Posted tagged ‘Karl Marx’

Så spionerade Stasi på kyrkor och kristna

3 februari, 2020

Det gamla Stasi-högkvarteret i Lichtenberg i östra Berlin är numera omvandlat till museum.

Den östtyska säkerhets- och spionorganisationen Stasi (Ministerium für Staatssicherheit,
förkortat MfS) är beryktad för sin minutiösa övervakning av Östtysklands medborgare.
1988 hade organisationen 91 000 anställda och över 600 000 informella medarbetare (IM).
En särskild avdelning inom Stasi, kallad XX/4, var specialiserad på övervakning av och
infiltration i kyrkliga kretsar.

Om denna verksamhet har den svenska säkerhetsexperten och skribenten Elisabeth Braw,
född 1973, skrivit en bok med titeln God´s Spies. The Stasi´s Cold War Espionage Campaign
inside the Church, Michigan 2019).

Elisabeth Braw är eller har varit medarbetare i en lång rad internationella publikationer och
leder för närvarande projektet Modern Deterrent vid RUSI, en försvars- och säkerhetsinriktad
tankesmedja baserad i London.

Den östtyska Kyrkobyrån. Braw fastslår i bokens inledning att det kommunistiska Östtyskland – officiellt Deutsche
Demokratische Republik, DDR – ännu drygt 30 år efter Berlinmurens fall fortsätter att
fascinera och intressera  vilket har lett till en lång rad böcker av olika slag, akademiska avhandlingar och
såväl dokumentär- som spelfilmer.

Säkerhetstjänsten Stasi, som ägde bestånd under åren 1950-90, har tilldragit sig en mängd
uppmärksamhet genom sitt minst sagt ambitiösa övervakningssystem vilket omfattade i
princip alla östtyska medborgare. En del av Stasi, som hade beteckningen XX/4 – i dagligt tal
benämnd Kyrkobyrån – och hade sitt säte i Frankfurt an der Oder, ägnade sig på heltid åt att
övervaka och infiltrera kristna inrättningar inklusive kyrkor, församlingar, seminarier och bibelsmugglingsoperationer.

Det är den delen Elisabeth Braw ägnat sig åt att kartlägga genom en rad intervjuer med
såväl Stasi-operatörer som deras offer samt omfattande arkivstudier. Resultatet är tämligen
imponerande och samtidigt lättillgängligt genom författarinnans lediga stil.

God´s Spies blottlägger det östtyska kyrkospioneriet.

Det som gjorde att Stasi lade ner så mycket energi på de nästan uteslutande protestantiska
kyrkorna var, att kristendomen uppfattades som en heltäckande ideologi som konkurrerade
med den statsbärande kommunismens hegemonistiska anspråk på själarna.

”Allt var förgäves”. Braw beskriver kyrkospioneriet som en av Stasis mer framgångsrika verksamheter. Detta så
när som på en liten detalj: avdelning XX/4 misslyckades i slutändan med sitt syfte. Författarinnan framhåller (min översättning från engelskan):

Oavsett hur framgångsrik den än var, misslyckades Avdelning XX/4 med sin slutgiltiga
uppgift – att hjälpa till att säkra den Tyska demokratiska republikens överlevnad. Trots sina
massiva snokande ansträngningar, misslyckades både spionerna och deras hanterare att
blottlägga några större mönster i de händelser de så mödosamt rapporterade och
analyserade.

Det var till betydande del just de protestantiska kyrkorna som genom sin oppositionella
verksamhet förorsakade murens fall den 9 november 1989 och Östtysklands upplösning den 3 oktober 1990: efter 40 års existens uppgick ”DDR” i Förbundsrepubliken Tyskland. Den siste chefen för XX/4, överste Joachim Wiegand, suckade i ett samtal med Braw: ”Allt var
förgäves.”

Den morddömde Stasi-chefen Mielke. Stasi (MfS) grundades den 8 februari 1950 som efterträdare till Hauptverwaltung zum Schutz
der Volkwirtschaft, som hade existerat 1946-50. Dess syfte skulle vara att, efter modell av
den sovjetiska motsvarigheten KGB, utgöra det statsbärande partiet SEDs (Sozialistische
Einheitspartei Deutschlands) Schild und Schwert (sköld och svärd). Högkvarteret etablerades
i stadsdelen Lichtenberg i Östberlin.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ministeriet_f%C3%B6r_statss%C3%A4kerhet

Stasis förste chef hette Wilhelm Zaisser, vilken tvingades avgå i samband med den östtyska
folkresningen den 17 juni 1953, då över en miljon människor från 700 städer och byar i den
sovjetstyrda republiken genomförde våldsamma protester mot den östtyska
arbetsmarknadspolitiken.

Mångårige Stasi-chefen Erich Mielke dömdes till sex års fängelse för ett mord han begick 1931.

Ny spionchef blev den gamle sabotören Ernst Wollweber, som dock kom ihop sig med SED-
ledarna Walter Ulbricht och Erich Honecker och tvingades bort 1957. Stasi-ledningen togs
därefter över av Erich Mielke, som förblev spionchef ända fram till murens fall 1989. Den
tvivelaktiga äran att kunna titulera sig Östtysklands siste spionchef tillfaller Wolfgang
Schwarz, som innehade titeln då Öst- och Västtyskland slogs ihop till Förbundsrepubliken
Tyskland 1990 med Helmut Kohl som förbundskansler.

Erich Mielke dömdes 1993 till sex års fängelse för att ha mördat två tyska poliser på
Bülowplatz i Berlin 1931 genom att skjuta dem i ryggen. Mordattentatet hade planerats av
tre kommunistiska riksdagsmän varav en var den senare östtyske diktatorn Erich Honecker. Det bör observeras att dubbelmordet begicks under den demokratiska Weimarrepublikens tid. På grund av sjukdom och allmän skröplighet slapp Mielke att frihetsberövas och avled på ett
ålderdomshem i Berlin 2000. Han hävdade ända fram till sitt frånfälle att Berlinmurens fall
och sovjetblockets upplösning endast var ett tillfälligt bakslag för kommunismen.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erich_Mielke

Stasi ägnade sig även åt utlandsspioneri. Detta riktades i första hand mot grannländerna Västtyskland och Danmark men även mot den övriga västvärlden inklusive Sverige. Den mest kände utlandsspionen torde ha varit Günter Guillaume (1927-95), som var en nära medarbetare till Willy Brandt, västtysk utrikesminister 1966-69 och förbundskansler 1969-74; dessförinnan hade Brandt varit borgmästare i Västberlin.

Guillaume greps i Köln den 24 april 1974 och dömdes till 13 års fängelse för landsförräderi. Brandt tvingades avgå efter skandalen. Hustrun Christel dömdes till åtta år. I samband med en fångutväxling 1981 kunde Günter och Christel Guillaume återvända till Östtyskland, där de blev befordrade och rikligt belönade med fina titlar. Efter att mannen varit otrogen skildes paret. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%BCnter_Guillaume

Alexander Radler/IM Thomas. Elisabeth Braw återkommer då och då i God´s Spies till IM-agenten Alexander Radler von Weil, vilken är extra intressant för oss genom sin svenska anknytning. Radler, med Stasi-
beteckningen IM Thomas, föddes i antingen Posen (i dag Poznan i Polen) alternativt Wien
1944. Eftersom han var österrikisk medborgare kunde han röra sig fritt över gränserna,
något som var till oskattbar nytta för östtyskarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksander_Radler

Radler kontaktades av Stasis avdelning XX/4 i september 1965 och gick med på att ställa sig
i dess sold med motiveringen, att han som kristen var förpliktigad att arbeta ”för freden”.
Braw beskriver den unge Radlers inställning på följande sätt:

Ingenting var för obetydligt för IM Thomas, som i snabb takt blev en hårt arbetande
snokare. Han ritade diagram av restauranger där han träffat bekantskaper och beskrev
misstänkta människosmugglares hem. Han rapporterade att grannen till en vän i Västberlin
sades arbeta för amerikansk underrättelsetjänst och att amerikanska militärfordon ofta parkerades i närheten. Medan det Kalla kriget härjade i båda delar av Berlin var detta användbar information.

Stasi-agenten Günter Guillaume (till höger) spionerade under många år på Västtysklands förbundskansler Willy Brandt.

Radlers specialitet var att, genom sin vinnande personlighet, knyta kontakter med
människor i omgivningen vilka kunde misstänkas smuggla människor från öst till väst och i
den verksamheten använda förfalskade pass. Hur många människoliv Radler därmed
ödelade är okänt, men det bör röra sig om åtskilliga.

Demaskerades som Stasi-agent. Det var 1968 som Alexander Radler av sin hanterare vid Stasi fick uppdraget att resa till och
etablera sig i Sverige vilket han inte var helt nöjd med – han hade helst velat göra karriär i
hemlandet. Som den plikttrogne Stasi-medarbetare han var rättade han sig emellertid
efter direktiven och hamnade i lärdomsstaden Lund.

Han lärde sig snabbt behärska det svenska språket och hade snart etablerat sig i den
akademiska världen. 1977 disputerade han på en avhandling med anknytning till den tyske
protestantiske filosofen och teologen Friedrich Schleiermacher (1768-1834) och utnämndes
till teologie doktor. Han fortfor att vara verksam vid Lunds universitet innan han 1982-83 fick
uppdraget att sköta professuren i systematisk teologi vid Åbo akademi i Finland.

1995 erhöll Radler tjänsten som kyrkoherde i Burträsks församling i Västerbotten och var
2009-11 gästprofessor vid Umeå universitet. Han hade redan 1994 demaskerats som Stasi-
agent av den tyske teologen Dietmar Linke men nekade in i det längsta. 2011 tog emellertid
professor Birgitta Almgren upp fallet Radler i sin bok Inte bara spioner med bidrag av den
meriterade tyske Stasi-forskaren Helmut Müller-Engbergs. https://www.expressen.se/kultur/birgitta-almgren-inte-bara-spioner/

Stasi-agenten Alexander Radler/IM Thomas blev kyrkoherde i Burträsk innan han utestängdes från prästämbetet.

När sedan den sistnämnde i ett expertutlåtande beställt av Luleå stift 2012 bekräftat, att
Alexander Radler/IM Thomas sedan många år varit enrollerad som agent hos Stasi var loppet
kört. Han avsade sig prästämbetet och förklarades av domkapitlet i Piteå vara obehörig att
utöva prästyrket.

Kyrkodagen i Leipzig – början till slutet. Elisabeth Braw beskriver i sin bok de händelser som ledde fram till Berlinmurens fall den 9
november 1989. Några månader tidigare var de östtyska lutheranerna aktiva med att
förbereda sin årligen återkommande Kirchentag (Kyrkodagen), vilken var planerad att
hållas i Leipzig den 6 juli. Staden var känd som den mest upproriska i Östtyskland, varför
såväl Kyrkobyrån som andra avdelningar inom Stasi förberedde sig noggrant inför eventet.

Byråchefen Joachim Wiegand var själv aktiv på plats då det kommit in information om att
200 kyrkoanknutna aktivister planerade en regimfientlig protestmarsch i anledning av att
politbyråmedlemmen Egon Krenz stött den kommunistkinesiska massakern på
demonstranter i Peking samma sommar: ”De agerade för att återställa ordning”, hade politruken Krenz
citerats.

Pastorer i Stasis tjänst lyckades visserligen avvärja en planerad protestmarsch men kunde
inte hålla stånd i längden. Efter fredsböner i Sankt Nikolai-kyrkan började gatorna
översvämmas av fler än 70 000 Leipzig-bor under den samlande parollen ”Wir sind das
Volk!” (Vi är folket!), en situation som Stasi inte hade några möjligheter att kontrollera. Efter
vädjanden från såväl SED-ledning som ledande dissidenter och kulturpersonligheter kunde
det hotfulla läget slutligen neutraliseras utan att en enda kula avlossats.

Det stod nu klart för XX/4-chefen, Joachim Wiegand, att vidare spioneri riktat mot
Östtysklands kristna var meningslöst. Det enda han kunde göra var att förstöra så många
komprometterande Stasi-dokument han lyckades hinna med.

”Men i oktober 1989, trots demonstranternas seger i Leipzig”, skriver Elisabeth Braw,
”vägrade det östtyska ledarskapet att inse situationens allvar. Huvudnyheten i
(partitidningen) Neues Deutschland den 10 oktober var att Erich Honecker hade tagit emot
en kinesisk delegation. Inte heller nästa dag hade tidningen något om massdemonstrationen
i Leipzig.”

Egon Krenz blev ”DDRs” siste partichef.

Honeckers dagar var dock räknade, och sedan demonstrationerna fortsatt med 100 000-
tals deltagare över hela landet fann han för gott att avgå som Östtysklands högste ledare.
Han ersattes den 18 oktober 1989 av Egon Krenz, som var landets statschef endast till den 3
december samma år. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5ndagsdemonstrationerna_i_%C3%96sttyskland

Krenz ställdes 1997 inför rätta som en av de ansvariga för dödsskjutningarna vid Berlinmuren
och dömdes till 6,5 års fängelse. Av dessa behövde han endast avtjäna ett par år i början av
2000-talet. Också Erich Honecker ställdes inför rätta, men förhandlingarna avbröts 1993 då
det bedömdes att den åtalade hade för dålig hälsa för att kunna fortsätta. Han fick därpå
tillsammans med sin hustru en fristad i Chile där han avled i cancer 1994.

”DDR”-bygget kollapsade. Vi vet hur det gick sedan. Berlinmuren – även kallad Skammens mur – föll på kvällen den 9
november 1989 sedan den stormats av tusentals Östberlin-bor ivriga att ta sig över till den
fria västsidan. Den utlösande gnistan var att en stressad partifunktionären vid namn Günter
Schabowski på en TV-sänd presskonferens felaktigt råkat säga att det var fritt fram för alla
att bege sig till väst med omedelbar verkan.

Därefter var det mest en tidsfråga hur lång tid det skulle ta innan hela ”DDR”-bygget skulle
kollapsa. Slutet kom mindre än ett år efter murens fall och det kunde alltså ske efter en
avgörande insats av Östtysklands protestantiska kristna.

Man kan möjligen säga att Stasi misslyckats i sin uppgift att neutralisera de kristna som en
verksam kraft, men det är likafullt troligt att spionorganisations Kyrkobyrå genom sin
verksamhet faktiskt lyckades fördröja Östtysklands sammanbrott. Slutet blev ändå
detsamma: Jesus Kristus hade segrat över Karl Marx!

Elisabeth Braw har skrivit en förstklassig och fascinerande bok om Stasis Kyrkobyrå som förtjänar en stor
läsekrets. Det enda jag inte är nöjd med är titeln: Stasi-spionerna var nämligen inte på något
sätt ”Guds spioner” utan arbetade snarare åt Guds fiende, Satan!

C och L silar mygg och sväljer kameler – samarbetar med tre extremistpartier

15 januari, 2019

Några vänsterpartistiska favoriter genom åren: Josef Stalin, Che Guevara, V. I. Lenin, Mao Tse-tung och så förstås Karl Marx.

Den allt överskuggande orsaken till att Centerpartiet och Liberalerna valde att hoppa i säng med Stefan Löfven (S) och inte Ulf Kristersson (M) var att partierna ansåg att det viktigaste i svensk politik var att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Däremot bortsåg C och L helt från att uppgörelsen med Socialdemokraterna är beroende av Vänsterpartiet, ett parti vars historik är värre än alla andra partier tillsammans med undantag för S, vars historia är väl så obskyr.

Den före detta V-medlemmen, författaren och litteraturkritikern Magnus Utvik, publicerade 2018 en uppgörelse i bokform med sitt gamla parti Vänsterpartiet med titeln Partiet på kant med (v)erkligheten. en historia om solidaritet (Libris förlag). Utvik konstaterade bland annat, att V och dess föregångare är det enda parti som velat införa diktatur i Sverige.

I en debattartikel i Expressen den 17 augusti 2018 skriver Utvik:

Partiets historia rymmer en mörk skugga. Sveket mot alla kämpande män och kvinnor i de stalinistiska diktaturerna i östra Europa under det kalla kriget som offrade sin relativa frihet i kampen för rätten att bilda fria fackföreningar, strejka och sprida förbjuden litteratur. https://www.expressen.se/debatt/vansterpartisterna-har-inte-rent-mjol-i-pasen/

Förutom de för Vänsterpartiet besvärande fakta som Magnus Utvik tar upp måste man nämna att Sveriges kommunistiska parti (SKP), som Vänsterpartiet hette 1921-67, entusiastiskt stödde den så kallade Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 – uppgörelsen mellan Sovjetunionen och Nazityskland – vilken tillät Hitler att angripa Polen den 1 september 1939 och därmed ge upphov till Andra världskriget. Ett par veckor senare gick sovjetiska trupper in i en annan del av Polen.

SKPs partiorgan Norrskensflamman välkomnade Sovjets angrepp på Finland 1939.

Stödet för överenskommelsen mellan Stalin och Hitler innebar också att Moskva-lakejerna i SKP applåderade högljutt då Sovjet gav sig på lilla Finland den 30 november 1939 med målsättningen att inlemma vårt östliga broderland i det sovjetiska imperiet. Kommunistpartiets agerande 1939-41 är antagligen den värsta skamfläcken i svensk partipolitisk historia.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti/Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet kommunisterna/Vänsterpartiet – partiets samtliga namn sedan starten 1917 – har alltid haft gott om medlemmar och sympatisörer som varit beredda att sälja ut det svenska fosterlandet för en grynvälling till husbonden i Moskva. Partiet mottog ända fram till kommunismens fall rundhänt ekonomiskt stöd från såväl Sovjetunionen som Östtyskland för att kunna undergräva demokratin i Sverige.

Ännu i denna dag fortsätter det totalitära tänkandet inom det här beskrivna partiet. Magnus Utvik framhåller således att Vänsterpartiet 2017 demonstrerade tillsammans med det stalinistiska Kommunistiska partiet (KP) mot NATO och att V i Umeå firade 1 maj 2018 tillsammans med KP.

Det är alltså det här partiet som Centerpartiet och Liberalerna har givit vetorätt över uppgörelsen med sosseriet med det enda syftet att stänga ute SD från politiskt inflytande. Därtill kommer, vilket är nästan ännu allvarligare, att samarbetspartierna S och MP inte är särskilt mycket bättre än V. Tala om att sila mygg och svälja kameler!

Annie Lööf och Jan Björklund tycks ha för sig att Socialdemokraterna är något slags lagom mittenparti som det är den naturligaste sak i världen att samverka med i syfte att få igenom liberala reformer. Detta är emellertid ingenting annat än vanföreställningar av grav natur. För att apostrofera Rebecca Weidmo Uvell i Expressen den 10 januari 2019:

Socialdemokraterna är illröda, de ligger inte ens nära mitten. Efter en period under Göran Persson, där det fanns hopp om rimlig ekonomisk politik, har tyvärr partiet sedan 2006 gått tillbaka vänsterut, där företagen är fienden och människor med tvång och skatt ska styras. https://www.expressen.se/debatt/-vakna-upp-ur-er-drom-s-ar-inget-mittenparti/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb&fbclid=IwAR0ic0azZIPf0wlfCZtHZqhhhQi_3ehHYP1jxIZpXFb4Y144jebgSxI17S8

Till detta måste läggas sosseriets mörka historia: det parti som brukar anklaga Sverigedemokraterna för att ha ”nazistiska rötter” har självt inte bara ett och annat skelett utan en hel kyrkogård i garderoben. Det var den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén som tog initiativet till den motion om inrättandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala som sedan godkändes av alla partier. När institutet var ett faktum 1921 var Hjalmar Branting (S) statsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Gunnar och Alva Myrdal – socialdemokrater och steriliseringsivrare.

De uppburna socialdemokratiska makarna Gunnar och Alva Myrdal föreslog i boken Kris i befolkningsfrågan (1934) bland annat att ”sinnesslöa” och ”imbecilla” mödrar skulle tvångssteriliseras i syfte att förbättra den svenska ”folkstammen”. Samtidigt skulle föräldrarna i mångt och mycket fråntas ansvaret för barnuppfostran, som i stället alltmer skulle övergå till samhället.

Tvångssteriliseringar, liksom mycket annat av det makarna Myrdal föreslog, inlemmades omgående i den socialdemokratiska och därmed nationella politiken. Det beräknas att 1934-76 omkring 63 000 personer steriliserades av familjepolitiska men också rashygienistiska skäl.

Hösten 1938, i samband med Nazitysklands annektering av Österrike genom Anschluss, krävde vidare den socialdemokratiska svenska regeringen att den nationalsocialistiska regimen i Berlin skulle se till att tyska judar fick stora ”J” stämplade i sina pass så att det skulle bli lättare att hindra dem från att komma in i Sverige. De judar som avvisades dog senare nästan undantagslöst i de nazistiska dödslägren.

Under kriget drev vidare den av Socialdemokraterna dominerade samlingsregeringen, så länge det gick bra för Hitlers trupper, en lismande undfallenhetspolitik gentemot Tredje riket med censur och beslag av tyskfientliga publikationer och tillåtande av tyska trupptransporter genom Sverige. Den prototalitära socialdemokratiska utrikespolitiken slutade inte där. Under Palme-tiden kom Sverige att genom skattefinansierat bistånd understödja ett betydande antal marxist-leninistiska regimer och rörelser i Tredje världen och intimt samarbeta med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Yassir Arafat och Olof Palme förenades i sin avsky för Israel och judarna.

Med Olof Palme, som med sin bornerade överklassbakgrund insupit antisemitismen med modersmjölken, skedde också ett brott med socialdemokratins positiva inställning till den judiska staten Israel. Den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken blev nu hätskt Israel-fientlig och PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat inbjöds bland annat att tala i Storkyrkan i Stockholm. Denna politik fortsätter som bekant in i våra dagar med svenskt miljardstöd till palestinaarabiska rörelser som vill utplåna Israel.

Det är ingen tillfällighet att Socialdemokraterna genom åren varit beroende av det gamla kommunistpartiet, numera kallat Vänsterpartiet, för att kunna bilda regering. Dock har kommunisterna aldrig tagits med i regeringarna. Det är mer än man kan säga om Miljöpartiet, ett parti som består av klimatalarmister, chemtrailstroende, jihadistkramare och tokiga fruntimmer av båda könen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/

En veritabel mardröm, för Sverige i allmänhet och alla glesbygdsbor som är beroende av bilen som fortskaffningsmedel i synnerhet, vore om det bilfientliga MP, som det nu florerar rykten om, fick ta över ansvaret för trafiken i en ny rödgrön regering med stöd av V, C och L. Daniel Helldén, Stockholms stad utskällda trafikborgarråd, har nämnts som tänkbar kandidat för posten som infrastrukturminister. http://www.pressen.se/9776959.html

Islamisten Mehmet Kaplan (MP) var bostadsminister i en tidigare rödgrön regering. Fick avgå när han bevisades ha haft kontakter med turkiska fascister.

Inför de fortsatta turerna om regeringsbildningen, vilka är fler och mer invecklade än någon kan hålla reda på, finns det som jag kan se åtminstone två stora frågetecken: Kommer Stefan Löfven att kunna erbjuda Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet sådana löften att V kan godkänna en S+MP-ministär med stöd av C och L? I så fall: kommer C och L i sin tur att godkänna eftergifterna gentemot V, som båda partier sagt sig vilja hålla borta från regeringspolitiken? Alternativet är ett extraval i början av april.

Och om svaret på båda dessa frågor blir ”ja” – hur länge kommer en regering av skisserat slag att hålla innan den går upp i atomer till följd av sina inneboende motsättningar?

Den som lever får se. En ofrånkomlig följd av en eventuell regeringsbildning enligt ovan är tillkomsten av ett konservativt block i form av M+SD+KD och detta alldeles oavsett vad de tre partiernas företrädare tycker om det. Det är inte så illa. Inte alls så illa.

Om vänsterns andlighet, Karl Marx och alienationen

12 oktober, 2018

Karl Marx alienationsteori fick ett uppsving först med 60-talsvänstern.

Joel Halldorf, ledarskribent på den kristna tidningen Dagen och docent i kyrkohistoria i Uppsala, tar i en krönika på ett i stort förtjänstfullt sätt upp den intressanta frågan om vänsterns (bristande) andlighet. https://www.dagen.se/kronikor/joel-halldorf-vanstern-ger-materiella-svar-pa-andliga-fragor-1.1215732

”Nog har socialdemokratin känt av oron i vår existentiella tid”, menar Halldorf, ”men man har svarat med löften om ordning och reda. Dagens vänster ger materiella svar på andliga frågor.”

Enligt krönikören var det annorlunda med vänsterikonen Karl Marx (1818-83). Denne beskrev i sin så kallade alienationsteori hur proletärerna genom industrialiseringen alienerades (blev främlingar för både sig själva och tillvaron i stort) genom att de, till skillnad från hur det varit i det gamla bonde- och hantverkssamhället, förlorade kontakten med produkten av sitt arbete. Halldorf anser rentav att ”I Marx utopi var målet lika mycket själslig jämvikt som ekonomisk jämlikhet.” https://blogs2.abo.fi/sociologiskaklassiker2014/2014/11/26/marx-alienationsteori/

Och faktum är att Marx alienationsteori understryker marxismens pseudoreligiösa karaktär. Slitet på fabriksgolvet gör att proletärens ställning som kosmisk varelse (Gattungswesen) äventyras. Fabriksarbetaren blir genom att berövas produkten av sitt arbete en stympad och ofullgången varelse. Alienationsteorin hade emellertid inte någon central ställning under Karl Marx egen livstid.

Joel Halldorf ger Göran Greider en välförtjänt känga.

Teorin framfördes första gången i Marx Parismanuskript från 1844, då författaren var 26 år gammal men den publicerades sedan inte förrän 1932 i en sovjetisk utgåva av Karl Marx och Friedrich Engels samlade skrifter. Som i så mycket annat stödde sig Marx på den tyske filosofen G. W. F. Hegel (1770-1831), som tog upp frågan i sin skrift Andens fenomenologi 1807 men då i ett annat perspektiv än det Marx kom att anlägga.

Det var först då 60-talsvänstern hakade på genom marxistiskt influerade filosofer såsom André Gorz och Herbert Marcuse som alienationsteorin fick sitt verkliga uppsving. Målsättningen var att anpassa teorin till moderna förhållanden. Det skrevs och talades då närmast febrilt om den vedervärdiga alienationen i böcker, debattartiklar, föreläsningar och TV-rutor i såväl Sverige som utlandet. Den stora boven var förstås kapitalismen.

Så visst kan man se alienationsteorin som ett uttryck för något slags socialistisk andlighet. Det ändrar dock inte dess karaktär som lätt stollig och antikverad. Någon andlighet i egentlig mening är det knappast fråga om. Marxismen är och förblir en materialistisk filosofi som reducerar människan till ett stycke materia i rörelse utan egentligt värde.

Joel Halldorf passar även i sin krönika på att ge den allestädes närvarande Göran Greider en välförtjänt känga. Medan Greider kan vara andlig i sin poesi är så icke fallet när han ägnar sig åt politisk agitation, menar Halldorf: ”Men i Greiders ledartexter är Jesus sällan mer än ett fördelningspolitiskt föredöme.”

Den konservative filosofen Tage Lindbom (1909-2001) har på ett allsidigt sätt belyst frågan om socialism contra andlighet och skrev 1977 en djupt insiktsfull bok med titeln Myt i verkligheten, som kan vara den förnämsta kritik av marxismen som utgivits på svenska. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Lindbom

Filosofen Tage Lindbom gav en djupt insiktsfull kritik av marxismen och socialismen.

I en intervju jag gjorde med Lindbom för den kristna tidskriften Svenska Journalen (#48 1977) förklarade han att den socialistiska rörelsen bygger på premissen, att när magen och mättad och människan nått en hygglig levnadsstandard så kommer med automatik den del av personligheten som ägnas åt det materiella att minska.

Så blev det dock inte, förklarar Lindbom: ”Jag kunde dock inte undgå att lägga märke till att trots att levnadsstandarden ständigt höjdes, så inställde sig ingalunda denna underbara process att det andliga steg liksom en offerrök mot skyn. Tvärtom – det materiella betonades bara mer och mer, vilket konsumtionssamhället är ett uttryck för.”

Det behövs väl endast en flyktig blick på socialdemokratin av i dag för att inse att Lindbom hade alldeles rätt. Följden för Tage Lindboms del blev att han bröt upp från socialdemokratin (han var 1938-65 chef för Arbetarrörelsens arkiv) och antog ett andligt-konservativt synsätt vilket utmynnade i att han konverterade till islam och sufismen. Det är emellertid en annan historia.

Fotnot: Jag utkom 1989 med boken Slaveri i vår tid. Marxismens ideologi (Contra förlag 248 sidor)i, som är en kritik av marxismen och socialismen i teori och praktik.

Sexuella övergrepp och skattefiffel från vänster

27 november, 2017


Två fallna partiledare på en bild: Mona Sahlin (S) och Lars Ohly (V).

 

Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna! (Jesaja 14:12)

Jag kommer tämligen osökt att tänka på profetens ord om den fallne ärkeängeln Lucifer, när i dessa yttersta av dagar den ena efter den andra av tidigare uppburna gestalter störtas eller avgår från framskjutna positioner i samhället eller helt enkelt ertappas med brallorna nere.

Mona Sahlin fälldes den 24 november 2017 för skattebrott sedan det visat sig att hon undandragit staten 217 000 kronor. Efter att ha erkänt brott och godtagit strafföreläggande dömdes hon till 50 dagsböter samt att betala 800 kronor till Brottsofferfonden.Tidigare i år tilldelades Sahlin för övrigt Johnny Bode-priset som delas ut till skandalomsusade personer. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mona_Sahlin

Det kan knappast sägas att avslöjandet om dessa oegentligheter kom som någon fullskalig överraskning, då Sahlins hela karriär från Toblerone-affären via drivor av obetalda parkeringsböter till de senaste skattehistorierna varit bevis nog för att hon inte haft minsta begrepp om penningar eller penningars värde. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tobleroneaff%C3%A4ren


Det var kanske inte så häftigt att betala skatt, trots allt…

Sahlins ekonomiska piruetter har naturligtvis varit välkända inom den socialdemokrati hon varit en central del av ända sedan hon som 25-åring invaldes i Sveriges riksdag 1982 och blev en av de så kallade ”Palmes flickor”. Hon föddes bokstavligt talat in i sosseriet, då hennes far Hans Andersson var politiskt sakkunnig hos Ingvar Carlsson och hennes mor Siv Andersson var föreståndare för Folkets hus i Stockholm. Sahlin, sedan 1982 gift med Bo Sahlin, är född i Sollefteå men familjen flyttade tidigt till Stockholms-trakten.

Att hon ändå har hon kunnat avancera till statsrådsposter inklusive vice statsminister, partiledare 2007-11 samt på sluttampen av karriären utsetts till Nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism är avslöjande för socialdemokratins amoraliska hållning och visar samtidigt vad släkten kan betyda i socialdemokratiska sammanhang.

I vilket annat parti som helst skulle en person med Mona Sahlins meritlista inte ens tillåtas kandidera till kommunfullmäktige. Hos Socialdemokraterna fick hon emellertid hållas och kunde göra karriär som den sannolikt mest motbjudande bluffpolitikern i Sveriges historia med sin utstuderat sentimentalt-populistiska debatteknik. Hon har bland annat fastslagit: ”Jag hatar allt genuint typiskt svenskt” (Expressen 2002) samt i en radiointervju med ett turkiskt ungdomsprogram menat, att utländsk kultur är högstående: ”Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” https://www.emocore.se/sida/t/Mona-Sahlin-citat_21861

Så är också S förmodligen Sveriges mest kriminellt belastade riksdagsparti: http://dissidenter.com/2017/11/socialdemokraternas-kriminella-forflutna/


Lars Ohly i feministmössa – eller är det kanske den nattmössa han så ofta pratar i?

Lars Ohly, ledare för Vänsterpartiet 2004-2012, är i likhet med Mona Sahlin född 1957 (i Spånga utanför Stockholm) samt son till prästen Harald Ohly. Han var tidigare tågmästare och kom tidigt med i partisammanhang för V, låt vara att han inledde sin politiska karriär i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU). 1994-2000 var han partisekreterare under Gudrun Schyman och 2004 efterträdde han Ulla Hoffman, som efterträtt Schyman som tillförordnad partiordförande året innan.

Till skillnad från Schyman, som är partiets mest framgångsrika ledare någonsin om vi tittar på opinionssiffrorna, förklarade sig Ohly vid tillträdet vara kommunist. Sedan turbulens uppstått kring Ohlys ideologiska varudeklaration deklarerade han att han inte längre kallade sig kommunist. Parallellt därmed avsade han sig även sitt medlemskap i den Castro-vänliga Svensk-kubanska föreningen. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=699103


Lars Ohly anmäldes för sexuella trakasserier av partikamraten Frida Holmgren.

Inför ett TV-framträdande efter riksdagsvalet 2010 svarade Ohly för en uppmärksammad markering, när han vägrade dela sminkloge med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Inför partivännerna på valvakan utropade Ohly på sedvanligt kommunistiskt-retoriskt vis sedan det stått klart att SD kommit in i riksdagen: ”Kamrater! Nu hårdnar kampen!” Vänsterpartiet fick 5,6 procent av rösterna och SD 5,7 procent i samma val.

Och nu står Ohly alltså där med skägget i brevlådan sedan han blivit ett av kampanjen #metoos mer omtalade offer sedan han anmälts för sexuella trakasserier i samband med en fest av Frida Holmgren, vice ordförande i Vänsterpartiet distriktsstyrelse i Dalarna. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=161&artikel=6825633 I dag är Lars Ohly inte längre välkommen att närvara vid partiets evenemang. https://www.expressen.se/nyheter/lars-ohly-portas/

Kamrat Ohlys öde är inte så litet ironiskt, då han tidigare  med tydligt moralpatos raljerat över ”misogyna /kvinnohatande/ rasisters” resor med ett känt kryssningsföretag: ”Om de misogyna rasisterna slutar åka med Viking Line kommer sannolikt sexövergreppen minska betydligt.”

En sak står fullständigt klar, och det är att Lars Ohlys offentliga engagemang hädanefter kommer att minska betydligt. ej endast V har dragit öronen åt sig, utan nu önskar även en enig styrelse i Funktionsrätt Sverige, en paraplyorganisation som samlar 41 organisationer verksamma för funktionshindrades rättigheter, att Ohly avgår som dess ordförande (han valdes till posten tidigare i år). https://www.svt.se/nyheter/inrikes/efter-metoo-lars-ohly-kan-tvingas-bort-fran-sin-post

Det må vara osagt hur mycket Lars Ohlys politiska övertygelse betytt för hans ovälkomna tafsande, men faktum är att de marxistiskt-kommunistiska ikonerna Karl Marx (1818-83) och Vladimir Lenin (1870-1924) båda föregick med gott (läs: dåligt) exempel. Familjefadern Marx hade barn med familjens husa; Marx hade sammanlagt minst sju barn, varav fyra svalt ihjäl, två begick självmord och ett alltså var utomäktenskapligt. http://tidningenkulturen.se/index.php/mer/debatt/132-kultur/21154-marx-som-manniska

När det gäller V. I. Lenin, död i hjärnsyfilis vid 54 års ålder, är det väl känt att han hade Inessa Armand som älskarinna samtidigt som han var gift med Nadezjda Krupskaja. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6813978 En annan av Ohlys idoler, Kubas mångårige diktator Fidél Castro (1926-2016), är känd för sina många älskarinnor varav en födde honom en dotter. http://www.allehanda.se/kultur/bocker/fakta-om-fidel

Lars Ohly är (ännu så länge är det kanske säkrast att tillägga) gift med Åsa Hagelstedt.


Det tidigare sosseparet Veronica Palm och Roger Mogert.

Ytterligare en så kallad toppolitiker som tvingats tacka för sig till följd av uppståndelsen kring #metoo är Roger Mogert (S), född i Hagsätra 1969 och i flera omgångar borgarråd respektive oppositionsråd i Stockholms stad efter en tidig karriär som SSU-broiler. Hans senaste tjänst var den som stadsbyggnads- och kulturborgarråd. Nu är karriären över sedan han sexanklagats av flera kvinnor. https://www.expressen.se/dinapengar/roger-mogert-far-miljonfallskarm/

Lottlös kommer Mogert dock inte att bli. Hans totala ”fallskärm” beräknas uppgå till 4,8 miljoner kronor. Således kommer han att få 76 000 kronor i månaden de närmaste tolv månaderna och därefter 65 000 de kommande fyra åren. Inte heller lär han behöva sluta med att åka taxi på skattebetalarnas bekostnad: två dagar innan #metoo-avslöjandet kom framkom att Mogert åkt taxi för 81 187 kronor sedan valet 2014. https://nyheteridag.se/roger-mogert-s-behover-inte-sluta-aka-taxi-skattebetalarna-finansierar-fallskarm-pa-48-miljoner/

I likhet med Lars Ohly har Roger Mogert i efterhand bett om ursäkt för sitt beteende, vilket han dock ursäktat med att det varit en del i en ”struktur i samhället som måste avskaffas”. Vad man lugnt kan säga är att Mogert själv inte på något sätt bidragit till en sådan utveckling. Han var tidigare gift med den Israel-hatande sossetoppen Veronica Palm.

Mogert och andra medlemmar av det socialdemokratiska frälset excellerar ofta i en yvig rättfärdighetsretorik när det gäller andra. Själva har de inga problem med att använda skattebetalarnas pengar till egna extravaganser.

 

 

 

 

 

 

Nej, Roger Mogert blir inte utfattig efter sin avgång som borgarråd i Stockholm.

Det högerpopulistiska spöket

13 december, 2016

Ett spöke går runt i västvärlden – högerpopulismens spöke. /Fotnot/

Det talas med darr på stämman om att nu måste alla rättrogna demokrater samlas i syfte att stoppa de hemska populisterna i form av exempelvis Donald Trump i USA, Brexit-anhängarna i Storbritannien, Front National och dess ledare Marine Le Pen i Frankrike och Alternative für Deutschland med ledaren Frauke Petry. Även Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson brukar hänföras till populistfållan.

Frauke Petry, chairwoman of the right-wing Alternative for Germany (AfD) party holds a speech at the party congress in Hannover, November 28, 2015.REUTERS/Axel Schmidt

Frauke Petry är partiledare för Alternative für Deutschland.

I ett försök till analys av det högerpopulistiska ”hotet”  i Aftonbladet för en tid sedan påstås, att vid pass hälften av alla européer hyser högerpopulistiska sympatier och att det proverbiala ”30-talet” därmed skulle vara hotande nära; allra mest anfrätta anges Rumänien och Polen vara: http://www.aftonbladet.se/nyheter/utrikes/article23685579.ab

Ett problem med att utnämna vissa partier och politiker till ”(höger)populister” är emellertid att det inte existerar någon statsvetenskaplig konsensus om hur begreppet ”populism” skall tolkas. Etymologiskt kan det härledas till latinets populus, som betyder folk. En möjlig tolkning av ordet populism är därför rätt och slätt ”folklighet”.

Är då folklighet det stora hot mot demokrati och anständighet det i dag i allmänna ordalag utmålas som? Knappast. Jag skulle vilja påstå att den så kallade populismens motståndare inom politik och media, med väldokumenterad faiblesse för att söka oskadliggöra meningsmotståndare med etiketter som ”främlingsfientliga”, ”rasistiska” och nu ”populistiska”, utgör betydligt större hot mot demokrati och yttrandefrihet.

Ta exemplet med militanta motståndare till den presidentvalde Donald J. Trump i USA, vilka inte accepterade valresultatet utan gick ut i stundom våldsamma demonstrationer mot Trump i USAs större städer.

636143406686444947-ap-election-protests-california
Det verkliga hotet mot demokratin: vildsinta motdemonstranter, som här i Kalifornien, vilka inte accepterar ett valresultat som går dem emot.

Nu senast har Clinton-kampanjen anslutit sig till det Gröna partiets presidentkandidat Jill Stein i hennes begäran om att de avlagda rösterna i tre nyckeldelstater som Trump vunnit skall räknas om. Detta trots att inga andra än obotliga konspirationsteoretiker tror sig ha funnit belägg för att det förekommit valfusk till Trumps fördel.

I skrivande stund har omräkningen i en av de tre staterna – Wisconsin – bekräftat att Trump faktiskt vann. Han skall därtill  ha fått 162 fler röster än i valet den 8 november. I de övriga staterna – Pennsylvania och Michigan – har federala domare avvisat kraven på omräkning. http://punchng.com/finished-recount-confirms-trump-victory-wisconsin/

Vägran, eller åtminstone stark obenägenhet, att acceptera att det finns alternativa åsikter till de egna vad gäller frågor som till exempel invandring, klimatpolitik, feminism och mångkultur är något av det som utmärker antipopulisterna. Det ligger då nära till hands med demonisering av meningsmotståndarna.

czgv09gvqaig_ml
En omräkning av rösterna i Wisconsin gav Donald Trump 131 röster fler än i valet den 8 november.

För egen del var det länge sedan jag slutade bryr mig om vad mina meningsmotståndare behagat kalla mig och de politiska grupperingar och/eller partier jag varit ansluten till.  Vill någon kalla oss socialkonservativa och nationalistiska sverigedemokrater för populister, för all del. Att ta hänsyn till folkets (populus) mening kan knappast vara särskilt mycket fel.

I så fall innehåller dock alla partier populistiska inslag, då väl inget parti struntar i vad folket (eller åtminstone de egna väljarna) tycker. Även om man ibland kan få för sig att så är fallet.

Det kan slutligen nämnas att Alexander Bengtsson i tidskriften Expo i samband med valet 2010 uttryckligen framhöll att ”Sd är inga högerpopulister”. http://expo.se/www/download/expo-2-08-s-7-sd-ar-inga-hogerpopulister.pdf

För vad det nu kan vara värt.


Anmärkning: Ovanstående bloggtext är en utökad version av ett debattinlägg som var infört i Länstidningen, Södertälje den 11 december 2016.

Fotnot: Den inledande meningen alluderar på Kark Marx och Friedrich Engels utsaga i Det kommunistiska partiets manifest (1848): ”Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke.” http://www.filosofer.se/marx.html

 

C-H Hermansson RIP: Bakom fasaden var han en äkta kommunist

31 juli, 2016

186b3ca5-ad68-4d32-9465-a9859145c03bC-H Hermansson var partiledare i SKP/VPK 1964-75.

Carl-Henrik (C-H) Hermansson (1917-2016) har lämnat oss närmare sekelgammal. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han föddes revolutionsåret 1917. Ty trots att han var först av svenska politiker med att ”styla” sig enligt amerikansk modell – folk skulle tro att han var en mild så kallad eurokommunist som inte tog order från Moskva – förblev han en äkta gammelkommunist bakom den glättade fasaden. Ett av Hermanssons mest bekanta tillika färgstarka yttranden lyder: ”Någon djävla ordning får det vara i ett parti.”

”Röde Herman”, som han då och då kallades, var emellertid en skicklig attitydskapare. Så skicklig att Nationalencyklopedin skriver följande i ett omdöme: ”Under H:s ordförandeskap förändrades det svenska kommunistpartiet. Beroendet av Sovjetunionen försvann, och partiet slog, som flera eurokommunistiska partier, in på en väg mot nationell kommunism.”

C-H Hermansson var ordförande i Sveriges kommunistiska parti (SKP) 1964-67 och, när partiet bytte namn 1967, i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) fram till 1975 då han avgick vid 57 års ålder. Hermansson efterträdde den oreformerade norrbottensstalinisten Hilding Hagberg (1899-1993) som partiledare och insåg, som den slipade taktiker han var, att något måste göras för att bättra på partiets renommé i folkhemmet.

Namnbytet var ett blygsamt första steg – ”kommunisterna” fanns kvar i partinamnet – men ett gyllene tillfälle uppenbarade sig den 21 augusti 1968, då Sovjetunionen och Warszawapakten med den så kallade Brezjnevdoktrinen som grund invaderade Tjeckoslovakien och med militärt övervåld slog ner Alexander Dubecks och andra reformivrares försök att införa en ”socialism med mänskligt ansikte”. Hermansson fördömde då  i spetsen för VPK invasionen och krävde, att Sverige som en protesthandling skulle frysa de diplomatiska förbindelserna med Moskva.

2957649_1200_675
Sovjetiska tanks har problem i Prag i augusti 1968. C-H Hermansson fördömde först Warszawapaktens invasion men gjorde sedan avbön.

Det var dock bara skådespeleri ”Röde Herman” ägnade sig åt. När det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté kom in med en skarp protest mot det svenska systerpartiets agerande – VPK fick rundhänt ekonomiskt bistånd från Moskva – valde Hermansson att göra avbön inför sin partistyrelse.

Redan ett halvår efter krossandet av ”Pragvåren” hade det ledande svenska kommunistpartiet normaliserat sina förbindelser med Moskva. I juni 1969 deltog en delegation från VPK i den världskommunistiska kongressen i Moskva jämte 75 partier från när och fjärran. Vice partiordföranden Lars Werner försäkrade i ett tal närvarande delegater att man från svensk sida skulle fortsätta den gemensamma kampen mot ”imperialismen”. Enligt referat i partiorganet Ny Dag avstod Werner från att beröra invasionen i Prag ett knappt år tidigare.

Carl-Henrik Hermansson föddes i Bollnäs i Hälsingland och växte upp i Sundsvall i Medelpad. Den relativt välbeställda familjen – fadern var företagare i skobranschen, farbrodern Albert riksdagsman för Socialdemokraterna – flyttade sedan till Stockholm, där unge Carl-Henrik enrollerade sig i Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) samt den teoretiska socialistgrupperingen Clarté.

Vid det laget hade Hermansson, enligt vad han själv skriver i sin memoarbok Minnen (1993), blivit väckt för ”nödvändigheten av kamp för ett socialistiskt samhälle”.  1936 påbörjade han studier vid Stockholms högskola, där han läste litteraturhistoria, statskunskap och nationalekonomi, och kom därvid i beröring med de berömda professorerna Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal. 1965 utkom Hermansson med boken Monopol och storfinans – de 15 familjerna, en av 60-talsvänsterns mest inflytelserika böcker.https://sv.wikipedia.org/wiki/Monopol_och_storfinans_-_de_15_familjerna

das-kapital-e1349197543883-500x294
Hermansson påstod sig ha läst Marx Das Kapital på originalspråket.

1939 hade Hermansson kommit så långt i sin socialistiska utveckling, uppger han, att han tillägnade sig Karl Marx mastodontverk Das Kapital (Kapitalet) på det tyska originalspråket vilket nog inte många svenskar kan skryta med att ha gjort. Sin kommunistiska partibok kunde den nu 24-årige Carl-Henrik Hermansson hämta ut den 5 oktober 1941, omkring två år efter ingåendet av pakten Sovjetunionen-Nazityskland samt Sovjets överfall på Finland 1939. 1948-50 samt 1956-59 var Hermansson redaktionschef på Ny Dag, där han var chefredaktör i fem år innan han efterträdde Hagberg som partiledare i SKP 1964. Efter partiledarskapet fungerade han 1975-81 som VPKs gruppledare i riksdagen.

Väljarsympatierna för VPK stabiliserades under C-H Hermanssons ledning till omkring fem procent, låt vara att partiet beständigt tvingades förlita sig på ”kamrat fyra procent”, det vill säga taktikröstande från vänstersossar för att säkra kommunisterna en plats i riksdagen så att de kunde förbi ett pålitlig stöd för Socialdemokraterna och säkra dessas regeringsinnehav. VPK tilläts nu delta i riksdagens utskottsarbete och fick delta i statliga utredningar.

Med andra ord: C-H Hermansson var framgångsrik i sitt värv att tvätta bort stalinist- och Moskva-stämpeln från ett parti som dittills setts som Sveriges förrädarparti, alltid berett att sälja ut sitt land för en grynvälling. Dessvärre för Hermanssons eget rykte, och här hjälpte föga en sammetslen röst, ett ofta gråtmilt tonfall i riksdagsdebatterna och det ständiga tjatet om ”bort med moms på mat”, drogs med jämna mellanrum hans berömmande ord om sovjetdiktatorn Josef Stalin i anledning av dennes död i mars 1953 fram i ljuset:

Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. Han fortsatte Marx, Engels och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade marxismens teori som utvecklingen skapat. Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapande teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens och så vidare. På vart och ett av dessa områden är hans insats gigantisk. Ingen människa kan förstå vår tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter. /…/ Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.

poster-10
”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Hermansson tvingades under årens lopp upprepade gånger ta avstånd från sina ord vid Stalins frånfälle. Vad han en gång sagt full av övertygelse kunde dock inte bli osagt hur mycket han än ansträngde sig. Bara tre år efter det att dessa minnesvärda ord yttrats var det för övrigt dags för alla kroniskt Moskva-trogna svenska och utländska kommunister att göra en helomvändning sedan Moskvas nye, starke man, Nikita Chrusjtjov, på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956 gjort upp räkningen med Stalin-kulten och brännmärkt den man han själv under många år tjänat som en vettvilling och paranoid massmördare.

Carl-Henrik Hermansson hann med åtskilligt under sin tid som tongivande politiker i SKP/VPK. Förutom den devota hyllningen till Stalin försvarade han den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956, uttryckte sin förståelse för Kinas ockupation av Tibet 1959 och gillade uppförandet av Berlinmuren 1961. I likhet med många andra slöt han vidare upp på Ho Chi Minhs och det kommunistiska Nordvietnams sida under angrepps- och erövringskriget mot Sydvietnam.

1960 vallades Hermansson, tillsammans med andra hänförda politiska turister från Sverige, runt i det röda Kina av Mao Tse-tungs politruker. Just vid den tiden rasade en fruktansvärd, av ordförande Mao själv framkallad, hungerkatastrof som skördade tiotals miljoner människoliv i delar av det väldiga kinesiska riket. Detta skedde innan den definitiva brytningen mellan Sovjet och Kina ägt rum.

När man ögnar igenom den panegyrik som framfördes vid C-H Hermanssons hädangång kunde man nästan förledas tro, att denne blide och engagerade man var en övertygad demokrat. Inget kunde vara längre från sanningen. Han vek aldrig från synsättet att det politiska system som rådde i Sovjet och dess vasallstater i Östeuropa låg nära idealet. Då han i Expressen den 29 mars 1973 tillfrågades om hur ett flerpartisystem i hans smak borde se ut svarade han: ”Det starkaste partiet måste naturligtvis ha marxism som bas. Sen kan man tänka sig ett parti som företräder småborgarna och ett som företräder bönderna.”

980
Jörn Svensson ville göra det förbjudet att ifrågasätta socialismen.

Det vill säga precis den ordning som rådde i Polen och Östtyskland vid den här tiden. Hermanssons något mindre lågmälde partibroder, den ettrige ideologen Jörn Svensson – senare högavlönad EU-parlamentariker och livskamrat med statsrådet och ambassadören Margareta Winberg (S) – fastslog i sin beryktade pamflett Du skall ta ledningen och makten på 1970-talet att ”i det socialistiska Sverige /skulle det/ vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former”. Försök att ersätta socialismen med ett annat system måste, enligt Svensson, stoppas med ”tillgängliga medel”. https://martinandreasson.wordpress.com/2008/12/22/politiska-kultbocker-10e-plats-jorn-svenssons-%E2%80%9Ddu-skall-ta-ledningen-och-makten%E2%80%9D/

Kommunisterna blev aldrig, oavsett vad de föredrog att kalla sitt parti, något massparti under C-H Hermanssons ledning. Sannolikt var Hermansson mer populär än sitt parti. Ändå var det den till synes blide och eftertänksamme Hermansson som skapade bilden av kommunistpartiet som ett, åtminstone i stora drag, demokratiskt tillika rumsrent parti. Detta utnyttjade och utvecklade efterträdarna Lars Werner och Gudrun Schyman i enlighet med sina personliga förutsättningar. Partiets popularitetssiffror under Schyman, som därtill gynnades av sovjet- och öststatskommunismens upplösning, var större än vad partiet uppnått både före och efter Schymans tid som partiledare med som mest runt 12 procent av väljarsympatierna.

Hur skall man då se på dagens Vänsterpartiet med den före detta EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt som ledare? Är det fortfarande ett kommunistiskt parti? Det står väl helt klart att det inom partiet finns en del gamla övervintrade äkta kommunister, men mest av allt torde V-partiet kunna anses vara ett militant parti som vurmar för politisk korrekthet. Ta vilken patenterat politiskt korrekt fråga ni vill – klimatalarmism, feminism, svängdörrsmässig immigrationspolitik, HBTQ-svassande, så kallad antirasism, gullande med radikal islam – Vänsterpartiet företräder alltid de radikalaste inneåsikterna.

politisk-korrekthet_55d10c479606ee772c9dac1a
Vänsterpartiet anno 2016: mer politisk korrekthet än renodlad kommunism.

Frågan är om inte detta förhållningssätt är ännu skadligare för Sverige än vad det gamla förrädarpartiet som alltid gick i Moskvas ledband en gång var. Under det Kalla kriget visste man bland övriga partier och på SÄPO-håll exakt var man hade partiet och dess företrädare: de tyckte i alla lägen likadant som det sovjetiska ledarskapet (även om C-H Hermansson av taktiska skäl avvek marginellt från denna norm) och de ville, med vapen om så behövdes, upprätta proletariatets diktatur i Sverige. Dagens Vänsterparti är mer komplext och därmed möjligen också farligare än föregångarna var på den gamla ”goda” tiden.

Jag är kanske en obotlig nostalgiker, men jag måste bekänna att jag nog föredrar kommunister av den gamla stammen. Som varken hymlar eller stylar sig. Jag avskyr givetvis deras ideologi, men de var på något sätt rakare och renhårigare än dagens opportunistiska PK-parti. En gammal favorit hos mig är gamle revolutionären Frank Baude, nyligen fyllda 80 år.

Baude, ursprungligen murare till professionen, var med i SKP men lämnade partiet till förmån för utbrytningen KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) 1967. 1970 anslöt han sig till den ytterligare utbrytningen KFML (r) – r:et stod för ”revolutionärerna” – och blev samtidigt partiledare. R:arna bildade omsider partiet KPML(r) med Frank Baude som partiledare fram till 1998, samma år han fyllde 72. Efter en intern schism bytte partiet sedan namn till Kommunistiska partiet (KP), som jag informerat om i följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/25/de-vanstraste-av-de-vanstra/

PK001402Mot strömmen heter Frank Baudes memoarbok, utkommen 2000.http://butik.kommunisterna.org/bocker/mot-strommen

För två år sedan hade dock Frank Baude tröttnat på partiets bristande kommunistiska renlärighet – bland annat menade han att partiet svikit i klasskampsfrågan – och lämnade tillbaka partiboken. Han skrev även ett brev till partistyrelsen som återges av sajten 8 dagar den 19 april 2014 där han förklarar varför han tappat förtroendet för såväl partiledningen som partiorganet Proletären. Jag väljer att återge följande utdrag ur brevet:

Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av Grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Antalet proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.http://www.8dagar.com/2014/04/hela-frank-baudes-brev.html

Baude är också missnöjd med att det kommunistiska parti han ledde i 28 år svikit i frågor såsom det alltmer utbredda våldet i Göteborg samt tiggeriet. Han jämför i följande passus hämtad ur utträdesbrevet tiggarna med Marx tes om det så kallade trasproletariatet: ”…denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället…”.

Säga vad man vill om Frank Baude, sprungen ur en arbetarfamilj i göteborgsstadsdelen Majorna, men man kan inte anklaga honom för att inte hålla på de kommunistiska grundvalarna som dessa utformats av Marx, Engels och Lenin. Hans karriär som parlamentarisk politiker är emellertid inte särskilt imponerande – han representerade 1982-85 KPLM(r) i fullmäktige i Göteborg.

Fotonot: Ett avsnitt om C-H Hermansson finns med i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (2008, 170 sidor). Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm.

Italienska regeringen krälar i stoftet vid iranskt presidentbesök

28 januari, 2016

 

12552849_1024584390935419_3572619403740789834_n En italiensk tecknares syn på hur de italienska myndigheterna borde ha hanterat Rouhanis förmodade känslighet för nakenstatyer (teckningen till höger).

Italienarna är kända för att inmundiga försvarliga mängder pasta. Få hade dock trott att spaghettin skulle sätta sig i knävecken på den italienska regeringen, sedan två år tillbaka ledd av den socialdemokratiske premiärministern Matteo Renzi från Partito Democratico, när landet fick besök av den iranske presidenten Hassan Rouhani.

Det intrycket kunde man i alla fall få när Renzi, vars parti styr Italien med stöd av det högerinriktade Forza Italia, såg till att nakenstatyer föreställande gamla romerska gudinnor täcktes över inför Rouhanis sammanträffande med Renzi i Kapitolinska museerna i Rom. En av de statyer som således inte fick tillfälle att visa upp sina fysiska företräden var den så kallade Venera Capitolina, som gestaltar kärlekens gudinna Venus.

venerecapitolina Venus i sin ursprungliga nakenhet.

Det förbluffande tilltaget har fått utstå en myckenhet av kritik både i Italien och utomlands och framstår som särskilt onödigt med tanke på att Rouhani uppgivit, att han alls inte hade krävt detta inför sitt besök i den italienska huvudstaden. Däremot hade hans medarbetare låtit förstå att det vore olämpligt om han skulle synas på bild tillsammans med den berömda ryttarstatyn från år 176 av kejsar Marcus Aurelius (121-180) i samma museum, då de fann hästens genitalier alltför framträdande.

Iraniernas känslighet tycks emellertid vara skäligen selektiv – att hänga homosexuella i lyftkranar, stena kvinnor till döds och hugga händer och fötter på tjuvar har de styrande mullorna aldrig haft några problem med. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/italy/12122665/Anger-in-Italy-after-authorities-cover-up-nude-Roman-statues-of-goddesses-so-as-not-to-offend-Iranian-president.html

President Rouhanis uppehåll i Rom var första anhalten på en resa till Italien och Frankrike tillsammans med en 12o personer stark trupp omfattande regeringsministrar och affärsmän. Rouhanis program inbegrep även en visit i Vatikanen för ett artighetsbesök hos påven Franciskus, men det är nog ytterst tveksamt om den iranske ledaren – som i realiteten är en marionett för Irans högste ledare, ayatollah Khamenei – tog intryck av påvens sedvanliga mumlande om ”fred”.

Se-Rouhani-incontra-Papa-Francesco-per-parlare-di-tolleranza Rouhani och ”il Papa”, påven Franciskus.

Efter det för Iran så vällyckade atomenergiavtalet med USA med flera länder är den iranska diktaturregimen nu angelägen om att ingå lukrativa diplomatiska och kommersiella avtal med västvärlden. Läs gärna min bloggtext om nämnda avtal här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/17/darfor-blir-varlden-farligare-efter-iran-avtalet/

Det har rapporterats att affärsavtalen mellan iranska och italienska företag är värda 17 miljarder euro – det vill säga nästan 170 miljarder i svenska kronor räknat. I någon mån kan man därför kanske förstå den italienska regeringens vilja att hålla de besökande iranierna på gott humör. Att förneka sin egen kultur, när man i stället borde visa upp den för besökarna, är dock föga mer än att kräla i stoftet inför dessa diktaturens kreatur.

Till råga på eländet valde de italienska värdarna att, efter en begäran från Rouhanis entourage, avstå från att servera nationaldrycken vin vid mottagningen som följde på besöket i Kapitolinska museerna. Fransmännen lär ha fått en likadan begäran men då eftertryckligt avvisat densamma.

Matteo Renzi Matteo Renzi: med självpåtagen uppgift att censurera Italiens kultur.

En av de bitskaste italienska kritikerna av statyscensuren är högerpolitikern Giorgia Meloni, tidigare ungdomsminister i Silvio Berlusconis regering men numera representerande partiet Fratelli d´Italia. Hon har citerats på följande sätt: ”Nivån på den kulturella underkastelsen från Renzis och vänsterns sida har överskridit anständighetens gränser.”http://www.cnsnews.com/news/article/susan-jones/submission-islam-critics-slam-cover-romes-nude-statues-irans-president

På sin Facebook-sida undrade Meloni sarkastiskt vad som komma skulle vid det besök som väntas av emiren av Qatar nästa vecka: ”Kommer Peterskyrkan att döljas med en stor låda?”

Islam betyder ordagrant ”underkastelse”, och det är lätt att föreställa sig att Rouhani och hans fundamentalistiska meningsfränder förtjust gnuggar händerna över hur långt det officiella Italien är berett att gå i syfte att blidka mullorna. Fast italienarna är inte ensamma om att censurera konst för att inte riskera stöta sig med utländska gäster.

untitled Inte alla romare var lyckliga över Rouhanis besök.

Något liknande inträffade hos oss för ett par år sedan, då riksdagens dåvarande vice talman Susanne Eberstein (S) såg till att avlägsna ett måleriskt mästerverkfrån riksdagens gästmatsal. G. E. Schröders barockmålning Juno, föreställande en annan romersk gudinna, ansågs av Eberstein alltför lättklädd med sina bara bröst för att få vara kvar: dels kunde det förarga utländska gäster, dels var det ett feministiskt ställningstagande.

Och det kan väl vara en smaksak om skenheliga muslimska gäster eller rabiata feminister är värst drabbade av åkomman molarpanik.https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/19/talman-plockar-ner-masterverk-av-feministiska-skal/

När det gäller det italienska exemplet ovan kan jag slutligen inte låta bli att tänka på ett yttrande som tillskrivs Karl Marx (1818-83): ”Det sista kapitalisten kommer att sälja är det rep vi skall hänga honom i.” ”Vi” i det nu aktuella fallet betyder dock ”vi muslimer”, inte ”vi kommunister”.