Lenin lättar på trycket i Nowa Huta: sic transit gloria mundi…

 Sovjetstatens grundare lättar på trycket.

Under sin glanstid lät Polens dåvarande kommunistiska härskare placera en staty av Sovjetunionens grundare, Vladimir Illitj Lenin (1870-1924), på huvudgatan i Nowa Huta, en industristadsdel i den gamla polska staden Kraków. Tanken var att statyn skulle inspirera arbetarna vid ”Stålverket Vladimir Lenin” till socialistiskt inspirerade stordåd.

Så blev det nu inte riktigt. 1979 utsattes Lenin-statyn för ett sprängattentat, men förövarna hade tagit för litet sprängmedel varför endast statyns fötter skadades. Kring slutet av 1970- och början av 1980-talet arbetade omkring 39 000 personer i stålverket, och av dem var 29 000 anslutna till den antikommunistiska fackföreningsrörelsen Solidarnosc (Solidaritet).

 Lenin i Nowa Huta på 1950-talet.

Sedan Polen fått en ny, frihetlig författning 1989 bytte stålverket namn till ”Stålverket T. Sendzimira” efter en polsk vetenskapsman och ingenjör. Leninstatyn plockades bort, och dess öde blev att 1992 säljas till den svenske affärsmannen ”Big Bengt” Erlandsson och dennes nöjespark High Chapparal i småländska Hillerstorp. För er som behärskar polska språket finns här en text om Lenin-statyns öden och äventyr:

http://lovekrakow.pl/aktualnosci/lenin-wraca-do-nowej-huty_1178.html

 Lenin hos ”Big Bengt” på High Chapparal.

Nu är dock Lenin tillbaka i Nowa Huta, men inte som ett stycke stalinbrutalistisk bronsstaty utan i form av illgrön, kissande figur. Denna staty, som kallas ”Fountain of the Future”, ingår i en konstfestival på platsen.

Mer om den urinerande kommunistpionjären i The Telegraph den 12 juni via länken här:

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/poland/10894941/Polish-town-erects-statue-of-a-urinating-Lenin.html

Nowa Huta (Nya stålverket) började byggas i östra delen av Kraków 1949 som ett slags stalinistisk utopi och för att motverka den intellektuella skepsis mot det socialistiska idébygget som låg och pyrde i Kraków, där även det katolska inflytandet var stort.

Här blev den sedermera påven Sankt Johannes Paulus II ärkebiskop 1964, då som Karol Wojtyla. Johannes Paulus var en av de personligheter som verksammast bidrog till kommunismens fall i Sovjet och Östeuropa. Johannes Paulus blev ytterst välförtjänt helgonförklarad av den romersk-katolska kyrkan den 27 april 2014. Leninstålverket uppfördes 1954.

 Sankt Johannes Paulus.

I dag är Polen en framåtsträvande stat som ingår i såväl EU som NATO. Någon leninistisk påverkan vill polackerna i gemen och de 200 000 invånarna i Nowa Huta inte veta av. Här kan nog det gamla latinska talesättet Sic transit gloria mundi (Så förgår världslig ära) sägas passa bra. Eller varför inte ”en piss i Mississippi”, ty större inflytande än så har sannolikt inte den kommunistiska ideologin i dagens Polen. För övrigt har platsen där den gamla Lenin-statyn stod bytt namn till Ronald Reagans plats.

Tidigare påvar blir helgon: men vad sysslar den nuvarande med?

Papa Giovanni (Johannes XXIII): snart helgon.

När min Italien-älskande hustru Marika levde kände vi ett äldre par i den italienska byn Grotte di Castro i mellersta Italien. Båda makarna är borta nu. I sin lägenhet hade de två påveporträtt: ett föreställande Johannes XXIII och ett av Johannes Paulus II. Deras son jobbade som sekreterare i Vatikanen åt den senare.

Nu meddelas från Vatikanen att samma påvar skall kanoniseras (helgonförklaras) vid en ceremoni som är planerad äga rum i Rom den 17 april nästa år och väntas attrahera tallösa pilgrimer från hela världen. Båda var starka personligheter som gjorde ett djupt intryck på katoliker världen över och även andra trosbekännare.

Den förestående kanoniseringen sägs icke minst vara tänkt att överbrygga klyftan mellan liberala och konservativa katoliker. Johannes XXIII, född Angelo Giuseppe Roncalli (181-1963), anses ha varit en ”progressiv” påve lutande åt socialismen, under det att Johannes Paulus II (Karol Wojtyla, 1920-2005) var teologiskt konservativ.

Den sistnämnde var tvivelsutan en av de främsta arkitekterna bakom kommunismens sammanbrott. Han var också den förste icke-italienske påven på närmare ett halvt årtusende. Närmaste föregångare var nederländaren Hadrianus VI (Hadrianus Dedel från Utrecht), som var påve 1521-23. Johannes Paulus II, ibland med tillnamnet ”den store”, var den bäste påven någonsin om ni frågar mig.

Johannes Paulus II: kommunismens baneman.

Hur man skall placera in den nuvarande påven Franciskus I (Jorge Mario Bergoglio), född i Buenos Aires 1936, ideologiskt och teologiskt är mer osäkert. Att döma av en intervju han nyligen genomförde med den ateistiske italienske journalisten Eugenio Scalfari, tycks han ha en ganska utslätad syn på väsentliga frågor som rör tro och kyrka.

I värsta fall kan han vara en påvlig motsvarighet till låt oss säga den tidigare svenske ärkebiskopen K. G. Hammar. Jag behöver inte tillägga att detta vore en fullständig katastrof för världens största kristna kyrka. Det kan också vara så att den nye påven tycker det är viktigare att synas i media än att föra ut den romersk-katolska kyrkans budskap.

Måhända är han en eftersläntrande anhängare till den inflytelserike kanadensiske litteraturprofessorn Marshall McLuhan, som på 1960-talet blev känd för tesen The medium is the message. (Mediet är budskapet). Fritt tolkat: det spelar ingen roll vad du säger, huvudsaken är att det syns i media.

McLuhan: mediet är budskapet.

Enligt referat av intervjun med Franciskus i The Washington Post den 2 oktober menade påven, att var och en ”måste välja att följa det goda och bekämpa det onda som han uppfattar dem”. En uppmaning som lämnar fältet minst sagt vidöppet. Jihadistiska självmordsmördarbombare som tror att de kommer till paradiset har i det perspektivet lika rätt som Moder Teresa.

Vidare sade Franciskus att det var ”högtidligt nonsens” att försöka omvända folk till kristendomen. Där fick alla de missionärer som arbetar och i det förflutna har arbetat med livet som insats – många av dem har också tvingats göra det yttersta offret, alltså offrat sina liv – i syfte att sprida Kristi kärleksbudskap.

Påvens uttalande har väckt både förundran och på sina håll vrede. En hög befattningshavare i Southern Baptist Convention, USAs största protestantiska församling, anser att påveintervjun innebar ett ”teologiskt haveri” och att de värderingar som luftades av påven ligger farligt nära relativismen. Referatet i Washington Post här:

http://www.washingtonpost.com/national/on-faith/pope-francis-stirs-debate-yet-again-with-interview-with-an-atheist-italian-journalist/2013/10/01/9e7a6790-2acb-11e3-97a3-ff2758228523_print.html

Även bland katolska trosbekännare har det uttryckts förvåning över påvens uttalanden, även om reaktionerna hittills tycks ha varit mer dämpade.

Påven Franciskus pussar en bebis.

Personligen tycker jag det är tragiskt att inte den viktigaste kristna ledaren i världen förmår ta det egna budskapet på allvar. Om inte påven tycker det är viktigt med kristen mission, vem skall då göra det? Och om det är fritt fram för envar att tolka gott och ont som den behagar, varför behövs då kristendomen – eller vilken religion eller ideologi som helst – över huvud taget?

Franciskus har en hel del att förklara framöver.