Med Flyg och Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism

‘

Nils Flyg var kommunisten som blev nazist. Sven Olov Lindholm gjorde motsatt ideologisk resa – från nazism till kommunism. De båda männens politiska utveckling tecknas av historikern Johan Stenfeldt i boken Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism (Nordic Academic Press 2019, 320 sidor).

Nils Svante Flyg (1891-1943) föddes i Stockholm som son till en trädgårdsarbetare och en kvinna ur arbetarklassen. Han engagerade sig tidigt i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och fick i kraft av sin begåvning snabbt ledande positioner. När När Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) splittrades i en reformistisk och en revolutionär del 1917 anslöt sig Flyg till den senare, som fick namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSVP) med Karl Kilbom som partiledare – med andra ord blev han kommunist.

En betydande del av Flygs tidiga engagemang gällde kulturen: bland annat skulle främmande filmer och västerländsk deckarlitteratur bekämpas liksom degenerativ ”negermusik”. Nils Flyg var en flitig skribent och publicerade sina många alster i tidningen Stormklockan, som startats 1908 som en socialdemokratisk publikation. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stormklockan

Kapitalismen och imperialismen. Flygs ställningstaganden kom tidigt att kretsa kring kapitalismen och imperialismen, vilka båda skulle bekämpas. Johan Stenfeldt skriver (sidan 54): ”Allmänt stödjer han tanken att kapitalism är ett profitsystem, och att dess grundläggande orättvisa består i att den som säljer sin arbetskraft inte får njuta sitt arbetes frukter.” Den så kallade imperialismen blir nödvändig då kapitalismen till sin natur, i enlighet med lärofadern V. I. Lenins analys, förklaras vara expansionistisk och för sin överlevnad är beroende av global utsugning av människomassorna i vad som senare skulle bli känt som Tredje världen.

Det är värt att notera att Stormklockan inte var opåverkad av antisemitiska idéer som låg och skvalpade i tiden. Således publicerades återkommande en karikatyrteckning föreställande en sniken pantlånare med stereotypt judiska drag. Vulgärframställningen av den profithungrande juden blir här en sinnebild för den ondskefulla kapitalismen.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti splittrades 1921 sedan Tredje internationalen, Komintern, bildats med ambitionen att styra alla världens kommunistpartier från Moskva. Flyg följde med majoriteten vilken bildade Sveriges kommunistiska parti (SKP), senare Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och numera bara Vänsterpartiet (V). Nils Flyg var 1924-29 ordförande i SKP och satt i riksdagen åren 1929-40.

Nils Flyg: kommunisten som blev nazist.

1929 inträffade så den största splittringen i SKPs historia. Båda falangerna behöll det gamla namnet och kunde skiljas åt genom att de kom att kallas Kilbommare respektive Sillénare efter partiledarna Karl Kilbom och Hugo Sillén. Vid riksdagsvalet 1934 kom Kilboms-falangen in riksdagen efter att ha fått 5,33 procent av rösterna medan Sillénarna bara kom upp i 3 procent. Den förstnämnda inriktningen bytte sedan namn till Socialistiska partiet (SP) med Nils Flyg som ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4nsterpartiet

Nils Flyg hade inledningsvis inga problem med att acceptera sitt partis styrning från Moskva. När Komintern började inta en allt hårdare linje drog emellertid Flyg öronen åt sig och kom att intaga en alltmer kritisk hållning till den kommunistiska internationalen. Till detta bidrog också Kominterns beslut att Sovjetunionen skulle gå med i Nationernas förbund (NF). Slutligen blev såväl Kilbom som Flyg uteslutna ur Komintern.

Utan att gå in på alla bakomliggande faktorer kan konstateras, att Nils Flyg från senare delen av 1930-talet började orientera sig och sitt parti i en alltmer tysk- och nazivänlig riktning. Stenfeldt drar den tidsmässiga gränsen till 1937. Det började kring denna tidpunkt gå utför med Socialistiska partiet som hade stora problem med förlust av medlemmar och ekonomi – bland annat tvingades partitidningen Folkets Dagblad lägga ner 1940. När den två år senare återuppstod kunde detta ske endast med hjälp av ett ekonomiskt bistånd från Nazityskland omfattande 17 000 kronor i månaden, en ansenlig summa på den tiden..

Tyskland som ledande socialistisk makt. Johan Stenfeldts redogörelse för Nils Flygs ideologiska utveckling från kommunism till nationalsocialism visar att denna inte skedde genom ett abrupt brott mot allt vad han tidigare trott på. Snarare var den en gradvis övergång präglad mer av pragmatisk anpassning än en regelrätt kovändning. Övertygelsen att Sovjet svikit sina antiimperialistiska ideal som ledande socialistisk makt förde Flyg allt närmare Hitlers Tyskland, som han tenderade att betrakta som den ledande socialistiska statsbildningen.

Karl Kilbom ledde det ena av två kommunistpartier.

”Att ställa sig på Hitlers sida var således att ställa sig på framtidens sida” (sidan 143), sammanfattar Stenfeldt Flygs inställning från 1937 och framåt. ”Betraktat på detta sätt framstår Flygs utveckling mindre som en gåta. I själva verket rymmer den ett stort mått av logik, och präglas av en positionsförändring som bär starka kontinuiteter och som vägletts av principer som är kontinuerliga över tid: historicism och dialektik.”

Det kan tyckas paradoxalt att det var det Flygs marxistiska övertygelse som ledde honom till att ta ställning för Hitler och nationalsocialismen, men så är knappast fallet. Exemplet Nils Flyg är en illustration så god som någon till de totalitära ideologiernas intressegemenskap.

Medan andra bedömare antytt att Nils Flyg begick självmord var det enligt Johan Stenfeldt en blodpropp i hjärtat som  i början av 1943 ändade Flygs liv i hemmet i Nacka vid 51 års ålder.

Under det att Nils Flyg i egenskap av riksdagsledamot under elva år kan sägas ha tillhört det politiska etablissemanget i Sverige är så inte fallet med Sven Olov Lindholm (1903-98). Han föddes i Jönköping men växte upp i Mjölby, där pappan var spannmålshandlare. Efter realexamen slog Lindholm in på den militära banan och blev furir 1923. Därefter utbildade han sig till underofficer och kom att verka vid regementet A9 i Stockholm. En stor del av hans arbetsuppgifter ägnades åt att rida in unghästar.

Krigsmakten,staten, nationalismen. Under sin tid i huvudstaden kom Sven Olov för första gången i kontakt med svenska fascister. Han blev tidigt aktiv i den av Konrad Hallgren 1926 bildade Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO). Det var initialt tre huvudfrågor som lockade Lindholm till fascismen: krigsmaktens betydelse för nationens försvar; synen på staten som en historisk-organisk skapelse; nationalismen som värn mot imperialismen. Däremot förefaller judefrågan ha haft underordnad betydelse i detta skede av Lindholms politiska medvetenhet.

.Johan Stenfeldt skriver (sidan 152): ”Trots att det är fascismen som karakteriseras är det märkbart att begreppen ´nationalism´och ´socialism´är de mest centrala.” Nationen var för Lindholm den av historiska orsaker mest ändamålsenliga grunden på vilken ett rättfärdigt samhälle kunde byggas. Den övertygelsen skulle följa med Sven Olov Lindholm livet igenom.

Sven Olov Lindholm som nationalsocialistisk talare – talarstolen ”pryds” av både hakkorset och Vasakärven.

1929 bytte SFKO namn till Nationalsocialistiska folkpartiet (NSFP) och året därpå bildade man tillsammans med Nysvenska folkförbundet (NSFF) Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) med veterinären Birger Furugård från Deje i Värmland som ledare. Fokus hade efterhand förskjutits från Mussolinis fascistiska Italien i riktning mot Hitlers nationalsocialistiska Tyskland. Den kapable skribenten Sven Olov Lindholm – han behärskade såväl prosa som lyrik – utsågs till partisekreterare och redaktör för partitidningen Vår kamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Olov_Lindholm

Vasakärve istället för svastika. SNSP fick i riksdagsvalet 1932 omkring 15 000 röster motsvarande 0,61 procent. Således knappast någon hejdundrande succé. Lindholm och ett antal SNSP-medlemmar tröttnade snart på den alkoholiserade och nyckfulle Furugårds bristfälliga ledarskap och bildade Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), som blev det ledande svenska nazistpartiet. Sven Olov Lindholm var den självskrivne ledaren.

1938 blev det nytt nambyte, denna gång till Svensk socialistisk samling (SSS). Trots att man försökte distansera sig från sin tyska motsvarighet genom att använda Vasakärven och inte svastikan som symbol förlorade partiet hart när allt stöd under Andra världskriget. Partiet upplöstses slutligen i juni 1950, sörjt av få.

Efter ett kvartssekel som ledande svensk nationalsocialist övergick Sven Olov Lindholm 1951 till att bli privatman. Han fick genom partivännen Sven Hedengren anställning som lagerförman på en maskinfirma. Lindholm var änkeman och hade året innan gift om sig med den 25 år yngre Vera Schimanski, vilken kommit till Sverige via Folke Bernadottes så kallade vita bussar tillsammans med sin mor och bror. Hon var emellertid övertygad nationalsocialist och hade i Hitlers Tyskland tillhört Bund Deutscher Mädel, den feminina motsvarigheten till pojkarnas Hitlerjugend. Äktenskapet varade till 1962.

Vera gifte redan samma år om sig med trädgårdsmästaren och nazisten Göran Assar Oredsson från Strängnäs som blev ledare för Nordiska rikspartiet, NRP, populärt kallat ”Assar och hans nassar”. Partiet, eller rättare sagt spillrorna av vad som var kvar av detta, lades ner 2009. Vera Oredsson har förblivit sin ideologiska övertygelse trogen och betraktas i dag vid drygt 90 års ålder som den svenska nationalsocialismens ”grand old lady”.

Konrad Hallgren – svensk fascistledare på 1920-talet.

Omedelbart efter krigsslutet publicerade Lindholm skriften Döm ingen ohörd, där han söker försvara eller i varje fall förklara sitt  ställningstagande som Sveriges främste företrädare för världens mest avskydda politiska rörelse. Lindholm menar sig vara diskriminerad och förföljd: ”Skall lynchjustisen eller lag och rätt råda?” frågar han sig på skriftens försättsblad. Författaren anklagar pressen för att fara med osanning om det svenska nazistpartiets relationer med Tyskland och menar ytterligare, att de tyska koncentrationslägren knappast varit värre än den motsatta sidans krigsförbrytelser.

Lindholms skrift kom ut i en ny och nästan dubbelt så omfattande utgåva 1967. Talet om ”lynchjustis” var borta och författaren redogör för hur han tvingats tänka om. Han uppehåller sig vid rörelsens ambitioner att förena nationalism och socialism och söker vidare tona ned nationalsocialismens judehat. Istället menar han att den negativa inställningen till judar berodde på viljan att bevara den nordiska så kallade folkstammen (vilket för övrigt under 1920- och 1930-talen var ett gångbart tema hos de flesta partier). I en sista upplaga av skriften 1968 utvecklar Lindholm ytterligare tematiken från året innan.

Exakt när Sven Olov Lindholm övergick från att vara nationalsocialist till att bli vänsteranhängare och kommunist – han var medlem i Vänsterpartiet kommunisterna – är inte helt fastställt, men kanske kan man sätta gränsen vid 1967 då Lindholm dels kom ut med andra utgåvan av Döm ingen ohörd, dels höll ett tal vid den tidigare partikamraten Gösta Hallberg-Cuulas grav. Härefter blir det vänsterengagemang för hela slanten för den ärrade nazisten.

FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft. Sven Olov Lindholm hade vid flera tillfällen besökt Nazityskland och då icke minst partidagarna i Nürnberg. Han hade vederbörligen låtit sig imponeras av de fladdrande fanorna och facklorna, de till synes oändliga leden av uniformerade meningsfränder som i blankpolerade stövlar tågade till taktfast marschmusik och naturligtvis Führerns entusiasmerande tal. Då kunde han känna en oförglömlig gemenskap och sammanhållning.

Samma sorts känslor upplevde Lindholm på 1960- och 1970-talen i den så kallade FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft: det var fart, det var fest, det var folkgemenskap med flygande fanor och klingande spel! Han berättar under rubriceringen Soldatliv och politik hur han upplevde allt detta:

En gång – 1. maj 1974 – anförtroddes jag att bära fanan åt Vasa FNL-grupp vid demonstrationen från Kungsträdgården till Hötorget. Det var 12 000 i tåget. På Kungsgatan tänkte jag på, att här marscherade mina ”egna trupper” för snart 40 år sedan under fanor med samma färger – blå-gul-röd – och jag tyckte det var något symboliskt med detta: innerst inne är det ju samma rättsbegrepp som driver mig som då, fast det tar sig andra uttryck. (Citerat från Stenfeldt, sidan 234).

En mindre lyckad FNL-demonstration i Stockholm i december 1972: ”Hanoi Jane” Fonda har fått rödfärg i håret av en USA-vänlig motdemonstrant.

Sven Olov Lindholm hade aldrig någon framträdande position inom vänsterrörelsen och lär inte heller ha eftersträvat någon sådan. För honom räckte det på äldre dar gott med att känna folkgemenskap och sammanhållning som fanbärare vid FNL-demonstrationer. Hans politiska utveckling är dock minst lika intressant som Nils Flygs ideologiska metamorfos av motsatt slag. De båda männens öden och äventyr, sådana de beskrivs i Johan Stenfeldts läsvärda bok, ger en god bild av de slående parallellerna mellan kommunism, nationalsocialism och fascism.

Sven Olov Lindholm avled i sitt hem i Rönninge i Salems församling söder om Stockholm vid 95 års ålder 1998.

Antisemitism och socialism i den amerikanska kongressen

Kongressledamöterna Ilhan Omar (till vänster) och Rashida Tlaib representerar båda det Demokratiska partiet.

Att antisemitismen ökar i Europa är ett faktum. Den yttrar sig dels i Israel-hat, där de svenska Socialdemokraterna i allmänhet och utrikesminister Margot Wallström i synnerhet ligger i framkant, dels i judefientlig retorik och judefientliga hatbrott riktade mot synagogor och andra judiska institutioner. Antisemitismen tycks nu också likt en löpeld sprida sig i USA.

I centrum vad gäller diskussionen om den ”nya” antisemitismen i Förenta staterna står 37-åriga Ilhan Omar, Minnesota, som är ny ledamot i kongressens representanthus från och med i år representerande det Demokratiska partiet. Den hijab-bärande muslimen Omar har av representanthusets talman, Nancy Pelosi. utsetts till den prestigefyllda positionen som ordförande i representanthusets utrikesutskott.

Ilhan Omar väckte senast uppseende när hon anklagade Israel-vänliga amerikaner för att ”svära trohet till Israel” mer än till USA. Påståendet står helt i överensstämmelse med den antisemitiska, nattståndna retoriken om att judar och Israel-vänner hyser dubbla lojaliteter. Omars yttrande fick president Donald Trump att hävda att detta innebar en ”sorglig dag för Israel”. Det hade emellertid varit mer adekvat om Trump hade sagt att det var en sorglig dag för det traditionellt pro-israeliska USA.

Omars uttalande var så pass anmärkningsvärt att såväl republikanska som demokratiska röster tog avstånd från det. Tidigare har Omar anklagat den pro-israeliska lobbyorganisationen the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) för att betala kongressmedlemmar för att de skall stötta Israel, något Omar tvingats be om ursäkt för. https://www.jpost.com/American-Politics/The-antisemitic-actions-and-consequences-of-congresswoman-Ilhan-Omar-580842

Ilhan Omars diatriber är naturligtvis pinsamma, inte bara för Demokratiska partiet utan för såväl det politiska maktcentret Washington, D. C. i sin helhet som USA i stort. Något liknande har aldrig tidigare förekommit i den amerikanska kongressen. Det är också paradoxalt att denna typ av rasistisk propaganda kommer från någon som själv presenterat sig som offer för rasismen. Både president Donald Trump och vicepresident Mike Pence har pläderat för att Omar borde sparkas ut ur kongressen eller åtminstone varnas för sina antisemitiska uttalanden.

Chelsea Clinton ogillar antisemitismen i amerikansk politik.

Även den inte helt okända demokraten Chelsea Clinton har, låt vara indirekt, markerat avstånd till IIhan Omar, vilken stöder såväl Hamas som den anti-israeliska rörelsen Boycott, Divestment, Sanctions (BDS): ”We should expect all elected officials regardless of party, and all public figures not to traffic in anti-Semitism.”

Ilhan Omar föddes i Somalias huvudstad Mogadishu 1981, När det somaliska inbördeskriget utbröt 1991 flydde hon med sin familj till Kenya, där man tillbringade fyra år i flyktingläger. 1995 erhöll familjen tillåtelse att slå sig ned i USA och bosatte sig först i Arlington i Virginia. Snart flyttade man dock till Minneapolis i Minnesota. Ilhan Omar blev amerikansk medborgare 2000 och invaldes i Minnesotas representanthus 2016. Två år senare invaldes hon som den första naturaliserade medborgaren från Afrika till USAs representanthus. https://en.wikipedia.org/wiki/Ilhan_Omar

Omar tillhör, vilket givetvis är föga överraskande, vänsterflygeln i sitt parti och har bland annat agiterat för livslön, billiga bostäder och billig hälsovård samt avskrivning av studielån. Och trots sin radikala retorik tycks hon fortfarande hållas under armarna av betydande delar av Demokratiska partiet.

En trogen vapendragare till Ilhan Omar i det amerikanska representanthuset är den muslimska palestinsk-amerikanskan Rashida Tlaib, född 1976, vilken är hemmahörig i Detroit i Michigan. Hon står liksom Omar långt ut på vänsterkanten och är medlem i Democratic Socialists of America (DSA), en organisation som är knuten till Socialistinternationalen och som hade nära band till den förre presidenten Barack Obama. https://www.keywiki.org/Barack_Obama_and_Democratic_Socialists_of_America/Socialism

Rashida Tlaib har gjort sig känd för att vilja ställa president Trump inför riksrätt och för att vilja avsluta USAs stöd till den judiska staten Israel. I likhet med Ilhan Omar är Tlaib en uttalad supporter av BDS och deltog aktivt i vänsterradikalen Bernie Sanders presidentvalskampanj. https://en.wikipedia.org/wiki/Rashida_Tlaib

Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez.

Nära politiskt lierad med de vänsterradikala Israel-hatarna och antisemiterna Ilhan Omar och Rashida Tlaib är Alexandria Ocasio-Cortez (”AOC”), vilken också invaldes i det amerikanska representanthuset i valet i november 2018. Hon föddes in i en katolsk familj i New York med latinska rötter 1989 och deltog i Bernie Sanders socialistiskt betonade valkampanj 2016.

Ocasio-Cortez är ett ansikte utåt för radikaliseringen av det Demokratiska partiet och har bland annat föreslagit ett ”Green New Deal”, syftande till en omfattande omläggning från fossila till förnybara bränslen. Viss uppmärksamhet har AOC även väckt med att ifrågasätta det kloka i att sätta barn till en värld, som enligt henne plågas svårt av människoframkallade klimatförändringar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Alexandria_Ocasio-Cortez

Invalet av Ilhan Omar, Rashida Tlaib och Alexandria Ocasio-Cortez i den amerikanska kongressens representanthus väcker åtminstone två väsentliga frågor. 1. Är partiet, som traditionellt varit pro-israeliskt och varit den partibildning som USAs judar föredragit, på väg att bli Israel-fientligt och pro-palestinskt? 2. Är partiet på väg att överge hävdvunnen amerikansk kapitalism till förmån för socialism?

Juryn överlägger fortfarande i denna fråga, som det brukar heta, men många befarar att USAs politiska landskap står inför en grundläggande vänstervridning och orientering bort från kapitalismen som ekonomiskt rättesnöre. http://nymag.com/intelligencer/2018/08/are-democratic-voters-abandoning-capitalism-for-socialism.html

 

 

 

Rensa upp i barnviseträsket!

Våra barnvisor har traditionellt setts som gulliga och oskyldiga. Verkligheten är emellertid en helt annan. Många barnvisor hyllar i själva verket patriarkat, vithetsnorm, rasism, nationalism, kolonialism och imperialism, kärnfamilj, djurförtryck, klimatförnekelse och kapitalistisk rovdrift. Nedanstående tio exempel ger en uppfattning om hur illa ställt det är. Det är hög tid för en utrensning i barnviseträsket och i bibliotekshyllorna!

Låt inte lura er av bilden på det oskyldiga lammet!

Bä, bä, vita lamm
(Text & musik: Alice Tegnér)

Bä, bä, vita lamm, har du någon ull?
Ja, ja, kära barn, jag har säcken full.
Helgdagsrock åt far och söndagskjol åt mor
och två par strumpor åt lille, lille bror.

Kommentar: Vithetsnormen etableras redan i sångtiteln, som avviker från den ursprungliga översättningen av den engelska 1700-talsvisan ”Baa, Baa, Black Sheep” som gjordes av August Strindberg 1872, vilken hade ”Bä, bä, svarta lamm”. Texten förhärligar vidare kärnfamiljen, heteronormen och det hänsynslösa utnyttjandet av djuren för mänskliga behov.

Blåsippor
(Text: Anna Maria Roos, musik: Alice Tegnér)

Blåsippan ute i backarna står,
niger och säger att nu är det vår.
Barnen de plocka små sipporna glatt,
rusa sen hem under rop och skratt.

Kommentar: Blåsippans kön antas genom att växten i fråga anges niga, kvinnors och flickors inlärda underkastelsebeteende inför patriarkatet. Barnen rusar typiskt nog hem ”under rop och skratt” sedan de idkat rovdrift på naturen genom att avlägsna blommorna från deras naturliga biotop.

Blinka, lilla stjärna
(Text: Betty Ehrenborg-Posse, musik: fransk 1700-talsvisa)

Blinka, lilla stjärna där,
hur jag undrar var du är.
Fjärran lockar du min syn,
lik en diamant i skyn.
Blinka, lilla stjärna där,
hur jag undrar var du är.

Kommentar: En tydlig hyllning till kapitalismen och rasismen som liknar stjärnan i skyn vid en diamant, sinnebilden för idealet om västerländsk rikedom på bekostnad av den afrikanska urbefolkningen.

Klimatförnekelse i sin prydno.

Sommarvandring
(Text: Georg Åhlstad, musik: Nils Söderström)

Röda stugor tåga vi förbi.
Glatt kring nejden hörs vår melodi.
Ljusa björkar, sommarhimmel fri
hägnar den jublande färden.

Kommentar: Ett typiskt stycke förljugen nationalromantik med den arketypiskt idylliska svenska röda stugan i centrum. Skulle kunna vara hämtad ur Sverigedemokraternas sångbok.

Tryggare kan ingen vara (psalm 248)
(Text: Lina Sandell, musik: folkvisa)

Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara,
stjärnan ej på himlafästet
fågeln ej i kända nästet

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar;
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Kommentar: Här kolporteras religiös vidskepelse ut på ett skamlöst sätt till formbara sinnen. I meningen ”Sions helga gårdar” förhärligas den sionistiska ockupationsmakten under det att ”fadersarmar” tar Guds mankön för givet.

Nej, se det snöar
(Text & musik: Felix Körling)

Nej, se det snöar, nej, se det snöar,
det var väl roligt, hurra!
Nu blir det vinter, nu blir det vinter,
som vi har önskat, hurra!
Då tar vi kälkarna fram och vantarna på,
och sen vi åker i backen, hej vad det ska gå!

Kommentar: Denna till synes glada och sorglösa barnvisa är ett typexempel på klimatförnekelse. Meteorologer som Pär Holmgren och FNs klimatpanel har visat att snö och vintrar snart är ett minne blott till följd av den globala uppvärmningen.

Nisse tar hem en ”sockertopp” (läs: fallossymbol) till mor från Kuba.

Trollkarlen i Indialand
(Text: Lennart Hellsing, musik: Hans Åke Gäfvert)

I Indialand bak Himalayas rand
där händer det konstiga saker ibland.
Där bodde en trollkarl han trollade så
att åtta blev nitton och nitton blev två.

Kommentar: Texten gör sig till tolk för det imperialistiskt-västerländska sättet att se på länder i Tredje världen – ”Indialand” – som något exotiskt långt borta där det händer ”konstiga saker” väsensskilda från vår normalitetsnorm.

Nisse tänker sjöman bli
(Text: Ester Callersten, musik: Birger Arwidson)

Nisse tänker sjöman bli, segla till Jamaica,
hämtar hem bananparti, ifrån ön Jamaica.
Skall så hämta hem till mor socker ifrån Kuba,
sockertopp så stor, så stor,
hem till mor från Kuba.

Kommentar: Ytterligare ett exempel på den koloniala exotism som utmärker västerlandets syn på länder långt borta, vilka reduceras till primitiva så kallade bananrepubliker. Nisses yrkesval befäster vidare den traditionella synen på manliga yrken som sjöman. Det fascistoida mansidealet understryks ytterligare av att Nisse till sin mor tar hem en fallossymbol i form av en ”sockertopp så stor, så stor”.

Hottentottvisa
(Svensk text: Margareta Kjellberg, musik: Thorbjörn Egner)

Långt ner i mörka Afrika vid floden Chikahdoa
där bodde det en negergrabb som hette HoaHoa.
Och han gick inte klädd som vi, nej, kläder struntade han i.
Men detta gjorde inte nåt, för han var en äkta hottentott.

Kommentar: Ett skräckexempel på rasism som reducerar Afrikas svarta urinvånare till vilda hottentotter och ”negergrabbar” vilka givetvis springer omkring nakna i djungeln.

Livet i ”Niggerland” enligt de afrofobiska fördomarna.

Familjen Krokodil
(Text & musik: Margit Gergårdh)

I Niggerland händer ibland, att man får se på Nilens svarta strand
herr Krokodil, fru Krokodil och lille Krokodillelilleman.
Solen, den skiner hett på Niggerlandet ned.
Där ligga de och gäspa käkarna ur led.

Kommentar: Det klockrenaste skolexemplet på afrofobisk exotism har sparats till sist. Afrika blir i sångtexten ”Niggerland” och den läkare som familjen uppsöker i en senare vers kallas givetvis ”gamle niggerdoktor Pillerman”. Ridå.

Fotnot: Varning – ovanstående text kan innehålla inslag av ironi, parodi och sarkasm.

Slöjgate: avslöjande för förtrycket i Iran och svenska feministers feghet

”De bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet.”

De bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet.  https://sv.wikiquote.org/wiki/Olof_Palme

Så uttryckte sig den dåvarande statsministern Olof Palme om samhällsutvecklingen i Iran kort tid efter Khomeinis och mullornas maktövertagande 1979. Det skulle förvåna mig om Stefan Löfven inte hade dessa ord aktuella för sig någonstans i sitt sinne, när han och hans harem av beslöjade kvinnor företog resan till Teheran nyligen i akt och mening att med den islamiska republiken Iran ingå fem avtal: om innovationer, jämställdhet, vägar och transporter, forskningssamarbete och informationsteknik. http://www.di.se/nyheter/avtal-mellan-sverige-och-iran/

Palme var frikostig med beröm till olika typer av diktaturer i Tredje världen, främst vänsterinriktade sådana. Kanske han bedömde ayatollahns variant av despoti som på något sätt socialistisk. De gånger Palme kritiserade kommunistiska stater är mycket lätt räknade. Han kallade en gång Tjeckoslovakiens president Gustav Husak ”diktaturens kreatur”, men det är väl i stort sett det hele, som danskarna säger. Vanligen blev han ursinnig om någon svensk politiker exempelvis kritiserade diktaturerna i Östblocket, de som gjorde det var enligt Palme fascister eller reaktionära kalla krigare.

Palmes linje var klar: det mesta som på något sätt kunde betecknas som vänster var bra, allt till höger var dåligt. Ju längre bort vänsterdiktaturerna låg, desto bättre var de. Ett av Palmes mer kända citat lyder: ”De värsta, otäckaste diktaturerna i dagens värld är kapitalistiska.”

Walk of shame: den ”feministiska” uppvisningen i Teheran får skarp kritik av människorättsorganisationen UN Watch.

Det är dock i stort sett omöjligt att tänka sig att kapitalismen skulle kunna fungera i en diktatur, eftersom kapitalism noga taget är detsamma som ekonomisk frihet. Kapitalism är i själva verket diktaturens motsats. Vare därmed sagt att Olof Palmes rykte som demokratins försvarare är synnerligen oförtjänt. Som ikon för socialdemokrater och andra vänsteranhängare duger han dock som alla vet fortfarande. http://www.dagen.se/debatt/en-myt-att-palme-var-demokratins-forsvarare-1.260251

En berättigad fråga är hur pass påläst vår nuvarande statsminister är beträffande den eländiga situationen för mänskliga rättigheter i Iran. Känner han till att kvinnor stenas i detta shariadominerade land?https://tommyhansson.wordpress.com/2009/06/28/en-kvinna-stenas-i-iran/ Är han medveten om att homosexuella hängs en masse från höga lyftkranar? http://avpixlat.info/2016/04/14/brittisk-studie-visar-att-majoriteten-av-muslimer-i-landet-vill-forbjuda-homosexualitet/

Enligt Amnesty International avrättades under 2015 över 600 personer i Iran – män, kvinnor och barn. Orsaker till dödsdomarna kan vara allt från alkoholkonsumtion till utomäktenskapligt sex, homosexualitet och droghandel. Därmed är Iran med 78 miljoner invånare det land i världen som i absoluta tal avrättar näst flest människor. Ohotad etta på avrättningslistan är det kommunistiska Kina; officiell statistik saknas, men Amnesty uppskattar antalet avrättade per år till cirka 5000-6000. Trea är Saudiarabien med omkring 150 årliga avrättningar. http://aktuelltfokus.se/brutala-avrattningar-fortsatter-i-iran/

Att Löfven vet om att den iranskfödde forskaren Ahmadreza Djalali vid Karolinska institutet sitter fängslad i mullornas fängelse och riskerar dödsstraff på vaga grunder är fullt klart. http://www.sciencemag.org/news/2017/02/amnesty-calls-pressure-campaign-help-iranian-scientist-who-could-face-death-penalty Löfven hävdar att han tagit upp frågan om mänskliga rättigheter med Irans president Hassan Rouhani men har hittills vägrat att informera om exakt vilka frågor som togs upp.

Den svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali riskerar dödsstraff.

Det framgår av vidstående länk till Tv4s rapportering från det svenska statsbesöket i Teheran att Löfven föredrar så kallad tyst diplomati, vilken påstås vara effektivare än offentliga utspel i media och politiska församlingar. Risken är väl bara att denna form av diplomati blir så tyst att den inte ens uppfattas av det land den riktas mot. http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/l%C3%B6fven-tog-upp-m%C3%A4nskliga-r%C3%A4ttigheter-i-iran-3787503

Speciellt om man i likhet med det kvinnliga inslaget i Löfvens entourage lägger sig platt för de shariapraktiserande värdarna. Handelsminister Ann Linde och hennes delegationssystrar har blivit en visa över hela världen genom sin bisarra klädsel och har tvingats ta emot skarp kritik inte bara av ”främlingsfientliga” och ”rasistiska” element, som Linde låtit påskina i sina lama ursäkter i media, utan fastmer av seriösa människorättsorganisationer som Génève-baserade UN Watch. https://en.wikipedia.org/wiki/UN_Watch

UN Watch har kallat ”Slöjgate”, som man nog med visst fog kan kalla de kvinnliga delegationsmedlemmarnas säregna modeuppvisning, för Walk of shame. Masih Alinejad, en kvinnorättsaktivist från Iran, har uppmanat europeiska kvinnliga politiker som besöker Iran att välja bort täckande klädsel när de besöker Iran och har uttryckt sin besvikelse gentemot dem som inte hörsammar den uppmaningen på följande sätt:

European female politicians are hypocrites. They stand with French Muslim Women and condemn the burkini ban – because they think compulsion is bad – but when it happens to Iran, they just care about money. https://www.unwatch.org/walk-shame-swedens-first-feminist-government-don-hijabs-iran/

Nöjda miner när Löfven mötte Rouhani.

Människorättsorganisationen påpekar också, att vice statsministern i den ”feministiska” svenska regeringen, Isabella Lövin (MP), tidigare riktat skarp kritik mot USAs nyvalde president Donald Trump för dennes kvinnosyn – men när det gäller de reaktionära och kvinnofientliga mullorna i Iran, vilka fängslar kvinnor som inte följer påbjuden klädkod, är hon knäpptyst.

Såväl handelsminister Ann Linde som utrikesminister Margot Wallström har sökt misstänkliggöra kritiken av Slöjgate för att den egentligen skulle vara främlingsfientlig och rasistisk; därtill har de påpekat att det är lag på heltäckande slöjor för kvinnor i Iran. http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/jyVEo/wallstrom-om-slojbraket-bjorklund-ar-desperat

Den lagrelaterade invändningen är feg och defaitisktisk. Linde, Wallström med flera likasinnade lägger sig här platt för det muslimska patriarkatet, sannolikt vilseledda av vänsteraxiomet att det är förbjudet att kritisera något som har med främmande kulturer att göra. Ann Linde utsågs för övrigt 2011 till ”Årets Palestinavän”: http://www.socialdemokraterna.se/Pressrum/Pressarkivet/Nyhetsarkivet-2001–/Ann-Linde–Arets-Palestinavan-2011/

Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen vägrade däremot bära muslimskt inspirerad kvinnoklädsel när hon besökte Saudiarabien med motiveringen, att kvinnor har samma rätt att välja kläder som män har. Saudiarabien har i likhet med Iran lag på att kvinnor måste bära täckande klädsel. http://www.dailymail.co.uk/news/article-4032302/Female-German-minister-REFUSES-wear-hijab-visit-Saudi-Arabia-days-Angela-Merkel-calls-burka-ban.html

Tyska försvarsministern Ursula von der Leyen struntade i de saudiska lagarna om täckande kvinnlig klädsel när hon besökte Saudiarabien.

Von der Leyen var i det strängt wahhabitiska Saudiarabien för att träffa den ställföreträdande saudiske kronprinsen Salman bin Abdulazis Al-Saud, något som också respekterades av denne högt uppsatte representant för det saudiska kungahuset. Löfvens kvinnliga följe kunde ha gjort precis likadant -mullorna hade självfallet inte kastat Ann Linde et consortes i fängelse eller ens vägrat ta emot dem, något som skulle ha skapat en enorm internationell skandal som Iran inte på något sätt hade varit betjänt av.

Vi kanske ändå, trots allt, vara en smula tacksamma för att de svenska regeringskvinnorna valde att skämma ut sig och Sverige i Iran. Deras klädval, särskilt anmärkningsvärt eftersom ett avtal om jämställdhet mellan kvinnor och män skulle ingås, gav upphov till en enorm uppmärksamhet såväl inom som utom Sverige och placerade de kvinnofientliga lagar och bestämmelser som finns i Iran i bjärt blixtbelysning.

Slöja som obligatoriskt kvinnoplagg avskaffades i Iran på 1930-talet men återinfördes genom ayatollah Khomeinis islamiska revolution 1979. Genom Slöjgate avslöjades (!) både mullornas repressiva politik och svenska så kallade feministers exempellösa feghet och undfallenhet.

Tecknaren Kalle Strokirks syn på Slöjgate.

 

 

 

 

Stasi-övervakat skolprojekt skulle göra Sverige mer ”DDR”-vänligt

En av världens mest hatade byggnader: Stasi-högkvarteret i Östberlin.

När Sverige diplomatiskt erkände den kommunistiska diktaturstaten Östtyskland (”DDR”) 1972 innebar det startskottet för ett omfattande östtyskt-svenskt samarbete över Östersjön. Ett särskilt propagandaprojekt med Sverige som mål gällde skolan. Detta projekt leddes och övervakades av det beryktade östtyska säkerhets- och spionorganet Stasi.

I Sverige fanns starka sympatier för den så kallade Tyska demokratiska republiken (Deutsche Demokratische Republik, ”DDR”) inom främst Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) och Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) men också på sina håll inom de borgerliga partierna.

Carl Bildt, som i tidernas fullbordan skulle bli borgerlig stats- och utrikesminister, pläderade i tidskriften Svensk Linje i början på 1970-talet för ett svenskt erkännande av Östtyskland och medverkade under sin tid som styrelseledamot i Stockholms studentkårs internationella utskott till goda kontakter med Östtyskland men också med andra öststater som Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. (Se Lars Lundberg: Bilder av Bildt. Legus förlag 1994, sidan 39).

Studentpolitikern Carl Bildt (på bilden med M-ledaren och ett tag svärfadern Gösta Bohman) stödde Sveriges erkännande av den så kallade Tyska demokratiska republiken.

I en skrift utgiven av Frivärld (Stockholm Free World Forum) med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt (2015) analyserar professor emeritus Anders Törnvall, Mälardalens universitet i Västerås, det östtyska av Stasi ledda skolprojektet vilket administrerades av Herder-institutet /Fotnot/  vilket var en del av Marx-Engels Universität i Leipzig.

”Den röda linjen” ”Herder-lärarna var beroende av ministerierna och Stasi”, konstaterar Törnvall inledningsvis (sidan 2). ”Att inte följa den så kallade ’röda linjen’, alltså partiets ideologi och politik, kunde straffa sig. Man måste alltid ta hänsyn till detta i ämbetsutövningen.”

Det sammanlagda antalet svenska lärare som efter 1972 deltog i utbildningen vid Herder-institutet uppges av direktorn Erhard Hexelschneider ha varit 600. Samma år som Sverige erkände Östtyskland, alltså 1972, tog utbildningen – eller snarare indoktrineringen i östtysk socialistisk ideologi – fart. I Sverige var högsta skolmyndigheten, Skolöverstyrelsen (SÖ), i högsta grad med på noterna, och dess generaldirektör Jonas Orring bjöd gärna in delegationer från det tyska socialistriket som han menade hade väsentligt mer att erbjuda Sverige än det ”bakåtsträvande och konservativa Västtyskland”. (Törnvall, sidan 2).

Aleksander Radler – kyrkoherde i Burträsk och mångårig Stasi-spion.

Anders Törnvall har tidigare svarat för ett uppmärksammat TV-reportage om Stasi-spionen Aleksander Radler, som arbetade åt Stasi i 25 år. När han avslöjades för några år sedan hade han skapat sig en plattform som kyrkoherde i Burträsk i Västerbotten, där han bodde med sin hustru Bettina. Radler hade systematiskt rapporterat om sina vänner och kontakter till Stasi vilket i en del fall resulterat i att de fängslades som statsfiender och fick sina liv förstörda. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/spionprasten-som-vagrar-gora-avbon/

Den svenska grundskolans dödgrävare Det Stasi-ledda skolprojektet var mycket ambitiöst upplagt, vilket var naturligt – via de svenska skolorna skulle ju en fördelaktig bild av det socialistiska experimentlandet ”DDR” kolporteras ut i Sverige.  Törnvall beskriver hur rekryteringsprocessen gick till (sidan 2):

Rekrytering till kurserna skedde främst genom information från fortbildningsavdelningarna vid universiteten och lärarhögskolorna och genom skolpressen, t ex Skolvärlden. Vänskapsförbundet Sverige-DDR (1956-1991) var mycket engagerat i rekryteringsprocessen främst genom rektorn, riksdagsmannen (S) och mångårige ordföranden Stellan Arvidsson /sic!/  och hans hustru, skoldirektören Britta Stenholm, sekreterare i den statliga lärarutbildningskommittén och ordförande i en lärobokskommitté, som i mitten av 1970-talet granskade allsidigheten i svenska läroböcker.

Den svenska grundskolans dödgrävare. ”DDR”-vännen, socialisten och ateisten Stellan Arvidson.

Stellan Arvidson (1902-97) var en socialdemokrat på vänsterkanten och verksam som litteraturhistoriker, skolman och författare. Övertygad marxist och ateist var han sekreterare i Skolkommissionen 1946-53, vilken upprättade fundamentet till den svenska grundskolereformen. Arvidson har därför kallats ”den svenska grundskolans fader”, eller kanske mer korrekt ”dödgrävare”. Stellan Arvidson är en av de personer jag beskriver som en samhällsdestruktör i boken Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige  (Contra förlag, 2008). http://www.contra.nu/c012prov.html

Alla svenska högskolor inbjöds att medverka i seminarier och konferenser i Sverige kring utbildningen i Östtyskland tidsperioden 1980-90. Det sista evenemanget som hölls ingående i denna verksamhet hade som tema utvecklingen i ”DDR” – trots att detta land var under avveckling!

”DDR var en bra stat” Professor Anders Törnvall har gjort en djupintervju med Erhard Hexelschneider, direktor och lärare vid Herder-institutet, inför arbetet med den nu föreliggande skriften om svensklärarprojektet. Hexelschneider var en ideologiskt medveten socialist, vilken än i dag tycker det var riktigt att uppföra Berlinmuren som ett bålverk mot den anstormande kapitalismen från väst och alltjämt kallar sig ”övertygad kommunist”.

Han anser att den undervisning de svenska lärarna fick var förstklassig och citeras på följande sätt av Törnvall (sidan 3): ”Vi gav en mycket bra undervisning för svenskarna, den bästa vi kunde leverera, därför att DDR var en bra stat. Jag led inte av att jag inte fick ta del av viss litteratur och forskning som var förbjuden i vår stat. Jag led inte heller av att jag inte kunde resa till kapitalistiska länder eller att jag inte hade villa och bil.”

Herder-institutet i Leipzig.

Törnvall låter i sin skrift flera av lärarna vid Herder-institutet komma till tals, och de uttrycker ungefär samma ståndpunkter som direktor Hexelschneider: att det var viktigt att i undervisningen följa ”den röda tråden”; att Berlinmuren var nödvändig; att socialismen ideologiskt är överlägsen kapitalismen.

Jochen Schröder, som var lärare och ställföreträdande ledare för institutets internationella kurser, deklarerar utan omsvep (sidan 4):  ”Jag uppfattade mig som en övertygad kommunist och en engagerad medarbetare i det propagandistiska, ideologiska systemet som arrangerade svenskkurserna. Viktigt för oss var att för svenskarna upprepa på ett sofistikerat sätt motsättningarna mellan ett socialistiskt samhällssystem och ett kapitalistiskt system som representerades av Västtyskland.”

Svenskkurserna framgångsrika Irene Zoch, som var lektor vid Herder-institutet, menar att utbytet mellan det östtyska propagandainstitutet och det svenska skolväsendet fungerade bra. ”Svenskarna var verkligen intresserade av DDR”, understryker hon i en intervju med Anders Törnvall. ”Det fanns vissa som var skeptiska, men de var inte många.”

Zoch minns dock att det kunde vara jobbigt för östtyskarna när de genom svenskarna konfronterades med ett samhällsskick med större frihet och bättre levnadsförhållanden än vad som var rådande i deras eget socialistiska lyckorike (sidan 4): ”Det var svårt för oss när vi betraktade svenskarnas frihet att resa vart de ville i världen. Stasis kontroll av oss och svenskarna försökte vi förtränga. Och inte heller svenskarna förstod och såg. De greps också av propagandan och kritiken av väst, framförallt Västtyskland, vår huvudfiende.”

En vanlig fråga svenskarna ofta ville veta mer om gällde kyrkans ställning i Östtyskland. Jochen Schröder hävdar att den socialistiska staten var ”mycket generös” gentemot (den protestantiska) kyrkan beroende på dess diakoni och engagemang för freden. ”Vi tvingades dock spela med i Sovjets kampanj att kyrkan skulle krossas”, förklarar Schröder för Törnvall och fortsätter:

Olof Palme på besök i Östtyskland med partichefen Erich Honecker (närmast kameran).

”Vi ville liksom statsminister Palme skapa en atomvapenfri zon. Men vi var en del av det kalla krigets politik. Man måste betänka att det fanns 500 000 sovjetiska soldater i DDR, vilket gjorde oss beroende av Sovjet.” (Sidan 4) Om Olof Palmes väl dokumenterade beundran för ”DDR”-staten och hans stöd för sovjetisk ”fredspolitik” kan mer läsas på Dick Erixons blogg här: http://erixon.com/blogg/2009/11/olof-palme-lovordade-ddr/

Enligt Schröder var svenskkurserna framgångsrika, eftersom de gav ”mänskliga möten där västs propaganda kunde bemötas”.

Olika svensktyper kartlades Kursarrangörerna vid Herder-institutet delade in de svenska deltagarna i olika kategorier (sidan 4):

    – De som var starkt positiva till ”DDR”-staten och dess socialistiska politik.
   – De mer pragmatiska som hade uppfattningen, att det östtyska samhällsskicket representerade en bra variant av socialismen.
   – De som på ett personligt plan var intresserade av det östtyska systemet.
   – De som var kritiska mot Östtyskland och det totalitärt socialistiska samhället.
   – De som var stolta över att vara svenskar och såg svagheter i den östtyska staten.
  

När de östtyska lärarna besökte Sverige kunde de konstatera, att ordningen inte alltid var så bra i de svenska klassrummen. Den östtyska staten hade här en mer konservativ hållning som krävde ordning och disciplin. Det hörde också till att när östtysk skolpersonal besökte Sverige fick de en eller flera övervakare, vilka noga kontrollerade att inga ideologiska avvikelser gjordes eller att någon hoppade av och sökte politisk asyl.

Att förlöjliga Stasi kunde leda till svåra konsekvenser. Diktaturer har aldrig haft mycket till övers för humor. Törnvall ger i sin skrift exempel på lärare som föll i onåd och skickades hem från Sverige därför att de ansågs ha tagit alltför djupa intryck av den frihetliga demokrati de mötte.

En av det Kalla krigets mest berömda bilder. Den östtyske soldaten Conrad Schumann flyr över gränsen till Västberlin den 15 augusti 1961 då muren höll på att byggas. Schumanns öde blev tragiskt: han begick självmord 1998.

För doktor Bernd Landmann, lärare och kursledare för svenskarna, utgjorde undervisningen av de svenska kursdeltagarna höjdpunkten i hans lärarkarriär. Anders Törnvall sammanfattar så (sidan 5):

”Svenskarna fann han mycket olika; de flesta var praktiskt intresserade, färre av språkteorier. De var glada och förväntansfulla, men hade ingen aning om hur DDR-diktaturen och dess långa arm verkligen fungerade. De förstod inte att de alla var övervakade hela tiden även när de bodde hos värdfamiljer, som ju var speciellt utvalda och intrimmade i rollen de skulle spela gentemot svenskarna.”

Stasi övervakade allt De lärare professor Törnvall intervjuat bekräftar att Stasi vakade noggrant över att de östtyska målen med svenskundervisningen uppfylldes. Varje kurs förbereddes sorgfälligt. Målen och riktlinjerna var som följer (sidan 7):

* Svenskarna skall få större förståelse för och accepterande av det socialistiska kollektivet, bort från svenskarnas individualism. * Det socialistiska samhället är alltid överlägset det kapitalistiska västsamhället. * Undervisningens påverkan på svenska ungdomar ansågs särskilt viktig. * DDRs utrikespolitik är alltid fredlig och modellen för denna fredspolitik är Sovjetunionen. * Helsingfors-deklarationen från 1975 är ett stöd för den östtyska utrikespolitiken. * Warszawapakten är en garanti för ”DDRs” utrikespolitiska framgångar. *Berlinmuren är en ”freds- och frihetsmur” för att skydda västs försök att förstöra ”DDR”.

Det övergripande viktigaste målet var att få den svenska Skolöverstyrelsen (SÖ) och ytterst den svenska regeringen att inta en stödjande roll i skolsamarbetet Sverige-Östtyskland, något som också skedde. Svenska skolbyråkraters genomgående uppfattning – med SÖ-chefen Jonas Orring i spetsen – var att Östtyskland hade mer att lära svenskarna än Västtyskland.

Johann Gottfried Herder (1744-1803). https://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Gottfried_Herder

Östtyskarna lämnade intet åt slumpen, utan lärarna vid Herder-institutet förbereddes för sina propagandistiska insatser vid Nordiska institutet i Greifswald, en stad belägen i Pommern  med anor från den tid då stormakten Sverige hade besittningar på tyskt område. Här hade även Stellan Arvidson haft en lektorstjänst på 1930-talet. Universitetet i Greifswald, grundat 1456, har kallats ”Sveriges äldsta universitet”. http://popularhistoria.se/artiklar/det-gamla-sverige-i-det-nya-tyskland/

””Ett djävulskt system” Det östtysk-svenska samarbetet på skolans område medförde omfattande researrangemang, som Johanna Tegelström var ansvarig för på svensk sida. Hon var född i Tyskland och hade som barn tvingats uppleva den nationalsocialistiska diktaturen under Hitler. Tegelström hade erfarenhet av invandrarundervisning i Göteborg.

Tegelström utsattes yttermera för ett värvningsförsök av Stasi. Hon var dock väl förberedd på något sådant och föll inte till föga. Tegelström såg klara likheter mellan ”DDR”-diktaturen och den nazidiktatur hon upplevt som barn.  ”Ju mer hon reste med grupper i DDR”, skriver Anders Törnvall, ”desto mer tyckte hon att det var hemskt att leva i en diktatur. Det var samma system som i hennes barndoms Nazityskland. Värst var slagordet att ’Freden skulle försvaras med vapen’, som motiverade den starka offensiva Nationella folkarmén, (NVA).” Johanna Tegelströms sammanfattande intryck av Östtyskland är, skriver Törnvall (sidan 9), att det representerar ”ett djävulskt system”.

Östtysklands popularitet i Sverige, framhåller Törnvall, berodde till en del på den vänstervåg som hade rullat igång på allvar studentrevoltåret 1968. Allt fler lärare och skolboksförfattare kom att intressera sig för ”DDR”, varifrån ett stort antal föreläsare bjöds in. Även inbjudna västtyska lärare hade ofta en positiv inställning till det Tyskland som fanns på andra sidan järnridån.

DDRs kulturcentrum i Stockholm, beläget på Upplandsgatan nära Tegnérlunden, hade som målsättning att utkonkurrera det västtyska Goethe-institutet. Det kan nog sägas att östtyskarna här hade ett försprång tack vare den geografiska anknytningen till tidigare svenska stödjepunkter på nuvarande östtyskt territorium. Icke minst odlade man arvet efter den store reformatorn Martin Luther.

Kina är enligt SÄPO en av de diktaturstater som är aktivast i Sverige. På bilden en fridsam protest mot kommunistregimens brutala förföljelse mot meditationsrörelsen Falun Gong.

Kina, Ryssland och Iran aktivast i dag Anders Törnvall lyckas på ett begränsat utrymme få med en mängd intressant information om det östtysk-svenska skolprojekt varmed ”DDR”-staten ville indoktrinera det svenska samhället i socialist- och kommunistvänlig riktning. Det genomgående intryck jag får när jag läser professor Törnvalls avhandling är att Stasi och Herder-institutet i Leipzig skötte detta värv på ett proffsigt, skickligt och icke minst noggrant sätt. Även om en del uppmärksamma svenska deltagare som Johanna Tegelström utan svårighet genomskådade propagandan.
  
En annan av de svenska deltagare Törnvall genomfört intervjuer med, adjunkt Anita Ottenbrant i Mjölby, omtalar att hon blev illa behandlad av kursledarna när hon en gång påpekade att den information som gavs om Östtyskland inte stämde med verkligheten. Ottenbrants uppfattning var att ”DDR”-medborgarna inte levde i frihet utan jämförde dem med ”djur i ett zoo” (sidan 17). I samhället härskade ”ett slags förföljelsemani” som gjorde att Stasi tilldelades uppgiften att övervaka allt och alla.
  
Den lärdom som kan dras av det Stasi-ledda skolprojekt som här beskrivits är enligt Anders Törnvall (sidan 19) följande: ”Alla diktaturer infiltrerar olika länder i stort sett på samma sätt. De använder sig av en blandning av ekonomisk samverkan, kultursamverkan, utbildningssamverkan och politisk samverkan.” De diktaturer som enligt SÄPO i dag är mest aktiva i Sverige är Kina, Ryssland och Iran.
  
Professor Törnvall avrundar med följande tänkvärda ord (sidan 20): ”Vi kan alltså lära oss av DDR:s verksamhet vid svenska skolor och lärosäten att undvika samverkan med diktaturer. DDR gick under, men inte alla gör det efter bara 50 år.”

Fotnot: Herder-institutet är uppkallat efter den tyske filosofen, historikern, författaren och pedagogen Johann Gottfried Herder (1744-1803).

Kommunister håller ”fredskonferens”

Kommunister marscherar i Göteborg.

http://www.kommunisterna.org/nyheter/2013/08/dags-nordiska-fredssamtal-i-degerfors

Att det utkämpats ett krig i Norden helt nyligen var en nyhet för mig och sannolikt många fler. Tydligen har så dock varit fallet, för den 9 – 11 augusti arrangeras en ”nordisk fredskonferens” i värmländska Degerfors. Skall bli intressant att se om man lyckas samla sig till en bestående fred så att vi nordbor slipper fler förödande krig.

Ja, jag raljerar förstås litet, något krig har vi på våra breddgrader  dessbättre inte sett röken av sedan Kalla krigets dagar och då förekom inte några aktiva krigshandlingar. I stället är det entusiasterna i Kommunistiska Partiet som trummat ihop en konferens som enligt talesmannen Eva Myrdal, tidigare ordförande i FiB/Kulturfront, kan sammanfattas så:

Det som förenar är motståndet mot Nato och USA:s krig.

Professor Eva Myrdal sammankallar till ”fredskonferens”.

Det är alltför enkelt att såsom galenpannor avfärda personer som föredrar att kalla sig ”kommunister” ett kvartssekel efter det att den kommunistiska ideologin säckat ihop i Sovjet och Östeuropa, sedan den visat sig totalt oduglig att klara av verkligheten. Det misstaget tänker inte jag begå. Tillräckligt illa är, att kommunismen synes vinna i popularitet bland den unga generation som inte fått någon ordentlig historieundervisning.

Sådana ungdomar slår dövörat till inför historiska fakta som visar att den kommunistiska ideologin kan ha skördat så många som 200 miljoner dödsoffer som en följd av exempelvis slavarbetsläger, framkallade svältkatastrofer, utrotningskampanjer, massavrättningar och krig. För dem framstår kommunismen som höjden av rättvisa och solidaritet. Andra medlemmar ur samma generation tvivlar på att den nationalsocialistiska Förintelsen ägt rum och tenderar att hylla naziliknande ideal.

Kommunistiska Partiet (KP) hämtar sitt ursprung från KFML(r), som grundades i Göteborg 1970 med Frank Baude som partiledare som en utbrytning ur KFML. I dag har man representation i kommunerna Lysekil, Gislaved och Karlshamn. KP hyllar länder av typ Nordkorea och Kuba som socialistiska föredömen och menar, att all kritik mot dessa är en följd av någon form av kapitalistisk sammansvärjning.

Nordkoreanska soldater gör knuten socialisthälsning.

KP ger ut tidningen Proletären med hjälp av statligt stöd och förespråkar den väpnande revolutionen som instrument i den heliga uppgiften att upprätta proletariatets diktatur och den sanna socialismen, där varje spår av kapitalism avskaffats och planekonomi har införts. I dag tar man bland annat strid mot kärnfamiljen, för den så kallade sexuella frigörelsen och för palaestinaaraberna i Mellanöstern.

En del draghjälp inför konferensen har man fått av den reformerade islamisten Mohamed Omar, som numera tycks identifiera sig med den ateistiska kommunismen – så länge det nu varar. Omar har propagerat för konferensen i ett antal twitterinlägg. Bland de medverkande märks bland andra Eva Myrdals icke helt okände fader Jan Myrdal samt Anders Björnsson.

Bland kända medlemmar/sympatisörer kan nämnas Sven Wollter, Lasse Brandeby och Claes Eriksson.