Posted tagged ‘Karlstad’

Heimerson och #metoo: Aftonbladet har gjort det fria ordet en dödgrävartjänst

29 november, 2017


Staffan Heimerson är inte nådig mot #metoo-rörelsen.

Tidningen Aftonbladet uppges ha avbrutit sitt samarbete med krönikören Staffan Heimerson sedan denne den 27 november 2017 publicerat en text där han starkt ifrågasätter den så kallade #metoo-rörelsen och därefter försvarat texten i tidningen Resumé. Vet inte om mina rader här blir så originella, men jag tycker ändå jag bör kommentera saken.

”Metoo häxjakt med drag av Stalins utrensningar”, konstateras rubriksvis i Heimersons krönika (ja, jag fördrar ”krönika” framför det amerikaniserade ”kolumn”) och man kan ana att redan här inte så få läsare med feministiska preferenser uppvisar tendenser till hjärtsvikt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Eo43MA/metoo-en-haxjakt-med-drag-av-stalins-utrensningar

Med ”häxjakt” menar Heimerson det högst reella exempel i sitt slag som ägde rum i Salem i Massachusetts 1692-93, då tre kvinnor stämplades som besatta av Djävulen sedan de anklagats av två flickor. Fler än 25 personer avrättades och ett 20-tal fängslades innan häxpsykosen i Massachusetts var till ända. https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4xprocesserna_i_Salem 

Stalins utrensningar av verkliga och (mest) påhittade partifiender under 1930- och 1940-talet skördade naturligtvis mångfaldigt fler offer än de vid en jämförelse tämligen beskedliga händelserna i östra USA i slutet av 1600-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stora_utrensningen


Josef Stalin (till vänster) och bolsjevikledaren Nikolaj Bucharin, vilken avrättades (läs: mördades) i samband med Stalins utrensningar 1938.

Nu kan man kanske med visst fog tycka, att den före detta världsreportern Staffan Heimerson överdriver så smått i sin tydliga iver att gå till rätta med #metoo. I rättvisans namn skall dock tillfogas att han själv är medveten om detta eftersom han faktiskt skriver: ”Vi ska inte dra likheterna för långt.”

I en kommentar till tidningen Resumé dagen efter publiceringen i Aftonbladet menar den inte särskilt blygsamme Heimerson att det egna aktstycket är ”briljant journalistik” som kunde användas i undervisningssyfte – så här skall en krönika skrivas! Krönikören vidhåller också att #metoo ”förstör vårt samhälle”. https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/11/28/heimerson-jag-kanner-att-metoo-forstor-vart-samhalle/

Briljant vet jag inte, men nog är det en fullt gång- och läsbar debattext Staffan Heimerson åstadkommit. Framförallt – det här är åsikter som självklart måste vara tillåtna att lufta i det klimattklimat som skapats genom #metoo. Aftonbladet har agerat synnerligen märkligt genom att först publicera Heimersons krönika, men när det sedan kommit in drivor av kritiska synpunkter drar man öronen åt sig och kickar ut den forne världsreportern i kylan fortare än någon kan säga ”Fredrik Virtanen”.


Våldtäktsanklagade Aftonbladet-skribenten Fredrik Virtanen.

Behandlingen av Staffan Heimerson är ett typexempel på hur det är i Sverige: bara en åsikt är tillåten i en given fråga. Den som inte till hundra procent sjunger #metoos lov finner sig snart vara persona non grata i det offentliga samtalet. Något som förstås är vardagsmat för denna bloggare och andra frispråkiga sverigedemokrater men kan komma som en chock för en etablissemangsperson som Heimerson.

Jag erkänner gärna att jag upplever Heimersons debattext som väl onyanserad. Min principiella inställning är att det är välgörande att uppenbara sexuella marodörer som en Fredrik Virtanen, en Martin Timell, en Lotta Bromé, en Roger Mogert, en Lars Nilsson eller en Jean-Claude Arnault hängs ut till vädring. Det problem som borde inses av alla är dock att risken för lynchjustis och häxjakt av det slag som Heimerson lyfter fram är uppenbar.

Det duger enligt min uppfattning inte att man som SDs Hanna Wigh eller friidrottaren Moa Hjelmer kommer dragandes med påstådda händelser som går flera år tillbaka i tiden men inte har kurage nog att namnge de personer som avses. Känner man sig sexuellt ofredad och rentav påstår sig vara våldtagen, då går man till polisen vid det aktuella tillfället och väntar inte i flera år med att komma med mer eller mindre vaga anklagelser som kastar skuggor över en mängd oskyldiga personer.

Risken med upplägget med #metoo och den masshysteri detta initiativ givit upphov till är att en person som kanske oombedd klappat en kvinna på rumpan för 20 år sedan – i och för sig ett förkastligt sätt att behandla kvinnor (och män) på men jämförelsevis tämligen oskyldigt – buntas ihop med bevisade våldtäktsmän och rena psykopater. Därför anser jag att Staffan Heimersons krönika tar upp väsentliga frågeställningar, låt vara på ett något onyanserat sätt.

Jag har aldrig varit någon större beundrare av Staffan Heimerson, född i Karlstad den 7 november 1935 men uppväxt i skånska Ängelholm och därefter uppmärksammad som debattör, utrikeskorrespondent och programledare i olika sammanhang och i olika media. Så till exempel skrev jag för drygt två år sedan en minst sagt kritisk bloggartikel om honom med anledning av de mycket obalanserade synpunkter på immigrationsfrågan han då torgförde (han har säkert gjort sig skyldig också till andra fadäser). https://tommyhansson.wordpress.com/2015/08/27/nar-idiotin-pladdrar-pa-nagot-om-varldsreportern-heimerson/

Den springande punkten är emellertid att Heimerson, liksom alla andra, har rätt att framför vilka åsikter han vill så länge han håller sig inom lagens råmärken vilket uppenbarligen är fallet beträffande hans krönika om #metoo-rörelsen.

Aftonbladet väljer förvisso vilka krönikörer man anlitar, fattas bara, men att sparka någon efter vid pass 50 års samarbete på grund av att vederbörande torgfört obekväma och politiskt inkorrekta uppfattningar i en krönika tidningen utan betänkligheter publicerat är som jag ser det varken riktigt klokt eller försvarbart. Aftonbladet har gjort det fria ordet en dödgrävartjänst.

Den lallande idiotin: något om världsreportern Heimerson

27 augusti, 2015

Staffan Nej, det där var inte så lyckat, Staffan Heimerson.

Ikväll när jag åkte hem med bussen från Östertälje station hade föraren radion på. Vad som vällde ut ur den var så pass anmärkningsvärt att jag bara måste få göra en skissartad recension här och nu. Jag kommer inte i håg vad programmet hette men väl vem huvudaktören var.

Det var ingen mindre men heller ingen större än den bedagade så kallade världsreportern Staffan Heimerson, som fyller 80 år i november. Jag har ett personligt minne av denne säregne man, som undantagslöst låter och beter sig som om han satt inne med hela sanningen och behandlar alla som ännu ej insett detta självklara faktum som fullkomliga imbeciller.

Det var när jag någon gång runt 1972-73 stod och sålde tidningar och rockslagsmärken, bland andra ”Stoppa vänsterextremismen” och ”Sverige-Amerika-märket”, på Drottninggatan i Stockholms innerstad. Heimerson, iklädd ljus trenchcoat enligt bästa världsreporterkod, stod en stund och tittade storögt på oss yngre aktivister i den tvärpolitiskt antitotalitära organisationen Demokratisk Allians (DA).

Till slut sa han: ”Vad är det här för djävla fascister?” och dröp sedan av. Heimerson hade uppenbarligen inte sett våra märken med texten ”Kommunism, fascism, nazism – nej”. Han hade väl inte sinaläsglasögon på sig.

Heimerson lät inte mindre pompös och överlägsen när han i radion nådigt lät sig intervjuas av en yngre kvinna, som hänvisade till en krönika  i Aftonbladet nyligen där Heimerson pladdrar på om den nya ”svenska fascismen” som vi skapar själva genom vår – ja, Heimerson drog hela svenska folket över en kam – skepsis gentemot den pågående massinvandringen.

Den som till äventyrs vill och orkar läsa Heimersons aktstycke kan göra det via denna länk:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/staffanheimerson/article21291794.ab

tumblr_my2yscTAqI1sic2lyo1_1280 Svenskarna: fascister utan Mussolini?

Enligt världsreportern var det enormt främlingsfientliga svenska folket på väg att med full fart göra sig själva till fascister. Därmed skulle vi vara ett strå vassare än italienarna, som behövde en Mussolini för att åstadkomma samma sak. Jag baxnade – Heimerson tycks helt ha missat att Sverige förmodligen är det minst rasistiska och främlingsfientliga landet på denna jord:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/03/sverige-varldens-minst-rasistiska-land/

Den kvinnliga reportern försökte försynt, ja hon hade ju äran att prata med en världsreporter och föreföll litet tagen av stundens allvar, lirka ur Heimerson om det ändå inte fanns något negativt med den omfattande invandring som för närvarande pågår. Om det inte fanns fog för den oro många känner inför det faktum att de ekonomiska resurserna inte räcker till för både ett utbyggt välfärdssystem och massinvandring. Att det saknas bostäder och jobb.

Nejdå, det fanns blott och bart fördelar med invandringen vidhöll Heimerson med den drucknes envishet (och det är väl känt att den mannen tagit sig en och annan stänkare únder årens lopp), inte den minsta lilla nackdel. Vi stackars bonniga, fascistiska svenskar skall knipa käft och vara tacksamma för de ”flinka fingrar och snabba hjärnor” – världsreportern upprepade för säkerhets skull denna fras några gånger – vi begåvas med genom den gudasända invandringen.

Jag kom osökt att tänka på de ”flinka fingrar” från Eritrea som knivhögg två svenskar från samma familj på IKEA i Västerås till döds härförleden. Eller de ”snabba hjärnor” från Rumänien och Bulgarien vars ägare  sitter på ändan hela dagarna och profiterar på svenskarnas godtrogenhet och nu tydligen också behöver instrueras i hygien och sexualliv (se länk nedan). Eller kanske de ”flinka fingrar” från Somalia som höll fast en flicka på en Finlands-båt så att ett helt gäng kunde gruppvåldta henne.

http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/807976-tiggande-kvinnor-ska-erbjudas-sexkurs-och-kondomer

illegala-invandrare Inga problem enligt Heimerson – ju fler desto bättre.

Det är oomtvistligt att invandringen generellt betytt mycket för Sveriges utveckling genom historien. Tyska köpmän, skotska militärer, vallonska bergshanterare samt sydeuropeiska och nordiska industriarbetare har spelat stora och positiva roller i vår historia. Vi har heller inte tvekat att ge människor från olika oroshärdar på jorden en fristad undan förföljelse och andra umbäranden. Det kan vi vara stolta över.

Vem som helst som inte snöat in på en förutfattad mening om att precis ALL invandring är välsignelsebringande kan dock se att vi har problem. Genom automatiskt permanent uppehållstillstånd till alla syrier har Sverige blivit en magnet för hela Mellanöstern och Nordafrika, ty vem kan kontrollera att alla som uppger sig komma från krigets Syrien med dess gasbombningar, halshuggningar och massvåldtäkter kommer just därifrån?

Noga taget ingen – identifikationshandlingar är det ju bara var tionde asylsökande om ens det som har. Vi har heller inga som helst garantier för att det inte bland flyktingströmmarna finns en och annan halshuggare, gasbombare och massvåldtäktsman från den så kallade Islamiska staten (IS) som vill upprätta kalifatet på svensk mark med sedvanliga metoder hämtade direkt ur den heliga Koranen när tiden anses mogen.

Så nog har vi svenskar anledning känna oro, dels inför massinvandringen i sig, dels inför den regering och den borgerliga så kallade opposition som inom ramen för Decemberöverenskommelsen låter den fortsätta i ohejdad skala och ohejdat tempo. Dock inte enligt Staffan Heimerson. Han anser att vi skall hålla käften och tänka på att 12-14 miljoner etniska tyskar vällde in i det som återstod av Tyskland efter senaste kriget från tidigare polska områden som intagits av Sovjetunionen. Preecis som om det skulle kunna gå att ens tänka på att jämföra de olika historiska situationerna.

Vi bör också, menade han i radioprogrammet, beundra den goda och fina tolerans han visade redan som ung, då han tyckte det var SÅ spännande och trevligt att betrakta en sikh i turban i hemstaden Ängelholm (Heimerson är eljest född i Karlstad). Vad som irriterar fanatiskt onyanserade immigrationsförespråkare som Heimerson är inte enbart att Sverigedemokraterna växt sig så starka, även om detta nog också spelar in, utan att även personer från andra partier, borgerliga ledarskribenter med flera så smått tycks börja inse att retoriken med att ”invandring berikar” och ”tack för att ni valde Sverige” nog inte täcker in hela invandringproblematiken.

invandring-2 Fredrik Reinfeldt hade sin prioritering klar.

Om det vore så skulle ju kommunerna stå i kö för att få inhysa så många immigranter inom sina landamären som bara vore möjligt. Jag tror inte ens Staffan Heimerson kan se dessa köer någonstans vart han än beger sig i Sverige. Vare sig i Ystad eller i Haparanda eller däremellan. Fakta eller logik är dock inte något som bekymrar Heimerson det minsta. Ju fler som kommer hit desto bättre, lallar han i telefon till nämnda radioprogram med dess högaktningsfulla studioreporter. Som ändå kunde upplysa värdsberömdheten om att lyssnare som var kritiska till massinvandringen samt kritiserade Sveriges Radio för bristande opartiskhet hörde av sig hela tiden.

Just det: ju fler desto bättre. Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir. De har ju så mycket att tillföra, dessa analfabeter från Somalia, Afghanistan och Eritrea som hört att de kan få livstids försörjning i Sverige utan att behöva göra ett handtag till i sitt liv. Visst, det slinker med en och annan högutbildad läkare och ingenjör också – men hade de egentligen inte behövts bättre i hemlandet?

Jag utesluter inte att Staffan Heimerson kan ha skrivit något bra och värdefullt vid något tillfälle. Tipsa gärna denna bloggare om det i så fall. Det jag hörde i bussen på väg hem från stationen var emellertid något annat. Det var den uppblåsta idiotin som bara pladdrar på utan rim och reson.

”Varför tar ni emot så många flyktingar om det inte finns bostäder till alla?”

1 mars, 2015

imagesEKI60IUA Antalet asylsökande i Sverige första halvåret 2014 jämfört med övriga nordiska länder. Den gula stapeln representerar Sverige.

http://www.vf.se/nyheter/karlstad/langserud-enda-lediga-asylboendet

”Varför tar ni emot så många flyktingar om det inte finns bostäder till alla?”

Se där en fråga ställd av en asylsökande till en reporter från socialdemokratiska Värmlands Folkblad den 1 mars. En fråga som vi sverigedemokrater under årens lopp ställt otaliga gånger i olika fora och i alla tänkbara tonarter. Den har nästan alltid viftats undan som i bästa fall otillbörlig och i värsta fall uttryck för svårartad rasism.

Nu har frågan emellertid ställts av en hitkommande man från Syrien, vilket gör att man eventuellt kan hoppas på att tjänstemän och politiker i riksdagen och ute i kommuner och landsting inte avfärdar den lika lätt som om den yttrats av en förkättrad SDare.

Bakgrunden är att 13 asylsökare från Syrien och Somalia anlänt till Värmland sedan de utlovats asylboende i Karlstad. Bussen fortsatte dock till Långserud, en socken belägen i Säffle kommun i sydvästra Värmland med ett invånarantal under 1000 personer – det fanns inga platser att tillgå i Karlstad. De 13 männen vägrade dock kliva ur bussen, då de ansåg att det tilltänkta boendet var alltför ensligt beläget.

untitled

Följden blev att busschauffören ställde kosan tillbaka till Karlstad och parkerade bussen utanför stadens polishus. På morgonen dagen därpå uppenbarade sig Lotta Anderberg från Migrationsverket i Karkstad och talade med de asylsökande. Dessa gick slutligen med på att köras tillbaka till Långserud i minibussar, uppger Värmlands Folkblad.

En av de asylsökande från krigets Syrien sade till tidningen:

Vi flyr hit för det verkar vara ett bra land att leva (i), men varför tar ni (e)mot så många flyktingar om det inte finns bostäder till alla?

Det är självfallet en mycket bra fråga som slår huvudet på spiken. Tyvärr har den tidigare inte ställts av andra än sverigedemokrater och andra icke politiskt korrekta frågeställare. Makthavare och media har hukat och duckat och i stället intill leda upprepat mantrat om att all invandring berikar, och att vi måste öppna våra hjärtan och plånböcker på vid gavel därför att vi är en så kallad moralisk stormakt.

Denna lika exempellösa som irrationella feghet skadar såväl infödda svenskar som hitkommande asylsökande, samtidigt som den går på tvärs mot våra nationella intressen. Detta måste upprepas gång på gång tills det tar skruv.

imagesVKEBD5A6 Fredrik ”Gott om plats för flyktingar” Reinfeldt.

Eljest riskerar vi inom överskådlig tid såväl statsbankrutt som inbördeskrigsliknande förhållanden i riket. De 18 miljarder i extrapengar som Migrationsverket, som tidigare enväldigt beslutat att alla asylsökande från Syrien per automatik skall begåvas med permanent uppehållstillstånd (PUT) och alltså självt satt sig i denna prekära situation, begärt av staten lär inte räcka särskilt långt.

Vi kan inte längre ha en politik som gör vårt land utfattigt, oregerbart och skadar vårt internationella renommé samt ökar risken får terrordåd. Det ser onekligen illa ut när vårt grannland Norge hotar stänga gränsen mot Sverige på grund av terroristfaran. Skall det verkligen vara så svårt att inse detta?

Därför ber jag Postkodlotteriet dra åt fanders

26 december, 2013

images Oföränderligt stomatolleende Rickard Sjöberg tillsammans med pristagare i Postkodmiljonären.

För några månader sedan approcherades jag på Gågatan i Södertälje av en yngre, verbal man med invandrarbakgrund som hävdade att han ville ge mig en gåva. Jag hade satt mig ner att vila på en bänk med ett par tunga matkassar bredvid mig. Det rörde sig om typ några lotter, sex vill jag minnas att det var.

Det var dock tydligen inte bara att räcka över lotterna till den trötte vandringsmannen, utan jag måste nödvändigtvis följa med till ett bord litet längre bort. Sedan jag kånkat mina matkassar dit fick jag, så långt tämligen glad i hågen, emottaga ”presenten” jag blivit utlovad. Den bestod alltså av lotter vilka jag nu anmodades skrapa. Kanske väntade en vinst i miljonklassen runt hörnet? Den verbale mannen frågade insmickrande vad jag skulle göra om jag vann en bil och liknande i samma stil.

Jag vann! Nu anmodades jag skriva under ett papper för att bekräfta min storstilade vinst. Eftersom jag var ganska trött och ville gå vidare skrev jag hastigt på för att få det hela avklarat. Det visade sig dock inte alls vara frågan om någon ”gåva” eller ”present”, som den snacksalige mannen ställt i utsikt. Genom underskriften förband jag mig att gå med i Miljonlotteriet till ett pris av någon hundralapp, som jag skulle inbetala när jag fått en försändelse från Postkodlotteriet. ”Presenten” var alltså något jag måste betala för att få!

Mannen fortfor med sin svada och talade sig varm för vilken storartad humanitär insats jag just utfört, icke minst till förmån för den organisation han själv sade sig representera, nämligen nykterhetsrörelsen IOGT-NTO som påstods hjälpa barn till alkoholister. Normalt hade jag givetvis aldrig, i egenskap av förhärdad drinkare, stött en fanatisk nykterhetsorganisation.

Mannens beteende måste, helt objektivt betraktat, sägas ha gränsat till det rent bedrägliga. Uppenbart var han ingen bra reklam vare sig för Postkodlotteriet eller IOGT-NTO. Jag lommade därför något slokörad – och samtidigt inte så litet förbannad för att varit ett så lätt offer – därifrån och lovade mig själv att aldrig någonsin i fortsättningen slå mig i slang med pratglada personer som vill framföra något slags budskap på stan.

Det löftet har jag sedan dess stått fast vid. Det var heller inte första gången jag haft att göra med Postkodlotteriet.

untitledVälgörenhet kan löna sig…också för de så kallade välgörarna.

Något år tidigare hade jag nappat på en telefonförsäljares anbud och anslutit mig till lotteriet men tappade ganska snabbt intresset för att skrapa lotter, vilka som mest gav typ  80 kronor i vinst. Orkade inte ens ”registrera” dessa försumbara vinster på lotteriets hemsida. Följaktligen drog jag mig ur så snart jag kunde.

Postkodlotteriet kom jag, liksom så många andra, först i kontakt med via frågesportprogrammet Postkodmiljonären i Tv4, lett av den alltid lika svärmodersdrömlikt stomatolleende, två meter långe superfjanten Rickard Sjöberg som till på köpet är född i min hemstad Södertälje, låt vara uppvuxen i Tyresö. Jag följde nog det programmet i ett par år innan jag till slut fick nog av alla avbrott.

När det var som mest spännande avbröt sagde Sjöberg, med ett leende som gav fri insyn ända in till visdomständerna,  frågesporten för att hänvisa tittarna till Emmaboda, Örebro, Ljungbyhed eller någon annan plats där det påstods råda så kallad ”grannyra” därför att en eller annan lottinnehavare vunnit en hacka.

Bara det jag skrivit ovan räcker mer än väl som skäl för att jag aldrig mer kommer att beblanda mig med Postkodlotteriet. Det finns dock fler och betydligt allvarligare orsaker än så för att be detta dubiösa, kommersiella företag dra åt fanders.

Idén bakom Postkodlotteriet emanerar från Nederländerna. Där måste man enligt lag ge minst 50 procent av inkomsterna till välgörenhet.  Något sådant krav finns dock inte i Sverige. Här ger man ut endast omkring 25 procent till så kallade välgörande ändamål. Resten går åt till administration och löner åt de anställda.

imagesO5CM1A70 Niclas Kjellström-Matete (till höger), miljonär och VD för Postkodlotteriet, tycker om att synas med internationella celebriteter. Här med Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair.

Av detta kan Niclas Kjellström-Matetete, VD sedan 2005, kamma hem en bonusbaserad och furstlig lön varje år. 2007 tjänade Kjellström-Matete således 2,3 och 2008 5,7 miljoner kronor. 2009 var lönen nere på ”bara” 2,7 miljoner. Jag förmodar att inte heller programledaren Rickard Sjöberg är helt lottlös.

Niclas Kjellström-Matete föddes i Karlstad 1970 men har sina rötter i Sydafrika. Farfadern var enligt uppgift med och grundade det i dag regeringsbärande partiet African National Congress (ANC), den forna terroriströrelsen som nu är i full färd med att köra Sydafrika i botten både ekonomisk, socialt och moraliskt.

Om Postkodlotteriet och dess ekonomiska förhållanden kan ni läsa mer här:

http://www.svd.se/naringsliv/tv-lotteriet-har-gjort-vdn-till-miljonar_5436117.svd

2012 sjösatte Postkodlotteriet något som kallades Human Rights Project med den officiella målsättningen att ”främja och stärka mänskliga rättigheter”. Åtta projektdelar får sammanlagt 70 miljoner kronor. Behjärtansvärt så det förslår, kan tyckas. Tills man scrollar neråt i Postkodlotteriets projektpresentation och hittar rubriken ”Värsta fördomen”.

Här tillkännages att organisationerna Scouterna, Röda korsets ungdomsförbund, Ungdom mot rasism och Expo tilldelas 6,5 miljoner kronor. Stiftelsen Expo grundades 1995 av bland andra trostkisten och vapeninstruktören Stieg Larsson och flerfaldigt brottsdömde rasisten Tobias Hübinette.

Expo Arkiv för register över meningsmotståndare och politiskt inkorrekta och har nyligen varit aktuellt som kollaboratör till Expressen och AFAs Researchgruppen i projektet att hänga ut SD-sympatisörer. Enligt Jan Guillou driver Expo ”en klassisk underrättelsetjänst”. Genom mitt korta engagemang i Postkodlotteriet har jag medverkat till att skänka Expo några extra kronor, vilket jag härmed djupt beklagar. Åsiktsfascister som det Stasi-liknande Expo skall givetvis inte ha ett rött öre.

untitled Gamle marxist-leninisten Robert Aschberg – grå eminens i Expo.

Det kan nämnas att det även finns andra tveksamma understödstagare på lotteriets mottagarlista. Dit räknar jag den kyrkliga biståndsorganisationen Diakonia, som aktivt stöttar palestinskarabisk terror riktad mot Israel, klimatfundamentalistiska lobbyorganisationen World Wildlife Fund (WWF) samt hopplöst korrupta Röda korset.

Här Postkodlotteriets egen lista på bidragsmottagare:

https://www.postkodlotteriet.se/Formanstagare/Vara-formanstagare/Formanstagarorganisation/Human-Rights-Project.htm

En sak är fullständigt klar: Postkodlotteriet kommer aldrig att få ett rött öre av mig i framtiden. Däremot kommer jag även i fortsättningen, precis som jag gjort under många år, stötta hjälporganisationer för exempelvis döva, synskadade samt mun- och fotmålare.

Kitimbwa på hugget igen: anmäler Pride

7 augusti, 2013

imagesSluge och lättkränkte Kitimbwa Sabuni är på gång igen.

Afrosvenskarnas riksförbund är en organisation som låtit tala om sig en hel del. Mest beroende på en rad uppmärksammade anmälningsärenden, där man gått hårt åt exempelvis bakverk och glassar med olämpliga namn, godispåsar med olämpliga teckningar, förment rasistiska seriefigurer, anstötliga kvartersnamn med mera, med mera. Så här skrev jag om organisationen för något år sedan:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/30/nu-ar-de-rabiata-antirasisterna-i-farten-igen/

Talesman för Afrosvenskarnas riksförbund, som för sin existens helt och hållet är beroende av statligt och kommunalt stöd, är Kitimbwa Sabuni, som allmänt går under benämningen ”Sveriges mest lättkränkta person”. Nu har han gjort skäl för namnet igen genom att anmäla arrangörerna av Pridefestivalen för ”hets mot folkgrupp”. Orsaken härtill är att en (!) deltagare i den avslutande paraden genom Stockholms gator hade målat ansiktet svart.

”Det är en klassisk och vidrig rasistsymbol”, säger Sabuni till Aftonbladet 7/8. Ledningen för Stockholm Pride vet inte till sig av ånger och förtvivlan och beklagar ”i högsta grad” det inträffade. Så här skriver Aftonbladet:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17255292.

imagesCAB65SKJDen judiske aktören Al Jolson med målat ansikte i filmen Jazzsångaren, där han framförde sången ”Sonny Boy”.

Så kallade antirasistutspel av den här kalibern är oftast så förbluffande att man i sitt stilla sinne undrar, om organisationer såsom Afrosvenskarnas riksförbund bildats i syfte att förlöjliga den seriösa antirasitiska verksamhet som väl ändå måste finnas. Svarta, asiater med flera etniska grupperingar skulle i det perspektivet fås att framställas så lättkränkta att det tar udden av antirasismen.

Hur frestande det än vore att anamma en sådan konspirationsteori tror jag ändå inte riktigt på den. Kitimbwa Sabuni är helt enkelt så här löjligt lättkränkt och samtidigt slug: genom sina bisarra utspel bidrar han till att underblåsa det dåliga samvetet hos svenskar vilka är benägna att känna skam för forna tiders diskriminering.

Följden blir att hävdvunna namn på bakverk och konfektyr (negerbollar, negerkyssar) och gamla fina kvartersnamn (Negern i Karlstad) kastas på historiens sophög. Kanske ingen fullskalig katastrof, visserligen, men litet tråkigt är det att det traditionella offras för att tillfredsställa så kallade antirasistiska gaphalsar.

imagehandlerRasistclown?

Men visst kastar Kitimbwa Sabunis agerande ett löjets skimmer över den seriösa antirasismen, vilket är synd. Slutligen funderar jag på om man skulle kunna anmäla clowner med vitpudrade ansikten för hets mot folkgrupp. Genom sin överdrivna vithet framhäver de kanske den vita så kallade rasens överlägsenhet och gör samtidigt skoj av alla andra etniska grupper genom sin yrkesutövning?

Fast Kitimbwa Sabuni ligger kanske redan i startgroparna för en sådan anmälan.

Svenska artister (I): Fridolf Rhudin

17 juli, 2012

Jag inleder här en serie med texter om svenska artister. Urvalet är givetvis helt personligt och subjektivt utan några som helst anspråk på fullständighet eller expertkunskaper. Jag håller på så länge jag tycker det är roligt. Kan redan nu meddela att jag inte kommer att ta med Zarah Leander, Sickan Carlsson eller Björn Afzelius, vilka jag tidigare skrivit bloggtexter om.

Först ut blir Fridolf Rhudin (1895-1935). Sixten Fridolf Emanuel Rhudin, som i vuxen ålder ändrade stavningen på sitt efternamn från ”Rudin”, föddes i värmländska Ransäter i Munkfors den 10 oktober 1895. Sex år senare föddes på samma plats blivande statsministern Tage Erlander (1901-85). Fridolf Rhudin är en av våra mest folkkära artister genom tiderna och gjorde sig känd som bondkomiker, skådespelare och sångare.

Fadern var skräddare och månade om att även sonen skulle gå i samma yrkesmässiga fotspår. Till den ändan sändes Fridolf  för lärlingsutbildning i dåvarande norska huvudstaden Kristiania (Oslo). Hans verkliga håg stod emellertid till teaterlivet.

 Fridolf Rhudin gjorde sig bland annat rikskänd som grammofonartist.

Efter militärtjänstgöring som malaj vid regementet I 22 i Karlstad blev Rhudin elev hos teaterdirektrisen Hildi Waernmark samt enrollerades i Munkfors amatörsällskap, där han till en början mest var verksam som scenarbetare. Efter hand tilldelades han dock mindre roller.  När skådespeleriet gick mindre bra ägnade han sig tidvis åt skräddaryrket.

En av Rhudins första roller var som drängen Kalle i skådespelet ”Pojkarna på Storholmen” av den kände teatermannen Sigurd Wallén, vilket uruppfördes i Stockholm 1914. Rollen var så liten att Rhudin inte hade en enda replik! Det fick han revansch för när filmversionen i regi av Wallén kom 1932 – då fick Rhudin förtroendet att kreera huvudrollen i form av Sixten Andersson.

Det är från denna film en av Fridolf Rhudins verkliga slagdängor emanerar: valsen ”Waxholm Ettan” med Einar Fagstad, Fred Winter och S. Cederström som upphovsmän. Jag minns den väl från min barn- och ungdom då den ofta spelades i radion och kan inte hjälpa att jag får något vått i ögonvrån varje gång jag hör den. Lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=FQ_Szz0EWvw&feature=related

När ”Pojkarna på Storholmen” nådde landets biografer hade Fridolf Rhudin tre år kvar att leva. Han var ett väletablerat namn i den svenska artistbranschen som en synnerligen flitig grammofonartist och aktör, och det uppges i Uno ”Myggan” Ericsons Myggans nöjeslexikon (1992) att han gjorde 55 olika roller bara mellan åren 1912 och 1924. Detta skedde dels i Värmland, dels under gästspel i Stockholm.

Rhudin och Ernst Rolf i ”Styrman Karlssons flammor”.

1931 utgavs med Fridolf Rhudin på 78-varvig så kallad stenkaka monologen ”Den ensamma hunden” vars text författats av den legendariske kåsören Kar de Mumma (Erik Zetterström, 1904-97). Det blev en omedelbar succé, och om Rhudins namn inte tidigare varit på var mans och kvinnas läppar så blev det definitivt så nu. Jag tycker att humorn i ”Den ensamma hunden” står sig väl än i dag. Döm själva:

Fridolf Rhudin var således synnerligen flitigt i farten både på grammofonskiva, scen och på filmduk. En minnesvärd roll blev den som Per i ”Värmlänningarna” med Brobergska teatersällskapet. Bland filmerna – det var under några år fråga om stumfilmer  – märks debuten i ”Mästerman” i regi av den berömde regissören Victor Sjöström (1920); ”Styrman Karlssons flammor” med Ernst Rolf som medspelare (1925); den danska ”Den sorglustige barberaren” (1926); ”Svarte Rudolf” (1928); ”Finurliga Fridolf” (1929); ”Konstgjorda Svensson” (1929); ”Kronans kavaljerer” (1930); ”Skepp ohoj!” (1931) samt den tidigare nämnda ”Pojkarna på Storholmen” (1932), där Rhudin spelade mot bland andra Sigurd Wallén och Birgit Tengroth. Rhudins sista film blev ”Simon i Backabo” (1934) med bland andra Sickan Carlsson och Thor Modéen.

Rhudin i den första svenska ljudfilmen ”Konstgjorda Svensson”.

”Kronans kavaljerer” var en typisk svensk militärfars med Rhudin i rollen som Fridolf Svensson, en barberare som tjänstgör som menig flottist vid Kungliga minregementet. I uppsättningen märks bland andra Weyler Hildebrand och Brita Appelgren. Regissör var Gustaf Edgren. En känd sång ur denna film är ”Jag är ingen näktergal” (mer känd som ”Om man inte har för stora pretentioner”) med text av Nils Ferlin och i musikalisk bearbetning av Jules Sylvain.

Rhudin var föregångsman inom svensk film så tillvida att han inledde den svenska ljudfilmens historia 1929 med farsen ”Konstgjorda Svensson”, där han medverkar med såväl sång som tal. Den hade Gustaf Sandgren som regissör och väckte av naturliga skäl stort uppseende. Och 1930 medverkade Rhudin även i den första experimentella svenska televisionssändningen!

Fridolf Rhudin avled i hjärnhinneinflammation den 6 mars 1935 på Röda Korsets sjukhem i Stockholm. Han var då endast 39 år gammal och sedan 1928 gift med den fem år yngre balettdansösen Anna-Greta Bergman. Om hans enorma popularitet vittnar det faktum att hans kista följdes av cirka 50 000 personer när den drogs fram genom huvudstaden.

Owe Clapson och ”Rhudin”.

Minnet av den store underhållaren Fridolf Rhudin lever dock i hög grad vidare. I Munkfors finns så ett Fridolf Rhudin-museum som möjliggjorts av underhållaren och bondkomikern Owe ”Clapson” Carlsson där besökarna kan beskåda bland annat Rhudins rakkniv, pass, filmaffischer, filmbilder och inte minst kostymer. Även notabiliteter såsom Bosse Parnevik och Olle i Skratthult finns representerade i muséet., som ligger idylliskt i ortens bruksmiljö. Till attraktionerna hör även ”Clapsons” Fridolf Rhudin-imitationer.

Slutligen skall nämnas att det finns ett Fridolf Rhudin-pris som delas ut varje år sedan 2003 till personer som anses verka i Rhudins anda. Den förste pristagaren var Hasse Alfredson och därefter har bland andra Birgitta Andersson, Martin Ljung, Povel Ramel och Tomas von Brömssen  tilldelats priset vilket består av en liten snidad trägubbe med drag av Rhudin samt en specialsydd kostym. Den senare skall minna om Rhudins ursprungliga yrke som skräddare.

Pristagare 2012 kommer att bli Mia Skäringer från Kristinehamn i Rhudins eget Värmland. Hon kommer att tilldelas utmärkelsen vid Bondkomikerfesten i Munkfors den 21 juli.

Nu är de rabiata ”antirasisterna” i farten igen

30 september, 2011

Inte många har väl undgått turbulensen kring finländska Fazers Kina-godis. Ni vet den gula påsen som pryds av den tecknade bilden av ett huvud tillhörigt en glatt leende person av tydligt asiatiskt ursprung. Tämligen oförargligt, kan man tycka.

Det tyckte emellertid inte journalisten Patrik Lundberg, som själv har asiatisk bakgrund. Han skrev en text i Helsingborgs Dagblad på temat den vardagsrasism som personer med asiatiskt utseende påstås stöta på i Sverige. Lundberg har, skrev han, vid ett flertal tillfällen varit med om att etniska svenskar tilltalat honom med ”tjing-tjong”. Det som väckte mest uppmärksamhet i Lundbergs text var emellertid följande passus:

Se bara på Fazers Kina-godis, vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla.

Oavsett vad man än må tycka Lundbergs argumentation och krav på att Fazer skall förändra påsens utseende måste man gratulera honom till en mycket framgångsrik debattinsats: på Fazer fick man skrämselhicka och lovade på stört att plocka bort Kina-mannen från godispåsen. Det är mig obekant om Lundberg hoppas på färre rasistpåhopp efter Fazers beslut, men om så skulle vara fallet blir han nog besviken.

Dock kan man tycka att Fazer-folket  kunde ha haft litet mera is i magen. SVTs ”Debatts” företog en SIFO-undersökning vilken visade på ett överväldigande folkligt stöd för Kina-mannen (och då syftar jag inte på Lundberg). Således ansåg 97 procent av de i undersökningen tillfrågade, att de tycker Fazer gör fel som omdesignar påsen.

Det finns ju en teoretisk möjlighet att företaget tänker om, men jag tvivlar starkt härpå. Det finns nämligen en klar tendens i samhället att hellre lyssna på elitisterna med deras politiskt korrekta och många gånger krystade argument än på folkets åsikter. På detta finns det gott om exempel.

2005 lyckades exempelvis det obskyra Centrum mot rasism få glassbolaget GB att avlägsna  ”Nogger Black” ur sortimentet med motiveringen, att namnet på glassen med lakritsöverdrag förde tankarna till ordet ”nigger” och därför var rasistiskt. Det hjälpte inte att Centrum mot rasism (CMR) fick vidkännas en ström av kritik för sitt i mångas ögon löjliga ställningstagande. Icke minst påpekades att ”Nogger” syftade på nougat, inte på nigger. Bland kritikerna fanns Folkpartiets Nyamko Sabuni, som man nog inte kan misstänka för rasism:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10578544.ab

En annan av CMR:s bragder var att få bort det 150 år gamla kvartersnamnet Negern i Karlstad. Kommunens stadsbyggnadsnämnd visade sig föredömligt lydig och var inte sen att plocka bort det ”rasistiska” namnet 2009. Bara Folkpartiets representant i nämnden var däremot. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/negern-forsvinner-fran-karlstad_3563271.svd

 Professionelle antirasisten Kitimbwa Sabuni gillar inte Tintin i Kongo.

Bland dem som applåderade beslutet att ta bort det förhatliga kvartersnamnet fanns Kitimbwa Sabuni, pikant nog kusin till nämnda Nyamko Sabuni, som sedan Nogger Black-affären rasade hunnit bli statsråd i alliansregeringen. Kitimbwa Sabuni kan närmast betecknas som professionell antirasist och fanns såsom företrädare för Afrosvenskarnas riksförbund även med i opinionsbildningen mot Nogger Black och snart sagt alla liknande exempel på småskuren antirasism.

Kitimbwa Sabuni är även medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), en gruppering som ser minsta lilla antydan till kritik mot islam, islamism eller muslimer som tecken på farlig rasism och så kallad islamofobi. Bland annat har MMRK anklagat politikern Nalin Pekgul (S), själv muslim, för att ”understödja antimuslimska strömningar” och gå SD och Jimmie Åkesson till mötes:

http://www.mmrk.org/index.php?option=com_content&view=article&id=44:joomla-security-strike-team&catid=1:latest-news

MMRK har bland annat ägnat mycket krut åt att skönmåla den beryktade Munir Awad (ibland kallad Awid), som är svärson till Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. Awad, som dömdes för våldsbrott 2004, greps som misstänkt terrorist i Somalia 2007 och i Pakistan 2009, då tillsammans med ”Guantánamo-svensken” Mehdi Ghezali. Enligt Sabuni och MMRK var Munir Awid givetvis helt oskyldig och utsatt för en komplott av stygga islamofobiska krafter.

Den 29 december 2010 greps så Munir Awad jämte tre andra personer av dansk polis i Köpenhamns-området, misstänkta för terrorplaner mot den danska tidningen Jyllands-Posten (JP) vilken 2005 publicerat karikatyrteckningar föreställande profeten Muhammed. Enligt planerna skulle anställda vid JPs Köpenhamns-kontor halshuggas och/eller skjutas. Mer om Munir Awad här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Munir_Awad

När man skrapar litet på den antirasistiska rörelsens yta kan man alltså stöta på de mest förbluffande saker. Vågen med bisarra anmälningar mot och klagomål på påstått rasistiska företeelser kan sägas ha börjat med negerbollsaffären 2003. Sjöbo bröd och konditori i Sjöbo-området i Skåne hade tagit sig friheten att göra reklam för ett ”sfäriskt bakverk vanligen rullat i kokos eller pärlsocker” under det dittills allmänt vedertagna namnet negerboll.

Detta passade inte Sara Kander, som hade sommarstuga i Sjöbo och tyckte att ordet ”negerboll” var synnerligen kränkande och rasistiskt gentemot personer med svart/brun hudfärg. Hon anmälde därför konditoriet till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Efter ett halvår kom beskedet att DO lade ner ärendet, eftersom anmälaren själv inte känt sig kränkt. Det spelade vid det laget ingen roll. Mediahysterin kring händelsen hade för all framtid (?) bannlyst ordet ”negerboll” från det svenska ordförrådet till förmån för ”chokladboll”.

http://www.expressen.se/nyheter/1.39794/sjobo-konditori-do-anmalt-for-negerboll

Ett av de senare exemplen på påstådd rasism mot mörkhyade afrikaner – det finns ju faktiskt även vita afrikaner i exempelvis Sydafrika, Namibia och Zimbabwe – gäller den belgiske serietecknaren Hergés album Tintin au Congo (Tintin i Kongo). Albumet har hävdats vara rasistiskt och dragits inför rätta i såväl Belgien som Frankrike. I Storbritannien är  albumet försett med varningstext för att få säljas.

Hergé har själv hävdat att han tvingades av sitt förlag att tota ihop en tecknad berättelse om hur bra det belgiska kolonialväldet var. De mörkhyade kongoleserna framställdes som dumma, barnsliga och lata. Då albumet utgavs 1931 var detta tvivelsutan den vanliga synen på svarta afrikaner inte bara i Belgien utan i hela västvärlden.  Detta kan naturligtvis uppfattas som rasistiskt.

Samtidigt är ju Tintin i Kongo ett tidsdokument av stort historiskt intresse som det enligt min uppfattning närmast vore ett helgrerån att förbjuda, inte minst för alla oss Tintin-älskare. Tintinalbumen ges i Sverige ut av förlaget Bonnier Carlsen, som uppgivit att man avvaktar utgången av rättssakerna i Belgien och Frankrike innan man tar ställning till hur man ämnar agera.

Med tanke på svenska företags extrema förmåga att anpassa sig till den rådande politiska korrektheten skulle det förvåna mycket om man vid fällande dom inte drar in albumet i fråga. Min personliga önskan är naturligtvis att man morskar upp sig och inte genast knäfaller och ber om förlåtelse vid minsta klagomål om påstådd rasism eller annan typ av förgriplighet. Ty vem vet var det slutar?

Stöd för Hitler?

Man kan med visst fog fråga sig när följande produkter skall bannlysas: glassen Magnum White, chokladgodiset Geisha, hårvårdsprodukter från Schwarzkopf, Schweppes läskedryck Indian Tonic Water. Och hur skall det gå för maträtterna lappskojs, sotare, skomakarlåda och sjömansbiff? Eller glassen 88, vars namn kan tolkas som stöd stöd för Hitler och Nazityskland (88 kan sägas syfta på alfabetets åttonde bokstav, H, som är begynnelsebokstav i ”Heil Hitler”).

Skall man förbjuda Tintin måste man nog överväga, om inte Åke Holmbergs böcker om privatdetektiven Ture Sventon med deras osympatiskt  lismande arabfigur herr Omar också måste väck. Eftersom Sventon därtill läspar svårt är det till råga på allt också fråga om motbjudande lyteskomik! För att inte tala om barnvisornas försåtliga värld, där det kryllar av niggerland, indianer krokiga som fasaner och lömska indiska trollkarlar.

Möjligheterna för Kitimbwa Sabuni och hans anmälningsglada meningsfränder bland de rabiata antitrasisterna synes outtömliga…