När magin flytt sin kos
och kärleken den heta,
som du en gång kände,
tillhör det förflutna.
Då finns i alla fall
inget som hindrar
att du trots allt
kan känna en skvätt
sympati och medlidande.
(Eller med andra ord: ”Tycker inte om dig” med Bo Kaspers orkester):
Du kanske avvisar den,
försöker bannlysa kärleken
ur ditt liv.
Övertyga dig själv
om att den inte behövs
hos dig längre.
Det är inte så svårt,
det är inte lätt att prata med
ett krossat hjärta.
Det kan nog gå en tid,
men så en dag har den
hunnit i fatt dig.
Brustna hjärtan läks och
du kan inte fly från kärleken,
universums urkraft.
Tro på en stackare
som försökte.
Han såg sig stundom
som en profet
och det var vad han var
och är fortfarande, tänker jag.
Han talade om högt och lågt
om godhet och ondska
och även om kärlek
och gör så fortfarande, tänker jag.
När han förutsåg det kommande
och tolkade det som skett
gjorde han det med auktoritet
och det gör han fortfarande, vet jag.
Och han led med belackarna,
dem som behandlade honom illa
ty han kände med smärtsam visshet
att dem väntade föga gott.
Och han gladdes med dem
som insåg att han hade något
ty han kände med glad förväntan
att dem väntade en skatt i himlen.
Kanske tänkte han på bibelordet
”Den som tager emot en profet,
därför att det är en profet,
han skall få en profets lön.”
/Fotnot/
Han hade nära till tårar
men lika nära till löje och skratt,
och nej, han var inte fullkomlig
och lär aldrig bli det, tänker jag.
Men det som rörde sig i hans själ
förband honom likväl med den Högste,
hans önskan var att tjäna Honom
på det enda sätt han visste.
Så om du känner denne profet
ber jag dig ta emot honom som en sådan,
och om du gör det
blir du aldrig lottlös, tänker jag.
Låt dig icke förledas av
hans obetydliga yttre eller dåliga vanor,
ty han har länge lyssnat till Herrens ord
och gör så än i dag, det vet jag.
Fotnot: Matteusevangeliet 10:41.
Hur skall jag kunna stå ut med
allt detta lidande du beskärs
alla dessa tårar
dag ut och dag in?
All denna oavlåtliga plåga
ditt hjärta tvingas uthärda
för din kärleks skull?
Den kärlek du utgav i tidens början
som gjorde att allting föddes
som en gåva till dina barn
Ja, svek, hat och lögner
har blivit din gåva från dessa barn,
oceaner av tårar har du gjutit.
Jag ber till dig om att rädda mig,
det är ingen ände på mina sorger
och jag tror du lyssnar tålmodigt.
När jag skulle rädda dig,
lindra din nöd och torka dina tårar
och bara vara till för dig!
Jag har försökt och försöker igen
även om det blir krampaktigt ibland,
och jag vet att du vill mitt allra bästa.
Ty du är kärleken, Gud,
den kraft som uppbär kosmos
och förutan intet vore till.
http://www.slottsfrun.se/DensvenskeprofetenSwedenborg.htm
Jag har tidigare i olika sammanhang skrivit om Emanuel Swedenborg (1688-1772), som var något så unikt som en svensk naturvetenskapsman OCH vad man kan kalla en religiös profet och siare. Se länken ovan, som går till en artikel på sajten Slottsfrun där jag sammanfattar Swedenborgs livsgärning.
Professor David Dunér berättade med inlevelse om Emanuel Swedenborgs liv och verk. Foto: Tommy Hansson
Den 19 maj besökte jag Skandinaviska Swedenborgsällskapets årsmöte, vilket avhölls i Swedenborgs minneskyrka i Tegnérlunden i Stockholm. Efter årsmötesförhandlingarna höll David Dunér, sedan 2012 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, en föreläsning på temat ”Allt du behöver veta om Swedenborg”. Denna introduktion till Emanuel Swedenborgs liv och verk hölls med utgångspunkt från Dunérs artikel om Swedenborg – som jag personligen menar vara vår genom tiderna störste svensk – avsedd att publiceras i Svenskt biografiskt lexikon (SBL).
SBL, som numera ges ut av Riksarkivet, har från begynnelseåret 1917 fram till 2013 utkommit med 33 band från ”A” till ”Stålhammar”. Verket är en generalinventering, utgående från förstahandskällor, av personer vilka bedömts vara viktiga för den svenska samhällsutvecklingen. Det kan råda liten tvekan om att David Dunér är exakt rätt person att författa avsnittet om Swedenborg, som han nyligen tillställt SBL-redaktionen för publicering: Dunér är en av våra främsta Swedenborg-auktoriteter och disputerade 2004 på en avhandling om den svenske giganten med titeln Världsmaskinen.
– Hur skriver man om Swedenborg? – Vad borde vi veta mer om avseende Swedenborg? – Vad finns kvar att forska om kring Swedenborg?
Detta var viktiga utgångspunkter för professor Dunér när han antog utmaningen att författa avsnittet om Emanuel Swedenborg till SBL. Swedenborg, eller Swedberg som han hette då, föddes i Sankt Jakobs församling i Stockholm den 29 januari 1688 som son till ärkebiskopen, universitetsrektorn, språkforskaren, psalmförfattaren med mera Jesper Swedberg (1653-1735), vilken vid Emanuels födelse var pastor vid Livregementet till häst samt hovpredikant då Carl XI var kung. Modern var Sara Albrechtsdotter Behm, faderns första hustru (han gifte om sig ytterligare två gånger), som avled 1696.
Emanuel Swedenborg som ung man.
Jespers och Saras barn adlades med namnet Swedenborg av drottning Ulrika Eleonora den yngre i samband med hennes bror Carl XIIs död 1718. Emanuels syster Anna gifte sig med ärkebiskop Erik Benzelius den yngre och systern Hedvig med dennes bror Lars Benzelstierna. Med denna släktbakgrund tillhörde Emanuel Swedenborg i allra högsta grad det svenska samhällets elitskikt. Enligt professor Dunér var särskilt svågern Erik Benzelius en viktig person för Swedenborg; denne uppmuntrade den unge Emanuel med glada tillrop om att han hade alla förutsättningar att bli en framstående vetenskapsman.
Fram till 1744 utspelade sig Emanuel Swedenborgs levnad helt och hållet i naturvetenskapernas och de matematiska övningarnas tecken. Emanuel inskrevs redan som elvaåring 1699 i Uppsala universitet och avslutade 1709 sina studier med att försvara en egen avhandling. 1710 anträdde Emanuel den för dåtidens intellektuella elit obligatoriska så kallade bildningsresan. Han ställde således kosan till Nederländerna, Frankrike och Tyskland innan han slutligen hamnade i London, där han stannade i fyra år.
1715 återkom Swedenborg till fosterjorden och träffade i Lund konung Carl XII (1682-1718), som återkommit till Sverige närmast från Bender i Turkiet efter att ha varit utomlands och krigat i mer än tio år, samt även den berömde uppfinnaren Christopher Polhem (1661-1751) som kallats ”den svenska mekanikens fader”. Dunér informerade i sammanhanget om att kungen – som Swedenborg först hade en mycket hög uppfattning om men småningom kom att avsky – lekte med tanken på att inrätta ett nytt talsystem med 64 som bas. Kungen utsåg 1716 Swedenborg till assessor i Bergskollegium.
Swedenborg blev snart en nära medarbetare till Polhem och kom mest att syssla med militärtekniska projekt. Han blev desslikes 1716 djupt och oåterkalleligt förälskad i dennes dotter Emerentia Polhem (1703-60): han var 28 år och hon blott 13. Ett kontrakt upprättades mellan Swedenborg, Polhem och unga fröken Polhem om att äktenskap skulle ingås mellan de båda när flickan blivit litet äldre.
Problemet var bara att Emerentia inte besvarade den äldre mannens känslor. Hon gruvade sig väldeliga inför det tilltänkta äktenskapet, och slutligen valde Swedenborg att avsäga sig alla anspråk på Emerentia som senare bildade familj med en häradshövding i Hedemora. Swedenborg glömde emellertid aldrig sin första kärlek och förblev ogift. Han menade sig yttermera ha en blivande maka väntande på sig i andevärlden.
Emerentia Polhem (1703-60).
Mer om relationen Emanuel Swedenborg-Emerentia Polhem – som inte berördes av professor David Dunér utan är en utvikning gjord av bloggaren – här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Emerentia_Polhem
Kärleksbesvikelsen tycks inte ha inverkat menligt på Emanuel Swedenborgs mekanistiska och vetenskapliga verksamhet. Han förblev efter vanligheten sysselsatt med en rad projekt och utförde 1716 bland annat en skiss med titeln Machine at flyga i wädret, det vill säga vad som var tänkt bli en flygmaskin. Efter Carl XIIs död 1718 försvann Swedenborg på Bergskollegii uppdrag ut på en resa till Ungern och Sachsen och återkom först 1722 till gamla Sverige.
1724 blev han erbjuden professuren i matematik vid Uppsala universitet men avböjde med hänvisning till sin stamning; han menade sig inte kunna undervisa offentligt på grund av detta talfel. Han blev vidare invald i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala 1729, Kejserliga ryska vetenskapsakademien i Sankt Petersburg 1734 samt som en av de tidiga medlemmarna i Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm 1740.
Under loppet av 1730-talet började Emanuel Swedenborg alltmer intressera sig för ämnen som hade med andliga och själsliga ting att göra, särskilt då dessas förhållande till det kroppsliga och fysiska. 1735 gav han således i Leipzig ut verket Opera philosophica et mineralis i tre volymer, där förhållandet mellan mineralerna och filosofin avhandlas. Han intresserade sig också för hjärnans funktioner och dess samband med det andliga. Swedenborg gav även ut skriften Om darrningar, som återutgavs 2007 med inledning och kommentarer av David Dunér. Enligt Swedenborg var det darrningar som gjorde att vi lever.
Swedenborg påverkades av den franske filosofen René Descartes (1596-1650).
Under den här perioden av sitt liv studerade Swedenborg de viktigaste filosoferna ända från de gamla grekerna och framåt. Den som enligt professor Dunér hade störst betydelse för honom var fransmannen René Descartes (Cartesius) (1596-1650), vilken som bekant avled i sviterna efter en svår förkylning vid drottning Christinas hov i Stockholm.
Åren 1743-45 blev en avgörande tid för Swedenborg. Han råkade då in i en svår själslig och religiös kris som kom att revolutionera hans liv och ge det en helt ny riktning. Under en period då han befann sig i Nederländerna hade han en rad märkliga drömmar, varav några mycket behagliga, andra djupt obehagliga och inte så få av erotisk karaktär, vilka resulterade i Drömboken. Den gavs ut posthumt 1859. En för Swedenborgs kommande verksamhet grundläggande andlig upplevelse inträffade medan han uppehöll sig i Nederländerna. Den har av Olle Hjern beskrivits på följande sätt:
Den avgörande punkten i Emanuel Swedenborgs liv inträffade natten mellan den 6 och 7 april 1744 i Haag. Då hade han en syn som fick honom att sluta med större delen av sitt naturvetenskapliga arbete för att i stället ägna sig åt uppgiften att till människorna förmedla det budskap som han fått motta direkt från Jesus Kristus. Han såg i en syn Jesu ansikte och upplevde hans närvaro.
Hela Hjerns text om Swedenborgs budskap här:
http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php?option=com_content&task=view&id=18&Itemid=34
Ett 10-öres frimärke gavs ut i Sverige i anledning av 250-årsjubiléet av siarens födelse 1938.
En annan betydelsefull vision vid denna tid hade Swedenborg då han satt på en taverna i London. Plötsligt uppenbarade sig för honom en man som satt i ett hörn och som sade: ”Ät inte för mycket.” Swedenborg upplevde detta som ett möte med Gud. Svensken författade under de återstående 28 åren av sin levnad 18 teologiska verk, varav det mest kända torde vara Himmel och helvete från 1758. Efter sin religiösa väckelse ansåg sig Swedenborg helt fritt kunna umgås och tala med döda människors själar i den andliga världens olika skikt – eller änglavärlden, som Swedenborg kallade den.
David Dunér berörde under sin föreläsning även Swedenborgs siarförmåga, som förbluffade dem som kom i beröring med den. Det mest kända exemplet gäller en brand i Stockholm som Swedenborg varseblev den 29 juli 1759 klockan 18.00 medan han befann sig på en middag i Göteborg. Två timmar senare meddelade han lättat sitt sällskap, att branden hade stannat av två hus från hans egen bostad i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. Senare bekräftades att det hade skett precis som Swedenborg sagt.
En annan episod gällde ett möte mellan Swedenborg och drottning Lovisa Ulrika av Preussen (mor till Gustaf III), som bad Swedenborg berätta något om hennes bror Friedrich II av Preussen. Swedenborg berättade sedan något om brodern som hon inte själv kände till, men som Swedenborg uppgav sig ha fått veta av fursten direkt från andevärlden. Vid ytterligare ett tillfälle hjälpte Swedenborg en dam att återfå saknade dokument genom andliga kontakter.
Överst den modell i mindre skala av Swedenborgs lusthus från kvarteret Mullvaden, som placerats i anslutning till trädgården utanför Swedenborgs minneskyrka. Därunder en liten änglaskulptur i samma trädgård. Foto: Tommy Hansson
Emanuel Swedenborg upplevde starkt att han av Gud tilldelats uppgiften att avslöja dittills förborgade ting för mänskligheten. 1747 sade han upp sig från Bergskollegium för att kunna ägna sig åt denna uppgift på heltid. Enligt David Dunér råder det inga tvivel om att den svenske märkesmannen var hundraprocentigt övertygad om att allt det han framförde, inklusive tillståndet i den andliga världen, var helt sanningsenligt. Alltså även att det fanns människoliknande varelser på Månen och andra himlakroppar; något som vi nu vet inte stämmer. Olof Lagercrantz menar i sin sista bok, Dikten om livet på den andra sidan (1999), att Swedenborg var en diktare som medvetet fantiserat ihop en hel del av det han skrev. Vilket enligt Dunérs analys alltså inte stämmer.
Emanuel Swedenborg fortsatte sitt outtröttliga arbete in i det sista. Han bodde omväxlande i Stockholm, Nederländerna och London. När han var i Stockholm deltog han i riksdagens förhandlingar i Riddarhuset; Swedenborg representerade det konservativa Hattpartiet. Han sista stora verk skulle bli Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen) vilken utkom 1771, året före författarens död. Swedenborgs huvudtes avseende Bibeln, uttryckt i hans så kallade korrespondenslära, är att det finns en mening bakom Bibelns budskap. Varje ord korresponderar med en djupare innebörd.
Professor Dunér och en del av publiken i Stjärnsalen i minneskyrkan. Foto: Tommy Hansson
Sverige var under Swedenborgs levnad långt ifrån någon demokrati, och religionsfrågor omfattades inte av tryckfrihetsförordningen. Därför tvingades Swedenborg trycka och ge ut samtliga filosofiska och religiösa verk utomlands. Av den etablerade kyrkligheten sågs han som en svårartad kättare och irrlärare och av många, såsom skalden Johan Henrik Kellgren, hölls han för att vara galen. Det hindrade inte att hans skrifter och de tankar dessa gav uttryck för spreds över världen och även resulterade i kyrkor byggda på de swedenborgska idealen. I Sverige finns två församlingar ägnade åt att föra ut Swedenborgs religiösa lära och teser.
Swedenborg avled i London den 29 mars 1772 i en ålder av 84 år. Kistan med hans jordiska kvarlevor återkom först 1908 till Sverige och Uppsala. Kraniet var dock kvar i London ytterligare ett antal år, innan det 1978 inköptes för 1650 brittiska pund av Kungliga vetenskapsakademien från auktionsfirman Sotheby´s och fördes till Swedenborgs gravplats i Uppsala domkyrka för att återförenas med resten av den världsberömde svenskens stoft.
Emanuel Swedenborg var privat känd som en blid och älskvärd man, och kanske är det därför jag alltid erfar en känsla av ro och harmoni när jag ägnar mig åt swedenborgiana. Jag vill inte påstå att jag har några andliga utförsgåvor att tala om, men jag är känslig för stämningar och atmosfärer. Slutligen skulle jag vilja lyfta fram en egenskap som var utmärkande för Swedenborg och många andra forskare och kulturpersonligheter under hans tid: nyttotänkandet.
Jesper Swedberg, Emanuel Swedenborgs berömde fader, var en av våra flitigaste psalmförfattare.
Allting skulle förenas med nyttan. Därför var Swedenborg precis lika pedantiskt noggrann när han förklarade tillståndet i den andliga världen som när han redogjorde för någon matematisk princip. Religionen var för Swedenborg inte någon abstrakt, teoretisk företeelse utan snarare lika mycket vetenskap som det han ägnat sig åt före den stora omvändelsen i mitten på 1740-talet. Det var självklart att religionen skulle tjäna nyttan i lika hög grad som naturvetenskapen.
Signifikativt är därför det Swedenborg-citat som finns inom glas och ram i Swedenborgs minneskyrkas Stjärnsal, där professor David Dunérs föreläsning hölls:
Kärlek och vishet är ingenting värt om de inte omsätts i handlingar, de är bara fantasier och blir inte verkliga förrän de gör nytta.
Maaz al-Kassabeh i bön sekunder innan han uppslukas av lågorna.
Eder vedersakare, djävulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. (2 Petrusbrevet 5:8)
Länken ovan går till ett nyhetsprogram från den islamistiska terroriströrelsen Islamska staten (IS) som innehåller det utstuderat grymma mordet på den tillfångatagne jordanske stridspiloten Maaz al-Kassabeh. Mordscenerna förekommer i slutet av den 22:24 minuter långa filmen som ses på egen risk – scenerna är MYCKET starka och upprörande.
Efter att ha indränkts med lättantändlig vätska och placerats i en bur iförd orange fångmundering efter amerikansk modell, bränns piloten levande till döds under ackompanjemang av spöklik arabisk mässande sång och till åskådarnas ljudliga bifall. Efter dådet fylls buren med sten och jämnas med marken med hjälp av en bulldozer.
Maaz al-Kassabeh tillfångatogs den 24 december sedan hans plan efter tekniskt fel störtat i norra Syrien. IS försökte först få honom utväxlad mot den fångna kvinnliga terroristen Saijda al-Rishawi, även kallad ”terroristänkan”, vilken sedan 2005 som dödsdömd suttit inspärrad i jordanskt fängelse efter ett misslyckat självmordsmördarattentat.
”Terroristänkan” Maijida al-Rishawi – hängd i Jordanien.
Sedan utväxlingen misslyckats avlivades al-Kassabeh på ovanstående ofattbart grymma sätt. Vissa uppgifter gör gällande att han dödades redan innan förhandlingarna om fångutväxlingen kommit igång på allvar.
Det hashemitiska kungadömet Jordanien, som sannolikt är det arabland som har bäst förbindelser med Israel, tövade inte med att utkräva hämnd. Morgonen efter det att filmen visats hängdes Saijda al-Rishawi och en manlig terroristkollega. Parallellt därmed genomförde jordanskt stridsflyg attacker mot IS-ställningar.
En stor del av den jordanska opinionen tycker att detta är alldeles otillräckligt och kräver nu att Islamska staten skall förintas:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20262353.ab
När jag erfar ohyggliga nidingsdåd av ovannämnda slag kommer jag osökt att tänka på aposteln Petri ord i 2 Petrusbrevet enligt bibelcitatet överst i denna bloggtext: om Satan, eller djävulen, som går omkring som rytande lejon på jorden utan förmåga att dölja sin verkliga natur.
Ondskan är inte ett resultat av bristande kunskap eller utbildning, som en del tror. Ondskan är en reellt existerande, satanisk kraft som i vår tid tycks ha övertagit den radikala grenen av islam och använder denna för egna syften i sin kamp mot Gud och det goda.
Hamasbödlar leder bort en Gaza-bo att avrättas för påstått samröre med Israel.
Även i etablerade muhammedanska stater av typ Saudiarabien, som vår statsminister vägrat benämna diktatur, Iran och på palestinaarabiska områden utmäts rutinmässigt drakoniska straff såsom halshuggningar, hängningar och stenande till döds för bland annat homosexualitet, äktenskapsbrott, narkotikabrott och förolämpande av Allah. Mellan Hamas i Gaza och IS råder endast skillnader av den typ som finns mellan grader i helvetet.
Ett annat aktuellt uttryck för den förefintliga ondskan är Islamska statens hämningslösa utnyttjande av barn. En ny FN-rapport, producerad av 18 oberoende experter, slår fast att IS har torterat, korsfäst, halshuggit och begravt barn levande. Därvid har ofta andra barn använts som exekutörer av dessa för oss helt obegripliga grymheter.
Förståndshandikappde barn används regelmässigt som självmordsmördare utan att förstå vad de gör, medan andra barn sålts som sexslavar på marknader. Mer här:
http://www.svt.se/nyheter/varlden/fn-barn-korsfasts-och-begravs-levande
En islamistisk terrorgruppering som på många sätt, både ideologiskt och metodiskt, liknar IS är Boko Haram (BH) i Nigeria vilken nu försöker sprida sitt människo- och gudsfientliga budskap till omkringliggande länder. Nyligen skall BH dock och dessbättre ha slagits tillbaka i Niger.
Ungefär samtidigt som al-Qaida-terrorister massakrerade tolv medlemmar av satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris, angrep och utplånade Boko Haram ett flertal byar i Nigeria och mördade enligt uppgifter från Amnesty International uppemot 2000 personer. Även BH använder sig av förståndshandikappade eller hjärntvättade barn som självmordsmördare och säljer barn som sexslavar.
Läs gärna denna av Amnesty nyproducerade sammanfattning av Boko Harams uppbyggnad och verksamhet:
http://www.amnesty.org/en/news/boko-haram-glance-2015-01-29
Bernard-Henri Lévy: ”Jihadismen är en form av islam.”
En av mina gamla favoriter bland skarpsynta kritiker av kommunism och socialism, den i Algeriet 1948 födde franske filosofen Bernard-Henri Lévy, kommenterar i en DN-intervju dagens datum (7 februari 2015) jihadismens förhållande till islams huvudfåra. Han gör det bland annat på följande insiktsfulla sätt:
Det är många i dag som hävdar att detta /terrorangreppet mot Charlie Hebdo i Paris, bloggarens an märkning/ inte hade med islam att göra. Men jag hävdar motsatsen: jihadismen är en form av islam…I dag finns det bara en civilisationers kamp; det är den som pågår inom islam mellan två former av jihadism. Likväl måste icke-muslimer mer än någonson visa att muslimer är deras bröder.
Läs hela intervjun här:
http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/filosofen-rads-inte-storpolitiken/
Även om således Lévy hävdar att jihadismen/islamismen är en form av islam, drar han inte alla muslimer över en kam. Islam är inte uteslutande en ideologi utan även ett sätt att leva: majoriteten muslimer världen över lever ett stillsamt trosliv omfattande dagliga böner, moskébesök och firande av traditionella högtidsdagar.
Problemet är att det är minoriteten, de våldsbenägna jihadisterna, som för ögonblicket är den muhammedanska religionens mest vitala inriktning som håller de normaltroende i ett järngrepp med hot om våld, död och pina.
Bernard-Henri Lévi, förmodligen en av världens vackraste karlar ännu vid 66 års ålder, såg och hörde jag vid en bokpresentation i Akademibokhandeln i Stockholm hösten 1978. Då satt han, närmast som en parodi på en fransk intellektuell, på ett bord och kedjerökte Gauloises och askade på golvet. Han var en av de tänkare som i Kalla krigets slutfas verksammast bidrog till kommunismens fall som globalt hot mot freden och friheten. Det gläder mig att han alltjämt håller stilen. Förhoppningsvis har han gått över till att använda askkopp (om han fortfarande röker).
I Sverige har kyrka och politik törnat in i en andlig och intellektuell sömn som effektivt avskärmar dem från verkligheten. Det gör det möjligt för en Mona Sahlin och en Anna Kinberg Batra att tala om halshuggande och våldtagande IS-terrorister som ”offer”, vilka kan komma på rätt spår genom att få tillgång till arbeten och terapeutiska insatser och för Stefan Löfven att till Sverige inbjuda Fatah-ledaren Mahmoud Abbas, en förhärdad förintelseförnekare och terroranhängare som vill se ett judefritt ”Palestina”.
Svenska kyrkan å sin sida lägger ner allt internationellt krut på att i olika tonarter brännmärka den judiska staten Israel i stället för att solidarisera sig med de kristna trosfränder som förföljs obarmhärtigt av IS, Boko Haram och andra jihadister i Mellanöstern och Afrika.
Mitri Rehab: antisemitisk rasist som inbjudits till Uppsala domkyrka för att torgföra sitt hat mot Israel.
Nu till helgen har man till en teologisk samling i Uppsala inbjudit bland andra den antisemitiske kristne prästen Mitri Raheb från Betlehem i syfte att ytterligare kasta dynga på Israel. Den öppet rasistiske Raheb hävdar att dagens palestinaaraber, till skillnad från moderna judar, har en DNA-gemenskap med de bibliska lärofäderna. Över detta hatspektakel basar, minst av allt oväntat, vår tyskfödda ärkebiskop Antje Jackelén.
Prästerna Annika Borg och Johanna Andersson har skrivit följande debattartikel i DN i ämnet:
http://www.dn.se/debatt/svenska-kyrkan-talar-med-kluven-tunga-om-judar/
Jag inledde denna text med ett bibelcitat och jag avslutar med ett annat och mer hoppfullt sådant. Gud skapade världen och universum av kärlek, vilken alltså är grunden till varje form av sanning. Hat och omänsklighet är inte bara uttryck för ondska utan också för lögn. Kärlek och sanning är förutbestämda att en dag segra över hat och lögn.
Och, med Jesu ord:
Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. (Markusevangeliet 13:13)
https://www.youtube.com/watch?v=NhoKzBm80ZA
Tänkte säga god natt nu, och jag gör det med den gamla fina sången ”The Parting Glass” som här framförs av ingen mindre än Shane McGowan från The Pogues i sällskap med Liam Clancy. Länken överst.
Denna sång var innan Robert Burns skrev ”Auld Lang Syne” år 1788 den populäraste avskedssången på engelska språket och är vanlig än i dag i den irländsk-gaeliska repertoaren. Jag har tidigare här länkat till den kanadensiska gruppen Masterless Mens mycket fina version av sången.
Mitt avsked från er, kära läsare, blir dock inte så långt. Jag hoppas vara tillbaka redan i morgon på denna blogg efter en stärkande natts sömn.
Den här veckan har annars varit lugn och skön, kanske rentav litet tråkig. Tråkigheten är enligt min mening underskattad, den kan behövas som motvikt mot all jäkt och all stress vi utsätter oss för under arbetsveckorna. Vi behöver inte göra en massa saker och träffa en massa människor när vi är lediga.
I måndags var jag med och kuverterade senaste numret av tidskriften Contra, som jag har förmånen att få medarbeta i. Den når upplysningsvis prenumeranterna veckan före nyår (och jag vet att några av mina läsare är prenumeranter).
När jag klev in i tunnelbanevagnen som skulle ta mig till den förort där Contra-lokalen numera finns, såg jag en duva som haltade omkring inne i vagnen. Naturligtvis släppte jag ut den genom dörrarna och kände mig som en riktig djurens välgörare efteråt.
Därefter har det blivit litet julinköp och julaftonsfirande i sällskap av barn och släktingar, men annars har det inte varit mycket aktiviteter mer än mathandlande, ätande och drickande, läsning samt, som ni märker, bloggskrivande. Mina tankar om kärlek, politik, religion och diverse annat skall jag bespara er den här gången.
Kan förstås nämna att jag lyckades dra igång en låååång diskussionstråd om Gud och skapelsen på Facebook genom att lägga upp den här ganska geniala teckningen av två snögubbar som samtalar med varandra på engelska (tolka den hur ni vill!):
När jag åkte hem från ett möte ikväll var det en sång som av någon anledning ringde i öronen: ”Everlasting Love”.
Låten var en hit med den engelska gruppen Love Affair från 1968, då den låg etta på den så kallade Englandslistan. Jag vill gärna dela den med er, kära läsare, för jag älskar er för att ni läser min blogg – se den som en bonus! (För att spela låten – klicka först på pilen i rutan ovan och därefter i nedre högerhörnet av skärmen där det står Youtube!)
Love Affair bildades i London det goda året 1966 och bestod av Stephen Ellis (sång), Rex Brayley (lead guitar), Lynton Guest (keyboard), Mick Jackson (bas) och Maurice Bacon (trummor). De var födda mellan 1948 och 1952.
Det känns skönt att nu åter vara i form efter några dagar med feber och åtföljande trötthet. Det känns faktiskt på flera sätt bättre än på länge. Kanske är det mina små fridsänglar som är med mig igen. Inget missmod och ingen deppighet längre, så länge det nu varar.
Kärleken är verkligen den stengrund vid vilken allt som är av något värde är förankrat. Den får oss att hoppas mot allt förnuft, att omfamna hela världen, om vi kunde, och framförallt – utan den levande och vibrerande kärleken kan vi inte kalla oss riktiga människor. Utan den hade varken du, jag eller någonting annat existerat
Tillägnar den här härliga låten alla som någon gång gjort mig glad och lycklig. Mest av alla min hustru som lärde mig så mycket om kärlek på olika plan.
Kan inte neka till, min vän
att kärlek, ömhet och omtanke
hemsöker mitt arma hjärta än.
Trots att tid och rum skilt oss åt
och vatten flutit under broarna
är det inget jag kan göra något åt.
Visst, jag har förnekat och förbannat
och mycket annat ävenledes
och kanske jag kunde önska annat.
Man kan väl värja sig en tid och fundera
men inför naturens urkrafter kan man
till slut blott kapitulera – och salutera!
Lev nu ditt liv och bida din tid framöver
ta hand om dig själv om du vill
du vet var din vän finns om du behöver.
Där ingen baktalar eller går bakom ryggen på någon.
Där ingen någonsin kan såra någon annan.
Där alla anstränger sig för att hjälpa och bistå varandra.
Där alla överser med varandras fel och brister.
Där ingen tvingar någon annan till något.
Där synd och fördömelse är okända företeelser.
Där ingen behöver hävda sig själv på någon annans bekostnad.
Där ingen försöker lura någon eller tillskansa sig orättmätiga fördelar.
Där välvilja, glädje, skönhet och ömsesidig kärlek är de naturliga tillstånden.
Där ingen behöver ta hand om sig själv därför att andra gör det åt en.
Där ingen medvetet eller omedvetet missförstår någon annan.
Där äktenskap varar för evigt och inga är otrogna eller svekfulla mot varandra.
Där döden inte kan skilja några älskande åt.
Där inga behöver gripa till vapen för att bli fria.
Där kärlek inte släpas i smutsen, förlöjligas eller devalveras utan tas på allvar.
Där ingen vet vad ondska och hjärtlöshet är och inga hjärtan brister.
Där glädjetårar flödar men ingen gråter på grund av sorg eller olycka.
Där ingen tillhör någon ras utan alla är människor.
Där det inte finns något behov av religion eller frälsare därför att alla redan är frälsta.
Där det eviga livet råder och döden icke är.
(Målning nedan av Benny H. V. Andersson)
. 
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 