Margrethe: Danmarks dejliga – och ibland kontroversiella – drottning

 

 

 

Margrethe II har varit regerande drottning i Danmark i 48 år och är till synes populärare än någonsin.

 

När drottning Margrethe i mitten på mars höll ett TV-sänt tal till den danska nationen i anledning av utbrottet av Kina-smittan sågs talet av 3,3 miljoner tittare. Som en jämförelse kan nämnas, att när den danska statsministern Mette Frederiksen (S) gjorde samma sak var motsvarande siffra 2,8 miljoner. Det visar på två saker: dels att dronning Margrethe är mycket uppskattad i det danska folkdjupet, dels att monarkin av många ses som en trygghetsfaktor i kristider.

Drottning Margrethe II av Danmark fyllde 80 år den 16 april och blev då föremål för enstämmiga hyllningar i hemlandet. I Sverige uppmärksammades jubiléet bland annat genom att SVT visade en dokumentärfilm innehållande filmsekvenser samt intervjuavsnitt från drottningens liv; dessutom bereddes några samtida mer eller mindre kända landsmän och -kvinnor- bland dem den förre utrikesministern Uffe Ellemann-Jensen – tillfälle att betyga jubilaren sin vördnad.

 

Margrethe föddes som äldsta barnet till det dåvarande kronprinsparet Frederik och Ingrid den 16 april 1940; Ingrid var dotter till det svenska kronprinsparet Gustaf (VI) Adolf och Margareta. Det var en vecka efter det att Tyskland invaderat och ockuperat Danmark. Frederik blev med numret IX konung sedan hans far, kung Christian X, avlidit 1947. Den senare kom med sina dagliga ritter genom Köpenhamn under ockupationen att bli en viktig symbolgestalt för det danska motståndet under den fem år långa ockupationen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Margrethe_II_av_Danmark

 

Margrethe fick två systrar: prinsessorna Bendikte, född 1944, nu bosatt i Tyskland samt Anne-Marie, född 1946, gift med exkung Konstantin II av Grekland och bosatt i London (hon var tidigare således drottning av Grekland).

 

Margrethe föddes inte som tronföljare. Danmark hade vid denna tid manlig tronföljd, och den som stod i tur att bestiga tronen efter den blivande kungen Frederiks frånfälle var dennes lillebror, arvprinsen Knud. Såväl Knud som hans son Ingolf ansågs dock vara olämpliga som monarker, varför det vid kong Christians död 1947 – han dog i sviterna efter en ridolycka – startades en process med målsättningen att ändra grundlagen och införa kvinnlig tronföljd, då Frederik och Ingrid endast hade döttrar. 1953 var den processen avslutad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Prins_Knud_av_Danmark

 

Unionsdrottningen Margareta (Valdemarsdotter) I levde mellan 1353 och 1412.

 

Kong Frederik avled vid 72 års ålder 1972 och efterträddes sålunda av sin äldsta dotter Margrethe. Hans gemål, den mycket populära drottning Ingrid, kom att överleva honom med 28 år. Margrethe var den andra danska drottningen med detta namn. Den första var som bekant unionsdrottningen med det försvenskade namnet Margareta, som inom ramen för Kalmarunionen regerade Sverige (inklusive Finland), Norge och Danmark åren 1388-1412. Hon kallades på grund av sitt kön ibland ”kung Byxlös”. Hon var dotter till kung Valdemar Atterdag och avled i pesten.

https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/margareta-unionsdrottningen-1353-1412

 

Som sitt valspråk antog Margrethe II Guds hjälp, folkets kärlek, Danmarks styrka. Onekligen en smula pampigare än Carl XVI Gustafs För Sverige- I Tiden. 1967 hade den blivande drottningen ingått äktenskap med den sex år äldre franske diplomaten Henri-Marie-Jean de Laborde de Monpezak, vilken i Danmark kallades prins Henrik. De fick sönerna kronprins Frederik (född 1968) och prins Joachim (född 1969) och så småningom åtta barnbarn. Henrik led under sina sista år av demens och avled 2018. https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_av_Danmark

 

Drottning Margrethe har städse, till skillnad från sin svenske regentkollega och kusin Carl XVI Gustaf, haft lätt för att uttrycka sig. I likhet med den svenske regenten får hon som konstitutionell monark inte lägga sig i politiken, vilket inte har hindrat att hon stundom kommit med uttalanden som uppfattats som kontroversiella.

I en intervju i den danska tidningen Politiken nyligen citerades hon på följande sätt om klimatfrågan: ”Ja, att människor har en roll i klimatförändringen, det råder det ingen tvekan om. Men om de är skapta – direkt – det är jag inte helt övertygad om.” Drottningen menade vidare att samhället inte bör drabbas av ”panik” på grund av det påstådda klimathotet. https://www.ekuriren.se/nyheter/varlden/hojda-ogonbryn-efter-margrethes-klimatutspel-sm5381669.aspx

Ett sansat och oförargligt yttrande, kan tyckas. Så icke för merparten av det politiska etablissemanget i Danmark. En talesperson för Socialistisk Folkeparti gick i taket och kallade drottningens yttrande för ”oerhört”. Det enda parti som applåderade uttalandet var det klimathotsskeptiska Dansk Folkeparti.

 

Också i invandringsfrågan har dronning Margrethe vid flera tillfällen sagt sin mening. Exempelvis så här: ”Det är viktigt att de som kommer till vårt land vet att de nu är i Danmark, och att det finns ett visst sätt att leva på – som de inte kan undgå.” https://stoppapressarna.se/kungligt/drottning-margrethes-bomb-i-invandrardebatten

 

 

Regentparet Margrethe och Henrik.

 

Det bör understrykas att frågor om immigration och etnicitet inte är lika kontroversiella i Danmark som i Sverige. I det förstnämnda landet är det exempelvis förbjudet att bära burka och niqab på allmän plats, och den av Socialdemokraterna ledda regeringen har nyligen beslutat inrätta en statlig hjemrejsestyrelse för att invandrare som vistas i landet utan uppehållstillstånd – för närvarande omkring 1100 – skall kunna utvisas på smidigast möjliga sätt. https://uim.dk/nyheder/regeringen-opretter-ny-hjemrejsestyrelse

Att den dejliga drottningen röker som en borstbindare bidrar slutligen till hennes lätt kontroversiella image. Hon röker importerade, filterlösa cigarretter från Grekland av märket Karelia. De innehåller så mycket tjära att de är förbjudna i Danmark och Sverige. Hon har kommenterat sitt rökande så: ”Det är min ensak. Om jag abdikerar ska jag sluta röka.” https://alltomkungligt.se/darfor-vill-drottning-margrethe-inte-sluta-roka/

Med andra ord: aldrig. Kungahuset i Danmark tillämpar i likhet med den svenska motsvarigheten traditionen att regenterna stupar på sina poster.

 

 

 

 

 

 

 

 

Södertäljeprofiler (II): Engelbrekt Engelbrektsson

Engelbrektsstatyn i Örebro från 1865 av Carl Gustaf Qvarnström.

Riksrådet, rikshövitsmannen och upprorsledaren Engelbrekt Engelbrektsson är en av de mest minnesvärda gestalterna i svensk historia. Han föddes i dalabergslagen någon gång under perioden 1392-99 och mördades på en ö i Hjälmaren i maj 1436. Som vi skall se spelar Engelbrekt även en viss roll i Södertäljes historia.

Engelbrekt var son till frälse- och bergsmannen Engelbrekt Englikoson och var gift med Karin Laurensdotter. Några barn hade paret veterligt inte, i alla fall inga som nådde vuxen ålder. Någon bild av Engelbrekt finns ej bevarad, men det är känt att han var liten till växten. Således knappast den imponerande gestalt som statyerna i Örebro och Stockholm (Engelbrekt står även staty i exempelvis Arboga, Falun och Norberg) vill antyda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Engelbrektsstatyn

Engelbrekt Engelbrektsson ledde tillsammans med Karl (VIII) Knutsson Bonde – sedermera svensk konung i tre omgångar 1448-70 – upproret mot Kalmarunionen och dess regent  Erik av Pommern åren 1432-36. Upprorsmännen jagade iväg de kungliga fogdarna från deras borgar, vilka därefter brändes ner. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=16127

En illustration som visar hur Engelbrekts anhängare bränner ner en unionsvänlig fogdeborg.

Försökte bygga en kanal genom Telge. För oss som Södertälje-bor är Engelbrekt ett minnesvärt namn tack vare hans ansträngningar att våren 1435 åstadkomma en kanal genom det dåvarande Telge. http://www.tugboatlars.se/Kanalen.htm:

För att säkra den viktiga handeln i Mälaren försökte Engelbrekt anlägga en kanal genom Telge…ett arbete som aldrig fullföljdes. Med en kanal igenom Telge så skulle trafiken mellan Östersjön och Mälaren ledas förbi det unionstrogna Stockholm.  (Wikipedias avsnitt om Telge hus)

Engelbrekts strävanden att bygga en kanal genom det dåvarande Södertälje var onekligen vällovliga, men med dåtidens resurser i beaktande får man nog säga att försöket på förhand var dömt att misslyckas. Det skulle dröja ytterligare nästan 400 år innan kanalen kunde invigas år 1819 under konung Carl XIV Johans regeringstid.

Engelbrekt, som inte saknade internationella kontakter, lovade flera viktiga handelsstäder i norra Europa fri lejd genom Telge, däribland dem som tillhörde det mäktiga handelsförbundet Hansan. Engelbrekts göranden och låtanden upprörde bland andra riddaren och fogden vid borgen Telge hus, Bengt Stensson Natt och Dag, vilken tidigare varit vänligt stämd gentemot Engelbrekt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Telge_hus

Södertälje kanal i äldre tider.

Telge hus bränns ner. Sedan Bengt Stensson låtit beslagta tyska handelsskepp brände Engelbrekts närmaste man, som hette Erik Puke, i en hämndaktion ner Telge hus som var beläget på Slottsholmen vid Linasundet utanför den nuvarande stadsdelen Brunnsäng i norra delen av Södertälje. Telge hus län omfattade Öknebo, Hölebo och delar av Svartlösa härader i vad som i dag är Södertälje respektive Nykvarns kommuner med omnejd.

1448 inledde kung Karl VIII Knutsson Bonde arbetet med att uppföra en ny borganläggning på Slottsholmen, vilken fick namnet Karlsborg. Den förlorade dock alltmer sin betydelse i slutet av 1400-talet, övergavs och tilläts förfalla. Under tidigt 1500-talet beskrevs borgen som ”omkullfallen”.  Under 1700-talet kom anläggningen att betecknas som Ragnhildsborg efter stadens skyddshelgon, Sankta Ragnhild (1075-omkring 1117).  https://sv.wikipedia.org/wiki/Ragnhild_av_T%C3%A4lje

Slottsholmen är i dag till följd av landhöjningen större än den var under Telge hus storhetstid. Arkeologiska undersökningar gjordes dels 1937, dels 2002 i regi av Södertörns högskola. Bland annat upphittades armborstpilar, delar av hästskor, sporrar och fragment av en ringbrynja samt fingerborgar och andra sytillbehör från slutet av 1200- och början av 1300-talet.

En rekonstruktionsbild av medeltidsfästet Telge hus.

I vattnet utanför Slottsholmen, det vill säga i det som utgjort borgens hamn, upptäckte dykare försvarsanläggningar i form av rester av en pålspärr och stenkistor samt även delar av en medeltida båt.

Riksråd, rikshövitsman och upprorsledare. Det vi vet om Engelbrekt Engelbrektsson har vi från uppgifter i den så kallade Karlskrönikan, en rimkrönika omfattande unionstiden som producerades av kung Karl Knutsson Bondes (1408-70) kansli. Här framgår bland annat att Engelbrekt var en inflytelserik person i hembygden.

Engelbrekt valdes som dalaböndernas talesman i Danmark då klagomål skulle framställas mot den ökände Jens (Jösse) Eriksson, konung Erik av Pommerns danskfödde fogde i Västerås som satte skräck i den svenska befolkningen genom sitt terrorvälde.  Jösse avrättades i december 1436, ett drygt halvår efter Engelbrekts eget frånfälle. Då upproret inleddes 1432 var Engelbrekt Engelbrektsson självskriven som befälhavare över dalahären.

Vid ständermötet i Arboga i januari 1435 invaldes Engelbrekt i riksrådet men uteslöts kort tid därpå ur detsamma av kung Erik. I januari 1436 återupptog Engelbrekt sin roll som upprorsledare, nu tillsammans med Karl Knutsson Bonde. Tillsammans med denne blev Engelbrekt även rikshövitsman, den tidens motsvarighet till överbefälhavare (ÖB). https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=12366

Ett modernt minnesmynt avbildande kung Karl Knutsson VIII Bonde, som styrde Sverige i tre omgångar då vårt land var ett valkungarike.

Mördaren som undgick straff. Engelbrekt skulle emellertid inte bli så långlivad på denna post, ty i maj 1436 mördades han på en holme i Hjälmaren inte långt från Göksholm. Det anses att mordet inte hade politiska motiv utan snarare med det hat Engelbrekt hade uppväckt inom ätten Natt och Dag.

Mordet begicks enligt Karlskrönikan på så vis att Magnus (Måns) Bengtsson Natt och Dag, son till den tidigare nämnde Bengt Stensson, gick lös på Engelbrekt med en yxa varefter Magnus svenner fullbordade den brutala avlivningen av den kraftfulle dalkarlen som vid tiden för sin död var i 40-årsåldern. Mordet väckte enormt uppseende, inte bara inom landet utan också utrikes. https://sv.wikipedia.org/wiki/Magnus_Bengtsson_(Natt_och_Dag)

Mördaren klarade sig undan med livet i behåll, och inte bara det – efter diverse äventyrligheter omfattande bland annat en period som kapare i kung Eriks sold, blev Magnus Bengtsson i tidernas fullbordan medlem av riksrådet samt lagman i Närke.  Det anses att det var fadern, Bengt Stensson Natt och Dag, som hade instiftat mordet.

En av orsakerna till att Magnus Bengtsson undgick straff var sannolikt, att den högre adeln i riket inte betraktade den lågadlige Engelbrekt som tillräckligt ”fin” och givetvis inte alls i samma klass som den förnäma ätten Natt och Dag. http://blog.svd.se/historia/2012/06/01/blev-mordet-pa-engelbrekt-bestraffat/

Engelbrekt och Puke som inspirationskällor. Slutligen några ord om Engelbrekts förtrogne Erik Puke, som alltså var den som i en proteståtgärd mot fogden Bengt Stensson brände ner Telge hus. Sedan Engelbrekt bragts om livet startade Puke ett nytt uppror mot unionsstyret i sin hembygd Rekarne i Södermanland, den så kallade Pukefejden, vilket spreds till Närke och Västmanland. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Puke

Plåtstaty av Engelbrekt från 1980-talet i Norbergs kommun.

Genom underhandlingar med dalafogden Hans Mårtensson lyckades Erik Puke få ett uppbåd bönder från Dalarna att marschera mot huvudstaden Stockholm. Vid västmanländska Haraker kom det till en smärre sammandrabbning vid Hällaskogen. De stridande parterna kom överens om att förhandlingar skulle inledas i Västerås, men i stället greps upprorsledaren Erik Puke, fördes till Stockholm och avrättades där i februari 1437.

Engelbrekt Engelbrektsson och Erik Puke är sedan länge avsomnade, men deras resoluta uppror mot det främmande väldet och dess representanter i Sverige kan kanske tjäna som inspirationskälla för oss som med demokratiska medel önskar återge Sverige dess nationella självbestämmande!

Kan det extrema Sverige bli ett normalt land?

 Sverige kan bli normalt på sju år, menar Jan Sjunnesson. Foto: Tommy Hansson

”Sverige är inte ett normalt västeuropeiskt land men kan och borde bli det.”

Detta är Jan Sjunnessons utgångspunkt i boken Sverige 2020. Från extremt experiment till normal nation (Jan Sjunnesson 2013, 328 sidor), som först skrevs på engelska för en utländsk läsekrets. Författaren ägnar större delen av boken åt att beskriva hur och varför Sverige blev så extremt och avslutar med en diskussion om hur landet skall kunna bli ett normalt västland.

Sjunnesson går omsorgsfullt till väga och kan knappast anklagas för att ha skrivit någon särskilt lättillgänglig bok som läsaren avverkar på en kaffekvart, men jag vågar påstå att den som ger sig i kast med läsningen kommer att bli rikt belönad. Här finns en stor mängd fakta och exempel av oskattbart värde för den som inte väjer för information och synpunkter som ofta är allt annat än politiskt korrekta. Författarens upplägg är att först rekapitulera Sveriges historia och sedan redogöra för dagens extrema samhälle. ”Tonen i boken är polemisk, ibland ironisk och det komplicerade ämnet Sveriges historia och extrema samtid starkt förenklat”, tillstår författaren (sidan 9).

Och förvisso krävs en viss förenkling för att pressa samman närmare 1000 år av svensk historia åren 1000-1930 inom ramen för knappt 22 sidor, som Sjunnesson gör i bokens andra kapitel. Noga taget inleder författaren sin historiska genomgång redan omkring 10 000 år före Kristi födelse, då det kilometertjocka istäcket började dra sig norrut för att ge plats för glest invandrande skaror människor.

Det var emellertid först med Kalmarunionens inträde 1397, skriver Sjunnesson, som landet började få kontroll över det egna territoriet. Det var bara ett fåtal i den tidens Sverige som kan sägas ha varit en del av dåtidens högkultur med dess förfinade seder och bruk av utländska språk, där latinet utgjorde ett lingua franca för samhällets tunna elitskikt.   

”Vad som blev specifikt svenska särdrag”, skriver Sjunnesson (sidan 29), ”var inte någon utvecklad fin adelskultur eller kulturliv utan det fria bondeståndet och såväl herrars som bönders planeringsförmåga och fascination av teknik. Det kärva klimatet tvingade fram god planering för att överleva i kyla och snö under sex månader på konserverad föda med få mänskliga kontakter och lite solljus. ”   

Jan Sjunnesson framhåller att i Sverige utvecklades tidigt förhållandevis demokratiska traditioner. Någon allmän rösträtt var det givetvis inte tal om, men fria självägande bönder tog som en självklarhet stämma och säte i den dåtida ståndsriksdagen jämte adel, präster och borgare. I det perspektivet har den svenska demokratin sex århundraden på nacken.

 Gustaf Vasa avmålad 1542.

Adelsmannen Gustaf Eriksson Vasa, vid rikets roder från 1521 till sin död 1560, blev den kraftfulla gestalt som kastade av det utländska (läs: danska) oket och för första gången i vår historia byggde upp en egentlig nationalstat, låt vara med ytterst hårdhänta metoder. Med det enda syftet att säkra statens ekonomiska överlevnad bröt den nye konungen med den romersk-katolska kyrkan, lät införa den lutherska protestantismen och konfiskerade kyrkornas tillgångar. Med katolicismen försvann dessvärre också mycket av den dåtida kulturen.

”Underdånighet och en ovilja att slåss för principer karakteriserade svenskarna redan vid tiden för Vasa”, kommenterar Sjunnesson (sidan 31). ”Uppsala universitet som inrättats år 1477 fick se sina lärda präster och lärare förlora rättigheter och undervisningen drogs in. Man skyllde på lärarnas kvarvarande trohet till katolicismen.”   

Alla såg dock inte stillatigande på när Gustaf Vasa och hans hejdukar med tillhjälp av våld, förtryck och hänsynslöst makt(miss)bruk rev ner allt det gamla för att bygga nytt. I Småland gjorde bondeledaren Nils Dacke uppror 1542-43 och även andra ansatser till motstånd förekom, i längden dock till ingen nytta. Upprorsmakarna kunde se fram emot död och pina i kungens hand. http://www.vasatiden.se/gustav-vasa/

Efter omkring 100 år med stormaktsstatus under regenterna Gustaf II Adolf, drottning Christina, Carl XI och Carl XII inträdde efter det så kallade Stora nordiska krigets slut 1721 vad som har gått till historien som Frihetstiden, då de båda partierna Hattarna (konservativa och rysshatande) och Mössorna (mer liberala och proryska) kreerade embryot till det moderna partiväsendet. Den friare tidsanda som nu kom att råda medförde ett uppsving för vetenskap, teknik och kultur, en utveckling som fortsatte även sedan Gustaf III upprättat ett kortvarigt kungligt envälde från 1772 fram till sitt hastiga frånfälle 1792.

Tyvärr tar Jan Sjunnesson över huvud taget inte upp enväldet och Gustaf IIIs betydande insatser för det svenska riket, något som skulle ha varit mycket befogat. ”Det låg ett skimmer över Gustafs dagar”, skaldade 1800-talsförfattaren och biskopen Esaias Tegnér, och faktum är att om inte den så kallade tjusarkonungen hade genomfört sin oblodiga statskupp och själv fattat tömmarna så är det mycket möjligt för att inte säga troligt att Sverige hade upphört att existera som självständig nation och tvingats dela Polens öde att delas upp mellan flera stormakter: https://sv.wikipedia.org/wiki/Frihetstiden

 Johan August Gripenstedt, omdanande finansminister i mitten på 1800-talet.

Något av ett startskott för den moderna tidens inträde i Sverige kan sägas ha varit den liberale adelsmannen Johan August Gripenstedts tid som finansminister 1856-66, då ekonomin förändrades i grunden. Sjunnesson beskriver Gripenstedts landvinningar på följande sätt (sidan 37): ”Under detta decennium infördes ekonomisk frihet, avreglering av banker och räntor, kvinnlig myndighetsålder vid 25 år, järnvägs- och telegrafutbyggnad, avskaffande av husaga och fri in- och utvandring. Mest betydelsefullt var naturligtvis frihandel, avskaffande av skråprivilegier och fri etableringsrätt.”   

Det må tyckas något märkligt att Sjunnesson i sin låt vara starkt komprimerade genomgång av den svenska historien avstår från att kommentera den kanske största reformen av dem alla: ståndsriksdagens avskaffande 1865 till förmån för en tvåkammarriksdag, där ledamöterna i den första kammaren valdes indirekt av landstingen. Endast män som levde upp till vissa ekonomiska och skatterelaterade kriterier omfattades av rösträtten medan kvinnorna fick rösträtt först 1921. https://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Fragor–svar/Riksdagens-historia/Nar-avskaffades-standsriksdagen/?sid=67288

Sjunnesson framhåller att vårt land under tiden 1870-1970 åtnjöt en i det stora hela obruten tillväxtperiod som internationellt sett var nära nog unik – endast Japan kunde uppvisa högre tillväxttal. Den socialdemokratiska rörelsen med dess mäktiga propagandaapparat har försökt påskina, att allt ekonomiskt och materiellt välstånd är ett resultat av den egna politiken. Så är det dock inte, konstaterar Jan Sjunnesson (sidorna 39-40):

En vanlig svensk tror nästan alltid att välfärdsstaten infördes av socialdemokratin på 1930-talet. Men forskare och engagerade medborgare utanför arbetarrörelsen känner till att vi redan på 1500-talet lade grunden för socknarnas fattighus och sjukstugor genom fattigvårdslagstiftningen. Sedan fortsatte välfärden att organiseras i frivilliga humanitärt inriktade självhjälpsorganisationer på 1800-talet när behoven växte med inflyttade arbetarfamiljer till städerna och fattiga på landet.

I själva verket var det en rad olika grupperingar som byggde upp vad som blivit känt som det typiskt svenska välståndet, vilket ännu i dessa yttersta av tider fungerar som magnet för de asylsökande av olika slag vilka från Mellanöstern och Nordafrika söker sig till det som tros vara paradisiska Sverige. Det var nykterhetsrörelser, kyrkor och andra religiösa samfälligheter, skytteföreningar, egnahemsbyggen, hantverksverkstäder, folkbildningscirklar med flera vilka alla brann för att ge allt fler svenskar en drägligare levnadsstandard både materiellt och andligt innan det socialdemokratiska arbetarepartiet grundades 1889.

 Hjalmar Branting – förste socialdemokratiske statsministern.

Därmed är vi inne på den långa eran av socialdemokratisk dominans i svensk politik. Först ut av socialdemokratiska statsministrar var Hjalmar Branting, titulerad redaktör, som blev regeringschef första gången 1920. Branting fick för övrigt, tillsammans med norrmannen Christian Lange, Nobels fredpris året därpå för sina insatser inom det då nyligen bildade Nationernas förbund (NF). Här en förteckning över våra statsminsitrar från och med Louis De Geer till och med Stefan Löfven: http://web.comhem.se/dier/

Betecknande nog har Jan Sjunnesson valt att kalla bokens tredje kapitel för ”Hybris 1930-1970”. Det var på hösten 1932 som Socialdemokraterna inledde, med Sjunnessons ord (sidan 59), ”världens längsta folkvalda regeringsinnehav, 44 år från år 1932 till år 1976”. Sistnämnda år fick sossarna och deras stödtrupper i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) se sig slagna av den borgerliga trojkan Centerpartiet, Folkpartiet och Moderata samlingspartiet med förstnämnda partis ledare Thorbjörn Fälldin som statsminister.

Den avgångne statsministern Olof Palme lovade nu i TV med illa dold illvilja att ”Nu ska vi ställa till ett helvete för borgarna”. Om Palme och sistnämnda citat skriver förre M-riksdagsmannen Rolf K. Nilsson här: http://stenkyrka.blogspot.se/2011/02/25-ar-sedan-mordet-pa-olof-palme.html

Med Olof Palme i landets ledning 1970 inleddes oundvikligen Sveriges nedgång som nationellt socialt experiment, och att den i breda lager älskade landsfadern Tage Erlander efter 23 år som statsminister valde att lämna över till just denne arrogante och flåsradikale överklassprätt är en av de politiska gåtor jag då och då brukar fundera över. Palme var nämligen enligt mitt förmenande på alla sätt en katastrof, även om Jan Sjunnesson menar att hans inverkan på det svenska samhället var ”på gott och ont” (sidan 95).

Författaren sammanfattar Palmes insatser på följande sätt (sidan 97):

Palmes kombination av stor energi, hans högborgerliga bakgrund och hans radikala synsätt förändrade Sverige under 1970-talet på ett genomgripande sätt. Landet förvandlades till en veritabel experimentverkstad för radikala lärare, socialarbetare och offentliganställda som satte igång att realisera sina drömmar om kollektivt ansvar, mänsklig frigörelse och nya informella relationer mellan elever och lärare, patienter och läkare, intagna och fångvaktare.

 Vapenbröder i kampen mot den judiska staten Israel: Olof Palme och Yassir Arafat.

Icke minst grenomförde Olof Palme tillsammans med en handfull likasinnade socialdemokratiska politruker en radikalisering av svensk utrikespolitik med stöd till kommunistiska diktaturer såsom Kuba, Nordvietnam och Östtyskland samt marxist-leninistiska upprorsrörelser i Tredje världen, vilka kämpade med vapen i hand mot så kallad kolonialism och imperialism.

Med sin överklassbetingat negativa syn på judar föll det sig också naturligt för Palme att ge den judiska staten Israel på båten och upprätta vänskapliga förbindelser med den palestinaarabiska terrorrörelsen PLO och det anslutande partiet al-Fatah under den bisarre Yassir Arafats ledarskap. Det är ett arv som sedan dess omsorgsfullt förvaltats av sosseriet, något som resulterade i att regeringen Löfvens första åtgärd efter sitt makttillträde hösten 2014 var att erkänna ”Palestina” som självständig stat.

Frågan är då hur den extremt experimentella och läckande skutan Sverige med en immigrationspolitik som i realiteten består av svängdörrar och en häpnadsväckande underdånighet gentemot allt som luktar främmande seder och kulturer, även omfattande öppet kvinnoförakt och barnäktenskap, skall kunna vändas och tätas så att vi åter kan bli vad Sjunnesson kallar ”en normal nation”.

Att det är en hjärtefråga för folk-och opinionsbildaren Jan Sjunnesson förstår vi av att han i inledningen på kapitel 7, ”Ett normalt Sverige”, skriver (sidan 291): ”Att göra Sverige till ett normalt land är syftet med att skriva och ge ut denna bok på eget bevåg.” Främsta hindren på vägen för att uppnå denna onekligen nobla målsättning är enligt författaren hög beskattning och omfattande välfärdsstat; extrem sekulär rationalism och individualism; tyst konformism och öppet åsiktsförtryck; vänsterpolitik.

Visst ligger det en hel del i den beskrivningen. Något konkret recept på hur förvandlingen skall gå till ges dock inte av Sjunnesson, men utan tvivel fäster han – liksom denna bloggare – betydande förhoppningar vid den ”Sverige-vänliga” rörelsen inklusive Sverigedemokraterna, en rad alternativa medier som lyckats med konststycket att luckra upp den hävdvunna åsiktskonformismen samt ideellt verkande individer som han själv.

 Folk- och opinionsbildaren Jan Sjunnesson.

Jan Sjunnesson menar att det under åren 2013-2020 skall kunna gå att förvandla Sverige från extremt experiment till ett land i normalare tillstånd. Således befinner vi oss just nu mitt i denna omvandlingsprocess. Det vill säga lika lång tid som det tog för palmeismen att de sju åren 1969-76 förändra Sverige i extrem riktning. ”Att bli normal är att tillfriskna från paniksyndrom och rädslor för vad folk ska säga”, avslutar Jan Sjunnesson föreliggande skildring av Sverige (sidan 307). ”Det är inte farligt. Det är normalt.”

Sveriges nationaldag i mångkulturens tecken

 Dagen före nationaldagen var vimpeln hissad i mitt bostadsområde. Foto: Tommy Hansson

Ett fåtal länder firar sina respektive nationaldagar med särskild frenesi. Jag kommer i första hand då att tänka på USA, Norge, Frankrike och Irland. Där är det fyrverkerier, parader, flaggviftande och andra muntrationer som gäller. I de flesta länder sker dock nationaldagsfirandena med måtta.

Danmarks så kallade grundlovsdag, som firas till minne av antagandet av den danska konstitutionen den 5 juni 1849, är inte ens officiellt nationaldag. En dag då mer eller mindre framstående politiker åker runt och håller tal och Dannebrogen vajar på alla flaggstänger. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

I Finland gäller självständighetsdagen den 6 december som nationaldag. Det var den dag då det tidigare ryska storfurstendömet 1917 deklarerade sin självständighet från det Ryssland som den 30 december 1922 officiellt kom att kallas Sovjetunionen. På självständighetsdagen håller republikens president en mottagning och runt om i landet hålls gudstjänster, ceremonier, militärparader och olika festligheter. Någon nationell yra som i Norge är det dock inte fråga om.

Det brukar hävdas att nationaldagen firas särskilt eftertryckligt i länder som fått kämpa för sin frihet. Detta stämmer i hög grad in på de flesta av exemplen härovan. Nog förstår vi norrmännens idoga flaggviftande mot bakgrunden av Nazitysklands ockupation 1940-45 och den påföljande befrielsen.

 Norskt nationaldagsfirande på Karl Johan i Oslo.

Fast i så fall borde väl såväl våra danska, som också genomled en femårig naziockupation, som finska vänner vifta minst lika mycket med sina flaggor som norrmännen i glädjen över att ha befriats från utländska förtryckarregimer, men så sker alltså inte.

Förklara det den som kan.

Tyskland firar den 3 oktober som nationaldag, en dag som går under beteckningen Tag der Deutschen Einheit åsyftande återföreningen mellan öst och väst 1990. Den delstat som innehar ordförandeskapet i Tysklands förbundsråd anordnar då på en viss plats en ceremoni och en medborgarfest, Bürgerfest, för att markera den nationella tyska enheten. Ingen stornationalistisk uppsluppenhet här heller, vilket ju minst av allt är sensationellt för den som har den bittersta kännedom om tysk historia.

Någon vildsint, flaggviftande fosterlandseufori rör det sig som alla vet inte heller om på den svenska nationaldagen den 6 juni. Vi firar som bekant vår nationaldag till minne av Gustaf Vasas val till svensk konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, varmed Kalmarunionen officiellt upphörde. Konung Gustaf, ibland kallad kung Gösta på folkligt vis, antog som sitt valspråk ”Beskydda oss, o Jesus”.  Även antagandet av den betydelsefulla svenska regeringsformen detta datum år 1809 brukar nämnas som en annan anledning att fira nationaldag.

Att den 6 juni skulle bli en svensk bemärkelsedag beslutades om i slutet av det nationalromantiska 1800-talet. Skansens grundare Artur Hazelius spelade en viktig roll i sammanhanget. 1916 kom dagen att kallas svenska flaggans dag och började firas i närvaro av kungafamiljen på Stockholms stadion, som ritats i nationalromantisk stil av arkitekten Torben Grut till de olympiska spelen i Stockholm 1912 och byggts i tegel.

 Tack vare Hugo Martinsens S-motion blev nationaldagen helgdag.

Officiell nationaldag blev den 6 juni inte förrän 1983 och allmän helgdag först 2005. Hugo Martinsen i Kungsbacka, som kom från Norge 1993 för att jobba som montör på Volvo, lämnade vid Socialdemokraternas partikongress 2001 in den motion som ledde till att nationaldagen blev helgdag. Beslutet fattades vid S-kongressen 2003. Martinsen själv blev dock så förbannad att han i vredesmod lämnade partiet – därför att man beslutade avskaffa annandag pingst som helgdag. Han hade med sin motion velat ge svenskarna ytterligare en helgdag, inte avskaffa någon.

Om Hugo Martinsens motivation bakom motionen om att göra nationaldagen till helgdag står följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken: ”Vi blir ju fler och fler invandrare. De vill visa att de tillför Sverige och gör rätt för sig här i landet.” Integrationstänkandet blev en väsentlig anledning för sossarna att bifalla Martinsens motion, vilket är en viktig orsak till att de olika nationaldagsfirandena ute i kommunerna ofta innehåller ceremonier i syfte att välkomna nya svenska medborgare.

På så sätt blir den 6 juni också en dag för att markera att Sverige är ett mångkulturellt land, något som fastslogs genom riksdagsbeslut 1975. Läs mer om Socialdemokraternas nationaldagspolitik här: http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41554 De här uppgifterna är på intet sätt nya, men kommer möjligen som en kalldusch för de av mina sverigedemokratiska partivänner som nog helst vill se nationaldagen som en storsvensk högtid i sant nationalistisk anda.

I Länstidningen i Södertälje framhölls i en artikel den 4 juni rubrikvis att ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”, detta inför det kommunala firandet på Torekällberget den 6 juni med medborgarskapsceremonier, prisutdelningar och tal av förra statsrådet Catharina Elmsäter Svärd (M), som var ersättare i bildningsnämnden i början på 1990-talet när jag var ledamot i samma nämnd.

 Torekällberget i Södertälje.

I artikeln citeras Torekällbergets chef Stefan Sundblad så: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska…Vi accepterar till exempel en nationalsång som inte nämner Sverige. Från början är den mycket en hyllning till den nordiska naturen.”   

Stefan Sundblad har i sak rätt. Det moderna Sverige kan knappast betecknas som nationalistiskt, och inte heller det ständigt växande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) är på något sätt extremt i detta avseende oavsett vad vänstern och den politiska korrektheten må ha att anföra.

SD är officiellt ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, som därtill i samband med Jimmie Åkessons vårtal den 9 maj lanserade sin nya slogan ”Lagom är bäst”. Knappast en devis som ett extremnationalistiskt eller nyfascistiskt parti – som exempelvis Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad såväl som Löfven själv påstått att SD är – skulle välja till sin.

Det finns personer med invandraranknytning som tycker att det svenska nationaldagsfirandet är väl mesigt och gott kunde bli litet mer nationalistiskt. Niklas Orrenius skriver exempelvis följande i Sydsvenska Dagbladet i en intressant text om nationaldagen den 6 juni 2006 om den tidigare folkpartistiske riksdagspolitikern Mauricio Rojas, numera bosatt i Chile och Spanien: ”Han vill se stora militärparader med tusentals blågula flaggor den 6 juni.” http://www.sydsvenskan.se/sverige/slaget-om-nationaldagen/   

Nu vet inte jag om Orrenius, en av våra mer beryktade godhetsapostlar och toleransmånglare, med egna ord på detta sätt väljer att sammanfatta vad han tror vara Rojas åsikter om svenskt nationaldagsfirande. Eller om Rojas faktiskt anfört något dylikt; jag har googlat på Rojas och militärparader men bara fått upp Orrenius artikel. Klart är emellertid att Mauricio Rojas genom åren utmanat både sitt eget parti och det politiskt korrekta etablissemanget med stundom okonventionella åsikter.

 Skall vi främst hylla kungafamiljen den 6 juni?

Avslutningsvis förtjänar det påpekas, att även om dagens svenska nationaldagsfirande på många sätt går i måttans och mångkulturens tecken, så blir naturligtvis nationaldagen vad man själv lägger in i ordet. Den som exempelvis ser den 6 juni som en dag då svenska militärframgångar bör högtidlighållas eller framförallt ett tillfälle att hylla vårt kungahus har all frihet att göra det.

Nationaldagen blir vad vi själva gör den till.