Media som granskare, domare och bödlar: Aschberg, Researchgruppen och LT

 

 Ordinari Post-Tijdender, föregångaren till Post- och inrikes tidningar, är världens äldsta regelbundet utkommande tidning.

Ordet ”tidningar” härrör etymologiskt från det ålderdomliga ”tidender”, som betyder underrättelser eller nyheter. Det var dock mycket länge sedan svenska tidningar och media i stort sysslade enbart med sådant. På senare tid i dessa yttersta av dagar har media fått för sig att de inte bara skall fungera som nyhetsförmedlare och granskare, utan även påtaga sig rollerna som domare och bödlar.

Numera anlitar såväl Expressen som Aftonbladet den så kallade Researchgruppen i syfte att klämma åt personer med obekväma åsikter i allmänhet och sverigedemokratiska sådana i synnerhet. Gruppen kallades tidigare AFA Dokumentation och fungerade som namnet anvisar som extremvänsterns hemliga underrättelsetjänst, ett svenskt Stasi i miniatyr.

Drivande kraft i Researchgruppen är Martin Fredriksson, som är dömd för minst två fall av misshandel och som vidare suttit häktad som misstänkt för mordbrand mot en McDonald´s-restaurang. Fredriksson har även enrollerats i mediabusen Robert Aschbergs projekt Piscatus AB. En annan beryktad ”researchare” är Mathias Wåg, en av den vänsterextrema våldsgrupperingen AFAs grundare.

Det är detta mediala rövargäng som tillsammans med Expressen 2014 belönades med Föreningen grävande journalisters stora pris Guldspaden för ”grävet” ”Avpixlat avpixlade”, vilket åstadkoms genom avancerade dataintrång av kommentarer på de politiskt inkorrekta sajterna Avpixlat, Nya Tider och Exponerat. Därigenom kunde den verkliga identiteten bakom ett stort antal anonyma kommentatorer avslöjas. Många av dessa uppsöktes därefter bryskt i hemmen och konfronterades av gapiga reportrar med vad de skrivit.

 Mediabusen Aschberg och hans torpeder Fredriksson och Wåg.

Inte alla ställde upp i hyllningskören till Expressen. Anna Troberg, ledare för Piratpartiet 2011-2014, skrev till exempel följande i en debattartikel på SVT Opinion den 11 september 2014: ”Researchgruppen är nämligen ett glorifierat medborgargarde som konsekvent låter ändamålen helga medlen.”

http://www.svt.se/opinion/article2311191.svt

Researchgruppens och Aschberg-gängets delvis kriminella metoder har lett till ett okänt antal personliga tragedier för utpekade ”rasister”, som i många fall egentligen inte alls varit verkliga rasister utan snarare i affekt – när de trott sig skyddade av anonymiteten på nätet – uttryckt sitt eftertryckliga missnöje med accelererande massinvandring och islamisering.

I åtminstone ett fall har en utpekad person begått självmord. När Mathias Philipson, en tidigare ordförande för Sverigedemokraterna i Båstad, hängdes ut av Expressen 2013 ledde det till att han drabbades av psykisk ohälsa. När han sedan råkade ut för personliga problem i samband med sin affärsmässiga verksamhet – han drev en så kallad aktivitetsgård vars existens hotades genom ett planerat asylboende i regi av Bert Karlsson nära Philipsons tomtmark – orkade han inte längre utan sköt sig.

Den invandringskritiske skribenten och författaren Gunnar Sandelin skriver följande om fallet på sin blogg efter att ha talat med en vän till Philipson:

https://morklaggning.wordpress.com/2015/02/07/om-en-lokal-sd-ordforandes-sjalvmord/

Det krävs dock inte spektakulära exempel av typ Researchgruppen och Aschbergs ljusskygga verksamhet för att påvisa svenska mediers oroande utveckling från den ursprungliga funktionen som nyhetsförmedlare. Ett sådant exempel är centertidningen Länstidningen i Södertälje, som under senare år tycks ha fått en ökad faiblesse för att agera såväl granskare som domstol och bödel.

 LT samarbetade med statsunderstödda stiftelsen Expo, som tagit på entreprenad att motarbeta SD – dock med mycket ringa framgång om vi ser till aktuella opinionssiffror.

Föga överraskande är det Sverigedemokraterna som härvidlag hamnat i LTs sökarlljus. Den 9 juli valåret 2014 inledde tidningen, i samarbete med stiftelsen Expo (där tidigare nämnde Robert Aschberg ingår i styrelsen), en artikelserie om den så kallade rasismen med en text rubricerad ”Här börjar rasisternas resa till riksdagen”. Redan här stängs alltså dörren till alla journalistiska krav på saklighet och opartiskhet genom att det fastslås att SD är ”rasistiskt”.

Längst ner på uppslaget i papperstidningen återfanns en tidsaxel som buntar ihop ”lasermannen” John Ausonius och polismördaren Jackie Arklöv med artikelförfattaren, som då var gruppledare för SD i Södertälje kommunfullmäktige. Jag påpekade i ett publicerat svar till LT att detta inte var seriös journalistik utan ”ren och oförfalskad demagogi” .

Tidningens nyhetschef och ställföreträdande ansvarige utgivare Monika Nilsson Lysell visar inte tillstymmelse till att be om ursäkt för detta lika häpnadsväckande som osmakliga övertramp men erkänner däremot att jag har rätt när jag skriver att LT ägnar sig åt ”kampanjjournalistik”: ”Uppenbart är det så: LT har tydligt tagit ställning för ett samhälle utan rasism och fördomar”.   

Därefter följde ytterligare tre artiklar om vad Länstidningen menade vara ”rasism”, en satsning som man tvivelsutan hoppades skulle leda till valfiasko för SD i Södertälje i det kommande valet. Det blev inte riktigt så. SD noterades tvärtom för 13,3 procent, nästan dubblade sina mandat i fullmäktige och noterade den största valframgången för någon SD-avdelning i Stockholms län. Och i riksdagsvalet erhöll SD 12,9 procent och blev landets tredje största parti.

 SDs partiledare Jimmie Åkesson besökte Södertälje i valspurten 2014. Foto: Tommy Hansson

Första artikeln i LTs rasismserie här:

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2555063-del-1-rasismens-resa-till-riksdagen.

Mitt svar här:

http://lt.se/asikter/debatt/1.2570205-jag-kraver-ursakt-fran-lt-s-sida#Scen_1

Det skulle inte dröja särskilt länge innan lokaltidningen i Södertälje drog igång en uppseendeväckande kampanj, denna gång med syftet att knäcka min efterträdare som partiets gruppledare, Tommy Blomqvist och dennes sambo Ingrid Hult, ledamot i såväl Södertälje kommunfullmäktige som landstingsfullmäktige i Stockholms län.

Startskottet för denna rasande serie personagrepp avlossades den 26 november med en förstasida med rubrikerna ”Stadens SD-toppar bosatta i Nykvarn” respektive ”LT:s granskning visar att Blomqvist och Hult bryter mot lagen”. Bakgrunden till dessa påståenden var att paret Blomqvist-Hult var skrivet i Södertälje men tillbringade en del av sin tid i ett av Hult ägt hus i den angränsande kommunen Nykvarn.

I sin bevisföring, omfattande sammanlagt sex helsidor inklusive två salvelesefulla ledartexter, uppbådade tidningen diverse utsagor från grannar och andra som menade sig veta var paret egentligen bodde. Som påbröd redovisade LT Blomqvists reseräkningar till kommunen, som påstods tala för ett fast boende i Nykvarn.

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2736272-lt-avslojar-sd-topparna-bor-inte-i-sodertalje

 Tommy Blomqvist under valkampanjen 2014. Foto: Tommy Hansson

Länstidningens politiske redaktör Tomas Karlsson slog i en ledarartikel den 26 november 2014 med bombastisk tvärsäkerhet fast att ”Blomqvist måste avgå omedelbart”. Man skulle kunna tycka att Karlsson borde ha reflekterat över det faktum, att en persons skrivningsort ytterst bestäms av Skatteverket och inte av ortens lokalavisa.

Eller som jag påpekade i en replik till Karlsson den 1 december:

Självfallet har LT rätt att granska Sverigedemokraternas, liksom alla andra partiers, representanter, och om det med hundraprocentig säkerhet skulle visa sig att Hult och Blomqvist inte skulle bo där de är skrivna instämmer undertecknad i att de inte har något annat val än att avgå. Vi är emellertid inte där ännu och det är definitivt inte LT som har domsrätt i ärendet. Tidningen ägnar sig enligt min mening åt en upprörande personhets på eller över gränsen till det anständiga.

Karlssons ledare här:

http://lt.se/asikter/ledare/1.2736952-blomqvist-maste-avga-omedelbart#Scen_1

Mitt svar:

http://lt.se/asikter/1.2743862-lt-som-granskare-domstol-och-exekutor

Härefter gick ett par månader. Under tiden fann det hårt ansatta paret för gott att flytta till en annan adress i Södertälje. Så kom till slut besked från såväl Skatteverket som Södertälje kommun. Ingendera av dessa instanser hade funnit anledning att närmare granska Tommy Blomqvists och Ingrid Hults skrivningsort. Länstidningens uppgifter hade således inte bevisat någonting!

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2848767-skatteverket-utreder-inte-sd-topparna   

Ett praktfullare västgötaklimax för den tidning som med skälvande moralpatos menade sig ha rätt döma Blomqvist-Hult till avsättning från alla kommunala förtroendeposter – och dessa var åtskilliga – kunde knappast tänkas.

 Praktfullt västgötaklimax för redaktör Karlsson.

Redaktören Karlsson hävdade visserligen istadigt men utan tvekan något ansträngt i en ledare den 21 februari 2015 alltfort att ”SD-topparna måste granskas”, men få av läsarna torde ha brytt sig. Att LT kunde ha haft fel var givetvis uteslutet enligt Karlssons världsbild.

Ett massmedium som fått blodsmak i munnen släpper inte taget om offret. Det mals på i all evinnerlighet tills bytet är nedlagt. Det vill sägas avgår från aktuell post eller befattning eller tvingas bort av andra. En extra piff på det hela blir det givetvis om offret tar sitt eget liv som i det tragiska exemplet med SD Båstads förre ordförande Mathias Philipson.

Nu blev inget av detta fallet med Tommy Blomqvist och Ingrid Hult i SD Södertälje. De stod på sig, vägrade avgå, hävdade helt enkelt att de hade rätt – och fick rätt till slut. Medan den blodtörstiga lokaltidningen hade fel. Det är dock i undantagsfall mediahetsen får ett så lyckosamt slut.

I sanningens namn skall också framhållas att Länstidningen i sina drev mot Sverigedemokraterna – ingen kan ju på allvar tro att representanter för andra partier skulle utsättas för motsvarande klappjakt – inte i likhet med Expressen anlitade dömda AFA-brottslingar i sin oförblommerade kampanjjournalistik. Även om den politiskt korrekta underrättelsetjänsten Expo inte är så väldigt långt därifrån.

Svenska massmediers ohöljda politiska partiskhet kan dateras tillbaka till det slutande 1960-talet och den då allt påstridigare 68-vänsterns spridning i landets tidningar och etermedier med Vietnamkriget som murbräcka. Egentligen har mycket litet ändrats sedan dess. Det är alltjämt extremvänsterns attityder och beslutsamhet att hjärntvätta folket med vad man i sin inskränkthet inbillar sig är rätt och riktigt som dominerar etablissemangsmedia, oavsett om dessa sedan kallar sig liberala, socialistiska, centerpartistiska eller något annat.

 Några av 68-vänsterns ikoner: Stalin, Engels, Pol Pot, Marx och Mao.

En skillnad finns det dock. Det är att det i dag på grund av Internets utveckling existerar, till skillnad mot vad som var fallet på Vietnam-vänsterns tid, ett antal alternativa medier som utan fruktan belyser just de områden och frågeställningar som de etablerade medierna inte vill att medborgarna skall rota i.

Och det är naturligtvis just därför som etablissemanget lägger ner så mycket krut på att oskadliggöra dessa alternativmedia. Detta parallellt med att de egna upplagorna fortsätter att minska och de ekonomiska problemen blir allt större, Sverigedemokraterna fortfar att avancera opinionsmässigt och alternativmedierna blir allt populärare.

 

 

 

Skenande medialisering och kampanjjournalistik

Dagens Samhälle har tidigare belyst uppblåsta vårdskandaler.

I tidningen Dagens Samhälle 38/2013 har chefredaktören Mats Edman skrivit en text på sistasidan, som jag skulle önska att alla med intresse för vad som händer i samhället tar del av: ”Medieanpassning för inte demokratin framåt”. Kunde inte ha skrivit det bättre själv, hur otroligt detta än kan låta…

Texten utgår från en färsk rapport från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) med titeln Föredöme eller fördömd, medierna som moralisk domstol. I rapporten behandlas två tydliga trender: samhällets medialisering och moraliseringen i medierna. ”Journalistkåren”, skriver Edman, ”har blivit mer dömande och åsiktsdriven, hävdar forskarna.”

Inom politiken men också inom näringsliv, intresseorganisationer, ideell verksamhet och så vidare är det av avgörande betydelse, på vad sätt den egna verksamheten och det egna budskapet ter sig i press, radio och TV. Då är det blott alltför lätt hänt att det ursprungliga budskapet anpassas för att se bra ut i media. Det rör sig alltmer om en medial skönhetstävling.

Det är givetvis inte fel att vilja att det egna budskapet paketeras så smakfullt som möjligt. Vad som är oroande i dag är emellertid att paketeringen tenderar att bli viktigare än innehållet.

Detta fenomen är, menar Mats Edman, ett tecken på populism och fördumning:

Organisationer som medvetet viker sig för fel och skevheter i media gör demokratin en ren otjänst. Makthavare som pudlar utan att invänta sina egna utredningar bevisar medialiseringens fördummande effekt. Och moraliserandet försvårar för redaktioner att erkänna sina egna brister.

Justitieminister Beatrice Ask (M) vek ner sig direkt inför drevet mot Skånepolisen om ”Romregistret”.

Det finns dock i dessa dagar ett anmärkningsvärt undantag från benägenheten att ”pudla” för varje förhållande som kan uppfattas som negativt för den egna verksamheten: Skånepolisens fasthållande vid att det famösa så kallade Romregistret var nödvändigt för det spaningsarbete som bedrevs och inte var upprättat utifrån etniska grunder.

Dagens Nyheters förmenta scoop, som fått den beryktade indignationsjournalisten Niklas Orrenius nominerad till Stora journalistpriset, ledde till snyftningar och hulkanden i stora delar av de politiska och mediala sfärerna. Edman: ”Justitieministern, integrationsministern och rikspolischefen accepterade mediebilden direkt och pudlade.

Skånepolisen står fast vid att nämnda register upprättats för att hålla koll på brottslighet med anknytning till två klaner, vilka råkat ha zigensk proveniens. Det har då ansetts nödvändigt att reda ut släktsskapsförhållanden inklusive barn. Föräldrar har nämligen för vana att föra över ägodelar till sina barn i syfte att undkomma rättvisan.

Den 15 november kommer, enligt Edman, Säkerhets- och integrationsskyddsnämnden (SIN) att offentliggöra sin granskning av registret. Om SIN går på samma linje som Skånepolisens juridiska expertis kommer den tvivelaktige redaktör Orrenius och hans beräknande snyftreportage onekligen att framstå i en mindre fördelaktig dager.

Den alltid läsvärda sajten Veckans Contra granskar i sin senaste upplaga vad som kallas kampanjjournalistiken:

I Sverige följer dessvärre pressen raskt i den brittiska slaskpressens fotspår. I spetsen för den här utvecklingen går DN, SvD, Dagens Eko och en del TV-program. Journalisterna bestämmer sig för att driva en tes och skriver artiklar och redigerar intervjuer på ett sätt som rör upp känslorna. Utan att resonera sakligt eller öppna för motstridiga och balanserade synpunkter.

Som exempel på metodiken nämner Veckans Contra DNs kampanj mot ett av de mer välskötta vårdföretagen, Carema, för några år sedan. Carema hindrades därmed effektivt i sin strävan att räta upp de katastrofala förhållandena på en kommunalt driven vårdinrättning i västra Stockholms-området. Behovet av att skapa en praktfull skandal vägde för DN tyngre än omsorgen om vårdtagarna och deras anhöriga.

Även Veckans Contra belyser det så kallade Romregistret, liksom Svenska Dagbladets kampanj mot det svenska ulandsbiståndets effektivitet. I SvDs kampanj blir det alliansregeringen som får skulden, detta trots en uppenbar strävan från framför andra förra biståndsministern Gunilla Carlsson (M) att rensa upp i biståndsträsket.

Förra biståndsministern Gunilla Carlsson försökte rensa upp i biståndsträsket.

Veckans Contra har medvetet avstått från att titta närmare på kvällspressen, eftersom alla vet att denna rutinmässigt i varje nummer ägnar sig åt en slasks- och indignationsjournalistik som inte är något för känsliga magar. Att nu tidigare någorlunda respekterade dagstidningar alltmer börjat göra samma sak är ett tydligt tecken på den degenererade tid i vilken vi lever.

Medialiseringen och kampanjjournalistiken kan på mycket goda grunder anses vara samhällsfarliga tendenser. Den får politiker, företagsledare med flera aktörer att prioritera yta framför sakförhållanden och centrala samhällsinstitutioner som polismakten att göra ett sämre jobb.