Annie Lööf vill inskränka yttrandefriheten

Att alla är lika inför lagen är en självklarhet för de flesta. Så icke för centerledaren Annie Lööf. Hon kräver tvärtom särrättigheter för muslimska trosbekännare.

I en intervju i Svenska Dagbladets podcast ”Utfrågningen” hävdar Lööf att hon är liberal men att yttrandefriheten ”inte är absolut”: ”Det finns önskemål om att vi från politiken ska gå in och förtydliga att man i större utsträckning skulle kunna säga att ja, du får demonstrera, men du får inte göra det i det här utsatta området under ramadan.”

Annie Lööf: Förbjud demonstrationer under ramadan

Uttalandet har fått fler än en bedömare att höja på ögonbrynen. Bawar Ismael kallar i en ledarartikel i Göteborgs-Posten den 28 april Lööfs krav på silkesvantar i hanteringen av muslimer ”ett högst anmärkningsvärt uttalande” för att komma från en påstådd liberal och värnare av yttrandefriheten. https://www.gp.se/ledare/vi-ska-inte-ha-s%C3%A4rr%C3%A4ttigheter-f%C3%B6r-muslimer-annie-l%C3%B6%C3%B6f-1.71458097

Jag citerar Bawar Ismael: ”I praktiken skulle Annie Lööfs uttalade förslag leda till att utsatta områden med en majoritet av muslimska invånare blir fredade zoner där yttrandefrihet inte ska råda på grund av religiös hänsyn. Det vore en förödande kapitulation inför den pöbel av islamska fanatiker och brutala gängkriminella som försökte mörda poliser med syfte att stoppa islamkritiska yttranden.”

Därför är fanatikern Annie Lööf är en fara för Sverige

Annie Lööf, född Johansson, är född i Maramö utanför Värnamo 1983. Hon blev riksdagsledamot 2006 och ledare för Centerpartiet 2011. Samma år ingick hon äktenskap med den fyra år äldre civilingenjören Carl-Johan Lööf (tidigare Carlsson) från Forsheda i Värnamo-trakten. Paret är i dag bosatt i Nacka med döttrarna Ester och Saga. https://www.svenskdam.se/noje/annie-loof-sa-traffade-hon-sin-doldisman-carl-johan-och-tragedierna-fore-brollopet/7544838

Annie väckte viss uppmärksamhet när hon i en SVT-intervju svarade ”Jag ser inga problem med det” på frågan om Sverige skulle klara av att ta emot 30 miljoner invandrare. Bland hennes ideologiska förebilder märks den ungerskfödde finansmannen George Soros samt författaren och filosofen Ayn Rand, skaparen av den ideologiska inriktningen objektivism.

Jag hävdade på min blogg för några år sedan att Annie Lööf var en fara för Sverige. Jag ser inga skäl att ändra på det omdömet.

Fotnot: Annie Lööf är Centerpartiet/Bondeförbundets tolfte partiledare sedan starten 1916, då Erik Eriksson i Spraxya i Dalarna utsågs till partiledare.. Hennes företrädare i vad som brukar kallas modern tid har varit Gunnar Hedlund 1949-71; Thorbjörn Fälldin 1971-85; Karin Söder 1985-87; Olof Johansson 1987-98; Lennart Daléus 1998-2001 samt Maud Olofsson 2001-11.

Fälldin bröt sossarnas makthegemoni

Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.

Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.

Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/

Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.

Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,

”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.

Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.

Därefter inledde Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) under Per Albin Hanssons ledning sitt obrutet 40-åriga maktinnehav. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_Pehrsson-Bramstorp

Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.

Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.

I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.

Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd

Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen

Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson

Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.

Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.

I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.

Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”

I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY

Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I

Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.

Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.

Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.

Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040

Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/

Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.

Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”

Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.

Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är  starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.

Solkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.

Sverker Åström: mörk skugga i svensk utrikespolitik

 Sverker Åström (1915-2012). KGBs man i den svenska utrikesledningen?

Efter diplomaten och gayidolen Sverker Åströms (1915-2012) frånfälle i hög ålder har det skrivits förväntade och lämpliga hyllningsartiklar i svenska media. Tillåt mig avvika från hagiograferna för att i stället teckna en mer realistisk bild av Åström, som jag gott tycker kan kallas den svenska utrikespolitikens mörka skugga.

Advokatsonen Sverker Åström tog såväl fil.- som jur. kand. i hemstaden Uppsala i slutet av 1930-talet och blev efter studierna attaché vid utrikesdepartementet (UD) 1939. Härefter hamnade han i det dåtida Sovjetunionen mitt under brinnande krig. 1940-43 tjänstgjorde han på den svenska ambassaden  i Moskva och sedan i den under tyskinvasionen utlokaliserade beskickningen i Kujbysjev (Samara). Den prosovjetiska och proryska inställningen kom därefter att följa Åström genom hans fortsatta levnad.

Efter de innehållsrika åren i Sovjet kallades Åström tillbaka till UD i Stockholm för att därefter tjänstgöra i bland annat Washington, D. C. och London. Hans diplomatiska topposter innefattade tjänster som FN-ambassadör 1964-70, kabinetssekreterare i UD 1972-77 (det vill säga vice utrikesminister) samt ambassadör i Paris 1978-82. I en hyllningstext i Expressen den 26 juni påstås även Åström vara ”initiativtagare” till den stora miljökonferensen i FN-regi i Stockholm 1972. Detta stämmer inte. Initiativtagare var Inga Thorsson och Börje Billner. Åström endast presenterade förslaget inför FN samt inledde konferensens debatt.

Inga Thorsson fick idén till FNs miljökonferens i Stockholm 1972.

Sverker Åström har misstänkts för att vara sovjetrysk agent i spionorganisationen KGBs sold. Bland annat skulle han ha hjälpt spionen Stig Wennerström att i det längsta klara sig undan lagens långa arm. I sammanhanget har det talats om att hans homosexualitet skulle ha utgjort den hållhake, varmed ryssarna kunde städsla och behålla honom som agent under hela Kalla kriget. Åström har själv – av synnerligen uppenbara skäl – nekat till anklagelserna. Han har hävdat att han varit öppen om sin sexuella läggning för sina svenska arbetsgivare och att bögeriet därför aldrig varit någon hållhake för främmande makt.

Problemet med Åströms förnekanden är att de personer i den svenska regeringskretsen han skulle ha berättat om sin läggning för – exempelvis stats- och utrikesministrarna Per Albin Hansson, Christian Günther, Östen Undén, Tage Erlander, Torsten Nilsson, Krister Wickman med flera – i dag alla är döda och kan därför vare sig bekräfta eller förneka Åströms påstående. Någon ”löjlig” anklagelse, som Åström menat att det varit fråga om, är det i varje fall inte.

På bilden syns bland andra Stig Wennerström, Sven Andersson, Östen Undén och Tage Erlander, samtliga vänner till Sverker Åström.

Utpressning på sexuella grunder är gammal rutin inom sovjetisk – och annan – underrättelsetjänst, och även om Åström skulle ha berättat för sina chefer om saken är det inte säkert att han ville att informationen skulle nå en bredare allmänhet. Minns att han ”kom ut” som bög långt efter sin pensionering.

Jag håller emellertid inte för otroligt att den påstådda åströmska öppenhjärtigheten gentemot den svenska utrikesledningen i själva verket kan vara ett listigt försvarsdrag från den erkänt slipade veterandiplomaten. Genom att hävda att hans sexuella läggning saknar relevans i sammanhanget har han så att säga vridit vapnet ur händerna på kritikerna. Ty självfallet kan han ha fungerat som KGB-agent även om hans identitet som homosexuell varit känd i regeringskansliet och på UD.

Sverker Åström har nämligen gjort sig närmast herostratiskt ryktbar för att aldrig rikta kritik mot Sovjetunionen annat än då sådan påbjudits från högre ort – såsom exempelvis i samband med de sovjetiska invasionerna av Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. Åströms inställning passade som hand i handske med den prosovjetiske utrikesministern Östen Undéns inställning. Undén vägrade ställa Moskva mot väggen i samband med Raoul Wallenbergs bortförande 1945 och Åström är (ö)känd för att aldrig ha dryftat fallet Wallenberg med sovjeterna.

När sedan statsminister Olof Palmes regering körde på i samma undfallenhetsstil gentemot Moskva var den erfarne Sverker Åström en idealisk företrädare för den hallstämplade svenska utrikeshållningen. Han var någon som oerfarna utrikesministrar av typ Torsten Nilsson, Sven Andersson, Krister Wickman och  även Karin Söder (C) under den borgerliga tiden kunde luta sig mot. Detta alldeles oavsett om de visste om att Åström var bög eller inte. Sverker Åström kan därför på goda grunder betecknas som den svenska utrikespolitikens mörka skugga eller onda genius.

Mycket tyder även på att Åström var en av dem som orkestrerade den antiamerikanska och antiisraeliska utlandspolitik som i så hög grad präglade Palmes regeringar. Efter sin pensionering fortsatte Åström att i stort uppslagna debattartiklar främst i Dagens Nyheter brännmärka USAs och Israels göranden och låtanden. Således kritiserade han USAs invasioner både i Afghanistan – vilket är rätt anmärkningsvärt – och Irak.

 Carl Bildt, Åströms devote beundrare. 

Den nuvarande utrikesministern Carl Bildt tillhör dem som nu sjunger Sverker Åströms lov på ett iögonenfallande sätt. I ett uttalande citeras Bildt på följande sätt: ”Det är svårt att överskatta den betydelse han hade. Hans tankar var centrala för den tidens neutralitetspolitiska doktrin, som tjänade vårt land väl under en viktig period av vår moderna historia.” Det är rätt anslående att dessa ord kommer från en av det borgerliga lägrets mest profilerade företrädare.

Å andra sidan har de icke-socialistiska svenska partierna mestadels traskat patrullo efter Socialdemokraterna och det gäller kanske särskilt på utrikespolitikens domäner. Någon kritik mot sossarnas stöd för allehanda kommunistiska upprorsrörelser i Tredje världen har näppeligen avhörts från borgerligt håll; snarare har de borgerliga partierna tidvis strävat efter att överträffa den socialdemokratiska promarxismen. Detta gällde särskilt den borgerliga regeringseran 1976-82.

Undéns respektive Åströms skuggor hängde då precis som både tidigare och senare som tunga moln över den svenska utrikesledningen, något som skapade bad will i den civiliserade delen av världen. Dåtida tongivande demokratier såsom USA, Storbritannien, Frankrike och Västtyskland ifrågasatte stundom Sveriges tillhörighet till den fria västvärlden vilket märktes särskilt under Vietnamkriget, då Sverige ensidigt och med svenska skattebetalares pengar  backade upp kommunisterna inom Hanoi-juntan i Nordvietnam och Viet Cong-gerillan (det så kallade FNL) i Sydvietnam.

Att palmeismen hyllades i diverse bananrepubliker och vänstervridna militärjuntor litet varstans i världen är definitivt inget vi har anledning vara stolta över!

Vad Carl Bildt beträffar har han sjäv ett förflutet som varm vän av Östtyskland, det så kallade DDR. Han lade vidare som studentpolitiker motioner om ett svenskt erkännande av ”Palestina” och brännmärkte gång efter annan den kämpande demokratin Israels politik. Kanske Bildt helt enkelt känner sig hemma med Åströms ställningstaganden.

Expressen den 27 juni innehåller en tvåsidig hyllningsartikel till Sverker Åströms minne. Åström beskrivs här som den färgstarke bögen som levde ett roligt och fartfyllt liv och vars många ”älskare” – sexpartners vore nog ett bättre uttryck – förblev hans goda vänner. ”Vänner beskriver honom som charmerande och fåfäng med ett knivskarpt intellekt”, heter det i hyllningsartikeln. ”Han samlade konst och älskade att dansa. Hans tebjudningar för den stora vänkretsen är legendariska.”

Sverker Åström tjänade genom sin verksamhet sovjetiska intressen.

Plötsligt slår det mig att en flamboyant figur som Sverker Åström – hur uppskattad och beundrad han än var bland sina sexpartners och vänner – aldrig hade accepterats som en officiell representant för Sverige vare sig i den svenska arbetarklassen, som Socialdemokraterna menade sig representera, eller i det svenska folkdjupet i stort.

Det är en sak att hans sodomitiska läggning måhända var känd i regerings- och UD-kretsar. En helt annan att under 40-årsperioden 1940-80, då Åström var aktiv diplomat, låta hans homosexualitet bli allmänt känd. Det tror jag både de svenska regeringarna och Åström själv var livrädda för skulle ske. Varav följer att Åströms sexuella läggning i högsta grad var något som skulle hemlighållas. Den kunde alltså mycket väl ha utnyttjas som hållhake av den sovjetiska underrättelsekommuniteten, om nu Åström fanns i dess tjänst.

Sverker Åström övergick från att vara utrikes- till att på äldre dagar alltmer bli gayikon. Det kunde han så långt efter den aktiva banans slut kosta på sig. Med sin fingerspetskänsla för tidsandan visste han naturligtvis också att han skulle hyllas av kultur- och mediaetablissemanget. Varav en del, förlåt uttrycket, slickade honom i arslet såväl bildligen som bokstavligen. Artikeln i Expressen är ett blott alltför uppebart exempel härvidlag.

Jag kan slutligen inte låta bli att göra reflektionen, att ett promiskuöst sexualliv så ofta förväxlas med kärlek. Sverker Åström avkonterfejas som en jättelajbans superdiplomat med en, som det brukar heta i sådana här sammanhang, ”glupande aptit på livet” (klichéförrådet är inte särskilt fantasirikt). I verkligheten torde han ha varit en diamanthård karriärist och sexmissbrukare med ett enda mål för ögonen – att tillförsäkra Sverker Åström så mycket personlig njutning som möjligt.

Jag såg honom själv i Stockholm vid något tillfälle. En lång person med snitsig hatt, skräddarsydd överrock och yvig halsduk och som hastade fram på Vasagatan i närheten av Ferdinad Bobergs posthus. Det man mest lade märke till var dock den iskallt genomborrande blicken som framkallade kalla kårar längs åtminstone min ryggrad.

Jag fick känslan av att det här var en man som bara tänkte på sig själv. Han skulle inte ha tvekat en sekund att sälja ut Sveriges intressen om det bara kunde ge honom mer personlig njutning. Troligen var det också precis det han gjorde. Frågan är dock om de UD-dokument som möjligen bekräftar detta någonsin kommer att göras tillgängliga för forskningen.