Amy Winehouse: Love Is A Losing Game

 Amy Winehouse – unik sångerska med unik utstrålning.

https://www.youtube.com/watch?v=nMO5Ko_77Hk

Ovan en länk till Amy Winehouses ”Love Is A Losing Game”.

En skön och melankolisk låt att avsluta dagen med tycker i alla fall jag. Kärleken kan förefalla bitter och ledsam emellanåt – men behöver inte vara det!

Amy Winehouse (1983-2011), en engelsk sångerska av judisk familj, gick bort alldeles för tidigt i akut alkoholförgiftning i sitt hem i Camden, London. Hon anslöt sig därmed till den illustra så kallade 27-klubben (artister som dör vid 27 års ålder):

http://sv.wikipedia.org/wiki/27_Club

Dessförinnan hade hon dock hunnit lägga en musikvärld för sina fötter med sin  mix av olika musikstilar: jazz, blues, soul med mera. Och sin ganska spektakulära utstrålning. I sin tidiga ungdom sjöng hon mycket Frank Sinatra-låtar.

God natt, kära läsare – jag tror jag älskar er.

Tillägnas en flicka i söder.

 

Marikas dikter och berättelser (XI)

Sådär – nu har jag hittat nya alster av min salig hustru Marika som jag härmed publicerar. Marika sympatiserade med de små människorna i samhället, tillvarons förlorare, med vilka hon identifierade sig.

 

VARFÖR MÅSTE MÄNNISKOR LIDA?

Små människor, vilsna, små i tillvaron, med dåligt självförtroende, glömska, rädda för andra, rädda för dagen.

När de blir kurerade – byter de skepnad. Då blir de: varg, djävulsrocka och de som vårdar blir änglar förvandlade från människor.

Kommer det inre lidandet av att det finns så mycket hunger i världen, att det finns så många gråtande barn?

Vi skulle ju vara som en familj – sa Martin Luther King.

VI

Vi
de saktmodiga, de förnuftsfria – de stora barnen med stort barnasinne – de som intet skyr.

Vi
som får lida för glädjen, uppsluppenheten, den fria viljan.

Vi
som protesterar mot våld, elakhet, konkurrens, pengagirighet.

Vi
som främjar friden, kärleken, harmonin, vår sköna natur.

Vi
de levande.

Aldrig någonsin!

Jo, jag känner mig stark
och glad för det mesta nu,
beredd att möta verkligheten.

Kan hantera med- som motgång,
och även ovissheten som
ligger och lurpassar på mig.

Litet tilltufsad har jag blivit
som tygharen jag hittade
under soffan utan en arm och ett ben.

Tufsan och Tufsen, det är vi –
ett omaka par i livets
oförutsägbara villervalla.

Ja, jag har blivit rädd för kärleken,
för att känna alltför mycket
för en enda person igen.

Jag vill aldrig mer känna
mig utlämnad till någon
jag placerat på piedestal.

Aldrig mer känna
den där hudlösheten
och sårbarheten igen.

Tvivlar på att jag skulle
överleva en sådan pärs
och en sådan prövning igen.

Ty inte skall väl kärleken
mellan två människor
behöva vara så här?

Har fortfarande svårt
att förstå det som hände
och traumat som följde.

Men än sen?
Det där ligger bakom mig nu.

Mitt liv och min familj
kan ingen ta ifrån mig.

Aldrig, aldrig, aldrig…
aldrig någonsin i evighet!

 

 

En dag i turbulenta tider…

Konverterar.

Vi lever i turbulenta tider.

Livets Ord-pastorn Ulf Ekman konverterar till katolicismen. Putin anneketerar Krim. Och mars bjuder på mer snö än under hela året som varit. Så kan det se ut så här i början på supervalåret (jag är redan utless på ordet) 2014.

Också denna dag, torsdagen den 20 mars, har varit tämligen turbulent för er tillgivne bloggare. Beror förvisso på vad man jämför med, förstås, men jag har inte så stora pretentioner…

I dag åkte jag in till själva huvudstaden i syfte att inhandla litet nya kläder. Först var jag på SE-Banken vid Sergels torg och tog ut litet kontanter – jag tillhör ju det utdöende släkte som vill ha pengar i handen. Efter mellanlandning på McDonald´s styrdes mina lätt haltande steg – jag har litet besvär med ett knä just nu – till Dressmann XL nere vid Centralen (jag är ju en stor man…).

Så jag inhandlade en ljus, mönstrad kostym med väst, ett par byxor, några skjortor, ett par hängslen och en överrock av en väldigt trevlig kvinnlig expedit. Som därtill skänkte mig en slips som bonus, att lägga till min redan ganska omfattande slipssamling. Inte för att jag använder slips så ofta, men när jag gör det har jag alltså litet att välja på.

Ekiperar.

Det gick på litet över 5000 spänn allt som allt. Tyckte jag behövde förnya min garderob inför min resa till det Heliga landet om en knapp vecka. Eljest brukar jag använda mina kläder tills de faller sönder i sina beståndsdelar, men nu var det som sagt dags för förnyelse. I morgon blir det nog ett par nya skor, har faktiskt bara två par.

Stockholmsresan förlöpte utan mankelimang, det var sedan jag kommit hem turbulensen begynte. När jag slog på datorn kom det upp ett meddelande om att nätanslutning saknades. Jag ringde Bredbandsbolaget och fick veta att felet fanns i min dator.

Mitt upp i alltihopa blir det totalt strömavbrott i hela bostadsområdet och jag får tända ett par ljus (varav det ena redan var tänt, det är det som står intill vasen där jag alltid försöker ha en bukett friska blommor till min salig hustrus åminnelse). Jag passar på att ta ett bad med levande ljus som belysning. Strax därpå kommer strömmen tillbaka och snart även Internet-uppkopplingen.

För övrigt har min bostadsrättsförening i sin oändliga vishet sagt upp avtalet med Bredbandsbolaget, som jag inte tycker jag haft anledning att klaga på, till förmån för ett lokalt bolag. Det innebär att jag inom kort får en ny e-postadress.

Tänkte avsluta denna torsdag med att se på tredje avsnittet av ”Pang i bygget” (Fawlty Towers) på Sjuan. Lika roligt varje gång!

Kurtiserar.

Som vanligt har jag gått igenom ett antal av tillvarons mysterier, däribland den evinnerliga kärleken, i mitt sinne. För tillfället känns det som om jag har koll på det mesta. Har man det löser sig allting på ett eller annat sätt, det är min erfarenhet. Även i turbulenta tider.

Till och med detta med kärleken i dess skilda uppenbarelser och former – man kan i alla fall hoppas så smått…Men riktigt klok på den blir jag nog aldrig.

Marikas dikter och berättelser (VII)

Dags igen för några alster av min hustru Marika Bardel Hansson. De är som hon var – spontana, rakt på sak, kärleksfulla.

FLICKAN MED NÄSDUKEN

Såg ni flickan som alltid
gick med näsduken och snöt sig.

Varför tror ni att hon alltid
gjorde det om och om igen?
  
Hon längtade hela livet att
få vara tillsammans med  sin älskade.

Men han var en vandrare blott
och sökte äventyr.

Flickan väntade och föll i tårar jämt.

TROFAST IN I DÖDEN (PEPPARKAKORNA)

För att inte bli en halv pepparkaka
måste du vara en god mor och maka.

En halv pepparkaksgubbe
och en halv pepparkaksgumma är dåliga.

Ingen vill ha dem,
de hava bråkat för mycket.

Men kärleken heter ändå
TROFAST IN I DÖDEN.

SOMMAREN INOM OSS

Sommaren är normen
som bara giver.

Varför kan sommaren
inte vara ett år?

Låt oss lyfta våra hjärtan
till naturen och Gud!

Och önska att vi
blir sommaren lika.

Om sommaren finns inom oss
kanske våra liv blir lika den.
  

Så har min dag i Södertälje varit – tramsvarning!

Nu tänkta jag filosofera litet över den dag som hittills varit, som jag ibland gör. OBS! Tramsvarning för en del av innehållet utfärdas härmed…står ni inte ut med det kan jag inte klandra er. Då får ni vänta tills jag skriver något Tungt och Viktigt inlägg igen.

Var uppe med den så kallade tuppen i dag för att hinna till gruppledarträffen i Södertälje stadshus, som brukar börja redan klockan 09.00. Större delen av mötet ägnades åt information om den syriska flyktingströmmen, vilken gavs på sedvanligt sansat och informativt sätt av Johan Ward som är sakkunnig i stadsdirektörens kansli.

Trevligaste vänsterpartisten? Staffan Norberg, kommunalråd i Södertälje.

I år räknas det med 1200-1300 syriska insmugglade flyktingar till kommunen, alltså en inströmning i paritet med den irakiska invandringen för några år sedan. Samtidigt konstaterades att kostnaderna för försörjningsstöd gått ner något, viket givetvis är glädjande. Jag måste säga att jag gillar det här gruppledargänget rent privat, även om vi  av lätt insedda skäl har litet olika åsikter och infallsvinklar. Staffan Norberg måste vara landets trevligaste vänsterpartist. Han var även den ende politiker som gratulerade mig till SDs valframgång 2010, då vi fick 7,23 procent av rösterna i kommunalvalet.

I handlingarna inför den kommande kommunstyrelsen fanns motionssvaren till min fullmäktigemotion om förbud mot burka, niqab och annan typ av maskering i den kommunala verksamheten. Givetvis yrkades det på avslag. Tydligen anses det vara en mänsklig rättighet att få klä sig heltäckande och skrämma slag på de så kallade brukarna även inom den kommunala verksamheten.

Slog mig sedan ner i min vrå i oppositionsdelen av kommunalrådskansliet och ägnade mig åt någon timmes skrivarbete. Sedan bar det av ner på stan för dagens matinköp. Inmundigade en lunch bestående av chorizokorv i bröd på en bänk på Gågatan. Medan jag satt där dök det upp ett gäng gråsparvar på minst 25 individer som hoppade omkring framför fötterna på mig, troligen i hopp om att få ta del av litet av lunchen. Var dock hungrig så de fick studsa vidare utan att få något. En gulligare syn har dock sällan skådats!

Som vanligt när jag ser något som fångar mitt intresse i djurvärlden funderade jag över om jag kunde lära mig något av detta. Kom då fram till att den lärdomen i detta fall kunde bestå i insikten, att människan är både en individuell och kollektiv varelse. Mycket kan man klara själv, men man är korkad om man inte tar hjälp av kollektivet när så kan anses behövas. Familjen, släkten, vännerna, kyrkan, partiet, grannarna, vad det nu än må vara som ligger närmast till hands. Funderade dessutom en del över kärleken, som jag har för sed att göra. Tänker dock bespara er de tankarna den här gången!

Vad kan man lära av ett gäng gråsparvar?

Hemma låg ett brev från partiets överste valberedare, Michael Rosenberg i Helsingborg, som påpekade att jag glömt fylla i en kandidatförklaring till riksdagsvalet vilken jag nu skickar iväg med typ vändande post. Tydligen har några andra partimedlemmar fått brev av ett helt annat slag, nämligen om att de blivit uteslutna ur SD. Andra har upplysts om att det startats personärenden mot dem.

Trist när sådant sker, men i de fall uteslutningarna/personärendena beror på antisemitism – vilket tydligen varit fallet när det gäller i alla fall en av uteslutningarna –  tänker jag inte fälla några tårar. Rasism kan och skall aldrig tolereras, och då talar jag om verklig rasism och inte de anklagelser om sådan som lättvindigt torgförs av SD-fientliga politiker och media. Antisemitism kan på goda grunder anses vara en mänsklighetens cancer.

Noterar att i dag inleds den sju dagar långa judiska högtiden sukkot, lövhyddohögtiden, som firas till minne av den 40 år långa ökenvandringen efter det av Mose ledda uttåget ur Egypten på väg mot det utlovade landet Kanaan. På vandringen byggde israeliterna  enkla bostäder i form av hyddor, något som fromma judar gör än i dag för att minnas de strapatser förfäderna tvingades genomgå. Jag tänker på min framlidna hustrus judiska släkt – själv har jag ju tyvärr inget judiskt påbrå så vitt jag känner till.

Så här kan en modern lövhydda se ut.

Vi människor måste höra hemma någonstans för att långsiktigt klara oss genom tillvarons vindlingar. Fysiskt såväl som andligt. Traditioner betyder så mycket, nationella och andra, vilket är en av orsakerna till att jag är konservativ. Jag känner uppriktigt medlidande med dem som varken tror på någonting eller har någon eller några att ty sig till. Det blir på sikt en rätt outhärdlig tillvaro.

Ikväll hade jag tänkt laga till lasagnette till mig och den hemmavarande sonen och dricka ett glas vin därtill. Kostar inte särskilt många kronor. Saknar hustruns italienska matlagning med mycket vitlök, zucchini, pasta, polenta med mera. Hon var en stor Italien-älskare efter de många vistelserna i hennes föräldrars hus i Bolsena cirka tio mil norr om Rom, som jag också hade privilegiet att få besöka några gånger. Marika talade utmärkt italienska och ledde ibland italienskakurser i bildningsförbund samt fick italienska dikter tryckta.

Ser  vidare fram emot den kräftskiva jag skall ha på lördag för några vänner. Det blir till att röja upp i den som vanligt stökiga lägenheten, där kläder, papper, tidningar och böcker ligger litet om vartannat. Det är verkligen på tiden. Målsättningen är att omge mig med ett i alla fall någotsånär välordnat kaos.

Kräftor kräva dessa drycker!

Jag har nu, sedan jag startade denna anspråkslösa blogg i slutet av 2008, författat närmare 750 inlägg. Det är, när man tänker på det, helt fantastiskt att kunna skriva vad som faller en in och publicera det direkt utan att behöva krusa olika tidningar eller tidskrifter för att få det man vill ha sagt i tryck. Jag medarbetar ju i några sådana också, men på min privata blogg skriver jag vad mig behagar.

En bloggtext med titeln ”Några svagsinta ord om glädje” ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Bara några anspråkslösa ord utifrån vad någon för mig okänd person skrivit som sökord för att nå fram till ett annat av mina inlägg. Söktermen var ”Tommy glad”. Jag kan väl inte riktigt förklara varför, men jag blev rörd när jag såg det och svamlade litet på måfå ihop följande rader:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/28/dagens-behallning/

Denna text brukar som regel få några besök varje dag. Kanske att detta har något att göra med att jag valde att illustrera texten med en i mitt tycke helt oemotståndlig teckning jag hittade på nätet föreställande en glad liten kille. Jag hoppas och tror folk blir glada när de läser mina rader och ser teckningen – om det är något jag själv blir osedvanligt glad över är det när jag kan glädja andra. Vilket jag inte alltid varit speciellt bra på, måste jag tyvärr erkänna.

Utsikt över Bolsena och en del av Bolsenasjön (Lago di Bolsena), Italiens största kratersjö. Här kände sig min fru hemma.

Reflektioner kring inkonsekvenser

Såväl politiken som privatlivet vidhäftas med ibland ganska uppseendeväckande inkonsekvenser. Här följer några exempel.

Gudrun Schyman slår ett slag för muslimska kvinnors rätt att fortsätta vara förtryckta.

INKONSEKVENT är bara förnamnet när initiativtagarna till ett upprop för kvinnors rätt att klä sig som de vill spökar ut sig i så kallade hijaber, ett arabiskt slöjplagg som rättroende muslimska män kräver att deras kvinnor skall bära.

INKONSEKVENTA är onekligen de ”nationalister” som inte unnar det judiska folket deras hemland – Israel- med flertusenåriga traditioner, samtidigt som de kräver ett hemland i samma region för ett annat folk- palestinaaraberna –  som aldrig haft någon statsbildning där i historisk tid och som dessutom avvisade ett FN-anbud om en 1948. Och som för övrigt har ett stort antal länder att välja mellan, där det egna språket och den egna kulturen råder.

INKONSEKVENTA är naturligtvis politiserande idrottsutövare av typ Emma Green Tregaro. Hon protesterade vid friidrotts-VM i Moskva mot nya ryska lagar som bannlyser HBTQ-propaganda riktad till ungdomar men teg still när hon tävlade i Oman 2010, där homosexualitet är belagt med dödsstraff. I Ryssland är privata homosexuella handlingar involverande vuxna inte straffbara, samtidigt som ett finns ett dussintal öppna gayklubbar i Moskva.

INKONSEKVENTA i högsta potens är de troende islamister som kritiserar ”fascismen” i väst, samtidigt som deras egen ideologi är minst lika totalitär/auktoritär som den verkliga fascismen.

Nykommunisten Mohamed Omar ser intet ont hos den brutala Assad-regimen.

INKONSEKVENT är det i hög grad när nyväckta kommunister som Mohamed Omar, i och för sig fullt berättigat, brännmärker islamistiska jihadgrupper i Syrien för omänskliga övergrepp samtidigt som de, givetvis fullständigt felaktigt, utgår ifrån att Assad-regimen är snövit och fläckfri.

INKONSEKVENTA är de påstådda ”demokrater”som hyllar kommunistdiktaturer som Nordkorea och Kuba men bara har hat och förakt till övers för verkliga demokratier som USA och Storbritannien.

INKONSEKVENTA är alla påstådda miljövänner, vilka med sin politik möjliggör fortsatt och miljöförstörande drift med kolkraftverk, samtidigt som de spyr ve och galla över den miljövänligaste form av energi vi har att tillgå: kärnkraften. Därtill medverkar de till upprörande landskapsförstöring genom uppsmällandet av de skrymmande, gnisslande plåtschabrak som går under namnet vindkraftverk vilka aldrig kommer att ge oss mer än några bråkdelar energi.

Miljövänligt kraftverk i Forsmark. De så kallade miljövännerna föredrar dock kol- och vindkraft.

INKONSEKVENTA är de så kallade antirasisterna, som ständigt och med darr på stämman predikar något de kallar ”tolerans”. Parallellt därmed avfärdar de alla kritiker av den massiva invandringen för att vara svårartade rasister, trots att dessa inte tillämpar något rastänkande över huvud taget.

INKONSEKVENTA är regeringspolitiker såsom Fredrik Reinfeldt och Erik Ullenhag, när de med den drucknes envishet påstår att ”invandring berikar”. När pöbel med invandrarbakgrund bränner ner delar av Stockholms förorter eller unga kvinnor av äldre manliga släktingar pressas söka döden genom att hoppa från balkonger, är samma politiker påfallande tysta eller talar möjligen om ”integrationsutmaningar”.

INKONSEKVENT är du givetvis själv, när du inte kan sluta älska någon som du vet sannolikt bara kommer att tillfoga dig fortsatt lidande och smärta. Men kärleken har å andra sidan aldrig utmärkt sig för att vara särskilt logisk eller konsekvent.

INKONSEKVENT är det förvisso när somliga personer påstår att andra är ”egotrippade” alternativt ”narcissistiska”, under det att de själva tangerar det patologiska när det gäller självupptagenhet.

INKONSEKVENTA är de fanatiska vegetarianer som anklagar köttätare för vara ”mördare” och att ”äta likdelar” medan de rutinmässigt trampar ihjäl otaliga småkryp varje dag.

Se där några hastigt nedkastade exempel på i mitt tycke inkonsekvent beteende. Det finns otvivelaktigt många fler!