Posted tagged ‘Kambodja’

Försöken att idolisera Palme dömda att misslyckas

17 september, 2012

I dagarna har filmen ”Palme” haft premiär. Det jag hittills läst om filmen ger mig intrycket att den är ännu ett försök att idolisera Olof Palme, den ende svenske politikern med ”riktig stjärnlyster” som Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg uttryckte det på nämnda tidnings ledarsida den 16/9. Hela artikeln här:

http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/palme-korde-sverige-i-diket/

Enligt uppgift lär den nya filmen framställa Palme som en så kallad vanlig människa i familjens sköte samtidigt som den ger en positiv bild, låt vara med embryon till kritik, av objektets politiska gärning. Jag vill dock påstå att alla mer eller mindre nyanserade försök att idolisera/ikonisera Olof Palme är dömda att misslyckas. Anna Dahlberg ger i sin tänkvärda artikel ett antal skäl härför.

Sant är att Palme, alternativt hans eventuella talskrivare, var bra på att framställa politiska citat man minns. Såsom ”Satans mördare” (om Franco-Spanien), ”Diktaturens kreatur” (om Husaks Tjeckoslovakien), ”Politik är att vilja” (vid en SSU-kongress) samt i det svulstiga orerandet om USAs så kallade julbombningar över Nordvietnam 1972. Palme jämförde här USAs strategiska bombpolitik med ett antal nazistiska förbrytelser under Andra världskriget.

Sant är också att Palme blev föremål för hyllningar från ett antal diktaturländer i Tredje världen på grund av sin återkommande, hätska kritik av USA och kapitalismen. Han var också över måttan älskad av människor som flytt från högerdiktaturer och som fått en fristad i Sverige; dessa människor var som bekant otröstliga sedan Palme mördats den 28 februari 1986 och några av dem grät ut i TV.

 Olof Palme sida vid sida med Nordvietnams Moskva-ambassadör 1968.

Detta räcker dock inte för att idolisera eller med något mått av trovärdighet hjälteförklara Sven Olof Joachim Palme (1927-86). Dahlbergs artikel har den träffande rubriceringen ”Palme körde Sverige i diket”. Dahlberg inleder artikeln med följande ingress: ”Olof Palme är vår enda politiker med riktig stjärnlyster. Ändå blev hans gärning ett misslyckande”.

Bortsett från att det inledande omdömet är tvivelaktigt – Dag Hammarsköljd och Carl Bildt måste ändå anses göra Palme äran stridig och förmodligen överglänsa honom på den politiska himlapällen – har Dahlberg rätt: Palme var ingen lyckad politiker vare sig nationellt eller internationellt.

Anna Dahlberg skriver att Palme var ”antagligen den största politiska begåvning som Sverige har haft” och att ”på flera områden var han långt före sin tid” (jämställdhet, apartheid-kritik). Men:

Så ser det ljusa arvet efter Palme ut. På de flesta andra områden har hans politiska arv åldrats ofördelaktigt. Hans internationella roll som frontfigur för den alliansfria rörelsen har förlorat sin relevans i och med kalla krigets slut. Vetskapen om att Sverige spelade under täcket med USA militärt samtidigt som Palme utåt var fränare i sin kritik av väst än öst dämpar dessutom lystern i hans internationella gärning.

Detta är överraskande klarsynta ord för att komma från en ledarskribent/politisk redaktör på den normalt föga trovärdiga tidningen Expressen. Dahlberg stannar emellertid inte med detta utan fortsätter:

Men det är det ekonomiska arvet som är mest besvärande. Till Palmes försvar ska sägas att han tillträdde i en svår tid. Rekordåren fick ett abrupt slut och ersattes av oljekriser, valutakriser och lågkonjunktur. Palmes svar på denna kris var dock inte att ödmjukt ompröva den egna politiken utan tvärtom att låta den tippa över på vänsterkant. Finansminister Sträng kördes över och Sverige inledde en katastrofal överbryggningspolitik. Efterfrågan eldades på och lönekostnaderna skenade, vilket utlöste en akut industrikris. Jämlikhetssträvan drevs så långt att den högsta marginalskatten uppgick till 85 procent för löntagare och för egenföretagare kunde den övergå 100 procent, vilket Astrid Lindgren påpekade i den berömda sagan om Pomperipossa i Expressen 1976.

Som grädde på moset kom fackföreningsrörelsens och sosseriets envisa försök att, på tillskyndan av den vänsterextreme ekonomen/ideologen Rudolf Meidner, införa så kallade löntagarfonder vilka på sikt skulle överföra makten från företagsägarna till facket. Enligt Dahlberg ogillade Palme själv förslaget om löntagarfonder, men eftersom han var notoriskt rädd för att konfrontera facket lät han förslaget leva vidare. Dahlberg menar med allt fog att det tog Sverige ”många år att retirera från denna skadliga hybris”.

Anna Dahlberg snuddar vid Palmes utrikespolitiska utsyn men tar inte steget fullt ut när det gäller att belysa dess katastrofala konnotationer. Olof Palme må innerst inne ha varit antikommunist och USA-vän, men det var i så fall inget som kom till uttryck i den utrikespolitiska väg han med hjälp av uppbackare såsom Sverker Åström, Pierre Schori, Birgitta Dahl, Anna-Greta Leijon och Bernt Carlsson slog in på redan i början på 1960-talet.

 Palme och Fidél Castro myser ikapp.

Följden av detta vägval blev att Sverige under ett par decennier kom att backa upp kommunistdiktaturer såsom Kuba, Nordvietnam, Östtyskland, Angola, Mocambique och Nicaragua. Under en lång följd av år stödde Sverige därtill allehanda utspel från Sovjetunionens sida syftande till att stärka kommunistblocket och försvaga västsidan i det Kalla kriget.

Liksom ett antal mer eller mindre marxist-leninistiska så kallade befrielserörelser – i verkligheten terrorgrupperingar av typ Viet Cong (FNL) i Sydvietnam, Röda Khmererna (Kambodja), PAIGC (Guinea Bissau), PLO (Mellanöstern, SWAPO (Sydvästafrika/Namibia) och ANC (Sydafrika). Särskilt anmärkningsvärt är kanske det kompromisslösa stödet till Arafats PLO och fientliga hållning till staten Israel, Mellanösterns enda demokrati, som socialdemokratin såg positivt på ända fram till begynnelsen av Palme-eran.

Något av en brytning med detta anti-israeliska förflutna kom först med  Göran Perssons besök i Israel 1999, det första en svensk statsminister gjort sedan Tage Erlander var där 1962.

 Göran Persson besökte Israel 1999 och bröt därmed med palmeismens negativa hållning till den judiska staten.

Sveriges stöd till ANC har ju berömts i alla möjliga tonarter som centralt i kampen mot den förvisso orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken (apartheid) i Sydafrika. Må så vara. Samtidigt skall vi komma ihåg att ANC i grunden var en kommunistiskt influerad rörelse som icke tvekade att tillgripa våld och terror i kampen mot den vita överhögheten.

Bomber och granater mot marknader, sportanläggningar, biografer och restauranger skördade många civila liv. Grymma ”halsbandsmord” – där ett bildäck som sattes i brand träddes över offrets hals och orsakade en plågsam kvävningsdöd – var ett verksamt medel när det gällde  att utrota oliktänkande i de svartas led.

Palmeismen överförd till det utrikespolitiska området framkallade förvisso applådåskor från totalitärt vänsterhåll. Men vi får inte glömma att det ställde Sverige i en ofördelaktig dager bland världens västdemokratier och alls icke bara USA. Det fanns åtskilliga västledare som tvivlade på att Sverige egentligen hörde hemma i det västdemokratiska lägret under Palme. Att borgerliga regeringar fortsatte i samma spår gör minst av allt saken bättre.

 ”Halsbandsmord” introducerades i Sydafrika av ANC.

Alla försök att analysera fenomenet Olof Palme blir ofullständiga om man inte tar mannens säregna personlighet med i ekvationen. Den nu aktuella filmen framställer Palme som en god familjefar, något jag inte har anledning betvivla att han var. Hur det var med troheten mot hustrun Lisbeth – det har ju talats om möjliga förhållanden med exempelvis Shirley MacLaine och Monica Nielsen -vet jag inte. Det är heller inget som särskilt intresserar mig.

Olof Palme var kanske en hygglig prick i privata sammanhang. Dessvärre kan samma sak inte sägas om hans offentliga framträdanden i talarstolen och i televisionen. Här framstår Palme som en elak jävel som njuter av att trycka ner sina meningsmotståndare så långt i skoskaften det bara går.

 Fälldin blev tillplattad men fick sympatierna på sin sida.

Det var, som jag ser det, denna personlighetsdefekt som gjorde Palme avskydd och delvis hatad av i runda slängar halva svenska folket. Typiskt nog var det oppositionsledaren Thorbjörn Fälldin (C) som fick de flesta sympatierna på sin sida när han blev tillplattad av Palme i valdebatterna på 1970-talet. Att det sedan fanns personer som beundrade Palme för precis dessa ”eleganta” personangrepp är väl känt.

För en mer fullständig bild av hur jag ser på Olof Palme, läs gärna uppsatsen om honom i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (Contra förlag 2008, 170 sidor).

Kvinnodagens kommunistiska historia

8 mars, 2011

 Kommunisterna Clara Zetkin (t. v.) och Rosa Luxemburg.

I dag är det den 8 mars. Den dagen infaller, förutom Fettisdagen, Internationella kvinnodagen. Sistnämnda bemärkelsedag har, liksom på många andra platser, markerats genom firande i Stadshuset här i Södertälje.

Wikipedia har följande formulering om kvinnodagen:

Internationella kvinnodagen inträffar 8 mars varje år och uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.

Om vi går tillbaka i hävderna kring Internationella kvinnodagen slås man av hur mycket kommunism och socialism som omgärdar denna dag. Redan den 28 februari 1909 fastslog det Amerikanska socialistpartiet att man avsåg fira en nationell kvinnodag i USA. Detta firande fortsatte äga rum sista söndagen i februari till och med 1913.

1910 anordnade vidare Andra internationalen en internationell kvinnokonferens i Köpenhamns Folkets hus. På detta möte föreslogs en internationell kvinnodag i syfte att hedra den så kallade kvinnorörelsen och att främja kvinnors rösträtt. Initiativtagare till förslaget var den tyska socialisten Clara Zetkin, men något särskilt datum nämndes ej i sammanhanget. De följande fyra åren högtidlighölls i alla fall en internationell kvinnodag i Tyskland, Schweiz, Österrike och Danmark. Vänsterpolitiseringen var härvidlag stark.

 Clara Zetkin hedrades med frimärke i Östtyskland.

Också i det under revolutionär omvandling stadda Ryssland flyttade socialistiskt övertygade kvinnor fram sina positioner och firade en kvinnodag sista söndagen i februari 1913. Samma dag 1917 gick ryska kvinnor ut i en strejk för ”bröd och fred”, vilken anses ha utgjort startskottet för den socialdemokratiska Februarirevolutionen. Fyra dagar därefter tvingades tsar Nikolaus II abdikera (han mördades senare på Lenins order). Den provisoriska mensjevikregimen gav omedelbart kvinnorna rösträtt.

Efter bolsjevikernas statskupp i oktober 1917 lyckades revolutionären (och senare Stockholms-ambassadören) Alexandra Kollontaj övertyga Lenin om att göra kvinnodagen till en allmän helgdag, men så skedde bara delvis. Det var först 1965 som dagen blev ”röd dag” i Sovjetunionen.

I dag är Internationella kvinnodagen den 8 mars allmän helgdag i en handfull länder, de flesta av dessa gamla delrepubliker i det forna Sovjetunionen inklusive Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Georgien med flera. Samma sak i Angola, Eritrea, Guinea-Bissasu, Kambodja, Laos, Vietnam och Zambia. Det vill säga nuvarande eller tidigare socialist-/kommunistdiktaturer.

I Sverige och andra västdemokratier har Internationella kvinnodagen en klart politisk innebörd som anknyter till krav på jämställdhet och kvinnokamp, men på andra håll har dagen mer karaktären av Mors dag eller Alla hjärtans dag då män förväntas uppvakta och hedra kvinnor i största allmänhet.

Alla feminister och kvinnosakskämpar är emellertid inte överens om Internationella kvinnodagens betydelse. 2009 sade EU-kommissionären Viviane Reding, Luxemburg att ”så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter.” Den tyska feministen Alice Schwarzer pläderade 2010 för ett avskaffande av Internationella kvinnodagen – i stället, menade hon, skall man vara för både kvinnor och män 365 dagar om året. Söker man på måfå på ”nätet” hittar man förvånansvärt många kvinnoinlägg av typ ”jag skiter i Internationella kvinnodagen”.

Vad man bör göra på skottdagen vart fjärde år framkom dock inte…

Internationella kvinnodagens ursprungliga tillskynderska, ovan nämnda Clara Zetkin (1857-1930), kom från en bildad medelklassfamilj i Wiederau i Tyskland. Hon blev tidigt socialdemokrat men övergick sedan till det radikala Spartacusförbundet (där Rosa Luxemburg var en drivande kraft) och det tyska kommunistpartiet. När Hitler och nationalsocialisterna tog makten i januari 1933 valde Zetkin att gå i exil i Moskva, där hon avled efter ungefär ett halvår.

Personligen känner jag mig en aning kluven inför Internationella kvinnodagen. Kvinnodagens ovedersägliga kommunistiska historia, och även det faktum att FN 1977 antog en resolution som rekommenderade allmänt firande denna dag,  gör mig minst sagt betänksam. Å andra sidan förnekar jag inte det positiva i att det finns en dag vikt för kvinnor över hela världen som lider exempelvis under maskulint hedersvåld och förtryck.

Jag tilltalas emellertid mer av Alice Schwarzers åtsikt att vi bör fira både kvinnor och män 365 – och vart fjärde år 366 – dagar om året. Det vill säga i praktiken en människodag varje dag på året.