Den sovjetiska ubåten U-137 på grund i Karlskrona skärgård 1981.
Den 28 juni i år observerades aktiviteter i farvattnet på Askrikefjärden utanför Bosön på norra Lidingö av ett stort antal personer, En seglingsinstruktör tog med sin mobiltelefon en film av det aktuella föremålet som av personer på plats tolkades som en ubåt. Observationsplatsen är för övrigt belägen i närheten av den villa Rysslands ambassadör hyr sedan i våras. https://www.expressen.se/nyheter/mobilfilm-visar-film-pa-misstankt-ubat/
Denna bedömning fick stöd av flera experter. Tomas Ries, lektor vid Försvarshögskolan, citeras i Expressen den 25 oktober: ”Om man inte kan se tydligt att det är något normalt, då är egentligen den enklaste slutsatsen att det är tornet på en ubåt.”
Tomas Ries konstaterar att det observerade föremålet troligen är en mindre, dieseldriven ubåt som endast ett fåtal länder förfogar över. Norge är ett sådant land, en möjlighet som Ries av goda skäl avvisar. Ett annat land som bevisligen har en mängd farkoster av nämnt slag är Ryssland. Ries: ”Det sannolika är att det skulle vara en rysk ubåt.”
Denna bedömning delas av säkerhetsexperten Joakim von Braun, som i Expressen citeras: ”Ryssland och tidigare Sovjetunionen har bedrivit sådan här verksamhet sedan 50-talet.” Det troligaste är att den ryska ubåten – förutsatt att det var en sådan som observerades – ägnade sig åt inhämtning av underrättelser i anslutning till Stockholms skärgård.
Efter den inledande uppståndelsen kring den möjliga ubåten utanför Lidingö – försvarspolitikern Allan Widman (L) menade exempelvis att uppgifterna var ”häpnadsväckande” – ebbade det hela mer eller mindre ut ett tag . Några förklaringar från försvarsmakten hördes heller inte av. Förrän dryga fyra månader efter incidenten, då ÖB Micael Bydén kategoriskt uteslöt möjligheten att vi kränkts av en rysk eller annan ubåt.
Joakim von Braun: ”Ryssland och tidigare Sovjetunionen har bedrivit sådan här verksamhet sedan 50-talet.”
Bydén citerades i Aftonbladet efter att ha informerat riksdagens försvarsutskott: ”Jag kan konstatera med säkerhet att det inte var någon ubåt. Det var ingen främmande undervattensverksamhet.” Bydén påstår även att försvaret har en ”tydlig och säker uppfattning om vad det var för verksamhet”. ÖB vägrar dock att avslöja hur man kommit fram till den slutsatsen, officiellt därför att han inte vill avslöja vilka metoder som använts för att nå denna slutsats. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P3JMjX/ob-det-var-ingen-ubat
Vad som kan konstateras är att ÖB och försvarsmakten dröjt orimligt länge med att kommentera undervattensaktiviteterna utanför Bosön, vilka alltså observerades av ett stort antal personer varav merparten deltog i en seglingskurs. När sedan ÖB Micael Bydén tar bladet från munnen gör han det på ett rumphugget och föga informativt sätt sätt som väcker tvivel i alla fall hos denna bloggare.
Den i mina ögon mest sannolika förklaringen till ÖBs ovilja att berätta hela sanningen kan delas in i två delar. Dels vill försvaret inte riskera att drabbas av en ny ubåtsdebatt om minkar eller stockar i vattnet som kan kasta ett löjets skimmer över vårt närmast obefintliga ubåtsskydd. Dels vill man inte riskera att i onödan reta upp Ryssland, som i realiteten är det enda land som skulle skicka in ubåtar i svenska farvatten.
Docent Göran Nilzén har skrivit boken Den besvärlige Gyllenkrok som avporträtterar en kontroversiell svensk militär. Foto: Tommy Hansson
Axel Gyllenkrok (1888-1946) var en på sin tid omtalad och omskriven officer. Han var mycket kompetent inom det han sysslade med och känd som en av våra stora militära begåvningar. Samtidigt var han en beryktad bråkmakare som gjorde livet surt för såväl överordnade som underlydande.
Gyllenkroks gärning har på ett överskådligt sätt sammanfattats av historiedocenten Göran Nilzén i boken Den besvärlige Gyllenkrok. Överste Axel Gyllenkrok (Carlssons förlag 2017). Nilzén konstaterar sammanfattningsvis att Gyllenkrok, trots sina obestridliga förtjänster, var ”för stöddig för sitt eget bästa”.
Axel Gyllenkrok föddes den 9 augusti 1888 i Karlskrona som son till kommendören Axel Gyllenkrok och dennes maka Elin Frick. Den friherrliga ätten har ett ärorikt förflutet. Dess mest bemärkte medlem är den karolinske krigaren Axel Gyllenkrok (1664-1730) som spelade en framträdande roll i Stora nordiska kriget i vilket han sårades två gånger. http://historiesajten.se/visainfo.asp?id=117
Denne Gyllenkrok deltog bland annat vid slagen i Riga och Narva samt i kriget i Polen. 1706 befordrades han till överstelöjtnant och året därpå till en av konung Carl XII mycket uppskattad generalkvartermästare. Efter nederlaget i Poltava 1708 följde Gyllenkrok med kungen till Bender men blev omsider krigsfånge i Moskva. Vid återkomsten till Sverige 1722 upphöjdes Gyllenkrok till generallöjtnant och 1727 till friherre och slutade sina dagar som landhövding i Göteborgs och Bohus län.
Generallöjtnanten och landshövdingen Axel Gyllenkrok (1664-1730).
Karolinen Gyllenkroks sentida ättling Axel avlade mogenhetsexamen (som studentexamen då kallades) 1906 och inträdde samma år i krigstjänst. Han visade sig tidigt vara en duktig idrottsman och god skytt. 1908 avlade Gyllenkrok officersexamen och utnämndes i slutet av samma år till underlöjtnant vid Svea livgarde i Stockholm.
Göran Nilzén kommenterar (sidan 12): ”Det är väl inte omöjligt att den mera sentida Axels val av levnadsbana bör ses i ljuset av militära släkttraditioner, som förövrigt än i dag upprätthålls.”
Efter flera års tjänstgöring inom armén i början av 1920-talet – han var bland annat kapten och stabsadjutant vid generalstaben – övergick Axel Gyllenkrok efter flygspanar- och fältflygarutbildning till det unga flygvapnet. Han hade insett att flyget skulle bli en viktig vapengren i framtiden. Gyllenkrok hann även med en kortare flygkommendering till England.
1932 utsågs Axel Gyllenkrok, som under flera års tid gjort sig besvärlig och riktat skarp och inte alltid så diplomatiskt formulerad kritik mot bristfällig materiel – flera dödsolyckor hade förekommit – och undermålig krigsduglighet vid flygförbanden, till major vid flygvapnet. Senare samma år utnämndes han till chef för Tredje flygkåren på Malmslätt i Östergötland.
Den frispråkige och dynamiske Gyllenkrok kunde emellertid inte undgå att stöta sig med både överordnat befäl och underlydande. Det ledde till att han flera gånger under sin karriär ställdes inför krigsrätt.
Den officiella bilden av Axel Gyllenkrok.
Nilzén framhåller (sidan 73): ”Gyllenkroks sätt och intriganta väsen medförde naturligtvis att han fick många fiender, och 1934 lämnade han flyget för armén, troligen mot sin vilja. De bakomliggande orsakerna är inte helt klarlagda, men man kan förstå att flygledningen ville ha honom på armlängds avstånd.”
Efter att ha återvänt till armén 1934 blev Gyllenkrok major vid Livregementets grenadjärer, varefter han 1934-35 fann sig kommenderad till ett grenadjärregemente i Rom i Mussolinis fascistiska Italien. Regementschefen, Giuno Ruggiero, var en av de relativt få officerare som Gyllenkrok kom väl överens med, och svensken ansåg sig ha lärt sig oerhört mycket under dennes befäl.
I ett brev från Italien redogör Gyllenkrok för vilka egenskaper han menar att den ideala krigsmakten bör ha (sidan 87):
1. Tysk eller engelsk drill på grundval av Lings gymnastik. 2. Fransk obundenhet i tillämpningen (ej i formen). 3. Italiensk trevnad och glädje i tjänsten. 4. Finsk seghet och envishet i genomförandet. 5. Tysk grundlighet. 6. Svensk organisation och planläggning.
En bidragande orsak till att Axel Gyllenkrok fann sig hemma i Italien vid denna tid var hans skepsis gentemot den västerländska demokratin, ”anarko-liberalism” som han kallade det svenska samhällssystemet. Det var också i Italien han första gången genom ambassadbjudningar kom i kontakt med diplomater och militärer från Sovjetunionen.
Gyllenkroks vän och förtrogna Marika Stiernstedt.
1937 erhöll Gyllenkrok tjänstledighet från sin befattning med graden överstelöjtnant vid Livregementets grenadjärer i Örebro för att genomföra en månads privat studiebesök i Sovjetunionen på inbjudan av vännen och förre sovjetiske militärattachén i Rom, Vasilij Lunev.
Att den svenske militären fann sig väl tillrätta i Stalins rike framgår av den bok han 1945 gav ut på ett kommunistiskt förlag, Utan uppdrag i Moskva, där Gyllenkrok bland annat uttrycker betydande beundran för den sovjetiska krigsmakten med dess ordning och disciplin och även för det sovjetiska samhället i stort.
Det kan tas för givet att den tydligen rätt naive Gyllenkrok förts bakom ljuset av den sovjetiska propagandan, även om han själv inte insåg detta. ”Det sticker emellertid i ögonen att Gyllenkrok går långt i sitt försvar för Sovjet”, konstaterar Göran Nilzén (sidan 116), ”som han ansåg vara utsatt för förtal i stora delar av västvärlden och att landets styrka gravt underskattades.”
Det kan här inskjutas att Gyllenkrok under senare år blev en nära vän och förtrogen till den 13 år äldre socialistiska och katolska författarinnan och debattören Marika Stiernstedt (1875-1954), vilken i likhet med Gyllenkrok 1934 besökt Sovjetunionen på inbjudan av den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontaj. Stiernstedt blev dock inte någon okritisk Sovjet-beundrare. http://www.signum.se/archive/read.php?id=753
1937-38 fungerade Axel Gyllenkrok som chef för Hallands regemente i Halmstad. Att han uppbar denna tjänst i endast ett drygt halvår berodde på att han anmäldes för trakasserier mot enskilda officerare och därför avpolletterades som chef samt suspenderades från armén och fördes över på reservstat.
Dåvarande kaptenen och flygspanaren Axel Gyllenkrok på Malmslätt.
Axel Gyllenkrok var på många sätt en typisk militär. Han spottade definitivt inte i glaset och hans språk var minst sagt mustigt. Han var uppenbart kompetent och framåtsyftande i mycket av det han gjorde och var icke minst en framstående militär skribent och debattör. Bland annat anlitades han ofta för att författa militära reglementen och instruktioner av skilda slag.
Han kan tvivelsutan kritiseras för en hel del saker men ändå hedras mer ändå!
”Den besvärlige Gyllenkrok” avled två dagar före sin 58-årsdag den 7 augusti 1946. Han gifte sig aldrig utan kan väl snarast anses ha varit ”gift” med sitt yrke.
Enligt en den 6 juli 2018 offentliggjord opinionsundersökning av SVT/Novus var 61 procent av de tillfrågade för ett förbud mot muslimska böneutrop i Sverige. 28 procent motsatte sig förbud medan 11 svarade att de inte visste. Undersökningen har föregåtts av åratal av muslimsk indoktrinering via bland annat media, politiska partier och Svenska kyrkan.
Nu finns en väljarmajoritet mot muslimska böneutrop i Sverige.
Böneutrop, med arabisk terminologi adhan, sker enligt muslimsk tradition fem gånger om dagen i syfte att kalla de troende till de påbjudna tidebönerna. Utropen sker vanligen från en minaret i anslutning till den aktuella moskén men kan även ske från moskéns ingång. Böneutroparen är alltid en man som kallas muezzin. I dag används ofta högtalaranläggningar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Adhan
Den förste som utförde ett muslimskt böneutrop var den frigivne etiopiske slaven Bilal Ibn Ribah, en förtrogen till islams grundare Muhammed, som kallade till bön år 622 eller 623.
Moskén i Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm var 2013 först i Sverige med att få tillstånd att hålla böneutrop på fredagar. 2017 tilläts böneutrop i Karlskrona och 2018 i Växjö. Moskéer på andra platser är intresserade av att följa efter. Biskopen i Växjö stift, Fredrik Modéus, ställde sig välkomnande till böneutropen i Växjö och citerades: ”Det är naturligt i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle att olika traditioner möts, syns och samverkar för det goda samhället.”http://www.dagen.se/nyheter/vaxjobiskopen-fredrik-modeus-valkomnar-ansokan-om-boneutrop-1.1100441
Moskén i Fittja i Botkyrka kommun var först med att få tillstånd att hålla böneutrop 2013.
Andra präster har uttryckt liknande synpunkter. Det kan i sammanhanget erinras om att ärkebiskop Antje Jackelén som sitt valspråk antagit ”Gud är större”, vilket är en direkt översättning från arabiskans Alla´hu akbar.
Omfattande muslimsk invandring. Böneutrop är ett uppenbart uttryck för den pågående islamiseringen av det svenska samhället, en följd av den omfattande invandringen från muslimska länder i Mellanöstern och Nordafrika som under många år aktivt drivits på av Socialdemokraterna. En nyckelroll härvidlag har innehafts av den socialdemokratiska underorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet.
Ursprunget till denna organisation står att finna i Sveriges socialdemokraters kristna förbund, som grundades 1929 men som dessförinnan hade haft en lokalavdelning i Örebro sedan 1924. Därefter ändrades namnet till Broderskapsrörelsen innan organisationen 2011 bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Socialdemokrater_f%C3%B6r_tro_och_solidaritet
Ordförande sedan 2015 är Ulf Bjereld, en professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, som har ett förflutet i det revolutionära partiet KPML(r). Bland medlemmarna märks samordningsminister Ibrahim Baylan samt riksdagsledamöterna Hillevi Larsson och Carin Jämtin.
Jämtin ville ha muslimsk helgdag. Terrorforskaren Magnus Norell uppmärksammar i ett inlägg på Ledarsidorna den 7 februari 2017 att dåvarande Broderskapsrörelsen 1999 slöt ett avtal med det Muslimska brödraskapet närstående Sveriges muslimska råd. https://ledarsidorna.se/2017/02/statsministern-och-det-muslimska-brodraskapet/
Carin Jämtin framförde förslaget att Sverige skulle införa en muslimsk helgdag.
Avtalet skulle, förutom ett generellt politiskt inflytande, garantera den muslimska diasporan ett visst antal riksdagsplatser. Som en motprestation skulle Socialdemokraterna erhålla ett ökat antal väljare och medlemmar, något som av S –partiet bedömdes vara av stor vikt sedan LO 1987 avskaffat kollektivanslutningen vilken automatiskt försåg partiet med ett betydande antal medlemmar.
Larsson poserade 2014 med ett inramat diplom hon fått av den Palestinska myndigheten som tack för sina tjänster – på den karta som fanns på diplomet hade staten Israel avlägsnats. Hillevi Larsson har deltagit i Israel-fientliga demonstrationer i hemstaden där slagord av typen ”Skjut judarna!” har skanderats.
En framträdande socialdemokrat som engagerat sig för de så kallade palestinierna och mot den judiska staten Israel är den före detta partisekreteraren Carin Jämtin, sedan 2017 generaldirektör för biståndsorganet SIDA. Hon pläderade 2014 för att Sverige skulle införa en muslimsk helgdag i anslutning till Eid al-fitr, som markerar avslutningen på fastemånaden ramadan. Hon ångrade dock senare sitt förslag. http://www.dagen.se/carin-jamtin-foreslar-muslimsk-helgdag-1.130736
Hillevi Larsson (S) med palestinaarabisk utmärkelse där Israel raderats från kartan.
Hägg tvingades bort. En socialdemokrat som faktiskt tagit ställning mot islamiseringen av sitt parti och Sverige är Carina Hägg från Värnamo, som var riksdagsledamot 1995-2014. Det ledde till att hon tvingades bort från sossarnas valsedel inför valet för fyra år sedan.
Hägg var en av dem som riktade stark kritik mot att Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, den 7 april 2013 valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse efter att tidigare ha haft motsvarande position inom S-partiet i Stockholms stad. Mustafa tvingades avgå redan efter en vecka sedan han kritiserats för att ha bjudit in beryktade antisemiter och homofober till möten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Omar_Mustafa
Carina Hägg har fortsatt rikta kritik mot islamiseringen sedan hon avpolletterades av sitt parti. Hon har bland annat påpekat att det finns islamiseringsivrare över allt i samhället: ”De finns i alla partier, på universiteten, studieförbunden och i kyrkan.” Hägg har även framhållit att islamiseringen icke minst och med full kraft pågår i förorterna, där islamistiska gäng på ett aggressivt sätt söker upprätthålla sharialagar och andra muslimska seder och bruk. https://www.vn.se/article/islamisterna-vill-bygga-kalifat-i-fororterna/
Islamism i andra partier. Anpassningen enligt islam är, som Hägg framhållit, inte enbart en socialdemokratisk angelägenhet även om S tvivelsutan varit pådrivande.
Miljöpartisten och islamisten Mehmet Kaplan var stadsutvecklings- och bostadsminister i den rödgröna regeringen 2014-16 men avgick efter en skandal där det visade sig, att han varit på middag med representanter för den fascistiska turkiska grupperingen Grå vargarna. Kaplan har bland annat deltagit i det Israel-fíentliga propagandajippot Ship to Gaza.
Exminister Mehmet Kaplan (MP) umgicks med turkiska fascister.
Moderaterna hade 2010-14 en riksdagsman vid namn Abderizak Waberi, en tidigare rektor för en muslimsk friskola i Göteborg som i ett TV-inslag deklarerade att han ville leva i ett samhälle styrt av islam där kvinnor och barn hölls i Allahs tukt och förmaning.
Våren 2018 friade de båda centerpartistiska nämndemännen Ebtisam Aldebe och Hasan Fransson i Sundbyberg en muslimsk man som misshandlat sin hustru med motiveringen, att kvinnan i stället borde ha vänt sig till mannens familj eftersom de ingått äktenskap enligt shariased. Båda nämndemännen avgick från sina uppdrag i likhet med nämndemannakollegan Robert Ahl (MP), vilken stött dem. https://nyheteridag.se/miljopartisten-som-stottar-c-islamistens-dom-lamnar-sitt-uppdrag/
”Nu får det vara nog”. Islamiseringen av Sverige torde ha underlättats av det faktum att Sverige i flera decennier bedrivit en Israel-fientlig politik som ensidigt gynnat våldsbenägna palestinaaraber. Palme-Andersson-linjen har följts slaviskt också under år med borgerliga regeringar.
Ett uttryck för den socialdemokratiska faiblessen för Yassir Arafats gamla terrorparti al-Fatah kom vid S-kongressen 2013, då Stefan Löfven kallade partiet ”vårt kära systerparti”. Samma parti som bland annat använder biståndspengar till att avlöna fängslade terrorister i israeliska fängelser och deras familjer och uppkallar gator och offentliga platser efter terrorister. http://www.varldenidag.se/israelkommentar/stefan-lovfen-omhuldar-parti-som-hyllar-terrorism/Bbbqcf!c7bRa6xWnSNpP37QtOYYYg/
Den opinionsmässiga majoriteten för ett förbud mot böneutrop – en sed som så uppenbart strider mot svenska traditioner och svensk kultur – kan ses som ett uttryck för insikten att ”nu får det vara nog” när det gäller eftergifter åt muslimer i Sverige och deras fortgående strävanden att framflytta sina positioner i det svenska samhället.
Det islamiska stridsropet ”Allahu akbar” ljöd då terrorister stormade Charlie Hebdos redaktion i Paris den 7 januari 2015.
Ordföranden i Sverigedemokraterna i Karlskrona, Christopher Larsson, har fått en polisanmälan på halsen. Efter att ha riktat amper kritik mot att Blekinge fått sin första minaret på Kungsmarken i Karlskrona har riksdagsledamoten Magnus Manhammar (S) polisanmält Larsson för brottet ”hets mot folkgrupp”. http://www.blt.se/karlskrona/sds-ordforande-polisanmals-efter-minaret-inlagg/
Anmälan lämnades in sedan Christopher Larsson skrivit följande på Facebook: ”En sorgens dag sker på fredag, då kommer minareten för första gången skandera ut över Karlskrona att ´Allah är stor´, samma fras ´Allah akhbar´som islamister skriker när de spränger sig i luften.”
I sak har Larsson helt rätt, bortsett då från att det skall vara ”Allahu akbar” och att detta betyder ”Gud är större”. Detta skanderades exempelvis av de terrorister som sköt vilt omkring sig och mördade tolv och skadade elva personer på den satiriska franska tidskriften Charlie Hebdos redaktion i januari 2015 samt av den uzbekiskfödde terroristen Sayfullo Saipov, då denne med en skåpbil dödade åtta och skadade minst tolv i New York nyligen.
Christopher Larsson (SD) polisanmäls för minaretkritik.
Att SD-ordföranden i Karlskrona har rätt i sak är dock inget som imponerar på riksdagsman Manhammar. Han menar: ”Jag tycker det är djupt olyckligt och mycket allvarligt när politiker sprider hat mot oskyldiga människor” och att uttalanden av den typ Larsson gjort bör ”lagföras”.
Personligen har jag svårt att se att Larsson skulle ha spridit någon form av hat – däremot har han givit uttryck för den olust som säkert många med honom känner inför det faktum, att ett islamiskt stridsrop nu kommer att ljuda ut över en stor del av Karlskrona. Kristna som flytt undan muslimsk förföljelse i Mellanöstern är sannolikt måttligt roade.
Nu bör man ha klart för sig att Magnus Manhammar inte är vilken riksdagsledamot som helst. Han är initiativtagare till det så kallade Nätverket för progressiv samhällsutveckling, som egentligen är en kamporganisation mot SD. Den har i Almedalen hållit ett seminarium på temat ””Så ska vi knäcka SD-koden i valet 2018” (vad det nu betyder). Manhammar har även kallats ”Expos man i riksdagen”. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/manhammar-ska-knacka-sd-koden
Magnus Manhammar vill ”knäcka SD-koden”.
Minareten i Karlskrona har tagit fem år att bygga och detta till en kostnad av 170 000 kronor. Den är placerad intill Islamiska kulturföreningen i Karlskrona och skall hålla böneutrop en gång varje fredag, är det tänkt. Enligt uppgift skall minareten bidra till ”integrering” och ”anpassning” av muslimer i det svenska samhället. https://nyheteridag.se/blekinge-har-fatt-sin-forsta-minaret-de-kan-integrera-sig-snabbare/
Och det får man väl tycka. Självklart måste det emellertid även vara tillåtet med kritik, men mångfald i samhällsdebatten är nu en gång för alla inte något som tilltalar företrädare för den politiska korrektheten som Magnus Manhammar (S) och för den delen Expo. Likriktning skall det vara. Då ligger det nära till hands att låta PK-paniken skena iväg med förnuftet.
Det ser i nuläget ut som om vi slipper ryska pipelines i svenska hamnar.
Putin-klacken på webben är i upplösningstillstånd.
Orsaken är inte svår att räkna ut: Gotlands och Karlshamns kommuner nekar ryska intressen att hyra hamnar i kommunerna. Efter ett möte med utrikesminister Margot Wallström (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) beslutade sig Region Gotland och Karlshamns kommun i Blekinge att säga nej till gasledningsprojektet Nord Stream, som till 51 procent ägs av det statliga ryska gasföretaget Gazprom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nord_Stream
Noga taget stoppar Gotland uthyrningen av Slite hamn under det att Karlshamns kommun och hamn bromsar upp eller fryser den pågående uthyrningsprocessen. http://www.dn.se/nyheter/politik/gotland-stoppar-och-karlshamn-bromsar-planer-for-rysk-gasledning/ De båda hamnarna hade valts ut i syfte att underlätta arbetet med den planerade andra gasledningen, Nord Stream 2, vilken i likhet med ledning nummer 1 består av två gasledningar löpande från Viborg i Karelen i Ryssland genom Östersjön till Lubmin i Tyskland. Nord Stream 1 togs i bruk 2011-12.
Lars Wilderängs blogg Cornucopia? tar på ett förtjänstfullt sätt upp de ryska gasplanerna. Bloggaren ifrågasätter valet av Slite respektive Karlshamns hamnar och menar, att det naturligaste alternativet hade varit att lagra rören avsedda för Nord Stream 2 i ”Königsbergs-exklaven” – det vill säga området kring Kaliningrad/fotnot/ mellan Polen och Litauen vid Östersjön – där ryssarna redan lagrat stora mängder rör till luftvärnsrobotar och annat. http://cornucopia.cornubot.se/2016/12/gotland-och-karlshamn-sager-nej-till.html
En karta över det rysk-europeiska gasledningsprojektet (rödmarkerat).
Wilderäng, som beträffande Nord Stream 2 betecknar detta projekt ”…som enbart är ett politiskt verktyg i Kreml-diktaturens händer för att kunna stänga av gasen till enskilda europeiska länder”, skriver följande på sin blogg:
Kreml måste välkomna att pengarna för hamnhyra i stället tillfaller armodet i Köningsbergs-exklaven i stället för det relativt Ryssland välmående Gotland. Man bör fråga sig varför det alls varit aktuellt att lägga rören någon annanstans.
Nord Streams chefsrådgivare Lars Olof Grönstedt, 62, har i svenska media förklarat sig överraskad över den avoga svenska inställningen till de ryska intressena. Han har bland annat framhållit att Nord Stream AG formellt är ett schweiziskt företag som använder sig av det nederländska företaget Wasco för rörläggning och att därför inga ryssar kommer att vistas på Gotland. http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article24098828.ab
Grönstedt har ett förflutet som VD och styrelseordförande i Svenska Handelsbanken men har därefter blivit mer och mer involverad i ryska affärsprojekt. Förutom i Nord Stream har han uppdrag åt flera andra ryska affärsprojekt och kan därför betecknas som en rysk påverkansagent eller lobbyist. http://www.vostoknewventures.com/sv/biografier/lars-o-gronstedt/
Rysslands påverkansagent Lars Olof Grönstedt vill nu, efter det svenska nejet till Nord Stream, utnyttja finska och tyska depåhamnar.
Det något märkliga förhållandet är att Lars Olof Grönstedt vid beskedet om den avvisande svenska inställningen till hamnuthyrning menar, att de svenska hamnarna egentligen inte behövs. Så här citeras han: ”…vad vi behöver är depå-hamnar i Östersjön, och får vi inte utnyttja svenska depå-hamnar så är grundinställningen att vi kommer att utnyttja dom vi har i Tyskland och Finland”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6588551
Den självklara frågan blir då varför Nord Stream, om man redan förfogar över hamnar på annat håll och dessutom har Kaliningrad som ett uppenbart alternativ, över huvud taget övervägt svenska hamnar för sina påstådda syften. Det uppenbara svaret är att ryssarna är intresserade av att få en överblick över de militära faciliteterna på två strategiskt viktiga svenska orter. Talet om att inte en endaste ryss kommer att sätta sin fot på svensk mark är i sammanhanget inget annat än löjeväckande.
Det verkliga förhållandet är att Ryssland sedan länge bedriver en desinformativ, krigsförberedande verksamhet kring Östersjön. Skulle det huvudsakligen ryskägda Nord Stream få in en fot på Gotland och i Blekinge kan man vara förvissad om, att i dessa områden kommer det inom en snar framtid att krylla av ryska journalister, diplomater, tekniker, tjänstemän, militärer med flera; dessa behöver inte alls ha någon formell anknytning till Nord Stream. Dessutom är det naturligtvis ingenting som hindrar holländare, schweizare och andra nationaliteter från att spionera för Rysslands räkning. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6478299
Försvarsminister Peter Hultqvist och utrikesminister Margit Wallström tycks ha övertygat Gotland och Karlshamn om att ge Ryssland kalla handen.
Det är i mina ögon ett friskhetstecken att det numera råder samstämmighet mellan den svenska regeringen och den svenska försvarsledningen om vikten av att värna strategiskt viktiga platser i och vid Östersjön såsom Gotland och Blekinge-kusten. Om ÖB Micael Bydéns synsätt här: http://www.helagotland.se/samhalle/ob-kritisk-till-att-hyra-utslite-hamn-13250326.aspx
Låt mig också göra något för denna bloggare så sällsynt som att berömma socialdemokratiska regeringsledamöter (försvarsanalfabeterna inom MP kan vi lämna därhän) för att med sin diskreta taktik ha lyckats övertyga politikerna i Visby respektive i Karlshamn om, att den nationella säkerheten måste gå före ekonomiska intressen: såväl Gotland som Karlshamns kommuner hade bespetsat sig på välkommet ekonomiskt utbyte och arbetstillfällen. http://www.svd.se/kommunerna-forlorar-minst-150-miljoner-pa-nord-stream-nej/om/nord-stream-2
Däremot tror jag inte mycket på regeringens förklaring att den är så mån om det kommunala självstyret att den därför låter kommunerna själva besluta i frågan. När det gäller andra frågor, som till exempel invandringen, körs kommunerna som bekant över med suveränt regeringsförakt för varje tillstymmelse till kommunalt självstyre.
Svensk trupp åter på Gotland.
Den ökade svenska militära medvetenheten, särskilt med bäring på Gotland, noteras även i omvärlden. Engelska The Independent konstaterar att Sverige är medvetet om hotet från Ryssland – som ju är svensk arvfiende sedan ett halvt årtusende och ligger där det ligger i geografin – och förbereder sig för ”ett möjligt krig”. Detta kan låta dramatiskt, men faktum är att varje form av militär försvarsverksamhet är just förberedelser för krig: den som vill ha fred bör rusta för krig, som de gamla romarna uttryckte saken (Si vis pacem, para bellum). http://www.independent.co.uk/news/world/europe/sweden-is-preparing-for-a-possible-war-a7476316.html?cmpid=facebook-post
Under tiden fortsätter Putin-megafonerna att bröla: Putin och Ryssland vill oss bara väl, USA, NATO och islamisterna är de verkliga hoten och Sverige är i händerna på globalisterna och de så kallade anglo-sionisterna. Ingen vettig människa bryr sig.
Michail Kalinin (1875-1946). Ledande bolsjevik.
Fotnot: Kaliningrad, som fram till 1946 hette Königsberg, är namngivet efter den kommunistiske ryske politikern Michail Kalinin (1875-1946). Denne var en av tidningen Pravdas grundare och blev Petrograds förste bolsjevikiske borgmästare efter den kommunistiska statskuppen 1917. Staden bytte sedan namn till Leningrad, numera Sankt Petersburg. Kalinin fungerade som ordförande i Högsta Sovjets presidium som Sovjetunionens statschef. Han var 1926-46 medlem i den mäktiga politbyrån, men hans inflytande var begränsat.
Medlemmar ur insatskompaniet i Gotlandsbrigaden förbereder sig inför en övningsuppgift. Foto: Försvarsmakten
-Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer. Nuvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland.
Det sade överste Mattias Ardin, ansvarig på plats för den av regeringen beslutade permanenta återmilitariseringen av Gotland, då han som inbjuden talare på Nylands brigads gilles höstmöte på Karlbergs slott i Solna redogjorde för den militära situationen på den svenska östersjöön. Denna bloggare fanns på plats i filmsalen, där den intressanta lägesbeskrivningen ägde rum.
Överbefälhavare (ÖB) Micael Bydén tillkännagav den 14 september att ett förband med en numerär om 150 man, vilket utgörs av ett mekaniserat skyttekompani från Skaraborgs regemente P4 i Skövde, skall finnas på Gotland på permanent basis. Hela stridsgruppen beräknas finnas på plats under 2017 och 2018. Tanks och andra militära fordon ingår. Ett problem är att det ännu inte löst sig med den befintliga truppens förläggning när detta skrivs. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/nu-maste-forbandet-hitta-nagonstans-att-bo
Överste Mattias Ardin talar om den militära återetableringen på Gotland med Nylands brigads fana i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson
Chef för denna enhet är överstelöjtnant Stefan Pettersson, under det att Mattias Ardin är ansvarig på plats för den militära ledningsenhet som handhar återmilitariseringen. Ardin har tidigare bland annat varit stabschef för den svenska styrkan i Afghanistan. http://www.hd.se/2016-09-14/han-ska-leda-forsvaret-pa-gotland
Rysk ockupation 1808. -Jag är personligen övertygad om att det kommer att komma mer, menade överste Mattias Ardin när han talade på temat Säkerheten kring Östersjön – försvarsmaktens återetablering på Gotland inför Nylands brigads gilles höstmöte. Men det är det nuvarande läget vi har att utgå ifrån, och förhandenvarande truppförsvar omöjliggör i alla fall en rysk Krim-operation på Gotland. På sikt skulle jag önska mig artilleri och luftvärn med lång räckvidd.
Apropå det ryska agerandet på den Ukraina tillhörande Krim-halvön så följer det ett klassiskt mönster. Ryssarna kidnappade en så kallad terrorledare på ukrainsk mark och tog det som intäkt för en offensiv militär operation: ett casus belli – anledning till krig – hade skapats. I princip samma typ av agerande som när Nazityskland klädde ut tyska soldater i polska uniformer och fingerade anfall mot tyska ställningar längs polsk-tyska gränsen vid månadsskiftet augusti-september 1939 och inledde Andra världskriget. Eller för den delen när den svenska krigsledningen med Gustaf III i spetsen framprovocerade kriget mot Ryssland 1788 genom att skruda svenska soldater i ryska uniformer vilka angrep svenska ställningar.
Överste Ardin, som uppgav att han ser försvaret av Gotland inklusive Fårö, Karlsöarna, Gotska Sandön, Östergarnsholm och några mindre öar ur ett ”östersjöperspektiv”, inledde med en historisk orientering om något av det som förevarit på Gotland. Således ockuperades ön av rysk trupp i samband med Finsk-ryska kriget 1808-1809, då nio ryska fartyg från lettiska Libau (Liepaja) med 1800 man och sex artilleripjäser ombord lade till i Slesviken i Grötlingbo på södra Gotland den 22 april 1808 med amiral Nikolaj Bodisko som befälhavare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_ockupationen_av_Gotland_1808
Någon svensk militär närvaro på Gotland fanns i detta läge inte, utan landshövding Erik af Klint tvingades i all hast trumma ihop ett bondeuppbåd som gick den ryska styrkan till mötes. Övermakten bedömdes emellertid som alltför stor, och svenskarna kapitulerade utan strid den 25 april. Amiral Bodisko utropade sig till guvernör i Visby.
Den ryska närvaron på Gotland skulle dock visa sig bli kortvarig. Den 12 maj 1808 blockerades hamnen i Slite av de båda svenska fartygen Manligheten och Tapperheten, vilka seglat in från Karlskrona. Bodisko fann sig i detta läge tvungen att kapitulera, något som skedde den 17 maj. Dagen därpå lämnade de avväpnade ryska trupperna Gotland med destination Ryssland.
Medlemmar i Gotlands nationalbeväring på den tid det begav sig. Foto: Arkiv
Gradvis nedmontering av Gotlands försvar. Efter den ryska ockupationen insåg ansvariga svenska myndigheter att det behövdes en ständig militär närvaro på Gotland, och den så kallade Nationalbeväringen sattes upp 1811 efter beslut av konung Carl XIII. Regementet utgjorde Sveriges första värnpliktsförsvar och rekryterades från Gotland. Det omfattade 6781 man och indelades i tre artillerikompanier samt 43 kompanier infanteri och jägare. Nationalbeväringen delades 1887 upp i två separata enheter. http://www.tjelvar.se/gnb/gnb.htm
Efter hand växte den militära närvaron på ön ut och omfattade som mest omkring 25 000 man – det vill säga nära hälften av den nuvarande befolkningen på 57 381 invånare per den 31 december 2015 – fördelade på Gotlands artilleriregemente (A7), Gotlands luftvärnskår (Lv2), Gotlands kustartilleriregemente (KA3) samt Gotlands regemente (P18).
Från 1980, då det gotländska försvaret bestod av tre stridsgrupper och en mekaniserad brigad, har den permanenta militära närvaron på Sveriges största ö gradvis monterats ned. 2005 var förstörelseverket fullbordat – då fanns bara Hemvärnet kvar. Avmilitariseringen av Gotland var helt i linje med förre ÖB Sverker Göransons åsikt att det inte behövdes något fast försvar på Gotland. ”Man ska plocka dit resurser…med hänsyn till hur saker och ting utvecklar sig”, citerades sålunda Göranson i en intervju i Dagens Nyheter 2014. http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-inget-fast-forsvar-pa-gotland/
Karlbergs slott i Solna med anor från 1634. Foto: Tommy Hansson
Hur väl påläst general Göranson är om Rysslands invasion 1808, då det alltså saknades svensk trupp på ön, undandrar sig mitt bedömande. Förre försvarsminister Anders Björck (M) tillhör dem som upprörts över Gotlands avrustning och har i sociala medier menat att de ansvariga för denna borde ”ställas inför krigsrätt”.
Avgörande att hålla Östersjön öppet. De 150 till större delen anställda soldater från Skaraborgs regemente i Skövde, som i initialskedet befinner sig på Gotland, utgör tillsammans med Hemvärnets Gotlandsbataljon och F17g – flygflottiljen F17s gotlandsbasering med vissa flygrelaterade uppgifter – förvisso en mycket begränsad militär närvaro.
Avsikten är enligt överste Mattias Ardin emellertid att detta endast skall vara begynnelsen på en utökad militär närvaro på Gotland. Ardin informerade vidare om att ett nytt regementsområde skall byggas på Tofta skjutfälts norra del söder om Visby.
-Det kommer i ett första steg att bli moderna byggnader ”i tiden”, inte den gamla sortens kasernbyggnader, sade Ardin. Det kommer också att finnas möjligheter till expansion. Hösten 2017 planeras vidare en stor samövning med Finland, och vi kan också emotse att allt fler finska förband besöker Gotland.
Mattias Ardin klargjorde i sitt anförande att det gotländska försvaret bör ses i ett större östersjöperspektiv relaterat till såväl Finland som de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. En avgörande uppgift blir att hålla Östersjön öppet.
-Ett mycket viktigt år var 2004, då de baltiska staterna gick med i såväl NATO som EU, fastslog överste Ardin. Det innebar att det militärstrategiska förhållandet mellan Ryssland och väst vändes upp och ner. Om inte Östersjön kan hållas öppet kan Finland inte överleva, och det är givet att Östersjöns öppenhet är av väsentlig betydelse även för Baltikum och Sverige.
Den ryska sjömålsroboten BASTION med en räckvidd om 12-30 sjömil avfyras.
Det nya Kalla kriget. Inte bara Gotland utan också andra större öar och ögrupper såsom Bornholm och Åland är betydelsefulla i sammanhanget. Icke minst ligger dessa inom räckvidd för långtskjutande ryska missiler stationerade i det kraftigtt militariserade Kaliningrad-området. Ardin framhöll vidare att ryssarna brukar göra litet som de behagar.
På Åland är det exempelvis enligt internationella regler förbjudet med militära aktivitteter, men det respekteras inte av Ryssland och dess diplomatiska representation i Mariehamn. Det är nog dessvärre med allt skäl som Finlands regering fruktar en rysk ockupation av ögruppen. http://www.dn.se/nyheter/varlden/finland-forbereder-sig-pa-rysk-ockupation-av-aland/
När den före detta KGB-officeren Vladimir Putin tillträdde som Rysslands president efter Boris Jeltsin år 2000 så inleddes i realiteten ett nytt kallt krig. Sovjetnostalgikern Putin har uttryckt att han ser avvecklandet av Sovjetunionen som en stor katastrof. Han har tillsammans med den övriga ryska ledningen i Kreml metodiskt byggt upp landets krigsmakt och anpassat den enligt de nya stormaktsambitionerna. Jag har tidigare skrivit om det nya Kalla kriget på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/
Utrikespolitiskta/militära äventyrligheter i Georgien, Ukraina och Syrien i kombination med ökat spionage och ökade provokationer mot omvärlden, icke minst Sverige, understryker behovet att vara på sin vakt mot Putins expansiva Ryssland. I detta perspektiv är det glädjande att Sverige bestämt sig för att permanenta den militära närvaron på Gotland, icke minst då med tanke på gasledningen Nordstream 1 mellan Ryssland och Tyskland som passerar strax öster om Gotland. Nu planeras även Nordstream 2.
Gotland befinner sig i ett strategiskt centralt läge i Östersjön. Foto: Tommy Hansson
Det bör understrykas att överste Mattias Ardin som chef för ledningsenheten för återmilitariseringen av Gotland har en extremt viktig uppgift, kanske den allra viktigaste uppgiften av alla inom dagens svenska försvar. Det finns all anledning att önska honom ”lycka till” i detta ansvarspåliggande värv! Gotlands återupprustning är dock inte gjord i en handvändning – det tog tio år att lägga ner det gotländska försvaret, och det kommer sannolikt att ta minst lika lång tid att bygga upp det igen.
Tidigare flygvapenchefen, numera ÖB, Micael Bydén.
Jag har gillat general Micael Bydén ända sedan han tillträdde den ansvarspåliggande men föga tacksamma befattningen som Sveriges överbefälhavare (ÖB) efter att tidigare ha varit chef för flygvapnet. Icke endast därför att han ser ut som en riktig knekt skall göra och dessutom råkar bo i samma stadsdel i Södertälje som jag. Han har desslikes i mitt tycke också sagt de rätta sakerna.
Ända fram till nu. I en intervju i Dagens Nyheter härförleden inskärpte general Bydén att säkerhetsläget för Sveriges del försämrats och att anledningen härför är den ökade ryska aktiviteten i närområdet, enkannerligen i kölvattnet av Rysslands annektering av Krim som Ryssland – onekligen med viss rätt – betraktar som ryskt territorium (vilket givetvis inte innebär att Putins mannar kan bete sig hur som helst). http://www.dn.se/nyheter/sverige/sveriges-sakerhet-forsamras/
Det kan enligt min mening råda liten tvekan om att Ryssland utgör ett högst reellt säkerhetshot mot vårt land. Den främsta orsaken härtill är att det ligger där det ligger. Historien vittnar därtill om en rad militära konflikter mellan Ryssland och Sverige vilka går tillbaka ända till medeltiden. Det var Ryssland som under tsar Peter den store genom segern i Poltava 1709 definitivt släckte ner det svenska stormaktsväldet, och det var likaledes Ryssland som anfört av tsar Alexander I berövade oss vår östra rikshalva – det vill säga Finland – jämnt hundra år senare och gjorde det till ryskt storfurstendöme.
Den sovjetiska ubåten U137 på grund i Karlskrona skärgård 1981.
Under det Kalla kriget lyste visserligen de storskaliga väpnade konflikterna med sin frånvaro, men det innebar inte att allt var frid och fröjd. Under sovjettiden då det Kalla kriget rasade bedrev Moskva ett intensivt spionage riktat mot vårt land, kulminerande i uppseendeväckande spionavslöjanden med landsförrädare såsom Stig Wennerström och Stig Bergling inblandade. Dessa var emellertid bara toppen på ett isberg – desto fler spioner och inflytandeagenter blev aldrig avslöjade. Lägg till detta rader av ubåtskränkningar med den 1981 i Karlskrona skärgård grundstötta U137 som ovedersägligt exempel.
Så nej – jag ifrågasätter på intet sätt att Ryssland alltfort utgör ett potent säkerhetshot mot Sverige där särskilt det nästan helt oskyddade Gotland befinner sig rejält i farozonen genom sin närhet till ryska gasledningar i Östersjön och en allmän strategisk betydelse. Därmed inte sagt att vi behöver frukta en regelrätt invasion på alla fronter särskilt mycket, något jag också instämmer med Bydén i.
Det är när Micael Bydén drar ut konsekvenserna av det han har att säga om det ryska hotet jag inte är med längre. Han manar nämligen allmänheten att endast tillgodogöra sig en viss sorts media:
Ryssland, här personifierat av Vladimir Putin, utgör ett reellt hot mot Sverige.
Smaka litet på den anmaningen. ”Hålla sig till traditionella medier som man kan lita på.” Vad menar ÖB? Vad är ”traditionella medier”? I syfte att räta ut alla frågetecken uppmanar jag, liksom Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson, ÖB Bydén att sammanställa en lista över sådana medier han menar att vi kan ”lita på” och gärna en annan lista över sådana vi bör sky som pesten därför att dessa kan förväntas komma med idel desinformation.
Överheten har genom historien städse trott sig veta bättre än menigheten vad som är bäst för den senare. Länge var det prästerna som, på statens uppdrag, från predikstolarna kungjorde vad som var ett korrekt beteende och korrekt litteratur (även om läskunnigheten inte var lika utbredd som den är i dag). I modern tid dröjde det länge innan samma överhet vågade låta folket ta del av andra TV-kanaler än de båda statskontrollerade.
Nu är det landets högste militäre befattningshavare som tror sig ha mandat att diktera vad vi får och inte får läsa. Det har han inte. Som den inbitne knekt (och jag använder inte ordet ”knekt” i nedsättande betydelse, snarare som ett hedersepitet) bör han nu säga ”Fel av mig” och förklara, att det givetvis inte är hans uppgift att säga åt folk vad de bör och inte bör läsa.
Och jodå, jag kan förstå vad general Micael Bydén troligen menar. Han oroar sig för att den omfattande ryska propagandaverksamheten genom så kallade alternativa media riskerar påverka svenska folket i ryssvänlig och kanske också försvarsfientlig riktning. Med typiskt överhetsperspektiv tilltror han inte oss kreti och pleti att själva kunna sålla agnarna från vetet. Det är där jag är övertygad om att ÖB har fel.
DN – traditionellt och pålitligt medium?
Det växande stödet för Sverigedemokraterna – som inom parentes sagt är riksdagens överlägset mest försvarsvänliga parti – visar enligt min uppfattning entydigt, att alltfler människor, icke minst via alternativa medier, i hög grad förmår tänka själva och ifrågasätter en missriktad regeringspolitik som genom en veritabel massinvandring kastat vårt land ner i en krissituation av aldrig tillförne skådat slag. En politik som inte minst stjäl pengar från försvaret.
Jag tror säkert att de flesta även förmår urskilja eventuell rysspropaganda, vare sig den dyker upp i ”traditionella” eller alternativa media. Att sådan propaganda verkligen förekommer är jag helt överens med Bydén om, men den motas knappast bäst genom förnumstiga påbud om läsvanor avlevererade via en av våra i realiteten ledande desinformationskanaler, alltså i det här fallet Dagens Nyheter.
Nyblivne statsministern Thorbjörn Fälldin flankerad av Per Ahlmark (FP) och Gösta Bohman (M) efter den historiska valsegern 1976.
Thorbjörn Fälldin (1926-2016) har avlidit vid 90 års ålder Han blev historisk som statsminister i den första borgerliga regeringen på 40 år och därmed den som bröt socialdemokratins makthegemoni i svenskt samhällsliv.
Fälldin slog an viktiga strängar i det svenska folkdjupet med sin agrara framtoning i form av buskiga polisonger, en väl inrökt snugga och valkiga nävar. Allt var dessutom äkta: Fälldin var till yrket lantbrukare och fårfarmare och enligt många kvinnor ”en stilig karl”. Allt detta hade förstås inte spelat någon roll om han därtill inte hade varit en skicklig politiker som bland annat införde arkaiska uttryck som att ”dagtinga med sitt samvete” och ”dra frågan i långbänk” i den moderna politiska diskursen. http://www.dn.se/nyheter/sverige/atta-citat-fran-thorbjorn-falldin/
Thorbjörn Fälldin – i folkbokföringen står det Nils Olof Torbjörn Fälldin – föddes och växte upp i Ångermanland i nuvarande Härnösands kommun. Att han följde i föräldrarnas spår och blev jordbrukare tedde sig självklart. Han började tidigt med politiken och invaldes i kommunfullmäktige för dåvarande Bondeförbundet (BF) 1950. 1956 gifte han sig med Solveig Öberg och fick med henne barnen Eva, Nicklas och Pontus. 1958 invaldes han i riksdagens andra kammare där han tidigt satte sig i respekt genom sitt kunnande. 1969 utsågs Fälldin i konkurrens med hallänningen Johannes Antonsson till Centerpartiets förste vice ordförande och 1971 blev han partiordförande.
Förutom partikarriären och statsmannaskapet kan nämnas att Fälldin 1945 tog realexamen som privatist, att han tog reservofficersexamen 1951, att han även var styrelseledamot i Svenska fåravelsföreningen 1959-68 och dess ordförande 1968-69 samt styrelseledamot i Svenska handelsbanken 1971-76. Efter den politiska banans slut var Fälldin styrelseordförande i Televerket samt Föreningssparbanken,
”Semesterregeringen” Pehrsson-Bramstorp uppställd utanför Kungliga slottet 1936. Statsministern är nummer 4 från vänster.
Det 1913 bildade Bondeförbundet var ursprungligen, vilket framgår av namnet, ett renodlat intresseparti för Sveriges bönder och landsbygd som vid denna tid ännu var tongivande näring i Sverige. 1936 bildade partiet regering under ledning av partiledaren Axel Pehrsson-Bramstorp, vilken utsågs till statsminister. Ministären Pehrsson-Bramstrop blev dock kortvarig – den existerade från den 19 juni till den 28 september 1936 och har därför kommit att kallas ”semesterregeringen” alternativt ”sommarregeringen”.
Under perioden 1936-76 var det närmast ett axiom att Sverige skulle styras av socialdemokrater med Per Albins omtalade folkhemskoncept – övertaget från högerpolitikern Rudolf Kjellén (1864-1922) som myntat uttrycket ”folkhem” på 1910-talet – som grundval. Talet om den socialdemokratiska makthegemonin är dock en sanning med viss modifikation: under Andra världskriget styrdes vårt land av en socialdemokratiskt präglad samlingsregering med Per Albin Hansson som statsminister, och 1951-57 ingick S och BF en koalitionsregering med Tage Erlander (S) som statsminister och bondeförbundarna Gunnar Hedlund som inrikesminister och Sam B. Norup som jordbruksminister.
Fälldins företrädare som centerledare, Gunnar Hedlund, var inrikesminister i koalitionsregeringen S-C 1951-57.
I takt med att jordbruket trädde tillbaka som landets huvudnäring kom Bondeförbundet att förändra sin karaktär till att bli ett allmänborgerligt parti, låt vara att landsbygdsperspektivet hölls vid liv. 1957 bytte partiet namn till Landsbygdspartiet Centerpartiet vilket året därpå av praktiska skäl avkortades till Centerpartiet. I dagligt tal blev det ofta Centern.
Den allmänborgerliga approachen skulle visa sig framgångsrik. Den partiideolog som till betydande delar låg bakom partiets politik under en kvarts sekel var Gustaf Jonnergård (1918-85), partisekreterare 1951-76, född i Kalmar-trakten men senare boende i Östertälje socken i Södertälje (och därmed under några år på 1q980-talet i stort sett granne med bloggaren). Enligt Moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman i ett föredrag som jag bevistade under min tid som moderat på 1970-talet var det Jonnergård (”Jonergård” som Bohman kallade honom) som av rent taktiska skäl förde fram avvecklandet av kärnkraften som Centerns stora fråga.https://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_Jonnerg%C3%A5rd
Det må vara hur det vill med den saken, konceptet slog väl ut och Centerpartiet blev snart landets största politiska parti. I valet 1973 fick C 25,1 procent av rösterna, en ökning med 5 procentenheter jämfört med 1970 års val. Resultatet blev dock att Socialdemokraterna satt kvar vid makten med Olof Palme som statsminister trots absolut jämvikt i riksdagen: 175 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna och 175 mandat för Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet. Jämna omröstningar i kammaren fick avgöras genom lottning, därav begreppet Lotteririksdagen. Antalet mandat i riksdagen minskades med ett till 349 för att sådana olägenheter skulle kunna undvikas i fortsättningen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lotteririksdagen
Hela Sverige höll andan under Norrmalmstorgsdramat 1973, som kan ha kostat de borgerliga partierna valsegern. Foto: Tommy Hansson
Det behöver inte sägas att alla som bespetsat sig på en historisk borgerlig valseger blev djupt besvikna. Valresultat hade sannolikt blivit ett annat om inte konung Gustaf VI Adolf avlidit strax före valet och om inte det beramade så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffat vid ungefär samma tid. en utrikespolitisk händelse som kan ha påverkat valutgången var yttermera militärkuppen i Chile den 11 september 1973, då en militärjunta under ledning av general Augusto Pinochet grep makten. I skenet av sådana omvälvande händelser, kan man förmoda, höll sig många väljare till det alternativ som kändes invant och tryggt.
Centerpartiet fick nu ytterligare tre år på sig att utmejsla sin anti-kärnkraftsstrategi och Thorbjörn Fälldin kunde förstärka sin agrara image. Och si – i valet 1976 skedde det som så många väntat på: för första gången på 40 år kunde en rent borgerlig/icke-socialistisk ministär tillträda och leda Sverige. Något som troligen bidrog till den borgerliga valsegern var den stora, TV-sända debatten mellan statsministerkandidaterna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin i Scandinavium i Göteborg den 1 september 1976 inför 10 000 åskådare.
I all korthet råder nog ingen tvekan om att den debattskicklige Palme rent formellt vann debatten, ja han stukade till den till synes valhänte och bortkomne Fälldin rätt ordentligt. Palme log sitt sardoniska leende och jublade ikapp med Socialdemokraternas anhängare. Det här skulle bli en lätt match! Man hade dock ”sålt skinnet innan björnen var skjuten”, för att använda ett gammalt ordstäv som mycket väl skulle ha kunnat komma från Thorbjörn Fälldin.
Palme efter valet 1976: ”Vi skall ge borgarna ett helvete.”
I själva verket var det en medveten taktik från den sluge Fälldins sida – genom att förstärka det bortkomna och valhänta fick han opinionen på sin sida och kunde därmed säkra valsegern ett par veckor senare. För den som vill och orkar finns det via denna länk möjlighet att återuppleva den nära två timmar långa debatten här: https://www.youtube.com/watch?v=2hawe122eFY
Centern blev med 24,1 procent det klart största regeringspartiet och Thorbjörn Fälldin utsågs givetvis till statsminister. Utrikesminister blev Karin Söder från samma parti. Per Ahlmark (FP) blev vice statsminister, Gösta Bohman (M) finansminister, Ingemar Mundebo (FP) budgetminister, Staffasn Burenstam-Linder (M) handelsminister och Eric Krönmark (M) försvarsminister. Den tilltufsade Palme lovade i besvikelsen i ett TV-inslag att han skulle ”ge borgarna ett helvete”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Regeringen_F%C3%A4lldin_I
Även om den borgerliga trojkan vann en historisk och av flertalet efterlängtad valseger 1976 blev många besvikna på den nya regeringen. I syfte att lugna dem som till äventyrs trott att en borgerlig regering skulle avskaffa den svenska välfärden över en natt ansträngde sig de tre partierna för att föra en politik som var nästan mer socialdemokratisk än vad sossarnas egen politik skulle ha blivit. Inte heller utrikespolitiskt blev det någon förändring.
Mocambiques marxistiske president Samora Machel blev förste utländske statsbesökare efter regeringen Fälldin Is tillträde 1976.
Borgerliga företrädare inklusive utrikesminister Söder började tala om att ”det alltid funnits samförstånd över partigränserna” avseende utrikespolitik, vilket var en sanning med modifikation efter tidigare duster om bland annat frågan om svensk NATO-anslutning och utvecklandet av ett svenskt atomvapen. Samtliga borgerliga regeringar 1976-82 fortsatte på den inslagna vägen att stödja kommunistiska regeringar i Tredje världen såsom dem Vietnam, Kuba, Angola och Mocambique samt så kallade befrielserörelser – i realiteten väpnade terrorrörelser – på olika håll i världen. Utrikesminister Karin Söder besökte även det miljardslukande biståndsprojektet Bai Bang i Vietnam och bjöd in Kubas diktator Fidél Castro att besöka Sverige.
Det första statsbesöket i det borgerliga Sverige företogs för övrigt av Mocambiques marxistiske president Samora Machel. Fälldin var också den förste svenske statsministern som besökte det kommunistiska Kina 1981. Det är mot denna bakgrund knappast underligt att Thorbjörn Fälldin fått beröm av socialdemokratiska bedömare av typ Olle Svenning för sitt utrikespolitiska engagemang och förståelse för ”befrielserörelserna”:http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481040
Det allt överskuggande problemet för den första Fälldin-regeringen var kärnkraften. Under det att Centerpartiet ville stoppa utbyggnaden av kärnkraften tills frågan om slutförvaringen var löst – och på sikt helt avveckla denna energikälla – önskade såväl Moderaterna som Folkpartiet bygga ut kärnkraften. Fälldin hade blivit övertygad för att inte säga fanatisk kärnkraftsmotståndare genom att inhämta synpunkter från professor Hannes Alfvén (1908-95), nobelpristagare i fysik 1970 samt medlem i Centerpartiet på 1970-talet; Alfvén gick senare över till Miljöpartiet.https://tommyhansson.wordpress.com/2012/12/29/utopism-ar-tradition-hos-centern/
Från vänster utrikesminister Ola Ullsten, statsminister Thorbjörn Fälldin och överbefälhavaren Lennart Ljung i samband med U137s grundstötning i Karlskrona 1981.
Den första Fälldin-ministären varade i två år till hösten 1978. Den avlöstes av en folkpartistisk minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister 1978-79. Därefter kom Fälldins andra regering bestående av C, M och FP 1979-81. Fälldins tredje regering 1981-82 bestod av C och FP. Under dess tid gick den kärnvapenbestyckade sovjetiska ubåten U 137 på grund i Karlskrona och såväl Fälldin som utrikesminister Ola Ullsten fick visa sig på styva linan. Fälldin uppmanade militären att inte släppa några sovjetiska hjälpbåtar nära U137 utan beordrade: ”Håll gränsen!”
Därpå, efter sex år i opposition, kunde sossarna och Palme återta regeringsmakten och behålla den till 1991, då ministären Carl Bildt trädde till. Efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 blev Ingvar Carlsson (S) statsminister.
Thorbjörn Fälldin var en särpräglad personlighet och en särpräglad politiker och statsman. Även om jag, som framgår ovan, är starkt kritisk avseende Fälldins och hans partis benhårda kärnkraftsmotstånd och Fälldin-ministärernas vänsterinriktade utrikespolitik har jag alltid känt respekt för Thorbjörn Fälldin. Han visade att det var möjligt att avlägsna socialdemokraterna från regeringsmakten och var dessutom en anständig människa och familjefar med stor integritet. Frid över hans minne.
Solkraft bättre än kärnkraft, tycker dessa fackelförsedda demonstranter. Liksom Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet.
-Nu är det full fart framåt som gäller – give´em hell! Foto: Photo2be
Tårarna bara strömmade. Som alltid för mig när jag lyssnar till vacker musik eller ser en stark film. Eller som i det här fallet: när jag såg och hörde Jimmie Åkesson hålla sitt tredje raka vårtal i Stockholm lördagen den 9 maj 2015.
Platsen var den vanliga, alltså scenen på den gamla fängelseön Långholmen. Jag såg att scenen med åskådarläktare någonstädes kallades ”amfiteater”, vilket är fel. En sådan hade läktare runt om scenen (amfi=”runt om” på grekiska), men på Långholmen finns det byggda läktare endast framför scenen.
Arrangemanget började klockan 13.00 med presentation av konferencieren Paula Bieler – om det hade hållits en tävling om eventets högsta klackar hade hon tvivelsutan vunnit den – samt allsång. Därefter samtalade Paula först med EU-parlamentarikern Kristina Winberg på temat ”SD i Bryssel” och därefter med vikarierande partiledaren Mattias Karlsson och nytillträdde partisekreteraren Richard Jomshof om partiets politik. Klockan var då 14.15 och det var dags för en bensträckare. Så långt hade tidschemat hållits till punkt och pricka.
Från vänster Rune Söderlund, Botkyrka, Eric Hallberg, Värmdö och Rolf Gustavsson, Stockholm i solgasset på Långholmen (övre bilden). Flickorna som åkt hela vägen från Skåne för att servera kaffe till vårtalsbesökarna. Foto: Tommy Hansson
Dags för denna bloggare och alla andra som ville röra på sig att köpa sig en korv eller, som i mitt fall (korvkön verkade vara flera kilometer lång), en mugg kaffe för en tia och två porslinsmuggar för en hundralapp med texten ”SD Oppositionspartiet” på. Samt hälsa på och prata med allehanda partivänner i vårsolen.
Klockan 15.00 var det dags för Paula Bieler, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Joachim Wallerstein att presentera Sverigedemokraternas vårkampanj omfattande fyra humoristiska filmsnuttar på temat ”Lagom är bäst”, det kanske svenskaste av alla svenska uttryck. Dessutom en litet längre film där fyra-fem ”vanliga” partimedlemmar från olika håll i landet fick komma till tals.
Nu är ju i och för sig inte den medverkande som syntes mest, SD Göteborgs drivande kraft Jörgen Fogelklou, någon särskilt ordinär partiarbetare utan en välkänd grafiker, speaker samt nu för tiden partiledningens förlängda arm i rikets andra största stad på Sveriges baksida (eller vilken sida det nu är, därom tvista de så kallade lärde)…
Det var som synes fullt med folk på åskådarplatserna. Foto: Tommy Hansson
I alla fall. Tids nog var det ingen mindre än Jimmie Åkessons, snart 36 år gammal, tur att äntra scenen. Publikum fick dessförinnan som dramatikförhöjande effekt på scenens storbildsskärm följa Jimmie Åkessons SÄPO-bil när denna svängde in på området. Jimmie var klädd i mörkblå kavaj, vit skjorta med blommig slips och ljusa byxor samt hade kvar sin skäggstubb, som onekligen ger mer karaktär åt ansiktet.
Alla reste sig och gav den återvändande partiledaren stående ovationer efter den halvårslånga bortovaron. Det var då tårarna började strömma. Jimmie berättade inledningsvis att han inför comebacken givit fyra intervjuer som han själv valt ut. Därpå gick han ut löst med litet kommentarer om det brittiska valet.
– Bra att Tories vann, vilket innebär att britterna kanske håller folkomröstning om EU-medlemskapet om så där en två år – viktigt för Europas framtid i så fall. Det är viktigt att några européer sätter ner foten för att förhindra EUs utveckling mot federalism och ökad överstatlighet.
Åkesson passade också på att berömma systerpartiet UKIP, som från omkring 3 procent i förra valet nu nådde 13 procent. Ett lysande resultat – men till följd av Storbritanniens valsystem resulterade det i endast ett mandat i underhuset, till och med en nedgång med ett mandat.
Några ur arrangörsstaben lägger upp ritningarna med Paula Bieler med ryggen mot kameran på evenemangets högsta klackar (övre bilden). Jimmie har tagit plats på scen! Foto: Tommy Hansson
– Om britterna haft samma valsystem som vi hade UKIP fått omkring 80 mandat, konstaterade Åkesson. Som därpå uppmanade publiken att hylla UKIP med en varm applåd.
Här hemma har vi kanske ett rättvisare valsystem, menade SD-ledaren, men vad hjälper det när vi fått Decemberöverenskommelsen (DÖ) på halsen:
– I Sverige har vi någon konstig maktkartell – hur vi än röstar får vi Miljöpartiets politik. Det är en skam med denna borgerligt rödagröna röra, som sägs garantera politisk stabilitet. Men jag är inte så säker på att alla borgerliga väljare är så nöjda. Om man inte kan få igenom sin politik skall man banne mig inte vara med i en regering!
Härefter vände sig Jimmie Åkesson direkt till Stefan Löfven (som han i fjolårets vårtal häcklade för dennes feghet att vägra tala med SD):
– Stefan Löfven, du är inte min statsminister. Du är inte ens svenska folkets statsminister. Du borde avgå omedelbart och utlysa det nyval du en gång lovade!
Bloggaren till vänster i samspråk med David Bergqvist, Nacka. I bakgrunden till höger riksdagsman David Lång. Foto: Karl Magnus Edman
Ord och inga visor från den comebackande Jimmie Åkesson. Som var självironisk och talade om att han nog borde lugna sig litet, ”jag måste tänka på att jag är utbränd”. Han gick sedan över till att konstatera, att DÖ-kartellen för en extrem invandringspolitik och att det är SD som är det normala partiet:
– Det är vi som tycker att ”lagom är bäst”. Efterhand som vi blir större, med 19,5 procent i bästa mätningen, tvingar vi de andra partierna att inte bara förhålla sig till oss utan också att ta efter vår politik.
Åkesson syftade här dels på Moderaternas förebådade omläggning av immigrationspolitiken med krav på uppehållstillstånd för asylsökande, dels tal om förbud mot det organiserade tiggeriet.
– Vi måste få restriktioner för den fria rörligheten i Europa, annars kan vi aldrig komma till rätta med problemen.
Ballonger, ballonger och åter ballonger (övre bilden). På undre bilden syns bland andra Mattias Karlsson, Sven Pernils och Rune Söderlund. Foto: Tommy Hansson
Sedan kom SD-ledaren in på turbulensen i det egna partiet, som resulterat i en rad medlemsärenden och uteslutningar.
– Det är inte första gången det sker och säkert inte sista heller. För att kunna bli flera, måste man först kanske bli litet färre. SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund och det är viktigt med ideologisk renhållning. Vi är på god väg att bli det normala partiet i Sverige, och det är jag väldigt glad för!
Om sin egen framtid hade Jimmie Åkesson följande att förtälja:
– Jag har talat om för valberedningens ordförande att jag tänker kandidera för ännu en period som partiets ordförande.
Stående ovationer från publiken givetvis.
Jimmie rundade av med att erinra om att ungefär var femte väljare numera sympatiserar med Sverigedemokraterna och att var fjärde medlem av LO-kollektivet gör det. Målet att bli landets tredje största parti är uppnått.
– När vi nu säger att vi är redo att utmana om regeringsmakten så tänker vi också göra det. Nu är det full fart framåt som gäller – give´m hell!
Se sån stil de har…Michael Hess, Karlskrona och Jan Sjunnesson, Stockholm på Stages uteservering. Foto: Tommy Hansson
Ofta när Jimmie Åkesson hållit något av sina bejublade tal har det pratats om att detta var ”hans bästa tal någonsin”. Jag hörde inga liknande omdömen denna gång, och personligen har jag hört Jimmie avleverera formellt sett fullödigare (och längre) tal tidigare. Ringrosten fanns där, vilket inte är så konstigt efter ett halvårs frånvaro från hetluften.
Ändå fanns det nerv och närvaro i det Jimmie framförde, och han verkade trivas på Långholmens scen denna vackra vårlördag inför uppemot 1000 jublande anhängare. När Jimmie Åkessons tal var över var klockan prick 16.00. Exakt enligt tidsschemat.
Framförallt är vi glada över att vår ordförande är tillbaka i god form och uppenbarligen beredd att föra den sverigedemokratiska fanan åtminstone fram till valet 2018 (om det nu dröjer så länge till nästa val). Så glada är vi sverigedemokrater för vad några kommentatorer på nätet kallat ”konungens återkomst”, att vi knappt tog någon notis om den handfull vilsekomna vänsterstackare som försökte störa mötet på behörigt avstånd från scenen.
Inomhus. Foto: Tommy Hansson
För att sammanfatta så menar jag nog att detta var det bästa SD-arrangemanget någonsin. I alla fall av dem jag haft nöjet att bevista. Det har arrangörsstaben all heder av. Icke minst med bra musikmix i pauserna: allt från Evert Taube till Pugh Rogefelt. Den enda lilla skavank jag kan dra mig till minnes är att ljudet var på tok för högt uppskruvat när Paula Bieler skulle inleda presentationen av programmet efter bensträckaren. Det tog nog ett par minuter för trumhinnorna att återhämta sig efter den pärsen, och det tog ett tag innan ljudteknikerna fått ordning på ljudet.
Men något måste ju en sur gammal gubbstöt få anmärka på.
Efteråt bar det i bästa stämning av över Västerbron till ett näringsställe på Södermalm med ett antal SDare eller SD närstående personer. Mycket trevligt, tack för sällskapet!
Vladimir Putin hänvisar ofta till sin ortodoxa ryska tro och kristna värden.
Länken ovan går till ett framförande av den ryske trubaduren och skådespelaren Vladimir Vysotskij (1938-80) i dennes mest bejublade sång, ”Vargjakten”. Jag tänkte den kunde få bilda inledningen till följande betraktelse över Putins Ryssland och min egen inställning därvidlag.
Jag har under senare tid av somliga blivit kallad något jag inte precis är van vid: Putin-kramare. Detta därför att jag i några bloggtexter pekat på att det var västvärldens ensidiga uppbackning av den föga kompetenta och delvis extremistiska regimen i Kiev, snarare än någon form av rysk aggression, som framprovocerade krisen i Ukraina.
Jag står fast vid den analysen. Ukraina är egentligen en hopplös geografisk och demografisk konstruktion som inom sig innehåller oförenliga inslag. Västra och centrala delarna är västorienterade medan de östra är definitivt mer ryska än ukrainska. Jag har själv besökt dessa områden och tycker nog jag vet vad jag talar om. Väst borde ha agerat mer försiktigt och inte ställt sig bakom den av nazister och fascister stödda kuppen mot den proryska men lagligt valda regeringen Janukovytj. Ukraina borde kunna ha konstruktiva förbindelser med såväl Ryssland som EU och USA.
Detta är inte någon särskilt kontroversiell ståndpunkt. Den delas av sådana bemärktheter som Tjeckiens förre president Václáv Klaus oh USAs förre utrikesminister Henry Kissinger. Läs mer här:
Václáv Klaus problematiserar västs ensidiga hållning i Ukraina-frågan.
Jag vill gärna fylla på med att det finns saker jag måste erkänna att jag uppskattar hos Vladimir Putin, som spelat en ledande roll som dels president, dels premiärminister i det postkommunistiska Ryssland – själv är han som bekant en tidigare KGB-officer – sedan 2000. Han är i viktiga avseenden en konservativ som bekänner sig till traditionella värden avseende familj och moral och är starkt kritisk till HBTQ-lobbyns grepp över vår del av världen.
Exempelvis har Putin – enligt mitt förmenande korrekt – anklagat västvärlden i allmänhet och USAs nuvarande president i synnerhet för att ha förvandlat sina samhällen till ”ett ogudaktigt avloppp” i moraliskt hänseende:
Någon Putin-kramare är jag emellertid ingalunda. Jag skall förklara varför.
Till att börja med stöder jag alls inte allt vad Ryssland gjort/gör i Ukraina. Självfallet har reguljära ryska förband inte där att göra. Vad som sker nu i Ukraina och på andra platser är oblyga försök av Putin-regimen att testa omvärldens och icke minst USAs och NATOs reaktioner. Ryssland hänger sig åt en amoralisk, geopolitisk aktivism som tar föga hänsyn till petitesser som nationsgränser och nationella anspråk.
Såsom skedde beträffande ubåtskränkningar i svenska farvatten på 1980- och 1990-talen. Trots avsevärda ansträngningar lyckades den svenska ubåtsjakten inte få upp eller sänka någon sovjetisk ubåt. Det enda handfasta bevis vi har på sovjetiska ubåtskränkningar går dock inte av för hackor – den strandade U137 i Karlskrona skärgård hösten 1981. Där rörde det sig bevisligen vare sig om minkars aktiviteter eller gamla timmerstockar eller för den delen NATO-farkoster.
Jag håller det vidare för självklart att det var ryssarna som var framme i Stockholms skärgård helt nyligen, sannolikt med en eller flera miniubåtar som efter vad jag förstår Ryssland är tämligen ensamt om. Det kan antingen ha rört sig om en rysk specialövning eller ett försök att få en bild av den svenska ubåtsjaktskapaciteten, kanske båda.
NATO-högkvarteret i Bryssel.
En tredje orsak kan mycket väl ha varit att få vårt svenska så kallade försvar, vilket svårt vingklippts av en rad påföljande svenska regeringar, att framstå i löjeväckande dager. Att det inträffade samtidigt uppenbarligen, åtminstone tillfälligt, ökat de svenska sympatierna för NATO tar man förmodligen ganska lätt på i Moskva – Sverige har redan intima NATO-förbindelser, och ett fullskaligt medlemskap skulle i sak förmodligen inte förändra särskilt mycket. Dessutom tycks vi aldrig komma till skott att ens utreda ett svenskt NATO-medlemskap – den svenska NATO-fobin är säkert välkänd i Kreml.
Lägg därtill upprepade och till synes nonchalanta ryska kränkningar av svenskt luftrum, där det av naturliga skäl varit lättare att nationalitetsbestämma kränkningarna än när det gäller undervattensaktiviteterna. Inte ens de mest oförblommerade rysslandsvännerna, av vilka det finns oroväckande många på ”nätet”, vill väl göra gällande att det är NATO som här genomfört något slags false flag-verksamhet.
Sverige är nu endast ett av flera länder kring Östersjön som Putin-regimen intresserar sig för. Finland, Estland, Lettland och Litauen står säkerligen högre på Moskvas lista där man skulle vilja ha ett mer handgripligt inflytande.
Vårt land har dock en uppenbar intressegemenskap med nämnda länder när det gäller att freda sitt territorium. Just därför är det ingenting annat än tragiskt att varken socialdemokratiska eller borgerliga regeringar haft vett nog att upprätthålla ett nationellt, militärt försvar värt namnet. Ty är det något Ryssland och Putin föraktar så är det svaghet:
Det torde vara få militära eller andra bedömare som tror på en fullskalig rysk invasion av Sverige. Då är det avsevärt troligare att Ryssland i fall av internationell kris, tillfälligt eller mer permanent, sätter sig i besittning av det praktiskt taget oförsvarade Gotland. Det skadar kanske dock inte att spekulera i vad en rysk invasion skulle innebära.
Det är precis vad nyhetssajten Nyheter idag har gjort här:
Ryska flaggan över Rosenbad – bra eller dåligt? Foto: Nyheter idag
De framtidsutsikter som målas upp i denna högst spekulativa och skruvade framtidsvy är, som synes, inte alltför skrämmande, mycket beroende på den nuvarande och närmast föregående regeringens tillkortakommanden. Nyheter idags rundmålning lär framkalla entusiastiska tillrop litet varstans på nätet, dock inte från denna bloggare. Mer om detta i slutet av denna text.
Jag tillhör nämligen de obotliga optimister som, kanhända mot vad som finns anledning förmoda om man endast ser till förhandenvarande verklighet, tror att det är möjligt att vända den till synes deprimerande utvecklingen av vårt samhälle till något bättre. Kanske måste det bli ännu sämre innan det kan börja bli bättre; att det finns realistiska möjligheter till det senare tror jag fullt och fast på. Detta gäller såväl Sverige som Europa i stort samt den bedrövliga Obama-administrationen i USA, som i vilket fall som helst försvinner vid valet om två år.
Att det inte ligger någon som helst rim och reson i att sätta vårt hopp till Putins Ryssland är jag fullständigt övertygad om. Vi må för tillfället ha en rödgrön flumregering av Kalle Anka-snitt (förlåt mig för den liknelsen, Kalle Anka!), att ersätta den med en halvtotalitär gangsterregim vore inte särskilt välbetänkt för att säga det minsta.
Ett stort antal bedömare har hävdat och fortsätter att hävda att Putins Ryssland är en hänsynslös maffiastat. Om detta skrev jag för några år sedan detta blogginlägg:
Dissidenten och förre schackvärldsmästaren Garri Kasparov framhåller bland annat följande:
Det är maffialojalitet som håller dem samman och det är en mycket stark anknytning. Detta är första gången som en maffiastruktur har ansvar för en kärnvapenmakt…De eliminerar sina motståndare. De köper politiker. De köper tjänster. De köper förbindelser. Det är samma taktik som användes av den sicilianske maffiabossen Lucky Luciano.
Alexander Litvinenko: offer för maffiaregimen i Kreml.
Bland offren för denna regim finns, för att bara nämna två bland många exempel, den orädda journalisten Anna Politkovskaya och dissidenten Alexander Litvinenko. Den förra sköts till döds i närheten av sin bostad till följd av sin kritik mot Rysslands krig i Tjetjenien, den senare förgiftades med ämnet polonium 210 under sin exil i London. Oliktänkande i Putins Ryssland står under ständig press och utsätts ofta för dödshot, vilka ibland alltså verkställs.
Det kan råda liten tvekan om att Ryssland i dag utmanar det av Obama-regeringen svårt vingklippta USA och det sannolikt överskattade Kina om ställningen som världens ledande stormakt. Det gäller inte minst på energiområdet, där Rysslands atomenergiorgan Rosatom för något år sedan tecknade avtal med Sydafrika om att bygga åtta nya kärnkraftsreaktorer inom 15 års tid. Tidigare har liknande avtal slutits med länder såsom Finland, Turkiet, Ukraina och Storbritannien.
Läs mer om Rysslands ansträngningar att bli världsdominant på energiområdet här:
Dagens Rysslands- och Putin-kramare brukar ofta tala om USAs påstådda imperium och hundratals militärbaser men glömmer, eller är kanske inte medvetna om, Rysslands internationella bastioner.
Den liberala-konservativa tidskriften Contra har i sitt senaste nummer (4/2014) en intressant exposé över expansionen av ryskorienterade låtsasländer såsom Tjetjenien, Abchasien, Sydossetien, Transnistrien och Nagorno-Karabach, där det senare ”landet” kontrolleras av Rysslands allierade Armenien. I det av ryssarna inkorporerade Krim har Moskva bildat ”folkrepublikerna” Luhansk respektive Donetsk. Vilka är helt beroende av tunga ryska vapen som förmått det militärt svaga Ukraina att ingå vapenvila med Ryssland.
”Folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk: ryska nickedockor.
Jag tar gärna del av oförvägna framtidsfantasier av typ den som Nyheter idag har åstadkommit. Det är möjligt att något av det denna sajt föreslår skulle kunna inträffa vid en rysk invasion av Sverige – såsom billigare bensin och sprit, hårdare tag mot kriminella (dock inte mot dem som sitter i regeringen), mer ishockey och ett starkare försvar – också kommer att ske.
Vad som inte tas upp av Nyheter idag är otrevligare inslag som mord på och godtyckliga fängslanden av oppositionella, demokratins och yttrandefrihetens avskaffande och en regim av maffiasnitt. Kanske inget som Chang Frick på Nyheter idag tycker är mycket att bry sig om, men jag vill härmed anmäla en avvikande uppfattning. Även om det inte blir lika slagfärdigt och flabbroligt då.
Jag anser slutligen att Vladimir Putin och Ryssland i bästa fall skulle kunna göra en konstruktiv och godartad insats för världen. Exempelvis skulle man genom gemensamma ansträngningar tillsammans med USA och även Kina, som förre brittiske premiärministern Tony Blair föreslagit, kunna bekämpa den islamistiska terrorn på ett effektivt sätt. Detta kräver dock att de respektive parterna närmar sig i stället för att demonisera varandra. Ryssland måste givetvis också på allvar börja respektera andra länders gränser och territorier såväl som sin egen befolkning.
Tills detta sker tycker jag Vysotskijs protestsånger får gälla också den postkommunistiska regimen i Moskva.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 