Posted tagged ‘Katolska kyrkan’

Machiavelli och världens tyranner

13 januari, 2016

Vad har världens tyranner genensamt?

Den frågan ställer den historiske författaren Daniel Rydén i sin nya bok Historiens tyranner. En berättelse om diktatorer, despoter och auktoritära härskare (Historiska media 2015, 235 sidor).

Det i alla fall många av dem hade gemensamt var att de hade läst den florentinske diplomaten Nìccolò Machiavellis (1469-1527) bok Fursten, som trycktes först fem år efter författarens död 1532. Författaren ger i sitt så ryktbara verk råd till envåldshäskare om hur de bör agera om de vill bli kvar vid makten och samtidigt värna och utveckla staten. http://www.filosofer.se/machiavelli.html   

Portrait_of_Niccolò_Machiavelli_by_Santi_di_Tito Nìccolò Machiavelli (1469-1527). Mannen bakom Fursten.

Fursten trycktes snabbt i nya upplagor och blev på kort tid mycket omtalad. Den förbjöds av romersk-katolska kyrkan men blev populär i politiska kretsar, skriver Rydén (sidan 11): ”Den tysk-romerske kejsaren Karl V skaffade ett exemplar, den engelske kungen Henrik VIII likaså. Katarina av Medici lovordade den, Ludvig XIV skulle senare kalla den sin ´favoritvällslektyr´.”

”Machiavellisk” blev med tiden ett omtyckt skällsord om härskare som gjorde vad som helst för att säkra sin maktställning oberoende av alla moraliska överväganden. Machiavelli hade själv skrivit: ”I en ond värld är det omöjligt för en furste att alltid vara god, om han vill bevara staten.”

Bland de diktatorer som tog Machiavellis råd ad notam märks den italienske fascistledaren Benito Mussolini (1883-1945). Han var, åtminstone under den första fasen av sin regeringstid, en skicklig strateg. Förutom att han var en god skribent och en ännu bättre talare planerade han sina drag på ett omsorgsfullt sätt.    ”Som strateg var Mussolini slug”, framhåller Daniel Rydén (sidan 103). ”Han planerade långt i förväg, prioriterade noga sina mål, hade tålamod att vänta på rätt tillfälle men var beredd att slå till skoningslöst när det väl var dags.”

untitled

Det var därför Mussolini, även kallad Il Duce, inte satsade på väpnad revolution i Italien. Han väntade tills han fick över kungen, kyrkan och liberalerna på sin sida. För att påskynda processen tvekade dock inte Mussolini att skrämmas.

Det skedde initialt genom den ryktbara ”marschen mot Rom” i oktober 1922, vilken enligt Rydén inte alls var så heroisk som fascistpropagandan gjorde gällande men icke desto mindre skrämde vettet ur etablissemanget så att Mussolini utsågs till premiärminister över en koalitionsregering. Fascisterna tog sedan gradvis över hela regeringsmakten och upprättade en korporativistisk diktatur enligt sina ideologiska riktlinjer.

Så långt kan man säga att Mussolini, genom att använda sig av en kombination av list och våld, var en god lärjunge till Macchiavelli. Att han sedan helt korrumperades av makten och drabbades av hybris, ledande till att han invaderade Abessinien (Etiopien) i syfte att skaffa sig ett nytt romerskt imperium och allierade sig med Hitlertyskland och Japan, är en annan historia.

lord-acton-800

Mussolinis karriär skulle kunna sägas vara en fullgod illustration till Lord Actons (1834-1902) bekanta yttrande: ”Power tends to corrupt, absolute power corrupts absolutely” (Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut). Detsamma kan säkerligen sägas om de allra flesta av diktatorerna på Rydéns lista. https://sv.wikipedia.org/wiki/John_Dalberg-Acton,_1:e_baron_Acton

Daniel Rydéns diktatorsgalleri omfattar 15 självhärskare från och med Peisistratos i Aten på 500-talet före Kristi födelse till och med Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland i dessa yttersta av dagar. Även Sverige finns med på ett hörn i form av konung Carl XI (1655-97), som i enlighet med tankar som låg i tiden etablerade ett kungligt envälde. Kapitlet om denne monark inleds med följande citat av Macchiavelli: ”En furste måste för övrigt alltid leva med samma folk men kan mycket väl undvara samma stormän, eftersom han varje dag kan tillsätta eller avsätta dem och efter behag öka eller minska deras makt.”

Jag vet inte hur pass inläst Carl XI var på Macchiavelli, men när han genomförde sin stora reduktion – det vill säga drog in en stor del av de adliga stormännens egendomar till kronan i syfte att bättra på landets katastrofala ekonomi – tillämpade han till punkt och pricka det machiavelliska receptet enligt ovan. Historiker har under tre sekel brottats med frågeställningen hur kungen kunde gå i land med detta så smärtfritt som faktiskt skedde. Svaret, menar Rydén, ligger i det genomslag idéerna om det kungligas enväldet fick i samtiden (sidan 76):

Efter en rad uppslitande krig i Europa framställdes den starka centralmakten nu som det enda som kunde förhindra anarki och kaos. I Frankrike hade juristen Jean Bodin i flera böcker hävdat att en suverän furste måste kunna stå över lagen. I England gav filosofen Thomas Hobbes 1651 ut boken Leviathan, där han beskrev mänskligheten som en hop vargar vars primitiva drifter endast kan tyglas av en skräckinjagande envåldshärskare.

Den starka kungamakten var helt enkelt politiskt korrekt i det dåtida Sverige och Europa och främjades därtill av kyrkan samt ett utbrett missnöje med de adliga stormännens sed att utplundra landets resurser för egen vinnings skull.

575px-Kung_Karl_XI_till_häst_(1670-1697) Ryttarporträtt av Carl XI.

Om Carl XI kan beskrivas som en välvillig despot som hade rikets bästa för ögonen, så kan samma sak på intet sätt sägas om alla de diktatorer av olika slag som Daniel Rydén beskriver. Eklatanta exempel härpå är givetvis 1900-talets totalitära massmördare Josef Stalin, Adolf Hitler och Mao Tse-tung (jag föredrar denna latinisering av den kinesiske diktatorns namn framför det moderna Maozedong). Även om samtliga dessa tre folkförstörare i något slags mening må ha handlat i enlighet med sina förvridna uppfattningar om vad som var bra för deras respektive hemländer, kommer man inte från att samtliga var på något sätt sinnesrubbade.

Med hjälp av ideologiska koncept som inte tålde några motsägelser, hänsynslösa maktapparater och oavlåtlig propaganda lyckades de hanka sig kvar vid makten och under resans gång, direkt eller indirekt, ge upphov till otaliga miljoner människors död. Enbart kommunistisk maktutövning bär, enligt en beräkning framlagd av Jean-Pierre Dujardin i Le Figaro Magzine 19-25 november 1978, ansvaret för 142 917 000 dödsoffer.   

Intressant är Daniel Rydéns avsnitt om Kim Il-sung (1912-94), majoren i Röda armén som av Stalin handplockades att leda den kommunistiska, norra delen av Koreahalvön efter dess delning i samband med krigsslutet 1945. Det innovativa med denne hänsynslöse diktator är att han grundade en dynasti i Nordkorea, som i dag räknas som världens sista stalinistiska diktatur.

Detta drag stod väl i överensstämmelse med Machiavellis fursteråd. Således lät sig Kim – som dryga 20 år efter sitt frånfälle fortfarande anses vara president – efterträdas av sonen Kim Jong-il, vilken i sin tur efterföljdes av sin son Kim Jong-un.

article-1318889-0B7DA236000005DC-780_468x286 Dynastin Kim: Kim Il-sung, Kim Jong-il och Kim Jong-un.

Något av en innovation stod vidare Vitrysslands diktator sedan 1994, Aleksandr Lukasjenko, för då han lät lagstifta om att all oregistrerad föreningsverksamhet kunde straffas med upp till två års fängelse (sidan 200): ”Alla samordnade handlingar som utförs av minst tre människor är i lagens mening föreningsverksamhet. Polisen har därmed rätt att ingripa mot allt som fler än två personer gör tillsammans.”

Bokens avslutas med ett urval i bokstavsordning av historiens ”auktoritära maktutövare”.

Daniel Rydéns bok kan varmt rekommenderas för den som vill få en översikt över världens tyranner såväl  i förfluten tid som nu- och samtid. Dock saknar jag den åtskillnad som jag menar bör göras mellan ”totalitär” och ”auktoritär” diktatur. Den totalitära diktaturen inlemmar varje aspekt av samhället under sin domvärjo, medan den auktoritära varianten inte lägger sig i precis allting. När militärjuntan i Chile inledde sin maktutövning 1973 var den exempelvis förnuftig nog att överlåta landets ekonomi åt experter, vilket resulterade i att Chile påfallande snabbt återhämtade sig från det ekonomiska kaos president Salvador Allende hade kastat landet rätt in i.

På en punkt vill jag rätta Rydén. Han skriver på flera ställen att Spaniens diktator Francisco Franco (1892-1975) var ”fascist”, vilket inte är fullt korrekt. Franco var noga taget en konservativ katolik och tillät inte de ideologiskt motiverade fascisterna i Spanien att sticka upp nämnvärt.

83a556aa-e501-11e3-_705926c Francos Spanien räddade 200 000 judar undan Förintelsen.

Han gjorde heller inte samma fatala misstag som Mussolini gjort, att liera sig med Hitlertyskland under Andra världskriget. Spanien förblev i stället neutralt och kunde därför bli en tillflyktsort för förföljda judar. Spanien kunde på sätt rädda omkring 200 000 judar undan Förintelsen i Europa. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francisco_Franco

 

Bland spioner, kommunister och vapenhandlare – ett journalistproffs berättar

22 januari, 2015

images Jan Mosander – journalistproffs ut i fingerspetsarna.

Jan Mosander, född i Stockholm 1944 men uppvuxen i Finland, är en av våra mest respekterade journalister. I ett Sverige, som numera plågas av västvärldens troligen sämsta journalistik, framstår han som något av ett unikum – en kompetent yrkesman ut i fingerspetsarna.

Det är därför ett oblandat nöje att läsa Mosanders senaste bok (2012) som fått titeln Bland spioner, kommunister och vapenhandlare.

Finlandssvensken Jan Mosander tillbringade sina uppväxtår i Helsingfors och rönte sina första journalistiska erfarenheter vid tidningarna Västra Nyland i Ekenäs och Nya Pressen i Helsingfors. Hans yrkeskunnande uppmärksammades omsider på andra sidan Östersjön, och 1968 fick han anställning vid Expressen vars korrespondent i Västtyskland han var under åren 1970-73.

Efter en sejour på Aftonbladet 1979-83 hamnade Mosander på Sveriges Radio, där han var anställd 1983-2007 varav åren 1994-97 tillbringades i det nu återförenade Tyskland. Han gjorde även en del jobb för SVT.

För denna recensent är det av personligt intresse, att den som anställde Jan Mosander vid Expressen och fick honom att flytta till Sverige var ingen annan än tidningens legendariske redaktionschef Sigge Ågren (1910-89).

Samme Ågren var min lärare vid Poppius journalistskola i slutet av 1970-talet. ”För mig var Sigge en viktig förebild”, skriver Mosander (sidan 399) och det är ett omdöme jag helhjärtat instämmer i trots att Ågren stod långt till vänster och jag lika långt åt höger. Sigge var djupt yrkeskunnig, en lysande pedagog och inte minst väldigt underhållande. Rökte och svor gjorde han som en borstbindare.

Jag smickrar mig med att Sigge betraktade mig som en god elev. Så hade jag också hunnit vara verksam som journalist och skribent i närmare tio år när jag sökte in och kom in på Poppius hösten 1978.

untitled Landsförrädaren Stig Bergling som jag minns honom.

Bland Jan Mosanders mer anmärkningsvärda bedrifter kan nämnas att han var med och avslöjade landsförrädaren Stig Bergling, vilken ägnas ett eget kapitel i föreliggande bok. Efter ett telefonsamtal från den ärrade finske kontraspionen Otto Kumenius började Mosander nysta i den härva som slutligen skulle blottlägga sovjetspionen Bergling med bakgrund i polis- och SÄPO-kretsar.

Stig Bergling dömdes 1979 till livstids fängelse för grovt spioneri efter att ha bedömts vara vår för rikets säkerhet mest skadlige sovjetspion sedan Stig Wennerström avslöjats drygt 15 år tidigare. 1987 rymde Bergling under en permission tillsammans med sin nya hustru och hamnade så småningom först i Sovjetunionen och därefter i Libanon. 1994 valde Bergling att frivilligt återvända till Sverige och krypa in i fängelset igen. 1997 frigavs han.

Historien om Stig Bergling är också historien om en bitvis häpnadsväckande slapphet och inkompetens inom svenskt polisväsende. Så var det också den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth som grep den då 42-årige svenske FN-officeren Bergling, vilken misstänktes för spioneri.

Också när det gäller Bergling kan jag redovisa personliga erfarenheter. Han besökte ibland Demokratisk Allians försäljningsgrupp – vi sålde antikommunistiska märken och tidningar – i Sergelpassagen i centrala Stockholm och paraderade då som stenhård antikommunist och sovjetätare. Troligen skröt han också om sin SÄPO-bakgrund.

Vid ett annat tillfälle stötte jag ihop med Bergling vid en presskonferens i Wenner-Gren Center i anledning av utgivningen av Dragan Jovius bok Sovjetspionage i Sverige hösten 1978. Jag minns Bergling som en undersätsig man med oljigt utseende som gled omkring i ständig närhet till baren. Jag kände igen honom utan problem när hans äckligt plufsiga nuna dök upp i media efter spionavslöjandet.

Jag har fortfarande klara problem att förstå, att en så pass uppenbart osympatisk person – som dessutom från och till sågs som en säkerhetsrisk – kunde komma upp sig inom SÄPO- och FN-sammanhang. Min gissning är att han hölls under armarna av en sovjetisk mullvad någonstans inom polis- 0ch/eller SÄPO-hierarkin.

Viktiga delar av Jan Mosanders journalistiska gärning har bestått i rapportering från de forna så kallade öststaterna Tjeckoslovakien, Östtyskland och Polen. När arbetarna på Leninvarvet i Gdansk i början på 1980-talet började protestera mot kommunismen i allmänhet och ”storebror” Sovjetunionen i synnerhet fanns Mosander på plats.

untitled Den antikommunistiske martyren Jerzy Popieluszko.

Mosander återkom till Polen 1986, då den oppositionelle prästen Jerzy Popieluszko mördats av anställda inom den polska säkerhetstjänsten. Mosander och hans medarbetare kunde filma fritt vid en katolsk mässa till minne över Popieluszko eller fader Jerzy, som han kallades, två år efter dennes martyrskap. Fader Jerzy saligförklarades av Katolska kyrkan i Rom 2010:

http://bulletinen.org/wordpress/artiklar/en-enkel-pojke-fran-landet-ar-redo-att-bli-helgon/

”Hade jag inte tidigare förstått att polackerna aldrig skulle ge sig i sitt motstånd mot diktatur och maktapparat så gjorde jag det den här kvällen”, sammanfattar Mosander (sidan 253) sina intryck från den stämningsfulla mässan i en av Warszawas största kyrkor som var proppfull med folk dagen till ära.

En viktig och förtjänstfull insats har Jan Mosander vidare gjort genom att avslöja den svenska biståndsindustrins oansvariga slöseri med skattemedel till skakiga eller i värsta fall katastrofala projekt i Tredje världen. Till den ändan skrev han för några år sedan boken Pengarna som försvann – Missbruk av det svenska biståndet, vilken införskaffade författaren ett försvarligt antal fiender inom SIDA och andra biståndsorgan.

Ett av UDs och SIDAs talrika magplask var satsningen av 22 biståndsmiljoner på ett folkräkningsprojekt i Kongo-Kinshasa, som förutom att landet är en av de blodigaste krigshärdarna på den afrikanska kontinenten också är ett av de mest genomkorrumperade länderna i världen. Mosander sammanfattar (sidan 325):

Biståndsprojektet för 22 miljoner kronor innefattar det mesta av missgrepp man kan tänka sig i ett biståndsuppdrag, med allt från ministerstyre och myndigheter och tjänstemän som inte sköter sina jobb, till misstänkta mutor och stölder.

Mosanders fortsatta granskning av det katastrofala projektet, som redovisas i den här recenserade boken, visar att ingen av de aktörer – inklusive den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds (S) – som var med och klantade till det behövde vidkännas några efterräkningar.

untitled

I övrigt innehåller Mosanders bok bland annat intressanta skildringar av hans avslöjande journalistik kring den beryktade vapenaffären involverande Bofors och de svenska och indiska regeringarna; en fascinerande intervju med Hitlers rustningsminister Albert Speer; reportage från reaktorhaveriet på Three Mile Island utanför Harrisburg i USA; samt avslöjandet av den östtyske spionchefen Markus Wolfs verkliga identitet.

Slutligen klarade sig Jan Mosander och hans hustru oskadda ur den italienska fartygskatastrofen med jättelyxkryssaren Costa Concordia för ett par år sedan. Om dettas rapporteras i bokens inledande kapitel.

Jan Mosander: Bland spioner, kommunister och vapenhandlare. 408 sidor. Fischer & Co.      

Stressig – men rolig – vecka i valrörelsen

31 augusti, 2014

009 Intervju med ABC utanför valstugan. Foto: Kristian Kawecki

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2601808-sverigedemokraterna

Det är söndag efter en stressig men rolig vecka i valrörelsen. Äntligen tid över att skriva ett inlägg på min älskade blogg igen. Tänkte i all enkelhet berätta i ord och bild om vad som sig tilldragit i smått och litet större.

Jag börjar med tisdagen den 26 augusti. Då blev jag intervjuad av den utmärkta danska tidningen Jyllands-Posten, vilket skedde i ett av de så kallade tysta rummen på kommunalrådskansliet i Stadshuset där jag har min kommunala arbetsplats. Intervjuaren var en ung dansk som hette Lasse, vilken lyckligtvis talade en fullt förståelig danska.

Frågorna kretsade, föga oväntat, kring Södertäljes identitet som invandrarstad och den tilltagande strömmen av syriska immigranter. Precis som då JP intervjuade mig i vintras. Fick också en del frågor om varför jag valt att engagera mig i Sverigedemokraterna – många tycks av någon anledning vara intresserade av detta, varom mer nedan – vilket skedde på grund av mitt engagemang i försvarsfrågan.

Ett par timmar senare var det dags för höstens första möte med stadsbyggnadsnämnden, och därefter följde deltagande i en debatt anordnad av fackförbundet Kommunal vilket emellertid lyckats uppbåda endast vid pass ett 20-tal åhörare i den stora sammanträdessalen Demokratin, där fullmäktige håller sina möten. Det såg onekligen aningen ödsligt ut.

002 Dekorativt landmärke i Södertälje vackra stadspark: skulptur uthuggen ur blixtdrabbad trädstam med skyddshelgonet Sankta Ragnhild överst. Foto: Tommy Hansson

Jag skall inte neka till att jag varit en smula nervös inför denna debatt mellan de åtta kommunstyrelsepartiernas gruppledare, eftersom min erfarenhet av denna typ av evenemang är begränsad. Tyckte dock det gick rätt bra – kände mig skärpt men ej nervös, när jag satt där på podiet, och tror inte jag gjorde bort mig alltför mycket.

På onsdagen hölls sedvanlig gruppledarträff inför kommunstyrelsesammanträdet nästa vecka i ett av Stadshusets mindre sammanträdesrum. Det stora för min del var punkt 13: Förslag om namnsättning av park till Zacharias Anthelius minne. Bakgrunden är att jag 1996 (såsom representant för dåvarande Täljepartiet) i en motion föreslagit, att en offentlig plats skulle uppkallas efter Södertäljes förste ”litterate” (för ämbetet utbildade) borgmästare vid namn Zacharias Anthelius.

Denne utnämndes i sitt ämbete av konung Gustaf II Adolf i maj 1623 men hann bara vara verksam i ett knappt år. Vid påsktid 1624 rullades nämligen en ”katolsk komplott” upp: Antehlius jämte några andra avslöjades  vara hemliga katoliker, något som var belagt med dödsstraff enligt dåtidens hårda religionslagar. I den rättsprocess som följde dömdes Anthelius och två trosfränder att mista livet genom halshuggning, något som skedde den 11 september samma år.

Bättre sent än aldrig, något som kan sägas gälla både den hedersbetygelse mäster Zacharias vederfars nu 390 år efter sitt frånfälle samt denna motionär. 18 år (!) efter det att den ursprungliga motionen skrevs ser den nu alltså ut att gå igenom – endast beslut i fullmäktige återstår – i form av att Kanalparken utanför Katolska kyrkan föreslås byta namn till Zacharias Anthelius park. Tilläggas bör att jag i fjol, nu som sverigedemokrat, skrev ännu en motion i ämnet, vilken kan läsas här:

https://sodertalje.sverigedemokraterna.se/files/2013/10/Uppkalla-gata-eller-offentlig-plats-till-Zacharias-Anthelius-minne.pdf

untitled

Ni som vill läsa om min bok Religionsfrihetens martyrer: Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, 216 sidor) och kanske även beställa boken kan göra det via den här länken:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/04/10/ny-bok-religionsfrihetens-martyrer/

Senare samma dag var det så dags för nytt debattdeltagande, nu i regi av Pensionärernas riksorganisation (PRO). Anslutningen var denna gång ett 50-tal åhörare, och jag gjorde självfallet mitt bästa för att lyfta fram SDs positiva syn på våra (eller rättare sagt ”oss”) äldre, låt vara att jag ännu har ett par år kvar till ålderspensionsstrecket.

Länstidningen hade följande inslag om den debatten, där som synes jag tillhör de deltagare som apostroferas:

http://lt.se/nyheter/val2014/val2014/1.2610922–utred-aldrevardens-behov-sa-snabbt-som-mojligt-

På torsdagen besökte jag Sophiahemmet i Stockholm för att hämta ut mätutrustning för behandlingen av min sömnapné och hade därefter ursprungligen avsett deltaga i ett möte med SDs landstingsgrupp i Stockholms län. Skam till sägandes erfor jag dock ett visst behov av återhämtning och kände, att jag inte orkade vänta i Stockholm fyra-fem timmar innan mötet skulle sparka igång.

003 Mikrofonutrustningen monteras på. Foto: Kristian Kawecki

Så i fredags kom ännu en intervjuinsats. ABC bad om en intervju med mig om SD Södertälje i anledning av att vår förening var den, som nådde det bästa valresultatet av samtliga SD-avdelningar i Stockholms län vid valet 2010 med 7,3 procent. Nu ville ABC veta hur vi såg på den gångna mandatperioden samt vad vi ville för Södertäljes del framgent. Inslaget gjordes vid vår valstuga på Gågatan och resultat lär komma på måndag kväll. Och ja, även ABC var nyfikna på varför jag gick med i SD för sex år sedan.

Jag fortsatte från Gågatan ner till pendeltågsstationen för vidare befordran via Slussen i Stockholm ut till Saltarö med buss för traditionellt umgänge över en bit mat, några öl och en skvätt whisky med min gode vän och partibroder, musiksnillet Eric Hallberg. Som vanligt somnade jag på bussen på hemresan men anlände likväl lyckligt och väl hemmavid strax före midnatt.

I går lördag var det åter dags att bemanna valstugan tillsammans med Mariusz Kawecki och Ingrid Hult. Gråmulet väder men gott om intresserade och positiva personer!

 

015 Eric lägger ut texten…Foto: Tommy Hansson

I början av veckan lade Länstidningens webbsajt ut enminutssnuttar med de åtta gruppledarna, där dessa – inklusive mig – får sammanfatta sitt partis ståndpunkter i kommunalpolitiken på denna komprimerade tid. Avsnittet med mig kan avnjutas överst i bloggtexten.

Jag känner mig slutligen på gott humör efter den gångna, mycket aktiva veckan och avslutar i dur med sången ”Du borde skaffa dig en tyrolerhatt” med Östen Warnerbring. Någon hade klickat på länken till denna sång på min blogg för att muntra upp sig själv och kanske även mig, vilket givetvis i så fall uppskattas:

Fast jag behöver faktiskt inte skaffa mig hatt av nämnt slag, eftersom jag passade på att inhandla en sådan under mitt och sonens besök i Österrike/Tyskland nyligen.

Valstuga lördag 001  I väljarnas tjänst: på plats i valstugan av containermodell. Foto: Kristian Kawecki

Den stora begivenheten ur partiperspektiv den kommande veckan blir givetvis Jimmie Åkessons besök på Politikertorget i Södertälje torsdagen den 4 september klockan 12.30. Väl mött!