” med text och musik av fadern. Samma år såg hon den blivande samarbetspartnern Duke Ellington och dennes orkester vid ett framträdande i Stockholm.

 Så här såg ”ungdomens förförare” ut på 1940-talet…

1940 kom så det formidabla genombrottet med ”Swing it, magistern!” Filmen hade premiär på biografen Royal i Stockholm den 21 december 1940 och väckte genast stort uppseende. Alice ”Babs” Nilson, som snart skulle bli känd som enbart Alice Babs, spelar här skolflickan Inga Danell som vid ett offentligt framträdande använder artistnamnet Linda Loy. Hennes musiklärare, lektor Bergman, spelas av Adolf Jahr. Filmen fick 1941 en uppföljare som hette ”Magistrarna på sommarlov” som dock inte gjorde stort väsen av sig.

Alice Babs var nu ett etablerat fenomen inom svensk underhållningsindustri. Ett axplock ur hennes fortsatta filmkarriär ger titlar som ”En trallande jänta” (1942), ”Vårat gäng” (1942), ”Örnungar” (1944), ”Sången om Stockholm” (1947), ”I dur och skur” (1953), ”Swing it, fröken” (1956) och ”Det svänger på slottet” (1959). I den sistnämnda filmen spelar Babs mot dåvarande manlige flickfavoriten Lasse Lönndahl.

Titelsången ur ”Vårat gäng”:

http://www.youtube.com/watch?v=liN-eqdhXIw

”Örnungar” i regi av Ivar Johansson handlar om segelflygning och spelades in på platåberget Ålleberg i Västergötland med dess 330 meter över havet. Alice Babs spelade in alla flygscener hon medverkade i själv – hon hade nyligen tagit segelflygcertifikat. Filmen är väl eljest mest känd för slagdängan ”Gå upp och pröva dina vingar” av och med Lasse Dahlquist. Insatsen här skulle i tidernas fullbordan rendera Alice det första hedersmedlemskapet i Segelflygets veteranförening (2001).

1954 är ett märkesår i Alice Babs karriär då hennes platta  ”Käre John” (med amerikansk förlaga som 1951 sjungits in av Hank Williams) resulterade i Sveriges första guldskiva. På piano Charlie Norman och gitarr Jörgen Ingmann. 1958 var Alice Sveriges första representant i Eurovision Song Contest i Holland med låten ”Lilla stjärna”, vilken belade en hedersam fjärdeplats. Segrade gjorde Frankrikes André Claveau med ”Dors, mon amour”.

”Käre John”:

http://www.youtube.com/watch?v=nPDbQ3RRTEQ

”Lilla stjärna” (video):

http://www.youtube.com/watch?v=GJ32dJz8O7I

1958 gick Babs karriär in i ett nytt skede då hon tillsammans med danskarna Svend Asmussen (född 1916) och Ulrik Neumann (1918-94) bildade trion Swe-Danes. Det var en högt kvalificerad ensemble: Alice Babs rykte som helgjuten sångerska var grundmurat, Neumann var en rutinerad revyartist, musiker och kompositör och Asmussen ansågs vara världens främste jazzviolinist.

Videolänken nedan från ett framträdande på Berns i Stockholm:

http://www.youtube.com/watch?v=csRUYiZvB70

Trion, som den minnesgode och lite äldre läsaren tvivelsutan erinrar sig från talrika framträdanden i svensk television, nådde världsrykte då den 1959-60 turnérade i USA och bland annat medverkade i Ed Sullivans show i New York samt konserterade på Coconut Grove i Los Angeles. Olympia i Paris var en annan världsscen på vilken svensk-danskarna uppträdde. Gruppen splittrades redan 1963 då den stod på toppen av sin karriär.

 Oförglömliga Swe-Danes.

Det var 1963 som Alice Babs inledde sitt fruktbärande samarbete med den världsberömde amerikanske orkesterledaren och jazzpianisten Duke (eller Edward Kennedy som han egentligen hette) Ellington (1899-1974). Den svenska sångerskan kom att bli oumbärlig för Ellington tack vare sitt röstomfång, vilket skall ha omfattat tre och en halv oktav. Ellington skrev de andra och tredje av sina ”Sacred Concerts” för Babs röst. Han sa själv att om han inte kunde använda svenskan så var han tvungen att anlita tre sångerskor för de aktuella sångpartierna.

 Edward Kennedy Ellington – ”Duke”.

Särskilt lyckad blev konserten i New Yorks största katedral, St. John the Divine, den 19 januari 1968 inför 8000 åhörare. New York Times musikkritiker skrev följande:

Miss Babs, sopran från Sverige, som framträtt med Ellingtons band vid flera tillfällen i Europa, intog i går kväll sin plats bland Ellingtons främsta – musiker och sångare som givit Ellington-ensemblen en särställning. Hennes röst visade sig vara ett magnifikt Ellington-instrument, rent fullödigt och med både värme och styrka i båda ändar av ett brett register.

1972 gav Alice Babs ut skivan ”Alice in Israel” och tilldelades samma år Masadamedaljen av den judiska hjälporganisationen Keren Kajemet. Hon fick medaljen och ett diplom ur dåvarande israeliske ambassadören Max Varons hand tillsammans med några andra förtjänta svenskar. Samma år utnämndes hon till hovsångerska – en hederstitel som dittills endast gått till operaverksamma sångare/sångerskor.

 Alice Babs tilldelades Masadamedaljen av Keren Kajemet.

På Alice Babs övriga meritlista kan nämnas att hon 1969 belönades med Karl Gerhards hederspris och att hon 1974 invaldes i Kungliga musikaliska akademien. Hon samarbetade genom åren med musikprofiler som exempelvis Charlie Norman, Povel Ramel och Bengt Hallberg. Hon har fortsatt sjunga offentligt högt upp i åren, ofta tillsammans med dottern Titti Sjöblom, men drabbades i våras tyvärr av en stroke.

Alice Babs familjeliv har såvitt jag känner till inte varit särdeles dramatiskt. Hon gifte sig 1943 med dåvarande fänriken, sedermera direktören Nils Ivar Sjöblom med vilken hon fick barnen Lilleba Lagerbäck (född 1945), Lars-Ivar (Lasse) Sjöblom (född 1948) samt Titti Sjöblom (född 1949).

Alice och Titti gör reklam för klassiska Toy tuggummi.

Den mest kända sång mor och dotter spelat in tillsammans torde slutligen vara ”Droppen Dripp och Droppen Drapp”:

http://www.youtube.com/watch?v=_5R3P6lR2lo