Museichefen begår grovt tjänstefel!

Moderna museet på Skeppsholmen i Stockholm invigdes 1958.

Säga vad man vill om Lars Vilks (1946-2021). Hans konstutövning förmådde framkalla minst sagt starka reaktioner. Det är nog inte för mycket sagt att man antingen älskade eller hatade honom.

Själv uppskattade jag honom för att han tog yttrandefriheten på allvar. Detsamma gäller de danska tecknare, med Kurt Westergaard (1935-2021) i spetsen, som avbildade den muslimske profeten Muhammed i tidningen Jyllands-Posten. https://tommyhansson.wordpress.com/2010/01/07/stod-westergaard-och-vilks/

Gitte Örskouv, född 1971 och dansk chef för Moderna museet i Stockholm, förefaller inte hysa samma typ av beundran för yttrandefrihetens försvarare. Hon avvisar således i en debattartikel i Sydsvenskan emfatiskt den naturliga tanken att hennes museum borde ta hand om och förvalta Lars Vilks Muhammed-teckningar.

Örskouv skriver bland annat: ”Jag förvånas över att flera tongivande konstkritiker så tvärsäkert tycker att det är så självklart att inkludera verk som grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi i Moderna museets samling.” https://www.expressen.se/kvallsposten/modernas-chef-ratar–vilks-rondellhund/

Jag vet inte varifrån Örskouv fått att nämnda teckningar har ett ”hatiskt” innehåll. Kritik mot islam och försvar för yttrandefriheten har naturligtvis inget med hat att göra. Däremot visar hennes debattinlägg att hon helt missförstått sin egen roll som museichef och därmed begår grovt tjänstefel.

Moderna museet på Skeppsholmen i Stockholm grundades den 9 maj 1958 av intendent Otte Sköld (1894-1958). Sköld, själv en framstående modernistisk konstnär, var redan chef för Nationalmuseum och blev nu det nya museets överhuvud. Han avled dock redan i slutet av samma år museet grundades. https://sv.wikipedia.org/wiki/Otte_Sk%C3%B6ld

Moderna museet blev ett självklart nav för inte bara svensk utan även nordisk och internationell konst av det moderna slaget. I samlingarna finns nutida måleri, skulptur, fotografi och konstfilm. I anslutning till museet finns en skulpturpark. Denna bloggare tillbringade åtskillig tid på Moderna kring 1970 som åhörare av så kallad proggmusik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Moderna_Museet

Museets signaturverk är tvivelsutan verket Monogram av den amerikanske avantgarde-konstnären Robert Rauschenberg (1925-2008), en uppstoppad get över vilken har trätts ett bildäck. Rauschenberg lär ha inhandlat geten i en butik i New York. https://www.rauschenbergfoundation.org/art/art-context/monogram

Lars Vilks och hans ryktbara rondellhund.

Rauschenbergs get väckte skandalartad uppmärksamhet på sin tid, vilket delvis kanske kan förklaras med att den har setts som ett konstnärligt uttryck för konstnärens homosexualitet. Vad jag vet har museichefen Gitte Örskouv inte haft några synpunkter på detta högst provokativa verk.

När det blir fråga om att införliva Lars Vilks provokationer går dock Örskouv i taket. Hon skriver bland annat: ”Det är bortom allt tvivel att teckningarna görs som en medveten provokation med avsikt att skapa spektakel i en tid som var och är starkt präglad av xenofobi och islamofobi.”

När Robert Rauschenberg provocerar är det alltså helt OK men inte när Lars Vilks gör det. Det är enligt mitt förmenande en inställning som en person i Gitte Örskouvs position inte kan kosta på sig. Vad hon själv tycker om Vilks konst är helt ointressant. Hennes ansvar i egenskap av museichef är den samtida konsten, och där är Lars Vilks en självklar centralgestalt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Vilks

Gitte Örskouv bör, om hon inte ändrar inställning och blir proffsigare, avgå från sin post. Begriper hon inte detta av egen kraft skall hon, som jag ser det, obönhörligen entledigas av kulturdepartementet som Moderna museet sorterar under.

”Byrackan hör hemma bland Rauschenbergs kreatur på Skeppsholmen”, för att citera Karin Olsson på Expressen Kultur. https://www.expressen.se/kultur/karin-olsson/moderna-museet-maste-befria-rondellhunden-nu/

Lars Vilks är död men hans konst lever vidare: Ars longa, vita brevis, som den latinska sentensen lyder (Konsten är lång, livet är kort).

När det gäller Vilks lika hastiga som tragiska frånfälle instämmer jag i Dick Erixons propå i tidskriften Samtiden: låt amerikanska federala polisen FBI utreda den omskrivna bilolyckan (om det nu var det).

Låt FBI utreda Lars Vilks död

Fotnot: Bloggaren har två akademiska betyg i konstvetenskap ingående i en filosofie kandidat-examen vid Stockholms universitet.

Om medias Messias-komplex: Expressen anser sig stå över lagen

Att journalister i allmänhet och särskild dem som är verksamma i mainstreammedia har en mycket hög uppfattning om sig själva visste vi redan. Förhållandet bekräftas på ett närmast övertydligt sätt i ett inlägg den 11 augusti av Expressens kulturchef och ställföreträdande ansvarige utgivare Karin Olsson, där denna ifrågasätter att medierna måste följa gällande lagar. https://www.expressen.se/kultur/vi-maste-prata-om-den-nya-jarnrorsskandalen-/

Olsson är upprörd över att Patent- och marknadsöverdomstolen ålagt SVT att betala ett skadestånd omfattande 190 000 kronor för att ha kränkt förre riksdagsmannen Kent Ekeroths (SD) upphovsrätt till en film denne gjorde i samband med den omskrivna så kallade järnrörsskandalen sommaren 2010. SVT skall enligt domen också stå för Ekeroths rättegångskostnader.

Karin Olsson: ”…medierna förväntas vara laglydiga”.

De blivande riksdagsledamöterna Ekeroth och Erik Almqvist samt Christian Westling råkade i överförfriskat tillstånd fram på småtimmarna  i delo med några personer i centrala Stockholm. I försvarssyfte plockade ett par av SDarna upp långa lättmetallrör som låg på gatan. Det var alltså närmare bestämt inte frågan om järnrör, men järnrör är naturligtvis mer rubrikskapande än lättmetallrör.

Nu tänker jag på intet sätt försvara de trenne SDarnas uppträdande denna olycksaliga natt – det var förvisso under all kritik och föga hedrande för det parti som valdes in i riksdagen några månader efter händelserna. När dessa blev allmänt kända något år senare tvingades Erik Almqvist, som då var partiets ekonomisk-politiske talesman, avgå och slog då upp sina bopålar i Ungern. Ekeroth tvingades tacka för sig efter ett krogtumult flera år senare.

Jag har följaktligen inte mycket att erinra mot Karin Olssons beskrivning av det faktiska händelseförloppet mer än själva termen ”järnrörsskandal”, eftersom det rent faktiskt inte gällde några ”järnrör”. Det verkligt intressanta med Olssons inlägg är dock inställningen, att media inte behöver följa gällande lagstiftning. Den inställningen är så typisk för många journalisters Messias-komplex. De anser sig stå över lagen bara genom att vifta med yttrandefrihetskortet.

Karin Olsson uttrycker det på följande sätt:

Nästa ”järnrörsskandal” kommer kanske aldrig att publiceras nu eftersom medierna förväntas vara laglydiga.

Sista ordet är inte sagt i detta rättsfall, eftersom SVT överklagat domen till Högsta domstolen (HD). Det skall sägas att medier såsom Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet tidigare tvingats betala skadestånd till Ekeroth, som därvid ”tjänat sig en hacka” enligt Karin Olssons magsura kommentar. Förhoppningsvis har HD tillräcklig stake för att stå emot trycket från systemmedia.

Kent Ekeroth fick rätt mot SVT.

Patent- och marknadsöverdomstolen har tidigare avvisat KD-politikern Sara Skyttedals upphovsrättsliga anspråk gentemot Dagens Nyheter, då tidningen publicerat hennes privata bilder från Israel där den nuvarande EU-parlamentarikern står bredvid en israelisk stridsvagn. Olsson gör den förmodligen korrekta iakttagelsen, att DN friades därför att Skyttedal – till skillnad från Ekeroth – själv publicerat sina bilder på nätet. Om detta var en rätt bedömning eller ej undandrar sig mitt bedömande.

Låt mig slutligen säga att yttrandefrihet och allmänintresse är viktiga värden i en demokrati. Det är emellertid laglydighet också. Den lärdom Expressen och alla andra bör dra av domen mot SVT är att media och dess medarbetare måste följa lagarna som alla andra medborgare. Gör man inte det får man räkna med rättsliga påföljder.

Den parasitära kulturvänstern och Kamprads nazism

I Expressen 25/8 hävdar Karin Olsson (kulturavdelningen, var annars?) under rubriken ”När brunt målas vitt” att Ingvar Kamprads nazistiska förflutna slätas över. Det är hon förmodligen ensam – det vill säga utanför den inavlade kulturkamarillan – om att tycka, särskilt efter de senaste ”avslöjandena” om att företagsmogulen i ungdomsåren var aktiv i Svensk Socialistisk Samling som leddes av förre överfuriren Sven-Olov Lindholm (1903-98).

Det framgår av Olssons text att hon, utifrån sitt säkerligen starka antikapitalistiska engagemang, har kraftiga invändningar mot att Kamprad ”är förmodligen den enda svenska miljardär som kan ägna sig åt utstuderad skatteplanering och förbli folkets gunstling.” Aja baja, Kamprad. IKEA-grundaren hade också varit oförsynt nog att kalla gamle vännen Per Engdahl, grundare av den fascistiska Nysvenska rörelsen, ”en stor man” i en intervju 2010.

Per Engdahl var vän till bland andra Tage Erlander.

Bör vi då vara upprörda över att den 85-årige Ingvar Kamprad var nationalsocialist och fascist i ungdomsåren (cirka 15 – 25 år) för 60 år sedan? Jag måste erkänna att jag känner mig måttligt upprörd. Dels var det, som sagt, länge sedan. Dels informerade Kamprad själv, då frågan kom på tal på 1990-talet, om det mesta i sin politiska bakgrund. Han tog då emfatiskt avstånd från denna och betecknade den som ”ungdomsförsyndelser” (och ja, man är fortfarande ungdom vid 25 års ålder, man kan fortfarande bli medlem i vilket partipolitiskt ungdomsförbund man vill, till exempel).

När det gäller Aftonbladet, som också uppmärksammat Kamprads förflutna, förtjänar det påpekas att tidningen under Torsten Kreugers ledning (Kreuger var bror till tändstickskungen Ivar Kreuger) under hela Andra världskriget ivrigt stödde Hitler och Nazityskland. Detta är i och för sig gamla nyheter. Liksom att Kamprads bakgrund i hög grad är det.

Om Per Engdahl (1909-94), till följd av sin blindhet  under senare år  kallad ”den blinde siaren”, kan det sägas att han faktiskt och det utan någon som helst konkurrens var den mest intellektuellt högststående av svenska fascist- och nazistledare. Uppsala-akdemikern Engdahl kände på sin tid stora delar av den svenska politiska eliten inklusive Tage Erlander (1901-85) och hade säkerligen nått toppen i vilket parti som helst, om han inte i ungdomsåren förälskat sig i den italienske diktatorn Benito Mussolini (1883-1945) och blivit frälst för den korporativistiska ideologin, som fascismen hade gemensam med den anarko-syndikalistiska rörelsen.

Jag har själv träffat gamla socialdemokrater som har vittnat om att Per Engdahl, sina motbjudande åsikter till trots, ändå hade en icke obetydlig personlig och intellektuell resning. Därför tillåter jag mig faktiskt att hysa en viss förståelse för Kamprads ord om att Engdahl var ”en stor man”.

Aftonbladet var under Torsten Kreugers ledning pronazistisk och protysk.

De nya ”avslöjanden” som journalissan Elisabeth Åsbrink kommit med går ut på att Kamprad ej endast haft samröre med den mera fascistiska än nazistiska Nysvenska rörelsen utan även med Svensk Socialistisk Samling, de så kallade lindholmarna efter ovan nämnde Sven-Olov Lindholm. Vilken på äldre dar för övrigt  blev vänsterpartist och ivrig kärnkraftsmotståndare. Det är inte särskilt mycket att komma med.

Varför anses det då så mycket värre att ha haft en  flört med nazism och fascism för mer än ett halvsekel sedan än att vara kommunist i dag? Frågan kom osökt för mig sedan jag i senaste numret av tidningen Dagens Samhälle blivit varse att ”rockartisten” Jerry Williams, alias Erik Fernström, fortfarande kallar sig kommunist. Williams/Fernström har tydligen av någon outgrundlig anledning intervjuats i Dagens Industri och då menat att ”Det gör inget om revolutionen startar i Täby”.

Att en person hyllar en folkmördarideologi, vars offer kvantitativt vida överstiger de som nazismen bär det rättmätiga ansvaret för, och gör sinnessvaga uttalanden i ledande svensk press anses tydligen inte vara lika illa som att en svensk företagsgigant, medan unge Fernström (född 1942) fortfarande tultade omkring i tygblöjor (?), anno dazumal hade en synnerligen underordnad ställning i svensk extremnationalism.

Erik ”Jerry Williams” Fernström: ger benet för röd folkmördarideologi.

Och vad anser kultureliten om att ett svenskt riksdagsparti fortfarande leds av en person som tills för några få år sedan fortfarande kallade sig kommunist? Lars Ohly uppgav relativt nyligen att han grät då ”dödens mur”, Berlinmuren, föll 1989. Eller att gestalter såsom Jan Myrdal, Jan Guillou, Göran Rosenberg, Henning Mankell, Anders Ehnmark, Per Olov Enquist med flera i skrivande stund åtnjuter ansenlig aktning trots att de är/har varit ideologiskt medvetna kommunister?

Frågeställningen är retorisk. Jag vet nämligen precis vad det parasitära vänsterkollektiv som jag här valt att kalla ”kulturkamarillan” eller ”kultureliten” anser om dessa och jämförbara individer, vilka stött eller alltjämt stöder några av de värsta mardrömssamhällena som setts under solen: Sovjetunionen, Kommunistkina, Kampuchea, Nordkorea, Nordvietnam, Kuba, Albanien med flera. Som inte missar ett tillfälle att kasta sig över Mellanösterns enda kämpande demokrati, Israel, och backa upp dess blodtörstiga fiender Hamas eller PLO. De anser att det här kommunistgänget är hyvens killar som det inte finns anledning att rikta den bittersta kritik mot.

Alltjämt uppburna kulturpersonligheter som Jan Myrdal anser att Pol Pots/Röda khmerernas folkmord i Kampuchea var nödvändigt.

Bland annat därför bekommer det mig högst marginellt att Ingvar Kamprad viftade med brun- eller svartmelerade flaggor någon gång innan jag var född. Jag har i och för sig, det skall medges, svårt för IKEA. De få gånger jag besökt ett IKEA-varuhus har jag varit nära nervsammanbrott på grund av svårartad trängsel och högt uppdriven stress. De produkter jag och min familj inhandlat där har dessutom haft högst begränsad livslängd sedan jag efter mycket svärande äntligen lyckats skruva ihop dem.

Ändå är Ingvar Kamprad för mig en av vår tids svenska hjältar. Utan individer som honom stannar Sverige. Därför blir jag förbannad när den fullkomligt värdelösa kulturvänstern, som man strängt taget hellre borde göra IKEA-lampskärmar (*) av än att ta på något som helst allvar, försöker sätta dit honom genom avslöjanden som inte är några avslöjanden.

(*) Observera: ironiskt, ej bokstavligt, menat.