Bamsekramaren och floskelmaskinen: ”Nu ska vi vara snälla”

En av revykungen Karl Gerhards mest kända sånger heter Nu ska vi vara snälla. Fast riktigt så menar han inte – Karl Gerhard är ironisk och gisslar i själva verket vissa av sin samtids snällhetssträvanden. Lyssna här så förstår ni vad jag menar:

Ironisk är dock varken Bamse-kramaren Susanna Kierkegaard eller floskelmaskinen Jan Eliasson när de i debattartiklar, utifrån skilda utgångspunkter, manar till ökad snällhet i samhället. Den förstnämnda lamenterar över att man enligt hennes uppfattning inte längre får vara snäll i Sverige. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/WbaQXg/man-far-inte-langre-vara-snall-i-sverige

”Åsikter som utgår från en snällare världsbild går inte hem just nu”, påstår Kierkegaard i Aftonbladet den 14 juli. ”Skriver man sådant så stämplas man som naiv och korkad. Men jag tycker det är dags att banka in den snälla politikens idéer i folkmedvetandet igen.”

Snällhetsaposteln Bamse och hans entourage.

Vilka är då dessa den snälla politikens så värdefulla idéer? Susanna Kierkegaard ger några exempel: ”Jag vill till exempel att det ska bli lättare att gå på bidrag…Det är kanske inte heller självklart att det ska gå att utvisa folk som begått brott i Sverige. Straff ska handla om rehabilitering, inte hämnd. Och så tycker jag inte att skolan ska vara så svår som den är i dag.”

Då vet vi: snällhet är i Kierkegaards perspektiv en allmän kravlöshet och sentimental jolmighet. Alltså precis de ideal som alltför länge väglett det politiskt korrekta etablissemanget men som nu vissa  håll, också utanför Sverigedemokraterna, långt om länge börjar ifrågasättas eftersom de så uppenbart bidragit till det kaos vi kan skönja överallt i samhället i dag.

Den typ av snällhet debattören efterfrågar är därtill väldigt enkelriktad. Det är bidragsfuskarna, förövarna och slapptaskarna som skall utsättas för den. Vilket inte är särskilt snällt gentemot dessa kategoriers offer.

Susanna Kierkegaard avslutar med att, inte särskilt otippat, i gillande ordalag hänvisa till ”en klok björn i blå luva”, det vill säga Rune Andréassons (1925-99) seriefigur Bamse.

En snällhetsivrare av ett något annorlunda snitt är det före detta utrikesministern och biträdande generalsekreteraren i FN  Jan Eliasson (S). Denne väckte viss uppmärksamhet då han den 16 december i fjol apropå budgetdiskussionerna i riksdagen från sitt hem i Danderyd twittrade: ”Efter att lyssnat på hustru Kerstin spela Bach intar /hunden/ Leo viloläge o säger: ‘Måtte en ny budget i Sverige inte innehålla nedskärningar för kulturen’ – och f ö inte heller miljön o flyktingar. Och husse o matte behöver ju inga skattesänkningar.”

Nej, paret Eliasson klarar sig nog – till skillnad från landets fattigpensionärer och andra ekonomiskt mindre konkurrenskraftiga grupperingar. Eliassons twittrande fick debattören Ann Heberlein att utnämna hundkommunikatören Eliasson till ”årets Marie Antoinette”, den franska drottningen som uppmanade fattiga fransmän att äta bakelser om det var ont om bröd.

S-profilen Eliasson i blåsväder: ”Årets Marie Antoinette”

Nu har Jan Eliasson slagit till igen. Denna gång i form av ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 20 juli, där Eliasson hävdar att ”Flyktingar används som slagträ i samhällsdebatten.” ”Nu behöver vi lyfta blicken och fråga oss om inte mångfald är bättre än isolering och inåtblickande”, skriver debattören Det framgår inte av Eliassons inlägg om han även denna gång rådgjort med sin hund. https://www.dn.se/debatt/flyktingar-anvands-som-slagtra-i-samhallsdebatten/

Eliasson berättar om sina egna omåttligt positiva upplevelser av invandrare och flyktingar. Således skall han på 1950-talet av sin pappa ha uppmanats spela fotboll med barn till italienska arbetskraftsinvandrare. Sedan förklarar sig den nu pensionerade diplomaten vara väldigt imponerad av hur Libanon tagit emot otaliga flyktingar från Syrien (hur många vanliga libaneser han intervjuat framgår inte av Eliassons inlägg, inte heller att den libanesiska regeringen tröttnat på den belastning de syriska flyktingarna utgör på samhället och därför börjat fördriva dem tillbaka till hemlandet). https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7258473

Libanons Syrien-flyktingar – en framgångshistoria?

Ytterligare ett exempel som i Jan Eliassons ögon bortom allt tvivel bevisar att vi klarar av att ta emot hart när hur många immigranter som helst är ett besök på en aktutmottagning i Stockholm, där all personal – från läkare ner till städarna – tydligen var invandrare. Eliasson blir dock betänksam över att alla inte delar hans översvallande positiva syn på utomeuropeiska migranter, ty i den politiska debatten finns en tendens att immigranter betraktas ”alltmer som hot och problem” och inte som tillgångar.

Eliasson vidgår visserligen att den ohejdade flyktingvågen hösten 2015 ledde till stora påfrestningar. Enligt debattören bör vi avstå från såväl skönmålning som vad han kallar ”demonisering” av den utomeuropeiska migrationen – men det är just skönmålning Eliasson ägnar sig åt. Hans DN-inlägg visar återigen att Jan Eliasson mest av allt är en floskelmaskin vars retorik säkert är välmenad men ack så substanslös och i en del fall uppenbart falsk.

Jag kan hålla med Susanna Kirkegaard och Jan Eliasson om att vi inte behöver vara elaka i onödan. En falskt godhetssignalerande snällhet som överser med bidragsfusk, brottslighet och en dysfunktionell skola och inte inser att det finns en gräns för hur mycket invandring Sverige och det övriga Europa tål kan vi dock alldeles bestämt vara utan.

Jag avslutar som jag började – med en sång om att vara snäll. Denna gång av och med proggdrottningen Turid, som inte hade mycket till övers för snällheten (åtminstone inte i denna sång): https://www.youtube.com/watch?v=caHMm6j_qUE

 

Om den trojanska hästen förr och nu: propagandister och politiker fortsätter sova

Islam som den trojanska hästen hotande västvärlden. Teckning delad av bland andra Richard Jomshof.

Ibland vill det sig inte riktigt för propagandaskribenterna i mainstream-media.

Som då Anna Hellgren i Expressens kulturavdelning (24 maj) skall klämma åt Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof. Hellgren avslutar sitt angrepp på Jomshof och SD med följande tirad:

Partiet är inte ett demokratiskt alternativ. Det är ett parti grundat på rastänkande, ett parti som om och om igen  bjuder på eruptioner av rasism, demokratiförakt och konspirationstänkande. Det är inte ett parti att ”bjuda in till samtal”, det är ett att bekämpa. http://www.expressen.se/kultur/ide/jomshof-sprider-rasistiska-myter/

Anledningen till Anna Hellgrens obalanserade utbrott står att finna i det faktum att Jomshof på Facebook och Twitter delat en teckning som visar en trojansk häst med påskriften ”islam” utanför en borganläggning som det står ”The West” på. Ett budskap som knappast kan misstolkas kan man tycka, särskilt inte efter det fruktansvärda islamistdådet i Manchester som skördade 22 människors liv; av dessa 18 kvinnor varav sju under 18 år.

Hellgren gör dock sitt bästa för att blanda bort korten och litet till. Rubriken till hennes lamentation lyder således ”Jomshof sprider rasistiska myter”. Sist jag studerade saken tillhörde emellertid inte anhängarna av troskonceptet islam någon mänsklig ”ras”.

Modell av den trojanska hästen utanför det historiska Troja i västra Turkiet. Foto: Tommy Hansson

Man bör väl vidare vara både blind, döv samt i avsaknad av normal slutledningsförmåga om man inte inser att den grundläggande ideologi som bär ansvaret för den överväldigande merparten av alla terrordåd i vår tid är islam. Nämnda egenskaper verkar dock vara meriterande för den som önskar publicera sig på våra vanligaste kultursidor.

Richard Jomshof har alltså varnat för islams destruktiva påverkan på den demokratiska västvärlden. Det gör honom i Expressen-skribenten Hellgrens ögon till en företrädare för ett parti som påstås vara rasistiskt, demokratiföraktande och konspirativt och som man bör bekämpa. Om de islamtroende vettvillingarna och barnamördarna har Hellgren i sin semantiska fatabur inte ett enda kritiskt ord att framföra.

Det är väl tveksamt om Anna Hellgren är tillräckligt bildad för att känna till hur det gick när en svensk opinionsbildare i början på 1940-talet jämförde en annan ideologi med den trojanska hästen. Med detta förhöll det sig på följande sätt.

Sedan revykungen Karl Gerhard (1891-1964) haft premiär på sin produktion Gullregn 1940 grep censuren i form av överståthållarämbetet i Stockholm in och förbjöd utförandet av scenbilden ”Den ökända hästen från Troja” med motiveringen, att tablån i fråga var ”förargelseväckande”. Detta skedde sedan Nazitysklands representanter i Sverige protesterat å det kraftigaste mot att det egna landet framställts i form av en trojansk häst.

I numret sjöng Karl Gerhard en sång, ”Den trojanska hästen”, med traditionell rysk melodi vilken bearbetats av Lille-Bror Söderlundh (1912-57) och som Karl Gerhard själv textsatt. Lyssna gärna på Youtube här:  https://www.youtube.com/watch?v=-p7fb12ZuXU

Ur texten kan följande belysande rader citeras:

Bland de vilda hästar som har galopperat
på fru Clios* rännarbana är
den trojanska hästen som sig minst generat
för att lyfta svansen här och där.
I världsmanegen politikerna
som dumma Augustar står i parad – hurra!

Hela texten här: http://minata.tripod.com/dagens3.html

I Karl Gerhards revy Gullregn framställs hästen från Troja som en dalahäst.

Jag vågar nog påstå att det som i Karl Gerhards briljanta text för nästan 80 år sedan syftade på de tyska nationalsocialisterna med fördel kan appliceras på dagens islamister och deras medvetna eller omedvetna uppbackare inom politik och media, de som likt Anna Hellgren och hennes meningsfränder börjar yla om rastänkande och demokratiförakt så fort islam kritiseras i någon som helst form.

På 1930- och i början av 1940-talet hette det om antinazistiska visselblåsare som Karl Gerhard, Torgny Segerstedt (1876-1945) och Ture Nerman (1886-1969) att de förolämpade främmande makters statschefer och hotade freden. I nådens år 2017 heter det om de antiislamska/antiislamistiska visselblåsarna att de är rasister och konspirationsteoretiker. Allt går igen.

Slutligen kan konstateras, att Hellgren noterat att den av Richard Jomshof och andra – däribland denna bloggare – delade teckningen inte rönt någon påfallande stor uppmärksamhet. Detta kan tolkas som att budskapet för allt fler faktiskt är så självklart att det inte behöver ordas så mycket om.

Salman Abedi misstänks ha utfört terrordådet i Manchster, som IS tagit på sig ansvaret för.

Sedan är det givetvis tragiskt att uppvaknandet skett fem över tolv i en tid då IS-återvändare erbjuds förmåner i stället för fängelse, ramadan skrivits in i kalendrar som en svensk högtid och kommunala politiker och tjänstemän gladeligen ger klartecken för byggandet av salafistiska moskéer sponsrade av Saudiarabien eller Qatar.

Fast aningslösa propagandister som Anna Hellgren lär förstås fortsätta sova, liksom politiker av Stefan Löfvens snitt.

• Clio (eller Klio) var enligt grekisk mytologi bland annat historieskrivningens musa (beskyddarinna). https://sv.wikipedia.org/wiki/Klio

På resa i västra Turkiet (II): Troja

 Den trojanska hästen vid ingången till det historiska utgrävningsområdet i Troja. Foto: Tommy Hansson

Troja

Knappast någon nu levande människa med normal fattningsförmåga och bildning kan rimligen ha undgått att ha hört talas om Troja. Troja, som var den stat som omgav staden Ilion, var skådeplatsen för tioårskriget mellan akajer (greker eller hellener) ett antal hundra år före Kristi födelse. Själv stiftade jag första gången bekantskap med detta historiska skede i tioårsåldern i form av ”Illustrerade klassiker”, en serie serietidningar som i tecknad form åren 1956-76 återgav kända böcker.

Kriget har odödliggjorts för kommande generationer av den joniske skalden Homeros, som antas ha levt på 700-talet f. Kr., som skrev Iliaden om kriget samt Odysséen om hjälten Odysseus irrfärder efter sagda krig. De så kallade lärde tvistar i och för sig om kriget alls har ägt rum – Homeros blandade exempelvis in allehanda gudomligheter från den grekiska mytologin med Zeus i spetsen, vilket inte bidrar till trovärdigheten. Skalar man bort sådana yvigheter, torde det dock vara fullt möjligt att kriget verkligen utkämpades. Även den romerske skalden Vergilius behandlade ämnet i sitt verk Aeneiden.

Homeros inleder sitt på klingande hexameter avfattade verk om 16 000 verser fördelade på 24 sånger på följande sätt i Erland Lagerlöfs klassiska översättning:

Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Akhilleus
olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner

 En ganska imponerande byggnadslämning i Troja. Foto: Tommy Hansson

Krigshandlingarna inleddes med att prins Paris, son till konung Priamos i Troja, enleverade prinsessan Helena (med tillnamnet ”den sköna”) från dennas make, konung Menelaos i den grekiska staten Sparta och förde henne till Troja. Menelaos får hjälp i kriget av sin broder, konung Agamemnon i Mykene, som regerade hela det dåtida Grekland. Därefter böljar kriget fram och tillbaka tills grekerna tillgriper krigslisten att överlämna en stor trähäst till trojanerna som försoningsgåva. Inuti hästen ryms ett antal grekiska krigare med Odysseus, som funderat ut idén med trähästen, i spetsen.

På detta sätt kan staden Ilion och staten Troja intas och besegras. Odysseus drabbas emellertid av dödssynden hybris (övermod) som en följd av sin briljanta idé, något som högeligen förtörnar gudarna varför Odysseus tvingas till en mängd äventyrliga irrfärder (se ovan). ”Den trojanska hästen” har blivit en symbol för bedrägliga krigslister i stort, såsom skildras i vår svenske revykung Karl Gerhards berömda sång Den ökända hästen från Troja vilken kan avnjutas här:

https://www.youtube.com/watch?v=-p7fb12ZuXU

 I Karl Gerhards revy har ”Den ökända hästen från Troja”, det vill säga Nazitysklands femte kolonn, fått drag av svensk dalahäst.

Efter denna inledning är det så dags för mig att berätta litet om mitt besök den 1 februari på den historiska platsen Troja, belägen i Mindre Asien i landskapet Troas i dagens nordvästra Turkiet vid Dardanellerna i närheten av Hissarlik intill staden Canakkale. På grund av platsens betydelse ägnar jag hela denna text åt Troja.

Längs vägen intill dagens Troja finns ett antal souvenirbutiker och näringsställen, där jag passade på att dels inmundiga en öl av det fullt passabla inhemska märket Efos, dels inköpa en CD med turkisk instrumentalmusik. Jag köpte också något jag trodde var turkisk konfekt, men som i själva verket visade sig vara en uppsättning kryddor inklusive en liten kryddkvarn.

        Vyer från utgrävningsområdet. Foto: Tommy Hansson

Utanför ingången till det Troja, som alltjämt är föremål för arkeologiska utgrävningar, finns en version av den mångomsjungna trähästen vars interiör hugade besökare kan ta sig en titt på. I området promenerar folk utklädda på samma sätt som de forntida krigarna förmodas ha varit skrudade, och den som vill kan låta fotografera sig bredvid en sentida Akilles, Hektor, Patroklos och allt vad krigsheroerna hette.

Troja återupptäcktes i mitten av 1860-talet av den brittiske arkeologen Frank Calvert, men den som på allvar grep sig an verket med utgrävningarna var tysken Heinrich Schliemann (1822-90), som ibland kallas den moderna arkeologins fader. Schliemann var i grunden affärsman och började med arkeologi först vid 41 års ålder. Han var utbildad såväl vid Rostocks som Sorbonnes universitet, men som arkeolog var han självlärd. Han behärskade 13 språk, bland dem svenska.

        Schliemann menade att han funnit kung Agamemnons av Mykene dödsmask i guld.

Schliemann urskiljde nio olika byggperioder och ett antal byggnadslämningar, men däremot inga direkta bevis för att ett forntida krig utkämpats här. Bland annat trodde han sig ha återfunnit konung Priamos guldskatt. Under sina utgrävningar i Mykene i Grekland hittade Schliemann vidare ett föremål som går under namnet Agamemnons dödsmask efter den mykenske konungen med samma namn. Heinrich Schliemann hade ett minst sagt levande intresse för den grekiska historien och gav sin son namnet Agamemnon.

Från Troja har man utsikt över ett landskap i vars bortre ända skymtar sundet Dardanellerna (tidigare kallat Hellesponten), känt från Första världskriget genom det för ententemakterna katastrofala slaget vid Gallipoli 1915-16 som blev en lika lysande triumf för turkarna.

 Utsikt från Troja över slätten som leder bort till Gallipolis och Dardanellerna (Hellesponten). Foto: Tommy Hansson

Om det Trojanska kriget skall slutligen sägas att det förevigats i form av en film, Troy, från 2004 i regi av Wolfgang Petersen med bland andra Brad Pitt som Akilles och Peter O´Toole som konung Priamos av Troja. Mer om filmen här:

http://www.svd.se/kultur/film/traig-troja-trots-hastjobb_23407.svd

Svenska artister (IV): Johnny Bode

 Det svenska nöjeslivets enfant terrible Johnny Bode (1912-83).

Fjärde artikeln i min bloggserie om svenska artister som intresserar mig handlar om Johnny Bode. Alltså Sveriges mest skandalomsusade artist genom alla tider.

Det har satts allehanda etiketter på Johnny Bode (1912-83): plattcharmör, bedragare, mytoman, kompositör, nazist, posör, provokatör, galning, totalt amoralisk samt porrsångare är några av de vanligare. Och alla stämmer. Johnny Bode VAR allt detta och litet till. Bode var förmodligen helt hopplös att ha att göra med privat, totalt oförutsägbar och opålitlig som han var.

Ändå var han,  så vitt jag kan bedöma, innerst inne en seriös och begåvad artist. Han hade bevisligen en bra röst och var en framstående kompositör. Hans minst sagt yviga personlighet gjorde tyvärr att han hamnade på otaliga av- och irrvägar. Det är intressant att han åtskilliga år efter sin död har blivit föremål för ett seriöst intresse och begåvats med så kallad kultstatus med ett eget sällskap och en egen stiftelse uppkallade efter sig. På så sätt lever hans minne vidare.

Johnny Bode föddes i västgötska Falköping den 6 januari 1912. Pappan Alvar var chef för en fabrik i staden som tillverkade stråhattar. Mamman Judit hette Kilander som flicka. Bodes håg stod tidigt till vin, kvinnor och sång. På hundraårsdagen – den 6 januari 2012 – efter Bodes födelse invigdes en plakett, uppsatt på fasaden till hans födelsehus, till hans minne. Kulturnämndens ordförande i Falköpings kommun invigde plaketten.

Far blev han vid 16 års ålder till en son som fick namnet Sigurd Bode (1928-2003), vilken i tidernas fullbordan kom att driva en restaurangrörelse i Dalarna och fuska som trubadur. Modern var en ungdomskärlek från Mariestad. Ett antal år senare utsattes Bode för statligt sanktionerad sterilisering. Skivdebuterade gjorde han vid 17 års ålder. Han kom genom åren att spela in hundratals låtar på 78-varviga ”stenkakor”. Ett par av de mest minnesvärda var ”Två solröda segel” samt den egna kompositionen ”En herre i frack” vilka kan avnjutas här:

http://www.youtube.com/watch?v=UOlHEg4mWz0

”En herre i frack” skrev Bode tillsammans med Hasse Ekman (1915-2004) som var son till den legendomspunne skådespelaren och artisten Gösta Ekman (1890-1938). Den senare sjöng in låten 1935. ”En herre i frack” har långt senare framförts av bland andra Jan Malmsjö (född 1932). Bode anges ha gått som ”barn i huset” i det ekmanska hemmet i Stockholm, något som fick ett abrupt slut då han påkoms med att försöka pantsätta Ekmans dyrbara silverservis. Johnny Bodes syndaregister är omfattande. Andra aktiviteter han ägnade sig åt från och till var att stjäla dyrbara mattor samt checkbedrägerier.

 Gösta Ekman (1890-1938: en herre i frack.

Det absoluta lågvattensmärket i Bodes skiftande karriär var hans nazism under krigsåren. Det föll sig naturligt för den barnslige Johnny Bode att dras till de tyska nationalsocialisternas eleganta uniformer, bombastiska marscher och allmänt svulstiga ”kultur”. Sedan Bode omyndigförklarats i början på 1940-talet och blivit dömd till vård på ett mentalsjukhus – han vistades mest på Sankt Sigfrids hospital i Växjö –  rymde han och sökte värvning i Finlands armé. Där gjorde han sig, föga oväntat, snabbt omöjlig och skickades hem med en furirsgrad.

Hemma i Sverige poserade han som uniformerad nazist och bevistade den hundrade föreställningen av Karl Gerhards antinazistiska revy ”Tingel-Tangel” 1942, givetvis skrudad i sin finska furirsuniform med svastikan väl synlig. Iförd den munderingen tyckte han även om att visa upp sig ute i Stockholms nöjesliv. Då tog även hans få kvarvarande vänner avstånd från honom. Johnny Bode var nu – och detta av högst förklarliga skäl – persona non grata i Sverige och hans plattor bannlystes från radion.

Vad gör Johnny Bode då? Jo, han reser till Oslo och snackar in sig hos den nazistiska Quisling-regimen och får på så sätt sätta upp en revy till förmån för denna. Bland annat skrev han den Sverige-kritiska sången ”Har du hört vad svensken sier?” Bode deltog själv med kuplettsång och Churchill-imitationer i revyn. Det var emellertid av uppenbara skäl svårt att rekrytera artister till revyn vilken lades ner efter ett tjugotal föreställningar på grund av vikande publikintresse.

Den extremt flamboyante Bode gjorde sig jämväl snart omöjlig i det tyskockuperade Norge där han, sin vana trogen, fortsatte skoja upp människor och visa bristande respekt för den nazistiska överheten. Detta medförde att han greps av Gestapo och spärrades in fem veckor i det beryktade norska koncentrationslägret Grini i  egenskap av ”suspekt person”. Sedan han slutligen utvisats till Sverige hävdade han att han smugglat hemliga dokument till hemlandet, något ingen trodde på.

 Bode satt inspärrad fem veckor i det norska koncentrationslägret Grini. På bilden fångar i början av 1940-talet.

Så där var det med Johnny Bode. Han byggde upp en framgångsrik karriär, saboterade själv denna genom sitt ostyriga leverne men lyckades sedan – som genom ett trollslag – komma tillbaka i smöret. Så blev det, via diverse mankelimang, även den här gången.

Artistnamnet Johnny Bode var svårt komprometterat varför Bode började arbeta med olika pseudonymer: Johnny Delgada, Juan Delgada, Richard Ritzi, Rob Robertson, Kiddie Niles med flera, låt vara att han ofta blev avslöjad. Han började även tonsätta dikter av Nils Ferlin. Till Bodes bedrifter under denna period hörde att han skrev filmmusiken till den första Åsa-Nisse-filmen samt komponerade religiösa sånger till den kända sångerskan och officeren i Frälsningsarmén Anna-Lisa ”Lapp-Lisa” Öst.

1945 träffade Johnny Bode hemma hos sin övervakare, godsägare Ernst Svensson i Tenhult, sin blivande hustru Kerstin Hansson. De båda ingick äktenskap året därpå. Hustrun blev ett stort stöd för den orolige och problemfyllde Bode under de närmaste åren. Bland annat ondgjorde sig Bode över att Zarah Leander blev förlåten för sina nazikontakter medan han själv inte blev det. 1950 publicerade Bode ockupationsromanen Dö i tid med sensationalistiskt innehåll.

Nästa mindre väl genomtänkta steg i karriären för Johnny Bode blev att 1951 bege sig till det kommunistiska Östtyskland. Han förklarade offentligt att han stödde det östtyska statsskicket. Bodes planer var att förmedla östtyska biograffilmer till Sverige. Han utvisades dock innan verksamheten kommit igång på allvar. Hemma i Sverige igen hann Bode med att både gå i personlig konkurs samt att syssla med häleriverksamhet. När myndigheterna kom honom på spåren tog han sin tillflykt till Bryssel, varifrån svenska UD sökte få honom utlämnad.

  Johnny Bode på litet äldre dagar.

Bode valde nu att flytta till Österrike, vilket visade sig vara ett verkligt lyckokast rent karriärmässigt. Wienoperan var i stort behov av nya musikaliska krafter och Johhny Bode kom att (som Juan Delgada) göra succé med de egenhändigt komponerade operetterna ”Nette Leute, Liebe in Tirol” (1959), ”Die Kluge Wienerin” (1961) samt ”Keine Zeit für Liebe”. Dessa verk blev snabbt populära och uppfördes på en rad scener världen över. Pengar och berömmelse kom nu åter Bode till del. Som vanligt saknade han förmåga att hantera dem.

Efter skilsmässa från sin svenska hustru gifte Bode 1957 om sig med den 22-åriga österrikiskan Inge Pelz. Han började nu kalla sig ”Kammersänger” (den österrikiska motsvarigheten till den svenska hederstiteln hovsångare), något han dock aldrig utnämnts till. Om han pressades på ursprunget till titeln drog Bode till med att han förärats den av den nazityske propagandaministern Joseph Goebbels under en ceremoni i Oslo, där den norske ministerpresidenten Vidkun Quisling varit närvarande. Han påstod sig även under pseudonym ha komponerat det berömda verket ”An der schönen, blauen Donau” (som i verkligheten skrivits av Johann Strauss den yngre 1867!).

Bodes nya äktenskap upplöstes snart och han lär då ha inlett en vårdnadstvist involverande parets tax…Bode vann processen och fick tillåtelse umgås med taxen på söndagar.

Vi börjar nu närma oss slutfasen av Johnny Bodes offentliga bana. Väl hemma i Sverige efter det österrikiska äventyret var han snart nere i sörjan igen. Han fortsatte givetvis sina skumraskaffärer och förelades nya åtal. 1962 drabbades han av en psykos, vilket ledde till att han blev föremål för vård samt förklarad vara en icke tillräknelig så kallad fem-femma.

Vi har nu kommit fram till sista fasen i Johnny Bodes mångskiftande karriär: den som porrsångare. Litet finare uttryckt kan man kanske säga att han blev en del av den svenska underground-kulturen. 1968 gav han således under pseudonym ut LP-skivan ”Bordellmammas visor”, en verklig kultklassiker. Skivan sålde bra via postorder och pengar började åter strömma in på Bodes konto. Succéskivan följdes upp med andra i samma stil och Bode fick även en internationell lyssnarskara. Kring mitten av 1960-talet gav Bode även ut ett par romaner med erotiska motiv.

Här följer ett par låtar från denna tid – ”Runka mig med vita handskar på” och ”Atombomben”:

http://www.youtube.com/watch?v=ci-DfTFHlI4

http://www.youtube.com/watch?v=1ZMHB0FbZ_k

 ”Bordelmammas visor” blev en skabrös succé tack vare postorder.

På skivan framträdde även sångerskan/aktrisen Lillemor Dahlqvist (född 1938) vilken utlovats anonymitet av Bode. Att lita på ett sådant löfte från Bode var givetvis inte någon god idé, och Dahlqvists namn blev snart – liksom Bodes eget – (ö)känt i sammanhanget. Trots mindre god behandling från Bodes sida förblev Dahlqvists dennes vän och var också den som fann honom död, liggande i sin lägenhet i Malmö, den 25 juli 1983. Lillemor Dahlqvist är alltjämt sekreterare i Johnny Bodes stiftelse, som delar ut stipendier till förtjänta skånska artister.

Johnny Bode blev efter sin död vid 71 års ålder – som måste anses vara anmärkningsvärt hög med tanke på Bodes utsvävande livsstil – föremål för något av ett återupptäckande och en renässans. Lars-Göran Frisk hette den man som bröt Bode-censuren i etermedia genom att spela några av hans låtar i programmet ”Skivor från Vetlanda”. Folmusik- och proggbandet Grus i dojjan hade redan 1974 gjort en version av Bodes gamla plattsuccé ”Timmerflottar-Sixten”:

http://www.youtube.com/watch?v=NruOuw_PM-s

1987 gavs LPn ”Laterna magica” med Bodes Ferlin-tolkningar ut; dessa framfördes av Lillemor Dahlqvist och John Ulf Anderson. Under senare år har även ett par CD-skivor med Bodes musik kommit ut. Moderna artister som tolkat Bodes musik/sånger är exempelvis Wilmer X, Latin Kings, Bröderna Trück och Mattias Enn.

 Bodetolkarna Bröderna Trück.

Den som vill fördjupa sig ytterligare i fenomenet Johnny Bode kan lämpligen göra det via Johnny Bode-sällskapets hemsida:

http://johnnybode.com/

Om Johnny Bode skulle man kunna säga/skriva hur mycket som helst. Alldeles oavsett hur man väljer att se på honom så kommer man inte ifrån det faktum att han var en färgstark provokatör i folkhemmet!

Svenska artister (II): Anders Börje

 Anders Börje (1920-82) med en vit ros.

Anders Börje (1920-82) föddes som Börje Vilhelm Napoleon Andersson den 14 mars 1920 och var med början på 1940-talet och ett par årtionden framåt en av våra mest kända vis- och schlagersångare med enstaka framträdanden i skilda filmroller.

Börje växte upp i Djurgårdsstaden i Oscars församling i Stockholm och närde till en början förhoppningar om en skådespelarkarriär och påbörjade en utbildning med detta syfte. 1942 fick han emellertid vad vi i dag nog skulle kalla en monsterhit med sången ”Två små röda rosor” som har tysk förlaga.

Den följer här:

Den underfundiga texten om den förälskade mannen som skall välja blommor till den kvinna han älskar framförs här såväl njutbart som elegant av Börje.

 Maj-Britt Nilsson (1924-2006).

Börjes insjungning av ”Två små röda rosor” på skivmärket Sonora – som stod för cirka hälften av Börjes drygt 300 skivinspelningar – blev en storsäljare med omkring 80 000 sålda skivor. Härmed var Börjes – han framträdde ibland även med sitt riktiga namn Börje Andersson – lycka i skivbranschen gjord. Han kom att bli mycket uppskattad med sin mjuka och lyriskt färgade tenorröst.

Bland annat gjorde han icke obetydlig lycka med Ulf Peder Olrogs visor såsom ”Se Sundbyberg och sedan dö (Möt våren i Södertälje)” med musik av Sven Arefeldts orkester:

http://www.youtube.com/watch?v=geySmRuTGRs

Anders Börje var gift inte mindre än fem gånger. Första hustrun (1945-49) var den kända skådespelerskan Maj-Britt Nilsson (1924-2006), vilken 1951 gifte om sig med revykungen Karl Gerhards son Per Gerhard. En annan av Anders Börjes hustrur var den skandalomsusade journalisten och deckarförfattarinnan Loulou (Louise) Forsell (1922-54), som var dotter till operachefen John Forsell.

Även klassiska svenska visförfattare såsom Carl Michael Bellman och Nils Ferlin stod på Anders Börjes repertoar. Han gjorde sig bland annat känd som uttolkare av Lille Bror Söderlundhs tonsättningar av Ferlins dikter. Och Börjes sista skivinsats bestod i att ge ut en LP-skiva med Bellman-sånger 1979.

Ett exempel på Börjes romantiska sångkonst är ”I sjunde himlen” med engelsk förlaga med svensk text av Nils-Georg:

http://www.youtube.com/watch?v=sBf7zqVJ95A

Bland de egna kompositionerna märks ”Då väntar jag vid vägarna”, ”Min flicka hon är rund och grann”, ”Zigenarvisa” samt ”Visan om kvinnan”. Om det sistnämnda, icke helt okomplicerade ämnesområdet bör ju Börje ha haft viss självupplevd kännedom…

Anders Börje övergav inte helt sina skådespelarambitioner, även om han knappast var någon stor aktör. Bland de elva filmer han medverkade i spelade han sig själv – det vill säga vissångaren Anders Börje – i ädelpekoralet ”Sången om Stockholm” 1947  i regi av Ivar Johansson med bland andra Elof Ahrle, Alice Babs, Åke Grönberg och Bengt Logardt. Andra filminsatser inbegrep ”Främmande hamn” (1948) samt ”Kärlek, solsken och sång” samma år.

I ”Sången om Stockholm” medverkar för övrigt diktaren Nils Ferlin i ett sällsynt framträdande med sin för filmen specialskrivna dikt ”Men kunde vi bara få vind igen”.

 Anders Börje på lite äldre dar.

En sång som var ganska typisk för Börjes lyriska stil var ”Sunnanvindsvalsen”, här i en inspelning från 1956 som man ofta hörde på radion:

http://www.youtube.com/watch?v=aLV80wst4rw&feature=related

Anders Börje avled i en ålder av 62 år i Farsta i södra Stockholm den 26 mars 1982.