Posted tagged ‘Karlskrona’

Sverige: moralisk stormakt eller ansvarlös bananrepublik?

5 september, 2014

10429278_10205102843269759_4567935141673519309_n Demonstranterna krävde frigivande av den fängslade svenske konstnären Dan Park under temat: Free Dan Park – Free Sweden.

Den 3 – 4 september arrangerade bland andra det danska Trykkefrihedsselskabet en demonstration utanför Sveriges ambassad i Köpenhamn som en protest mot fängslandet av den svenske konstnären Dan Park.

Det var den 21 augusti som Park dömdes till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp för nio av de bilder han ställde ut på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö i somras. Samtidigt dömdes galleristen Henrik Rönnquist till dryga böter  inom samma brottsrubricering. Rönnquist tillhörde talarna vid demonstrationen.

Efter denna manifestation på temat Free Dan Park – Free Sweden avgick ett så kallat Ship to Malmö från Nyhavn i Köpenhamn för ett workshop på Gustaf Adolfs torg i Malmö.

10603801_10205102844109780_6868600950582274568_n Henrik Rönnquist utanför Sveriges ambassad i Danmark.

Domarna visar enligt mitt förmenande att i det Sverige, som statsminister Fredrik Reinfeldt kallat en ”moralisk stormakt”, är yttrandefriheten på väg att bli en lyxvara förunnad de patenterat politiskt korrekta. Tidigare dömdes den sverigedemokratiske politikern Michael Hess i Karlskrona till böter enligt samma lag, för att på Facebook ha uttryckt att islam och våldtäkter hör ihop.

Sverige, som har mångfaldigt större immigration än alla övriga nordiska länder, har nu blivit ett avskräckande exempel i Danmark. Den skönlitteräre författaren Jens-Martin Eriksen anser att Dan Park är ett offer för Sveriges ”relativistiska antirasism”, enligt vilken man endast kan vara rasist om man kränker personer av utländsk härkomst. Att rasism kan förekomma i andra kulturer än i den svenska är något som bortses från.

Eriksen menar enligt den svenska sajten Dispatch International:

I domen ignoreras konsekvent det faktum att Dan Parks bilder har karaktären av karikatyrer.

Hela artikeln här:

http://www.d-intl.com/2014/09/05/dansk-forfattare-falsk-antirasism-har-blivit-svensk-statsideologi/

images Exempel på Dan Parks konst.

Domen i Malmö tingsrätt, som sannolikt är den första fällande domen i västvärlden i ett ”yttrandebrott” sedan den engelske historieskribenten David Irving dömdes för att ha förnekat Förintelsen i Österrike 2005, kan på goda grunder betecknas som uttryck för amatörmässighet och okunnighet. Juristerna har inte förmått se bortom ytan och de olika bottnar som kan anas i Parks konst.

Just av den anledningen bör inte heller domstolar ägna sig åt att bedöma konst, vare sig i Sverige eller annorstädes. Gör man det är man inne på en mycket farlig väg som kan öppna slussarna på vid gavel för diktatursträvanden, där endast det ängsligt politiskt korrekta till slut tillåts.

Reinfeldt har ordat om Sverige som en ”moralisk stormakt”. Jag skulle snarare vilja påstå att Sverige riskerar bli en ansvarslös bananrepublik på god väg att bli åtminstone en halvdiktatur – om vi inte redan är där. Domarna mot Hess, Park och Rönnquist tyder på det.

Fotnot: Uttrycket ”bananrepublik” myntades av den amerikanske humoristen O. Henry och syftade då på Honduras. Det används i förklenande syfte om länder som kan anses vara behäftade med grava tillkortakommanden av skilda slag.

Putins man talar om ett tredje världskrig: en följd av västs konfrontationspolitik

9 juni, 2014

 

Sergej-Markov Sergej Markov, en nära rådgivare till Putin, talar om ett förestående tredje världskrig.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/folj-utvecklingen-i-ukraina_3636948.svd?sidan=3

Det ser nu ut som om EUs och USAs konfrontationspolitik i Ukraina börjar bära frukt, och en synnerligen giftig sådan. I en intervju i Moskva med Svenska Dagbladet den 8 juni (länken överst) hotar Vladimir Putins sändebud Sergej Markov indirekt med världskrig:

Antisemitismen skapade andra världskriget, russofobin kan skapa ett tredje.

Samtidigt anklagar Markov NATO, som han menar ”inte behövs”, för att vara en helt igenom amerikansk organisation och målar upp ett amerikanskt hot mot världsfreden. Han menar vidare att ryssarna i dag av omvärlden betraktas som judarna inför Andra världskriget.

Ur svenskt perspektiv är det intressant och samtidigt inte så litet skrämmande att Putins handgångne man avkonterfejar Sverige som ett av de ledande ”russofoba” länderna :

Fem, sex länder ligger i täten när det gäller russofobin i Europa: Sverige, Polen, de baltiska länderna och Finland. I Sveriges och Polens fall kan rysshatet förklaras med gamla stormaktskomplex, i Lettlands och Estlands med att det har blivit ett politiskt instrument. Russofobin i Finland är däremot oförklarlig, Finland har ju bara vunnit ekonomiskt på handeln med Ryssland. Av all att döma är det Sverige och de baltiska länderna som har påverkat Finland.

Sergej Markov lär vara statsvetare, men som sådan förfaller han vara sensationellt oförstående för vad som historiskt påverkat nämnda länder att intaga en misstänksam hållning gentemot det väldiga Ryssland/Sovjetunionen. Sverige och Ryssland har varit arvfiender sedan senmedeltiden, och de så kallade rysshärjningarna längs den svenska östersjökusten 1719-21 ligger inte många generationer borta i tiden. 1809 erövrade Ryssland så den tidigare svenska ”östra rikshalvan”, det vill säga Finland.

U137 Medlemmar av den sovjetiska besättningen ombord den grundstötta U 137.

Under det Kalla kriget betraktade Sovjetunionen Sverige som en spioncentral med ett flertal uppmärksammade spionaffärer som följd, och det är ett känt fenomen att agenter i sovjetisk sold djupt infiltrerade Sveriges politiska, militära och mediala liv. På 1980-talet kom ubåtskränkningarna med den grundstötta U 137 utanför Karlskrona som det mest uppenbara exemplet. Och så sent som för ett år sedan kränktes svenskt luftrum i anslutning till Gotland av ryska stridsflygplan.

Så visst kan det finnas vad Markov kallar ”rysskräck” i Sverige – men den är i så fall helt förståelig!

Inte heller är Finlands och Baltikums antiryska inställning något mysterium. Finland var ett ryskt storfurstendöme i mer än hundra år (1809-1917), och därefter var de tappra och sega finnarna tvungna att utkämpa fem krig för att förhindra att deras land uppslukades av det sovjetiska imperiet. Priset Finland fick betala var en långtgående ”finlandisering”, där Finland fick förbli demokratiskt mot att Moskva bestämde utrikes- och säkerhetspolitiken.

259495

En bild av ”finlandiseringen”: Finlands president Urho Kekkonen i kärvänligt umgänge med sovjethärskaren Leonid Bresjnev.

Vad gäller Baltikum så räcker det med att konstatera att Estland, Lettland och Litauen var sovjetstater under Kalla kriget och under denna tid tvingades undergå en brutal russifiering. Polen å sin sida tillhörde de länder som led mest under den sovjetiska överhögheten innan fackföreningsrörelsen Solidaritet, uppbackad av USA och väst, slutligen kunde tilltvinga sig polsk självständighet. Men då var Sovjet redan på fallrepet.

Dock måste erkännas att Sergej Markov har en poäng när han anklagar väst och västliga media för att ge en ensidig och antirysk bild av skeendena i Ukraina. Det är nämligen ovedersägligt att den nuvarande regeringen i Kiev inte kan falla tillbaka på något slags demokratisk oantastlighet – den tillkom som bekant genom en kupp, framtvingad av beväpnad pöbel på Kievs gator och taktfast applåderad av EU med Carl Bildt i spetsen.

ukraine-protest-2 Beväpnad pöbel framtvingade kuppen i Kiev.

Den nyvalde presidenten, Petro Porosjenko, försöker nu krossa det proryska upproret i östra Ukraina bland annat genom terrorbombningar av civila områden, en praktik av samma slag som då ukrainska nazister ur Högra sektorn satte eld på en fackföreningsbyggnad i Odessa och brände inne 38 människor.

Vare sig från EU eller Obamas USA har, så vitt jag kunnat konstatera, avhörts några kraftfulla fördömanden och allra minst från excellensen Bildt som närmast tvångsmässig brukar vifta bort de extremistiska inslagen i den ukrainska kuppregimen.

Den välrenommerade Rysslands- och Sovjet-kännaren Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet, har upprörts över Putin-rådgivaren Sergej Markovs anmärkningar och citeras på följande sätt i Svenska Dagbladet den 8 juni:

Jag befinner mig nästan i chocktillstånd efter att ha läst intervjun. Det är ledsamt och obehagligt att det så nära Kreml finns en person med en uppenbarligen närmast paranoid världsbild.

Hela texten här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/rysslandskannare-chockad-over-uttalandena_3638770.svd

kristian Professor emeritus Kristian Gerner oroas över den ryska inställningen.

Jag kan mycket väl förstå Gerners reaktion. Sergej Markov visar i intervjun prov på både bristande historiska insikter och inslag av paranoia. Frågan är vad hans uppdragsgivare, president Putin, tycker om Markovs tal om ett eventuellt förestående tredje världskrig (enligt mitt synsätt i så fall det Fjärde världskriget, då Kalla kriget på mycket goda grunder kan betraktas som den tredje stora världskonflikten i modern tid).

Samtidigt får vi inte, vilket jag framhöll inledningsvis, glömma att det är den samlade västvärlden som drivit fram den förhandenvarande konflikten genom sin konfrontativt oförsonliga hållning gentemot Ryssland. Vad hade man väntat sig? Trodde man att Ryssland skulle avvika från scenen med svansen mellan benen?

Det tyder i så fall på en nästan kriminell underskattning av det ryska ledarskapet. Man borde dessutom ha varit medveten om att Ryssland brukar tendera att känna sig ”instängt” och ha fört en politik som tagit hänsyn till detta. Händelsena i Ukraina verkar yttermera ha givit upphov till en nationalistisk eufori i Ryssland som bland annat tagit sig det bisarra uttrycket, att det nu på fullt allvar föreslås att Volgograd – som tidigare i 300 år hette Tsaritsyn – skall byta tillbaka till Stalingrad. Se artikel i brittiska Guardian här:

http://www.theguardian.com/world/2014/jun/08/stalingrad-name-may-return-to-russian-city?CMP=twt_fd

 

 

Svenskan värmer upp härsken gammal Palmemords-soppa

27 februari, 2014

untitled SvD värmer upp den härskna Palmemordssoppan.

Till tioårsminnet av Palmemordfallet 1996 kokade sensationalistiska media ihop en hiskelig soppa som gick under benämningen ”Sydafrikaspåret”. Den gick ut på att Sydafrika stod bakom mordet på Sveriges statsminister tio år tidigare. I denna soppa ingick förment skumma sydafrikanska aktörer samt en svensk journalist vid namn Bertil Wedin, som 1975 hade lämnat Sverige och bosatt sig först i England och därefter på norra Cypern. Lämpligt nog hade Wedin ett mångårigt och väldokumenterat förflutet som antikommunistisk aktivist, reservofficer samt FN-soldat.

Nu har i dessa yttersta av tider Svenska Dagbladet, av alla tidningar, värmt upp den gamla härskna Palmemordssoppan genom att hänvisa till en privat mordutredning av den trotskistiske före detta gerillainstruktören och Expo-grundaren Stieg Larsson – posthumt världsberömd  (möjlig) thrillerförfattare – som via en PM visade sig ha lyckliggjort polisen med sina tankar om mordet. Jag skriver ”möjlig”, då inte alla är övertygade om att den skäligen mediokre politiske pamflettisten Larsson verkligen varit förmögen att tota ihop den efter hans död så  berömda Millenniumtrilogin.

SvDs intervju med Wedin här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bertil-wedin-jag-ar-inte-mordaren_3302356.svd

Enligt Larsson var det Sydafrikas apartheidregering som var skyldig med Bertil Wedin som en av aktörerna i den påstådda mordkomplotten. Tidningen har till och med kostat på sig att åka ner till Cypern för en intervju med Wedin, som ju endast kan upplysa om att han inte var inblandad eftersom han befann sig i sitt hem på norra Cypern då Palme sköts till döds på Sveavägen den 28 februari 1986.

Till saken hör att Bertil Wedin var (och är) medarbetare i den partipolitiskt oberoende borgerliga tidskriften Contra, som jag vid denna tidpunkt – alltså 1996  då Sydafrikaspåret först avhandlades – var ansvarig utgivare för och alltfort medarbetar i. Det kändes ganska skrämmande men även spännande att för en gångs skull befinna sig mitt i ”stormens öga” när det gäller medial uppmärksamhet.

untitled Journalisten och antikommunisten Bertil Wedin.

Wedin skrev vid tillfället ihop en egen analys om Palmemordfallet, som vad jag minns gick ut på att det var den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som kunde tänkas stå bakom mordet. Redan innan jag hunnit redigera in Bertils artikel för tryckning i Contra köpte tidningen Aftonblodet, förlåt Aftonbladet, in det opublicerade manuset för en icke föraktlig penningsumma och publicerade det.

De myckna skriverierna om Wedin ledde även till att Contras dåvarande tryckeri, Abrahamsons i Karlskrona, drog öronen åt sig och ur åtagandet visavi Contra av den enda anledningen att Wedin tillhörde medarbetarstaben. Ynkligt, tyckte jag då och tycker fortfarande. Nåja, vi hittade snart ett nytt tryckeri och fick som plåster på såren ett ökat tillflöde av nya prenumeranter på grund av en uppmärksamhet som vi alls icke sökt.

Storyn om den påstådda sydafrikanska inblandningen i Palmemordfallet dog snart ut, och det av fullt naturliga skäl.  Det fanns ju i polisens ögon ingen som helst substans i allt detta, varför man inte ens brydde sig om att höra Wedin i frågan. Sydafrikaspåret var bara ännu ett av många villospår rörande ett brutalt och tragiskt mord som jag personligen är övertygad om begicks av Christer Pettersson.

Denne dömdes som bekant skyldig av Stockholms tingsrätt men frikändes efter överklagande i hovrätten beroende på att det begåtts polisiära misstag i samband med Lisbet Palmes valkonfrontation. Ett ljushuvud hade upplyst henne om att den misstänkte Palme-mördaren var svårt alkoholiserad, och fru Palme utbrast vid åsynen av Pettersson något i stil med att ”Det ser man ju vem som är alkoholist”. Ridå.

Med påföljd att den så kallade Palmeutredningen tröskar vidare på tomgång ännu 28 år efter mordet, förbrukande den ena skattemiljarden efter den andra utan något som helst hopp om att någonsin kunna lösa en spektakulär illgärning av det enkla skälet, att den verklige mördaren sedan länge är död och begraven. Att Christer Pettersson i privata sammanhang, till exempel inför sin gamle vän, journalisten Gert Fylking, bekänt mordet utgör naturligtvis inte något handfast bevis på hans skuld.

untitled Herostratiskt ryktbare Palme-utredaren Hans Holmér, mannen bakom ”kurdspåret” och spåret med ”33-åringen”.

På liknande sätt fortsätter media att, exempelvis i samband med Palmemordfallets årsdagar, portionera ut de mer eller mindre omöjliga teorierna för att inte säga skrönorna om mordet. Svenska Dagbladet må ha sina poänger, framförallt på ledar- och bloggarsidan med skribenter såsom Per Gudmundson, Ivar Arpi och Tove Lifvendahl. Men på nyhetssidan är tidningen sannsynligtvis precis lika sensationalistisk och oseriös som resten av etablissemangsmedia.

Om den i en del kretsar till sekulärt helgon upphöjde Stieg Larsson som en varböld i det mediala Sverige kan ni läsa följande på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/11/stieg-larsson-en-varbold-i-mediasverige/

Om Olof Palme kan jag avslutningsvis upplysa, att jag var och är en eftertrycklig kritiker av denne som jag menar gott kan kallas en det svenska samhällets destruktör. Läs gärna avsnittet om Palme i min bok Destruktörerna (Contra förlag 2008). Ledare och politiker vi inte gillar skall vi dock visa vårt missnöje med genom att rösta bort dem i allmänna val. Inte genom att avlägsna dem på våldsamt sätt.

http://www.contra.nu/HanssonDestruktorerna.html

Attackerna mot Egyptens kristna ökar

18 augusti, 2013

492d3ee1a842c41b3a0f6a706700de46Förödelsens styggelse i Egypten: kristna institutioner och kyrkor förstörs.

Efter att ha tänt på en franciskanerskola lät militanta islamister tre nunnor paradera på gatorna i en egyptisk stad som ”krigsfångar” innan en muslimsk kvinna förbarmade sig över dem. Två andra kvinnor som arbetade vid samma skola sextrakasserades och förnedrades.

Sedan egyptisk militär och säkerhetsstyrkor rensat två läger med anhängare till den avsatte presidenten Muhammad Mursi har vreda islamister ägnat sig åt att bränna ner och på annat sätt attackera kristna kyrkor och institutioner i allmänhet och koptiska sådana i synnerhet. Även kristna hem och affärer ägda av kristna har attackerats.

Attackerna, som närmast får ses som en typ av irreguljär krigföring, anses utgöra varningar till kristna i och utanför Kairo att avhålla sig från politiska aktiviteter.

Förtrycket av Egyptens kristna minoritet, där kopterna utgör tio procent av landets 90 miljoner invånare, daterar sig långt tillbaka i tiden men har accelererat sedan Mursi avsattes av militären den 3 juli. När detta skrivs har omkring 40 kyrkor bränts/plundrats runt om i Egypten, medan ytterligare runt 25 har attackerats och utsatts för skadegörelse.

Här en företeckning över kristna anläggningar som förstörts hittills:

https://www.copticworld.org/articles/2387/

På en del platser har kopter och moderata muslimer, de senare ofta nog från sufiordnarna, förenats i sin avsky gentemot islamisternas våld. Våldet underlättas av att polisen ofta lyser med sin frånvaro ute i provinserna och således lämnar fältet fritt för lslamisternas framfart.

12B63BCA7ECBDCC35BD5949D3F895AMursianhängare framlägger sin syn i Kairo.

Det finns en risk att de egyptiska motsättningarna kommer att spilla över till omvärlden med otrevliga följder. I Sverige förvandlade Mursi-anhängare sistlidna helg Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm till en mindre variant av Tahrirtorget i Kairo, och i muslimtäta Karlskrona i Blekinge brändes Filadelfiakyrkan ner till grunden. Orsaken till detta är ännu dock oklar.

Shibley Telhami, som innehar Anwar Sadat-professuren för fred och utveckling vid University of Maryland, har i en artikel i Washington Post den 16/8 gjort en analys av situationen i Egypten. Han skriver bland annat följande:

Mycket av Egyptens kris bottnar i en ideologisk kamp. Mursi och Muslimska brödraskapet överskattade den utsträckning i vilken egyptierna identifierar sig själva med islam. Och nu, med sitt våldsamma undertryckande av brödraskapet, underskattar generalerna som avsatte Mursi den.

Mursi och brödraskapet har alltså misstagit sig på det egyptiska folkets muslimska trosnit. Det konstaterades visserligen i en undersökning från maj 2012 att två tredjedelar önskade se sharialagen som grunden för den egyptiska lagen. Vid närmare betraktande visade det sig emellertid att endast 17 procent ville ha en bokstavlig tolkning av sharia – 83 procent tänkte sig en lag i ”sharias anda” anpassad efter moderna förhållanden.

imagesProfessor Shibley Telhami.

Professor Telhami gör följande analys:

I det stora hela har det politiska islams resonans i arabvärlden – och särskilt i Egypten – överdrivits.

Muslimska brödraskapets valframgångar som förde Mursi till makten berodde i detta perspektiv mer på brödraskapets väloljade och effektiva valmaskineri än på väljarnas entusiasm för radikal islam. Situationen i nuläget ter sig enligt professor Shibley Telhami mycket oviss: militären misstar sig om den tror att det går att styra Egypten enbart genom att undertrycka Muslimska brödraskapet och dess anhängare

Professor Telhamis artikel kan läsas i sin helhet här:

http://www.washingtonpost.com/opinions/egypts-identity-crisis/2013/08/16/70d1459c-0524-11e3-88d6-d5795fab4637_story.html

Vårt försvar: ”Något obehagligt kan inträffa”

25 juli, 2013

250px-Portrait_of_August_Strindberg_by_Richard_Bergh_1905Arthur Engberg ville låta ryssarna få Gotland.

1932 uttalade sig statsrådet Arthur Engberg (S), ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regering, om Sveriges försvar vid ett offentligt evenemang i Stockholm benämnt ”pacifistisk folkriksdag”. Engberg var tillika ledamot i riksdagens utrikesnämnd och konstitutionsutskott samt i det socialdemokratiska förtroenderådet.

Engbergs linje var, att om en främmande makt begärde få en del av Sverige, exempelvis Gotland, för att ha som flygbas vid ett krig i Östersjö-området ”så låt honom då få vad han vill ha”.

Ända fram till våra yttersta av dagar har det varit socialdemokratin av de stora partibildningarna som verkat för svensk militär avveckling. Nu har emellertid de så kallade nya Moderaterna övertagit sosseriets nedrustningslinje. Engbergs utsaga för drygt 80 år sedan får mig att tänka på statsminister Fredrik Reinfeldts famösa uttalande i våras om att rikets försvar är ett ”särintresse”.

Ända sedan det Kalla krigets slut för dryga 20 år sedan har Sveriges militära försvar befunnit sig i strykklass och/eller använts som budgetregulator. När pengar fattats på något håll i statsbudgeten, har det täppts till med pengar som eljest skulle ha gått till krigsmakten (ett ord som jag personligen fortfarande föredrar framför det hallstämplade ”försvarsmakten”).

u-137Karlskrona 1981: den sovjetiska ubåten U137 går på grund.

Ofta är det försvarsrepresentanter som själva hävdat, att det numera inte föreligger någon hotbild mot vårt land och att försvaret därför inte är i så stort behov av pengar. De slantar som ändå kommit in via skattsedeln har i hög grad använts för insatser utanför våra egna landamären.

Det här är en dåraktig linje, som enligt min uppfattning faktiskt tangerar det landsförrädiska. Inte långt från vår östersjökust finns en stormakt som vi genom seklerna har haft ett mer eller mindre spänt förhållande till och inte sällan utkämpat krig med. Denna makt lade i 1808-1809 års krig beslag på vår östra så kallade rikshalva, Finland. Jag talar som var och en inser om Ryssland.

Uttalanden av dagens förståsigpåare inom de politiska respektive militära sfärerna visar, att det traditionella ”ryska hotet” inte är något som frammanar någon särskilt form av vaksamhet. Jag ber här att få citera Jan von Konow ur artikeln ”Perspektiv på Ryssland” i senaste numret av Vårdkasen (1/2013), medlems- och informationsblad för Förbundet för Sveriges folkförsvar:

Dagens bedömare är uppenbart alldeles för mycket okunniga om det förflutna och alldeles för mycket tvärsäkra om egna påståendens riktighet – på annat sätt kan man inte förklara uttalanden som t. ex. att något hot från Ryssland inte finns. Vad vet egentligen någon enda utomstående individ om rysk krigsplanläggning – därom vet ingen någonting. Redan det faktum att det i rysk ägo och under rysk kontroll existerar en dragen gasledning genom Östersjön, tätt utanför Gotlands kust, borde stämma de tvärsäkra till eftertanke.

Konow anser att det finns varje skäl att ta hänsyn till fakta sådana som att: det i Putins Ryssland råder en stark revanschkänsla till följd av att man, bland annat efter Michail Gorbatjovs agerande i det Kalla krigets slutfas, berövats sin forna ställning som supermakt; föreställningen att Väst (läs: USA) hotar Rysslands säkerhet, icke minst genom planering av ett omgivande missil- och robotsystem; en massiv rysk upprustning redan inletts, enkannerligen på den marina vädjobanan.

imagehandlerEn betydande upprustning pågår i Ryssland, särskilt på det marina området.

Från politiska och militära kretsar på hemmaplan har vi hört påståenden av typ ”Ryssland har inte resurser att hota det svenska territoriet” och att ”våra förbindelser med Ryssland är så goda så det finns inga skäl att befara ett ryskt angrepp”. Det är dock inte enbart nuläget de som planerar det militära försvaret har att ta hänsyn till. Med Jan von Konows kloka ord:

Agerandet måste därför styras av medvetandet om att något obehagligt och helt oväntat kan inträffa. Nationell klokhet, långsiktigt förutseende och djupt ansvar för framtiden måste därför – under alla omständigheter – högprioriteras.

Inget flyt för Israel inför ESC

13 maj, 2013

Proisraelisk manifestation i samband med en handbollsmatch i Karlskrona. Förhoppninsgsvis får vi se liknande scener utanför Malmö arena vid Eurovision Song Contest.

Sverige är som helhet ett land där skepsisen mot Israel är utbredd. Det enda land på våra breddgrader som möjligen är ännu värre är Norge, men det är en klen tröst för de svenska judar som jämt och ständigt tvingas klä skott för Israels verkliga eller påstådda tillkortakommanden i Mellanöstern. Skillnaden mellan antiisraelism och antisemitism är som alltid flytande.

I Malmö är antisemitismen och den med denna intimt sammanhängande antiisraelismen som allra mest utbredd. Ledande i den utveckling som gjort att Malmö blivit beryktat som antisemitiskt fäste i stora delar av världen är kommunstyrelseordföranden Ilmar Reepalu (S). Hans klavertramp är vid det här laget så frekventa att jag inte längre tvivlar på att karl´n verkligen är fullfjädrad antisemit. Följden av denna katastrofala utveckling har blivit att talrika judar valt att fly Malmö till förmån för andra delar av världen.

ilmar-reepalu_200129874Ilmar Reepalus politik har gjort Malmö ökänt som antisemitiskt fäste. Vilket snarast är en merit i S-sammanhang.

Just Malmö av alla platser fick till råga på eländet förtroendet att stå för Sveriges arrangemang av årets Eurovision Song Contest (ESC) efter den välförtjänta segern för Loreen i Baku i fjol, trots att det var känt att Israel skulle deltaga i en av semifinalerna. Det innebär att Sverige om inte alla tecken slår fel kommer att bli utskämt inför en hel värld. Liksom vid tidigare evenemang med Israel inblandat har vänstern aviserat Israel-fientliga demonstrationer.

Henry Bronett har skrivit följande debattinlägg om malmöpolitikernas uppenbara avsky för staten Israel:

http://debatt.svt.se/2013/05/13/malmotopparnas-israel-fientlighet-blir-allt-markligare/

Inte nog därmed. Daniel Sestrajcic (V), kulturnämndens ordförande i Malmö kommun, stöder öppet demonstrerandet och har sagt att han själv kommer att deltaga: dels mot Israels palestinska politik, dels mot det faktum att Israel alls tillåts delta i ESC. Vitryssland, ibland kallat Europas sista diktatur, finner han däremot ingen anledning att demonstrera mot, lika litet som mot diktaturen Azerbajdzjan eller det till synes alltmer mot diktatur urartande Ukraina.

mft06-webb-daniel1Daniel Sestrajcic: vänsterpartistisk israelhatare.

Föurom Reepalu och Sestrajcic kan bland antisemitiska malmöpolitiker nänmnas Adrian Kaba (S), ledamot i kommunstyrelsen, som uttryckt stöd för den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza med dess artikel 7 om det eftersträvansvärda i att ”nedkämpa och döda judar”. Han har även i en debattartikel i tidskriften Tro och politik svamlat om en ”judisk-europeisk högerextrem sammansvärjning”.

Delvis kan väl S- och V-stödet för palestinska massmördare och avståndstagandet från Mellanösterns enda demokrati ses som ett värnande om de egna väljarna bland Malmös stora arabiska/muslimska befolkning med en betydande andel extremister i sina led. Detta gör naturligtvis inte saken ett spår bättre.

Inte nog med att det kommer att finnas antiisraeliska/antijudiska demonstranter utanför Malmö Arena under de dagar semifinalerna och finalen av ESC löper av stapeln. I TV-huset kommer Gina Dirawi att befinna sig som programledare för Studio Eurovision, som hålls en timme innan finaljippot drar igång. Dirawi, född i Sundsvall 1990 med palestinsk-libanesisk bakgrund, har gjort sig känd som en synnerligen bitsk israelätare.

Den 10 maj 2010 skrev Dirawi på sin blog Anagina bland annat följande:

Den israeliska regeringen gör samma sak som Hitler gjorde mot deras folk fast med andra medel. De är rasister, de förtrycker, och de mördar folk som inte är som dem…ISRAEL HAR FETA VAPEN, VI HAR EN JÄVLA STEN!!!!

120529_gina_dirawiGina påstås ha ”läxats upp” av SVT. Ändå fortsätter hon att synas i rutan , nu närmast inför ESC-jippot.

Om man inte visste bättre skulle man till äventyrs kunna undra, om inte Gina Dirawi blandat ihop Israel med Hamas och Hizbollah. Vilka inom parentes sagt alls inte är beväpnade endast med ”en jävla sten” utan med artilleripjäser och annan beväpning från exempelvis Iran och Egypten. Dirawis hätska utfall har i varje fall inte utgjort någon black om foten karriärmässigt: hon syns regelmässigt som Melodi-festivalvärd och en mängd andra mediala sammanhang. Gina verkar i och för sig vara en duktig tjej – men hon behöver en rejäl grundkurs i israelisk demokrati.

Dirawis antiisraeliska utspel var nu inte en engångsföreteelse. Den 23 november 2012 rekommenderade hon sina läsare under rubriceringen ”kvällslektyr” att läsa en bok av förintelseförnekaren och vänstermannen Lasse Wilhelmsson. Gina Dirawis farfar var för övrigt imam i Sundsvall till sin död 2011. Mer om Dirawis tvivelaktiga politiska engagemang här:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=8256

Nej, Israel har inte haft något flyt vare sig med val av ESC-stad eller med svenska programledare. Återstår att se hur det går för 21-åriga artisten Moran Mazor i semifinalen torsdagen den 16 maj. Personligen tycker jag inte låten Rak bishvilo (Bara för honom) är någon höjdare, men det är ju inte riktigt det saken gäller här.

w-mazon-041213Moran Mazor framför ”Rak bishvilo”.

Hon och hennes land har naturligtvis full rätt att tävla i Malmö på lika villkor som alla andra medverkande. Om inte S- och V-märkta malmöpolitiker begriper detta bör de avgå. Hon lär ständigt bevakas av livvakter och polis och har i övrigt sagt sig förlita sig på Gud.  Bra sagt – för på Malmö och dess antimsemitiska politikerpack kan hon inte lita.

Katarina Mazetti: en batikhäxa presenterar sig

12 januari, 2013

http://www.icakuriren.se/Diskutera-Fraga/Katarina-Mazetti/Svart-att-finna-en-riktig-svensk/

Ovanstående länk går till en krönika i Icakuriren av Katarina Mazetti. Den har blivit minst sagt kritiserad för att den förlöjligar svenska seder och bruk i allmänhet och oss sverigedemokrater i synnerhet. Detta ledde till att tidningsredaktionen fann sig föranlåten att stänga ner sajtens kommentatorsfält, en  i dag tämligen vanlig härskarteknik.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERAKatarina Mazetti: okunnig, inbilsk, fördomsfull.

Klicka på länken och läs krönikan så förstår ni varför den väckt sådant rabalder och bland annat lett till ett bojkottinitiativ på Facebook mot ICA-butiker i hela landet. Krönikan är insinuant, raljerande och slafsigt skriven men mest av allt arrogant och oerhört korkad. För mig framstår Katarina Mazetti som själva urtypen för en så kallad batikhäxa.

Journalissan och författarinnan Katarina Mazetti föddes i Stockholm 1944, växte upp i Karlskrona men är numera bosatt i akademikermetropolen Lund. Hon kan väl närmast kallas en halvkändis som är mest bekant för att ha medverkat i frågetävlingen ”På spåret” i SVT tillsammans med förre höjdhopparen Stefan Holm. Hon har även skrivit romanen Grabben i graven bredvid (1999) som 2002 blev en stor filmsuccé. Familjenamnet härstammar enligt henne själv från en italiensk stenhuggare. (Mazetti betyder för övrigt ”lilla klasen” på italienska).

Mazettis krönika har rubriceringen ”Svårt att finna en riktig ´svensk´”. Den håller en allmänt hånfull och besserwisseraktig ton som väl är ägnad att demonstrera hur väldigt upplyst krönikören är och hur hopplöst obildade sverigedemokrater är. Mest av allt visar den dock hur okunnig, inbilsk och fördomsfull Mazetti själv är. Hennes sätt att debattera är typiskt för den så kallade halmgubbetekniken: debattören ger en vrångbild av motståndaren och dennes åsikter och argumenterar sedan mot denna vrångbild eller ”halmgubbe”.

 

512191_366_240En typisk sverigedemokrat enligt Mazettis halmgubbeteknik?

Det genomgående temat för Mazetti är att man inte skall inbilla sig att det finns något svenskt överhuvud taget, möjligen då undantagandes näverlurar, kohorn och att kalla hem korna till fäboden medelst sångsättet att kula eller köla. Mazetti ondgör sig över någon sverigedemokrat som påstås ha oroat sig för ”att man på ett dagis i landet funderat på om det var dags att införa lite nya sedvänjor vid högtider” i stället för det traditionella luciafirandet.

Nu är det dags för Katarina Mazetti att visa hur bildad hon är. Hon frågar sig nämligen retoriskt:

Vet den mannen om att Lucia var ett katolskt helgon från Syrakusa som vi firar genom att sjunga en neapolitansk folkvisa?

250px-Lucia-13_12_06Typiskt svenskt luciafirande-  oavsett vad Icakurirens krönikör felaktigt påstår.

Det är bara det att Mazetti skjuter över målet så till den grad att bollen hamnar högt upp på läktaren i höjd med resultattavlan eller matchklockan. Luciahögtiden hämtar visserligen sitt namn efter det sicilianska skyddshelgonet Sankta Lucia med hemvist i staden Syrakusa. På Wikipedia kan vi emellertid läsa följande:

Det svenska firandets koppling till helgonet Lucia är dock i princip obefintlig, och namnet på ljushögtiden är en senare företeelse än själva firandet.

Dessvärre för Mazetti går lussefirandet tillbaka till det gamla bondesamhället och Småland, då allmogen på den så kallade lusse långnatt förlustade sig med bland annat grissylta och brännvin. Det nuvarande firandet begynte i Västsverige i början på förra seklet för att sedan sprida sig i övriga riket och hos våra nordiska grannar. Sicilianska Lucia i all ära, men det firande vi nu hänger oss åt – liksom det gamla bondska festandet – är typiskt svenskt. På Sicilien firar man sitt skyddshelgon på helt annorlunda vis.

GK50-1100Fäbodjänta trakterande näverlur: en genuint svensk syn.

Sajten www.katoliknu.se har följande att säga om det gamla svenska lussandet:

http://www.katoliknu.se/html/artcl_lusse.htm

Mazetti skall sedan även visa sig på styva linan genom att häckla lågpannade SD:are (”med 70 i IQ”) för att de enligt hennes halmgubbeteknik vill ha typiskt svensk musik (så kallad Ren musik). Hon raljerar över att i princip all musik som det lyssnas till i dag har utländska rötter – blues, rock, pop, opera, ja till och med schottis och polska. Återigen skjuter Mazetti skyhögt över målet eller, om man så vill, slår in öppna dörrar så det dånar om det.

Ty om Mazetti vill ha tag på toknationalister som vill ha ursvenskt stuk på allting skall hon definitivt inte söka bland sverigedemokrater. Det må gälla musik och det må gälla klädsel, mat och allting annat som Mazetti räknar upp i sitt pinsamma pekoral till krönika. I partitoppen finns exempelvis en musiker (Richard Jomshof) som utövar syntpop, en inte påfallande ursvensk musikart. Partiordföranden Jimmie Åkesson själv är en varm anhängare av irländsk folkmusik. Min egen ordförande i lokalavdelningen i Södertälje, Christofer Johnsson, lirar symfonisk hårdrock med internationell framgång. Typiskt svensk musik?

Visst, det finns säkert anhängare av tjo och tjim och knätofs även i SD (och det är absolut inget fel i det), men säkert inte i högre grad än i låt oss säga Centerpartiet. Riktigt elak blir Mazetti då hon förmenar Jimmie att bära folkdräkt, som ju för övrigt bara är en uppfinning av någon nationalromantisk tönt om vi får tro vår batikhäxa. Nej, bomberjacka och kängor skall det vara, ty så måste ju en genuin sverigedemokrat klä sig, annars kan det bli förvirrande. Fastän den typen av utstyrsel uttryckligen bannlystes i partiet redan 1996.

untitledNej, nej, Jimmie och Louise, det här duger inte – ni skall ju vara klädda i bomberjacka och kängor! Till höger syns Anders Borg.

Jag har redan nämnt ordet batikhäxa ett par gånger. Vad utmärker då en sådan? Det är ett antal saker, bland annat följande.

Batikhäxan skall naturligtvis vara en kvinna samt  över 40 år. Hon skall  framförallt vara extremt politiskt korrekt i ämnena feminism och integration. I debatten skall hon gå fram som en ångvält och vara allmänt gapig och oförsonlig om de åsikter hon möter inte gynnar invandrare, låginkomsttagare och kvinnor. I diskussioner uppfattas hon ofta som en elefant i porslinsbutik

En batikhäxa har också dålig koll på hur system och verklighet fungerar eftersom hon mentalt lever kvar i 1960- och 1970-talet. Hon har oftast haft en trygg och problemfri uppväxt, men tror sig ha haft det väldigt svårt. Hennes adress är med fördel av det finare slaget men hjärtat ska finnas i förorten. Hon ägnar sig med förkärlek åt kulturella sysslor.

Jag överlåter åt mina läsare att bedöma om Katarina Mazetti är en omisskännlig batikhäxa eller ej. För mig framstår saken som ganska klar. Hon borde kanske slutligen besinna att en undersökning som nyligen gjordes bland sverigedemokratiska partimedlemmar visade, att var femte hade utländsk bakgrund.

Slutligen vill jag gärna erinra läsarna om vad en annan batikhäxa en gång vräkte ur sig:

…jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker. (Mona Sahlin 2002)

mona_lena_aldebe_58033188Mona Sahlin(till höger) vet inte vad svensk kultur är men tydligen, som på bilden, muslimsk. Till vänster den muslimske ledaren Mahmoud Aldebe och i mitten Monas (S)-kamrat Lena Hjelm-Wallin.

Själv är jag en typisk kulturknutte som älskar svensk och viss utländsk kultur. Om det svenska sedan är uppblandat med sicilianskt, tyskt, judiskt, turkiskt eller kurdiskt bekommer mig inte ett dugg. Men visst, gärna näverlur och kohorn!